Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
FRANSK POLITIK I MEMOARENS LJUS
Av fil. lic., jur. kand, BIRGER SWEDENBORG, Stockholm
Andra delen av Caillaux’s memoarer\ av allt att döma skriven omkring 1930, handlar främst om Marockokrisen 1911, »Panthersprånget
till Agadir». Den kännetecknas av samma självsäkerhet som första
delen: Caillaux är övertygad om sin egen förträfflighet och om att
det fransk-tyska Marockoavtalet av 4 november 1911 lade grunden
till en varaktig fransk-tysk försoning, som emellertid efter hans avgång som konseljpresident januari 1912 förfuskades av hans efterträdare. Detta kommer närmare att skildras i tredje delen. Den föreliggande omfattar åren 1909—1912 och behandlar i sina första kapitel
Briands och Monis’ konseljpresidenttid; i den sistnämndes kortlivade
ministär våren 1911 innehade Caillaux finansministerportföljen.
Denna del av memoarerna har stort intresse främst därigenom, att
Caillaux här framlägger sin syn på Briands personlighet och politik.
Då Clemenceau avgick som konseljpresident juli 1909, stod valet av
efterträdare mellan Briand och Caillaux. Valet föll på Briand, som
sökte Caillaux’s medverkan som finansminister. Denne uppställde
dock som villkor härför, att han skulle få en maktställning motsvarande generalkontrollörens under l’ancien regime. Briand vägrade,
och en brytning inträdde, som varade ända till 1925, då en fullständig
försoning inträdde, främst emedan de intogo samma ståndpunkt i
den stora frågan om krig och fred. Caillaux betonar, att en av orsakerna till att han och Briand icke förstodo varandra var olikheten
i deras karriär: Briands hade varit politikerns, medan hans egen var
ämbetsmannens. Det var icke lätt att få ett grepp om Briands egenartade personlighet. Då Caillaux 1901 första gången såg hans namn
i tidningarna, frågade han dåvarande handelsministern Millerand,
vem Briand var och fick då till svar: »C’est un revolutionnaire.» Trots
de till synes vitt skilda ståndpunkter Briand under sin bana intog,
förblev han enligt Caillaux’s åsikt också alltjämt revolutionären;
gemensamt för dem var »la foi en l’efficacite et en la necessite accidentelle de procedes legislatifs ou de gouvernement exceptionnels».
Detta visade sig på ett eklata.nt sätt vid järnvägsstrejken 1910, då
Briand, den forne generalstrejksaposteln, förklarade att han ej skulle
tveka att tillgripa utomparlamentariska åtgärder, om ordningen ej
på annat sätt kunde återställas.
Som ledmotiv för sin politik hade Briand kort efter sitt regeringstillträde proklamerat »l’apaisement», innebärande en allmän med- 1 Joseph Caillaux, Mes Memoires II. Mes Audaces-Agadir … 1909-1912. Första
delen recenserades i Svensk Tidskrift av d: r Gunnar Löwegren i häfte 10, årg. 1942.
287
j-··
•.
<(• • • •••
Litteratur
borgerlig samling och försoning mellan partierna. Liksom Caillaux
var han övertygad om nödvändigheten att råda bot på de parlameniariska missbruken. Men medan Caillaux endast ville genomföra
reformer inom det bestående systemets ram, ville Briand använda
metoder, som gingo utanför denna och på samma gång främja sin
egen fördel. Hans plan var att förena alla fransmän i ett enda stort
parti med devisen »l’apaisement», att sätta sig själv i spetsen för
detta och därmed för landet samt säkra denna maktställning genom
en under hans egen kontroll stående pressdiktatur. Det var en politik,
som i sanning kunde kallas revolutionär, emedan den om den lyckats
skulle ha lett till en caesarism, utövad av en oligarki av tidningsredaktörer, som ntsågo de efemära och nominella maktinnehavarna.
Försöket misslyckades dock – lyckligtvis, säger Caillaux. Det var
emellertid under Briands konseljpresidenttid, som Parispressens förtrustning begynte; Caillaux ger intressanta upplysningar om hnr
partitidningarna började undanträngas av de stora nyhetstidningarna.
Briands styrka låg enligt Caillaux i hans intuition, hans smidighet,
hans oratoriska begåvning. Det är ett omdöme, som väl stämmer med
Poincares i Le Lendernain d’Agadir: »Il excellait dans la conciliation
des contraires et dans l’art des adaptations successives. Il semblait
avoir des organes sensoriels secrets pour fiairer les occasions,
pressentir les evenements, sonder la pensee d’un interlocuteur et
degager l’opinion moyenne d’un auditoire.» Men Briands sinne för
»la politique immediate» hade sin frånsida. Caillaux jämför honom
med en korttidsspekulant på börsen, som väl kan bedöma kursfluktuationerna på kort sikt, »le mouvement de la quinzaine», men icke utvecklingen på längre sikt. Men för att bekämpa den nationalistiska
anda, som artificiellt uppammad och underhållen 1913-1914 svepte
över Frankrike, krävdes det män som enligt Waldeck-Rousseaus råd
ständigt hade framtiden i sikte, som erinrade sig Dantons stränga
ord om allmänna opinionens förvillelser. Briand uppfyllde icke dessa
krav, men Caillaux är övertygad om att han senare ångrade sina
misstag och att detta animerade honom, då han fullföljde sin fredspolitik efter världskriget. Historien kommer att glömma hans felsteg
QCh med tanke på denna hans fredspolitik räkna honom som en
statsman.
Juni 1911 efterträdde Caillaux Monis som konseljpresident. Han
fick nästan genast ta itu med Agadirkonflikten, men dessförinnan
berör han en inrikespolitisk fråga, vars verkningar sträckte sig till
de kommande årens utrikespolitik. Sedan någon tid hade Charles
Benoist och Janres ivrigt agiterat för ett proportionellt valsystem
·efter belgiskt mönster. J aures betonade, att Frankrike hade för mycken »esprit de clientele» och för liten »esprit de parti». Caillaux
betvivlade proportionalismens förmåga att råda bot på detta förhållande .och ansåg dess införande även innebära stora faror. Möjligheten att vart fjärde år omkasta parlamentsmajoriteten var en säkerhetsventil mot revolutionen. Stängdes den komme landet antingen
att anpassa sig efter proportionalismen, varvid de vid valen i stort
288
Litteratur
sett oförändrade kamrarna bleve ett lätt byte för finansmännen och
den av dem behärskade pressen, eller också komme folkmassorna att
i brist på andra medel tillgripa våld. Detta erbjöd ett utmärkt tillfälle att tillgripa undertryckningsåtgärder. Högern hade allt att
vinna på reformen. Janres åter väntade av reformen dels att den vid
valen skulle stärka hans välorganiserade parti, dels bespara honom
personligen den vart fjärde år återkommande kampen för sitt mandat.
Han tolererade därför senare Poincares regering, som av andra politiska skäl stödde valreformen, och säkrade hans val till president
januari 1913. Två månader senare förkastade senaten den av kammaren voterade valreformen samtidigt som förslag framlades om
3-årig värnplikt. För sent upptäckte J aures, att han blivit duperad,
och sökte i samverkan med Caillaux besvärja den hotande krigsfaran.
Chauvinismens bläckfisk utsträckte emellertid redan överallt sina
tentakler. En av dem grep Caillaux, som avlägsnades från makten,
den andra bemäktigade sig och kvävde Jaures. När Caillaux tänker
på att en av orsakerna till dessa händelser och till den världskatastrof, som sedan följde, var den envishet, varmed en stor man som
J aures, i detta fall misstagande sig, sökte främja en påstådd reform
till fördel – ödets ironi! – för sina motståndare, erinrar han sig det
gamla talesättet att den gudarna vilja förgöra slå de med blindhet.
Största delen av Caillaux’s framställning ägnas, som förut nämnts,
åt Agadirkonflikten. Den bygger väsentligen på hans 1919 utgivna
bok »Agadir» men har på vissa punkter omarbetats med hänsyn till
senare publicerade källor. Av dessa har Caillaux främst utnyttjat
den tyske utrikesministern von Kiderlen-Wächters korrespondens
med sin väninna M:me M. de J., som Clemenceau 1917 förvärvade för
att där finna bevis mot Caillaux, och vilken korrespondens Caillaux
1928, då han började skriva sina memoarer, erhöll tillåtelse av Quai
d’Orsay att begagna, samt Jrnckhs 1926 i fransk översättning utkomna
arbete »Kiderlen-Wächter intime». Särskilt det sistnämnda arbetet
kastar nytt ljus över Kiderlens egenartade personlighet och politik.
Caillaux anser det nu stå utom allt tvivel, att upphovsmannen till
kanonbåten »Panthers» avsändande till Agadir juli 1911 var Kiderlen,
-och att kejsaren och Bethman-Hollweg endast gåvo sitt formella
samtycke; tidigare hade han med stöd av framför allt amiral von
Tirpitz’ 1924 publicerade »Politische Dokumente» trott att »Panthersprånget till Agadir» var ett utslag av kejsarens impulsivitet. Det
råder väl numera ingen tvekan om att Caillaux’s senaste åsikt är
den riktiga. Den närmaste orsaken till Kiderlens gest var den maj
1911 skedda franska ockupationen av Fez. Inför den juli 1911 hotande
krigsfaran analyserar Caillaux Frankrikes läge. Tanken på krig
överhuvud föreföll honom absurd med hänsyn till den utveckling,
världen vid denna tid nått. Därjämte ansåg han, att Frankrike varken militärt eller diplomatiskt var vuxet ett krig mot Tyskland.
Frankrikes försvar led främst av två brister: överkommandot var
icke organiserat och tungt artilleri saknades. Den nyblivne generalissimus Michel hade visserligen många goda egenskaper men saknade auktoritet. Caillaux ville ersätta honom med Gallieni, krigs- 289
..

Litteratur
ministern Messimy med Joffre. Personligen kände Caillaux icke
Joffre men väl Gallieni, vars insats som guvernör på Madagaskar
han särskilt uppskattade. Missimys invändning, att Gallieni i egenskap av kolonialofficer sågs med misstro av fastlandsarmen, ansåg
han icke bärkraftig, men däremot böjde han sig för det faktum, att
J offre var 58 år och Gallieni 62, varför den sistnämnde, då pensionsåldern var 65 år, endast kunnat inneha överbefälhavarposten 3 år.
I ljuset av händelserna under världskriget frågar sig Caillaux, om
han icke bort genomdriva utnämningen av Gallieni, den verklige
segraren vid Marne och den ende av världskrigets generaler, som i
ett avgörande ögonblick visat en snilleblixt. A andra sidan var
Gallieni häftig, medan J offre ägde stadga, lugn och kallblodighet,
egenskaper, som han på ett eminent sätt visade 1914, då han lyckades
med den svåra uppgiften att genomföra en stor armes reträtt. Vad
beträffar bristen på tungt artilleri, vidtog Caillaux genast åtgärder
för dess avhjälpande, men dessa kunde icke beräknas få någon effekt
förrän tidigast om ett år.
Av Frankrikes allierade England och Ryssland väntade Caillaux
ingen verksam hjälp. Han anför bevis för att det engelska amiralitetet icke ansåg ett obefäst Agadir i tyska händer som ett hot mot
de engelska intressena, och även om Caillaux’s fasta språk i London
tillförsäkrade Frankrike Englands fulla diplomatiska stöd, räknade
han icke med någon militär samverkan. Vad angår Ryssland var
Caillaux visserligen övertygad om att det skulle uppfylla sina alliansförpliktelser, men den ryska armen var icke redo, vilket den franska
generalstabschefen general Dubail rapporterade efter sin resa till
Ryssland. Den ryske Parisambassadören Isvolski finner lika litet
som den engelske ambassadören Bertie nåd för den typiske »lantjunkaren» Caillaux’s ögon. Isvolski uppträdde som representant för
den härskande kasten i ett stort självhärskardöme och betraktade
nedlåtande de franska ministrarna, som måste ta hänsyn till allmänna
opinionen och parlamentet.
Då Frankrike sålunda varken militärt eller diplomatiskt var moget
för ett krig mot Tyskland, eftersträvade Caillaux en fredlig lösning,
som garanterade Frankrike dess rättigheter. En sådan kom ju också
till stånd genom traktaten 4 november 1911, som tillförsäkrade Frankrike överhögheten över Marocko mot att det avstod en del av franska
Kongo till Tyskland. I Caillaux’s redogörelse för dessa förhandlingar,
delvis förda vid sidan av de reguljära diplomatiska kanalerna, fäster
man sig vid den roll, som spelades av tyska ambassadrådet baron
von der Lancken. Denne var enligt Caillaux Wilhelm II:s personlige
representant, hans »grå eminens». Härom erhöll Caillaux vetskap
under ett besök av sin barndomsvän hertig Elie Decazes. För att
hålla Kiderlen utanför förhandlingarna förvanskade von der Laneken
vid flera tillfällen sanningen, något som han senare erkände under
ett samtal med Caillaux februari 1912. Vid flera tillfällen befunno
sig förhandlingarna i ett kritiskt skede, särskilt i september, då
Frankrike kategoriskt avvisade Tysklands krav på sydvästra
Marocko. Kriget tycktes oundvikligt, men Caillaux mobiliserade den
290
·~…._ _…L_ _~—-.i…..L——–
Litteratur
internationella finansen. På hans begäran drog Ryssland tillbaka
sina finansiella tillgodohavanden i Berlin, samtidigt som de franska
finansmän, vilka krediterat tyska banker, sade upp sina krediter.
I Wien handlade Caillaux på samma sätt som i Petersburg. En
finanskris utbröt i Tyskland, vilken övertygade Kiderlen om att det
finansiellt ej var förberett för ett krig. Tyskland slog till reträtt.
Förhandlingarna fortsattes för att resultera i avtalet 4 november
1911.
Detta avtal betecknas av Caillaux som en seger för Frankrike, varvid han hänvisar till det missnöje det framkallade i stora delar av
Tyskland. Han citerar även den engelske premiärministern Asquiths
budskap efter undertecknandet: »Tell to M. Caillaux that he comes
back from Berlin like lord Reaeonsfield hearing on his flag: Peace
with Honour.» Det var Caillaux’s förhoppning, att avtalet skulle bli
inledningen till ett varaktigt samförstånd ·mellan Tyskland och
Frankrike till hela Europas bästa. Redan i januari 1912 skulle emellertid Caillaux störtas. Den förnämsta orsaken härtill ser han i
Clemenceaus avundsjuka; denne hade trott kriget oundvikligt, varvid han var övertygad om att åter komma till makten. Vid redogörelsen för de intriger, som föregingo hans fall, försvarar Caillaux
sin åtgärd att vid förhandlingarna med Tyskland som en motvikt
mot den av en kamarilla vid Quai d’Orsay behärskade utrikesministern de Selves ha anlitat krafter utanför regeringen. Som slutomdöme om sin regerings arbete uttalar han att den tryggat världsfreden, förvärvat Marocko åt Frankrike och förbättrat dess militära
utrustning. Av stort intresse är hans redogörelse för Högsta krigsrådets sammanträde 9 januari 1912, 3 dagar innan regeringen avgick.
Härvid diskuterades Frankrikes handlingssätt, om Tyskland vid ett
krig skulle kränka Belgiens neutralitet. Det fastslogs enhälligt, att
Frankrike icke skulle taga initiativet till en kränkning.
I slutkapitlet analyserar Caillaux den tyske utrikesministern von
Kiderlen-Wächter. Han betecknar honom som en uppriktig fredsvän,
som främst omfattade Bismareks ide om nödvändigheten av ett gott
förhållande mellan Tyskland och Ryssland samt icke ville engagera
Tyskland i Österrikes Balkanpolitik. Den verkliga grunden till sin
fredskärlek avslöjar Kiderlen i ett brev 12 oktober 1911 till M:me
M. de J., där han visar sig som en utpräglad reaktionär. Han fruktade, att ett nytt krig skulle leda till att Tyskland ytterligare demokratiserades. Den allmänna värnplikten hade underminerat grundvalarna för de högre klassernas privilegier, som hittills vilat på det
faktum, att dessa ensamma ombesörjt landets försvar. Efter ett nytt
krig, där folkets stora massa· gjutit sitt blod för landets försvar,
kunde den med rätt kräva ökade politiska rättigheter. Hur skall man
då förklara Kiderlens uppträdande i Agadiraffären, där han så när
störtat Tyskland i ett blodigt krig’ Caillaux finner förklaringen i
motsättningen mellan Kiderlens temperament och hans intellektualitet. Han kom underfund med Kiderlens temperament under ett
sammanträffande på Rotel Therapia Palace i Konstantinopel 1908.
Caillaux blev där vittne till ett uppträde mellan Kiderlen, som funge- 291
.• .
-.
Litteratur
rade som tysk charge d’affaires, och Förenta staternas minister i
KonstantinopeL Den senare ville enligt sin ras sedvänja ha ett
fönster öppet, medan Kiderlen ville ha det stängt. Som motiv för sin
begäran åberopade Kiderlen Tyska rikets storhet. På kvällen begärde
han att få träffa Caillaux, och de hade då ett samtal i lugn och ro,
varvid det visade sig, att deras åsikter om världsläget i stort sett
överensstämde. Kiderlens uppträdande vid detta tillfälle ger enligt
Caillaux nyckeln till hans uppträdande i Agadiraffären, där även
Tysklands storhet fann en oväntad plats några timmar senare följd
av fredliga överläggningar. Caillaux fäste dock icke något avseende
vid denna episod i Konstantinopel, förrän en liknande »petit bout
de fait» något senare inträffade i Franska Savoyen augusti 1911, dit
Kiderlen rest i sällskap med en väninna. Mot bakgrunden av dessa
två episoder, som visa att Kiderlen alltför mycket lät sig regeras av
sitt temperament, framstår »Panthersprånget till Agadir» som ett utslag av hans impulsivitet. Men då Frankrike ej gav vika och finanskrisen i Tyskland visade, att det ej var finansiellt rustat för ett krig,
märkte den intelligente Kiderlen, att han gått för långt och slog till
reträtt. Caillaux beklagar Kiderlens bortgång i slutet av 1912. Om
han varit utrikesminister vid tiden för Sarajevomordet 1914, är
Caillaux övertygad om att han förhindrat de komplikationer, som
ledde till den fatala katastrofen 1914. Det är en åsikt, som även furst
Biilow omfattar i sina memoarer.
»Mes Audaces-Agadir … 1909-1912», som även innehåller en del
synnerligen pikanta episoder, bl. a. Caillaux’s mellanhavande med
konung Alfonso av Spanien, som här förbigåtts, har redan givit upphov till presspolemik. Briands anhängare ha sålunda anklagat
Caillaux för att genom sin politik ha berett väg för världskriget
1914-1918. Härtill har Caillaux genmält, att detta hade europeiska
och icke koloniala orsaker. Ett rättvist omdöme härom lär väl icke
kunna fällas, förrän tredje delen av memoarerna utkommit. Denna
har redan annonserats under titeln »Clairvoyance et force d’ame dans
les epreuves (1912-1941)». Redan i den föreliggande andra delen säger
emellertid Caillaux, att tredje delen kommer att visa, hur oväntad
hjälp och exceptionella omständigheter läto krigets män triumfera
över fredens. Det är med stort intresse man motser denna sista del
av Caillaux’s memoarer, som bl. a. kommer att kasta ljus över det
dramatiska mordet på Figaros redaktör Calmette våren 1914 och
Oaillaux’s syn på världskrigets utbrott.
292
~: . ~L–~~-__._j_ _________
–~– -······- ···-·-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner