Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
EN MÖNSTERGILL FÖRVALTNINGSHISTORIA
Av docent OLOF SÖRNDAL, Lund
Det är en tämligen allmän företeelse, att 1800- och 1900-talen – så-
väl i läroböcker som i andra historiska översikter – icke erhålla den
utförliga behandling, som bör tillkomma dem, utan huvudvikten lägges på tidigare århundraden. Givetvis kan det råda delade meningar
om vad som är viktigt, men är det icke snarare så, att de två sista
århundradena äro värda störst uppmärksamhen De torde också intressera den bildade allmänheten i minst lika hög grad som äldre
tider.
Det skall villigt erkännas, att det kan möta svårigheter, att avväga det utrymme olika perioder böra upptaga och att olika synpunkter härvid kunna anläggas. Vid framställningen av en förvaltningsmyndighets historia, vilket här närmast avses, bör väl dock
framställningen i allmänhet, om utrymmet är begränsat, efter en
grundlig utredning av grundläggningstiden främst koncentreras på
de många problem, som man under 1800- och 1900-talen haft att brottas med. Flera av våra centrala ämbetsverk ha fått sin historia skriven men med något undantag icke efter dessa linjer. Ifrågavarande
arbeten rörande vår förvaltning äro av stort historiskt värde. Den
statsvetenskapligt och överhuvud samhälleligt intresserade väntar
också att få rik lön för mödan att grundligt studera dem. Han blir
dock i regel mer eller mindre besviken.
Som exempel kan anföras L. M. Bååth & Arne Munthe: K u n g l.
S t a t s k o n t o r e t 16 8 0-19 3 O. Sthlm 1930. Redan vid ett ytligt
betraktande av denna bok är disproportionen i utrymme mellan de
olika perioderna i ämbetsverkets utveckling iögonenfallande. Tiden
före 1809 behandlas på 71 och tiden efter d. å. på 13 sidor, vilket fått
till följd, att mot en utmärkt framställning av den förstnämnda
perioden svarar en mindre tillfredsställande av den sistnämnda. Det
är helt enkelt omöjligt att behandla statskontorets historia efter 1809
på 13 sidor. Denna period kräver nya problemställningar. Man saknar en klar redogörelse för organisation och arbetsformer, och man
får knappast några uppgifter om den stora tvistefrågan inom vår
förvaltning under 1800-talet, kollegialsystemets vara eller icke vara.
Den stora inre omorganisationen 1876, som innebar, att en verklig
byråindelning kom till stånd, omnämnes endast i förbigående på två
rader.
Det alltför ringa utrymmet har också lett till, att framställningen
av statskontorets uppgifter ensidigt inriktats på medelsförvalt- 637
;-.–
._.,……·~t:;.:.·………………….,siiiiWi……,.-o..-.—-~A&·.’~··.k:..J!…_,.-_ ·,.. ~’::&._- -‘~……..:~..:.~-~—–·-~{lw:.····
,….. ·….
•;: -~.
Litteratur
ningen. Då övriga uppgifter förbigås eller helt kort omnämnas, får
man en något skev bild av ämbetsverket just nu.
Under det att statskontorets historia efter 1809 gör mången läsare
besviken, är detta icke fallet med K a m m a r k o l l e g i e t s h i s t o r i a
(Sthlm 1941). Den fyller alla anspråk, som kunna ställas på en förvaltningshistoria, och bryter med den i andra historiker vanliga underskattningen av de senaste hundra årens utveckling. Boken upptager
tre avdelningar. Den första, som behandlar åren 1539-1718, har Wl
författare landshövding Nils Eden, den andra, som för framställningen fram till 1939, är skriven av kammarrådet Erik Schalling och
den tredje med titeln »Kammarkollegiet i våra dagar» har till författare kollegiets chef, generaldirektör Lennart Berglöv.
Edens utomordentliga skildring fängslar icke endast historikern
av facket utan också envar, som hyser intresse för vår förvaltning.
Man märker, att pennan förts icke endast av en lärd historiker utan
också av en praktiskt verksam förvaltningschef.
Författaren till andra avdelningen är ju själv ämbetsman i verket,
vilket förmodligen bidragit till att göra den icke endast utomordentligt intressant utan också väldisponerad och rik på uppgifter av stort
värde för kännedomen om vår moderna förvaltning. Varje problem
behandlas för sig, något som gör avdelningen klar och överskådlig.
Efter ett kapitel om förhållandet till statsmakterna – en förträfflig
översikt – behandlas ämbetsverkets organisation. Att denna tidigare var mycket omfattande framgår bl. a. av den anförda staten av
år 1778, som upptog ej mindre än 138 personer. Antalet minskades sedermera på grund av att åtskilliga kontor utbrötos ur kollegiet och
organiserades som självständiga ämbetsverk, en utveckling, som
skildras intressant och överskådligt. Ett märkesår i kammarkollegiets historia utgör 1909, då arbetsformen ändrades från helt kollegial till »blandad» enrådig-kollegial. Endast ett mycket litet antal
ärenden skulle emellertid avgöras av chefen efter föredragning av
ledamot, och Schalling påpekar, att även dessa av praktiska skäl avgjordes kollegialt. Kollegialsystemets sista skans i vår förvaltning
hade alltså formellt fallit men icke reellt. Så skedde emellertid 1929 i
samband med omorganisationen d. å. Man gläder sig vid läsningen
av detta kapitel över att ämbetsverkets nuvarande organisation och
dess förhistoria under 1900-talet fått en relativt utförlig behandling.
I kapitlet om arbets-, befordrings- och avlöningsförhållandena får
man en intressant inblick i det betungande arbetet, bl. a. genom talrika siffror angående ärendenas mängd vid olika tidpunkter. Detta
gäller även löner, rekrytering, befordran m. m., och kapitlet saknar
överhuvud taget motsvarighet i tidigare historiker över våra ämbetsverk.
Huvudparten av Schallings avdelning ägnas åt kammarkollegiets
uppgifter, helt naturligt för ett verk med så vittspännande arbetsområde. Den insats, som verket fullgjort och fullgör inom stora och
viktiga delar av vår förvaltning, skulle helt enkelt icke kunnat göras
klarare och överskådligare än här sker.
I två avslutningskapitel skildras förhållandet till länsstyrelserna,
638
~—————:—~~.—··
Litteratu1
centralförvaltningen och domstolarna samt förvaltningsgrundsatser
och förvaltningstraditioner. Det sista är en mästerlig framställning
av kammarkollegiets och dess chefers insatser i vår förvaltning.
Författaren framhåller, att det städse i sitt tunga och tålamodsprö-
vande arbete omutligt och kraftfullt hävdat statens och samhällets
intressen men också med stark känsla för den enskildes rätt dömt i
mål mellan kronan och enskilda.
Kammarkollegiets historia avslutas med en redogörelse för ämbetsverket i våra dagar av dess chef, generaldirektör Lennart Berglöv.
Man är tacksam för denna avslutning, enastående bland våra förvaltningshistoriker, vilken klart och i bästa mening populärt skildrar
kammarkollegiet just nu från olika synpunkter. Berglöv framhåller,
att allmänheten vet föga om kollegiet och dess verksamhet och kanske ej heller har så stort intresse därför. Hans instruktiva och intressanta framställning torde emellertid kunna råda bot på okunnigheten och förtjänar att läsas av envar, som vill sätta sig in i vad ett
av våra viktigaste ämbetsverk uträttar och formerna för dess arbete.
Författaren påpekar, att kollegiet har en av sina viktigaste uppgifter såsom utredningsverk, främst rörande såväl civila som ecklesiastika jordfrågor. Sedant gammalt har verket varit statens centrala organ för kyrkligt ekonomiska ärenden; det förrättar utredningar och avger förslag rörande ändring i rikets kommunala, administrativa, judiciella och ecklesiastika indelning, förvaltar vissa av
kronans fastigheter m. m. Därjämte bevakas det allmännas rätt och
intressen rörande vissa fastigheter samt i vattenmåL En stor grupp
tillkom för några år sedan, då kollegiet erhöll i uppdrag att bevaka
arvsfondens rätt till egendom i dödsbo.
Berglöv ger också en intressant framställning av verkets advokatsfiskalämbete – Sveriges säkerligen största advokatbyrå – och arkivet, utan vilket mycket av arbetet helt enkelt icke skulle kunna utföras.
Det säges ofta, att studier i vår förvaltning äro tråkiga. Kammarkollegiets historia visar, att de icke behöva vara det. Ingen av de
hittills utkomna förvaltningshistorikerna äro av så stort allmänintresse som denna. Här har icke endast historikern utan även statsvetenskapsmannen och den i förvaltningen praktiskt verksamme en
rik och klar källa till vetande. Om man frågar sig varför detta arbete höjer sig över andra liknande, kanske man främst kan hänvisa
till att författarna äro tre och till deras stora kvalifikationer för sitt
författarskap. Det får betraktas som ett efterföljansvärt exempel att
låta en eller flera av verkets ledamöter avlösa historikern vid behandlingen av 1800- och 1900-talen. En skildring av vederbörande
verk just nu saknar man i övriga förvaltningshistoriker, och en så-
dan gives bäst av den, som är knuten till verket och känner dess dagliga arbete. Kammarkollegiets historia innehåller, vad som ovan
efterlysts i statskontorets historia och flera liknande arbeten, och
man vill gärna uttala en förhoppning om att den skall tjäna som
mönster för kommande skildringar av våra centrala förvaltningsinstitutioners historia.
639
Litteratur
TIDER OCH STILAR
Av förste bibliotekarienfil. d:r BROR OLSSON, Lund
Om det skulle behövas något försvar för att en samling stilhistoriska uppsatser presenteras i en tidskrift, som i vanliga fall inte
sysslar med dylika ting, så kunde man, utom det att det rör sig om
ett arbete av enastående rang, även anföra att det här är fråga om
någonting mera, vilket också framskymtar i titeln Tider och stilar.1
Wifstrand sysslar icke med isolerade stilhistoriska detaljer utan fattar förändringarna i språk och stil som ett led i det allmänna kulturella skeendet. Det är något ganska ovanligt. Särskilt i uppsatsen
om den nya psalmboken framträder tydligt detta samband mellan
å ena sidan språket och stilen i psalmerna och den förändrade religiösa atmosfären å den andra. Vi få icke endast veta, att psalmen
bytt dräkt, utan också varför. På liknande sätt förhåller det sig med
övriga i Tider och stilar ingående uppsatser.
I den första uppsatsen (installationsföreläsning) behandlar författaren skillnaden mellan grekisk och modern prosastil. Träffande
karakteriserar han denna skillnad sålunda: det grekiska prosaspråket
är vida mer ett språk för tungan och örat, medan vårt är i hög grad
ett språk för papperet och ögat. Härav förklaras rikedomen på små-
ord i grekiskan, ‘men’, ‘alltså’, ‘därför’, liksom vi i talspråket inskjuta ideliga ‘sen’, ‘så’, ‘då’ o. s. v., syntaktiska oregelbundenheter,
anakoluter, avbrott och utvikningar. Den andra skillnaden är att de
moderna prosaspråken i mycket högre grad äro bildspråk än det
grekiska, som var mycket återhållsamt med bilder och metaforer.
Vad vi fått av bilder och metaforer från grekiskan har kommit från
Nya Testamentet med dess judiskt-kristna inslag. Bibelns betydelse
för de moderna språken består icke minst däri, att den medverkat
till ökningen av metaforbruket; att så är kan var och en övertyga
sig om genom att med särskild uppmärksamhet fäst på bilderna läsa
en vanlig tidningsartikel. I många för att inte säga de flesta fall
leda spåren tillbaka till bibeln (eller psalmbok och andaktsböcker).
Den andra uppsatsen Homeriskt och ohomeriskt i Älgskyttarna
snuddar endast i förbigående vid det sedan länge observerade starkt
homeriserande språket i detta epos, utan behandlar framför allt den
olikhet, som trots all likhet, består mellan Homeros och Runeberg.
Den tredje uppsatsen handlar om en liten nyttig, men av litteraturtolkarna ganska förbisedd ordklass: räkneorden i poesien. Den är
inte alls tråkig utan både medryckande och lärorik.
Wifstrands blygsamt kallade »iakttagelser i Nya Psalmboken» hör
till det lödigaste, som hittills sagts om denna bok. Uppsatsen är full
av träffande observationer. Den nya tecknas mot bakgrunden av den
1 Albert Wifstrand, Tider och stilar. Lund, C. W. K. Gleerups förlag, 1944.
255 s. Kr. 8: 50.
640
Litteratur
gamla, i enlighet med den genomgående tillämpade principen att
ständigt ha en jämförelsepunkt. I jämförelse med psalmerna i den
gamla visa således de nya »rörlighet, rytmisk livlighet, mer flytande
konturer, frigörelse från det bibliska bildspråket, pittoreska detaljer
i skildringen av yttre företeelser, impressionistisk antydan i skildringen av den andra världen, gemenskapsuttryck av ‘kyrkohistorisk’
och ‘ekumenisk’ art, och deras karakteristiska värden uttryckas i ord
som liv, eld och kraft». Att de senare orden fått en sådan dominans
i nya psalmboken sätter Wifstrand med all rätt i samband med den
Billing-Aulenska teologien men också med impulser från Nietzsche,
Bergson, William James och Walt Whitman. På detta sätt blir denna
undersökning av stilen i psalmboken på samma gång en historik
över den förändring i själva livskänslan, som inträtt sedan den
gamlas tillkomst.
Det skulle föra för långt .att närmare ingå på de båda återstående
uppsatserna Prosaberättelsens historia, i vilken Wifstrand jämför
grekisk och modern prosaberättelse, och Hellenistisk romantik, som
utmynnar i resultatet, att det finns ytterst obetydlig motsvarighet
till modern romantik i hellenistisk diktning, mycket mer då i den
latinska.
Den svenska stilforskningen har genom Wifstrands Tider och stilar
fått ett mycket tungt vägande tillskott. Det går både på djupet och
bredden och kommer säkerligen att starkt påverka svensk stilforskning såväl genom sina många fina iakttagelser som genom sin föredömliga metod.
641
.•

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner