Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKT~ING 1945
Av rektor E L O F l<,’ II N NIA R K, Luleå
Aret 1945 kommer givetvis att bli räknat till de mest minnesvärda i
historien. Men just därför att de dramatiska händelserna, de avgö-
rande tilldragelserna då på ett så överväldigande sätt drogo uppmärksamheten till sig, kan man inte begära, att det året skulle bli
särskilt märkligt i det neutrala Sveriges litteratur. Diktningen har
i stort sett löpt efter redan inslagna banor. Jämför man 1945 med de
föregående krigsåren, särskilt med de första, lägger man emellertid
märke till en påtaglig avspänning efter den kraftsamling och försvarsberedskap inför hotet mot livsviktiga värden, som då också satte
en viss prägel på dikten. Man har börjat se sig om efter andra uppgifter, och diskussionen om litteraturens mening och mål har redan
inletts på ett sätt, som vittnar om förändringen i tidsatmosfären.
Från radikalt litteraturkritiskt hiHI har kravet på diktens sociala
uppgifter förnyats och skärpts. Åtskilliga författare ha opponerat
sig mot ett sådant tvång och hävdat diktarens och diktens frihet.
Exempel på den saken finner man bl. a. i samlingen A v s i k t e r,
där en rad 30-talsförfattare ur arbetardiktarnas grupp uttalat sig
om vad de menat med sin gärning. Vad man här frapperas av, är
närmast olikheten i synvunkter. Denna i fråga om ursprung och bildningsväg tämligen enhetliga grupp, som haft de sociala SI1Örsm5.len
nära inpå sig, bildar ingen skola, tiinker inte lika, skapar pit olika
sätt och har olika mening om diktens uppgift. Det ligger ingenting
förvånande i detta, eftersom ursprunglighet och personlighet hör
konsten till, och det är enbart till fördel, eftersom en nations diktning blir bäst, när den äv,er orkestral mångstämmighet, oeh sämst,
när den stämmer in i allsång. Det kraY, som alltid kan ställas, har
Vilhelm Moberg funnit den bästa formuleringen på., när han vill
förklara, vad konstnärsskap är: »Är det icke att bereda sig :-;jälv svå-
righeter, att skapa åt sig själv ett slags motsttmd, som viieker krafterna? Konstnären behöver icke blott förmågan att övervinna hindren utan även kraft att resa dem – ait resa dem höga nog.» Bcdö-
Iner man dilden efter denna måttstock: viljans anspii.nning och förmågans kraft att övervinna hindren och m\ målet, komma inte alltför många av 1945 års böelmr att bestå provet. Men det kan oekså
vara värt att lyssna till de skilda stämmorna oeh ta del av de olika
intresseriktningarna inom litteraturen. De ge uttryek åt myekct av
vad vi känt och tänkt, förnummit och längtat efter under ett år av
stor oro oeh väldiga omvälvningar.
Liksom under dc närmast föregående åren har mängden av utgivna
böcker varit förvånande stor. Penningöverflödet har tydligen into
54
Litteratur
bara kommit restaurangväsendet utan också bokmarknaden till godo,
och förlagsverksamheten har mer än tidigare utvecklats till spekulation, inte minst spekulation i nya författare. Lättheten att få ut böcker
har ökat debutanternas antal, och dessa tämligen jämnårigas ganska
likartade upplevelser, som fått uttryck i en jargong på modet, riskerar redan nu att leda till schablonmässighet och dussinvara. De
här berörda företeelserna ha oekså gjort, att 1945 års litteratur fått
en prägel av försök och experiment, och detta intryck ökas av att
så jämförelsevis få av dc mest erkända författarna avstått från att
framträda. Tre av dem, Pär Lagerkvist, Eyvind Johnson och Ivar
Lo-Johansson, finnas med endast genom nya utgåvor av tidigare
verk. Pär Lagerkvists prosaskrifter – det ger bilden av mellankrigstidens tätkarl, tolkaren av den då unga generationens hemlöshet och
ångest, oppositionsmannen som banade sig fram till den knutna nä-
vens position i försvarsställning inför hotet mot människoandens
frihet och själens evighetslängtan. Eyvind Johnsons Olofroman –
det är det främsta vittnesbördet av en experimentator och självständig konstnärsbegåvning, som här skapat det bästa av de självbiografiskt inriktade verk, som ville ge den inre utvecklingshistorien hos
en ung författargeneration på dess väg från proletariatet till det
nya livskallet. Lo-Johanssons statarnoveller – i dem får man, under
det år då statarväsendet avskaffades, på en gång ett tvärsnitt av
den kanske mest mälmedvetna sociala diktningens arbetssätt och
verkningsmedel och ett historiskt dokument i säker konstnärlig utformning.
Året har haft med ytterligare ett verk av likartat slag, andra delEn av Selma Lagerlöfs efterlämnade skrifter F r å n s k i l d a t i d er,
försedd med synnerligen värdefulla anmärkningar och en omsorgsfull textkritisk apparat av utgivaren, Nils Afzelius. Det mesta av
innehållet utgöres av självbiografiska skisser, minnesteckningar och
fiircdrag, men även i dem får ofta berättelse- och sagoformen ge
ton och färg åt framställningen. ‘l’rc längre berättelser äro medtagna:
Fru Fasta oeh Petter N ord, Ett ä ventyr i Vineta och Meli. Dc äro
alla hcteclmande för Selma Lagcrlöfs konst. Ingen av dem går egentligen utanför verkligheten men alla ha ett inslag av under, av ntlgot oväntat och märkligt, som förm:’tr omgestalta de personer handlingen rör sig om, alla handla om oförstådda människor, som vinna
upprättelse och gemenskap, oeh alla bära fram det godhetens evangelium, som Selma Lagerlöf aldrig tröttnat att predika.
Inom generationen efter nittiotalisterna finns endast Sigfrid Siwertz med i årets litteratur. Hans novellsamling F ö r t r o c n d e n är
att räkna till dess bästa verk. Det yttre skeendets psykologiska verkningar, frågan om hur nuets värld skapar nuets människor har alltid varit i blickpunkten för Siwcrtz’ intresse och ibland lockat honom att i dikt omskapa en verklighet, som varit alltför påtaglig,
och nägon gång kommit honom att förefalla närgången. A andra
sidan ger hans produktion on utomordentligt klar bild av hans egen
tid, sedd genom ett temperament och ett intellekt, som outtröttligt
undersöker och analyserar, som alltid ställer problem och alltid strä-
55
Litteratur
var till förklaringar. Hans nya bok skiljer. sig skenbart från många
av hans föregående därigenom att den är tillbakablickande. Hans
alter ego, dr Perneman, är en åldrande mån, visserligen intresserad
av nuet men inte riktigt engagerad i dess frågor. Det naturliga
för honom är att summera hop sin livserfarenhet. Resultatet blir
emellertid inte bara, att ett visst tidsskedes sätt att vara blir förklarat, utan intresset länkas in på människan, sådan hon alltid är
inför de avgörande upplevelserna, kärleken, livsuppgiften, döden. Dr
Perneman berättar i de olika novellerna om människor, som han kommit särskilt nära. Alla ha råkat ut för ett avgörande, som satt märke
i dem och tvingat dem att reagera, och reaktionens art vittnar om
deras innersta. Detta sätt att skildra har ju gamla anor, men Siwertz
varierar metoden. De förtroenden, som dr Perneman får ta emot,
skänka inte bara en karakteristik av den som ger dem, det visar
sig dessutom, att de utan undantag ha med en detalj, som inte är
sann. I våra djupaste upplevelser, menar Siwertz, finns alltid en
punkt, där vi inte orka med att se den faktiska verkligheten, och
där dikta vi om förloppet och söka hävda oss med hjälp av en fabulerad tillsats, en omformulering, som räddar skenet och bevarar självtilliten. Livsillusionen blir något mer än illusion, den blir en subjektiv verklighet, som kanske till slut är ett högre sanningskriterium.
Siwertz demonstrerar detta i bokens sex noveller. Att värdera dem
inbördes är inte lätt. Intensivast har han nog skildrat Pernemans
kärlek till den kvinnliga kinesiska kollegan dr Vanjan Li, fast inslaget av fabulerat självhävdelsemoment här kommer i periferien,
frodigast är berättelsen om den vitale kirurgen Amos och aktuellast
i problemställning är inledningsnovellen om den unge fransmannen,
som blir märkt av det förra världskriget och endast kan räddas till
livet genom att få de inverterade illusioner, som göra förfallet acceptabelt, bortopererade. Med sin säkert komponerade berättarkonst, sitt
klart och intellektuellt resonerande framställningssätt och sin smidiga, visuellt åskådliga, än lyriskt stämda, än pregnant aforistiska
stil har Siwertz i denna bok om illusionens livsbevarande värde åstadkommit ett verk, som skänker läsaren intellektuell stimulans och estetisk njutning och som bakom fiktionen också ger ett förtroende om
förfaHaren själv som människa och diktare.
Intellektuell energi och psykologiskt intresse utmärker även Fritz
Thoren. I sina senaste böcker har han studerat problem av fysiologisk-psykologisk natur, handlande om människans hotande sönderfall och försök att finna räddningsmöjligheter trots en inträffad explosion i hennes inre. I Herre med portfölj gällde det vardagsplikterna kontra den pockande livsdriften hos en åldrande högre ämbetsman. Temat varieras i K ä r l e k, här med en kvinnlig huvudperson. Elsa Nordin är en fyrtioårig fru inom den högre finansen,
som har allt väl ordnat för sig: en representativ man, välartade barn,
förmögenhet, umgänge, anseende. Hon råkar bli uppvaktad av en
ung beundrare. Historien blir en besvikelse, men den väcker en pockande oro inom henne. Hon har fått uppleva, att hennes livsvärme
kan fresta och locka. Är hon icke till för att bli »en källa för en man»
56
Litteratur
och samtidigt få sin egen törst släckt~ Avgörandet kommer, när
hon på en badort träffar filmförfattaren, flanören och erotikekvilibristen Allan Ljung. Thor{m skildrar typen utmärkt: hans loja lättsinne, godmodiga njutningslystnad, självklara egocentricitet och bekväma andliga tomhet. Det psykologiska intresset knyter sig nu till
vad denna passionshistoria kan leda till. Förmår fru Nordin utan vidare gå tillbaka till det gamla, och om inte, förmår hon resten av sitt
liv leva samman med den själstomme erotikern~ Thoren besvarar inte
frågan, han kringgår den genom att komplicera den. Han låter den
kvinnliga beskyddarinstinkten och det kvinnliga offersinnet komma
med i spelet. ‘l’horen hanterar detta nya uppslag med stor fingerfärdighet, han argumenterar skickligt, han aktar sig för påtagliga
blottor, han fogar med utstuderad beräkning episod till episod, och
till slut har han läggspelet färdigt och allt visar sig gå väl i lås.
Vad man minst tror på, är Allan Ljungs märkliga utveckling, men
det är den som romanen är konstruerad på. Oavsett detta rymmer
boken mycket av psykologisk kunskap och människointresse. Thoren är en intellektualist med skarpa ögon, men kanske just därför
blir det alltid något utifrån sett i det han skildrar. När man läser
hans nya bok, ertappar man sig med att mer intressera sig för hur
förf. skall bära sig åt med sina personer än för personerna själva.
Elsa Nordin är ingen svensk Karenina men boken om henne är ett
stycke spännande IJSykologisk detektivkonst, vars upplösning kan
diskuteras utan att man därför ifrågasätter Thorens förrnåga att
uppställa och tränga in i komplicerade problem.
Teknisk skicklighet och psykologiskt intresse förenas också i Eva
Bergs författarskap. Därtill kommer ett artisteri, som hon är ensam
om bland kvinnliga författare av i dag. I K l a r n a n d e a p r i l,
vars KarlfeJdska titel symboliserar två 20-talsungdomars livsavgö-
rande kris under ett par vårdagar i en idyllisk läroverksstad, har
hon fullföljt uppslag från novellsamlingen 1943. De två syskonen
David och Helen, han övertygad anhängare av biokemiens nya trosläror och entusiasmerad av den moderna kroppskulturen, hon ett ljus
i flickskolan, drömmande och mottaglig för lyrik, få i änkemanshemmet ta hand om sig själva och efter bästa förmåga famla sig
fram i efterkrigets nya värld med dess skärpta generationsmotsättningar, dess nya sexualmoral och framspirande livsdyrkarideaL Det
pansar de sökt fästa om sin ömtålighet och värnlöshet, håller inte,
när de söka tvinga verkligheten att vara sådan, som deras önskedrömmar fantisera om. Handlingen koncentrerar sig till den med
spänning motsedda gymnastikuppvisningen, som f. ö. blir briljant
skildrad, och den efterföljande balen. Under ett dygn drabba dröm
och verklighet samman i deras unga värld och kommer allt vad de
ha byggt upp inom sig av het längtan, troskyldigt hopp, inkapslat
ömhetsbegär och berömmelseåtrå, att störta samman. Världen är
fylld av ondskefull ironi och hård illusionslöshet. Men romanen slutar inte i besvikelse. Det visar sig, att både David och Helen ha
sådant virke i sig, att de kunna stå rycken. Under nederlagens balnatt händer något betydelsefullt, dc födas till vuxna. För Helen sker
57
Litteratur
det i en sorts drömlik livsuppenbarelse, som smärtar men också befriar henne ut ur sitt instängda jag och ger henne förmåga att
hjälpa brodern. När natten vänds till dag, stå de redo att börja på.
nytt. De äro långt ifrån färdiga, men de ha fått krafter att gå det
hårda och rika liv till mötes, som ligger framför dem. Eva Bergs
ungdomar från hemlöshetens 20-tal ha mycket gemensamt med den
generation, som Birger Sjöberg, Karin Boye och Hjalmar Gullberg
diktat om, men de representera också varje ung generations nödtvungna konfrontation med verkligheten. Man skulle kunna önska,
att förf. valt ett mindre utsmyckat och bildrikt språk och ett sparsammare bruk av abstraktioner, men med dessa stildrag har hon
tydligen strävat efter att också i den yttre formen tolka den kvinnliga huvudpersonens litterärt influerade sätt att tänka. Klarnande
april är en roman med både tidstrohet och allmängiltighet, en roman med äkta ungdom i. Den bekräftar fördjupningen i Eva Bergs
författarskap.
Ungdom har varit det stora temat också i Olle Hedbergs författarskap på senare år. Han har nu utgivit den femte och sista delen i
serien om Bo Svenningsson. Slutvolymen har han valt att kalla D e n
f e l a n d e l ä n k e n, en titel av dubbelbottnad kvickhet. I den närmast föregående volymen stod Bo Svenningsson färdig att ge sig
i kast med livet som yrkesutövare och familjeförsörjare. Avslutningsdelen handlar om hur han klarar situationen i själva portföret.
Han har besvär med att manövrera sin Helens forna svärfar på
rätt sätt, och han löper risken att betraktas som tråkig i det sällskapsliv, som Helen har stort nöje av. Det gäller för honom att anpassa sig, och den saken förstår han sig på, tålmodig som han är
och därtill begåvad med förmågan att vinna ut något intressant ur
de trivialaste förhållanden. Men det finns sidor i hans väsen, som
hota att fjärma honom på allvar från Helen, och här kommer den
felande länken på tal i ny bemärkelse. Helen är vacker, klok, glad
och belåten med sin föga komplicerade värld. Bo, den mediterande,
trots all tolerans alltid vaksamt kritiske, har en gång haft en upplevelse av genomgripande art, nämligen då han under konvalescensen efter en svår sjukdom blev »tagen avsides» av Vår Herre och
skrev hop de skisser, som fingo titeln »Lindras livets kval av likars
jämmer~» (Sista sommarlovet). Han kom på det klara med att vi
människor själshygieniskt sett leva som i instängda rum och skulle
storkna, om det inte någonstans funnes en hemlig ventil, som hjälpte
oss att förstå, vad frisk luft vill säga. Som praktiserande nervläkare
får Bo rikliga tillfällen att blicka in i stängda rum och höra likars
jämmer. Han lär sig betrakta människorna ungefär som Olle Hedberg gör det i sina romaner. Men en och annan gång kommer sä-
kerhetsventilen i sikte, t. ex. då kandidat Svartström konsulterar honom. Svartström söker lindring för de ncvroser, som han förgäves
menat sig kunna komma ifrån genom ett lössläppt driftsliv. Han
har börjat tvivla på existensens realitet, sedan han upptäckt »en
spricka i universum», vilken blottat för honom någonting med högre
verklighet i sig. Bo vet det också. »Någonstans i själslivet finns
58
Litteratur
det bland de tusen ledningar, som gå till kroppen, en ledning, som
går åt annat håll.» Den ledningen är den psykologiska motsvarigheten till biologernas felande länk. Här knyter Hedberg samman
romanens sista del med dess första, som bl. a. handlade om gymnasisten Bos uppsats »Vad suckar leksakslådan~», där det stagnelianska
problemet om ande och materia behandlades i en sinnrik variation.
Själsläkaren Bo har fördjupat detta problem, som också är Hedbergs allvarligaste problem och ett av den moderna diktningens, inte
minst lyrikens väsentligaste. »Den som har människointresse, kommer alltid, tror jag, fram till en ganska stor tolerans», säger Bo vid
ett tillfälle. Men toleransen räcker inte, därför att den inte besvarar några frågor. Innerst inne finns ett vittnesbörd om något
bortom och utanför, som ifall det vore gripbart, skulle kunna ge
förklaring på det underliga människolivet. Helen tycker, att det
skulle vara tryggare, om Bo bleve religiös på vanligt, kyrksamt
maner. Nu är han en sökare, och det är oroligt. Men hon vet också,
att en del av honom hör jorden till »på ett mycket oskuldsfullt och
naturligt sätt» och att han har henne att tacka för den saken. I
detta visshetens tecken, som innebär, att Bo fått ordentligt fotfäste
men fördenskull inte vill upphöra att undra, söka och ana, som det
är människan givet att göra, slutar den långa romanen om Bo Stensson Svenningsson. Först nu, när den är fullbordad, märker man, hur
konsekvent den är gjord och hur representativ den har blivit för det
samhällsskikt och den tid, som skildras, liksom för Olle Hedberg
själv. Den är fylld av hans spiritualitet, av hans underhållande konversationskonst, av hans tankeklarhet, av hans mognade människokännedom, av hans livsvisdom, som har (len stora, skapande humorns
kännemärke.
Det finns en del beröringspunkter mellan Hedbergs författarskap
och Arvid Brenners. Båda ha förmågan att tränga in under ytan,
att distinkt och säkert avslöja, båda visa en ovanlig psykologisk
skarpsinnighet och en omutlig målmedvetenhet i analysen. Brenner
har inte Hedbergs ironiska skärpa och överlägsna kvickhet men mycket av hans tidigare skepsis och ändå mer av hans tidigare ensamhet. Som emigrant har han andra erfarenheter och utgångspunkter
än sina inhemska kolleger. Han har blivit de hämmades, de kluvnas,
de komplexbeträngdas skildrare. I V i n t e r v ä g e n har han tagit
en svensk medelklassfamilj till ämne, och samtidigt som han därvid
behandlar psykologiska fall, har han säkerligen velat framhålla så-
dant, som förefaller honom betecknande för svenskarnas kynne. Man
lägger märke till att denne emigrant har en uppfattning om oss,
som påminner om den hos en annan främlingskänslans diktare, hos
Levertin i Folket i Nifelhem. Titeln Vintervägen antyder det och
personteckningen bekräftar det. Den familj, som Brenner skildrar,
består av människor, som aldrig fått utlopp för det spontana inom
sig. De ha kapslat in sig, de liksom sakna förmågan av gemenskap,
de ha lätt att stötas bort och deras öde kan bli att förtvina inom sig
själva. Huvudpersonen är en läroverkslärare, som tillika är diktare,
och handlingen rör sig om hans frigörelse från de hämningar, som
59
Litteratur
hematmosfären, fadersmyndigheten, vänskapsbesvikelserna, äktenskapet och karriären ha lagt på honom. Brenner är mycket säker
på hand, när han demonstrerar tvångstankars och tvångshandlingars
ödesdigra förlopp och när han skildrar isoleringsdriftens förlamande
inverkan. Men han är inte lika övertygande, när han beskriver, hur
befrielsen går till. Man kan gå med på handlingens gång, men man
blir inte säker på att det lyckosamma slutet innebär någon definitiv
psykologisk förändring hos huvudpersonen, helst som den kvinna,
som här blir huvudagerande, inte är så säkert analyserad. Förf. har
behövt henne, och läsaren får nöja sig med att godtaga hennes användbarhet för den uppgift hon har att fylla i boken. Vintervägen
är emellertid en genomtänkt roman med omisskännelig personlig inlevelse i. Den äger sanningslidelse och den har stora litterära förtjänster.
Temat synas och vara, som både Hedberg och Brenner ofta varit
inne på, har i årets litteratur mest påtagligt tagits upp till behandling i Björn-Erik Höijers P a r e n t a t i o n. Den har liksom Höijers
tidigare böcker handlingen förlagd till ett gruvsamhälle i Lappland,
närmast kanske Malmberget, men den visar, att förf. lagt sig vinn
om förnyelse och omväxling i stil och berättarsätt Parentation är
on skickligt beräknad och komponerad roman. Utgångspunkten är
nykterhetspampen Emil Nordgrens begravning. Hans vänner ha
samlats i godtemplarhuset, där parentation skall hållas över den
föredömlige kämpen och trogne vakthållaren. När sorgemusiken
stäms upp, får man följa tankarna hos några av dem, som sitta begrundande vid kaffebordet. Olika sidor av den avlidnes karaktär
komma i dagen och tankarna fästa sig vid situationer och yttranden,
som inte riktigt stämma med den officiella bilden. Så småningom
träder den verklige Emil Nordgren fram, och hans innersta blir till
slut bekräftat av det brev, som hans en gång bortdrivne son bär i
fickan. Mönstertempiaren visar sig icke vara en man, som segrat,
utan en man, som lidit nederlag, en splittrad, bruten, fattig och syndig människa. Höijer angriper inte hans nykterhetsidealism, men
han låter ensidigheten i templarmoralen bli ett led i hans moraliska
ofärd. Hela skildringen är gjord med stor talang, om än förf. tillgripit väl grova medel mot slutet och om man än tvivlar på att
Nordgrens syndiga hemlighet har kunnat döljas så väl för alla i
det lilla samhället. Handlingen drivs emellertid framåt med psykologisk målmedvetenhet och miljöskildringen är, som alltid hos Höijer,
väl träffad med enkla medel.
Tore Zetterholm har varit ute i liknande ärenden, när han skrivit
D r a m a p å G r ä s h o p p s t i g e n. Handlingen är förlagd till en
stockholmsk förort med proper villabebyggelse och korrekt högreståndsanda. Förf. har velat belysa kontrasten mellan denna yttersida
av välstånd och god ton och de mänskliga dramer, som kunna ha
sitt spel därinnanför. Intrigen löper i flera banor men den röda
tråden varierar ett motiv med urgamla anor, om förälskelse mellan
styvson och styvmor. Handlingen förs fram med frisk fart och miljön är väl fångad, men själva problembehandlingen är otillfredsstäl- 60
Litteratur
lande, dels därför att förf. alltför plötsligt avfärdar bipersonernas
påbörjade konflikter och släpper taget om dem, dels därför att han
löser huvudpersonernas problem med en yttre skräll, som klipper
av trådarna och åstadkommer ett romanslut av den art, att man
kan råka misstänka, att förf. tagit sig vatten över huvudet.
Ebba Richert är inne på något liknande i San n i n g e n o m E l is a b e t h. Huvudpersonen, den till synes lyckliga makan, modern och
berömda skulptrisen Elisabeth Brons, är död. Vid begravningen äro
de män, som varit av betydelse i hennes liv, samlade i kyrkan, och
till dem talar nu någon, som närmast tycks vara att betrakta som
den dödas astralkropp, och avslöjar den verkliga fru Brons, vilken i
hemlighet varit en femme fatale. Ebba Richert vill förklara och försvara sin hjältinna och är särskilt ivrig att till det manliga släktets undervisning utbreda sig över kvinnans nyanserade och subtila
erotiska livskrav. Förkunnelsen sker med pretentiös mångordighet
och i en ton av välvist bättrevetande. Romanen blir också en exempelpredikan, där läsaren får sig ordentligt inpräntat, hur bokens människor och innebörden av deras handlande böra uppfattas. De komma
m. a. o. närmast att likna marionetter och äga inte mycket av självständigt liv. Sanningen om Elisabeth blir därmed en fråga av mindre
betydelse; läsaren får nöja sig med vad han får veta om EbbaRichert
och hennes oförgripliga meningar.
Klarare till uppställningen och objektivare i gestaltningen är
Margareta Subers M o t r ö t t l j u s. Romanen inledes av en fristående novell, som berättar om hur en skogvaktare befriar sig från
sin hustru, därför att hon med sitt monomana, själstomma driftsliv
hotar att kväva allt andligt liv inom honom. Teinat återkommer så
i själva romanhandlingen, vars huvudpersoner äro en driftig filmman och en sjuksköterska, som han råkar förälska sig i och gifter
sig med. Efter sitt barns död inriktar sig hustrun helt på mannen
med en översvallande sinnlig hängivelse och en alltmer pockande
äganderätt. Han å sin sida känner stegrad vantrivsel, söker förgäves
en hållhake för sina andliga behov hos en annan kvinna och reagerar med allt nödtvungnare hätskhet mot hustrun. På sätt och vis är
romanen en variation av det gamla temat om mannen och hans verk
och kvinnan och hennes dominerande kärlekskrav, men vad förf.
främst vill visa, är det för båda parter livsfarliga, när en människa
med fullständig uppgivelse överlåter sig åt en annan. Under handlingens gång utvecklas emellertid exemplet till ett specialfall, främst
genom den tillsats av självgod enfald och stupid oläraktighet, som
allt tydligare uppenbaras hos den kvinnliga huvudpersonen. Romanen visar sig på ett rätt tidigt stadium demonstrera ett hopplöst fall,
där man kan bleklaga kontrahenterna, utan att man riktigt förmår
engagera sig för dem.
I detta sammanhang kan man även nämna Gurli Hertzman-Ericsons D e r a s h j ä r t a n s k o l a b r i n n a. Titelcitatet ur Domaredansen- som f. ö. fått ge namn åt en av förf:s tidigare romaner –
har en både kroppslig och andlig innebörd; anslutningen till bibelordets fördömelse av de ljumma ligger också nära till hands. Gurli
61
Litteratur
Hertzman-Ericson har inga känslor till övers för de slappa, ansvarslösa, känslokalla och egoistiska. Hon hör inte till de bekvämt neutrala. Att leva är för henne att ge sig hän och kunna offra, att vara
brinnande kan vara att hata, ty det onda måste hatas för att kunna
förgöras, men främst att älska, med hela sitt väsen, med själ och
kropp, med livet som insats. Fru Katie Bremors äktenskaps- och
kärlekshistoria demonstrerar tesen. Den har de senaste krigsåren
till bakgrund och har en äkta svensk ton och stämning över sig,
särskilt i herrgårdsskildringen. Konstnärligt sett är den nog bäst
i det första avsnittet och har sin styrka i detaljerna, främst barnskildringen, men den är konsekvent i sin psykologi, och den bärs
upp av Gurli Hertzman-Ericsons gammaldags kultiverade och säkra
berättarkonst, som rymmer både sentiment och patos vtan att någotdera får högröstade uttryck, och där det brinnande hjärtat är den
innerst skapande kraften.
Ett psykologiskt och tillika moraliskt problem bildar grundtonen i
Bengt E. Nyström K r i n g e n d a g b o k. Att huvudpersonen är en
lärovcrksadjunkt, som också är diktare, har ingenting förvånande
över sig, eftersom lyrikern Nyström alltid har varit mycket subjektiv i sitt författarskap. Avsiktligt låter han förstå, att det är sig
själv han talar om. Adjunkten tar under vilotiden efter en sjukdom
fram sina dagböcker från skol- och universitetsåren och konfronterar
ungdomens önskedrömmar med vad livet skänkt. Don unge och don
gamle man, som här liksom göra varandras närmare bekantskap,
växa så småningom samman till on människa, som man ganska tydligt kan se framför sig, drömmande och vcrklighetskär, meditativ
och yrkesintresserad på en gång. Sitt livsproblom formulerar han i
orden: att söka förena do tro frågekomplex, som dominerat hans
liv, kärleken, yrket och Gud, till ett och lösa dem samtidigt. Nyströms skildring är hederlig och rättfram och han ger en god bild
av en pojkes uppväxt under decenniet före 1914, men han får inte
något fast grepp om problemen; dc inre konflikterna trängas unelan
av de uppradade vardagsscenerna och genrebilderna. Hans bok är
närmast att betrakta som en meditativ monolog.
De rent sociala frågorna ha inte fått stort utrymme i årets prosadiktning, och i den bok, där man uttryckligen får löfte om en sådan
frågas behandling, blir man, om inte precis lurad så dock besviken.
Ingegerd stadeners mening med T r i a n g e l d r a m a är inte att behandla passionsdramernas vanliga triangelfigurer utan i stället tretalet mor-barn-yrke. I första hand avser boken att visa vikten
av att barnen under de tidigaste åren inte bli undanhållna moderns
omvårdnad. Det visar sig emellertid, att förf. i minst lika hög grad
talar om andra saker. Det ifrågavarande barnet har redan dött, när
handlingen sätts igång, och dödsfallet beror mer på ett missriktat
uppfostringssätt och psykologiskt oförstånd än på moderns yrkesarbete, vilket f. ö. inte tycks vara alldeles nödtvunget. Ä ven i övrigt är boken väl hastigt tillkommen. Det finns ansatser till något
med redigare och fastare tag i sig, främst moderns för sent vunna
insikt om att hon dock starkast är hunden vid mannen, men ansat- 62
Litteratur
serna fullföljas inte och bipersonernas öden bli inte mer än uppskisserade.
Om författarna till äventyrs inte ha ansett sig kunna rida ikapp de
statsvårdande myndigheterna, när det gäller sociala spörsmål, utan
överlämnat dem till deras handhavande, så har diktningen i stället
med desto större intresse tagit itu med moraliska frågor. Sven stolpes M i d s o m m a r n a t t e n är t. ex. en försvarsskrift för kristendomen, en omvändelsehistoria och en begynnande helgonlegend.
Handlingen försiggår på en värmländsk herrgård, bebodd av häradshövding Leopold, vilken har en son och en dotter, den förre nybliven
läkare, den senare nybliven studentska. Bland de mer framträdande
personerna äro vidare ortens kyrkoherde och provinsialläkare. Intrigen rör sig om en länge bevarad hemlighet i häradshövdingens
äktenskap. Sonen, som inte bara är läkare utan också materialist och
psykoanalytiker, en kombination av predestinerande bovaktighet hos
stolpe, visar sig vara en komplexbeträngd och livsoduglig människa,
vilken kommer hemligheten på spåren och är beredd att använda
den som hämnd på den hatade fadern. Detta motiv hör till rorna~
nens utanverk men skänker den spänning och intensitet, omsorgsfullt
komponerad och stilistiskt lättflytande som den är. Intrigen är emellertid till för tesens skull, och tesen är ett försvar för kristendomen
som paradoxal kärlekslära. Med detta kombineras vidare Stolpes
genidyrkan. Det världsliga geniet, personifierat i den raffinerade
diktaren och degenererade hyperesteten Hempel, en sorts svensk
d’Annunzio-typ, får sin otillräcklighet, för att inte säga sin skadlighet belagd vid jämförelse med det religiösa geniet, häradshövdingens
dotter, som utvecklas till ett protestantiskt helgon, vilket dock sker
. enligt katolsk tradition med uppenbarelser av Madonnan. Samtidigt
med detta vill stolpe visa sitt intresse för denna världens fröjder.
Vid skildringen av midsommarfirandet på herrgården sätter han in
all sin förmåga av frescomålning i storsvensk barockstil, men på den
värmländska kvickhet och slagfärdighet, som det mycket ordas om i
sammanhanget, får man tyvärr endast få och slätstrukna exempel.
Huvudsaken för Stolpe har givetvis varit att övertyga om sanningen i
bokens tes. I ett fall har han lyckats, nämligen i den utmärkta teckningen av kyrkoherden, men i övrigt övertygas man inte av omvändelsernas psykologiska nödvändighet. Däremot förstår man, att Stolpe i
denna bok lagt in all sin energi, sin diskussionslust och sitt allvar och
att dess problem är av central betydelse för honom själv.
De moraliska problemen ha alltid stått i förgrunden för Sivar Arners författarskap. I Plånbok borttappad gällde frågan viljan och
rätten, och i den nya romanen K n e k t o c h k l e r k tas komplexet
upp till förnyad prövning. Handlingen är förlagd till brödrastridernas skede av folkungatiden och försiggår i Skaratrakten, där domkyrkan just håller på att byggas. Tidsfärgen är på en gång varsamt och träffsäkert anbragt, och Arners stilkonst äger klarhet, fasthet och svikt. Huvudpersonerna äro två elever i prästseminariet, Bjure
och Greger. Den förre rymmer, blir knekt och svingar sig upp till
allt högre poster, tills han slutligen sitter som fogde på borgen Gäla- 5-4631 Svensk Tidskrift 1.946 63
Litteratur
kvist. Han har gjort sig fri från alia moraliska skrupler, ingen får
stå i vägen för honom, där han trampar sig fram och vinner makt
med våld. Klerken Greger har vunnit helt motsatta erfarenheter.
Världen är ond och förblir ond. Det lönar sig inte att bekämpa dess
ondska, inte ens tankens mödor betyda något, endast kontemplationen kan ge befrielse. Den ene trampar på rätten, den andre låter rätten bli trampad. Men när Bjure rövar den hopsamlade peterspenningen, vaknar Greger. Som kyrkans tjänare och för kyrkans rätt
förnimmer han kallelsen till kamp, oavsett peterspenningens mer eller
mindre ovärdiga användning. Romanen skildrar, hur striden förlö-·
per i yttre och inre måtto. Den ene är vapenlös och har rätten på
sin sida, den andre äger alla maktmedel och våldför sig på rätten.
Problemet har som synes aktualitet, men i lika hög grad allmängiltighet. Greger utvecklas till en sorts medeltidssvensk Kohlhaus. Han
går helt upp i sin strid och offrar allt för den sak, som för honom
blivit en ide av övervärldslig, mystisk kraft. Rättsstriden blir identisk med hans innersta liv. Också Bjure upplever något under stridens skede. Han kommer till klarhet om sin makts och all makts begränsning, om att livet inte ryms inom maktens sfär. Han lär sig
det först av Iliana, den villiga älskarinnan, vars egenvärde blir honom oåtkomligt, och sedan av kampen med Greger, som han besegrar
utan att själv kunna bli segrare. Arners roman har sitt värde främst
däri, att den äger både yttre och inre spänning, i att händelseförloppets dramatik har sin grund i en inre kamp, vars intellektuella
förlopp konkretiseras i klar gestaltning.
Arner tillhör, om inte till levnadsåldern så till sitt framträdande,
den nya författargenerationen, som debuterat under krigsåren. Dit
hör också Lars Ahlin. Till skillnad från Arner och i likhet med sin
åldersgrupp har han tagit intryck av de moderna amerikanarna och
deras svenska förmedlare Thorsten Jonsson. Men han fäster uppmärksamheten på sig genom en originalitet i greppet, en förmåga
av gestaltning och ett behov av intellektuell klarhet, som man saknar
hos de flesta andra i gruppen. Det sökande, resonerande draget hos
honom dominerar i den nya romanen M i n d ö d ä r m i n men det
har inte riktigt smält samman med den naturalistiskt utåtriktade,
principiellt objektiva romanteknik han anslutit sig till. Huvudpersonen, handelsresanden Sylvan, har kanske inte förutsättningar att
vara Ahlins .alter ego, men i sin originalitet, sin visuella påtaglighet
är han en figur, som har ett självständigt liv och som man intresserar sig för. Han är en kluven människa, som känner sig bedragen
på det väsentligaste i livet, det som ger kraft att leva vidare. Just
därför att han så klart ser sitt eget problem, kan han bli till hjälp
för andra, och romanen handlar om hur Sylvan i sitt grubbel om
människans värdighet får jämförelsematerial i de kompensationsmöjligheter, som stå hans omgivning till buds. Bland dem finns
också religionen. Den lösningen väljer inte Sylvan, utan han stannar vid positionen »min död är min», en närmast stoisk, resignerande
livssyn, förmågan att erkänna ett nederlag och ändå stå rak. Min
död är min är inte en bok med färdig livssyn i, men den har patos,
64
Litteratur
känslighet, skildrande och gestaltande kraft. Den är på en gång slö-
sande och ofullgången, sjudande av liv och diktarlust och liksom hopträngd i en form, som inte passar. Det är i varje fall en bok med
löften i.
Av de annars ingalunda enhetliga s. k. 40-talisterna ‘— en benämning, som kunde sparas åtminstone till decenniets slut- har Mårten
Edlund utgivit novellsamlingen M a k t, där titelnovellen uppenbarar
en icke oäven talang men där resten, trots en välberäknad komposition och ett naturligt dialogspråk, inte har mycket att ge. Peter William Nisser upprepar i D e f ö r s v u n n a sina krigsskildringar i
amerikansk berättarstil och icke utan ett ‘visst personligt sentiment.
Hans bundenhet vid en ämneskrets, som en svensk författare dock
inte har direkt erfarenhet av, döljer kanske ett personligt problem,
men om han blott upprepar frågeställningen i stället för att tränga
djupare in i den, kommer hans författarskap snart att förlora i intresse. Också Bertil Lagerström visar en dragning till det ångeststämda och makabra. I småstadsromanen G r ä s ä n k l i n g är huvudpersonen en hänsynslös sadist av herrefolksmentalitet med ett demoniskt inflytande på veka och undanskuffade människor. Det visar
sig visserligen, att han utifrån sett inte behöver vara så farlig, och
den synpunkten på typen är nog riktig, men historien om hans maktberusning gentemot de försvarslösa är medryckande berättad med nå-
got av filmens suggestiva medel – man får »Gasljus» i tankarna,
när man läser denna bok med dess blandning av kuslighet och vardagsrealism. Helt i vardagens stil går Gösta Höglunds novellsamling
Sv a r i p l å g a n. Berättelserna handla om norrländskt småfolk,
bortkomna, skygga och tafatta människor, vilka Höglund med enkla
och knappa medel gör säkra konturteckningar av. Debutanten Nils
.Ake Malmströms U n g m a n i S t o c k h o l m varierar motivet om
en försagd landsortspojkes möte med huvudstaden. Förf. har särskilt nöje av att avslöja de affärsmetoder, som vissa ackvisitionsföretag leva högt på, och dröjer vidare vid stämningen under de
svåraste mörkläggningsåren. Hans satir över defaitism och nazistpropaganda kommer en smula post festum och personskildring och
romanhandling förete inga originella drag, men boken har förtjänster
i sin journalistiska rapphet, sina goda reportage och sin stockholmska
lokalfärg. Större originalitet visar Sven Bergström i sin nya roman
G u n g a b r ä d e. Handlingen koncentreras till en triangelhistoria
mellan skeptikern, livsnjutaren och egocentrikern W enner, den verksamme kirurgen Sköld, som envist tror på människans utveckling
mot sin ide, och sjukgymnasten Inga. I spelet mellan de tre har förf.
sökt ge konkretion åt en framväxande livssyn, grundad på psykologisk och psykoanalytisk beläsenhet. Han söker sig in mot gränsen
mellan medvetet och omedvetet och har blicken öppen för det komplicerade och nyanserade i människors samliv, där var och en blott
ser detaljer och ingen kan få överblick över det hela. Hans roman
är inte något fullgånget verk, snarast kanske ett livsåskådningsdokument, men trots den splittrade handlingen och vaga upplösningen
har. den givna förtjänster i sin intellektuella livaktighet, sitt allvar- 65
Litteratur
liga sökande, sin obenägenhet för förenklingar, sin omsorgsfulla stil
och sin lediga, ofta aforistiskt kvicka dialog. En personlig ton med
fin artistisk beräkning utmärker också Peder Sjögrens K ä r l e k e n s
b r ö d, som skildrar en romantisk kärleksupplevelse, en hängivelse
över tid och rum, berättad av en rysk krigsfånge i en korsu långt
uppe i det arktiska finska frontavsnittet. Bokens jagperson, en återvändande soldat, har av denna historia fått lära sig se tillvaron på
ett nytt sätt. Livets rikedom, dess allvar och ansvar har uppenbarat
sig för honom i dödens närhet, i den eviga köldens rike, där han av
den ryske fången lärt sig inse kärlekens värmande, livgivande kraft.
Sjögrens styrka är en suggestiv inlevelseförmåga. Den arktiska ödemarken och ensamheten levandegör han med intensiv kraft, och kärlekshistorien skildrar han med närmast lyriska, musikaliska stilmedel.
Han är en kräsen diktare och en mycket lyhörd stilist.
Gruppromanen har under året särskilt kommit att handla om idrotten, bl. a. till följd av en pristävling, men resultatet har inte varit
av litterär betydelse, trots vederbörlig idrottslig sakkunnighet, därför att man inte trängt det egentliga problemet in på livet, nämligen
hur individen formas av gruppen med dess speciella idealbildning och
vardagliga gemenskap. Den roman i kollektiv stil, som har det största
intresset, torde vara Paul Lindbloms U n d er v ä r l d e n s t a k, med
ämne från Lunds studentkår under det svåra året 1941. Förf. har väl
närmast velat skriva sig fri från oluststämningar under en tid, då
en betänklig del av kåren föll till föga för nazistpropagandan. Hans
bok är också mer en rapsodi, ett svep ögonblicksbilder i filmstil, än
en egentlig roman. Huruvida han träffat stämningen rätt, kunna väl
bara de initierade döma om, men han förefaller ha fått ett gott grepp
om typer och situationer och inte minst om den studenternas konflikt, som består i längtan efter praktiskt handlande och tvång att
vara åskådare och blott kunna kommentera tillvaron.
Det kanske är ett tidens tecken, att så många författare ägnat sig
åt den historiska romanen. Orsakerna kunna ha varit många. Man
har sökt historiska konflikter att jämföra med nutidens, man har
velat få sina egna problem på behövlig distans eller man har sökt
fly bort från en samtid av vantrivsel och oro. En rad verk ha handlingen förlagd till 1800-talets förra hälft. Alice Lyttkens forsätter sin
krönika om familjen Tollman i N y a s t j ä r n o r t ä n d a s, där det
Crusenstolpeska upploppet bildar höjdpunkten, tydligen med Nermans populära skildring som källa. Förf. vet, vad publiken vill ha,
hon trivs själv bra med sin diktade släktkrets, hon berättar ledigt,
om än mångordigt, men den nya boken verkar ha tillkommit på rutin
och skildringen går av bara farten. Personteckningen är rätt ytlig
och fabuleringen utan riktig kraft. Bokens förtjänst ligger närmast i
den historiska kostymeringen. Bildar Alice Lyttkens romansvit en
sjunkande kurva, så har däremot Margit Söderholm med G r ev i n n a’ åstadkommit en roman, som är bättre en hennes 1943 prisbelönta. Hon utgår från en fingerad sockenbeskrivning, där det berättas om en grevinna, som blivit beryktad för snålhet, torparplågeri,
sedeslöshet och ondska men vars bevarade porträtt företer bilden av en
66
Litteratur
älsklig och vacker kvinna. Uppgiften har blivit att visa, hur eftermälet och porträttet kunna stämma i verkligheten. Man får historien
om en herrgårdsflicka, vars utveckling hela tiden psykologiskt motiveras, låt vara att karaktärsförändringen kommer väl plötsligt i det
avgörande skedet och att konstruktionen i händelseschemat kan lysa
igenom. Resultatet blir, att varken porträttet eller ryktet har odelat
rätt och att i stället en levande gestalt träder fram. Vad man värderar
hos denna roman, som är talangfullt skriven och har en väl träffad
tidston, är främst dess strävan till verklig psykologisk problemlösning.
Om herrgårdsherrskapens överflöd och armodet hos det underlydande folket, kuvat av hårt arbete, husaga och halvsvält, bundet i
okunnighet och med brännvinet som enda tröst, får man läsa i Irja
Browallius E l d v a k t, vars handling är förlagd till ett mellansvenskt järnbruk under den gryende liberalismens tid. Huvudpersonen, Malcolm Hank, intar en mellanställning mellan herrskap och
underlydande, han är driftig och begåvad, men han kan aldrig nå
upp till en självständig ställning, han får ta order från de besuttna och han tar hämnd på dem som stå under honom. Genom
Malcolm kan förf. rikta belysningen på båda parterna i brukssamhället. Folkets beträngdhet får man god inblick i, men inte heller
herrskapsfamiljens tillvaro skildras som något lyckorike. Patronen
har något av Oblomow-aktig lojhet över sig och hans älskarinna är
en fränka till madame Bovary, nöjeslysten, otillfredsställd, förljugen,
helt egocentrisk och närmast tragikomisk. De övriga i kretsen sakna
egentlig livsduglighet. Irja Browallius har velat teckna ett samhällsskikt i upplösning, hotat till det yttre av de nya framställningsmetoderna inom järnhanteringen liksom av de nya politiska lärorna och
inifrån anfrätt. Själva miljöbeskrivningen är det dominerande i
denna bok, som annars visserligen är väl beräknad och utförd med
teknisk skicklighet, men där karaktärsskildringen inte står i klass
med vad Irja Browallius förmått i sina bonderomaner.
En konflikt mellan samhällsklasser av liknande slag utgör stommen i Albert Olssons T o r e G u d m a r s s o n, den avslutande delen
i förf:s trilogi från 1600-talets Halland. Här är det kampen mellan
herremän och bönder, vilken får en ny ton över sig under Karl XI:s
regering. Därtill kommer motståndet mot försvenskningen av det erövrade landskapet. Nutidserfarenheterna ha kanske inte varit utan
betydelse för romanen, men i stort sett kan den betecknas som ett
epos i gammal god stil, icke utan inslag av isländsk sagoton. Episod
fogas till episod, farten är god och dialogen karakteriserande. Olsson har vidare slutgiltigt nyanserat bonden Tores karaktär. De dominerande egenskaperna äro alltjämt styvsint envetenhet och vresig
frihetskärlek, men därtill kommer nu ett betryckt samvete och en
längtan till frid efter de ständiga fejderna, som enbart fött nya fejder. Tore blir till slut en färdig människa, och romanen om honom
formas till ett helt landskaps epos under en hård och bister övergångstid.
Ett förut tämligen obeaktat ämnesområde har tagits upp av Albin
67
Litteratur
W iden i hans N u b l o m m a r p r ä r i e n, nämligen emigrationen till
U. S. A. Han låter den religiösa oron stå i medelpunkten för den
grupp, som han följer från hemlandet till det stora löfteslandet
bortom havet, och därigenom binder han sig vid en berättartradition,
vars främsta namn är Selma Lagerlöf. Hans människor ha blivit
alltför idylliskt sammanhållna kring den kyrksamma endräkten, broderskänslan äventyras aldrig och konflikterna komma utifrån, mest
i form av naturkatastrofer. Att emellertid Widen också kan gestalta
trovärdiga karaktärer och ge handlingen psykologisk spänning, visar
han i romanens första avsnitt. Hans bok rör sig om väsentligheter
och den har konstnärlig gestaltning. »Nu blommar prärien» är det
första riktiga diktverket om emigrationen och svenskarna i Amerika.
Bland övriga romaner med ämne från det förflutna kan man nämna
Nils Olof Franzens Den åttonde dödssynden, varmed menas
synden att förneka djävulens existens. Den försiggår i senmedeltidens akademiska Paris och är skriven i både pastisch- och resonörsstil med tillsats av en nypa Anatole France. Har man mer underhållning än behållning av boken, så beror det på att förf. mindre
engagerat sig i personerna och deras problem än han lagt sig vinn
om pittoreska scenerier och välturnerade bonmots. I Edith Unnerstads B r i c k e n är det den gamla änkeöverstinnan Engelberg som
berättar om sitt framfarna liv från barndomen i vingrosshandlarhuset
på Biasieholmen till sin förlovning och sitt äktenskap. Skildringen
har en gammaldags borgerlig stockholmsatmosfär över sig från tiden
före sekelskiftet och berättelsen äger både kultur och vänlighet, både
kvickhet och värme; Bricken är en underhållande bok utan överdrivna
pretentioner, ett modernt exempel på den gamla goda familjeroman,
som kvinnliga författare så ofta haft god hand med. Djärvast av alla
har nog Senta Centervall varit, som i H j ä l t e n f r å n B e a r n tagit sig för att skildra den förste Bernadotten fram till tronföljarvalet. Hon ansluter sig alltså till den farliga genre, som bl. a. St.
Zweig gjort populär, där dikt och verklighet, fakta och fiktion blandas samman på ett lika underhållande som svårkontrollerbart sätt.
Förf. har tillgodogjort sig Torvald Höjers forskningsresultat och läst
in sig i familjeskildringar från kejsardömet, och hon undviker i stort
sett genrens farligheter genom att inte vara alltför närgången och
genom att koncentrera fabuleringen till hjältens ungdomsår. Hennes
berättarglädje är påtaglig och tidstonen från revolutionens och Napoleons Frankrike är väl återgiven. Tiden efter Napoleon har fångat
Frank Hellers intresse. Europas mest hatade man är Metternich och romanen med denna titel är en Hellersk äventyrshistoria
i gammal god rövarstil med ränker och kontrastötar och en romantisk svensk adelsman i medelpunkten. Det kommer fram till slut,
att kosmopoliten Frank Heller, som haft sin trivsel i ett Europa med
övervägande gamla ruiner, inte är utan sympatier för den Metternichska fredspolitiken, och man kan förstå hans synpunkter.
Arets mest efterlängtade och mest lästa roman är slutligen Frans
G. Bengtssons R ö d e O r m. H e m m a o c h i ö s t e r l e d. Denna
fortsättningsdel har blivit, kan man säga, sådan som publiken har
68
Litteratur
velat ha den. Orm och hans kumpaner ha vi redan lärt känna, och
någon karaktärsfördjupning eller några inre förvecklingar är det alls
inte fråga om. Miljöskildringen ger inte heller något nytt, även om
en ökad vikt är lagd på vikingatidens mycket praktiskt inriktade,
nästan affärsmässiga religiositet. Händelseförvecklingen är inte särskilt omsorgsfullt åstadkommen, utan det är snarast episoderna var
för sig man har nöje av. Frans G. Bengtsson har velat göra en rolig bok, och det har han också gjort. De krigiska bedrifterna från
förra delen ha i hög grad ersatts av äventyr i Decamerons och Tusen och en natts stil. Romanen har, om man vill göra en historisk
jämförelse, närmast karaktär av isländsk lygisaga med många underbara sammanträffanden och ett kostligt fabulerande, eller man
kan kalla den en skälmroman med inslag av lundensisk spexton, fast
utan anakronismer. Det går som ett frustande vikingaskratt genom
boken, vars komik inte bara ligger i själva händelsernas dråplighet
utan lika mycket i själva stilkonsten med dess obetalbara blandning
av ättesaga och Bengtssonsk konversationskonst. Liksom det goda öl,
varom det med stor förkärlek och uppenbar sakkunskap talas i romanen, är Frans G. Bengtssons berättarhumör fullt av mycken must
och mycken lustighet och att läsa Röde Orm är som att tömma en
stånka i djupa, läskande klunkar. Näringsvärdet bekymrar man sig
mindre om vid sådant förehavande.
Om man skulle våga sig på att kasta en blick tillbaka och fråga
sig, vad krigsårens svenska prosadiktning haft att ge, kan man lätt
bli svaret skyldig. Stämmorna ha varit skiftande, experimenten ha
varit många, men i grunden har tonen varit sådan, att vi känt igen
den som vår egen. Med denna diktning som hjälp kan man säkert få
en ganska god föreställning om hur vi reagerade. Man kan vidare
finna, att en rad av författare under dessa år befäst sin ställning och
åstadkommit något av sitt bästa. Gustaf Hellström har skrivit ett
par av de betydelsefullaste delarna av Stellan Petrens historia, Vilhelm Moberg har i Soldat med brutet gevär givit en tidsskildring av
högt värde, Ivar Lo-Johansson har fullbordat den imponerande raden av statarskildringar med Bara en mor som höjdpunkt och Olle
Hedberg har under dessa år publicerat sitt mest karakteristiska verk
med sviten om Bo Svenningsson. Bland de många nya författarna
ha Brenner, Arner, Höijer och Ahlin slagit igenom, under det att de
av amerikanska förebilder mest påverkade debutanterna inte nått
särskilt betydande självständiga resultat. Vill man slutlige’n välja
några verk, som direkt inspirerats av tidsläget, som allvarligt genomträngts av dess innebörd och i vilka upplevelsen formats till verkligt
levande och äkta konst, kanske man inte allra först skall nämna Mobergs Rid i natt, hur kunglig än den vrede varit, som satt denna bok
på pränt, och trots dess stora läsekrets, utan Karin Boyes Kallocain,
Eyvind Johnsons Krilonserie och Pär Lagerkvists Dvärgen. Ingen av
dem – och inte heller Rid i natt – kan förbigås, när eftervärlden vill
göra sig en bild av hur vår diktning gav gestalt åt vad striden innerst
gällde.
69

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner