Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..~
—·.:.__ _
LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1943
.Av lektor ELOF EHNMARK, Luleå
Man kan betrakta 1943 som ett från litterär synpunkt ganska gott
normalår. Inga uppseendeväckande ting ha inträffat, inga nya riktlinjer ha tydligt kunnat skönjas, standarden har i stort sett hållit sig.
Själva bokproduktionen har ytterligare ökats, trots att översättningarna inte varit lika talrika som under de sista fredsåren, vilket innebär, att de inhemska författarnas antal i ganska hög grad ökats.
Åndå är det inte många debutanter, som visat verkligt betydande
anlag för kallet. Att bokkonsumtionen alltjämt stiger, kan delvis
betraktas som en kristidsföreteelse. Risken är, att efterfrågan framkallar surrogat. Det finns tendenser åt det hållet, närmast i form av
en inriktning åt sensations- och raffellitteraturen. Bokalster om storstädernas undre värld, vilka samtidigt ha vissa litterära pretentioner, kunna betraktas som en parallellföreteelse till de farhågor beträffande det allmänna levernet, särskilt bland ungdomen, som kommit
till uttryck under den femte krigshösten. I stort sett har dock diktningen stått rycken inför frestelser från skilda håll. Den en gång
inslagna linjen är obruten och 1943 års litteratur tolkar liksom dc
tidigare krigsårens vårt eget lynne, vår livssyn och vår vardag i de
stora världshändelsernas skede.
Det främsta författarnamnet bland årets prosaböcker har kommit
att bli Selma Lagerlöf. Men den postuma samling noveller av hennes
hand, som utgivits under titeln F r å n s k i l d a t i d e r, är inte och
har inte avsetts att vara årets främsta bok. Volymen innehåller så-
dant otryckt eller tillfälligtvis publicerat material, som författarinnan själv inte ansett färdigt för bokform, och de flesta novellerna
visa mer hennes konsts utveckling än dess mognad. Sitt värde har
samlingen därför i första hand för forskningen, även om man i en
historiskt så intressant novell som »Grågässen» också möter ett litterärt fullödigt ting. Först när samlingen i en planerad kommande
volym får sin nödvändiga kommentar, erhåller man det rätta utbytet
av läsningen. Men det är ändå med en särskild känsla av trevnad man
lyssnar till den välkända stämman.
Tre romanserier ha under året blivit fullbordade. Den första är
Harald Beijers trilogi om B r i t a B u r e n b e r g. Slutvolymen, som
bär huvudpersonens namn, skildrar den katastrof, som de föregående
delarna hopat materialet till. Tjänsteflickan Brita har med duktighet,
förslagenhet och hänsynslöshet svingat sig upp i samhället. Men hon
har bragt skuld över sig. Beijers stående tema om maktbegär contra
rättfärdighet varieras här på nytt med det niistan gammaltestamentliga patos, som är hans säregna styrka. Den nya trilogin består,
liksom hans tidigare verk, av händelsckombinationer, som fogas in i
62
. -~·
Litteratur
varandra, påverka varandra och i konsekvent dramatisk stegring leda
till ett nästan förutbestämt slut. Människorna bli härunder tämligen
hårdhänt behandlade, formade mer som exempel för predikans skull
än som .intimt studerade individer. Brita Burenberg såg ut att bli ett
undantag. Hon utvecklades, särskilt i den andra volymen, till en blodfull, levande människa, fylld av spontan, egensinnig kraft och frejdigt
stridshumör. Men i slutvolymen har inte Beijer förmått upprätthålla
resningen i hennes gestalt. Hon har faktiskt kommit att degraderas
till biperson. Handlingen koncentreras till hennes son, som blir förälskad i en flicka långt under hans stånd. När detta uppdagas, ingriper den ambitiösa anständigheten och upphöjda världsklokheten i
moderns gestalt. Den moraliska konflikten tillspetsas i det kapitel,
»Nattligt rådslag», där prosten Paniken söker föra den sanna moralens och den osjälviska godhetens talan gentemot Brita och prostinnan. Här kommer Beijers dramatiska läggning helt till sin rätt.
Replikerna få borrande skärpa och avslöjande kraft på dessa sidor,
som utan tvivel äro Beijers bästa. I fortsättningen lyckas han emellertid inte få den nödiga intensiteten i det ödestema med släktskap
från Oidipus och Fjalar, som boken mynnar ut i. Peripetin får ingen
tragisk resning, därför att Brita bara blir en docka i spelet. Med
fel och förtjänster äger dock Beijers författarskap en sådan ursprunglighet, en sådan särpräglad, personlig intensitet, att ingen kan stå
likgiltig inför den diktade värld, som där ställes fram. Det finns
mycket att kritisera i det, men mycket också att beundra.
Den andra serieromanen är Olle Hedbergs svit om B o Sv e nn i n g s s o n. Hedberg har liksom Beijer kallats för moralist. Båda äro
det utan tvivel, men som författartyper äro de väsensskilda. Olikheterna kunna sammanfattas så, att Hedberg till skillnad från Beijer
äger humor. Det betyder, att han i första hand är människoskildrare.
Tidigare har Hedberg visat sig som den obarmhärtiga satiriska avslö-
jaren av de moraliska skavanker, som vidlåda det borgerliga samhälle,
där han själv är hemma. Med åren har han utvecklats till en blid
och världsvis irdniker, som med något av gamle Montaignes roade
leende betraktar släktet Hornos dårskap, som har sitt nöje av att
dryfta moraliska och psykologiska frågor och som gläder sig, när han
finner något i själens innandömen, som har äkthetens klang och halt
i sig. Det är kvickhet och stil, mänsklighet och klokhet i hans författarskap av i dag. Den förra volymen om Bo Svenningsson handlade om hur den unge gymnasisten mötte kärleken, den som har trå-
nad, dröm, poesi och oåtkomlighet över sig. Den nya volymen handlar
om hur han möter erotiken, den sexuella verkligheten. Boken har fått
titeln V a c k r a, v i t a t ä n d e r, vilket syftar på legenden om Mästaren, som vid åsynen av hundkadavret pekade på det enda vackra,
som fanns kvar, de vita tänderna. Berättelsen om Bos rekryttid och
kasernliv kunde för en moralist ge anledning till avslöjanden utan
tal om ungdomens dåliga moral. Men moralisten Hedberg har aldrig
sjungit i kör med insändarna på allmänhetens spalt. När han skildrar
ungdomen, fäster han sig vid det som är ofördärvat och vackert hos
den, vid de vita tändernas symbol. Överhuvud är Hedberg i denna
5- 44~1 Svensk Tidskrift 1944 63
. __ ,.
–~— ~~— j
Litteratur
roman benägen att visa de fördelaktiga sidorna hos sina figurer utan
att skygga för skavankerna. Bos fader visar sig ha ägt många goda
egenskaper, som han i livstiden omsorgsfullt dolt för världen. Det
beryktade kasernlivet rymmer ett kamratskap, som lyfter och bär,
och kollektivet i logementet förmår visa en spontan taktfullhet, när
det gäller. Man kan undra, om Bo själv är en riktigt typisk representant för nutidens unga män. Men kanske just därför att han är på
en gång skyggare, mer inbunden än andra, mer fundersam och reflekterande, mer psykologiskt intresserad, får man en djupare inblick
i arten av ungdomens problem och i dess förmåga att finna lösning
på dem. Bo själv har funnit sin väg ut. Invärtes är han färdig i det
väsentliga. När han försvinner från garnisonsstaden, ser man efter
honom med saknad.
Den tredje romansviten är Eyvind Johnsons böcker om K r i l o n.
Sintvolymen heter K r i l o n s j ä l v. Från början var det något diffust över dragen hos denne egendomsmäklare, som likt en hellensk
filosof samlar en krets likatänkande omkring sig för att samtala
om vardagliga eller subtila ämnen. Senare kommo Krilons drag att
rätt mycket likna John Bulls, men först i slutvolymen får man nyckeln till hans väsen, och det i mycket bokstavlig bemärkelse, i det
att rekapitulationen av hans barndoms- och ungdomsupplevelser sker
i den formen, att det förgångna väcks till liv hos honom, då han letar
bland nycklarna i ett gammalt skrin. Krilon visar sig vara en människa, som haft många besvikelser och många hämningar, men han har
inte gett tappt, endast härdats av motgångarna. I stället för att utvecklas, som så många andra i samma situation, till en asocial kverulant- och missnöjestyp med quisiinggry i sig, har han lärt sig uppskatta försynthetens, vänlighetens och rättrådighetens värden. J ust
därför att han känt sugningen nedåt .och därför att han funnit de
rätta vapnen, kan han ta upp striden med kraft och målmedvetenhet.
Genom list, hot och våldsmetoder från egendomsmäklaren Staph hade
gruppen kring Krilon splittrats och han själv blivit ensam i kampen.
I seriens andra volym skildrades, hur gruppen fick ögonen öppna
för vad som verkligen hänt, och hur Krilon och hans män funno mod
att trots allt fortsätta motståndet. Det skedde genom Krilons upplevelser från den inre fronten i Norge och genom byggmästar Hovalls
drömsyn om det förverkligade rättfärdighetsriket i ett sagans Kina.
I slutvolymen få vi vara med om hur kampen mot Staph hårdnar och
når sin kulmen. Det sker under många spännande, thriller-aktiga
upplevelser, samtidigt som Johnson roar sig med att rita muntra
karikatyrer i allegoriens form av Staph och hans anhang och låter
sin på en gång ystra och makabra satir ta gestalt i den svenske riksdagsmannen Blaren. Men de stora händelserna undanskymma inte
vardagen. Var och en inom gruppen har sina öden, och därom berättar
förf. på sitt underfundiga, psykologiskt genomträngande vis. överhuvud har denna romansvit något orkestralt över sig. Stämmor och
melodier omväxla ständigt, flätas in i varann, spela ut i små solon
och vävas samman i kontrapunktiska variationer. Därigenom kommer livets hela rikedom att tona fram i verket. Diktaren, säger Eyvind
64
Litteratur
Johnson, är rörelse, flykt, förflyttning: förflyttning över verkligheten,
på sidan om verkligheten, men med en tråd kvar till den, ty han är
verklighetens, sanningens tjänare. Verket om Krilon är skrivet i den
andan, med frejdig skaparglädje och med konstnärlig beräkning. Det
är något muntert, friskt och hälsosamt över dess många hundra sidor,
men diktarglädjen har sitt källsprång i ett stort allvar, i ett stridbart
patos, i den äkta humanism och äkta humanitet, som hos Eyvind
Johnson koncentreras i det till synes anspråkslösa begreppet Hygglighet.
Två författare ha börjat serieromaner, Moa Martinson och Fritjot
Nilsson-Piraten. Moa Martinson har redan hunnit med två romanserier: den ena självbiografisk och handlande om statarflickan Mia,
den andra en historisk bonderoman från Östergötland, och båda skulle
kunna fortsättas ytterligare. Hennes nya serie börjar med D e n
o s y n l i g e ä l s k a r e n, »introduktion till en kärleksroman». Huvudpersonen, den vackra statarflickan Betty, har de Moa-Martinsonska
kvinnornas vanliga karaktärsdrag: handlingskraft, ärlighet, intellektuell nyfikenhet, moraliskt mod, fysisk uthållighet, humör och temperament. Men det finns också hos henne drag, som peka fram mot något
nytt. Den mystik på gott och ont, som blivit en del av hennes liv,
kommer att ge melodi åt hennes liv. Fortsättningen av berättelsen
om Betty skall visa, vilka möjligheter till förnyelse Moa Martinson är
i besittning av.
Fritjot Nilsson-Piratens T r e t e r m i n e r inleder en bred skildring
av det akademiska Lund från åren strax före förra världskriget,
d. v. s. litterärt uttryckt omedelbart efter Frank Heller och en generation efter Gustaf Hellström. studentlivsskildringen har något av
uppgörelse över sig. Piraten glorifierar ingalunda detta legendariska
skede av växelrytteri, punschångor, nattsudd och köpenhamnsturneer.
Det är en ovädrad, inpyrd atmosfär över orgierna, Sam Asks svada
är bornerad, hans Falstaffsgestalt får något av makaber tragik över
sig, det heroiska har bytt plats med det groteska. Tre terminer är
en bildningsroman, som berättar om hur novitien Herman Lange
kommer in i denna miljö och om hur han får sin karaktär stabiliserad
genom sitt allvarliga svärmeri för en ung fru. Han är i färd att
utvecklas i den romantiska, patetiska, tragiska stilen men får i sista
stund ögonen öppnade för tillfälligheternas löjliga spel, för livets komiska diableri. Historiens upplösning, som har att göra med ett par
våta jaquettbyxor, är en klimax i äkta Piraten-stil. Alldeles säker
på handen är denne förf. inte vid skildringen av Hermans unga kärlek
med dess blandning av romantisk trånad, ridderligt svärmeri och het
passion, men när han från den tragikomiska upplösningen gör en
tillbakablick i scherzando, upptäcker man, hur genomtänkt och säkert
komponerad intrigföringen hela tiden varit. Han har med konsekvent
psykologi tvingat Herman fram mot· den livssyn, som bär Piratens
eget märke. Den mjältsjuka romantiken släpper taget, Herman känner sig fri på nytt, men drömmaren inom honom viskar genom skrattet, att han blivit fattigare. »Förakt för sanningen och djup respekt
för det sannolika», är Piratens litterära princip. Det betyder helt
65
·~·
….-
Litteratur
enkelt, att han i det diktade söker tolka livets väsen, så som han uppfattar det. Piratens livssyn kan tyckas överbetona det groteska och
makabra. Hans främsta vittra egenskap är dock humorn. Den ger
honom möjlighet att finna något befriande i en tillvaro, som förefaller ha till enda ändamål att trassla till, förvirra och gäcka. Humorn
ger försoning i schismen mellan dröm och verklighet, den ger oss
möjlighet att finna oss tillrätt:;t i tillvaron, sådan den nu är, och den
ger Piraten hans glädje att måla en brokig al fresco över ett Lund,
som är förgånget.
Önskedrömmen och verkligheten, det liv vi ha, och det liv vi längta
efter, är de stående motpolerna i Fritz Thorens gedigna, alltigenom
allvarliga författarskap. Samtidigt har han konsekventare än någon
annan hos oss förstått att sätta in sina människor i deras arbete och
låta yrkets eller kallets vardag ge dem sin prägel. Han väljer gärna
sådana yrken, som kräva sin man helt, t. ex. vetenskapsmannens och
skådespelarens. I dem är det frestelse, i dem är det möjlighet till flykt
undan verklighetens outhärdlighet. I sin nya roman A t t v i n n a
h e l a v ä r l d e n har Thoren valt ett yrke av samma slag: finansmannens. Det är ett yrke, som man helt kan gå upp i för vinstens,
maktens eller spelets egen skull men också för att tysta det besvikna
jaget längst inne i hjärtat. Man kan vilja vinna hela världen för att
slippa höra rösten från en själ, som bragts att förtvina. Henry Hassler har under sin dystra barndom i det frireligiösa hemmet fått järnband smidda om allt det öppna, ljusa och fritt växande i sitt inre. När
han blir grymt besviken i sin kärlek, beslutar han att att leva sitt eget
liv, att aldrig mer skänka bort sina känslor, att aldrig binda sig,
aldrig ge sig i en annans hand: Han blir den store finansmannen,
som ger sig i kast med de djärvaste spekulationer- och Thoren kan
verkligen återge hela intensiteten och spänningen, det alltuppslukande
intresset i detta spel- tills han är mogen att gå i tvekamp med själva
det legendariska geniet Ivan W enner, som i romanen bär Ivar Kreugers mask. Järnbanden om hans själ bli allt fastare och han inbillar
sig, att han trivs med det. Men illusionen brister. Skildringen av hur
han förlorar hela världen men finner sig själv, när han sitter med
en liten feberhet barnahand i sin, är gjord med djärv och intensiv
psykologi. Thoren har lagt in hela sin energi i denna uppgörelse mellan å ena sidan livsverkets frestelse och geniets demoni, å den
andra människosjälens förträngda men oemotståndligt starka krav.
Metodiskt och säkert har sten fogats till sten i det psykologiska byggnadsverket, som helt bär prägeln av viril kraft, allvar och patos.
Thoren är den tålmodige byggmästaren bland våra romanförfattare,
men han söker samtidigt med en outtröttlig, borrande energi ned mot
de dolda kraftfälten i själens innersta. Att vinna hela världen vittnar
om vad han förmår, då han spänner alla sina krafter.
Ett ämne, som är i släkt med de temata, som Thoren söker sig till,
finns behandlat i Sigfrid Siwertz’ S e x f r i b i l j e t t e r. Frågan gäller konstnärsskapets psykologi: om konstnären som konstnär och som
människa, om hans inverkan på andra människor och om växelverkan
konstnärer emellan. Det psykologiska problemet sätts in, som nästan
66
Litteratur
alltid hos Siwertz, i det aktuella samhällslivet, i nuflödet, bland vår
egen tids människor och händelser. I Sex fribiljetter kopplas analysen
samman med dagens eller gårdagens stockholmska teaterliv. Kompositionen av boken är tekniskt sett mycket skickligt gjord. Handlingen koncentreras till en enda händelse: den store skådespelaren
Peter Hoglands plötsliga död på scenen, då han är i färd med att göra
sitt livs fiasko som Charleys tant. Romanen skildrar, hur dödsfallet
ingriper i de sex människors liv, till vilka Hogland sänt fribiljetter
och vilka även tidigare varit psykiskt bundna av honom: hans gamla
hushållerska, två av kvinnorna i hans liv, hans främsta konkurrent
på scenen och hans klasskamrater prästen och författaren. Siwertz
visar sin tekniska brio, sin intellektuella rörlighet, sin spiritualitet,
sin psykologiska kunnighet och sin stilistiska smidighet i detta tema
med variationer. Han ger den precisa touchen åt citaten från kyrkoherdens dagbok, åt den buttert trofasta hushållerskans gammaltestamentlighet, åt den unga ingenyns flickaktighet och åt det stora teatergeniets zigenarhumör. Men han bryr sig inte om att dölja, att han
tagit modeller från mycket näraliggande håll, utan låter det aktuella
teater- och societetsskvallret tillämpas på figurerna på ett sådant sätt,
att läsaren lockas ge fiktionskaraktärerna drag av mycket känt folk.
Därtill ha de blivit framställda i ganska egendomlig dager och belysta
av Siwertz’ långt ifrån skonsamma satir. Detta har gjort, att allvaret
i hans avsikter otillbörligt råkat i skymundan. Konstnärsskapets
problematik kommer också bäst fram i de avsnitt, där karikeringen
är minst framhävd, t. ex. i kapitlet om den unga skådespelerskan, som
till slut finner sin egen väg. Avsnittet om författaren, vilket är i
jagform, har – förvånande nog, eller betecknande nog – minst av
satir över sig och här får nog också analysen sin träffsäkraste utformning. Men den framgång boken fått, har mindre att göra med problembehandlingen än med de av kritiken redan avslöjade modellerna.
En konstnärsroman, som tangerar frågor av besläktad art, är Gustaf
Sandgrens David blir människa. Man kan också kalla den en
bildningsroman i miniatyr, eftersom den handlar om ett barn, som
inte är som andra men som i kraft av sin konstnärsbegåvning till
slut finner sig själv och blir en hel och äkta människa. Naturen, böckerna och musiken bli Davids uppfostrare och läromästare men inte
människorna kring honom, inte gruppbildningarna och sammanslutningarna, inte heller de sociala förkunnelserna. Sandgren predikar
här sin romantik och rousseauism. Han menar, att all organisation
bara framhåller livets meningslöshet och att befrielsen endast vinnes
i den stora konsten, under de sekunder av seende, då man känner sig
följa naturens rytm och leva i dess stilla växande. »Samhället lever
endast tack vare de starka andarna, som stå utanför det.» Poeten
Gustaf Sandgren har något av obekymrat trubadurlynne i sig. Han
har funnit sin melodi och spelar den ·på ett instrument, som har ren
stämning och äkta ton. Livets lust och lycka tror han på, men romanen
om David visar också, att han förnummit själens obotliga ensamhet.
Det är ändå blomdoft, lärksång och vindmelodi över hans poetiska
tillvaro, alldeles som hos den forna romantikens vandrande gesäller.
67

..1
– · – – – – – – – – – – –
Litteratur
Önskedrömmen, driften att fly från vardag och vaneliv, går som ett
tema geno:rn åtskilliga andra av årets romaner. Den binder samman
novellerna i Björn-Erik Höijers Stjärn k l a r t, en berättelsesamling från gruvarbetarbarackerna i ett lappländskt samhälle. Höijer
har lärt en del av Eyvind Johnson. Det märks av hans strävan att
fånga den norrbottniska satsmelodien i dialogerna och hans sätt att
gestalta personerna inifrån. Berättelserna om den misslyckade musikerns återkomst till fadershuset, om den hemmabildade kontoristens
bryska avslöjande, när han intar Narcissusposer framför spegeln i sin
nya frack, eller om den sorgmodiga Hanna, som inte förmår uthärda
livet efter sin pojkes död, ha en utpräglad lokalfärg över sig från
landet ovan polcirkeln men framför allt en äkthet i tonen, som vittnar
om att Höijer är en talang att räkna med. I Hans Botwids K l o s t r e t
u t a n n u n n a o c h m u n k trängs bokförlagstjänstemannen Lyrinder av frågan, var gränsen går mellan självhävdelsens rättmätiga
krav och pliktkraven. Han får frågan besvarad, när han semestrar
på Sigfridstunas Stiftelse. Det är meningen, att man i detta andliga
beredskapsinstitut skall känna igen Sigtunastiftelsen, vars anda tolkas med en stillsam, ganska effektfull ironi men utan elakhet. Lyrinder träffar där Irmgard, den fullfjädrat frigjorda unga kvinnan, en
typ som rätt mycket påminner om den, som Bo Svenningsson möter i
Hedbergs roman. Botwid är emellertid den strängare bedömaren.
Där Hedberg genomskådar barmhärtigt, gör han det obarmhärtigt.
Hennes förmåga att bluffa, flyta ovanpå och få andra att uppoffra sig
skildras på en gång effektfullt och säkert. Men hennes obestridliga
charm kommer också fram. Lyrinder kan inte motstå henne, men
av hennes öde lär han sig också inse, att den som gör sig suveränt fri,
till slut blir rotlös, liksom vittrar sönder inifrån. Att vara människa
är att äga ansvar och ta ansvar. Lyrinder har fått sin exempelundervisning. Han reser från Sigfridstuna i den förvissningen, att frihet
är något gott, men endast inom de gränser, som samvetet utstakar.
Temat om flyktbegäret finns också med, men bara som en antydning, i Gurli Hertzman-Ericsans E n h a n d i m i n. Kamrer Erik
Lundholm känner ett ögonblick frestelsen att ge sig ifrån sin trägna,
enformiga vardag, men redan det första steget mot det okända går
galet för honom och på sjukbädden lär han sig förstå, att sådant inte
är för vanligt folk. I stället få vi följa den gamle kamrern i hans
arbetsliv och hemliv. Hans karaktär formas under Gurli HertzmanEricsans händer till ett alldeles förtjusande porträtt av en äldre gentleman, mycket blid, mycket osjälvisk, mycket ordentlig och mycket
principfast i det som verkligen betyder något. När det skymmer över
världen och våldet alltmera triumferar, tycker han sig inte duga
mycket till. Men ett förmår han: att hålla sig rak och stå fast vid
sina ideal, även då hotet riktar sig mot hans egen lilla värld. Han
kan också ge allt vad han har av ömhet, trofasthet och förtröstan åt
sin lille sonson. Bilden av de två, vandrande hand i hand, har ett
skimmer över sig, som går rakt till hjärtat. En hand i min är en bok,
som äger både stil och kultur och som i sin stillsamma försynthet
berättar om mycket väsentliga ting.
68
——~ –~—·– ~
Litteratur
ståndaktighetens moraliska problem lyser igenom många av årets
böcker med Krilonserien som prototyp. Det varieras t. ex. hos debutanten Sivar Arner. Titelberättelsen i novellsamlingen S k o n, s o m
k r i g a r e n b a r, om gråkolten, som inte vill tillverka ett par officersstövlar åt Malcolm Sinclair, därför att hans tro förbjuder honom
att medverka till något, som har med krig att göra, exemplifierar den
styrka, som finns hos de i anden fattiga och som segrar över all kroppens och själens vånda. Viljelivets problem studeras på olika sätt
i de övriga novellerna och Arner söker bl. a. visa, hur tillfälligheter
ge de irrationella krafterna möjlighet att förlama viljelivet eller ge
det förnyad inriktning. Som berättare och stilist visar han sig vara
mycket säker på hand, inte minst i sin förmåga att suggerera fram
stämningar från vitt skilda miljöer och att skifta tonläge från naturalism över expressionism mot rent surrealistiska drömstämningar.
Hans andra bok, romanen P l å n b o k b o r t t a p p ad, bekräftar det
intryck man från början fick av denne nye författare. Den har en
personlig stil, en genomtänkt komposition och en moralisk-psykologisk mening, som får läsaren att lyssna. Berättelsen handlar om en
korvförsäljare, som känner sig få en uppgift, när han hittar den
knoddige översittartypens plånbok och med den som anledning vill
tvinga honom till hänsyn och rättrådighet mot de undanskuffade.
Händelserna utvecklas på ett sätt, som han inte kunnat förutse, och
det blir han själv, som får örfilarna, men till slut visar det sig, att
korvförsäljaren ändå inte förgäves har kämpat för vad han anser
rätt. I sitt alldeles naturliga dialogspråk och sin vardagliga realism
bärs denna roman upp av en välberäknad, målmedveten logik, som
gör, att det moraliska problem, som behandlas, blir säkert och konsekvent demonstrerat, utan att röstläget behöver höjas eller tendensen strykas under.
Det finns i dessa böcker, vilkas tendens enklast uttryckt går ut på
att det skall hållas rent omkring oss, att luften skall hållas frisk, så
att minsta fläkt av oss väsensfrämmande vindar genast kan förmärkas, ett drag av vaksamhet, eller om man vill, moralisk beredskapsanda. Beredskapsböcker av mer officiell halt, gjorda på beställning
och avsedda för den ena eller andra sortens fosterländska propaganda,
ha emellertid lyckligen lyst med sin frånvaro. Däremot finns det
naturligtvis litterära skildringar från de inkallades värld vid förläggningar och gränsbevakningar. Olov Jonason, som debuterat med
novellsamlingen P a r a b e l l u m, kan rentav sägas varsla om en ny
generation. Han tillhör årsklass 1919, vilken efter skoltiden enbart
haft militärtjänsten som utbildningsanstalt och uppgift i livet. I sina
noveller vill han inifrån skildra den ungdom, som vant sig vid den
militära livsformen, som känner sig hemma i kaserner och inkvarteringsställen och vars viktigaste problem är att få tiden att gå på ett
sätt, som är så litet odrägligt som möjligt. Förf. är emellertid konsekvent och avsiktligt subjektiv. Han talar helst i jagform och har sitt
största intresse av att studera sig själv. Men just det vardagliga,
chosefritt iakttagande sättet att berätta och saknaden av allt originellt, färgrikt och egenartat, gör, att man tycker sig kunna uppfatta
69
< -.r _____’:’:~___!____!,__ __ —–
Litteratur
hans skildringar som ett vittnesbörd om den andliga positionen hos
en hel grupp just nu. Man kanske främst lägger märke till vad som
därvid saknas: politiskt intresse, social reformsträvan, religiöst behov.
Känslo- och viljelivet begränsas av det militära nuet med dess påtagliga tristess. Litterärt sett har Jonason gått i skola hos de moderna
amerikanarna, främst Saroyan, och hans noveller ge därför i första
hand expressiva ögonblicksbilder, ofta dock i en rätt tröttande monologstiL Helmer Linderholms Gr å m ä n v i d g r ä n s e n är en roman om en intendenturgrupp vid värmlandsgränsen mot Norge. Skildringen av stämningen i förläggningen, av vardagsjobbet och av de
olika typerna, som skilja sig ut ur massan, är gjord med talang, men
förf. är inte fullt färdig i formellt avseende och faller gärna för frestelsen att jaga upp tempot i lyriska eller patetiska utgjutelser. Porträttet av fänriken, som i sitt ansvar för allt och alla riskerar att få
sitt inre förfruset, tills han finner sin möjlighet att leva som man och
människa också i uniformen, är utfört med inlevelse och rättframhet.
Man lägger också märke till att gruppen sätts in i det större försvarssammanhanget, vilket ger perspektiv och ökat verklighetsintryck
åt denna beredskapsroman.
Det aktuella nuet ger ofta sin prägel även åt den historiska romanen. Ibland väljer man skeden, som i sin upprördhet ha beröring med
vår egen tid, ibland exemplifieras den nya syn på det förgångna, som
vi ha fått av nutidens bryska erfarenheter. Tore Zetterholms J a g
k a l l a r d i g b ort skildrar det första korståget med dess blandning
av sublim entusiasm och hänsynslös rovgirighet. Närmast kan denna
bok kallas ett krönikespel eller en filmsvit av ständigt växlande bilder, sammanhållna av de personer, vilkas öden följas på närmare håll.
Vad förf. närmast vill ha sagt, är, att tron visserligen kan utnyttjas
av den jordiska maktlystnaden men att den ändå är »det quia absurdum, som skänker hopp i broderm01·deris tid». En närliggande tendens
finner man i Bo Giertz’ T r o n a l l e n a, en roman från Dacketiden,
vilken genom sitt vasahistoriska och kyrkohistoriska ämne kan synas
ta upp tråden från Fabian Månssons breda allmogeromaner. Giertz
har grundligt läst sig in i epoken; han anför märgfulla kungabrev,
han citerar latinska böner, han beskriver vapen, bostäder och klädedräkt och det är både kraft och spänning i hans skildring av de dramatiska händelserna 1543. Handlingen rör sig nä~mast om den teologiska och religiösa omvälvning, som reformationen förde med sig
och som måste ha åstadkommit mycken samvetsnöd. Säkerligen är
det meningen, att läsaren skall kunna översätta resonemanget om
förhållandet mellan kyrka och stat, kristen tro och världslig myndighet till aktuella motsvarigheter. Boken mynnar också ut i en mycket
luthersk proklamation, bokstavligen i en predikan om både en kristen
människas frihet och om Guds ord och människors bud och stadgar.
Tron allena är en religiös beredskapsbok i protestantisk anda, men
den är också en historisk roman av god och äkta inlevelse.
Från de borgerliga kretsarna under Gustaf III:s tid, då motståndet
mot adeln började bryta fram på allvar och stormvindarna från franska revolutionen gav kraft åt den växande oppositionen, har Alice
70
– – – – – – – – – – – T –.——–~- — ——-~—;-,:,—
Litteratur
Lyttkens hämtat ämnet till sin publikroman L y c k a n s t e m p e L
I första hand är denna bok dock en familjekrönika, som kan sägas
handla om hur den borgerliga rokokon går över i direktoarstil. Den
berättar om hur kvinnotjusaren och kraftkarlen Jacob Tollman slår
sig fram i världen, lierar sig med skeppsbroadeln och förmår understödja kungen under det kritiska året 1789. Men ju mer framgång han
vinner, desto mer kan det Lenngrenska ordet om »kallt hjärta under
stjärnan, gul hy och granna band» tillämpas på honom. Tollman är
en väl träffad tidstyp men också en grund och ytlig karaktär, som
inte har så mycket inombords att visa upp. Hans hustru Lotta är från
början som en pastell i rokoko, och skildringen av hur världen öppnas
för henne och hon får sin karaktär utdanad, är nog det bästa som
boken har att bjuda av karakteriseringskonst. Hennes fortsatta metamorfos, först till handlingskraftig herrgårdsfru i Ekebymajorskans
stil och sedan till rousseauansk grande amorense a la Julie, är däremot mindre trovärdigt framställd. Dottern Ulrica, som företräder den
nya revolutionstidens sturm-und-drang-typ, är mindre säkert tecknad
än modern i hennes gustavianska rokoko, men det är friskhet och
humör över henne. Alice Lyttkens har bemödat sig mycket om tidsfärgen. Exteriörer från Martin och interiörer från Hilleström omväxla med notiser från stockholmsposten och glimtar av Bellman
och kungen. Allt detta har bidragit till publiktycket – Gustafs tidevarv är alltjämt populärt- men därtill kommer, att romanen är händelserik och livfullt berättad. Som historisk miljöskildring och som
underhållning kan den sägas representera det utile dulci, som inte
minst 1700-talet satte så högt värde på.
Lika underhållande men ännu sakkunnigare i fråga om den historiska rekvisitan är Senta Centervalls H a c k a e r t s, en roman om ett
köpmanshus i Malmö och dess öden under 1800-talets 18 första år, alltså
under Napoleonstiden med dess inhemska och europeiska orostörtningar och dess handelspolitiska fluktuationer. På ett alldeles förträffligt sätt har Scnta Centervall skildrat de stora händelsernas inverkan på köpmanshemmets liv och utveckling, och växelverkan mellan stort och smått ger det verkliga livets puls och rytm åt framställningen. Hon har tydligen satt sig grundligt in i Malmös historia och
rör sig säkert både i fråga om kulturhistoriska detaljer, såsom heminredning, klädmoder och officiella festanordningar, och om stadens
social- och penningpolitik, t. ex. den bekanta malmödiskonten. Persongalleriet är rikt och omväxlande. Man får glimtar av Gustav IV
Adolf och Karl Johan och blir grundligt bekant med den kloke, patriarkaliske Lorens Gabriel Hackaert och hela hans hus. De äro alla
bekantskaper, som man trivs :med, och det gör man även med hela
denna livligt berättade, händelserika och omväxlande roman.
Samtidshistorien från de krigförande länderna har däremot inte
lockat många svenska författare. Man kan ju också säga, att det inte
är vår sak att från vår skyddade vrå fabulera om den blodiga verkligheten utanför, även om t. ex. Marika Stiernstcdt med »Attentat i
Paris» från i fjol kunde åstadkomma ett verk av mycket stort värde.
Samma sinnesinriktning som hos Marika Stiernstedt ligger visser- 71
…• ”60;.~ ..,. ””~
– – – – – – ~~———-
Litteratur
ligen bakom Irja Browallius M o t g r y n i n g e n, som skildrar vardagen i ett härtaget, icke namngivet land, men hon har inte förmått
ge konstnärligt liv åt de händelseförlopp, som hon byggt upp på
grundval av bl. a. flyktingars berättelser. Temat om hur den underjordiska frihetskampen drar med sig oberäkneliga konsekvenser för
de agerande och deras anhöriga och hur de som vigt sig åt frihetsverkets sak, tvingas att försa”l\a allt, som har med deras personliga
känslor att göra, blir inte tillräckligt energiskt utfört. Det finns
emellertid både spänning och kuslighet i boken, och förf. har i varje
fall med den avgivit vittnesbörd om sin ståndpunkt i kampen mellan
våld och frihet.
Irja Browallius har tidigare skaffat sig namn som en av våra kunnigaste bondeskildrare. Genren har förnämliga anor hos oss, särskilt
i kombination med historisk framställning, alltså som historisk bonderoman. Arets mest omtalade representant för den är Margit Söderholms debutbok D r i v e r d a g g, f a l l e r r e g n. Boken vann pris i
en tävling, vilken gällde en roman, som både kunde förvandlas till
film och brukas som följetong. Det belönade verkets förmodade användbarhet i de båda sistnämnda avseendena har inte varit till båtnad
för dess konstnärliga standard. De ingredienser man väntar sig, finnas emellertid med: vilda jakter, blodiga slagsmål, forsfärder, livräddningar, het passion och virvlande logdanser. Åtskilligt leder tanken
till »Sången om den eldröda blomman». Handlingen försiggår vid
1800-talets början. Ehuru lokalfärgen endast är antydd, märker man
dock, att förf. velat tränga in i ett historiskt-psykologiskt problem,
vid vars lösning hon på allvar satt in sin författarambition: hur
skrock och vidskepelse kan driva en människa utanför gemenskapen
men hur räddningen kan nås av en kärlek, som är stark nog att sätta
allt på spel. I skildringen av detta f~nns, bakom efterklangen från
vittra fornstora dar i bondegenren, en egen ton, och det är på utvecklingen av den hennes kommande författarskap beror.
Årets främsta bonderoman är den breda, sociala nutidsberättelse
från ett sörmländskt storgods, som Ivar Lo-Johansson givit namnet
T r a k t o r n. statarnas trofaste krönikör skildrar här, hur ett storjordbruk fungerar, sedan statarsystemet bytts ut mot fackföreningsorganiserade jordarbetare och driften rationaliserats genom moderna
maskiner och specialiseringar. Förf. snålar inte med sin vederhäftiga
kunskap om jordbrukets och boskapsskötselns alla detaljer, han är
inte heller rädd för den episka bredden, men ändå har hans bok blivit
spännande. Det beror på att han givit dramatisk tillspetsning åt de
nya motsättningar, som kommit upp till följd av reformerna och av
de kriser, som med eller utan deras förskyllan drabbat jordbrukets
folk. Bland personerna lägger man märke till ett par satiriskt tecknade tidstyper: fotbollsentusiasten, som bara kan tänka på sin framtid
på planen, och flickan, som bara drömmer om en framtid vid filmen.
Redigt skildrad är arbetarnas facklige representant, som får gå
emellan både vid de inbördes tvisterna och. vid striderna med motparten. Men bokens bästa figur är den gamle ladugårdskarlen Kalin, som
trots sin praktiska duglighet blir satt i efterhand vid rationaliseringen
72
Litteratur
och utvecklas till en hämndgirig, listig och hänsynslös kverulant, farlig och avskydd av alla, fördärvande allt i sitt sjukliga självhävdelsebegär. Romanen visar, hur ömtålig och invecklad jordbrukets situation är och hur de skilda mänskliga reaktionerna ta sig ut i ett omvälvande samhällsförlopp. Traktorn är roman och reportage på samma
gång, men den har sin egentliga styrka i reportaget.
Av årets svenska prosaister är betydligt över hälften kvinnliga
författare, och tecknen tyda på att ökningen av deras antal sker snabbare än beträffande de manliga. Åven om man inte kan gruppera in
litteraturen efter författarnas kön, finns det nog åtskilligt gemensamt
hos de moderna författarinnorna. Så gott som alla ha t. ex. dragit
nytta av den frigörelse från prydhet och tabuism i fråga om driftliv
och naturliga fysiologiska processer, som skedde under 20-talet, men
de ha å andra sidan inte längre behov av den frejdiga stridbarhet
och den känsla för kvinnoproblemens aktualitet, som utmärkte deras
föregångare. Det visar sig bl. a. i den återupplivade serien »Moderna
unga människor», där främst den yngsta generationen fått ett forum
upplåtet åt sig. Solveig Landquist debuterar där med M e d i c i n o c h
k ä r l e k. Problemet i boken är närmast studentäktenskapet från den
kvinnliga partnerns synpunkt, och miljön är närmast lundensisk.
Emellertid blir miljön knappast mer än antydd och problemet får
ingen skärpa, därför att boken behandlar ett särfall. Medicin och
kärlek går inte att förena för Stina Wiselius, som i stället får uppbringa allt vad hon har av tålamod och uthållighet, när hennes man,
den överkänslige, konstnärligt och humanistiskt inriktade läkaren,
är nära att gå under. Skildringen av hans kris har emellertid tvingat
förf. att söka leva sig in i en psykologiskt intressant gestalt, vilket
i varje fall bär vittne om hennes allvarliga ambition.
Något liknande kan sägas om Viveca Starfelts P o r t r ä t t a v
s h i n g l a d f l i c k a. Här är det 1920-talets Lund, som skärskådas
från studentskans synpunkt. Tidpunkten är intressant, därför att det
var då som mellankrigsgenerationen trädde fram med dess sexuella
frigjordhet, dess nya profeter Freud och Lawrence, dess nöjesdrift
och dess desillusion, men allt detta blir inte mer än konturer i romanen, som koncentreras till huvudpersonen, en ung flicka, som hämmas
av osäkerhet, självkritik och ängslan. Typen är klart sedd och konsekvent skildrad men framställningen lider av en viss mångordighet,
som är till hinders för den konstnärliga frigörelsen.
Huvudintresset i en hel rad av årets kvinnoromaner ligger inte på
det dokumentariska området utan på porträttering och miljöskildring.
I E n a n s t ä n d i g k v i n n a .berättar Ebba Richert om en kvinna,
vars svala väsen ytterligare hämmats av en frireligiös uppfostran.
Hennes liv av besvikelser och möda skildras med en rätt torr och
krönikemässig utförlighet, men miljön från Gotland och det oscariska
Stockholm är studerad med omsorg. Margareta Subers I n g a ä n g l av i n g a r har handlingen förlagd till en fingerad storstad eller till ett
Stockholm, som man inte skall känna igen, och intresset koncentreras
helt till den manliga huvudpersonen, en konstnär, som får sin död,s~
dom av läkaren och vars konstnärsskap inför det hotande perspektivet
73
••–·’!”
_,_:_.:..i___ _
Litteratur
slår ut i hektisk blomning, samtidigt som alla onda drifter inom honom
komma till utlopp i ett desperat begär att föröda och döda, då han
själv inte får leva och njuta. Skildringen av denna hämnd på livet är
gjord med intensitet och kuslighet, men det är svårt att tro på den
dödsdömde konstnärens förmåga att binda människor vid sig och förf.
har inte förmått på allvar engagera läsaren i detta fall av patologi.
Åtskilliga av bipersonerna, vardagliga människor med vardagliga problem, vittna bättre om hennes förmåga att gestalta. En helt annan
stämningsvärld förs man in i och får levande för sig i Margit Palmrers
Don Juan har vernissage. Den har något av klassiskt små-
stadsreportage över sig. När den främmande målaren med en atmosfär
av Paris och bohemeri kommer till landsortsstaden för att utföra
frescomålningar på rådhuset, blir det oro i lägret bland stadens alla
damer. Oavsiktligt blotta de sig, och Margit Palmmr njuter synbarligen av att avslöja sina medsystrar. Hon har fått kafferepsstämningen på kornet, likaså ivern hos societetsfruarna att hävda sig själva
och misskreditera andra, hon kan vara vass ibland men också godmodig och självironisk. Småstadsidyll och småstadssatir blandas samman på ett mycket trivsamt sätt, men just därför går det inte ihop, när
det hela slutar med stor tragedi – det blir melodram i stället.
Småstadsmiljö och satir finns det också i Ingegerd Stadeners K v al i t e t, men satiren riktar sig i detta fall inte mot småstadsandan, vars
förnöjsamhet och trivsel tvärtom får varma lovord, utan mot andrygheten och uppkomlingsandan i borgmästarfamiljen. Här blir tonen
besk och hätsk, särskilt gentemot dottern i huset, vilken framställes
som en riktig småstadsdemon. Romanen skildrar, hur borgmästarsonen, som fått sitt viljeliv förkrymt av en tyrannisk uppfostran, räddas
till självständighet och självkänsla av bryggardottern Brita Bengtssons trofasta kärlek. Händelseförvecklingen lider av vissa påtagliga
konstruktioner, men det finns i boken många partier av god psykologisk iakttagelse, t. ex. skildringen av hur tvillingsystrarna Bengtsson
på skilda vägar få sin livsinställning inriktad. Det är överhuvud något
moderligt varmt över Ingegerd Stadeners berättarkonst. Den kan bli
litet flämtande entusiastisk ibland och hårdhänt hätsk ibland, men den
är frisk, innerlig och varm, när den är som bäst. Lätthet att fabulera,
sinne för underhållningsvärdet, snabb och nyfiken iakttagelseförmåga
och en ingalunda menlös blick för medsystrarnas svagheter karakterisera ofta dessa kvinnoromaner. Allt detta finns med också i Edith
Unnerstads Sus a n n, men den besitter därjämte en egenskap, som
annars inte är så vanlig: en både naturlig och vårdad, mycket välberäknad och målmedveten stilkonst. Boken är en underhållningsroman,
som får sitt intresse av en i rättan tid uppklarad kriminalhistoria, men
den vill också avslöja en rad kvinnotyper, först och främst den manhaftiga självförsörjande kvinnan, som söker kompensation för det
ofullgångna i sitt liv genom att vara bussig kamrat men aldrig försitter tillfället till hämnd på de lyckligare lottade av sitt kön.
Böcker av detta slag, underhållande men icke utan litterära aspirationer, bruka karakteriseras med termen konsthantverk. Uttrycket har
mer än en gång använts på tal om Eva Bergs skriftställarskap. Men
74
Litteratur
där finns dessutom en artistisk virtuositet, som hon är tämligen ensam om. Hon behärskar sina uttrycksmedel suveränt, hon beräknar
skickligt intrigens möjligheter och gestaltar med fast och säker hand.
I novellsamlingen D e n l j u v a t i d e n vågar hon t. o. m. utmana
läsekretsen genom att i berättelsen »Födas till vuxen» välja motiv från
Agnes v. Krusenstjernas ämneskrets – en sensitiv herrgårdsflicka,
som får ögonen öppna för allt det mörka, demoniska i människoleken
och i sitt eget inre. Eva Berg analyserar med nästan kirurgisk säkerhet, hon är klarsynt och alltigenom frisk. Hennes skildringskonst får
sin sälta av en välberäknad och träffsäker satir och av ett vaket sinne
för vardagens trivialiteter mitt i de patetiska ögonblicken. Av de övriga novellerna lägger man märke till ett par utmärkta barnskildringar och den intensivt inlevda »Balens drottning», som ger ord åt
en dödsdömd ung kvinnas sista, kvalfyllda dygn, då endast den lilla
fristen vid uppvaknandet ur nattens morfinrus ger rum för drömmarnas lisande kompensation. Eva Bergs nya bok visar ett mognat konstnärsskap, där det suveräna behärskandet av uttrycksmedlen inte
längre är mål utan medel för det gestaltande av människolivet, som
hör den riktiga dikten till.
När man sammanfattar intrycken av 1943 års prosakonst, kan man
fråga sig, hur mycket av den överrika produktionen, som kan anses
ha värde över stunden och bestå som konstnärligt levande ting. Den
frågan går ännu inte att besvara. Så mycket torde dock kunna sägas
som att det inte blir dagens största publikframgångar, som komma att
röna sådan heder. Åtskilliga böcker kunna göra tjänst som dokument,
när man vill undersöka, hur vi tänkte och kände under den femte
krigshösten, andra kunna visa, hur vi lärt oss att betrakta det förgångna med dagens situation för ögonen, åter andra skola komplettera
uppfattningen av några författare i första linjen. Vill man nämna en
bok, som ger uttryck för både mognat artisteri och utpräglad personlighet, både konstnärlig skaparkraft och väsentliga drag i 1940-
talets egen stämning, torde trilogien om Krilon komma i första
rummet. Den lär inte kunna förbigås, när man vill göra en tillbakablick över decenniets litteratur. I övrigt kanske man om årets böcker
och deras standard kan använda det uttryck, som Eyvind Johnson både
i Krilontrilogien och tidigare präntar in som det väsentligaste för oss
alla, uttrycket hygglighet. Ordet låter inte mycket för världen, men
det är heder och rättrådighet i det, man kan lägga in i det innebörden av frihet och svenskhet.
KORT OM BÖCKER
Av årets religiösa böcker är det ett par, som utom sitt uppbyggliga
syfte ocks!\. ge en god bild av vårt ·andliga läge och analysera de
problem, som under krigsåren sysselsatt oss och som därmed också
förtjäna en allmännare uppmärksamhet. Biskop Yngve Brilioths
D e t l e v a n d e o r d e t innehåller en samling predikningar och tal,
hållna vid kyrkliga högtider och profana jubileer under de senaste
75
. ·”
Litteratur
åren. Det är mera sällan man hos en författare finner en sådan djup
förtrogenhet med vår historia i vidsträcktaste bemärkelse förenad
med en klok och realistisk syn på vårt andliga läge i nutiden. Det
eviga och oförgängliga får här kasta sitt sken i en mörk och rådlös
värld. Särskilt karakteristiska äro uppsatsen »Och ordet vart kött»
– bland det djupaste som är sagt om inkarnationen på vårt språk –
och talet vid Kosta glasbruks 200-årsjubileum. Tillsammantagna
spegla dessa predikningar och tal en imponerande och helgjuten
kyrko- och kultursyn. ·
Biskop J ohn Cullbergs nya bok F ö r e g r y n i n g e n innehåller en
samling uppsatser från de senaste krigsåren, som belysa viktiga
problem, som varit i allas våra tankar under dessa år. De två första
avdelningarna »Västerlandets öde» och »Svenskt och nordiskt» vidga
perspektivet utöver våra egna gränser, medan den tredje, »Kyrkans
väg», tar sikte på vår kyrkas uppgifter och anspråk i denna tid. Författaren tilltror sig icke att kunna förutsäga vad som kommer att
hända efter gryningen till en ny dag, men han är övertygad om att
framtiden kommer att bero av hur mycket som finns kvar av kristen
livssyn i Västerlandet. I samlingen ingår också den i denna tidskrift
publicerade uppsatsen >>Kyrkan och politiken», som på sin tid väckte
mycken uppmärksamhet och instämmanden även från håll, där man
eljest är kritisk eller kyligt reserverad mot kyrkans anspråk. Den
här från auktoritativt kyrkligt håll formulerade grundsatsen, att kyrkan i sitt handlande skall vara alla till tjänst, men endast ta order från
Gud, har lika mycket adress till de sekulariserade demokratierna som
till de totalitära staterna. Vi få hoppas, att denna grundsats aldrig i
vårt land blir bestridd, men skulle så ske, är ingen kompromiss möjlig. Cullbergs alltigenom kultiverade bok tar sikte på väsentliga
problem i vår söndertrasade värld och utgör en förträfflig orientering
för den som vill se dem på längre sikt.
B. O.
7fi

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner