Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVERIGES HISTORIA I ETT BAND
Av lektorn docenten HUGO VALENTIN, Uppsala
Det har i Sverige allt för länge varit ett svalg befäst mellan den
stora allmänheten och den mest nationella av alla vetenskaper, den
historiska. Bokförläggare och bokhandlare klaga över den ringa avsättningen av historisk litteratur utom sådan, som har direkt anknytning till nuet eller mer eller mindre faller under kategorien biographie
romanesque. Lika betänkligt är det, att den historiskt intresserade allmänheten i regel icke blott är ganska okunnig om de senaste årens
forskningsresultat, något som man ej behöver ta tragiskt, utan även att
den i fråga om intresseriktning och uppfattningssätt ofta är förvå-
nande gammalmodig. Intet ringaktande om det personliga i historien.
Den materialistiska historieskrivningen i dess extremaste form, enligt
vilken den mänskliga personligheten är rätt och slätt en exponent för
i ekonomiska realiteter bottnande händelseförlopp, är nu knappast nå-
gonstädes på modet. Men att ta avstånd från en dylik ytterlighetsriktning är en sak, en annan att omfatta en primitivt »heroistisk»
åskådning, enligt vilken t. ex. konungarna av husen Vasa och Pfalz
»göra» Sveriges historia, länkande utvecklingens gång i överensstämmelse med sina personliga tycken. Med en sådan uppfattning, som
man ideligen stöter på även bland eljest bildat och förnuftigt folk,
följer icke blott ett starkt intresse för det personliga i ordets banalaste mening utan även bristande förståelse för vad som borde te sig
som det väsentligaste för varje historiskt intresserad svensk: för de
djupa krafter, som danat nationens öde genom tiderna. Samme store
hävdatecknare, som präglat det ofta missförstådda ordet om Sveriges
historia som dess konungars, har icke blott inskärpt, att »vad stort
sker, det sker tyst», utan även nästan föraktfullt talat om regnbäcken
som »skrålande» far, medan böljan tyst flyter i havets grund.
När det gäller att förklara det bristande intresset för svensk historia, bör det också erinras om att denna allt för länge ganska ensidigt
framställdes som den svenska statens, sett ur konungarnas och ämbetsverkens synpunkt. Den blev framför allt riksdagshistoria, förvaltningshistoria, krigshistoria. Det program, som redan Condorcet förkunnade för 150 år sedan, att det ,var folket som sådant, dess tillstånd
och öden, som borde stå i medelpunkten för det historiska intresset,
blev mycket ofullständigt realiserat, så länge »Ämbetsmannasverige»
bestod, och även senare. I själva verket torde Ingvar Anderssons nyutkomna Sv e r i g e s h i s t o r i a (Natur och Kultur, Stockholm 1943)
vara det första populärvetenskapliga, hela Sveriges utveckling omspännande skildring, som syftar mot ett så högt mål. Carl Grimberg,
av Sveriges historiker den störste popularisatorn sedan Dalin och
Fryxell, saknade i hög grad möjligheterna att åstadkomma en dylik,
163
…•
Litteratur
emedan den ekonomiskt och sociologiskt betonade forskning, på vars
resultat Andersson till stor del bygger, ännu icke sett dagen, då det
mångbandiga verket Svenska folkets underbara öden kom till. Dessutom predisponerade honom hans läggning icke för ett arbete av
nämnda art. Hans styrka låg icke i djuppejling, ej heller i uppdragandet av stora riktlinjer i utvecklingens skenbara virrvarr utan i briljant tecknade närbilder. Och i medelpunkten för hans historiska intresse stod de enskilda personligheterna mer än svenska folket som
sådant.
Behovet av en kortfattad framställning av fäderneslandets hävder,
genomträngd av en enhetlig syn på den historiska utvecklingen, modern i uppläggningen och baserad på den samtida specialforskningens
resultat, har länge varit känt. Uppgiften är tacksam, men kräver i hög
grad Mut des W agens. Ty det gäller ej blott att sovra och liksom
draga kvintessensen ur ett överrikt material, att taga ställning till en
mängd omtvistade problem och att popularisera ofta svårpopulariserade utvecklingsförlopp utan även att gjuta samman allt till en levande enhet i stället för att servera en mosaik av statslivets, näringslivets och det andliga kulturlivets historia. Det sista erbjuder kanske
den största svårigheten. Faran att konstruera lurar överallt. Man
erinre sig de romantiska historikernas försök att framställa olika tidevarv som manifesterande en viss ide!
Ingvar Andersson har, det må genast understrykas, bemästrat denna
svårighet. I sin 550 sidor starka bok, vari han tecknat Sveriges historia från den äldsta bebyggelsen intill 1943, har han på ett sätt, som
väl må kallas förebildligt, realiserat sitt program, ))att historia bör
innesluta alla krafters spel)). En recensent har träffande yttrat, att
han liksom ))väver fram)) Sveriges historia. Den gamla motsättningen
mellan politisk historia och kultur4istoria, som förut vållat mycken
strid, är här övervunnen. Det är icke så, att de smält ihop. De äro
snarare ett från begynnelsen, olika facetter av samma företeelse. De
politiska och sociala striderna, näringslivets utveckling, de stora folkrörelserna, diktens och musikens värld, bli tonerna i ett ackord, som
ger varje epoks karakteristiska livsform och livssyn. För att ta ett
exempel från den oscariska tiden, vilken för övrigt tecknas som raka
motsatsen till en idyll, framträda sida vid sida på ett naturligt sätt
Boström och L. M. Ericsson, \Valdenström och Strindberg, Wilhelm
Stenhammar och Kolingen och Bobban, de båda sistnämnda som representanter i karikatyrens form för den svenske arbetaren före arbetarrörelsens och arbetarorganisationernas genombrott.
En sådan stilisering av tidevarven faller givetvis inom det område,
där historien övergår till konst. Men författaren behärskar sin genre.
Hans allsidiga bildning och konstnärliga stil, ej minst hans förmåga
att finna pregnanta formuleringar, gör ofta läsningen till ett nöje.
Arbetet har en förelöpare: hans egen 1941 för dansk publik skrivna
Sveriges Historie, som emellertid nu utvidgats, omarbetats och blivit
en ny bok. Den relativt stora uppmärksamhet, han i sitt sista opus
ägnar dansk-svenska paralleller och samnordiska frågor, äro reminiscenser, som man ej ville mista.
164
Litteratur
För att inom det knappt tillmätta utrymmets ram ge det väsentligaste av Sveriges historia i den moderna forskningens ljus har författaren valt att sammanpressa framställningen av de äldsta tiderna
och vidga framställningen mot slutet. Av den äldsta tiden, då rikets
grundvalar börja skönjas, allmogen får sin ända till 1800-talet bevarade livsform, byalaget, expansionen över havet och den kristna missionen taga sin början, tecknas en bild i Lauritz och Curt W eibulls
anda, ganska opåverkad av Birger Nermans till källorna mer positiva
inställning. Det är en epok, om vilken, låt vara med viss överdrift,
kan sägas detsamma som om 400-talet i England, den anglosachsiska
invasionens tid, »that one man’s guess about it is as good as another’s».
Men snart nå vi fastare mark under fötterna och i och med detta en
rad livligt diskuterade vetenskapliga frågor, koncentrerade kring Kalmarunionen, Engelbrekt, riksdagens uppkomst och unionsstridernas
slutskede. Författaren-skiljedomaren har påfallande ofta en egen mening att komma med, men utrymmet räcker ej till att motivera hans
ståndpunktstaganden.
Hur det lösliga förbundet av släkter, bygder och provinser omformas till en centraliserad ämbetsmannastat av kontinentalt snitt, blir
huvudinnehållet för framställningen av Gustav Vasas tid. I och med
skildringen av dennes söners epok börjar större utrymme ägnas åt utrikespolitikens roll, särskilt åt den österut inriktade, som ju blev avgörande för hela Sveriges historia. Rysslandshandelns betydelse understrykes starkt, ibland kanske på bekostnad av andra konkurrerande
synpunkter. De storpolitiska avgörandena under stormaktstiden skildras kärvt realistiskt – de religiösa motiven för Gustav Adolfs ingripande i tyska kriget omnämnas knappast- likaså de sociala och politiska omvälvningarna. I de skånska landskapens sammansmältning på
kort tid med det svenska riket ser han något i världshistorien enastående, ett vittnesbörd om »en släktskap och gemenskap, som har få
motstycken». Problemet om huruvida svenska stormaktsväldets fall
djupast sett berodde på bristande livsduglighet betecknar författaren
som olöst. Hans inställning till frihetstidens politiska, sociala och
kulturella insatser är övervägande positiv. Som Gustav III:s förnämsta verk betecknas den privilegieutjämning till de ofrälse ståndens förmån, som denne adelskonung »med sömngångaraktig säkerhet» genomdrev 1789 några månader före den franska revolutionens
utbrott. I den relativt breda skildringen av det nya statsskickets tid
dominera den sociala och särskilt den ekonomiska utvecklingen, »som
ger den stora spänningen åt Sveriges historia under de sista hundra
åren»: medelklassens, senare arbetarklassens frammarsch, kampen
mot landsbygdens proletarisering, ·de stora folkrörelserna, järn- och
träindustriernas samt kommunikationernas utveckling med ty följande revolutionerande omvälvningar, Sveriges inväxande i världshushållet, den sociala ansvarskänslans framväxt, »Ämbetssveriges»
övergång till »Medelsverige» och »folkhemmet» Sverige. Här firar författaren verkliga triumfer som skriftställare och pedagogisk virtuos.
Med det sistnämnda har anmälaren indirekt antytt, vad som enligt
hans mening är verkets svaghet: den alltför komprimerade framställ- 12-44161 Svensk Tidskrift 1944 165
.” . ‘
Litteratur
ningen av äldre tiders historia. Fakta och synpunkter trängas här så
med varandra, att man stundom ej ser skogen för träd. Skildringen
blir ställvis tungläst, de stora perspektiven skymmas. Exempelvis
synes betydelsen av riksrådsadeln, denna tidvis helt dominerande
jordhungriga jorddrottstrust, icke ha kommit helt till sin rätt vid
skildringen av maktkampen i medeltidens Sverige. Då författaren har
ett flertal sidor till sin disposition, t. ex. i kapitlet om Birgitta, blir
framställningen på ett helt annat sätt lärorik och fängslande. Man
skulle vilja rekommendera en radikalare beskärning av stoffet till förmån för det mest väsentliga, men förstår alltför väl författarens betänkligheter mot att offra än mer på stoffransoneringens altare. Sintsatsen måste då bli, att framställningen borde vidgas med ett par
hundratal sidor.
Skedde så, skulle författaren också – i kortfattade finstilta stycken – kunna ge sammanfattningar av den aktuella vetenskapliga
diskussionen om väsentliga stridsfrågor, vilket givetvis skulle komma
att intressera både fack- och lekmannen. (l stället skulle man kunna
avstå från de översikter, som efter olika kapitel ges av historiska
motiv i den svenska skönlitteraturen, helst som genren har få värdiga representanter.) Då finge han också tillfälle att något närmare motivera sitt eget ställningstagande eller åtminstone att antyda
delade meningars existens. Det torde vara särskilt motiverat, där
författaren med meningsfränder företräder en viss uppfattning i
opposition mot andra historiker, t. ex. rörande 1634 års regeringsform,
motiven för drottning Kristinas tronavsägelse, omständigheterna vid
Karl XII:s död o. s. v.
Ingvar Anderssons bok förtjänar att snart slutsäljas. Den borde
finnas i varje bildat svenskt hem. Med stora förväntningar motse vi
den andra, utvidgade utgåvan.
RELIGIONSUNDERVISNING OCH UPPFOSTRAN
Av professor HJALMAR LINDROTH, Göteborg
Mycket har under dessa sista år talats och skrivits om uppfostran,
inte minst om skolans roll däri. En särskild anledning därtill har
förelegat i att en officiell skolkommitte sedan ett par tre år arbetar
med dessa frågor. Man hoppas då att kommitten ska ta hänsyn även
till de synpunkter och yrkanden som framlägges utanför dess egen
krets.
Lektor Kristofer Benzow1 begränsar sig till de uppfostringsfrågor
som är knutna till religionsundervisningen. Men dessa är naturligtvis centrala, försåvitt man alls vill att skolan ska uppfostra. Inom
ett ganska ringa omfång behandlar Benzow alla viktiga frågor som
här kräver utredning och besked. Han gör det med den erfarne,
1 Religionsundervisning och uppfostran. Stockholm, Diakonistyreisens förlag.
166
– – . :~·
Litteratur
varmhjärtade och för ungdomen nitälskande pedagogens säkra grepp.
om det väsentliga. Åven om problemställningarna mestadels är välbekanta, lyssnar vi därför med största intresse. Och vi gör det med
rik behållning.
År vi inte alla överens om att det är hjälp till en hållbar livssyn
vår ungdom behöver, nu mer än någonsin~ I vår kulturs nuvarande
läge måste då frågan, ifall den skärpes, ställas så: Ska alltjämt, så-
som i gamla tider, kristendomen läggas till grund~ Eller något modernare, ))tidsenligare))~ Om det förra bejakas, kommer nästa fråga:
I vilken form och på vad sätt ska kristendomen bjudas det uppväxande släktet~ – Ingen verkligt ansvarskännande torde nu yrka
på att kristendomsundervisningen helt ska slopas. Men vi lever i
verkningarna av den Rydenska skolstadgan, där den s. k. konfessions7
lösa religionsundervisningen ansågs vara idealet. Bibelkritiken hade
utan tvivel uppvisat inte bara åtskilliga dogmers oevangeliska ursprung, utan också den bristande historiciteten i vissa av Bibelns
utsagor. Och vad som inte godkänts av vetenskapen och ett uppodlat
förnuft, borde ju inte doceras, menade man. Religionen ville man inte
nedsätta, men den borde, vid sådant förhållande, inte drivas på ett
sätt som innebär påverkan.
Denna ståndpunkt är emellertid inte alldeles nu gällande förordningars. Redan i folkskolan ska kristendomsundervisningen ))främja
lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling)), och på de högre stadierna ska l>ämnets betydelse för karaktärens fostran» tillvaratagas.
-Det är sin syn på hur detta bäst sker, som lektor Benzow ger oss.
Karaktär – vad innebär detta? Vid bestämmande av begreppet
lägger förf:n vikt vid helgjutenhet, en konstant sinnesriktning, ))sjä-
lens oberoende av ögonblickets diktatur)). Dit ska läraren alltså förhjälpa lärjungarna. Våra skolmyndigheter menar, såg vi nyss, att
religionen därvid är användbar. Men inte genom att ))inpränta goda
föreställningar)), säger Benzow, utan genom att väcka personligt in..;
tresse för det andliga, och därigenom så småningom ))göra ideerna
till makter)). Men om det frågas: Huru sker detta~ står vi inför hemligheten i all fostran. Då inträder det irrationella momentet däri,
som är knutet till l>den personliga utstrålningen)); och denna kan inte
vara annat än utflödet av gripenheten hos fostraren inför det heliga.
Först den kan göra honom skickad att till en annan överföra en
andlig kraft som bär honom själv. Men ))det är inte vår egen lyskraft det här är fråga om, utan om vår förmåga att släppa igenom
ljusetl>. Och ljuskällan är Kristus såsom uppenbararen av Faderns
kärlek. Därför måste religionsundervisningens l>främsta uppgift bli
att ställa ungdomen inför Kristus)). Vad vill man därmed? Man villförst göra den förtrogen med denna enastående gestalt, och med det
som han lärde och dog för, med l>den lidande kärlekens självutgivelse)).
En ungdom som grips av vördnad inför detta, ställer nog också sina
frågor om vem Jesus egentligen var. Författaren går i allmänhet
inte ur vägen för dessa, fastän han här finner l>de största svårig~
heternal>. Det gäller i synnerhet dessa ting: Vem trodde Jesu lär-.
jungar honom vara~ Vad trodde han om sig själv och sin uppgift~
167
.; .-‘ ‘ ~~
~~~~~~~~-
Litteratur
Slutligen: Vem var han i själva verkeU En väg till svaren är teckningen av Jesu mest framträdande drag: föreningen av andlig myndighet och manlig kraft å ena sidan, oändlig medkänsla och mildhet
å den andra; därtill suverän frihet och obetingad lydnad – vi har
trots all bibelkritik fortfarande rätt att fasthålla vid verkligheten
hos denna gestalt, så organiskt hel trots att den rymmer den högsta
potensen av vad vi annars finner vara motsatser. Förf:n menar att
Jesus själv visste sig vara den Messias, som hans lärjungar såg i
honom, »kallad» till sin gärning. -Men »trons Kristus» ger sig inte
därmed utan vidare åt oss. Till »personlig kristen tro» är det dock
de unga skulle föras. Det räcker i en ond tid icke med »idealism»,
även om kristusgestalten däri på något sätt kan infogas; en sådan
visar sig ändå otillräcklig som drivkraft för ett osjälviskt liv. –
Religion är alltid förenad med mystik. Likväl måste ungdomens klarhetsbehov ärligt tillmötesgås. Den besvärande frågan om Jesu övernaturliga börd tycks emellertid inte nu stå i vägen lika mycket som
förr (Benzow går inte direkt in på den). Och detta är väl, så mycket
mera som den ortodoxa läran här ingalunda har ett fast stöd i Bibeln.
Läraren har att visa hän på Kristi person och liv som garantin för
tillvaron av en Gud som i kärlek befattar sig med oss. Vi har främst
att av Jesus lära oss, att blott ett liv i obruten gudsnärhet skänker
trygghet och kraft till ett offervilligt liv.
Med säkerhet hade den nämnda kristologiska dogmen, jämte vissa
andra, sin dryga andel i den begynnande avkristningen under förra
seklet. Denna har sedan fortgått inom släktled som redan från början stått på avstånd. Men Benzow ser också andra orsaker till den:
svårigheten »att tro på en mening i tillvarons till synes blinda orsaksskeende, en gudomlig försyn, en skapande vilja», och – något varpå
själavården ger rikliga exempel – tyngden av de krav som ställs
på en kristens liv; bördan av dessa »hindrar den ‘moraliska’ rörelsefriheten, den är till hinders för ett liv i ‘frihet’». Vi kan tillfoga
ännu ett »hinder»·: att de som kallat sig kristna, ofta så föga motsvarat anspråken på ett föredömligt liv.
Det är alltså dock ett personligt omfattande av vissa kristna grundsanningar som krävs. Då måste läraren själv vara buren av en sådan
tro, och i sitt väsen visa något av dess kraft, inte öva den »påverkan»
– i vanlig mening – varemot »frigjorda» föräldrar upprest sig. Men
studiet av ädla kristna gestalter i det förgångna ska till vårt släkte
förmedla det kristna arvet. Detta kan vid en viss ålder väcka längtan
efter att äga en andlig kraftkälla. Inga direkta omvändelseförsök
bör förekomma, men väl »väckelse» – vi nödgas ibland godtaga
pietismens ordskatt. Sedan är det ingen lätt uppgift för läraren att
leda de mottagliga lärjungarna vidare. De avgörande stegen tas inte
i flock. Men målet är väsentligen detsamma. Det nås icke utan att
den unga människan på allvar upplever syndens tryckande verklighet; den liberala satsen att människan »av naturen» är god, borde vid
det här laget ha mist sina blåögda försvarare. Därför går vägen
genom syndaförlåtelse, fram till den punkt där det heter: »Det gamla
är förgånget, och allt är nytt vordet.»
168
— -~_..,. —.~–~
Litteratur
Man hör ibland någon kyrkobesökare säga, att han gillade prästen
därför att han predikade »praktisk kristendom». I berömmet ligger
insikten om att kristendomens bevisning ska ges i livet. Men där
bakom döljer sig ej sällan en obenägenhet att först verkligen överlåta sitt innersta, att gå genom dom till upprättelse. Till det utåtvända i det kristna livet hör för resten främst andlig gemenskap
med medmänniskor. Genom att i denna tid stå samman blir vi starka.
Förnäm idealism räddar inga samhällsvården.
I det föregående har, utan att gången i förf:s egen framställning
följts, några huvudpunkter sammanställts ur det rika innehållet i
lektor Benzows bok; och därtill har knutits några reflexioner. Boken
förtjänar i hög grad att finnas i händerna på varje kristendomslärare, liksom att begrundas av var och en som bär omsorg om vår
ungdom.
169
-~——c~~—:~-~-
·.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner