Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
EN DANSK RÖST1
Av docent BERTIL MALMBERG, Lund
Danmarks röst har tillfälligt tystnat. Det kan kanske vara skäl
att lyssna på det Danmark, som lever oåtkomligt för det organiserade
våldets förödande maktmedel. I början av detta år utgav förre rektorn
för universitetet i Aarhus, professor Andreas Blinkenberg, en bok,
Tankens vilkår, i vilken han samlat en rad tal och anföranden, som
han under de senaste åren i olika egenskaper hållit över aktuella
kulturproblem, sedda från dansk synvinkel. Endast två av talen ha
tillkommit före den 9 april 1940, och endast ett är från tiden före det
stora krigets utbrott. Vi svenskar ha all anledning att just nu lyssna
till den danske forskaren.
Andreas Blinkenbergär-efter den 29 augusti häktades han i likhet
med många andra danska patrioter – professor i romanska språk vid
universitetet i Aarhus och har bland fackmännen i synnerhet gjort
sig känd som syntaktiker och dialektforskare. En central plats intar
hans arbete om ordföljden i modern franska och hans undersökning
av en i utdöende stadd provensalsk dialekt i de sydfranska Alperna.
Men som flera av sina landsmän bland filologerna har Blinkenberg
på nära håll följt utvecklingen inom de allmänt kunskapsteoretiska
disciplinerna och därmed lagt en bredare bas för sin forskning. Hans
doktorsavhandling behandlade Renans filosofisk-religiösa kris. Denna
hans inställning, som bland annat också kommit honom att orientera
sig i riktning mot en nyare systemteoretisk inställning inom själva
språkvetenskapen, sätter honom också i stånd att med fackmannens
träffsäkerhet ge sig i kast med kulturproblemen, var de än möta, och
att analysera tänkandets och forskningens allmänna förutsättningar.
Boken börjar med ett tal hållet till de nya studenterna vid universitetets tioårsfest den 10 september 1938. Blinkenberg uppehåller sig här
bl. a. vid grundvalarna för vetenskaplig forskning och vetenskapligt
studium i allmänhet och konstaterar, att liksom friheten präglar det
danska samhället som sådant, så återfinnes samma frihet till individuell utveckling även inom det snävare samfund, som universitetet
utgör. Det är väsentligen två problem – och två fundamentala så-
dana- som så göras till föremål för Blinkenbergs skarpsinniga och
klarsynta analys. Det första gäller förhållandet mellan iakttagelsen
och resonemanget, mellan de objektivt givna fakta och det sammanhang dessa sättas in i. I detta samspel, säger Blinkenberg, börjar
vetenskapen där, varest teorien börjar, icke i iakttagelsen eller i upplevelsen, utan i dess tydning. Här möter forskaren den enda punkt,
1 Andreas Blinkenberg, Tankens vilkår. Betragtninger over nogle kulturproblemer. Nyt Nordisk Forlag. Köpenhamn 1943.
635
·;·.
Litteratur
på vilken han icke är fri. Tanken, teorien, kan få vetenskapens stämpel blott på ett villkor: beviset. Forskaren är fri i sitt tänkande,
endast om han är i stånd att leda i bevis. Men – och här sätter
Blinkenberg fingret på den ömma punkten i allt vetenskapligt resonemang – den metod, vi bruka, griper alltid in i resultatet, svaret är
på förhand givet redan i och med frågeställningen. Det är inte så,
att den objektivt fastställda verkligheten automatiskt ger oss det
riktiga svaret på våra frågor. Det olösliga dilemmat ligger däri, att
fråga och svar äro funktioner av varandra. Häri ligger också förklaringen till »at de lrerde er uenige» (sid. 16). Att så måste vara är
uppenbart. Vi tänka i schemata, i vilka vi söka pressa in verkligheten, som då också samtidigt reduceras till de begränsade uttrycksmöjligheter, språket bjuder. Vi äro därför ständigt utsatta för risken
att tro på de förenklingar vi operera med, att förväxla det schema,
vi själva satt upp, med tingens egen inre struktur. Schematiseringen
slår ihjäl verkligheten, men aldrig definitivt. Ty kampen mellan
schematiseringen och dess motsats, mellan enheten och mångfalden,
kan aldrig upphöra. Drivna till sin spets bli båda idel tomhet. I den
rätta avvägningen mellan dessa två poler ligger vetenskapens största,
avgörande problem. Detta problem har gått igen i varje ny generation med växlande styrka. Vår tid kan väl anses präglas därav i
särskild grad. Det kan kanske här också förtjäna att tilläggas, att
den kris, språkvetenskapen genomlever just nu, väsentligen ligger i
svårigheten att rätt avväga de båda kraven. Oförmågan att förena
synpunkterna har skapat två läger, som ej förstå varandras språk.
Blinkenberg har ej tagit ställning i den vetenskapliga metoddiskussionen med den extrema konsekvens, som utmärker hans nyligen bortgångne ämneskollega i Köpenhamn, Viggo Bröndal, vilken med sin
outrerat antipositivistiska inställning snarast var böjd att förneka
den induktiva metodens vetenskapliga möjligheter (induktionen är,
menade Bröndal, blott »une deduction deguisee», en förklädd deduktion).
Det andra stora problemet gäller frågan om vetenskapen och samhällsnyttan. Är vetenskapen ett medel i människans och samhällets
tjänst eller har den intet annat ändamål än att tillfredsställa vårt
behov att spekulera och vinna klarheU Debatten är, säger Blinkenberg, lika gammal som vetenskapen själv; den räcker från Platon och
Aristoteles till James och Meyerson. Blinkenberg svarar, att vetenskapens mål är det dubbla att fylla båda kraven, och han understryker,
att det i grund och botten ej finns någon klyfta dem emellan. Det är
en temperamentssak hos den enskilde forskaren att betona den ena
eller den andra sidan. Och han kommer fram till den slutsats, som
ligger förborgad i paradoxen, att endast om man låter vetenskapen
vara ändamålslös, kan den uppfylla sitt högsta ändamål. Men har man
inte i grund och botten genom ett sådant svar bragt den förmenta
dualismen ur världen och avslöjat problemet som ett skenproblem~
Jämt ett år senare, blott ett par dagar efter storkrigets utbrott,
talade Andreas Blinkenberg åter till Aarhus’ nya studenter. I »Tankens tidsaldre» ger han de nykomna en översikt av de principer, som
636
L !.’.
Litteratur
böra vara ledstjärnan i deras kommande studier och forskning: den
vetenskapliga kritiken, förutan vilken man ej kan skilja mellan den
bindande slutledningen och den tomma leken med begrepp; det långsamma tillgodogörandet av varje enskildhet- till vetenskapens landvinningar leda inga genvägar -; nödvändigheten att bringa den enskilda iakttagelsen in under en vidare synvinkel; vetenskapens autonomi. Endast vetenskapen själv, hävdar Blinkenberg, kan diktera
sina lagar. Den fostrar själv sina adepter. Även om vetenskapen
aldrig kan bli identisk med moraliska bud, så rymma dock dess djupaste förutsättningar krav, vilka också måste bilda kärnpunkten i
karaktärens daning. Årlighet i forskningen är vetenskapens första
och sista krav.
Då Blinkenberg den 13 november 1940 talade vid Dansk ungdomssamvirkes första möte i Aarhus, hade krigets verkningar nått även
Danmark, och åtskilliga av de grundsatser, han hävdat som nödvändiga för kulturellt framåtskridande, hade redan med maktens
rätt, helt eller delvis, bragts ur tillämpning. I avsnittet »Universitetet
og dansk kulturliv» hävdar Blinkenberg med skärpa universitetens
oavhängighet i förhållande till samhället som en absolut förutsättning, på vilken avkall ej får ges. Dansk kulturtradition är nationell
och internationell, eller lmnske borde de båda leden ha nämnts i omvänd ordning. Kulturarvet var mänsklighetens, innan det blev danskhetens. »Et universitets ide kan ikke vrere den at vrere dansk; et
universitets ide kan kun vrere den at vrere universel, at ville se ud
over alle grrenser»1 (sid. 56). Det innehåll, som generationer av ungdom motta vid universitetet, är icke endast danskt, det är ett allmänmänskligt innehåll.
De yttre omständigheternas tryck avspegla sig klart i Blinkenbergs
utredning. Själva begreppet dansk hade inför det yttre hotet fått
ett djupare och konkretare innehåll, och danskheten hade inför risken
att utplånas stärkts och fördjupats. Men i danskheten ligger, understryker Blinkenberg, inte blott en samling kring nationella värden i
trängre mening, däri ligger framför allt den mot Europa och världen
öppna blicken, benägenheten att – fritt och efter eget val – lyssna
till röster utifrån, att ta emot impulser att utveckla och föra vidare.
Lika nödvändig som det fria valet är härvidlag den sunda kritiken.
Och inför stundens allvar kan det, menar han, vara klokt att understryka vikten av måttfullhet vid upptagandet av främmande gods.
»Det kan vrere klogt for en tid at lukke derene mindre vidt op –
isrer når man kun kan åbne dem, der vender ud til den ene side, og
den endda vindsiden» (sid. 58). I denna försiktighet ligger danskarnas
nödvärn mot angreppet på friheten, kulturlivets högsta lag, den
nödvändiga förutsättningen för universitetens och vetenskapens trivsel. Kring denna oförytterliga rätt äro danskarna redo att slå vakt:
»Men moder vi ud fra denne åbenhed andre tankegange, der er vresensforskellige fra vor, ved brutalitet og anmasselse og oppustethed og
mangel på blik for andres ret, så vrebner vi os og ger det med det
1 Blinkenberg är dansk nystavare.
637
_,….;.,-:– :·
‘”‘· ………_ …..___~”-‘”-”‘
Litteratur
smil, som vor kulturs lange og brogede og rige erfaring har lrert os
at m0de alt det vekslende spil af krrefter med, som historien viser os
aldrig er f0rt til ende med eet kup. I et smil og en k0ligt afventende
holdning kan vi rumme alt, hvad vi ejer af moden erfaring og
sindsro» (sid. 65).
Bokens värdefullaste avsnitt utgör otvivelaktigt talet vid studenterforeningens möte i Gjerlev i augusti 1941 kallat »Vor kulturelle
situation i dag». Det skulle föra för långt att söka referera innehållet
ens i kort sammandrag. Några huvudpunkter måste dock understrykas. Danmark hade omkring år 1940 uppnått en allmänt kulturell nivå.,
som gott kan betecknas som föredömlig. Folkskoleundervisningen stod
högt och var stadd i rask utveckling. I folkbildningens tjänst arbetade
förutom de traditionella folkhögskolorna en rad institutioner och organisationer. Allt fler sökte sig till den högre skolundervisningen och
till universitet och högskolor. Och detta bildningsväsen var organiskt
infogat i det danska samhället, ur vilket det vuxit fram gradvis och
naturligt. Tillståndet var idylliskt. Men, frågar Blinkenberg, var
idyllen så verklig, som man menade, var idylluppfattningen något
annat än en ytligt uppfattning av en dyrt förvärvad och lidelsefullt
fasthållen harmonif Vi måste, hävdar han, söka finna vad det var,
som fordrades för detta samspels bestånd. Vilka voro villkoren för
den brett folkliga danska kulturen1 Vi måste söka oss tillbaka till
folkets sociala och politiska historia för att finna dem. Hela den
kontinuerliga utveckling, som fortskridit utan sammanbrott och utan
omstörtande katastrofer, är engagerad i resultatet. Kampen för ett
kastlöst samhälle är enligt Blinkenberg betingelsen för den breda
folkliga kulturen. Det är, uttryckt med andra ord, den sociala friheten, som bildar grundvalen för folkbildningen, på samma sätt som
den nationella friheten är grundvalen för all kultur över huvud.
Blinkenberg kommer så in på problemet tvång – frihet, i grund och
botten lika brännande på kulturens som på politikens fält. Dilemmat
är olösligt, menar författaren. Det är icke krafternas fria spel, som
är kultur, utan tvärtom deras behärskande och deras inlänkande 1
banor, där de komma människan till gagn. Vi måste få till stånd
»en kanalisering af krrefterne, blot ikke så fuldt, at de helt inddremmes i et uforanderligt kanalsystem». I harmonin mellan motsättningarna finna vi den enda formen för idyll, i den gyllene medelvägen
ligger den visdom, som skall binda oss, när individens rätt hotar att
slå över i trånghet och egoism, och som omvänt skall frigöra oss, när
statens krav bli blinda krav, som hota med att ödelägga även staten
själv genom att ödelägga de levande celler, som bygga upp den.
Bakom de många kulturorgan, det danska samhället skapat, bakom
den harmoni och det samspel, som var den folkliga kulturens kännemärke, lågo viktiga sociala och politiska förutsättningar, som möjliggjorde den enskildes tillägnande och personliga ställningstagande
till gammalt och nytt, till tradition och till inflytelser utifrån. Till
grund för denna möjlighet för den enskilde låg i sin tur rättsstaten
med allt vad det begreppet rymmer av oavvisliga krav på domstolarnas oavhängighet, på avvisandet av retroaktivt verkande lagstift- 638
a.•.
Litteratur
ning, på ämbetsmäns och tjänstemäns oberoende o. s. v. Meningsfriheten och yttrandefriheten voro hörnstenar i samma byggnad. Situationen är, fortsätter Blinkenberg, ej längre densamma. Många av dP
som väsentliga ansedda förutsättningarna för det danska kultursamhället ha måst ges upp. Och varje sådan förlust, varje minus i räkenskaperna, förrycker folkets kulturella status och skapar en förlust,
som måste ersättas genom nyskapelse på andra områden av funktioner, som kunna träda i stället för det som förlorats. Danskarna av
i dag måste komma i håg, att de inte blott ha mottagit ett kulturarv,
de ha också fått i arv en kulturförpliktelse. Om de vilja vidgå denna
förpliktelse, menar författaren, kommer förlusten att vändas i vinst,
eftersom aktiviteten och ansvaret på ett annat sätt än förr flyttats
över på den enskilde, på vilken det till sist ankommer, om arvet kan
föras vidare eller ej.
Den lilla volymen avslutas med det anförande Blinkenberg höll i
dansk radio nyårsafton 1941. Det är till dels synpunkter, som kommit
fram tidigare men som preciserats och utmejslats till några väsentliga huvudpunkter. Samlingen kring det egna är för dansken inte
självdyrkan. Han vill känna sig som dansk människa med tonvikten
på det senare ledet. Genom att lägga danskhetens väsenskärna i det
allmänmänskliga kan dansken också hålla fast vid ett så rikt facetterat kulturideal, som det han har, och kan sträva mot det på skilda
vägar och under fritt meningsutbyte. Mot det främmande i tiden sätter
dansken hela den fasthet och trygghet, som en säker förankring i en
folkligt nationell och samtidigt allmänmänsklig kultur ger honom.
Hans strävan som kulturmänniska är att fritt blicka ut mot mänsklighetens vida horisont och att handla med utgångspunkt ifrån en
orygglig tro, buren av ett danskt, nordiskt och mänskligt hopp.
Det är kanske inte så mycket, som är nytt i den lilla volymen. Mycket har hörts och sagts förut i annan form under de år, Norden varit
krigsskådeplats. Och det mesta kunde kanske lika väl ha skrivits
eller talats i något annat europeiskt land, där den nationella friheten
försvunnit. Men det finns något däri, som är så typiskt danskt, att
det inte kunde ha tänkts eller yttrats någon annan stans. Den absolut
lidelsefria framställningen, den lugna tonen, förmågan att se på det
egna folkets livsproblem liksom utifrån, med värme men likväl saklikt, äro danska drag, som man inte tar miste på. Och i benägenheten
att i själva definitionen av det danska accentuera det mänskliga, att i
analysen av den nationella kulturen lägga huvudvikten på delaktigheten i det gemensamma europeiska arvet, ligger ett vittnesbörd om
gammal och djup kultur. Dansk vetenskap och forskning, dansk folkbildning och danskt undervisningsväsende bära helt och fullt denna
prägel av syntes mellan gemensamt västerländskt arv och egen tradition. Det Danmark, som talar genom denna kultur, tystnar aldrig.
Ett folk, hos vilket en sådan kultur och en sådan inställning blivit var
mans egendom, kan aldrig besegras.
639
.~ /’. -. ….
Litteratur
EN NEUTRAL SYN PÅ DEN SPANSKA TRAGEDIEN1
Av Fil. lic. Jur. kand. BIRGER SWEDENBORG
Det spanska inbördeskriget, som helt naturligt givit upphov till
en rik litteratur, har på grund av de därefter inträffand~ världshändelserna kommit i skymundan för det allmänna intresset, men 1942
utkom i London ett arbete, som både på grund av författarens person
och det opartiska sätt, varpå ämnet behandlas, synes förtjänt av det
största beaktande. Det heter »Spain» och har till författare don
Salvador de Madariaga, en av det intellektuella Spaniens förgrundsfigurer. Efter att 1928 ha utnämnts till professor i spanska i Oxford, lämnade han efter republikens införande 1931 denna befattning
och blev efterhand medlem av den spanska konstituerande nationalförsamlingen, ambassadör först i Washington och därefter i Paris
samt fungerade 1931-1936 som Spaniens permanente delegat i Nationernas Förbund, vars sekretariat han tillhört redan på 1920-talet
som medlem av nedrustningssektionen. Några av hans böcker, »Världens organisering» och »Elyseiska fälten» (1938), finnas översatta till
svenska; bland hans övriga produktion kan nämnas den briljanta studien »Englishmen, Frenchmen and Spaniards» (Oxford 1928) samt ett
monumentalt arbete om Spanien, »Spain» (1930), som 1942 utkom i en
reviderad och utvidgad upplaga och innehåller en rikt dokumenterad
framställning av inbördeskriget 1936-1939. Madariaga hade hälsat
republikens tillkomst 1931 med stor entusiasm; det sätt på vilket
omvälvningen genomförts syntes ju också ge de bästa förhoppningar
för framtiden. Spanien hade visat, hur ett av Europas äldsta kungariken kunde störtas genom demokratiens fritt uttryckta vilja utan
att så mycket som en fönsterruta .i hela landet krossades. Republiken hade kommit småleende, tillfullo förtjänande det namn, »La Nina
bonita» (den vackra flickan), som dess anhängare under 1800-talet
givit den. Madariaga hälsade denna utveckling med så mycket större
tillfredsställelse, som hans sympatier alltifrån ungdomen varit hos
vänsterpartierna; det republikanska Spaniens sista stockholmsminister Isabel de Palencia yttrar om honom i sin självbiografi, att han
från sin tillflykt vid ett brittiskt universitet riktade snabba värjstötar mot den spanska reaktionen. Med vänsterpartiernas ledande
män såsom Caballero, Prieto, Azaiia, Negrin och Alvarez del Vayo
hade Madariaga stått i en livslång förbindelse, medan han endast
träffat högerledaren Gil Robles och general Franco vardera en gång;
med den kort före inbördeskrigets utbrott mördade monarkistledaren
Calbo Sotelo hade han i sin ungdom stått i livlig förbindelse men
sedan av skilda anledningar förlorat kontakten.
Av det föregående har framgått, att Madariaga var en av republikens trognaste anhängare. Men redan före inbördeskrigets utbrott
1936 hade han fullt klart för sig, att utvecklingen gav anledning
till allvarliga farhågor. 1935 publicerade han »Tankar om upprättan- ‘ Salvador de Madariaga: Spain. Jonathan Cape, London 1942.
640
~; .
——- ~—-·-~-,-..-~-~—·~~··–··–
Litteratur
det av den tredje republiken», där han framhöll hurusom fåtalets
iiregirighet, allas försumlighet, splittringen inom centern och extremisternas självrådighet givit Spanien ett dråpslag, både när det gällde
finanserna, folkmoralen och landets anseende i utlandet. De komme
~ttt till slut ödelägga allt, om icke spanjorerna läte sig inspireras
av en ädelmodets anda, som höjde dem över deras privata äregirighet och fördomar, otålighet och dåliga vanor och fyllde dem med
~n känsla av ansvar. Då inbördeskriget utbröt juli 1936, befann sig
:Madariaga på landet nära Toledo efter att kort förut ha lämnat sin
post som Spaniens permanente delegat i N. F. Efter en äventyrlig
färd anlände han till Madrid, där han erbjöd den republikanska regeringen sina tjänster, men då förhandlingarna härom icke ledde till
något resultat lämnade han Spanien för att slå sig ned i Geneve.
Inom en månad började han sina ansträngningar för att bringa kriget
till ett snabbt slut, härvid främst utnyttjande sina förbindelser med
~ngelska och franska regeringarna. Han utsattes härvid för attacker
från flera håll. Trots ivriga uppmaningar kunde Madariaga ej förmås att direkt tala eller skriva om kriget förebärande som skäl,
att han ej kunde sympatisera med någondera sidan. Francosidan
förnekade allt han höll för riktigt, och ej heller kunde han ansluta
sig till regeringssidan, ej endast emedan han ej trodde på dess metoder utan även emedan den ej i praktiken omsatte den demokrati
och frihet, som predikades i teorien. På årsdagen av inbördeskrigets
utbrott 19 juli 1937 framlade emellertid Madariaga offentligt sina
synpunkter i ett öppet brev till London Times och New York Times.
Han tar här avstånd från båda de kämpande parterna, som ledda
av nobel patriotism sökte skapa ett bättre Spanien — i deras ögon.
Men medan de kämpade för att skapa ett Spanien efter sina ideal,
förstörde de det verkliga Spanien, som dock måste bilda underlaget
för deras förhoppningar. Den moraliska segern, den enda som betydde något, kunde ej bli någondera partens, då den militära segern
komme att bero av utländsk hjälp. Vem som än vann, förlorade
Spanien. En snabb försoningsfred var därför den enda lösningen.
Denna vädjan skulle emellertid förklinga ohörd. Kort därefter gingo
rykten att engelska regeringen hade planer att åter placera kung
Alfonso på Spaniens tron med Madariaga som premiärminister.
Madariaga förklarar emellertid, att han ingalunda kände sig dragen
till politiken; han var nöjd med att få fortsätta sin litterära verksamhet och att i samverkan med den av professor Mendizabal i Paris
grundade Comite de la Paix Civile arbeta för att få slut på kriget.
Den över de båda kämpande parterna upphöjda ställning, som Madariaga intog, hade ingen motsvarighet hos större delen av Spaniens
intellektuella elit. Vid krigets början hade denna tvingats att underteckna ett manifest till förmån för republiken. De 3 ledare som
1931 bildat Föreningen till republikens tjänst, filosofen J ose Ortega
y Gasset, dr Gregorio Maranon och författaren Rarnon Perez de .A yala,
förkastade emellertid detta manifest, så snart de genom landsflykt
återfunnit sin handlingsfrihet, och närmade sig senare Francosidan.
Den berömde Salamancarektorn Miguel de Unamuno blev så besviken
641
–~-·- \~ loJ ‘ _,..-· ..-. ,;. ”‘
• ……!
Litteratur
över republikens misstag, att han med entusiasm hälsade Francos
revolt, men då han såg tyska stövlar trampa hans älskade Salamancas
mark dog han av sorg.
För Madariaga står det klart, att enda möjligheten att åstadkomma
en objektiv framställning av inbördeskriget är att utgå från en faktor, som av många alltför mycket ignorerats, nämligen Spaniens
nationalkaraktär. Enligt honom började det spanska inbördeskriget
som en rent spansk affär, uppvuxen i spansk jord på gammalt traditionellt spanskt sätt. Det var resultatet av en typisk kombination
av spanjorens två dominerande politiska passioner: diktaturen och
separatismen. De flesta utländska iakttagare sökte emellertid förringa konfliktens rent spanska natur och betona dess internationella.
Härtill uppmuntrades de av båda parterna, som angelägna att söka
utländsk hjälp sökte vinna den genom att beteckna motparten som
strängt fascistisk eller strängt kommunistisk. Men fastän både den
ryska kommunismen och den tysk-italienska fascismen visat ett markerat intresse för Spaniens inre angelägenheter före 1936, var inbördeskrigets faktiska utbrott den kombinerade effekten av två typiska
spanska pronunciamentos: Francos som ledare för militärjuntan, som
icke var fascistisk, och Francisco Largo Caballeros som ledare för
den revolutionära vingen av fackföreningsorganisationen Union General de Trabajadores (U.G.T.), vilken icke var kommunistisk. Juli
1936 inkarnerade dessa två män den traditionella spanska benägenheten för en våldsam lösning av inre frågor. President Azaiia sökte
sent omsider inkarnera den andra spanska tradition, som bjöd förnuftig kompromiss och ömsesidig förståelse, under 1800-talet omhuldad av den store undervisningsreformatorn Francisco Giner de los
Rios. I detta de tre Franciseos krig krossades den sanne, store, skapande Francisco, Spaniens hopp, av· de två övriga, ehuru majoriteten
av spanska folket besjälades av hans anda.
Varken Ryssland, Tyskland eller Italien hade därför något direkt
ansvar för utbrottet av inbördeskriget, de saknade möjligheter härtill. Efter krigsutbrottet juli 1936 tedde sig enligt Madariaga läget
på följande sätt. Francosidan var främst en militärdiktatur. Falangister och karlistiska frivilliga (»requetes») välkomnades visserligen men spelade ingen större roll, då generalerna voro säkra på
att vinna utan deras hjälp. Revolten var ett av dessa typiska pronunciamentos, vari den spanska armen excellerat sedan början av 1800-
talet. Under en nedrustningsdebatt i Geneve hade Madariaga också
yttrat, att den spanska armen mera var ett instrument för inre
politik än för försvar mot yttre fiender. Då Franco l oktober 1936
proklamerade sig som generalissimus och statschef, var detta det
första tecknet på en evolution, som gradvis förvandlade en militär
spansk rörelse i en av utlandet inspirerad fascistisk. Sommaren 1936
torde både Tyskland och Italien väntat att i Spanien få se en konservativ, parlamentarisk eller möjligen korporativ monarki. På regeringssidan upphörde regeringen Girals maktställning från det ögonblick den beväpnade fackföreningarna. Spanjorerna hängåvo sig åt
sina härskande passioner diktaturen och separatismen. Varje region,
642
‘.-:·
l ~- .
Litteratur
stad, provins och by hade sin egen regering. Uppmärksamheten koncentrerades mer på den proletära revolutionen än på kriget. En
maktkoncentration skedde dock, då Caballero 4 september övertog
premiärministerposten i ett kabinett, i vilket Alvarez del Vayo blev
utrikes- och Prieto försvarsminister. Detta var ett tecken på Moskvas
växande inflytande och visade att under krigets tryck och behovet
av utländsk hjälp det rent spanska elementet, fackföreningsledarens
pronunciamento, liksom på motsidan började ge vika för ett från
utlandet inspirerat, i detta fall kommunismen.
Inbördeskriget indelas av Madariaga i två perioder: den nationellt spanska fasen, som varade från juli till november 1936, då
Internationella brigadens ingripande i striderna vid Madrid gav
kriget en ny vändning, och den utländska kontrollens fas, som varade
från november 1936 till krigets slut mars 1939. Det kan synas paradoxalt att som nationellt spansk beteckna den fas, under vilken tyska
och italienska flygplan anlände till Franco och franska till motparten, men faktiskt påverkade eller bestämde dessa hjälpsändningar
icke i någon högre grad krigets politiska eller militära ledning, som
på båda sidor låg i spanska händer. Under denna period inleddes
den sedan så sorgligt beryktade noninterventionspolitiken, som vars
egentliga upphovsman betecknas generalsekreteraren vid Quai d’Orsay
M. Alexis Leger. Den nationellt spanska fasen slutade, då Internationella brigadens ingripande i Madrid 8 november 1936 räddade den till
synes tillspillogivna huvudstaden. Kommunistiska internationalen
tog nu det spanska inbördeskriget på entreprenad. All världens kommunister togo parti för den demokratiska spanska republiken, i vars
regering, enligt vad de och deras liberala vänner försäkrade, icke
fanns en enda kommunist. Intet sades om den pågående sociala revolution, som gradvis undergrävde 1931 års författning. Madariaga
pekar på skillnaden mellan den allmänna entusiasm, som på grund
av kommunisternas ansträngningar överallt uppflammade för den
spanska republiken, som sades kämpa för världsdemokratien, och den
likgiltighet, som de marxistiska och liberala partierna i hela världen
visade för Englands kamp för demokratien efter Dunkerque, innan
det kommunistiska Ryssland 22 juni 1941 inträdde i kriget. Den europeiska demokratiens möjligheter att bispringa England efter Dunkerque
voro dock icke stora, sedan en stor del av kontinenten ockuperats
av Tyskland. Men signifikativt är, att den Internationella brigaden
vid sin marsch genom Madrids gator hälsades med »Viva Rusia»,
fastän dess flesta medlemmar voro fransmän.
November 1936 inträdde inbördeskriget i den utländska kontrollens fas. Ryssland ökade sitt stÖd åt Valenciaregeringen och Tyskland jämte Italien sitt åt Franco. Spanien blev ett slagfält för stormakterna, som inför den väntade allmänna sammandrabbningen där
utexperimenterade sina nya vapen och stridsmetoder. Men infiltrationen gestaltade sig likväl icke likartat på båda sidor. På Francosidan hävdade armen sin maktställning vid sidan av det av Tyskland och Italien understödda falangistpartiet Härtill bidrog den
seger, som Francos spanska motståndare vunno över hans italienska
643
if’ ..,,,, ‘(— .’
·– – ———————
Litteratur
vänner vid Guadalajara mars 1937 – ett sällsamt utslag av historiens
ironi. Den regering, som Franco bildade januari 1938, var väl balanserad, om än den traditionellt spanska politisk-militära tendensen, utom av honom själv främst representerad av utrikesministern
generalen greve Jordana, dominerade; som en motvikt bekläddes inrikesministerposten av Francos svåger Serrano Suiier, nazi-fascismens främste förespråkare i Spanien. På regeringssidan ledde utvecklingen till ett allt starkare inflytande för kommunisterna. I
ett brev från Moskva 21 december 1936 gav Stalin Valenciaregeringens
dåvarande chef Caballero direktiv, i vilka löften och råd skickligt
blandades med diskreta varningar. Efter den moderate socialistledaren Prietos avgång april 1938 koncentrerades makten i händerna pa
den av kommunisterna behärskade konseljpresidenten dr Negrin. Till
Moskvas inflytande över Valenciaregeringen bidrog i hög grad den
spanska guldkassans överförande till Ryssland. Det var även kommunisterna, som efter Barcelonas fall januari 1939 i det längsta
ville fortsätta den hopplösa kampen. Skillnaden mellan nazi-fascismens framsteg å ena sidan och kommunisternas å den andra berodde
troligen dels på det europeiska Higets utveckling, dels troligen också
på skillnaden i de taktiska mål stormakterna fullföljde i Spanien.
Hitler och Mussolini, vilka upptriidde som män, som voro säkra pä
sin seger, behövde för att åt sig säkra ett vänskapligt sinnat Spanien
endast låta Franco vinna; Spaniens Gleichschaltung blev en senare
fråga. Stalin åter måste för att kunna hålla Hin stiillning i Spanien
skapa enighet mellan de varandra sinsemellan heldimpande socialisterna, kommunisterna, syndikalisterna oeh anarkisterna. Detta
kunde enligt hans sätt att se endast ske genom att kommunistpartiet
tillförsäkrades hela makten.
Vid krigets slut diskuterar Madariaga orsakerna till Francos seger och framhåller att Tysklands oeh Italiens hjälp, ehuru betydande, likväl icke var avgörande. Ingen opartisk iakttagare kan
enligt honom avgöra vilken utgången blivit, om ingen hjälp anlänt
till någondera sidan. Då vid konfliktens utbrott på grund av regeringens oförmåga att upprätthålla den allmiinna ordningen armens
huvuddel ställde sig på Francos sida, återstod för regeringen att
överlåta makten åt militären eller att bevävna folket. Det första
alternativet, som skulle ha motsvarat kung Alfansos handlingssätt
1931, skulle ha besparat Spanien inbördeskriget och enligt erfarenhetens vittnesbörd senare lett till försök att bilda en parlamentarisk
regering, men då regeringen valde det andra, blev inbördeskriget
en kamp mellan å ena sidan en vidorganiserad arme och stat och
å den andra en samling sinsemellan kämpande organisationer såsom
Union General de Trabajadores (U.G.T.), Confederaci6n Naeional del
Trabajo (C.N.’l’.), Partido Obrero Unificado Marxista (P.O.U.M.), Federaci6n de Anarquistos Ibericos (F.A.I.) m. fl., vilka var och en sökte
åstadkomma sin revolution, medan baskerna och katalanerna sökte
realisera sina självstyrelsekrav.
Det föregående har naturligtvis endast kunnat ge en antydan om
innehållet i Madariagas rikt dokumenterade arbete, som avslutas med
644
Litteratur
en blick på Francos in- och utrikespolitik från inbördeskrigets slut
fram till nyåret 1942 och på Spaniens framtid. Han kritiserar Franco
för att han icke begagnade sig av den allmänna fredslängtan vid
krigets slut för att åvägabringa en allmän försoning och skapa en
enad nation men ger mera erkännande åt hans utrikespolitik, som
kännetecknades av en skicklig balansgång mellan stormakterna. Sedan
general Jordana september 1942 efterträtt Serrana Suiier som utrikesminister, har Spanien ytterligare emanciperat sig från Berlin-Romaxeln. Efter slutet av den pågående världskonflikten, där Madariaga
utgår från en anglosaxisk seger, hoppas han på ett gott förhållande
mellan Spanien och de anglosaxiska makterna under förutsättning
att dessa avstå från att föra en imperialistisk politik och gå in för att
skapa en bättre värld. Inom ramen för ett allmänt säkerhetssystem
tror Madariaga även på en för Spanien tillfredsställande lösning av
Gibraltarfrågan.
KORT OM BÖCKER
Landshövding Gustaf Rosen8 minnen I k o j a o c h r e s i d e n s har
postumt utgivits ej fullt ett år efter hans död. De hade inte hunnit
slutföras före författarens plötsliga frånfälle och de ha utfyllts på
några sttillen av barnen. Om man av denne lidelsefulle riksdagsman
under mer än tjugu år och detta förutvarande statsråd viintat sig
politiska memoarer, som kastat nytt ljus över det demokratiska genombrottet och det stridsmättade tjugutalet, blir man besviken. I
dessa minnesanteckningar har förf. nöjt sig med &tämningsmåleri,
miljöskildringar och anekdoter; faktiskt har han med den största
färgglädjen skildrat statsrevisionen, vars fruktade och omstridde ordförande han var i hela fem år. Å ven tiden som försvarsminister 1926
-1928 skyndar han tämligen hastigt förbi med några allmänna reflexioner. Med desto större värme iignar han bokens senare hälft –
liksom flera begynnelsekapitel – åt det Västerbotten, vars bästa
denne smålandsson vigde sitt livs outtömliga uppfinningsrikedom och
okuvligt envisa mannakraft åt. Likväl röjer denna memoarbok från
pärm till pärm mästerskapet hos den egenartade journalisten Rosen.
Boken är skriven uiistan som en film, rappt och fängslande, utan
longörer, utan striivan efter djupsinnigheter, utan några grundliga
resonemang men med en förunderlig förmåga att i några korta drag
teckna ett hiindelseförlopp, en komisk situation eller den brokiga skaran figuranter. Man kommer vid läsningen av »I koja och residens>>
att tänka på en annan politikers och norrlandshövdings sueeememoar,
Hugo Hamiltons »Minnen», hur olika ungdomsmiljöerna eller de politiska umgängeskretsarna och intressena än voro. Och måhända hade
Rosen i sina gömmor politiska anteckningar, som komma att publiceras senare, då denne frispråkige ande beräknade kunna berätta
utan hiinsyn till nu levande personer.
E. H.
645
Litteratur
Litteraturen om Tyskland av i dag har fått synnerligen uppmärksammade tillskott i skildringar från två svenska Berlinkorrespondenter, som nödgats lämna det tredje riket såsom obekväma för regimen.
Arvid Fredborgs B a k o m s t å l v a l l e n (Norstedts) är redan en
världssucce och förtjänar det i många avseenden genom sin vederhäftiga, väl balanserade och samtidigt medryckande skildring och de
intressanta inblickar, som den på ett otal punkter ger i det inre av
de två senaste årens händelser. Särskilt värdefull är den ingående
teckningen av förhållandet mellan de utländska korrespondenterna
och de olika tyska propagandamyndigheterna. Av de sistnämndas så-
väl arbetsmetoder som ledande personligheter lämnas livfulla karakteristiker. Av samma höga rangklass är ej Gunnar Th:son Pihls
Tyskland går sista ronden (Bonniers), ehuru även den innehåller mycket av intresse, dock mindre på det politiska området än
såsörn målning av stämningarna hos de breda lagren i Berlin liksom
av vissa sociala förhållanden, vilka särskilt intresserat förf. Boken
lider emellertid, främst i sin förra hälft, av en rätt förvirrad disposition och stundom av en egendomlig benägenhet hos sin förf. för ett
krystat för att ej rent ut säga pekoralistiskt skrivsätt. I de senare
kapitlen träda dessa brister emellertid tydligt tillbaka och även själva
innehållet vinner mycket i värde. Som skildring av stämningsläget
i dagens Tyskland har Pihls arbete därför avsevärda förtjänster,
men rec. måste erkänna sig ha svårt att förstå de hyperboliska lovord, som ägnats det på vissa håll. H.
Siri Rathsmans V i c h y f ö r l o r a d e s p e l e t har till underrubrik
»Intima skildringar från det slagna Frankrike». Förfåttarinnan-journalisten har hopfört en mängd värdefulla uppgifter från det arma
Frankrike, som ifrån att ha varit ett världscentrum nu efter krigets
olyckor och med den moderna tidens alla raffinerade mörkläggningsmetoder avskärmats för yttervärlden. Boken kan visserligen inte på
långa tag mäta sig med Victor Vindes sällsynt koncisa skildring av
den franska stormaktens fall, men man får veta mycket om Laval
och Petain, Darlan och de Gaulle, om fransmännens krampaktiga
motstånd, om Tonlonflottans sänkning, Riomprocessen, nedbrännandet
av hamnkvarteren i Marseille o. s. v. Man lägger ifrån sig den livfulla boken med en ännu starkare känsla av vemod inför Frankrikes
till synes nästan obotliga förnedring.
Paul Olberg har, delvis efter tidigare studier på ort och ställe, utgivit en liten skrift Det moderna Egypten i det andra
v ä r l d s k r i g e t. Vad författaren har att förtälja om Egyptens roll
i kriget bjuder inte tillnärmelsevis så mycket nytt och intressant som
hans korta, sakliga redogörelse för författningsutvecklingen, sociallagstiftningen, ansträngningarna att ordna den lägre och högre undervisningen, kvinnoemancipationen m. m. Inte minst med hänsyn till
Sveriges ekonomiska intressen i det framåtsträvande Egypten förtjänar skriften att uppmärksammas.
E. H.
646
·~·
~; .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner