Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——-~– —- T
LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1942
Av lektor ELOF EI-INMARK, Luleå
Tre röster ur det förflutna ha gjort sig hörda under året 1942. Den
första är Dan Anderssons. Hans författarskap har ånyo blivit
aktuellt, tack vare de biografier över honom, som Anne-Marie Odstedt
och Wald. Bernhard publicerade för ett par år sedan, och det är därför i rätta ögonblicket som en efterskörd av hans produktion på vers
och prosa blivit samlad och offentliggjord. Boken, som har titeln
T r y c k t o c h o t r y c k t och är redigerad av Bertil Lauritzen, innehåller inte sådant, som går upp mot det bästa i diktarens produktion,
men här finns åtskilligt, som kompletterar bilden av honom. Bland
prosabidragen fäster man sig vid det stora utkastet till en konstnärsroman, »Arbetsdagen», där Dan Anderssons fabulerande fantasi,
bisarra humor, ömtålighet inför kritiken och religiösa grubbel få nya
uttryck. Hans berättarglädje och naturlyrik kommer särskilt fram
i novellerna, och i hela samlingen möter man på nytt den unge
diktaren från förra världskrigets år, tyngd av sin generations ängslande grubbel och själsliga hemlöshet, driven fram mot mystiken i
sin ständigt ökade längtan efter försoning och inre frid.
Den andra av de tystnade stämmorna är Hjalmar Bergmans. Också
denne författares livssyn blev ju i hög grad märkt av krigets och
efterkrigstidens kaos. Novellsamlingen H e r r M a r k u r e l l s d ö d
bär vittne om den saken, samtidigt som den på nytt visar, vilken
utomordentlig konstnär Hj. Bergman var. En del av de här publicerade novellerna hör till det bästa i hans egen och därmed i den
moderna svenska diktningens novellistik, bland dem titelnovellen,
där man åter får möta några av huvudaktörerna från den odödliga
Wadköpings-romanen och där man än en gång får njuta av Hj. Bergmans humor, lekfulla, underfundiga berättarkonst och mörkt allvarliga människokunskap. I ett par andra berättelser konfronterar han,
som så ofta, ungdomens förvi:intan med ålderdomens trötta bitterhet,
i andra låter han trollet i människan få möta godheten. Sintnovellen
»Handel», som möjligen är ett romanutkast, visar hela den magiska
skickligheten i Bergmans konst, på en gång fascinerande och hemsk,
levande i en värld, där allt kan hända och där ljus och mörker
blandas till en egendomligare dager än hos någon annan författare
men där också den psykologiska skärpan är vassare än hos andra.
Godheten, som fanns där på bottnen, träder fram t. ex. i den gripande
julnovellen »Den som en gång älskat». Den lilla volymen visar, hur
modern och aktuell Hj. Bergman alltjämt är, artistiskt suverän mitt
i sitt skenbara bisarreri, konsekvent i sin på en gång bittra och kärleksfulla människosyn, den djupaste och störste gestaltaren i modern
svensk dikt.
61
, tV ~·.
>_
———~ -~ — , ____
Litteratur
-”‘ö—·-~-.:,~~~ ~’::?-
j
Den tredje av de postuma författarna är H j. Söderberg. Sis t a
b o k e n hade han själv strax före sin död ställt i ordning, och man
har alltså här det slutgiltiga material, som han satt imprimatur på.
Åtskilliga av bidragen stamma från 30-talet, då han planerade en
memoaraktig skildring från det oscariska Stockholm. Vid decenniets
mitt togo emellertid hans vetenskapliga och tidskritiska intressen
överhand och efter den 9 april1940 ansåg han sig som köpenhamnare
inte böra framträda offentligt. Mer än spillror blev det därför inte
av hans rent litterära produktion. Man får dock en glimt av den
klassiske S’öderberg, av historietternas kvicke kåsör och skymningsmeditationernas fine stämningslyriker och av den stilens mästare,
som förenade genomskinlig klarhet, pricksäker kvickhet och melodisk
mjukhet. Man får åter blicka in i Martin Bireks barndomsvärld,
framställd med den psykologiska själviakttagelse, den okonstlade
enkelhet och den underfundiga glimt i ögat, som gjort Söderberg till
en av våra främsta barnskildrare. Och i den utsökta stockholmskrönika, som heter »Mina minnen av Oscar Levertin» sjunga och
dåna än en gång klockorna från Jacob och skymtar gamle kungen
på promenad i Kungsträdgården- man befinner sig åter i det sekelskiftes-Stockholm, som eftervärlden mer eller mindre kommer att se
i den Söderbergska dagern. I de tidskritiska uppsatserna, som äro
präglade av en genomtänkt pessimism, visar förf., hur mycket av
andlig rakhet, klar tanke och intellektuell renhårighet det ändå fanns
hos den illusionslöse sekelslutsflanören med den lågmälda men di~:<?-
tinkta stämman, som hade en egendomlig förmåga att tränga igenom
bullret.
En grundmurad skepsis utmärker också Söderbergs gamle vän och
diktarbroder Bo Bergrnan. Han har under året debuterat som romanförfattare och med den debuten har han samtidigt tagit avsked —
romanen bär titeln E t t b o k s l u t. Den handlar om åldrandets
konst, vilken för Bo Bergman är identisk med resignationens. Den
pensionerade lektor Bengt Lodin, som tror sig kunna bygga ett nytt
liv tillsammans med en ung studentska, vilken känner sig dragen
till honom, får erfara, att ålderdomen till slut aldrig kan ta upp
tävlan med ungdomen. Men han lär sig dock den sista svåra läxan
och lyckas till slut bli vän med ungdomen och göra det gagn, som
står i hans förmåga, för det nya släkte, som skall ta den gamla världen i besittning. Hans pessimism blir en pessimism mer för hans
egen än för mänsklighetens räkning: »Hans egen tid var utmätt.
Han var en gammal man. Mänskligheten var och förblev trots allt
den eviga ungdomen.» I dessa romanens avslutande ord har Bo Bergman uttryckt sin livsvisdom. Det finns resignation och stoicism i
den men också ett trotsigt hopp, en närmast bister tro på livets förmåga av förnyelse, av sund och stark växt – trots allt. Ett bokslut
är på en gång en till komposition och stil regelrätt roman och en
tänkebok. Den är fylld av reflexioner över dagens problem och de
eviga frågorna: om åldrandets väsen och om ungdomen, om kvinnan
och lyckan, om tidens gudar och om livets underliga makter. Bo
62
—-~———~ ————–
Litteratur
Bergman har i denna sin De senectute, liksom Hj. Söderberg i sin
minnesbok, visat, att det hos den gamla flanörgenerationen fanns en
fasthet och rakhet, som varit ett gott vapen att nyttja både mot
ålderdomens påfrestningar och mot våldsmakternas hot.
Den generation, som efterträdde sekelslutspessimisterna, de s. k.
tiotalisterna, införde på allvar den moderna, realistiska, tidsdebatterande romanen i Sverige. En hel rad av dem fyllde 60 år 1942:
Sigfrid Siwertz, Ludvig Nordström, Elin Wägner, Sven Lidman,
Gustaf Hellström. Innan året var slut, avled Ludvig Nordström, men
dessförinnan hade han publicerat en skrift, som var avsedd för
födelsedagen och som nu kommer att stå som ett epitafium över
hans liv och verk. Den heter E n d a g a v m i t t l i v och handlar
helt enkelt om en av förf:s vanliga vardagar. Ingenting märkvärdigt
händer, men varje intryck och iakttagelse ger som en startsignal åt
Nordströms ständigt vitala hjärna. Allt blir lärorikt, allt ger anledning till eftertanke. Och genom det hela strömmar hans oförbränneliga optimism. Han tror på livet, på ungdomen och framtiden. Han
trivs i demokratien Sverige. Aldrig, säger han, när han hör svenska
soldaters tramp på sin fredliga Södergata, »har den kamp, som pågår
i världen, stått så isande klar för mig. Världens undergång! sucka
många. Och tänk! Jag tror det är gryningen.» I de orden har man
Ludvig Nordström hel och hållen. En skarpare kontrast än den mellan honom och sekelslutspessimisterna kan inte tänkas. Det egendomliga är, att båda parterna nått fram till samma försvarsposition
för samma värden.
De övriga 60-åringarna ha varit verksamma på skilda sätt. Siwertz
har skrivit ett nytt drama, Lidman har publicerat en predikosamling,
Elin Wägner har skildrat sin stora föregångerska Selma Lagerlöf.
Gustaf Hellström ensam har skrivit en roman, vilken dock inte här
skall behandlas, eftersom den redan anmälts i Svensk Tidskrift
(häfte 9, 1942). Till samma generation hör Marika Stiernstedt. Liksom de övriga tiotalisterna är hon journalistiskt inställd, berest och
europeiskt orienterad. Genom sitt påbrå har hon förankringar inom
slaviskt och romanskt kulturområde. De nuvarande världshändelserna måste därför ha gripit henne särskilt djupt. Hur djupt kan
man se av romanen A t t e n t a t i P a r i s, vilken kanske kan
betecknas som hennes främsta verk. Titeln erinrar om kriminalromanernas, och det är också ett brott, som behandlas i boken. En
tysk officer skjuts ned på en metrostation. Läsaren blir emellertid
omedelbart underrättad om vem mördaren är. Och just därav får
romanen, till skillnad från tekniken inom kriminalgenren, sin mycket intensiva spänning. Romanen skildrar konflikten hos en ung
kosmopolitisk kvinna, som har Frankrike till sitt andra fädernesland
och som får vetskap om vem mördaren är, samtidigt som hon förälskar sig i en tysk officer. Hennes personliga drama förbindes med
det stora folkdrama, där inga bryggor gå att slå mellan de parter,
som tysta stå i kamp på det ockuperade landets jord. Marika Stiernstedt har bemödat sig om rättvisa vid sin analys av bokens män- 63
5- 428DD. Svensk Tidskrift 1943.
·•
Litteratur
niskor. Ockupationsmakten får visserligen sin avskräckande representant i den ärkenazistiske uppkomlingen J odl, som har terrorn till
enda vapen, men bland tyskarna finns också den kultiverade Bredow,
som får lära känna skillnaden mellan tyskt och icke-tyskt så pas’l
grundligt, att han börjar tvivla på sådant, som en naziofficer inte
får tvivla på. Allra bäst skildras attentatorn, m:lle Hilde Dubois,
en av mellankrigstidens blåögt idealistiska pacifistdamer. Marika
Stiernstedt känner typen från de många kvinnakongressernas tid
och har alldeles utmärkt fått fram hennes världsfrånvändhet och
förstulna behov av självhävdelse, hennes påträngande vänskapsbehov, hennes offersinne, hennes på en gång löjliga och sublima
ungmösjäL Analysen av hennes reaktion, när dådets konsekvenser
bli klara för henne, hör till det säkraste och finaste, som denna författarinna åstadkommit. Själva romanhandlingen förs fram med
stor konsekvens och med en hos Marika Stiernstedt sällsynt dramatisk spänning. Framför allt har hon dock lyckats ge ord åt atmosfären över det härtagna Paris, det passiva motståndets arktiska
kyla, som ingen grymhet, intet smicker, inga lockelser, inga caesariska parader förmå råda bot för. Det finns både huvud och hjärta i
denna bok, som ger utlösning åt allt det bärkraftiga och starka i
Marika Stiernstedts författarskap. Den är en roman om frihet och
värdighet och om hur de idealen ge prägeln åt »ärkeängeln Mikaels
soldater ur den brokiga och besynnerliga här, som de riktiga och
väldiga stora härförarna inte är bekanta med».
Tidens stora kraftmätning har annars inte i högre grad fått tjäna
som tema i årets svenska prosadiktning. En romanpristävlan »om
denna tid» har visserligen utlysts, men resultatet har blivit föga
märkligt. Den i Sverige bosatte finländaren E. R. Gummerus vann
första priset med A r v e t, en bok om stämningarna under finska
vinterkriget. Den är i första hand spekulativ och resonerande, även
om situationer och personer också blivit väl tecknade. I övrigt på-
minner den, särskilt i fråga om kritiken av mekaniserat och förytligat svenskt folkhemslynne, om Harry Martinsons synpunkter, fast
tankegången är utförd med en tyngre och vidlyftigare apparat. Ett
skrämmande aktuellt innehåll har också Ragnar Holmströms M ä n
o m b o r d. Den handlar om ett svenskt trampfartygs torpedering.
Tekniskt sett går den lilla boken i stil med J os. Kjellgrens sjö-
romaner. Den ger glimtar av sjömännens individuella livsöden, samtidigt som den skildrar besättningskollektivet i dess hårda arbete
och kamratliga heroism under den sista svåra prövningen. Holmström har åstadkommit en rejäl och faktisk redogörelse, mer journalistisk än egentligen litterär, men boken griper, därför att den så
rakt på sak berättar om vad svenska sjömän just nu riskera och
genomleva.
‘l’ill de romaner, som debattera nutidslägets problem, hör slutligen
Eyvind Johnsons K r i l o n s r e s a, en direkt fortsättning av fjolårsromanen Grupp Krilon. I den nya boken kommer Eyvind Johnsons
diktarkynne alldeles särskilt till sin rätt. Det är svikt, balans och
fart i hans djärva berättarsätt. Han skildrar genom expressionistiska
64
Litteratur
förkortningar och med en psykologisk tvärsnittsteknik, som ger
överraskande belysningar. Han har många uttrycksmedel: inre
dialoger, direkt vardagsrealism, saftig karikatyr, graciös sagoteknik.
Han förstår konsten att rita arabesker, att plötsligt skifta stämningar, att växla mellan komik och allvar, karikatyr och patos, leklynne och tankfullhet. Han är exklusiv och han är virtuos. Krilon
själv får i den nya boken en fastare gestaltning. Den korta, breda
egendomsmäklaren har en omisskännelig likhet med den klassiske
John Bull, imperiebyggaren, och även med John Bulls främsta
inkarnation i nutiden – fast utan cigarr. Gruppen kring honom
består av folk, som har med husbyggen och heminredning att göra,
och alla utom Krilon råka i händerna på den infernaliske herr Staph,
grundaren av Nya europeiska fastighetsfirman, och Staph i sin tur
har just brutit sin förbindelse med den lika suspekte J ekau. Symboliken är som synes lättfattlig, men den är inte huvudsaken i boken
och den är inte genomförd som en allegori i Swifts stil. Krilon, som
med sina ideer om »fri, samhällsgagnande verksamhet» och om »människans höghet och värdighet» inte vinner mycket gehör, får vara
med om två upplevelser, vilka skänka honom ny kraft i striden. Han
reser till det ockuperade Norge och han upplever en graciös drömsaga, vars rokoko och kineseri utförts med en elegant esprit, som
har den äkta contens tjusning över sig. I andra avsnitt överväger
burlesken och karikatyren. Det är något av Nya rikets munterhet och
mycket av Eyvind Johnsons allvar i denna berättelse om hur den
forna gruppen kring Krilon åter samlas till kamp för sina gamla
ideal, fast nu under svårare yttre förhållanden. Romanen är en
provkarta på Eyvind Johnsons alla färdigheter, den demonstrerar
hans konstnärlighet och hans patos. Den för detta negativisten och
skeptikern, som alltjämt är rädd för alla bålstora slagord, har i
figuren Krilon förkroppsligat typen för den fullmyndiga människan,
den ansvariga och fria, och romanens syfte uttrycks kanske allra
bäst med den vise kejsarens av Kina ord: »Frihet måste man förvärva. Försvaret av frihet är att förvärva den.»
Problemdebatten i årets prosadiktning har annars inte i högre grad
gällt de just nu aktuella problemen utan snarast de ständigt aktuella,
och det är måhända betecknande, att det därvid i första hand varit
kvinnliga författare, som framträtt, och att det varit kvinnoproblem,
som behandlats. Mest typisk är Alice Lyttkens Syn d a f a Il. Förf.
publicerade i fjol en översikt av kvinnans historia, och det är möjligt, att detta studium utlöst den nya romanen. Den tar upp ett
konkret fall: två makar arbeta som kamrater i samma ämbetsverk
men hustrun befordras först och detta ger upphov till tragiska förvecklingar, vilkas djupare anledning förf. vill undersöka, samtidigt
som hon med iver diskuterar orsakerna till kvinnans underlägsenhet
och till att världen inte kunnat bli »en värld för kvinnor att trivas i».
En av orsakerna anser hon vara, att kvinnan från början knäböjande
räckte äpplet åt mannen i stället för att låta honom knäböjande ta
emot det. Hon tror inte, att en reform är lätt att vinna i praktiken,
så många årtusenden som kvinnan vant sig att vara »dörrmatta för
65
-/ :- -~
..- ·~–~
Litteratur
mannen». Hon vet även, att problemet ligger djupare. En av resonörerna i boken får säga: »Det är just det ohyggliga med kvinnan,
att hennes lyckomöjligheter är beroende av mannen, under det hans
är relativt oberoende av kvinnan.» Romanhandlingen ger belägg på
just denna sats. Förloppet är inte till alla delar fullt trovärdigt
– hjältinnans plötsliga fall för en mycket vulgär förförare hör till
det besynnerliga i händelsekedjan – men särskilt kvinnorna och
inte minst den kvinnliga avundsjukan äro väl skildrade. Boken ger
både ett intressant debattinlägg och en väl genomförd nutidsskildring, men tendens och romanhandling täcka inte varandra, vilket
onekligen är en brist.
Dagmar Edqvists H j ä r t a t s ö k e r n ö d h a m n tar upp ett
annat problem: kan en man förlåta sin hustrus otrohet och som sitt
eget ta emot hennes barn med en annan~ Frågan besvaras i detta
fall med ja, och det har gällt för Dagmar Edqvist att steg för steg
ge trovärdighet åt det invecklade psykologiska förlopp, som hon
givit sig i kast med. Den kvinnliga huvudpersonen är lotshustrun
Hellen Block på Väderön, som sänt sina barn till skola i huvudstaden. Hennes felsteg skildras klokt och klart men med en viss
schematisk psykologi, som har mer med tillämpad beläsenhet än
med djupare konstnärlig inlevelse att göra. Fortsättningen, som
leder till det försonliga slutet, visar denna brist än tydligare. Dagmar
Edqvist tar här filmens skildringssätt till hjälp, d. v. s. den heroiska
utvägen med hjältemod i storm och livsfara. Hon väljer alltså ett
ytligare förfaringssätt, just på den punkt i berättelsen, där den
psykologiska fördjupningen är mest av nöden. Det är svagheten i
denna annars friskt berättade och intelligenta roman.
Gertrud Lilja har i H ö k o c h d u v a tagit upp samma ämne som
Hammenhög i sin fjolårsbok »Svar med amatörfoto», nämligen soloch-vår-företeelsen. Men Gertrud Lilja har gjort konflikten mer invecklad och trängt djupare in i problemet. Den kvinnliga huvudpersonen är legitimerad läkare, van att tänka och med blicken klar
för konsekvenserna av sina handlingar. Demonstrationen av hur
instinktslivet bryter ner de hänsyn, som förståndet argumenterar
med, är genomförd med Gertrud Liljas sedvanliga klokhet, men även
i detta fall är den manliga parten, »sol-och-våraren», så pass intetsägande och besynnerlig, att man inte riktigt kan förmå sig att tro
på händelseutvecklingen. Bättre har hon lyckats i romanens andra
konflikt, om en bankdirektörs nya äktenskap. Det blir en mycket
osentimental, med obönhörlig logik berättad historia, och här är det
människoskildringen, som dominerar. Tendensen belyses helt av
händelserna själva. Det finns nämligen en tendens, och den tangerar
Alice Lyttkens tes, när den kvinnliga läkaren får säga: »Den glans,
som äktenskapet kastar över en kvinna, kan ingen världsberömdhet
skänka henne. Tror du världen skulle se ut som den gör, om det
fanns någon annan karriär för kvinnan än äktenskapen Eftersom
hennes karriär är en present av mannen, gäller det att vara honom
underdånig.» Gertrud Lilja är aforistiker och moralist mer än
agitator och hon har en säker känsla för livets egen rytm och hand- 66
Litteratur
lingarnas konsekvens. Därför har av de tre kvinnaromanerna hennes
det fastaste greppet och den mest konsekventa utformningen.
Det är av intresse att sammanställa Gertrud Liljas skildring av
den åldrige bankdirektörens nya äktenskap med Fritz Thorens
behandling av en liknande fråga i H e r r e m e d p o r t f ö l j. Denna
bok är lika utpräglat maskulin som den förra är utpräglat feminin.
Thoren arbetar med näranog naturvetenskaplig exakthet, han ser
med sin deterministiska livssyn klart och kallt på de figurer han
formar, och han följer dem tätt i hälarna med forskarens intresse
för säregna eller typiska »fall». Ändå lyckas också han bäst, när
han skildrar kvinnor. I Herre med portfölj riktar han in sin röntgenkamera mot den striktaste och korrektaste av alla samhällstyper,
den högre hovrättsjuristen. Thoren försummar inte att demonstrera,
hur hans innersta ambitioner inte förverkligats av den höga samhällsställning han nått. Undermedvetet fasar han för att vara färdig
och endast ha rutinens grå vardag framför sig och så en finare
begravning med sång till obligatviolin. Romanens konflikt får sin
utlösning, och utlösningens yttre anledning är hans myndling, den
unga Inger. Hon representerar driften till hängivelse, lusten att leva
ut sitt liv, att offra eller att lyckliggöra. Då hon inte i verkligheten
finner utlopp för denna drift, tvingas hon in i önskedrömmen, in i
låtsleken. Hon suggererar sig till tron på att assessorn egentligen
är olycklig i sitt familjeliv, och drömmer om att för hans skull göra
det stora offret. Romanen vill besvara frågan, om han verkligen kan
börja livet på nytt. Hur den byråkratiske vanemänniskan lever inom
den nye förste älskaren studeras med minutiös omsorg, och än en
gång får Thoren anledning att demonstrera, hur konflikten mellan
verklighet och illusion driver människan in i ohållbara, ofta tragiska
konflikter. Herre med portfölj är en väl genomtänkt, väl motiverad,
noggrant genomförd roman, men den har något av psykologiskt
laboratorium över sig, vilket liksom hindrar livets egen rikedom att
tränga in i denna fiktiva värld. Bäst har Thoren lyckats med Inger,
som är nära i släkt med hjältinnan i mästerverket »Jag är eld och
luft». Hon gestaltar samma längtan, som fått visans melodi i
Lindorms »~’lickan i fjärran». Hon är poesien i Thorens tragiskt
bundna människovärld.
Ar 1941 var det två historiska romaner, som vunno den största framgången. Genren har utnyttjats också under året 1942. Bl. a. representeras den av Astrid Värings K a t i n k a, som belönats med ett av
de största pris, som någon svensk romantävling lockat med. Villkoret var emellertid, att boken skulle kunna utnyttjas både av veckopress och film, och resultatet har blivit därefter. Den har förtjänsten
av en på lokala studier grundad skildring av umeåtrakten under
finska krigets tid och av att innehålla stoffet till en ordinär populärfilm. Men människoskildringen är ytlig och intrigen utan djupare
intresse. Den historiska romanen har annars, som så ofta hos oss,
fogats samman med bonderomanen. Albert Olsson, Hallands kunnige krönikör, har fortsatt fjolårsboken »Sand» och skildrar i det
digra verket G r ä n s l a n d halländskt bondeliv under Karl XI:s
67
·•
• t~ _,_–_
Litteratur
danska krig – snapphanefejdernas blodiga skede. Huvudpersonen
är bonden Tore, som kämpar för böndernas rätt mot herremännen
och mot krigets våldsmetoder. Det är något av de gamla ättesagornas
kynne i denna roman. Den är fylld av vassa repliker, bondeslug
beräkning, slagsmål och fejder, till slut också av inbördeskrigets alla
hemskheter med brinnande gårdar och våldförande soldatesk. Albert
Olsson har lagt in mycket dramatiskt stoff i boken men samtidigt
för han fram handlingen med episk detaljrikedom. Tekniskt sett
har han åstadkommit en gammaldags bonderoman men han behärskar
genren, han har fyllt många av scenerna med friskt liv och skänkt
åskådlighet åt personskildringen.
Berit Spongs N ä v e r v i s a n är i minst lika hög grad ett kulturhistoriskt dokument som ett litterärt. Händelserna utspelas i en östgötsk bondesocken under en generation, som sträcker sig från Karl
Johans tid fram mot Oscar II:s. Hon redogör för befolkningens alla
sysslor och göromål, för nödårens armod och de goda årens överflöd,
för marknadsnöjen och övertro, allt med en kulturhistorisk och topografisk noggrannhet, som imponerar så mycket, att den hotar trötta.
Närmast ger hon en bild av den patriarkaliska tiden. Det är inte så
litet av 90-talstradition i hennes intresse för gamla seder. Själva
namnet Nävervisan, Elle Andersdatters gamla psalm, som är ett
ledmotiv i handlingen, bär vittne om denna tradition. Drängpojken
Adel i prostgården sjunger den först för prostpojkarna, vilket blir
anledning till att han erbjuds att studera. När de förhoppningarna
svikas, alstras en bitterhet inom honom, vilken sätter märke för
livet. Men både besvikelserna och det mått av framgång, som
beskärs honom, danar hans karaktär, fördjupar och levandegör
honom. Berit Spong har sällan visat så stor fabulerande förmåga
som här, och säkert har hon lärt av Selma Lagerlöfs konst att visa,
hur skenbart obetydliga händelser förmå inverka på en människas
hela livssyn. Det överrika kulturhistoriska stoffet har emellertid
inte naturligt kunnat infogas i handlingen, och därför har det bästa
i boken blivit några enskilda kapitel, vilket visar, att Berit Spong
främst kommer till sin rätt som novellist. I ett kapitel som »Nålar
i lena vanten» är kompositionen samlad och klar, och här finns, vad
hon nog främst velat uppnå med Nävervisan, en ton av den äkta
gamla folksagan.
Irja Browallius har i R i n g a r p å v a t t n e t återvänt till sin
närkingska bondbygd och till tragedien. Hennes bok behandlar den
ensamma lärarinnans omdiskuterade problem och rör sig i nutidsmiljö. Ingressen, som skildrar, hur Barbro Sten från storstaden kommer till Risbålets obygd för att tillträda sin tjänst, är alldeles utmärkt, och miljön är suggestivt skildrad, både när det gäller lärarinnans arbete och privatliv och när det är fråga om bybornas på en
gång respektfulla och skvallerlystna sätt att betrakta henne. Händelserna läggas också målmedvetet till rätta. Halvt mot sin vilja
fångas Barbro Sten in i de konflikter, som öppet eller fördolt dras
ihop omkring henne. Bipersonerna äro utmärkt skisserade, men den
unga lärarinnan själv kommer man inte riktigt nära, och man över- 68
Litteratur
tygas inte om nödvändigheten av den slutliga katastrofen. Barbro
Sten är till skillnad från kvinnorna i Irja Browallius tidigare bygderomaner en människa, som kan reflektera och värja sig med större
förutseende. Man blir därför inte på allvar gripen av hennes öde.
Boken ger emellertid nya prov på författarinnans artistiska talang
och förmåga av porträttering.
Irja Browallius landsbygd är mörk och ruvande. Ett helt annat
synsätt träder i dagen i debutanten Greta von Schoultz’ behagligt
skrivna D e t g å r e n v i n d i g r ä s e t. Den demonstrerar det
aktuella kontrastproblemet stad-landsbygd och handlar om en familj,
som får pröva på både landsbygdens och storstadens arbetsförhållanden och levnadsmöjligheter. Som så ofta i litteraturen finner
man, att olyckorna slå ner, just då förf. själv har bruk av dem, och
man tycker, att stadslivet fått alla de grava anklagelserna och bondelivet hela försvaret på sin lott i skildringen, vilken f. ö. är väl mycket
refererande. Men det finns sakkunskap och gestaltningsförmåga i
den lilla boken, som äger något av den friska doften från gamle
Almquists lantlivsberättelser.
En bygdehistoria är också Moa Martinsons A r m e n v i d h o r is o n t e n, men framför allt är denna bok en memoar. Vad som i
hennes tidigare böcker berättats om statarflickan Mia, skildras här
utan romanförklädnad och berättelsen förs fram hela fem decennier.
Man får veta, att Moa Martinson hör till en gammal soldatsläkt, och
intet kan vara mer betecknande. Hon är tapper och stridbar, har ett
frejdigt humör och hela hennes författarskap är utfört i krigarens
kända avsikt att såra och döda. Boken skildrar i fristående kapitel
Moa Martinsons liv från barndomens soldattorp till nutiden, då hennes egen son går på post för riket. Men främst handlar den om
kvinnornas tysta, tappra kamp i fattiga svenska hem för att hålla
nöden från dörren. Hon berättar med en sorts episk naturbegåvning,
som låter händelserna själva tala om, vad hon vill ha sagt. Här finnas många levande och tänkvärda skildringar av svensk fattigvardag, och här demonstreras författarinnans credo: »Jag tror på människotanken och samvetet.» Armen bakom horisonten är framför allt
en bekännelsebok, som öppet och chosefritt visar, vem Moa Martinson är.
Memoar och bekännelse är också Jan Fridegårds H ä r ä r m i n
h a n d. Samtidigt som Lars Hård-romanerna på nytt utgivits, berättar förf. här om hur proletären Lars Hård blev diktaren J an Fridegård eller m. a. o. om hur Lars Hårds liv gestaltade sig efter de år,
som romantrilogien behandlat. Det har blivit en samtidigt anspråkslös och ärlig bekännelse, alltigenom naturlig och sanningspräglad.
Det visar sig, att den hårt bedömde Lars Hård egentligen är en vek,
medkännande, innerst religiös poetnatur, som lärt sig se självständigt på tingen och som ofta tvingats resignera men aldrig förmåtts
ge tappt. Skildringen av hur diktaren inom honom föddes och utvecklades, alla hårda motigheter till trots, är gripande i sin konstlösa
rättframhet. När han vann ett låt vara omstritt namn med sina
romaner, befann han sig vid en skiljeväg. Det var omöjligt för
69
..
.• .__..____- ——-‘—- -~~-L.._-~- ~~ – – –
Litteratur
honom att fabulera fritt och »skriva upp sina öden i kronologisk
ordning kunde väl vem som helst». Innerst inne vet Fridegård, att
detta påstående är oriktigt, även om det vittnar om att han insett
sin begränsning. Han hör till dem, som förmått omgestalta en fattig
verklighet i diktens form och därigenom blivit tolk åt andra. På ett
ställe berättar han, att han en julmorgon varseblev, hur en stjärna
speglade sig i hjulspårens. vatten och att han då tyckte sig se en
bild av sitt innersta: »En pöl, som speglar en stjärna, var förresten
en träffande bild av hela mitt liv.» Den som ser på detta sätt och
finner en sådan sinnebild i det han ser, han skriver inte bara upp
sina öden kronologiskt, han förvandlar dem till något nytt, han är
äkta poet.
Hammenhög håller sig i regel till en annan klass, till småborgarna.
I D e t v a r e n g å n g e n m u s i k e r skildrar han konstutövarna
i denna miljö, kafe- och biografmusikerna vid tiden för ljudfilmens
och högtalarnas genombrott. Därmed kombinerar han småborgarskildringen med ett socialt problem, som alltjämt är olöst. Han är
emellertid ingen resonör och hans argumentering för musikerna,
vilken har åtskilliga tänkvärda synpunkter, lider av ensidighet och
bristande hänsyn till det faktiska läget. Romanen har också blivit
alltför idyllisk för att tjäna som lystringssignal. Huvudpersonen och
hans hulda maka äro typiskt gemytliga Hammenhögfigurer och förf.
är alltför svag för dessa musikens Pinnebergar för att läsaren skall
misstänka, att han skall vägra hålla sin skyddande hand över dem.
Boken kan i sin helhet betecknas som sakkunnigt reportage och habilt
konsthantverk.
Småborgerlig miljö, ofta från Stockholms södra förstäder, är också
Hans Botwids speciella skildringssfär. Men denne förf. söker sig
alltid in mot djupare själsliga konflikter. Han berättar i D e t f i n n s
s å m å n g a f r e s t e l s e r om hyggligt folk, som drivs till medverkan i brottsliga handlingar, och om hur detta kommer att inverka
på deras tillvaro. Därtill vill han demonstrera, hur frågan om rätt
och orätt kan bli ett psykologiskt problem i stället för ett moraliskt.
Det har han emellertid inte förmått – frågeställningen är också en
smula underlig – därför att han hoppar över viktiga mellanled i
skildringen. Däremot lyckas han bra med åtskilliga av bipersonerna,
liksom han fått fram den rätta atmosfären över sin mellansvenska
vardagsvärld.
Till Stockholms fattiggränder i Gamla stan förs man i debutanten
Allan Erikssons G r ö n s k a m i n g r ä n d. Den handlar om arbetslös ungdom under mellankrigstiden. Ingredienserna kännas igen
från skedets egna arbetarromaner, men förf. är ingen kverulant utan
låter sina ungdomar hålla humöret uppe och han ger en nyttig tillbakablick på en period, som numera kan riskera att framstå som en
renodlad idyll.
Den nutida ungdomen skildras i många böcker och många variationer. Sven Forssell har med A t t v a r a k a m r a t försökt sig på
att skriva en modern idrottsroman. Bristerna i boken få delvis sin
förklaring av att förf. tydligen från början tänkt sig något annat,
70
–~–~—-……….~…._____.___________
Litteratur
innan han lockades av propagandan för litterära idrottsskildringar.
En god del av boken handlar om en långholmsfånges reaktioner, och
förbindelsen med idrotten knyts blott nödtorftigt ihop mot slutet:
kamratskapet skall gälla även sådana, som återvända från brottets
väg. Det bästa i boken, som tekniskt har inslag från Remarque och
Fallada, är dess reportage från kontors- och verkstadspojkarnas
vardag hemma eller på idrottsplatserna och det säkra greppet om
deras känslo- och tankevärld. En helt annan kategori skildras i
Peter Nissers H u n g e r. Här berättas om tre unga män, som bilda
en sorts självdestruktionens musketörgäng, vilket framvisar alla
avarter av trasigt, patologiskt själsliv. De betrakta sig som »de evigt
rotlösa, de ständiga vandrarna och dilettantiska revolutionärerna».
Boken är fylld av deras alkoholism, orgier och tilltagande sönderfall
och allt skildras med en hektisk, brusande svada, som stundom slår
över i falsetten. Nisser har kanske främst velat chockera, men
otvivelaktigt äger han artistisk talang. I sitt umgänge med naturen
kan han t. ex. utforma ting av utsökt valörmåleri.
Ett artisteri, som mognat till fullödigt konstnärsskap finner man i
Olle Hedbergs Sis t a s o m m a r l o v e t. Denna ungdomsroman,
som är en fortsättning av fjolårsboken, rymmer något, som annars
varit sällsynt nog hos satirikern, realisten och moralisten Olle Hedberg, ett stänk av lyrik. Det går som en klar melodi genom skildringen av tredjeringaren Bo Stenssons första kärlek. Kärleken fyller
hans hjärta, förändrar dagern över hans tillvaro och avslöjar dolda
sidor av hans själsliv. Den är genomgripande, fast den inte leder
till något yttre resultat. Bo Stensson är en behärskad, reflekterande
och egentligen ganska diplomatisk ung man med en god portion
självironi och inte så litet av psykologisk underfundighet. Skulle
han bli författare med tiden, torde han komma att likna Olle Hedberg ganska mycket, vilken säkerligen givit åtskilligt av sig själv
åt denne gymnasist, som med förtjänster och fel blivit en av hans
mest levande gestalter, därför att han skärskådats inte med satirens
utan med humorns ögon. Det finns något av Nya skapelsens melodi
över denna skildring men transponerad över till den moderna, psykologiska romanens prosakonst. Sista sommarlovet – med dess på en
gång vemodiga och befriande titel – är en bok, som är fylld av ungdom med allt vad det innebär av önskedröm och upplevelse, av vemod,
friskhet och upptäckarhåg.
I Stina Aronsons uppfostringsroman G o s s e n p å t r ö s k e l n
finns däremot ingen romantik. Den är fylld av en ingående, omsorgsfull och mödosam psykologisk analys. Den riskerar att bli
tröttsam genom förf:s outtröttliga iver att demonstrera, förklara och
analysera. Åndå förmår hon skildra ett ganska invecklat pojköde
under pubertetsårens kriser med intensitet och inlevelse. Emellertid
har Stina Aronson nått sitt bästa resultat i ett annat porträtt, som
föreställer en misslyckad författarinna, vilken i sin dröm om vitter
framgång förfalskar sin tillvaro genom att uppleva den i form av
litterära motiv. Denna egocentriker är skildrad med den enda avsikten att obarmhärtigt avslöja, och resultatet har blivit uppnått.
71
..f •.
. .~· ‘ ..
Litteratur
I årets bokflod träffar man f. ö. på en hel rad satiriska, avslöjande
kvinnoporträtt, och det är i regel kvinnliga författare, som utfört
dem. Hit hör debutanten Frida Zerns F r u Selma M o d i n, skriven som en alltför ordrik inre monolog, och hit hör Elsa Eschillius’
F r u D y g d o c h F r u L u s t a, vars farsartade intrig inte är särskilt märklig men där bilden av titelpersonerna är tecknad med glad
förtjusning. Elsa Eschillius ”har blick för alla slags kvinnliga skavanker, både yttre och inre, hon avlyssnar förnöjt sina medsystrars
omlindade elakheter till och om varandra och hon har ogement nöje
av att avslöja fru Dygd, den beskäftiga, egocentriska, självömkande
och maktlystna förmyndartypen.
Det svenska nutidssamhället med dess problem och skilda klasser
eller typer har som synes blivit ganska ordentligt undersökt i årets
prosadiktning, som ju också här har sitt egentliga revir. Men året
kan även uppvisa böcker av annan art. Frank Heller lånar i K r i g e t
s o m a l d r i g t o g s l u t sin stil från J aques stekvändarens och
d’Artagnans äventyrsvärld, men mellan de vilda ritterna och spännande fäktningarna låter han 30-åriga krigets hela barbari träda
fram, till en demonstration av vapenfejdernas hela meningslöshet
och till en förstucken parallell till dagens sönderslitna Europa. Vår
emigrantlitteratur är representerad av Jaseka Golowanjuk, som i
Främling i eget land ger en bred skildring av rysk aristokrati från den sista tsartiden fram genom revolutionsåren. Boken
ger inga nya synpunkter på den historiska verklighet, som utgör
skildringens bakgrund, och människateckningen går inte på djupet,
men förf. har en flödande fabuleringsgåva och en visuell fantasi av
ovanligt slag. Han berättar med fart och friskhet och ställer fram
en för en västerlänning mycket fjärran värld av brokig omväxling
och människor av ömsom djurisk försoffning, barbarisk vildhet,
orientalisk oåtkomlighet eller extatisk översinnlighet. Till en ändå
mer fjärran värld förs man i debutanten Yngve Kernells U t f ä r d
i g r ö n g o b e l ä n g. Här blommar romantiken. Förf. låter en
bleknad gobelängs fridfulla idyll skifta över i verkligheten, ehuru
han hela tiden vet, att baksidan av gobelängvärlden inte ser så vacker
ut som framsidan. Han återupplivar den nyckfulla romantiska
ironien i denna artistiskt pastischartade berättelse, som har ett
inslag av gamle Fr. Cederborghs friskhet och åtskilligt av den
nyromantiska komiska romanens bisarreri över sig. Därför finns
det både realism och önskedröm, både mjuk poesi och borgerlig vardag och därtill ett stänk av tillvarons mystiska underlighet i Kernells
bok, som tonar med en alldeles egenartad melodi i den mångstämmiga orkestern.
1942 kan inte räkna på ett rum bland de stora åren i svensk diktning. Det har visserligen varit osedvanligt litterärt livaktigt, med
bl. a. många debutanter, och publiken tycks ha räckt till för allt det
myckna och skiftande, som bjudits. Men de böcker, som även i framtiden komma att äga livskraft, torde vara lätt räknade. Ändå kan
72
Litteratur
man se tillbaka på året med inte så litet av tillfredsställelse. Det har
visat, att vår litteratur behållit sin linje, fortsatt sina traditioner,
lugnt stått emot både lockelser och kritik från ovidkommande håll
och redligen strävat att tolka och hävda vårt väsens art. Dess
stämma har i alla sina nyanseringar och trots de många temperamentsskiftningarna varit alltigenom svensk. Litteraturen har hållit
de nationella positionerna. I grund och botten är det berömvärt nog.
KÅRLEK OCH POLITIK – EN REPLIKVÅXLING
Herr Redaktör.
I sin i häftet 9, årg. XXIX, av denna tidskrift införda anmälan av
min senaste bok »Kärlek och Politik» har professor Georg Andren,
sid. 627, rad 6 nerifrån, i fråga om socialisten Mr Whitehead tillerkänt
mig rätten att »fritt gestalta figuren». Varför, i all rimlighets namn,
ifrågasätter han, två sidor längre fram, min rätt att hålla mig till
sanning och fakta i en historisk roman och i fråga om en historisk
person, som med vilja gjorts så lätt igenkännlig, att varje med de
senaste decenniernas politiska förhållanden i England något så när
förtrogen läsare så gott som ögonblickligen måste ha fastslagit hans
ideutiten
Själv tillerkänner jag mig den rätt som alla romanförfattare utan
undantag sedan romanens uppkomst tagit sig, nämligen den att hämta
material och stoff till mina romaner, varhelst ifrån det mig lyster.
Kriteriet på en romans konstnärliga värde ligger, som bekant, inte i
materialet och stoffet eller sättet för dessas åtkomst, fabuleringsförmåga, egna upplevelser och iakttagelser, hörsägen, tryckta källor.
Kriteriet ligger i den grad, till vilken det lyckats författaren att ge
illusion av inre eller yttre verklighet åt det stycke liv han skildrar.
Det förefaller egendomligt, att ett så pass enkelt faktum ska behöva påpekas ännu år 1942. Det förefaller ännu egendomligare, att
det ska behöva påpekas för en professor inom den filosofiska fakulteten, till och med för en professor, som offentligen framträder som
bedömare av skönlitterärt arbete.
Stockholm 7′ december 1942. Gustaf Hellström.
Herr Redaktör.
Författaren Gustaf Hellström gav förra hösten vår svenska allmänhet en rad näpna och nätta detaljer från sin litterära verkstad angående arbetet på Kärlek och Politik. Han glömde emellertid att tala
om i vilken tacksamhetsskuld han stod till George Lansburys självbiografi, som ytterst få i vårt land torde känna till. Det kunde före- 1 Med anledning av att genmälet daterats den 7 december vilja vi endast meddela
att det inte kom oss tillhanda förrän häfte 10 redan var uneler tryckning.
Red. av Svensk Tidskrift.
73
…-
__L ——-~
Litteratur
falla, som om det icke skulle behöva upptagas så onådigt, om en intresserad läsare reparerade herr Hellströms glömska och kompletterade hans framställning. Vem kunde ana, att hemligheten var honom
så angelägen och så kär. Den litteraturhistoriska forskningen har ju
sedan decennier ägnat sig åt uppgiften att uppvisa litterära lån och
påverkningar av olika slag. Varför skulle man icke kunna använda
samma metod på en nyutkmnmen bok, medan den ännu har någon
aktualitet och författaren ännu lever~ Det är ju långt ifrån säkert,
att en framtida litteraturhistorisk forskning kommer att nämnvärt intressera sig för denna bok. Har icke erfarenheten lärt oss att
ett medlemskap i Svenska akademien icke ger en pålitlig passersedel
till den litterära odödligheten~
Mina egna kommentarer till herr Hellströms vidlyftiga lån formulerade jag mycket försiktigt. Jag skrev: »Alla författare ösa väl
mer eller mindre frikostigt – alltefter gåvorna – både ur livet och
litteraturen. I fråga om stil och teknik, ämnesval och problematik
undgår väl ingen författare att taga starka intryck av den litteratur
han läser. Det torde emellertid höra till det mindre vanliga att en
samtidsroman är ‘historisk’ i den meningen, som fallet är med Kärlek
och Politik, att det novellistiska stoffet i så hög grad är lånat från
litteraturen och att det historiska samtidigt är camouflerat» (kursiveringarna gjorda nu).
Herr Hellström har gått efter den gamla maximen, att anfallet är
det bästa försvaret. Men han har brutit mot en regel, som i litterära
fejder torde ha sin givna plats, den nämligen att man av förargelse
och upphetsning icke skall lockas att angripa innan man begripit.
Som varje kritisk läsare torde ha observerat »ifrågasätter» jag i min
artikel icke någon »rätt». Jag anlägger överhuvud taget icke moraliska synpunkter utan talar om vad som är vanligt eller mindre vanligt i samtidssl.~ildringar. Det är nästan besvärande att behöva på-
peka en så enkel distinktion för en författare, som kritiken upphöjt
till en fin analytiker och som själv anser sig kunna giva vinkar till
filosofiska fakulteter. Det är på ett grovt och fundamentalt missförstånd, som herr Hellström- med en obetalbar air av akademisk överlägsenhet – bygger sitt genmäle.
Det skulle intressera mig, om herr Hellström kunde nämna ett enda
fall, då en svensk samtidsskildring öst så mycket av sitt stoff från
en skäligen okänd självbiografi och samtidigt camouflerat lånet genom att giva den skildrade personen ett nytt namn. Tills vidare måste
jag utgå ifrån att herr Hellström på denna punkt i hela vår moderna
svenska litteratur har berättigade anspråk på – originalitet. Mitt
uttryck »mindre vanlig» torde i varje fall icke vara för starkt.
Att här, som en framstående kritiker gjort, hänvisa till Heidenstams
Karolinerna, Mobergs Rid i natt och Frans G. Bengtssons Röde Orm,
är tämligen förfelat. När det gäller länge sedan svunna tider står ju
ingen annan väg öppen för miljö- och tidsskildringen än den, som
de historiska källorna Öppna.
Herr Hellström är ock angelägen att framhålla, att Kärlek och Politik är en »historisk roman», som håller sig till »sanning och fakta».
74
Litteratur
En historisk roman, med honom sjalv som huvudperson och med den
utförligast skildrade politiska händelsen flyttad från efterkrigsårens
till förkrigstidens London – från 1921 till1910! Om detta är en historisk roman, vilken pålitlig författare var då icke – Crusenstolpe~
1910 års engelska politik var i sanning så laddad med sprängämnen,
att dess skildrare knappast torde behöva låna dramatiskt stoff från
andra decennier för att »ge illusion av inre eller yttre verklighet åt
det stycke liv han skildrar».
Om jag alltså icke vågat mig på försöket att säga vad som är »rätt»
när det gäller en författares åtkomst till sitt litterära stoff- moderna
humanister äro som bekant försiktiga på den punkten – så är herr
Hellström så mycket säkrare. Herr H\ellström tar sitt material var det
honom lyster. Detta är en uppfattning, som uppenbarligen utmärkt
väl passar herr Hellströms eget författarskap; hur väl den passar är
en fråga, som jag kanske vid något annat tillfälle får återkomma till.
Har det emellertid icke länge ansetts vara en styrka för en författare,
om hans egen inbillningskraft och uppfinningsförmåga tillåter honom
att dikta utan ett mödosamt botaniserande i litteraturen~ Fantasiens
fria flykt och inlevelsens styrka i ett mera självständigt koncipierat
stoff ger diktaren ett adelsmärke, som icke tillkommer dem, vilka som
boklarver äta sig igenom volym efter volym. Herr Hellström, som
hämtat så träffande observationer och fina reflexioner ur litteraturen, erinrar sig kanske också ett ord av Goethe: »Sollen wir ewig
als Raupen herumkriechen, weil einige nordische Kunstler ihre Rechnung dabei finden7»
Georg Andren.
75

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner