Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1944
Av rektor ELOF EHNll1ARK, Luleå
Det gångna året har inte varit så överväldigande bokrikt som de
närmast föregående krigsåren, men branschens affärsmän ha fördenskull ingen anledning att klaga. Det är tydligt, att svenska folket
alltjämt läser böcker, inte bara veckotidsskrifter. Två tendenser inom
produktionen ha fortsatt: bestselleragitationen och omhuldandet av
debutanterna. Den ena kan ha det goda med sig, att den håller fart
på läslusten, den andra ger möjlighet åt unga förmågor att träda
fram och få offentlig bedömning. Nackdelen är, att bestsellern brukar
vara en produkt av smart reklam och att debutanternas väg till bokhandelsdisken blir för lättvindig. Inom 1944 års prosadiktning ha de
betydelsefullaste insatserna gjorts av redan beprövat folk och de
bästa böckerna ha inte varit de som nått de högsta försäljningssiffrorna. Det kan vara svårt att avgöra, vad som kommer att bestå av
det myckna, som skrivits och tryckts under året, men kanske kan
man säga, att det värdefullaste mindre kommer att leva kvar som
·enskilda toppunkter än som led i diktarnas utveckling och som intressanta dokument för studiet av deras författarbana och för deras
och vårt sätt att se tillvaron under den femte krigshösten och krigsjulen. Otvivelaktigt har stämningen lättat och intresset har givetvis
knutits också till andra problem än dem, som ha direkt med det politiska läget att skaffa, men i de flesta fall har fantasilivet och intresseriktningen fått färg och dragning av dagens aktualiteter och problem,
inte minst av frågan om människan, individen, i en tid av tvingande
omprövningar. Det kan ha skett mer eller mindre direkt, mer eller
mindre avsiktligt. Stundom märker man tvånget av en verklig uppgörelse, av ett bokslut i diktens form.
Allra tydligast kommer kanske det draget fram i Gustaf Hellströms
D e n g å n g e n, den senaste volymen i förf :s stora självbiografiska
svit om Stellan Petreus. Stellan Petrens presenterades i »Dagdrömmar» 1921, men han blev en verklig bekantskap för den svenska läsekretsen först sedan Hellström vunnit ett litterärt namn med andra
romaner. Serien om Stellan Petrens kom i skymundan och hölls också
.av sin förf. i skymundan, därför att denne kände behov av klarare
perspektiv, innan han kunde fortsätta med denna självbiografiska
serie. Dess tredje del bär årtalet 1925 men först 1938 kom fortsättningen, »Det var en tjusande idyll», romanen om det Oscariska
Sveriges slut, och med den blev Petrens en gestalt, som man
gjorde sig närmare bekant med. Men samtidigt hade Hellström ändrat
perspektivet i serien. Petrens är visserligen alltjämt en individ, inte
.en typ, men hans utveckling sker i allt större utsträckning under
. . ‘
.-. ··.
41
…..
..~ …_……__…….____,___~~~–;…_-~.—-··
Litteratur
intryck av samtidshistoriska händelser, vilka han som utlandskorrespondent kommer i närmare beröring med än de flesta andra svenskar.
I de båda senaste volymerna, »Kärlek och politik» 1942 och årets
volym »Den gången» lever han mitt inne i världshistorien, i situationer så spännande och avgörande; att läsaren hotar att mer intressera sig för dem än för deras inverkan på Petreus. »Den gången» behandlar åren under förra världskriget från fransk utsiktspunkt. Romanens inledande parti koncentrerar sig till hotellvärden monsieur
Senechal och hans familj i en småstad utanför Paris. Skildringen av
denna miljö hör till det oförglömliga i Hellströms produktion. Monsieur Senechal med sina temperamentsutbrott, sina regelbundna vanor
och sina lösmanschetter, sitt sunda förnuft och sin stolthet över husets
vinkällare är fransman i varje gest och tonfall, och inte mindre fransk
är hans madame, som från sin plats vid kassan håller både familjen
och hotellrörelsen i världsvist anpassade tyglar. Här finns så mycket
av det som man identifierar med fransk borgerlighet: det praktiska.
förståndet, den öppet erkända närigheten, den kanske litet bekväma
men praktiskt hållfasta moralen, det psykologiska förståndet, den
självklara uppskattningen av fransk civilisation, förmågan att njuta
av livets goda, till slut också den stolta heroismen. Petreus får uppleva, hur idyllen går under, när kriget sköljer över staden och familjen Senechal, han får vara med om krigsårens växlande händelser
och växlande stämningar. Två kärlekshistorier bilda den egentliga.
romanhandlingen. Den ena är påfallande temperamentslöst berättad,
den andra har desto mer av fransk grace och tappert franskt vemod
över sig, men båda äro endast episoder i den personlighetsutveckling,
som är nerven och kärnan i denna romanserie. Petreus är vid bokens.
slut långtifrån färdig och blir det knappast heller. Den gamla liberalism, som gått honom i blodet, mister inte sitt värde för honom
under krigsåren, men han lär sig att inte begära mycket av livet, så
mycket bara, att han finner det mödan värt att leva, s o m o m det
ändå funnes en plan, en mening och ett mål med tillvaron. Det vakna.
intellektet, den säkra iakttagelsen och den rika erfarenheten präglar
denna bok, som har verklighetens egen spänning i sig och som bildarett viktigt led i en serie, vilken är på väg att bli den stora skildringen
av den moderna människan i världshändelsernas centrum.
Marika Stiernstedts roman I n d i a n s o m m a r 3 9 för oss till det
andra världskrigets utbrott. Också denna bok har sin historia. Den
påbörjades nyåret 1940 och avslutades sommaren 1944. Man kan förmoda, att det var händelserna våren och sommaren 1940, som för·
Marika Stiernstedt åstadkommo avbrottet med den planerade romanen. »Indiansommar 39» handlar om anfallskriget mot Polen, hennes.
moders land, men då Frankrike, hennes andra fosterland, ockuperades,
blev det Frankrikes tragedi, som först utlöste hennes skapardrift.
Så skrev hon »Attentat i Paris», den bästa svenska boken med ämnefrån ockuperat land. Först därefter tog hon upp arbetet med den
polska romanen. Polen blev ju, till skillnad från Frankrike, nästan
hermetiskt slutet efter ockupationen, och detta har kanske bidragit
till att Marika Stiernstedt valt att skildra icke det härtagna utan det
42
. :

-··· — —·-·– .s. ·-·..,._
Litteratur
kämpande Polen. Huvudpersonen är en ung polsk vetenskapsman,
som återkommer från en oceanografisk expedition under fransk ledning. Den kvinna han träffar i Paris, en exponent för mellankrigstidens egocentriska, indolenta och bekväma människotyp, förmår inte
hindra honom att resa till Polen. På vägen genom Tyskland öppnas
hans ögon för de stormmoln, som hota att utladda sig över hans land.
Romanens höjdpunkt är skildringen av vardagslivet på den lilla polska
herrgård, som är hans hem, under de hektiska veckorna under indiansommaren 39, då vardagen fortfarande går sin gilla gång och man
trots allt söker hålla hoppet vid liv. Skildringen av den polska lantidyllen med dess stämning av hemtrevnad och gammal familjetradition är gjord med en inlevelse, som har det sörjdas och saknades
intensitet. Berättelsen om hur kriget når den avlägsna byn och om
hur alla enas till försvar av hembygden, är som en hyllning till den
polska patriotism, som okuvligt levt vidare, långt sedan sensommarveckorna 39 gått förbi med övermodiga segerherrars för tidiga triumf,
och trots det mångåriga vintermörker, som därefter lagt sig över det
blödande, tappra landet. Medkänsla och mänsklig värme prägla,
mer än estetiska förtjänster, denna bok av en författarinna, som inte
annat förmått än intensivt leva med bland dem, som stått och stå
barbariet emot.
Allra mest lyhörd, allra djupast gripen har Pär Lagerkvist visat
sig vara inför den människans tragedi, som krigsåren spelat upp på
Europas gamla skådeplats. Hans nya bok D v ä r g e n kan närmast
ställas vid sidan av »Bödeln» 1933 och ger liksom den vittnesbörd om
Lagerkvists blick för den verkliga innebörden i det yttre skeendet.
»Dvärgen» är visserligen i olikhet med »Bödeln» en roman med bestämd historisk och geografisk förankring, men den är inte desto
mindre otvetydigt aktuell och avsedd att vara det. Skildringen från
Machiavellis och condottiärernas Italien är färgrik, livfull, rörlig och
spännande och samtidigt är den allmänmänsklig, nutidsmänsklig.
Det är dvärgen själv, som för ordet, och det är hans sätt att se, som
ger händelserna deras belysning. Han är ingen hovnarr utan snarare
munskänk åt fursten. Med sitt fårade ansikte och sina onda ögon
inger han skräck, trots att han på grund av sin dvärggestalt betraktas
som ofarlig. Själv är han en komplexernas varelse, ivrig till självhävdelse, knappt medveten om sin avund mot det normala, det växande
och fruktbärande. Han är född gammal, han kan inte skratta annat
än med hån i stämman, han fnyser åt alla utslag av osjälviskhet och
offersinne. Det enda han förmår uppskatta, är våldet, grymheten,
blodsutgjutelsen. Han representerar med ett ord undermänniskan, den
Caliban som i våra dagar marscherar öppet i stövlar men som kanske
finns fördold längst inne hos oss alla. Lagerkvist har här med ångest
i blicken sökt sig in i den mänskliga ondskans psykologiska problem.
Det mest betecknande i hans analys är, att han ställer dvärgen i kontrast till två människotyper, konstnären-forskaren och de unga älskande. Det är meningen, att vi i den kringresande maestro Bernardo
skola känna igen Lionardo da Vinci, för vilken sanningssökandet i
konst och liv är det viktigaste av allt. För dvärgen är han enbart
43
‘-~·: …
\
Litteratur
löjlig, därför att den konstnärliga lekdriften och den vetenskapliga
sökardriften ingenting ha med makt och underkuvande att göra. I
det unga paret Angelica, furstens dotter, och Ludovico, fiendefurstens
son, få vi en replik av Romeos och Julias jublande och tragiska kärlekssaga. För dvärgen är den djupt osedlig, därför att den försonar
fiender, och äcklig, därför att den är i livets tjänst, icke i dödens.
Lagerkvist har sinne för ondskans benägenhet att argumentera med
moraliska skäl – dvärgens avsky för allt sexuellt hör dit – och för
dess förföriska förmåga att åstadkomma masspsykos. Dvärgen går
det ondas, det destruktivas ärende, och ändå firar han ofta triumfer;
ingen sympatiserar med honom, och ändå tycks han vara oumbärlig.
Han är också konsekvent. När han själv råkar illa ut, bryts han inte
ned, hans förakt för allt som har liv och glädje i sig, endast ökar,
och han vet, att han bara behöver bida sin tid: »Om jag känner min
herre rätt, kan han inte i längden undvara sin dvärg.» Denna slutreplik ljuder med samma dova ton, som den Tegner slog an, när han
skrev sin dikt om Jätten, denne föraktare av vita Asar och hatare av
skaldens drömmar, som till slut förkunnar: »Det onda är odödligt,
liksom det goda.» Det gäller att slå vakt om det äkta mänskliga.
Lagerkvist gör det genom att avslöja dvärgen. Först sedan man lärt
känna det onda, kan man stå det onda emot.
Tidens moraliska problem, inte minst rättfärdighetens problem, är
också en grundval för Harald Beijers än beundrade, än skarpt kritiserade författarskap. Klandrarna kunna inte förneka Beijers patos
och dynamiska i~tensitet, beundrarna förmå inte överskyla hans bristande förmåga av människoskildring. Han är i första hand predikant
med predikoexemplet som konstnärligt uttrycksmedel. Människorna
få underordna sig den tes han vill föra fram, de släppas aldrig ut
på egen hand och de undgå aldrig att bli kommenterade av författaren.
Beijers värld blir i många stycken en annan än den vanliga, och
betecknande nog låter han ofta händelserna utspelas i en helt uppdiktad miljö, i ett obestämt Europa. Så sker i E l e n a A k k e rm a n n, en fri fortsättning av den tidigare »Joos Riesler». I båda
berättas om diktatorn Sesars väg till makten och handhavande av
makten. Beijer vill med Sesar ge en bild av diktatorn som allmän
typ, men det är tydligt, att han hela tiden tänkt på Hitler – i den
nya romanen avslöjar han det oavsiktligt genom att nämna ordet
Miinchenkrisen. Den svävning mellan diktad och verklig värld, som
sålunda åstadkommes, är inte direkt tilltalande. Romanen berättar,
på Beijers kantiga, ibland lapidariskt verkningsfulla, ofta knaggliga
språk, om en överklasskvinna, vars livsöde gör henne mottaglig för
den idealistiskt färgade propagandan i diktatorns förkunnelse och
som vaknar upp till en bitter verklighet. I denna demonstration har
Beijer renodlat den moraliska innebörden i skeendet till förfång för
den psykologiska analysen. Han har haft svårt för att ladda upp sig
till sådana kraftscener, som annars äro hans styrka, och han har inte
rått med att handha huvudpersonen. Man ser henne inte klart, därför
att författaren står i vägen, och man blir inte gripen på det rätta
sättet av hennes Medeatragedi. Beijers patos och stridbarhet tar man
44
1~~~–_t~–~~~—-~——–_.~—————-…..
Litteratur
emellertid inte miste på. Den strid han för i sin sista bok är samma
strid, som han alltid fört. Han skall i varje fall inte klandras för att
det nu är många fler på samma sida som han.
Till verklighetens värld, nästan helt utan varje novellistisk omstuvning, förs man i Moa Martinsons B a k o m s v e n s k v a l l e n. Titeln
är en omskrivning av Fredborgs bekanta tysklandsreportage och Moa
Martinson är ute i liknande ärende. Hon vill visa, att allt inte heller
är väl beställt bakom våra bevärade gränser, och peka ut en del av
»samhällskartans vita fläckar» till eftertanke för ett belåtet välfärdsfolk. Litterärt sett upptäcker hon visserligen inga vita fläckar med
sin nya bok, som består av skisser, kåserier och funderingar, men man
märker granneligen hennes avsikt: att påpeka faran av de sociala
välfärdsinrättningarnas mekanisering och byråkratisering. Det är inte
paragraferna utan individerna hon bryr sig om. Därför når hon också
högst i de novellistiska avsnitten, i berättelsen om gammeldrängen
Anders, som tar slut, just då folkpensionen skulle börja, eller om det
fnoskiga fattighjonet .Josef eller i den lilla scenen från Stockholms
stads arbetsförmedling. Moa Martinson är här som alltid i färd med
nya upptäckter, varm i hjärtat och ivrig i rösten, applådknipande
eller förargelseväckande, men ständigt vital. Utan att vara litterärt
betydande bär den nya boken hennes riktiga signatur och vittnar
om att hennes diktnings tema är »mänsklighet, indignation och klarhet».
Krigsårens svenska vardag i borgerlig miljö berättar Gertrud Lilja
om i romanen O v ä d r e t d r a r f ö r b i. Centrum för handlingen
är en mellansvensk herrgård, som blivit förvandlad till pensionat,
med den forna herrgårdsfrun som innehavare. Handlingen rör sig
kring henne, hennes närmaste och folket på gården. Huvudintrigen
gäller hennes son, en högskolestudent, och de båda flickor han förälskar sig i, och vidare hennes syster, som varit gift i Tyskland och
nu lever som gymnastikdirektör i Stockholm, där hon får en svår inre
strid att utkämpa. Kristidens alla besvärligheter med ransoneringar
och inkallelser ge realistisk nutidsprägel åt boken. Den skildrar en
tillvaro, som man känner igen sig i, men vars moraliska atmosfär
Gertrud Lilja inte trivs med. Det har aldrig funnits någon blåögd
optimism i hennes författarskap och hon har aldrig varit benägen
att tro alla om gott vid första ögonkastet. Hon är moralist och realist
och låter sällan dupera sig av folks tilltalande yttre. Vad hon främst
tar fasta på i sin nya bok, är den moraliska släpphänthet på det
sexuella området, som inte minst beredskapssituationen givit ökade
tillfällen till. Ovädret drar visserligen förbi, som titeln antyder, men
det beror bl. a. därpå, att hon denna gång vill visa, hur sådana människor se ut, som det går att lita på och som förmå offra det själviska
intresset för egen heders och andras välfärds skull. De frestas och
frestas hårt, men det finns något i dem, som håller dem upprätta, och
sådant folk tycker Gertrud Lilja om. De andra däremot, de som fresta
och falla för frestelser, har hon inte så mycket till övers för. Det är
skada, därför att man gärna vill veta, också hur sådana människor
se ut allra innerst inne. Ty även om förf. tycks mena, att sådant inte
45
Litteratur
är något att fördjupa sig i, skall man inte vara så säker: man behöver
inte urskulda allt, men man behöver förstå. Klokhet och kunnighet
är emellertid Gertrud Liljas signum, och hennes förkunnelse om den
andliga ryggradens välbehövliga funktion är värd att lyssna till.
Dagmar Edqvist tar också fasta på problem, gärna moraliska, som
röra nutiden. Dessutom har hon lätt att fabulera, att låta konflikterna
haka ihop sig, se ut att bli lösta men åter tillspetsas, innan de bli
färdiga att slutgiltigt klaras av. Vidare är hon en kvicktänkt och
spirituell resonör. Risken för henne ligger i en viss benägenhet att
konstruera. I sin förra roman, »Hjärtat söker nödhamn», föll hon för
den frestelsen och lät den stadigt tillkrånglade konflikten lösas på
populärt filmsätt med en effektfull bravurscen, allt på människoskildringens och den psykologiska analysens bekostnad. I den nya
boken, O s y n l i g a s t ä n g s e l, tar hon revansch, som det ser ut
med full avsikt: den handlar nämligen om två hjärtan, som inte vilja
veta av någon nödhamn, inte tänka nöja sig med en patentlösning.
Den kvinnliga partnern är medicinare, den manliga officer. Båda
ta sina yrken på allvar som livsuppgift och kall. Förhållandena göra,
att det uppstår skarpa konflikter mellan dem. För henne, läkaren,
står hans yrke i dödens tjänst. För honom, officeren, är ingenting
viktigare än försvaret av fosterland, frihet och ära, och i mellankrigstidens och nedskrotningens Sverige ha de idealen svårt att vinna
gehör. Dagmar Edqvist laddar upp konflikten dem emellan på ett
hela tiden psykologiskt motiverat och trovärdigt sätt, och hon låter
det inte gå så enkelt till, att enbart det nya politiska läget med plötsligt krigshot och nyväckt försvarsvilja får åstadkomma förståelse
och försoning. Båda hålla fast vid sina gamla ideal. Men de tvingas
att lära sig en del om den mänskliga sammanlevnadens väsen och
villkor, och de få leta sig fram till ett plan på djupare skikt, där det
hållfasta hos dem båda kan vinna fäste. Just därför att Dagmar
Edqvist i denna roman inte nöjt sig med att odla sin talang utan
lagt tyngdpunkten på den psykologiska analysen, har hon åstadkommit en problemlösning, som man tror på.
Huvudpersonerna i )Osynliga stängsel» äro typiska yrkesmänniskor,
och Dagmar Edqvist har också sökt sätta sig in särskilt i medicinarnas fackvärld, men någon egentlig yrkesroman har hon inte haft för
avsikt att göra. Genren har en framstående representant i Hugo
Swensson, skildraren av de svenska läroverkens arbetsvärld. När
man tar itu med hans nya roman G e r h a r d O l i n, finner man
genast, att miljön är densamma som i hans tidigare romaner. Men det
är inte längre fråga om en yrkesroman utan om ett psykologiskt fall.
I Gerhard Olin har han förkroppsligat ett särfall av vad man kunde
kalla det svenska geniet i bondestudentens trådslitna kostym. Den
norrländske fattigpojken Gerhard Olin är en naturvetenskaplig specialbegåvning med förmåga att dyka ned på problemens kärnpunkt
och finna vägar, som leda snabbare till målet än de upptrampade
stigarna. Men samtidigt utvecklas han till en burdus egocentriker,
en tvär enstöring, fylld av förakt för medmänniskorna och av tron
på vetenskapen och sin egen kapacitet. Han har åtskilligt av både
46
Litteratur
Thorilds självuppskattning och Ronsseans misstänksamhet. När han
hamnar som extralärare i en landsortsstad, går han helt upp i det arbete om strålning, som skall ge hans namn glans och hölja hans vederdelomän i blygsel. Romanen handlar om hur denne enstöring och
buffel, benådad och betungad med en gnista av geniets hämningslösa
kraft, till slut blir en människa. Hugo Swensson utför ett psykologiskt experiment med den experimenterande fysikern som försöksobjekt. Det sker med fransk elegans och med stor förståelse för denne
utpräglat svenska typ, som inte alltför sällan finns till påseende i
våra universitetsstäder och läroverk. Förf. är på jakt efter det sympatiska och försonliga, som måste finnas längst inne hos Gerhard
Olin, och han finner det via det naiva hos honom, under den infantilism, som han kan bli botad från, när livet ordentligt får skaka om
honom. Denna utvecklingshistoria berättas med fint sinne för de
inre upplevelsernas innebörd och med en stilkonst, som på en gång
är böjlig och fast. Man fäster sig också vid de övriga gestalterna i
boken, vid teckningen av den nobla kvinnliga huvudpersonen, vid
skildringen av en representant för den självförglömmande, hjälpsamma och hjärtegoda människotyp, som också finns i detta land av
kunglig avundsjuka, och vid det satiriskt formade porträttet av den
karriärjäktande rektorn.
Vill man tala om en yrkesroman i årets produktion, kan man närmast nämna Gösta Höglunds B l o d o c h e l d, som handlar om
Frälsningsarmen. Romanhandlingen grundar sig på bestämmelsen i
denna organisation, att en officer inte får gifta sig, utan att den
överordnade myndigheten godkänner valet av livsledsagare. För
bokens huvudperson, en frälsningslöjtnant, leder denna föreskrift till
en konflikt, men den åstadkommer knappast någon själsstrid inom
honom och han löser den på det för honom självklara sättet. Bäst
skildrad är en frälsningskapten, som under handlingens gång får lära
sig en del om människohjärtat, både sitt eget och andras, och bipersonerna äro stundom tecknade icke utan skärpa. I första hand
har romanen dock sitt intresse i den hittills outnyttjade miljö, som
skildras, Frälsningsarmen inifrån sedd med dess vardagsbesty!”, ekonomiska kalkyler, organisationsbekymmer och expeditionsgöromål vid
sidan om kampanjerna och samlingen under fälttecknen. Det blir i
stor utsträckning reportage i romanstil men i varje fall ett reportage
med sakkunskap i och utan rancune mot Frälsningsarmen som sådan.
Till yrkesromanerna kan man också räkna Hans Hergins B e r g ‘-
ö p p n a d i g, som rör sig kring stenindustrien. Två stenarbetare
ha upptäckt en för bearbetning lämpad granitklippa och etablera egen
firma. Man får en ganska god inblick i stenbuggaryrkets teknik och
man följer med intresse de två kompanjonerna i deras växlande svå-
righeter och framgångar som företagare. Karaktärsteckningen är
rättfram och chosefri, och händelseförvecklingen, koncentrerad till
en kärlekshistoria, flyter lugnt fram med inströdda små dramatiska
episoder, men boken har inte mycket av originalitet eller nya tag
över sig.
Traditionell och populär romanstil finner man även i Ingegerd
4- 4 543 Svensk Tidskrift 1945 47
f • .::·
,,_………..-…..,,……<..,.~….-…?MJ…·_.··…………..,;……..~–~-__…- .•i. .!f!,.,..
Litteratur
stadeners K v a r n l y c k a n, prisbelönt i en tävling om en roman,
lämpad som både följetong och filmunderlag. Den fyller också det
däri liggande kravet på omväxling och spänning. Ingegerd Stadener
vill förströ och underhålla, men hon vill också dela med sig av sin
människouppfattning. I »Kvarnlyckan» är det en hemmadotter i
Stockholms högre borgerskap, som är ställd i centrum, och romanen
visar, hur denna inte längre unga dam befrias från förblindande
konventioner och lär sig bedömå människor efter deras verkliga
kvalitet, för att begagna termen från Ingegerd Stadeners fjolårsroman. Boken har en rapp och påpasslig intrigföring oeh förf. excellerar i konsten att visa, hur små oväntade händelser kunna få alldeles
överraskande följder, hur de ibland väcka oberättigade misstankar,
ibland avslöja omsorgsfullt skylda karaktärsdrag. Det kan t. o. m.
bli litet för mycket av det goda. Man undgår inte att märka, hur finurligheterna i intrigföringen räcka precis lagom till det avsedda slutet.
Det är emellertid konsekvens i den kvinnliga huvudpersonens reaktioner, även om hennes karaktär är mera sedd utifrån. Den manliga
motsvarigheten har man däremot svårare att riktigt komma underfund med. Boken i sin helhet är en underhållnings- och familjeroman
i traditionell stil men skriven av en författare, som tydligt nog visar
sitt personliga temperament.
Borgerlighetens svenska värld har annars fått sin skildrare – och
avslöjare – i Olle Hedberg. Men sedan några år och böcker tillbaka
är Hedberg inte alldeles densamme som förr. Från och med Kirsewetter-serien har han visat mindre av fränhet och pessimism, mer av
överseende och förståelse. I serien om Bo Svenningsson framträder
denna förändring än tydligare, kanske beroende på att huvudpersonen
i denna serie i så hög grad är sin andlige faders son. Den första
volymen handlade mest om Bo Svenningssons far och alltså om hans
arv och barndomsmiljö. Den andra skildrade gymnasisten Bo och
hans svärmiska unga kärlek, och den tredje den värnpliktige Bo och
hans möte med sexualiteten utan kärlek. I den fjärde volymen, S l å
d a n k, skall man så möta honom i det civila livet, något så när
mogen att ta hand om sig själv efter tonårens upplevels·er. Titeln
»Slå dank» förefaller inte alldeles lämplig för berättelsen om med.
kand. Bo Svenningssons upplevelser, och i själva verket handlar bokens första del om raka motsatsen, nämligen om den unge medicusens
första »kvack» i ett lantligt provinsialläkardistrikt. sakkunskapen
är kanske inte tillfreds med Bos sätt att sköta injektionssprutan, men
lekmannen får känna sig hälsosamt fjärran från all »män i vitt»-
romantik, och författaren själv får demonstrera, hur hans hjälte, för
att citera »Gamla klang», mer intresserar sig för »själen som är skral»
än för »dess trasiga fodral». Han går ständigt och funderar över
sig själv och sina medvandrare i tillvaron, och han gör det inte bara
som blivande nervläkare. Han verkar ha i sig gry till en diktare, en
diktare i Olle Hedbergs stil. Hans obotliga lust att psykologisera,
hans meditativa läggning, hans förmåga att mer vara åskådare än
medagerande, hans allvar och hans ironi, allt hör med till sådant
stoff, som diktare danas av. Och i denna volym blir han också för- 48
————————~.-~..~-·~— .—-…
Litteratur
fattare, fast närmast blott för egen räkning. Det sker i bokens mellanparti, som utgöres av en samling psykologiska skisser, vilka Bo skriver ner under en sjukdomsperiod. De ha rubriken »Lindras livets
kval av likars jämmer~» och ha komponerats så, att en av personerna
i varje föregående skiss blir huvudperson i den nästa. Här demonstreras på ett raffinerat sätt i den, man är frestad säga klassiske Olle
Hedbergs stil, hur ont föder ont, hur vi människor, när vi röna ont,
söka åstadkomma ont igen, ingalunda precis mot den som bragt oss
lidande, ty det få vi relativt sällan tillfälle till, utan mot vilken annan
som helst, framför allt mot de svagare. Varför~ Lindras livets kval
av likars jämmer~ Detta mittparti är med sin träffsäkra satir, sin
psykologiska realism, sin kvickhet och sin djuptänkthet bokens konstnärliga höjdpunkt. Slutavsnittet, som har titeln »Slå dank», för oss
till den bohuslänska badortsmiljö, där Bo upplevde sin svärmiska
gymnasistförälskelse. Nu möter han sin riktiga, eller åtminstone
första riktiga kärleksupplevelse. Trådar från »Sista sommarlovet»
tvinnas avsiktligt in i »Slå dank», men konfrontationen har bl. a.
gjorts för kontrastens skull. Av den kvinna, som för Bo på en gång
äger sexuell dragningskraft och har något av ungdomsdrömmens aura
över sig, får han förebråelsen att icke kunna leka. Bo, som så gärna
isolerar sig, behöver komma med i människoleken, och det sker genom
att han drivs in i vad en själsfrände till Hedberg kallat »den allvarsamma leken». Hur det går, kommer seriens fortsättning att visa.
Olle Hedberg har kunnighet, klokhet, klarhet, kvickhet och mycket
stor människokännedom. Han är därjämte den mest underhållande av
våra författare. Det är något galliskt över hans utsökta konversation
med dess välformulerade aforismer och små psykologiska utredningar.
Men i den nya boken finns något ännu viktigare. Den mycket svenske
pojken Bo Svenningsson har säkert hjälpt Hedberg att få värme i
sin skildringskonst. Kvickheten har blivit självironi, satiren har
djupnat till humor. Och få egenskaper ha en sådan förmåga att levandegöra som humorn.
Psykologiskt intresse och koncentration till aktuella problemställningar ha alltid utmärkt emigrantförfattaren Arvid Brenners produktion. I sin nya novellsamling med den ironiska titeln S å g å v i
m o t s t j ä r n o r n a går han vanligtvis ut från en vardaglig miljö
eller situation, tar så fasta på en mer eller mindre latent konflikt och
i skildringen av dess utlösning dissekerar han fram, på en gång lätt
och säkert, vad som rör sig på djupet av personernas självsliv, det
som utgör stommen i deras karaktär eller satt färg på deras livssyn.
Hans människogalleri är lika rikt som hans psykologiska blick är
skarp. Här finns den hjälplöst försvarslösa, livsodugliga kvinnan,
som suger sig fast vid mannen och kväver honom, vidare den falskt
ödmjuke självplågaren, som binder andra med tacksamhetskravets
effektiva handklovar, den patentreligiösa societetsdamen, som vägrar
att upptäcka sin ytlighet, och många andra. Någon gång kan Brenner
alltför påtagligt stryka under och överbetona, men i regel fångar han
livets och nuets egen rytm. Särskilt kan man framhålla de noveller,
som behandla äktenskapliga konflikter och livets styvbarn, t. ex.
49
——· – – – –
,. <·
– t ~-
.}
– ‘(·!
\
Litteratur
»Sista mötet». Överhuvud är denna novellsamling att räkna till de
senaste årens allra bästa och genom den har Arvid Brenner befäst
sin ställning som en av de moderna svenska författare, vilka verkligen äro att räkna med.
Gurli Hertzman-Ericson är gammal i gårde, en författarinna av
mänsklig värme, humanitet och klarsynthet. I hennes novellsamling
Ä n k a n o c h p å f å g e l n ·är inte allt av samma kvalitet – titelnovellen lider t. ex. av en viss blekhet – men samlingens längsta berättelse, »Styvbarn», är en alldeles utmärkt studie över ett skilsmässobarn i pubertetsåldern, som skyler sitt ömhetsbehov under ett buttert,
avvisande yttre. Denna novell har både skärpa i linjerna och ömhet
i gestaltningen, och som barnskildring är den värd att räknas till det
bestående i vår diktning.
Eyvind Johnson har efter Krilonseriens fullbordan tagit välbehövligt otium, men hans namn finns ändå med i 1944 års prosadiktning. Han har nämligen samlat sin novellproduktion genom åren
och utgivit ett urval under titeln S j u l i v. Det är en brokig samling
typer och livsöden, som passera revy i dessa noveller, men i greppet,
stilen och utförandet känner man alltid igen det Eyvind-Johnsonska
diktarlynnet. Eyvind Johnson har själv brutit sig ut ur bygd och
miljö, han har vandrat vida i världen och han har en särskild sympati för livets vagabonder. Det är därför inte underligt, att han kunnat tolka sin generations flyktbegär och känsla av rotlöshet, men
han har också vunnit sitt fäste i en målmedveten försvarsställning
mot våldslärornas nedbrytande krafter. Det innerst stabila, det hederliga och rakryggade, det försynt finkänsliga i den svenska blygheten
låter han gärna träda fram hos de i yttre mening oroliga och misslyckade. Det kan exemplifieras med den utomordentliga, på en gång
dråpliga och rörande berättelsen »Fridlövs svåra stund», en enda lång
monolog av en man, som är i färd med att gå och hänga sig. Över
huvud är det gestaltning och stämningsmåleri, som Johnson lägger an
på, under det att fabulering och händelsförveckling komma i andra
hand. Ofta behandlas kontrasten mellan de fria, på vandring stadda
människorna och de borgerliga, belåtna, instängda, innerst ängsliga.
Gärna dröjer han därför vid den tid, då rallargängen drogo upp till
det ödsliga myrlandet i norr och lämnade efter sig ämnen till mycket
funderande bland de stillsamma människorna i de undangömda byarna. Det originella, det som är annorlunda har han fint väderkorn
för, och han sympatiserar med tillvarons konstnärsnaturer, som ofta
stå sig bäst inför den ironi, som präglar människolivet. ;rust därför
att han så intensivt upplever spänningen i tillvaron, finner han så
många uppslag till dikt, och i dessa noveller, där experimentlusten
fått träda tillbaka för inlevelse och gestaltning, blommar det allra
bästa i hans konstnärsskap. »Sju liv» är ett verk av en mycket betydande diktare.
Eyvind Johnsons individualism och originalitet hindrar honom att
bilda skola, men det är uppenbart, att han varit ett incitament och
ett föredöme. Bland dem som uppenbarligen lärt av honom, är norrbottningen Björn-Erik Höijer, som med B e r g f i n k e n framträder
50
Litteratur
som romanförfattare. Han är emellertid utan tvivel en självständig
begåvning, säker miljöskildrare och god avlyssnare av enkelt folks
sätt att tänka och tala. Handlingen rör sig om det som Lindorm besjungit i Flickan från fjärran, om den erotiska drömmen hos en stabil
familjeförsörjare, när drömmen ser ut att kunna bli verklighet. Gruvarbetaren, som lockas av bankfröken, får en svår strid att utkämpa,
och Höijer har förstått att sätta sig in i hans konflikt. Bäst har han
lyckats med skildringen av arbetarfamiljen. Den förföriska damen är
mer diffus och rätt dubiös, och symboliken överbetonas på sina ställen,
men det är en både rejäl och löftesrik roman Höijer har åstadkommit.
Eyvind Johnsons föredöme har kanske inte heller varit utan betydelse för Vilhelm Mobergs stora och konstnärligt mycket högtstå-
ende roman S o l d a t m e d b r u t e t g e v ä r. Titeln syftar på det
bekanta antimilitaristmärket från försvarsfejdernas dar, och romanen
skildrar soldatsonen Valter Strängs väg ut från hemmet genom det
alltmer demokratiserade samhället fram till diktandets ensamhet. Likheten med Johnsons Olof-serie ligger inte främst i temat: hur en ung
man från de understa folklagren bryter sin egen väg och kommer till
klarhet om sitt kall, utan i sättet att behandla temat, särskilt i fråga
om den underfundigt självironiska humor, varmed hjälten betraktas
och som levandegör honom på ett ytterst verkningsfullt sätt. Skildringen av Valters barndom, hans hem och föräldrar hör till det allra
yppersta Moberg åstadkommit, och den fortsatta berättelsen om hans
uppväxttid, vilken sammanfaller med socialismens kampår från
Staaffs regeringstid till Brantings, är en bred rundmålning av svenskt
samhällsliv under en utvecklingskraftig och händelserik epok, skärskådad från Valter Strängs synpunkt. Hans väg via industrialismen
och nykterhetsarbetet, ungsocialistisk klubbverksamhet och folkhögskola fram till journalistiken är mycket betecknande och skulle kunna
ha blivit historien om en arbetares utveckling till partitrogen riksdagsmannapamp. Men boken handlar närmast om motsatsen. Moberg
har ju inte precis applåderat den nuvarande partitaktiken i regeringsställning, och hans roman demonstrerar tydligt nog, hur fjärran partiprogrammet och den praktiska verkligheten kommit från varandra.
Valter Sträng är en idealist, som verkligen tror på den nya förkunnelsen, en soldat, beredd att offra sig för idealen, för »träskofolkets»
mänskliga rättigheter, ivrig till kamp, men till kamp med blanka
vapen och utan tanke på kompromiss och kohandel. Han blir martyr
för sin idealism, och därför kan Moberg med hans öde som blickpunkt
avslöja maktpolitikens alla krumbukter. Valter finner ändå sitt fäste.
Det ligger, där soldattorpet legat och där gullvivorna alltjämt hälsa
honom välkommen. Han vill bli en tolk för sin bygd och sitt folk
och i diktandets kall sträva »utöver det korta och otillräckliga liv,
som är kroppens». »Soldat med brutet geviir» är en bred samhällsroman och en bygdeberiittelse, utförd med frodig realism och säker
kunskap. Framför allt är den en människoskildring, som genom sitt
allvar och sin humor visar bredden och djupet i Mobergs episka konst.
I Diakonistyreisens förlags tävlan om en roman med kristet motiv
prisbelönades en bok, som också handlar om en yngling med diktargry
51
‘f:- ..
Litteratur
i sig, Gunnar Edmans G e o r g d i k t a r e n, kallad en lyrisk bekännelseroman. Den handlar om ett ungt geni av explosivt temperament
och om hans kamp och slutliga försoning. Boken lider av en alltför
patetisk stil, stundom på gränsen till olidlighet, och av det hektiskt
uppjagade i framställningssättet. Man tvivlar inte på allvaret i det
grubbel och de tankestrider, som här skildras, men det är något av
de gamla nyromantikernas ‘Överspändhet i förf:s framställning, där
nog de rent lyriska inslagen bäst vittna om hans talang. Till bekännarna kan man också räkna Birgit Lange i hennes roman N u t ä nd a s å t e r s t j ä r n o r n a. Hon visar sig här alltjämt behärska sin
konst att av små trivialiteter uppdaga de sjuka punkterna i själslivet
och låta de undanröjda men livsavgörande upplevelserna plötsligt
dyka upp och belysa en människas rätta väsen. Detta gäller här om
bipersonerna. Romanens egentliga syfte är en apologi för den protyska politik, som förf. tidigare engagerat sig i. Man kan uppskatta
ärligheten i hennes pacifistiska idealitet, men man konstaterar, att
det personliga engagemanget, ivern att förklara och vädjan om förståelse inte gjort boken till en lyckad roman. Det är alltför mycket
av sentimentalitet i skildringen av huvudpersonerna och deras öde,
och de politiska resonemangen verka inte övertygande. Av helt annan
typ och läggning är Gustav Hedenvind-Erikssons M e d r all a rk ä r r a m o t d i k t e n. Boken är inte en roman utan en direkt självbiografi, där en av arbetardiktens pionjärer berättar om sin märkliga
väg från kroppsarbetet till litteraturen. I denna gripande och roliga,
högst sympatiska skildring får man i första hand ett utmärkt porträtt
av förf. själv, hans stora blygsamhet till trots, och det blir en bild av
en rejäl, genomsund, verkligt fullvuxen människa. Skildringen av
hans mycket växlingsrika liv har både sagostämning och sanningskärlek, och det är något av äkta livsvisdom i hans sätt att betrakta
tillvaron.
Hedenvinci-Erikssons färd till dikten har varit åtskilligt stenigare
än de nu ungas, vilkas vägbana närmast är asfalterad. Lättheten att
komma med i förlagskatalogerna hindrar dock inte, att de av dem, som
ha verkliga ambitioner, tvingas till brottning med många svårigheter.
En av de redan erkända, W alter Ljungqvist, exemplifierar den saken,
när han i romanen V ä g s k ä l velat samla sig till ett krafttag och
skapa ett i sin produktion centralt verk. Romanen handlar om en bohemisk fattigfamilj i en småländsk avkrok och om en självpåtagen
offergärning, avsedd att skänka försoning och förnyade livsmöjligheter åt de övriga i kretsen. Den förfinade valörkonst, som är Ljungqvists särmärke, kommer här inte till sin rätt. Han är för starkt bunden vid stoffet, för tveksam i greppet, alltför dunkel och alltför vacklande i stilvalet för att kunna skänka konstnärligt liv åt skildringen.
Av de yngre har debutanten Lars Göransson med novellsamlingen
D e n f ö r v i r r a d e g u d e n framträtt som en utpräglat artistisk
begåvning, kräsen, tydligen beläst på åtskilliga områden, icke utan
lust att chockera med bizarrerier och infall, än naivistisk, än dubbelbottnad, en psykologisk experimentator, som gärna lockas till besynnerligheter. Främst står novellen »Ester», en avslöjande studie av den
52
Litteratur
amoraliska människan och den lockelse hon utövar. Lars Ahlin hör
till dem, som fått sin författardrift utlöst med hjälp av Thorsten
Jonsson och de moderna amerikaner, som denne förmedlat bekantskapen med. Han strävar efter en så direkt inlevelse som möjligt och
når stundom gott resultat, t. ex. i titelnovellen i sin samling I n g a
ö g o n v ä n t a r m i g, om den ständigt förbisedde, egocentriskt malande gubben Andersson, eller i barnhistorien »Det underbara nattlinnet» med dess verkningsfulla kontrast mellan den lilla flickans och
de vuxnas livssfärer, eller i den utmärkta psykologiska studien »Gåva
gömd i ynkedom». Vekare till sin typ är Gustaf Rune Eriks. I samlingen H ä n r y c k n i n g e n s t i d kan han med äkta inlevelse ge ord
åt den tafatta svenska blygheten (»Höst»), åt tristessen i ett arbetarpars invanda äktenskap (titelnovellen) eller åt en ung flickas svikna
förväntan inför livsäventyret (»Försommar»), och han återger i en
illusorisk inre monolog en idrottspojkes reaktion efter ett misslyckande (»Nederlaget»). Hårdare och kantigare, också mer mekaniskt
skildrar debutanten Harry Ahlberg i samlingen H e r r e m e d h ö g
h a t t p å ungdomen på Söder, nästan fonetiskt på dess eget språk.
Det stilistiska råkurret kan stundom mala tomning, men här och var
glimtar det fram ett anslag, en melodistump, som det kan utvecklas
något ur: ett par pojkhistorier, en flickmonolog, en kyrkogårdsscen.
Mest amerikansk verkar alltjämt Peter William Nisser. I den lilla
romanen D e t g l ö d a n d e t o r n e t är handlingen förlagd till det
spanska inbördeskriget, vilket pekar på Hemingway, och bland de
personer, som sammanföras vid det ensliga tornet, märker man en
mild tyrolerbonde och en råstark, primitiv mulatt med förmörkat
själsliv, vilket pekar på Steinbeck. Nisser upprepar än en gång sina
skildringar av desperata, vilsekomna, ensamma män, som brutit sig
ut ur samhället och vilkas liv kräver starka kryddor och hektisk
intensitet. Han har emellertid hyfsat sin stil åtskilligt sedan sist och
ger onekligen en god bild av den unge svensk, som är bokens mittfigur: det är något på en gång råbarkat rejält och desperat, nästan
snyftande ensamt över honom. En mer markant profil har Helmer
Linderholm, vars tidigare roman om de inkallade nu följs av en fortsättning, D e s ö k a s i g h e m – man får onekligen Remarque i
tankarna. Romanen om de hemförlovade beredskaparna och deras
svårigheier att i yttre och inre mening åter knyta an vid det civila
livet tar upp aktuella förhållanden, en smula i förväg t. o. m. Linderholm har en god förmåga att berätta och är en känslig naturskildrare.
Händelser och karaktärer belysa ömsevis varandra. Pappershandlarn,
som är bokens centralfigur, blir en människa, som man kommer ihåg.
Också det svenska brukssamhälle, där händelserna försiggå, har fått
en genuin atmosfär. Mer komplicerade gestalter rår han däremot inte
riktigt på.
Man kan också komma långt från vardagen i årets produktion.
Exotismen representeras främst av Jaseka Golowanjuk, vars senaste
opus har det betecknande namnet F r ä m m a n d e f å g e l och fortsätter skildringen av emigrantpojken Josef. Fast Josef denna gång
befinner sig mitt i Europa, förs han alltjämt fram bland besynnerliga
53
”””
. ” ..·
– —- ” _ _ _illliiiliiii_ _ __
Litteratur
människor i en brokig äventyrens värld, som ofta är den undre världen. Några psykologiska eller sociala problem att grubbla över finnas här inte, men vill man åka i en omväxlande berg- och dalbana på
ett lustigt nöjesfält, så stå Golowanjuk och hans J osef till tjänst. Det
fjärran i tiden, den historiska romanen, har också lockat rätt många
författare. Den mest exotiske av dem är Nils-Olof Franzen, vars S e,
d å k o m m e r d ä r e n k v i n n a fritt varierar Don Juan-motivet.
»Simplicissimus» översättare gör här en sorts pastisch i den picareska
genren, spansk i tonen, ledig i stilen, rik på äventyr och med ett psykologiskt motiv som ränning i väven. Per Nilsson-Tanners D e s å d d e
s o l o c h a s k a har formen av en bonderoman, som tar upp Olle
Högbergs gamla tema om baggböleriet i Norrland. Kärlekshistorien
i boken grundar sig på en släkttradition men är mer sentimentalt än
psykologiskt trovärdigt utförd. Bättre skildras böndernas och trä-
patronernas kontroverser och allra bäst svagåren med deras ödsliga
norrlandsvintrar och mödosamma kamp för livet. Mer i skälmromanens stil går Albert Olssons K l e b e r & F r a n k, en underhållningsroman från ett handelshus på 90-talet. Dess förtjänst ligger däri, att
förf. inte låter sympatierna falla på någon av de uppträdande. Folklig komik och autentisk gammal kryddboddoft utmärker framställningen. En allvarligare läggning har Karl Johan Rådströms V ä ns k a p s g a t a n, som handlar om en norrländsk småstadskrets från
socialismens kampår till 1914. Den är en rätt vidlyftigt beskrivande
stadskrönika med många människoöden och de politiska händelserna
skymtande då och då. Det finns här något sympatiskt rättframt i
berättarsättet, som kan räknas boken till förtjänst. Med större anspråk
framträder Ingeborg Björklund i San k t G ö r a n o c h p r i n s e ss a n, en diger roman om kretsen kring Sten Sture d. ä. – originellt
nog försedd med litteraturförteckning. Uppenbarligen har förf. flitiga
studier bakom sig, en sak som hon också själv betonar, hon rör sig vant
i släkt- och familjekretsarna och hon slösar med rekvisita och detaljuppgifter. Svårare har hon att förena fakticitet och fantasi – trots
de friheter hon tar sig, t. ex. giftmordet på Sten Sture- och att skapa
levande dikt av stoffet. Boken har blivit en brett lagd krönika men
saknar den fördjupning i karakteriseringen, som man har rätt att
vänta i en historisk roman med pretentioner. Minst lika rik på sakkunskap men utan all tyngande lärdom är Nils E. Taubes R o m a nt i k e n s k a v a l j e r e r, vilken berättar om Georg Dahlquist och
Emilie Högkvist, Blanche-tidens sceniska stjärnor. Det är äkta tidsdoft över skildringen, som håller sig nära verkligheten, och personteckningen är konturfast och säker, fast utan djupare perspektiv, och
man kommer 1830-talets Stockholm mycket nära in på livet. Om det
borgerliga Stockholm några decennier längre tillbaka i tiden berättar
Alice Lyttkens i L ä n g t a n s b l å a b l o m m a, en fortsättning av
fjolårsboken och liksom den en stor publikframgång. Egentligen är
detta märkvärdigt, ty trots att händelserna anspela på så upprörda
skeden och spännande tilldragelser som finska kriget, kungens avsättning och Fersenska mordet och trots att intrigen rör sig kring det
gamla tacksamma temat mannen av börd och kvinnan av folket,
54
. ~r –
Litteratur
flyter handlingen trögare och är miljöbeskrivningen omständligare än
i den förra boken. Men det finns kulturhistoriskt liv i den och den
är lärorik. Till förtjänsterna kan även räknas, att den undviker det
banala lyckliga slut, som kunde ligga nära till hands, vilket samtidigt betyder, att man kan vänta en fortsättning från Karl-Johanstidens Sverige. Jan Fridegård slutligen har fortsatt sin tidigare på-
började skildring från brytningen mellan heden och kristen tid i
Uppland. G r y n i n g s f o l k e t handlar om den förrymde trälen
Holme, vilken under händelsernas gång kommer att bli en sorts fornsvensk Spartacus. Fridegård för också som historisk berättare små-
folkets talan och gör det nog rätt anakronistiskt, men han har bättre
än förra gången lyckats ge tidsfärg åt miljöskildringen och hans förmåga att tränga in även i förgångna skedens primitiva själsliv är
beaktansvärd. Hans kräsna stilkonst, hans sensibilitet och hans bistra
livserfarenhet, som inte saknar humor, komma kanske ännu bättre
fram i hans novellsamling K v a r n b u d e t. I berättelser som »Didriksson flyttar hem» och »Utmed ån» möter man verkningsfull ironi
och artistisk beräkning, och i titelnovellen bestyrker Fridegård sin
förmåga att från statargubbarnas och statargrabbarnas synpunkt
skildra sin uppländska hembygd.
Man har redan börjat tala om ett litterärt fyrtiotal, liksom man talar
om åttio- och nittiotalsdiktning. Men fast decenniet snart lider mot
sin mitt, har man svårt att upptäcka något verkligt betydande nytt i
litteraturen. De unga befinna sig ännu i läroåren och hota på en del
håll att hamna i jargong. Visst spårar man tendenser till förnyelse
i stilgrepp och livssyn och visst kan det hända, att äkta dikt kan
födas också under sådana våndans tider som vår. Men än så länge
dominera mellankrigsförfattarna, de som skapat sig namn under
tjugo- och trettiotalen: Pär Lagerkvist, Olle Hedberg, Vilhelm Moberg,
Eyvind Johnson, och de gamla säkra tiotalisterna äro alltjämt vid
vigör, även om Wägner och Siwertz saknas 1944. Skulle man inte
också kunna säga, att dessa diktare av äldre skola på ett konstnärligt
fullviktigt sätt givit uttryck åt fyrtiotalets svenska anda~ En tid
som vår kräver väl framför allt perspektiv för att kunna litterärt
utnyttjas. Liksom Iliaden hade trojanska kriget långt bakom sig, få
vi säkert vänta ut de svåra åren, innan den stora dikten kan mogna
på vår verklighets karga grund. Det är nog, att vi fått vår vardag
och vår längtan, vår bävan och vår tillförsikt beskrivna i tidens
diktning. När 1944 års litteratur är som bäst, talar den med sannfärdighetens röst. Sådana voro vi.
SVENSK LUTHERDOM
Anmälan av förste bibliotckaricnfil. d:r BROR OLSSOlV, Lund
Professorn i kyrkohistoria vid Lunds universitet Hilding Plei.jel,
har nyligen utgivit Sv e n s k l u t h e r d o m. Stmlier i luthersk
fromhet och svensk folkkultur (Svenska kyrkans diakonistyrelses
bokförlag, kr. 6:50, 206 s.).
55
Litteratur
Denna bok vill i form av en samling uppsatser belysa vad svensk
lutherdom betytt för svenskt folkliv under gångna sekler. Särskilt
den första och den sista uppsatsen – Kyrklig folklivsforskning och
Svenska folkrörelser – utmynna samtidigt i ett program, som det
här må tillåtas att fästa uppmärksamheten på.
Professor Pleijel menar bland annat med Harald Hjärne, att man
icke kan »förvärva en verkli”g insikt i Sveriges politiska historia annorlunda än med stöd av en allmän kyrkohistorisk åskådning». Men
han vidgar denna princip därhän att han anser att det aldrig lyckas
att klarlägga det äldre svenska folklivet utan att taga hänsyn till folkets förankring i kristen tro och kyrklig sed.
Egentligen är det egendomligt att härom skall behöva råda någon
meningsskiljaktighet. Både i teori och praxis har emellertid den hittillsvarande forskningen alltför litet tagit hänsyn härtill. Det kyrkligt-kristliga inslaget i folkets liv har i regel förbigåtts med tystnad
av våra folklivsforskare. Det har ansetts höra till teologien eller
kyrkohistorien, och litteraturhistorikerna ha tagit mycken liten notis
om vad folket läste och sjöng, om andaktslitteraturen och psalmen.
Att man härvid begår ett svårt misstag har vår främste kännare av
svenskt folkliv som en enhet, professor Martin P:n Nilsson, påpekat
bl. a. i en märklig recension (Sydsvenska Dagbladet 21.1.1944). »Vad
reformationen och de stora väckelserörelserna betytt», yttrar han
bl. a., »och vilka förändringar de medförde i folklivet, därom ha vi
väl någon föreställning, men vi böra också komma ihåg, att fromheten var dagligt bröd och även satte sin prägel på årets högtider.
Bonden läste en predikan och sjöng en julpsalm lika självfallet som
han besökte kyrkan på högtidsdagarna. Detta var kanske till och med
viktigare för honom än de gamla seder och bruk som han iakttog på
grund av traditionens och vanans ·makt, men vilkas innebörd han
knappast förstod. Man förstår ej folkets liv rätt, om man isolerar det
från det kristliga och kyrkliga livet.»
Pleijel menar nu, att det är en brännande uppgift att forskningen
verkligen sätter in på denna punkt, att den inventerar de snabbt försvinnande resterna av urgammal kyrklig sed och ger dessa sin rätta
belysning. Ett ganska talande exempel på denna uppgift ger han genom att anföra en gammal hälsningsformel efter bevistad högmässa.
Vid hemkomsten, så berättar nyligen till Kyrkohistoriska arkivet i
Lund ett par ålderstigna meddelare, var det sed att den som varit i
kyrkan skulle taga de hemmavarande i tur och ordning i hand och
säga »mässe» (eller »mässa»). Såsom Pleijel visar, ha vi här en kvarleva från den katolska tiden, då mässan ännu förrättades på latin och
den sista hälsningen till folket löd: Ite, missa est (Gån, detta är mässoffret, d. v. s. mässoffret är fullbordat). Genom att bringa denna hälsning med sig hem, förde man också med sig hem något av mässans
kraft och välsignelse till dem som inte varit i kyrkan.
De följande uppsatserna belysa mera genom konkreta episoder eller
detaljer vad lutherdomen betytt för vårt folk. De tre uppsatserna
»Uppsala möte», »Nu är Sverige blivet en man» och »Ferma vid vitt»
framhäva på ett intressant sätt det faktum, att en skiljegräns i vårt
56
Litteratur
folks andliga liv går vid tiden för Uppsala möte 1593 och Stångebro
slag. Uttrycket »ferma vid vitt» (avhålla sig från kött och leva på
mjölkmat) är både vad själva uttrycket och bruket beträffar en kvarleva från den katolska tiden, men fortlever i kyrkliga statuter och
praxis till slutet på 1500-talet. I början av 1600-talet är det endast en
relikt kvar härav. Vad som ligger bakom denna process är, att efter
Uppsala möte satte en utrotningskampanj in mot de segt fortlevande
katolska bruken. Helt lyckades denna kampanj inte uppnå sitt syfte,
såsom t. ex. den nämnda folkseden att säga »mässa» efter högmässan
visar.
Av de övriga uppsatserna skall här endast uppmärksamheten fästas
på den sociologiska studien »Den gamla prästgårdskulturen», som på
ett underhållande och övertygande sätt visar vad prästgårdarna betytt som kulturella härdar ute i bygderna i gången tid, och »Det
mörka och ljusa Småland», vilka benämningar ses mot bakgrunden
av den frikyrkliga väckelsen under förra århundradet och de senaste
årtiondenas sociala omvälvningar. ·
Pleijels samlingsvolym är ett kultiverat och kunnigt bidrag till förståendet av vår andliga historia. Den belyser en viktig, kanske den
viktigaste linjen i svensk tradition.
KORT OM BÖCKER
En sällsamt fängslande- ehuru på grund av den minutiösa utförligheten kanske något för tidsödande – bokupplevelse är Konrad
Heiden. Der Fiihrer, Hitlers väg till makten. Den tyske
socialdemokratiske emigrantens skildring går fram t. o. m. den 30 juni
1934; hopfagandet av berättelserna om denna Bartholomienatt är för
övrigt verkets mest givande och mest klarläggande kapitel. I samlad
form har bilden av den tyske ledaren aldrig framträtt klarare än i
denna bok, där man steg för steg får följa denne från barndomen och
den besynnerliga släkten, som slö läroverkselev, som vinddriven vagabond och snöskottare i Wien, som tapper frivillig på västfronten, som
våldsam agitator och slutligen som statsledare under regimens första
år. Detta och andra författarens verk verka tillitsfullt dokumenterade och torde bli grundläggande för den framtida Hitlerlitteraturen.
Trots alla skoningslösa skildringar tycks förf. dock ha en liten hemlig sympati för sitt objekts demoniska kraft och irrationella, ständigt
motsägelsefulla propagandistiska mästerskap under uppåtstigandets
dagar.
Med allra största intresse läser man också den amerikanske översten
Stephen Bonzals O f u 11 b o r d a t v e r k. Det är en samling indiskretioner av Wilsons tolk vid Versaillesfredens tillkomst, dubbelt aktuella nu när en ny världsfredskonferens kan väntas. Ur historisk synpunkt är skildringen av förhållandet mellan Wilson och överste
House av det största värdet, men även Wilson framstår i klarare ljus
genom boken, måhända också i något mera förklarat än förr.
57
<··:
~. ·.;:·~……o~.:t..···;;:,”,!;”‘·””,~…………………..;.·-……:.··.:..·.~___;;.;…….__……. <~ . .A….. . …;ii
Litteratur
I den nu så moderna krigskorrespondentlitteraturen har ett verkligt upplysande vittnesbörd om hur Ryssland mötte 1941 års krig och
tyskarnas för Moskva hotfulla offensiv lämnats av Henry C. Cassidy
i R y s k r e v e l j. Det är ett arbete med kultur och finess, rikt på
inblickar och utblickar. Den kände W alter Durantys O c h j o r d e n
s n u r r a r v i d a r e är en självbiografi, som fångar intresse såsom
en teckning av levnadsöden· och miljöer, men ger egentligen intet av
utrikeskorrespondentens politiska upptäckter. Chicago Tribunes baltiske och nordiske korrespondent Donald Day, vilken lär ha rest
till fiendelandets Berlin, har även samlat några minnen under den
ironiska titeln »F r a m å t K r i s t i s t r i d s m ä n». Boken är bizarr,
otroligt egocentrisk, ställvis osmaklig. Men den är belysande för att
förstå en viktig faktor i nutiden och framtiden – den starka antisemitismen i U. S. A.
E. H.
År 1944 utkommo två Polenböcker, båda skrivna av personer som
vistats i Polen och äro goda kännare av östeuropeiska problem. Båda
böckerna grunda sig på utmärkt källmaterial och ha en utförlig litteraturförteckning.
Den ena boken »Polens öde, ett europeiskt kardinalP r o b l e m», har skrivits av Paul Olberg, bekant för sina många
skrifter om Sovjetryssland och Baltikum. Efter en kort historisk
översikt alltifrån Polens delningar i slutet av 1700-talet följer en
sammanställning av Polens kulturella insatser i världshistorien.
Skildringen av den nyaste polska historien börjar med år 1918 och
sträcker sig fram till krigsutbrottet år 1939. Den innefattar även de
före krigsutbrottet förda diplomatiska förhandlingarna såväl mellan
Polen och Tyskland som mellan Polen och Ryssland. Bokens tredje
avsnitt ger en allsidig bild av polackernas insatser på den allierade
sidan, den polska underjordiska rörelsen och de anglosachsiska makternas samt Rysslands synpunkter på det polska problemet. Med
förf:s ideella inställning till de internationella problemen är det givet, att det noggranna studiet av Polens nyaste historia leder honom
fram till den åsikten att Polen inte bara har rätt till oavhängighet
och integritet utan att Polens öde är ett av Europas kardinalproblem.
Boken fyller en stor lucka i den svenska politiska litteraturen, där
det hittills fattats en redogörelse för den nyaste polska historien. Var
och en som intresserar sig för det polska problemet finner i Olbergs
bok ett tillfredsställande orienteringsmateriaL
Den andra boken, »Ö s t e r o m B u g», har John Walterson till författare. Förf. ger en förträfflig miljöskildring av landet öster om
Bug, det land, som professor Gunnar Gunnarsson kallar ‘det fängslande’. I kapitlet »Världskriget och gränserna» klargör han det föga
kända utbrottet av polsk-ryska kriget 1920, liksom uppkomsten av
Curzonlinjen och den östpolska gränsen av år 1921. Vid behandlingen
av Vilnafrågan har förf. icke använt Ludendorffs »Meine Kriegserinnerungen 1914-1918», vilka innehålla rikt material till belysning
av den moderna litauiska statens uppkomst. Kapitlet »Minoritetspro- 58
Litteratur
blem» innehåller rikt statistiskt material och även en analys av den
föga kända polsk-ukrainska frågan. Förf. behandlar ingående kulturyerksamheten i öst-Polen såväl från polsk som från minoriteternas
sida, likaså den ekonomiska utvecklingen, varvid minoriteternas insatser visas upp med stöd av rikhaltiga statistiska uppgifter. Boken
går fram till den tidpunkt, då de polsk-ryska förbindelserna under
det andra världskriget återupptogos genom SikorRkiregeringen. När
förf. skrev sin bok fanns det större fog än nu för hans förhoppning
att fredskonferenserna denna gång skola skapa rättvisa och bestående ekonomiska garantier för alla folk.
Sin imponerande kännedom om Öst-Europa och särskilt öst-Polen
har förf. inhämtat under sina många resor. En styrka är att han behärskar de slaviska språken. Hans bok är utmärkt.
s. w.
59
-.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner