Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
NYUTKOMMEN ANTIKLITTERATUR
Av lektor OSCAR LÖFGREN, Kristinehamn
De klassiska studierna i Sverige befinna sig just nu i en vågdal,
något som avspeglas i den starkt minskade rekryteringen av latinlinjen vid våra gymnasier. Att disproportionen mellan real- och latinlinje statistiskt inte antagit större mått beror helt på att en avsevärd
del av flickorna alltjämt väljer latinlinjen. Skulle en särskild nyspråklig linje komma att inrättas, är det att befara att latinlinjen
smälter ihop ytterligare och blir en speciallinje för dem som ha klart
utpräglade teologiska eller humanistiska intressen. I och för sig vore
därmed ingen större skada skedd, då linjen helt visst bleve en elitlinje, men eftersom de redan nu begränsade möjligheterna att få tillräcklig anslutning för bildandet av grekavdelningar skulle ytterligare
minskas, bleve en dylik utveckling likväl ödesdiger för den klassiskhumanistiska bildningen i vårt land. Man får hoppas att den kommande gymnasiereformen skall kunna ge latinlinjen en starkare ställning och på ett lyckligare sätt än nu avväga de olika linjernas svå-
righetsgrad och matnyttighet. Att döma av uttalanden i pressen
tyckas klassikerna själva icke misströsta om en tillfredsställande
lösning.
Under tiden ligger Svenska Klassikerförbundet ingalunda på latsidan. Genom dess skriftserie tillföres vår skollitteratur årligen nyttiga tillskott. De flesta av dessa häften sakna väl intresse för andra
än fackmännen, dock finnas undantag. Av de båda senaste årens
nyheter höra hit två skrifter om latinets släktskap med moderna
språk: »Från latinet till franskan och engelskan» av
Edvard Strömber_q och »L a t i n e t o c h t y s k a n» av Axel Lindqvist. Det förra nära 100 sidor starka arbetet ger en fyllig systematisk
framställning av franskans och engelskans starka beroende av latinet
och därav betingade inbördes nära släktskap. Det senare föga omfångsrika häftet innehåller mera allmänna, kulturhistoriskt intressanta synpunkter på latinets betydelse för förståelsen och studiet av
moderna språk, framför allt tyskan. Båda skrifterna lämpa sig ej
blott för latinläraren, som däri finner värdefullt stoff för de jämfö-
rande exkurser som borde ingå i skolundervisningen, ehuru den
knappa tiden endast medger ett ytterst begränsat utrymme åt dessa
moment, utan även för studenten som inledningar till universitetsstudiet av moderna språk.
I kulturdebatten ha på senare år röster höjts för en nyorientering
inom latinstudiet, i syfte att minska omfånget av högklassisk text,
främst prosan, och öka ut resp. införa läsning av efterklassiska för- 611
Litteratur
fattare. Ej minst adjunkt Yngve Ling-Lander vid Kristinehamns läroverk har energiskt och talangfullt fört senlatinets talan, och i en tidningsartikel med titeln »Att läsa latin» har Knut Hagberg framfört
liknande synpunkter. Å ven om fackmännen ganska enhälligt slagit
vakt om de klassiska auktorernas, en Caesars, Livius’ och Ciceros,
oumbärlighet som stomme och ryggrad i latinundervisningen, kan
några häften i samma skriftserie tolkas som medgivanden i sak åt den
nyssnämnda uppfattningen om senlatinets värde. Sålunda utkom för
några år sedan ett urval ur Augustinus’ märkliga självbiografi, ombesörjt av Gerhard Bendz. Från senaste tid ha vi dels ett urval av
Emanuel Svenberg ur V e r s i o V u l g a t a, Hieronymus’ latinska
översättning av Bibeln, vilken såsom den katolska kyrkans normgivande bibeltext erhållit nästan lika stor betydelse som grundtexten,
dels ett häfte med titeln »Sv e n s k t 16 OO-t a l s l a t i n» utgivet av
Hjalmar’ Hedfors. Det rör sig här inte om en antologi, i likhet med
Johan Bergmans förträffliga »Suecia Latina», utan om valda stycken
ur ett arbete av den tyskfödde uppsalaprofessorn Johan Scheffer om
märkliga personer och händelser i Sveriges historia fram till förf:s
egen tid vid 1600-talets mitt. Det torde bereda de latinstuderande nöje
och omväxling att i latinsk drapering igenkänna vår historias välbekanta gestalter.
Problemet är här såsom beträffande den jämförande språkanalysen
svårigheten att få tid till dessa icke absolut oundgängliga moment.
De få läxfria timmarna medge ingen omfattande kursivläsning och
tas i stor utsträckning i anspråk av preparation och skrivningsgenomgång. Så mycket är säkert, att lättare gods icke kan ersätta studiet
av klassisk grammatik och text. Att urvalet av lektyr kan och bör
göras mindre torrt och krigiskt och mera omväxlande och kulturhistoriskt givande än tidigare är en annan sak, varom man i klassikerkretsar torde vara ganska enig. Om Livius får maka åt sig för Plinius, Seneca eller Augustinus, är knappast någon större skada skedd.

Den senaste volymen i Svenska humanistiska förbundets skriftserie,
~H o r a t i u s’ s i s t a l y r i s k a d i k t n i n g» av Dag Norberg, visar
att de gamla skolauktorerna ingalunda äro så genomplöjda av forsk·
ningen att inte nya fruktbara synpunkter och resultat kunna vinnas
genom ett samvetsgrant studium. De abiturienter som i våras skrevo
om Horatius i studentexamen, och de voro flera, än man kunnat vänta,
hade haft god behållning av att studera denna finkänsliga och njutbara framställning, som värdigt ansluter sig till de bästa monografierna i serien. Den kastar nytt ljus över den åldrande skaldens liv
och diktning, hans ställning som poeta laureatus och förhållande till
skaldebrodern Vergilius. Tack vare de talrika citaten ur Horatius’
dikter, vilka genomgående åtföljas av svensk tolkning, har läsaren ett
utmärkt tillfälle att uppfriska sina latinska kunskaper och förskaffa
sig ej blott ökat vetande, utan också en intellektuell och estetisk
njutning.
..
612
Litteratur
översättningar av klassiska författare till svenska verkställas numera ej längre så flitigt som för hundra år sedan, då L. J. Hiertas
förlag utgav den omfångsrika serien »Grekiske och romerske Prosaiker i svensk öfversättning», vilken nu givetvis är föråldrad. Vad
som finnes av användbara tolkningar är förtecknat i Klebergs nyttiga
bibliografi »Svensk antiklitteratur» (1939) och upptar där drygt 45 sidor. På de senaste åren har nestorn bland Finlands klassiker, den
över åttioårige f. professorn i grekiska i Helsingfors Ivar Heikel,
berikat vår svenska litteratur med viktiga och omfångsrika tolkningar
av grekiska prosaförfattare. J ag har tidigare anmält hans översättningar av Xenofons Anabasis och Polybios’ viktigare, ehuru mindre
kända, historiska verk om kampen mellan Rom och Kartago. Nu har
den trots försvagad syn outtröttligt verksamme åldringen fullbordat
ytterligare två omfångsrika arbeten, som tryckts i Finland och samtidigt utkommit på Söderströms finska och Gebers svenska förlag.
Den grekiske historieskrivaren Arrianos’ skildring av »A l e x a nder den store och hans krigiska bragder», varav en
förträfflig dansk tolkning genom M. Cl. Gertz utkom 1913-15, föreligger härmed för första gången på svenska. Såsom den utförligaste
och pålitligaste bevarade antika framställningen av Alexanders liv
och verk ärArrianos väl värd att studeras och dessutom synnerligen
fängslande. Själva texten omfattar, inberäknat innehållsöversikter
och korta noter, drygt 250 sidor. I slutet ger övers. en intressant jämförelse mellan Arrianos och andra skildrare av samma ämne: de från
skolornas kursivläsning och studentexamen kända latinska författarna
Curtius och Justinus, de senare grekiska skriftställarna Diodoros och
Plutarkos samt den legendariska och verklighetsfrämmande, av österländsk fantasi och mystik fyllda Alexanderroman som går under Kallistenes’ namn, och som utövat ett starkt litterärt inflytande långt
fram i medeltiden och översatts till många språk. Arrianos, med sina
goda huvudkällor Ptolemaios och Aristobulos, visar sig genomgående
överlägsen de andra traditionerna. Denna översättning är ett synnerligen välkommet komplement till Valmins för några år sedan utgivna svenska Alexanderbiografi.
Heikels märkligaste prestation, i varje fall den djärvaste, är hans
tolkning av Thukydides’ »Peloponnesiska krigets historia». Detta verk, som med sina åtta böcker dock är ofullbordat och
endast når fram till år 411 f. Kr., har sedan gammalt anseende som
den grekiska litteraturens, ja, hela antikens märkligaste historieverk
men erbjuder stora, ibland oöverkomliga svårigheter för översättaren.
På svenska äga vi endast en fullständig tolkning, den av J. O. Höijer
från 1831-32, som nu är sällsynt och föråldrad. Däremot finns på
danska, även i detta fall tack vare M. Cl. Gertz, en god modern översättning, mot vilken Heikel i sin inledning riktar en viss kritik. Det
är svårt att av de meddelade korta proven på en tidigare svensk översättning i jämförelse med Heikels egen dra säkra slutsatser angående
den senares företräden. Säkerligen betecknar den nya tolkningen ett
avsevärt framsteg, även om den torde kunna förbättras rent stilistiskt.
Å alla humanistiskt och historiskt intresserades vägnar hälsas den
45- 46847 Svens”k Tidskrift 1946 613
,-.
Litteratur
möjlighet som härmed erbjudes oss att på svenska stifta bekantskap
med antikens mest djuptänkte historieskrivare.
Det samarbete mellan ett finländskt och ett svenskt bokförlag som
så ståtligt inletts och resulterat i fem digra band »Antikens klassiker
i svensk tolkning» borde fullföljas, så att vi finge en samling av de
mest betydande grekiska och latinska författare, av vilka goda svenska
tolkningar f. n. saknas. I Danmark har »Selskabet til historiske Kildeskrifters Oversmttelse» gjort en stor insats på just detta område;
Gertz’ ovan citerade översättningar ha båda utkommit i dess skriftserie. Det borde inte vara omöjligt att på svenskspråkigt område
uppbringa nödiga personliga och ekonomiska resurser för ett dylikt
projekt.
ÄNDA TILL DET BITTRA SLlJTET
EN ÖVEilS[KT Ö\-Ell NYA TYSKA BÖCKEH 0:\l lllTLEllS TYSKLA:\’0
_lv lektor ER,VST AL!\liR, Stocklwlm
Det är helt naturligt att det nu börjar komma en mängd böcker,
som vilja bidraga till att belysa Tredje Rikets dystra händelser: memoarer, dokument, tolkningar och analyser. I många fall ge de perspektiv på den samtidshistoria vi själva ha upplevt. Även ur historisk synpunkt utgöra de källmaterial, som man måste ta hänsyn till.
Att bedöma deras värde är emellertid ännu så länge omöjligt. Detta
gäller särskilt memoarerna, som ju oundvikligen bli försvarsskrifter.
I det följande vill jag visa på några böcker, som förmodligen äro
så betydande, att de komma att uppmärksammas även sedan de förlorat aktualitetens och sensationens behag.
Hans Bernd Gisevius’ »Bis zum bittern Ende». Bd 1: Vom
Reichstagsbrand zur Fritsch-Kriso (Fretz & Wasmuth Verlag AG.,
Ziirich 1946, till svenska av Nils Holmberg, »Ända till det bittra slutet», utkommer 1947, Bonniers) har den fördelen i motsats till reportagen av i Tyskland verksamma utrikeskorrespondenter, att den är
skriven inifrån. Författaren har haft tillfälle att med egna ögon
blicka in i maskineriet och kan därför skildra det av egen erfarenhet.
Som utexaminerad jurist trädde Gisevius in i tysk statstjänst samtidigt med hitlerismens genombrott. Detta gjorde han inte av sympati för nazisterna utan för att trygga sin egen existens. Han hänvisades för utbildning till Gestapo, som på den tiden befann sig på
fosterstadiot. Han befanns olämplig och förflyttades till inrikesministeriet, där han inte heller gjorde sig särskilt populär. Härifrån övergick han så småningom till det nyupprättade rikskriminalämbetet
Gestapos ledning utverkade 1936 hans förflyttning till överpresidiet
(Oberpräsidium) i Miinster i Westfalen. Ar 1938 uppgav Gisevius tills
vidare ämbetsmannabanan och var redan då misstänkt som statsfiende
eller åtminstone som oförbätterlig kverulant. Av en förmögen nazi- 614
Litteratur
motståndare i Berlin fick han pro forma en anställning som affärsman -i själva verket var den en förevändning för verksamhet i ett
slags organiserat försvar mot Gestapos terror. Egendomligt nog utnämndes Gisevius vid krigsutbrottet till tysk konsul i Ziirich. Icke
desto mindre dök han alltid upp i Berlin, när det började se kritiskt
ut där. Enligt hans egen utsago var han alltid en häftig motståndare
till nazisterna och bemödade sig jämt att kasta in sand i Gestapos
maskineri, varna den militära ledningen för den hotande katastrofen
och mana till effektivt motstånd. Gisevius vittnesmål i Niirnberg ha
som bekant spelat en stor roll. De allierade anklagarna gåvo sin tilltro till den unge juristens uppgifter. Givetvis måste man ta hans
meddelanden med en viss skepsis, då de mycket väl kunna vara ett
försvarstal i egen sak. Och något egendomligt verkar det faktum, att
Gisevius trots offentligt framlagd opposition egentligen förblev oantastad och t. o. m. gjorde karriär. Men han hade inflytelserika vänner och sympatisörer och – som han gång på gång betonar – en
oerhört stor tur. För övrigt vägrade Gestapos fruktade långa arm
att fungera, ofta på ett nästan komiskt sätt, ty Himmler och Heydrich föraktade som typiska dilettanter de traditionella kriminalistiska
metoderna.
Gisevius’ bok får inte betraktas som en historik över Tredje Riket,
men väl som en historisk källskrift, som är värd att uppmärksammas. Som föredragande vid olika politiska ämbetsverk hade han tillfälle att ta del av hemligt material, som nu i många fall inte längre
existerar. Som ett slags adjutant till de sammansvurna: Nebe (övergruppledare och kriminalråd; blev så småningom en av Hitlers bittraste motståndare), Goerdeler, amiral Canaris, generalerna Oster,
v. Beck, v. Witzleben m. fl. var han delaktig i de aktioner, som kulminerade i attentatet den 20 juli.
Verkets första band ger icke blott ett fängslande tvärsnitt genom
tiden från 1933 till 1938 utan löser även i viss mån de tre stora gå-
torna från de första femhundra åren i det tusenåriga riket: riksdagshusbranden, den 30 juni 1934 samt Blomberg- och Fritschkrisen. Genom Gisevius’ framställning torde den hittillsvarande, redan ganska
omfångsrika litteraturen om dessa tre historiska fenomen vara om
inte distanserad så åtminstone korrigerad. Genom riksdagshusbranden ryckte Hitler och SA till sig den huvudsakliga makten i Tyskland; den 30 juni 1934 slog SS ner SA, vilket hade till följd att i
stället för det råa våldet den organiserade förbrytarmentaliteten med
Hitlers medgivande bemäktigade sig den verkställande makten. Men
generalerna, som voro ängsliga och mest tänkte på sin egen karriär,
tolkade avsättandet av Röhm, vilken i sin militära självhärlighet
hade börjat bli farlig, som ett slut på revolutionen och undveko därför varje aktivt ställningstagande till partiets växande diktatur. Genom den raffinerat genomförda smädelsen mot de dåvarande spetsarna inom militärledningen (Blomberg och Fritsch) lyckades Hitler,
som utnyttjade Görings och Himmlers egennyttiga strävanden för
egen del, att även få försvaret helt i sitt våld. Därigenom avsluta.
des den process som hade börjat med att armen efter Hindenburgs
615
,· .
Litteratur
död hade svurit Hitler sin trohet. Genom att dra in armen i den dynamiska revolutionen försvagades alltmera de sista dammarna, som
hade kunnat hålla tillbaka revolutionen~:< utmynnande i ett andra
världskrigs kaos. Det är ingen tillfällighet att den första upptakten
till det nya världskriget (ockupationen av Österrike) sammanföll med
Blomberg-Fritschkrisen.
Huvudpersonerna på den blodiga scenen i världshistoriens mest
tragiska och fruktansvärda operett karakteriserar Gisevius med vederbörlig skärpa som förbrytare och psykopater, äregiriga skurkar
och förlupna stråtrövare. I bästa fall voro de människor, som innerst
inne togo avstånd från nazismens storhetsvansinne men som varken
ägde mod eller beslutsamhet att bryta med dc makthavande eller aktivt motarbeta dem. Det förefaller egendomligt, att Gisevius, tydligen
från en missuppfattad konservativ ståndpunkt, knappast har ett ord
av kritik mot den olycksalige Hindenburg eller mot falskspelaren
Schacht (vilken försökte rädda sig över till oppositionen, när det
började se hotande ut).
Gisevius riktar gång på gång häftiga förebråelser mot de tyska
generaler, som mot bättre vetande inte vågade göra något mot nihilismens framstormande revolution, som krossade Tyskland med ett
katastrofalt krig – inte vågade dels av intresse för sin egen karriär,
dels ‘—- lindrigt sagt – av tveksamhet och obeslutsamhet. Visserligen
fritager Gisevius några personligheter från sina anklagelser. Om deras verksamhet berättar Fabian von Schlabrendorff, en av deltagarna
i officerssammansvärjningen mot Hitler, i »O f f i z i e r e g e g e n
H i t l e r» (bearbetad och utgiven av Gero v. S. Gaevernitz, Europa
Verlag, Ziirich 1946). Denna redovisning förmår inte klarlägga händelserna fullständigt, då den blott sysselsätter sig med de ifrågakommande höga militärernas åtgärder. Deras förbindelser med civilisterna (den krets, som Gisevius tillhörde) måste av förståeliga skäl
bli så maskerade som möjligt. Kanske är föreliggande bok inte så
mycket en redogörelse för händelserna, skildrad av en av de få överlevande i sammansvärjningen, som den är en försvars- och därför
agitationsskrift för de tyska generalerna. Vare därmed hur som helst,
faktum kvarstår, att män som Oster, v. Beck, v. Witzleben, Tresekow,
Graf Stauffenberg fattade ståndpunkt mot Hitler redan vid den tiden, då denne gick från framgång till framgång. Man förstår, att
officersoppositionen, på grund av att många militära kretsar inte
deltogo och med hänsyn till Gestapos verksamhet, måste ha arbetat
under de svåraste förhållanden. Men inte utan en viss skepsis läser
man om de tidsödande intermezzon, som omintetgöra planerade framstötar. Författaren vederlägger åsikten som dyker upp då och då i
världspressen, att attentatet mot Hitler skulle ha anstiftats av Gestapo för att skärpa terrorn mot de kretsar, som vacklade i sin tro
på Tredje Riket. Hitlers räddning tillskriver man det faktum, att
explosionen inte, som anstiftarna hade hoppats, ägde rum i en betongbunker utan i en träbarack med stora fönster och att dessutom
Schickelgruber i sista ögonblicket lämnade sin plats intill Stauffen- 616
Litteratur
bergs portfölj. Det berättas utförligt, hur den planerade revolten
förfelade sitt syfte till följd av Stauffenbergs lätt insedda misstag, då
han omedelbart efter explosionen begav sig i flygplan till Berlin
och ansåg Hitlers död som en självklar sak. Härtill kom, att några
män, som halvt om halvt invigts i saken, vägrade att medverka. De
hade tappat modet, då meddelandet om Hitlers död visade sig vara
oriktigt. Gestapos hämnd drabbade nästan alla sammansvurna och
sträckte sig ut över många personer, som inte haft något med saken
att göra. En oändlig men ingalunda fullständig lista på döda, omfattande inte så få av Tysklands förnämsta namn, avslutar boken.
Den upptar till stor del samma patrioter, som fattade mod, men kanske för sent, att ta upp kampen mot Hitler, den personifierade ondskan, och i ett hav av korruption och egoism offra sig för ett högre
mål. Hur stor betydelse denna bok har som historisk källa, kan man
för ögonblicket inte yttra sig med säkerhet om. Först när andra
delen av Gisevius’ verk »Ända till det bittra slutet» föreligger, skall
man kunna se klarare på dessa ting.
Tre verk om nationalsocialismen ha nästan redan blivit klassiska:
Heidens biografi över Hitler och Rauschnings »Nihilismens revolution» och »Samtal med Hitler». Till dessa sällar sig llfax Picards
»H i t l e r i n u n s s e l b s t» (Eugen Rentsch Verlag, Erlenbach-Ziirich 1946, översatt till svenska av Alf Ahlberg, »Hitler i oss själva»,
Natur och Kultur 1946). Denna bok korrigerar på ett nödvändigt sätt
felen i Heidens och Rauschnings arbeten, vilka trots allt avståndstagande förser Hitler med vissa demoniska egenskaper, ett slags negativ storhet. Trots ämnets natur har Picards bok inte tillkommit
på grund av aktualitet, utan den utgör en organisk fortsättning på
de tankegångar, som den schweiziske författaren tidigare har utvecklat, framför allt i »Flucht vor Gott» och i »Grenzen der Physiognomie». Som den typiska sjukdomen i vår tid betraktar han den
brist på inre kontinuitet, som utmärker samtidens människor, och
i synnerhet det tyska folket – en brist på sammanhang, som yttrar
sig på alla livets områden och som var förutsättningen för nationalsocialismens och Hitlers framgångar. Detta tillstånd blev genom
Schickelgruber offentligt genomfört. Han behärskade under ett tidsavsnitt Europa och nästan hela världen, därför att han gjorde verklighet av något, som envar delade skulden till: ett kaotiskt själstillstånd, som Picard drastiskt karakteriserar genom boktiteln »Hitler
i oss själva». Med en intensitet, som påminner om Kierkegaard, går
han runt om det problem han angripit och går plötsligt till attack
från alla sidor mot kärnan, som träder fram klart ur föreställningarnas förvirrade och motsägelsefyllda värld. Det är nästan
omöjligt att med några få rader återge innehållet i detta (och även
övriga) verk av denne författare, som i all sin kräsna knapphet i
framställningen förmår att tränga in i de innersta djupen av sitt
ämne. Man kan diskutera i det oändliga om dessa böcker, ty de väcka
en mängd nya ideer och tankar, men man vågar knappast kritisera
dem i ordets vanliga bemärkelse, så foglöst som de äro byggda. Man
617
Litteratur
får nöja sig med att hänvisa till dessa böcker, d. v. s. tala om att
de finns och antyda deras grundtankar. Bäst sker det med författarens egna ord, ty han har troligen sett djupare och formulerat saken
klarare än någon av sina samtida. Just nu ligger den stora faran
på lur, att det efter Hitlers i mer än ett avseende tvivelaktiga död
(tre funna lik är för mycket att bygga på) skall utveckla sig en
Hitler-legend eller t. o. m. en Hitler-myt. Det bästa botemedlet mot
detta är den kunskap som fysiomisten vinner ur ansiktet på det tusenåriga rikets Ledare (uppnådd ålder: 147 månader!): »Det är det
påtagliga Intet. För första gången lyckades det detta Intet att ta
gestalt i ett människoansikte, helt och hållet som Intet. Detta Intet,
som egentligen inte går att framställa, har här trängt igenom i Hitlers ansikte, här är det nu, påtagligt. Detta Intet är alltså Ledarens
ansikte. Detta Intet, som själv skulle behöva ledas, är Ledarens
ansikte.»
.Ännu mer drastiska äro Picards avslutande ord. De bevisa för övrigt att han, som så skarpt kritiserade tyskens vinningslystnad och
materialism, inte är någon fiende till Tyskland. Han säger t. o. m.
att det inte i något annat land finns så många ensamma – maktlösa
ensamma – vilka som undantagsmänniskor inte haft någon andel
i tidens kätteri. Han skriver: »Hitler hade inte en hjältes form och
substans, han var ett upprört och ont Intet, och hans ondska var
t. o. m. utan lidelse, blott pedantisk var den, som köpt på ett varuhus på avdelningen för ondska – och det onda var maskinmässigt
förstorat. Han var en ondska, uppblåst genom konjunkturerna, en
ondska, som alltid ville bevisa för sig själv, bevisa på ett fruktansvärt sätt, hur ond den var. Ett Intet utan öde var Hitler, ett Intet,
som varken hade lycka eller olycka, bara vinst eller förlust, en
ondskefull sjaskighet alltså. Ingen hjälte var han, ingen Richard III,
inte ens Richard III:s hovnarr, ty han hade ingen humor. En sådan
typ förekommer inte i Shakespeares värld, inte ens i Shakespeares
underjord. Och ändå måste Hitler framställa sig som en människa,
som tycktes ha till sitt öde ett uppsving, en hotande höjd, en peripeti
och en undergång. Som om det tvingats på honom kom han att visa
sin onda sjaskighet i form av ett öde. Det skulle nämligen visas för
människorna, synligt, tydligt, i ofantliga bilder, att det onda, som
hotar världen, blir förintat. Förintelsen av det onda genomfördes på
honom. Inte för sin egen skull utan som varning för människorna
måste Hitler ta gestalt i ett öde, som var alldeles för stort för hans
obetydliga sjaskighet. Hitlers intighet blev sladdrig i ödets alltför
stora dräkt. Och härtill kommer, att tillståndet hos det tyska folket
och även hos en mängd människor i andra länder var sådant, att
Hitler som härskare motsvarade detta tillstånd. Hitler var ju så
liten och obetydlig, att han bara utförde vad andra ville ha utfört.
Han hade, som vi ha visat, samma struktur som de flesta andra, han
motsvarade tidens struktur, dess brist på sammanhang, dess upplösthet. Ur den synpunkten hade det passat bra, om Hitler segrat; det
hade passat bra till Tysklands tillstånd och inte bara till Tysklands.
Men trots det segrade han inte. Han gav sin kärlek till jorden och
618
Litteratur
till människorna, och den kärleken tålde inte, att hela jorden och
mänskligheten skulle dragas in i kaos’ virvelstorm. Det fanns en
intervention, fast den inte var att vänta från människornas sida.
Det var ett tecken på att inte blott människorna och jorden höra sig
själva till utan till en som älskar dem och som gång på gång ger
en chans åt alla – sannolikt även åt tyskarna.
Vad Picard bjuder, det är levande filosofi, tidsbestämd men förtonande mot evigheten. Den klarlägger tidens kaos och är samtidigt
en ädel maning till besinning och kamp mot det Intet som i Hitler
uppnådde sin mest förintande superlativ. Det övervanns mer genom
Guds nåd än genom det sena motstånd, som en ännu inte helt fördärvad värld satte in. Detta verk kommer att leva som filosofiskt,
psykologiskt och historiskt klarläggande av vad Hitler varit, sedd
ur evighetens synvinkel- det förkroppsligade Intett det tomma rummet, som uppslukar sig självt.
Diktaren Ernst JViechert hör till de tyska författare, som inte emigrerat och som ha haft mod att säga sanningen inom de trånga gränser som gåvos det fria ordet under de första åren av det Tredje Riket. Hans tal till studenterna i Miinchen 1933, som på sin tid väckte
stort uppseende och stor anstöt i nazikretsar, är belägg för en lika
tapper som principfast övertygelse. Att han förr eller senare måste
sona detta, stod klart för honom. När han några år senare demonstrativt avböjde sin delaktighet i alla tvångsutgifter och röstade nej
vid folkomröstningen om Österrikes ockupation, då var måttet rågat.
På sitt stillsamma och återhållsamma sätt tar han ställning till överfallet på Österrike med följande ord: »Vid denna tid inföll Österrikes
återförening med riket, som man kallade dessa händelser, och därmed föll en ny skugga över alla rättänkande själar. Inte ens för de
mest godvilliga var det lätt att se, hur Haydns och Mozarts, Beethovens och Schuberts land, Stifters stilla skogar och slätter ingingo
i Erövrarens bullrande provinser, där andra melodier ljödo än »Gott
erhalte Franz den Kaiser» och där lagerkransen lades om andra ting
än den förnäma och stillsamma skönheten hos Stifters »Nachsommer».
‘l’rots Gestapos bekanta obenägenhet att vidta åtgärder mot personligheter med berömda namn häktades Wiechert och kom så små-
ningom till koncentrationslägret Buchenwald vid Weimar. Vad han
upplevde under den långa vägen dit och vad som hände honom där,
är innehållet i boken »D e r T o t e n w a l d» (Ein Bericht. Raseher
Verlag, Ziirich 1946). Trots att den är tänkt som en berättelse, alltså
ett slags reportage, förnekar den inte sitt ursprung ur en diktares
hand, och den kommer att överleva dagens litterära produktion.
Wiechert genomled i koncentrationslägret alla fysiska och framför
allt psykiska kval, dubbelt så svåra för honom, som var en i alla
avseenden ömtålig människa och aldrig lärde sig den livsviktiga konsten att med härdad själ gå fram genom fasorna. Mycket betydde
för honom många ädla namnlösa medfångars hjälp, men vad som
framför allt räddade honom från en hotande undergång var hans
egen själsliga kraft. Hur obevekligt Wiechert trots sin goda natur
619
..
,- .
Litteratur
än skildrar skändligheten hos plågoandarna och vissa av koncentrationslägrets fångar, som nästan överträffade sina bödlar i grymhet,
så blir ändå det starkaste intrycket av boken den sublima upplevelsen av en ren och äkta humanitet, som står rak mot en omänsklig
omgivning. Uppoffrande vänner – dock inga författarkollegor –
lyckades slutligen rädda diktaren ut ur Buchenwalds helvete. Det
var nästan ett under. Och än mer förunderligt var det att han överlevde den tid, som följde.
De utrikespolitiska artiklarna i St. Galler Tagblatt ha de sista åren
ofta blivit citerade i världspressen, visserligen inte i Tyskland. Och
med rätta. Ty dessa artiklar stå på en nivå, som intellektuellt, kritiskt, politiskt och litterärt sett är sällsynt icke blott i den hetsade
dagsjournalistiken. De tyda dessutom på utomordentligt djupa kunskaper och en ibland nästan profetisk klarsyn framåt. Nu föreligga
de samlade i bokform: Herbert Liithy: »B i s z u r N e i g e.» Epilog
des zweiten Weltkrieges 1944/45. »Die kleine Wochenschau» des St.
Galler Tagblatt und vier selbständige Essays im Anhang. (Zollikofer
o. Co., St. Gallen 1945). Tydligen utan efteråt gjorda korrigeringar
och sålunda med bibehållande av tillfälliga (och oundvikliga) felbedömningar, upprätthåller Liithy sin höga standard. Detta säger en
hel del om hans förmåga, ty det krävs mycket av de tidningsartiklar, som flyttas över i bokform. Denne iakttagare är klarsynt och
låter sig inte påverkas av slagord, bundna till tidsavsnitt och händelser. Hans randanmärkningar och kritiska betraktelser ge oss en
utmärkt orientering även när han ser tillbaka på den sista fasen av
kriget. Ännu mer äro de bifogade – förmodligen ej tidigare publicerade – uppsatserna värda all uppskattning. Alltsedan »Weltgericht» och »Untergang der Welt durch schwarze Magie» av Karl
Kraus, den berömde utgivaren av Wien-tidskriften »Die Fackel», har
ingen liknande politisk essayistik publicerats på tyskt språk. Detta
gäller i all synnerhet essayen »Krigets härjningar». Liithy uppehåller sig här blott vid händelserna under det första kvartalet av
vapenstilleståndet. Men ur dessa händelser kan han redan dra den
slutsatsen, att en del av motståndarna till Tredje Riket (det sorgliga
minnet av Tredje Riket) klart och tydligt arbetar med den besegrade
nationalsocialismens medel. Dennas ideologi och metoder ha trots
officiella deklarationer slagit rot på motståndarsidan. Vad som var
riktigt med hänsyn till de tre första månaderna efter Hitlerväldets
sammanbrott, är tyvärrnu-och det kommer blott få att betvivlaännu mer tillämpligt. Den redliga och klara röst, som för förnuftets och humanitetens talan i essayen – och i boken i dess helhet –
utan sentimentalitet eller vädjan till medlidande, talar väl mest ut
mot det tomma intet, men det efterlämnar en känsla av tröst över att
en sådan stämma, som har mod att säga den fulla sanningen, åtminstone existerar.
620

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner