Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
MODERN SJÄLAVÅRD
Av lektor KRISTOFER BENZOW, Göteborg
Det har dessvärre länge nog inom de evangeliska kyrkorna rått en
viss splittring mellan själavård och förkunnelse. Prästens utbildning
och inriktning gjorde honom i första hand till förkunnare och undervisare. Och tyngdpunkten i hans kallelsegärning kom – bortsett från
mångahanda praktiska arbetsuppgifter – nog oftast att ligga inom
denna ram. Men därmed kom en högst väsentlig faktor i prästens
gärning att träda i bakgrunden: den egentliga själavården.
Att en vändning till det bättre skett på detta område är emellertid
uppenbart. En ny inlevelse i kyrkans gamla själasörjarevisdom har
på många håll skapat helt nya förutsättningar och intressen i detta
avseende. Ämnet själavård har upptagits på den moderna prästutbildningens program. Och det närmande mellan präster och läkare,
som under senare år inletts, har säkert också varit värdefullt som en
brygga till större förståelse och fördjupad insikt. Säkert är, att en
närmare konfrontation av mål och medel här i hög grad är välkommen. Och det är med tillfredsställelse man nu kan peka på ett värdefullt tillskott till litteraturen på detta område: den schweiziske läkaren Paul Tourniers arbete Medeeine de la personne, i svensk språkdräkt kallad Sjukdom och livsproblem.
Då en icke fackman vågar uppta detta arbete till granskning beror
det främst på dess genomgående karaktär av själavårdsbok med
avgjort kristen prägel. Tournier tillhör inte de välvilligt neutralas
stora grupp. För honom är ej det religiösa ett terapeutiskt medel
s. a. s. i reserv eller som en sista resurs i nödens stund. Tvärtom angriper han frågan om sjukt och friskt konsekvent från radikalt kristna
utgångspunkter. Och boken är välgörande fri från dessa vaga till
intet förpliktande religiösa talesätt, som i dylik litteratur ofta får
vikariera för en personlig kristen övertygelse.
Förf:s tes är, att det finns ett djupgående sammanhang mellan våra
livsproblem och vår hälsa. »Gud har en plan för vårt liv, säger han,
liksom han har en plan för världen. Och som världen av i dag är
sjuk, därför att den överträtt Guds lagar, så äro även människorna
sjuka, därför att de ej leva efter Guds plan. Att hjälpa människorna
att komma underfund med Guds plan för deras liv och att anpassa
sig efter den blir därför läkarens viktigaste uppgift.» Eller som han
på ett annat ställe uttrycker saken: »Läkarens själavård har till sin
huvuduppgift att bringa patienterna i personlig kontakt med Kristus.
I denna kontakt göra de erfarenheter, som få fysiska och psykiska
konsekvenser, och vilka alltså tillhöra medicinens gebit.»
I denna programmatiska tillspetsning är jag rädd, att Tourniers
352
–~– —-~- –·~e.:_;_:___~________._.__________
Litteratur
läkareappell inte utan vidare vinner gehör hos många inom hans eget
fack. Ty detta innebär ju ingenting mindre än att läkaren – och
främst då naturligtvis själsläkaren – helt skulle gå in under själasörjarens uppgift.
Här skulle ett klarare markerande av gränsen mellan olika arbetsområden onekligen gagnat förf:s egen sak. Ty lika litet som kristen
själavård kan ersättas med psykoterapi, lika litet kan denna senare
reduceras till ett själasörjareproblem. Och vi få aldrig glömma, att
medan den kristna själavårdens huvudord är frälsning, så är själsläkekonstens hälsa. Och en förväxling på den punkten kan bli ödesdiger
nog. Ty frälsning är icke något som vinnes genom psykologiska
metoder. Dess signatur är mötet med en gudomlig verklighet, förnummen som en kraft ovanefter. Så blir själasörjarens uppgift att
fostra och leda på frälsningens väg något helt annat än själsläkarens
strävan att återställa den psykiska jämvikten – och därmed givetvis
också ofta kroppslig hälsa.
Denna principiella skillnad hindrar emellertid inte, att de båda vä-
garna i praktiken många gånger närma sig varandra. Prästen får
stundom att göra med själskonflikter, som ha sin rot i patologiska
förutsättningar, och läkaren kan inte undgå att räkna med religiösa
faktorer i sitt återuppbyggande arbete. Men lika värdefull som en
ömsesidig förståelse måste vara, lika angeläget är, att det här inte
sker en förskjutning i perspektivet genom förhastade och godtyckliga
synteser.
Ett närmare studium av det stora konkreta material Tournier samlat i sin bok torde emellertid ej kunna undgå att göra intryck även på
den kritiskt inställde. Och det visar sig nu, att Tournier ingalunda
försmår att tillgodogöra sig den vetenskapliga medicinens resurser.
Men han har öppen blick för deras begränsning. Och han söker sig
överallt tillbaka till sjukdomen bakom sjukdomarna, till den jordmån,
varur de patologiska företeelserna spira upp, till de personliga konflikter, som visa sig ödesdigra även för den fysiska hälsan.
Han arbetar därvid konsekvent under den förutsättningen, att människan ej blott är kropp och själ, utan även ande, alltså den aspekt
på det mänskliga, som räknar med ett personligt gudsförhållande och
vill se det fysiska och psykiska livet i samband med detta. Konsekvensen av detta ömsesidiga beroende blir också, att kroppsliga och
själsliga besvär mycket väl kunna vara uttryck för störningar i människans andliga förhållanden. Och förf. är fullt på det klara med, att
våra lidanden ofta bottna i ett brutet eller sårat gudsförhållande.
Då nu Tournier utifrån dessa förutsättningar i kristen livsförvandling menar sig ha funnit nyckeln till vad han kallar personlig läkekonst, är han naturligtyis i sin goda rätt som läkare och kristen. Vad
man vill opponera sig emot är de generaliseringar han bygger på sina
personliga erfarenheter, som rutinmässigt tillämpade lätt nog av
kristendomen skulle göra ett slags universalmedel i kampen mot sjukdomen. Vad som är den enskildes personliga nådegåva kan aldrig
upphöjas till allmän maxim. Och i sin benägenhet att renodla sina
353
!
‘ . ” . ~ ”‘~~.
….. ..;’•·-
Litteratur
synpunkter kan förf., trots alla försök till objektiv motivering, inte
frånkännas en viss ensidighet.
Detta gäller även ett så centralt ämne som syndproblemet. Tournier
ser klart dettas stora betydelse även för psykisk och fysisk hälsa.
Och han erinrar om det nära sambandet mellan Jesu andliga verksamhet och hans läkaregärning, som lyser fram överallt i evangelierna.
Jesus säger ju först till den lame mannen: »dina synder förlåtas dig»
och fortsätter sedan: »tag ”din säng och gå». Mästarens genomskå-
dande blick såg, att roten till det onda låg på det andliga planet. Det
första villkoret för hälsan var alltså den inre harmoniens återställande.
Och förf:s mening är tydligen, att den kristne läkaren, som i sin
mästares spår vill tjäna den lidande mänskligheten, måste lära sig
något av detta.
Och så långt är allt gott och väl. Men då Tournier vill reducera
praktiskt taget alla livsproblem till en fråga om synd, riskerar han
att i sin strävan att finna roten till samtidens livsnöd göra sig skyldig
till en obehörig förenkling.
Kristen människosyn blundar inte för det ondas verklighet. Den
ser klart de destruktiva tendensernas fruktansvärda makt i människosjälen. Den vet, att synden är en realitet att räkna med i varje livsmoment. Den vet också, att de konkreta synderna gärna klä ut sig till
»problem». Men då man ändå inte från kristen synpunkt anser sig
kunna acceptera slagordet: det finns inga problem, det finns bara
synder, är det framför allt därför, att det inte gör rättvisa åt den moderna människans personliga sanningskrav. Det finns t. ex. helt visst
ett ärligt tvivel på det religiösa området, som bottnar i ett intellektuellt klarhetsbehov och icke har sin rot i ett sårat samvete. Det finns
också konflikter, som sammanhänga med tillvarons egna hårda villkor och icke kunna härledas ur en hemlig moralisk röta. Och man
vinner iqgenting på ett schablontänkande, som menar sig kunna
bringa hela det moderna livets komplicerade problemläge på en enda
formel.
Däremot har Tournier kloka och sanna ord om orsakerna till den
påtagliga motvilja mot ordet synd, som ständigt kommer till synesinte minst bland medicinens målsmän. »När läkarna förneka synden,
är det som protest mot en formalistisk lagisk uppfattning, vars förödande verkningar de väl känna till, men vars anda icke är evangeliernas.» Säkert är, att förknippandet av synd och sjukdom, som så
ofta blivit anledning till egenrättfärdigt dömande, icke har rätt att
åberopa mästaren från Nazaret.
Men det är icke blott en lagisk kristendomstolkning, som snedvrider
den moraliska värderingen. Tournier framhåller med rätta, att en
ensidigt »vetenskaplig» inställning, som godtyckligt uppmuntrar den
sjuke att ursäkta sig för sina fel med sin sjukdom och vid etiska
problemställningar genast är färdig att anlägga biologiska synpunkter, har hjälpt till att undergräva känslan av moralisk ansvarighet.
Här gäller det att låta vetenskapen få sitt och religion och moral
sitt.
354
~; .
Litteratur
En annan grundtanke i Tourniers arbete, som man utan reservation
kan instämma i, är att vägen till psykisk och fysisk hälsa går över
förmåga att acceptera sig själv och sina livsmöjligheter. Uttrycket
som sådant är ju knappast fullt entydigt och kan lätt nog tolkas som
resignation inför det oundvikliga. Men detta är tydligen icke förf:s
mening. Resignation är passiv underkastelse, men att acceptera i den
mening ordet här tages är något mera. Det betyder att komma till
klarhet om Guds plan med ens liv – just sådant det är oss givet med
alla inskränkningar och motgångar. Så blir accepterandet aktivt
skapande. Och det finns, säger förf., intet vackrare vittnesbörd om
Kristi makt, än det som strålar ut från ett sjukläger, där den sjuke
i hans anda gått in under sitt lidande.
Nu kan ju detta- och det gäller f. ö. åtskilligt annat i Tourniers bok
– knappast göra anspråk på att vara nytt och originellt. I viss utsträckning arbetar förf. efter samma grundlinjer, som under senare
år vunnit burskap inom psykalogien och dess tillämpning inom medicinen. Men det verkligt betydelsefulla är icke blott att han tveklöst
räknar med de andliga resurserna i sin »personliga läkekonst», utan
framför allt att han söker dessa i en levande kristen tro. Och han
skiljer sig härigenom förmånligt från den egendomliga kombination
av psykologisk analys och kvasireligiöst kvacksalveri, som just nu
synes ha en viss högkonjunktur.
Tournier ser klart, att man inte enbart på psykologisk väg kommer
till rätta med tillvarons grundonda. Här måste mobiliseras krafter,
som ligga utanför och över det mänskliga planet. Gång på gång visar
förf. från den enskildes problem till mänsklighetens. Och hans analyser av det enskilda fallet bli ofta paradigm med räckvidd ut över
vår lidande samtid.
Tourniers bok om personlig läkekonst förtjänar att uppmärksammas
inte minst på kristet håll. Av skäl, som redan angivits, torde den emellertid knappast kunna göra anspråk på större medicinsk allmängiltighet. Men som en kristen läkares personliga vittnesbörd om sitt
arbete i de sjukas tjänst har den sitt stora värde. Och läst med kritisk
vaksamhet bör den kunna bli en god vägledning i människokunskap
både för präster och lekmän.
»PRÄSTEN-LÄKAREN-SJUKSKÖTERSKAN INFÖR
GEMENSAMMA UPPGIFTER»
Av professor HJAL1viAR LINDROTH, Göteborg
Den som funnit anledning att (i andra häftet av denna tidskrifts nu
löpande årgång) påkalla allmänhetens uppmärksamhet för en kritisk
granskning av den av Institutet för medicinsk psykologi och psykoterapi utgivna boken »Själavård- Själsvård», kan känna sig manad
att nu hänleda blickarna på en annan, helt nykommen liten skrift i
355
: .
Litteratur
delvis samma ämne, också den till stor del författad av läkare och
präster. Men här får han anledning att uttrycka sin glädje över att
finna just den anda och den livssyn, vilkas frånvaro i den tidigare
skriften han beklagade. D e s s a läkare talar i andra tonfall om religion och kristendom och människans andliga fördjupning under dessas ledning. Här röjes positivt intresse för prästens – den verkligt
kristne prästens – uppgifter bland de sjuka, och för nära samarbete
mellan honom och läkaren.· Och man konstaterar: »Det är nog—
icke ett löst antagande, att en läkare med en fast grundad livsåskådning och positiv tro har större möjligheter att influera sina patienter
i önskad riktning än en annan» (överläkare österman). »Det är ju så,
att vi medicinare ofta från början – – – startade med en viss misstänksamhet, mer eller mindre negativ inställning till kyrkan och
prästerskapet.— Mycket har ändrats sedan dess. En dylik naturalistisk kostym måste numera betraktas såsom andlig defekt» (överläkare Fernström). »Det viktigaste, som på senaste år skett i fråga
om förhållandet läkare-präst, torde utan tvivel vara detta, att det
alltmera klarnat, att vi— båda, om vi verkligen skola bli människorna till hjälp, alltmera måste sträva efter att bli lärjungar och
efterföljare till Honom, som på en gång var den store Läkaren och
Själasörjaren utan like» (domkyrkokomminister Edlund). Men med
all rätt kräver man också, att prästerna skaffar sig kunskaper i psykologi, en del också i psykoterapi (s. 70). En verkligt angelägen sak borde
det också vara, att sjuksköterskeeleverna under sin utbildning »bibringades kristen kunskap och fostran». Det vittnas om dem: »Många
av dem ha intet spår av intresse för andliga värden» (syster A.-S.
Enskog).- I denna skrift lägges en pålitligare grund än i den tidigare
från annat håll komna.
EN NYISLÄNDSK ORDBOK
Av docent TURE JOIIANNISSON, Lund
Isländskan är det ålderdomligaste av alla de nordiska språken. Att
det så väl kunnat bevara sin ursprungliga karaktär beror icke främst
på landets avskilda läge. Det sammanhänger med att det århundraden
före systerspråken utformades till ett litteraturspråk av högsta fulländning.. För den nutida islänningen råder ingen skillnad mellan
fornisländska och nyisländska; ortografien och ordböjningen äro i
stort sett desamma nu som för sexhundra år sedan. Som språklig rikslikare har alltid den klassiska sagolitteraturen tjänat. E n följd härav
är, att isländskan nästan helt undgått dialektsplittring, en annan, att
någon klyfta mellan skriftspråk och talspråk icke existerar.
1 G. Leijström och J. Magnusson, Isländsk-svensk ordbok. Sthlm, KooperatinL
förbundets bokförl., 1943. xxxn, 413 s. Häft. kr. 15: -, inb. 18: -.
356
Litteratur
Naturligtvis står den moderna isländskan icke helt kvar på 1300-
talets ståndpunkt. Uttalet har genomgått många och stora förändringar. De accenttecken, som jämte bokstäverna (5 och p (motsvarande
engelskt th i this resp. thing) ge en isländsk text dess karakteristiska
utseende, betecknade ursprungligen vokallängd men ange nu en särskild kvalitet o. s. v. De mest genomgripande förändringarna ha självfallet drabbat ordförrådet. Här befinner sig språket allt fortfarande
i en livlig utveckling, som icke minst för oss övriga nordbor är av det
allra största intresse.
Tyvärr har bristen på lämpliga ordböcker hittills lagt stora hinder i
vägen för den som velat skaffa sig någon närmare kännedom om modern isländska. Huvudverket är Blöndals nu tjugoåriga isländskdanska ordbok, som näppeligen lär kunna överträffas i fråga om
stoffets rikedom och uppgifternas tillförlitlighet. Den har emellertid
ett sådant omfång, att den knappast lämpar sig för personer »med
klena kroppskrafter eller små skrivbord», som en berömd islänning
nyligen uttryckte sig.
Desto behändigare i formatet är I s l ä n d s k-s v e n s k o r d b o k
av Gunnar Leijström och Jon Magnusson, som kommit som ,en av
vårens angenäma överraskningar. På 406 dubbelspaltiga sidor ger
den en naturligtvis sammanträngd men trots allt god bild av den
moderna isländskans ordförråd. Boken innehåller dessutom bl. a. huvudregler för uttalet, ett stort antal exempel på ordböjningen och en
förteckning över vanligare geografiska namn i isländsk form, allt
mycket välkomna upplysningar. Typografiskt sett förtjänar den ett
mycket högt betyg.
Som d:r Leijström påpekar i förordet, har isländskan gått längre
än kanske något annat europeiskt språk, när det gällt att ersätta internationella termer med inhemska ord. Orsaken är icke endast eller ens
främst en strävan att hävda den nationella egenarten. Mycket ofta
förhindrar det ålderdomliga böjningssystemet (som t. ex. bevarat fyra
kasus vid substantivet), att en internationell term upptages i språket.
Det kan alltså med fog påstås, att den isländska språkrensningen
gjort en dygd av nödvändigheten. Man måste emellertid beundra den
uppfinningsrikedom och säkra smak, som de allra flesta av nybildningarna vittna om. För att ta några exempel från senaste tid kan
man nämna följande ur den nya ordboken (flera saknas av naturliga
skäl ännu hos Blöndal, som annars är huvudkällan): utvarp »utkastning», ‘radio’, sj6nvarp »synkastning», ‘television’, mii’5ill »medlare»,
‘mäklare; (spiritistiskt) medium’, ritskoi’5un »skriftbesiktning», ‘censur’, scilr:Yni »själsgranskning», ‘psykoanalys’, samvinna »samarbete»,
‘kooperation’, verkbann »arbetsförbud», ‘lockout’, verkfall ‘strejk’. Genom sammansättningar med frrei’5i ‘kunskap, lära, vetenskap’ har man
skapat inhemska beteckningar för praktiskt taget alla vetenskaper:
fornfrrei’5i ‘arkeologi’ (jfr vårt fornkunskap!), fuglafrrei’5i ‘ornitologi’,
gu(5frrei’5i ‘teologi’, liffrrei’5i ‘biologi’, vei’5urfrrei’5i ‘meteorologi’ o. s. v.
Bildningar som dessa leda ovillkorligen tanken till Viktor Rydbergs
försvenskningar av typen arvsä,qen ‘legend; tradition’, samljud
‘ackord’, skriftstyre ‘redaktör’, trosflock ‘sekt’, ödemur ‘ruin’. I själva
357
Litteratur
verket bero dessa och många fler av hans nyskapelser på forn- eller
nyisländska förebilder. Det råder inte det minsta tvivel om att vi
övriga nordbor ha mycket att lära av den isländska språkvården.
Man behöver emellertid inte bläddra så mycket i den nya ordboken
för att inse, att den radikala språkrensningen också har sina vanskligheter. Här skall inte närmare beröras den kanske viktigaste olägenheten – den språkliga isoleringen, vars vådor naturligtvis framstå
särskilt tydligt i dagens situation. Eftersom ett mycket stort antal
av nybildningarna äro sammansättningar, kan det trots allt icke undvikas, att språket belastas med många ganska oviga ord. Man kan
också fråga sig, om det inhemska stoffet räcker till, när det gäller
att skapa fullgoda motsvarigheter till de internationella termerna.
Att man är tvungen att hushålla och låta vissa ord göra dubbeltjänst visar sig inte så sällan. Till simi ‘tråd’ har man bildat verbet
sima, som betyder både ‘telefonera’ (simtala) och ‘telegrafera’ (simrita). När kynvilla (till kyn ‘kön’ och villa ‘förvillelse, fel’) betyder
både ‘genusfel’ och ‘homosexualitet’, är naturligtvis risken för missförstånd i det enskilda fallet inte stor. Betänkligare tycks det vara,
att geislalmkning betecknar både röntgen- och radiumbehandling, att
lytJveldi »folkvälde» betyder inte bara ‘demokrati’ utan också ‘republik’, att vönun (besläktat med sv. van- i vanmakt etc.) brukas dels
om kastrering, dels om sterilisering, eller att samma ord översätter
såväl ‘nationalist’ som ‘nationalsocialist’. Naturligtvis använder man
i fall som dessa mycket ofta den främmande termen. Det bör i detta
sammanhang nämnas, att vissa lånord också slagit helt igenom, t. ex.
bill (plur. bilar), gas, politik.
För den som har någon kunskap i forn- eller nyisländsk grammatik
och önskar lära känna Islands moderna litteratur bör Leijström-Magnussons ordbok bli en god hjälp. Man instämmer gärna i företalets
slutord: »Denna första isländsk-svenska ordbok utkommer under en
för Norden ödesdiger tid, då det mer än någonsin gäller att på alla
områden stärka känslan av nordisk samhörighet. Måtte den i sin mån
göra tjänst!»
358
~;___:__~——-~-‘———-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner