Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSAKONST 194,0
Av fil. d: r ELOF EHNMARK, Uppsala
Forskning och litteraturkritik bruka indela den litterära utvecklingen från 1880-talet och ett gott stycke framåt i perioder på var
sitt decennium. Indelningssättet är praktiskt och användbart, men
det ligger å andra sidan i sakens natur, att utvecklingen aldrig kan
stämma precis med almanackan. Decennieindelningen kommer nog
inte heller att tillämpas på det sist förflutna skedet, som förmodligen blir benämnt »mellankrigstiden». Men inte ens en världskatastrof kan alldeles plötsligt kasta överända utvecklingens gång, allra
minst i ett land, som lyckats hålla sig utanför själva kraftmätningen.
Det visar sig också, att 1940 års diktning inte i första hand är nyorienterande utan nära sluter sig till 30-talets allmänna skaplynne.
Lyriken har, sin natur likmätigt, reagerat snabbast inför tidshändelserna. Därom vittna Pär Lagerkvists, Gunnar Mascoli Silfverstolpes,
Karl Ragnar Gierows och Anders Österlings diktsamlingar på skilda
sätt. Romanen, som speglar det vardagliga samhällslivet i stort, är
inte så snabb i vändningarna. Keligrens ord, att intet är retligare
än en auktors fiber, har visserligen alltjämt sitt berättigande, men
sättet att reagera kan vara olika. I fråga om 1940 års prosadiktning
kan man uttrycka saken så, att författarna visat sig ha ägt goda nerver. De ha hållit sina positioner, de ha diktat svenskt. Vårt läge har
förändrats, nya frågor ha uppstått, men det demokratiska och monarkiska samhället är kvar. Det är om detta våra författare ha skrivit, inte som om ingenting hänt, utan trots att så mycket hänt. Det
är deras största förtjänst.
Bokproduktionen har något förminskats, men eftersom detta främst
gällt översättningslitteraturen och eftersom läslusten snarast ökats,
kan året betecknas som gott för våra egna vitterhetsidkares del.
Publiken har inte heller skäl att känna besvikelse. Den har fått en
prosadiktning, som visserligen inte varit nyskapande eller glansfull
men som mött tidsläget med lugn blick och som hållit fast vid våra
egna goda traditioner. Banden med det förgångna ha inte brustit
under detta omstörtningarrras 1940, som för oss också inneburit ett
eftersinnandets avsked till tre stora tolkare av vår andes stämma och
vårt väsens art, 90-talsdiktarna Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Albert Engström.
Av den äldre generationen svenska författare framträdde endast
ett par under året. Marika Stiernstedt återvände efter många års
frånvaro med en familjeroman i gammal god stil. I M a n g l ö mm e r i n g e n t i n g har hon hämtat motivet från de kretsar hon bäst
känner och helst skildrat, den högre medelklassen och artistkotte- 58
Litteratur
rierna från 1900-talets första decennier. Hennes styrka ligger i skildringen av interiörer och i det intima porträttet, inte i den yttre miljön och de sociala sammanhangen. Major Segervind i boken kommer
till sin rätt inte som yrkesman utan vid den husliga härden, och
hemmets gamla tjänarinna har i sin buttra trofasthet något genuint
gammalsvenskt över sig. Berättelsen om officersdottern, som bryter
sig ut ur sin värld, är utförd med den balanserade och vårdade konst,
som utmärker Marika Stiernstedt. Hon har samtidigt vågat sig på
en människosort, som erinrar om gestalterna i Agnes v. Krusenstjernas brustna värld: en alkoholiserad hysterika, sliten mellan esteticism och njutningslystnad (ett tidstypiskt drag), mellan cynism och
självmedlidande, utstuderad i sin ohämmade och oansvariga egoism.
Det är något av ett kraftprov av Marika Stiernstedt att ha rått på
denna patologiska typ. Bokens titel rymmer dess tes: att skenbart
obetydliga erfarenheter ofta gripa in i känslolivet och bilda dominanter i karaktärsbygget, och den illustreras av romanhandlingen på ett
sätt, som ger respekt för Marika Stiernstedts livserfarenhet och människokännedom.
Den borgerliga vardagsvärlden, som har rum för så många sociala
och personliga problem, har ju länge haft en förgrundsplats i vår
litteratur och den är inte heller försummad år 1940. Inom gränserna
för denna värld har Olle Hedberg alltid hållit sig. Hedberg råkar
vara psykologisk realist och därför ser han med ironisk skepsis på
människans ävlan. I likhet med två annars så väsensfrämmande
kategorier som kyrkofäder och komediskribenter tillhör han den
obarmhärtigt avslöjande författartypen och i likhet med dem har
han kommit underfund med att folk gärna visar upp en proper utsida och en slätkammad eller imponerande uppsyn för att därmed
mer eller mindre medvetet dölja, att det som finns innanför inte ser
särskilt uppbyggligt ut. Han har blivit en alltmer virtuos avslöjare
av mänsklig förljugenhet och hans teknik kan erinra om den känslolöse vivisektörens. Men kylan och illusionslösheten dominera inte
längre helt. I romanerna om Karsten Kirsewetter fann Hedberg ord
också för den enkelt chosefria tapperhetens heroism, för plikten, hedern och sammanhållningen. Även sådana ting stå att upptäcka i
det mänskliga menageriet, och det är dem man måste följa, fast de
inte leda till framgång. Den personliga ton, som bröt fram i Kirsewetter-romanerna, har satt sin prägel också på J o s e f i n e e l l e r
s ä g d e t m e d b l o m m o r! Hedberg är här inte bara den objektive
protokollföraren. Han finner ideligen anledning till stilla betraktelser över livets små avslöjande bagateller, han formulerar spirituella
sentenser och gör kåserande inpass, som ha något av de gamla gustavianernas eleganta konversationskonst över sig. Hans nya roman
har endast vunnit på detta. Samtidigt är den en psykologisk skildring av rang. Titelfiguren är den dumma systern i en uppåtsträ-
vande familj. Vid skildringen av hennes stroppiga bröder med deras
fruar och barn visar Hedberg på nytt sin makalösa förmåga att avslöja själviskheten i alla dess arter och variationer. F’rämst står porträttet av generaldirektörskan Elisabeth, mönstermodern och socie- 59
‘-
Litteratur
tetsdamen, som är så skrupulöst moralisk inom alla moraliska områden utom dem, som hon själv brister i. J osefine bildar den verkliga
kontrasten till brödrafamiljerna. Men Hedberg låter sig inte heller
dupera av henne. Hon är verkligen dum och hon har den förbiseddas
beskäftiga och fåfänga iver att göra alla till lags. Också hon vill visa
fram den vackra sidan. Men då hon blir välbeställd blomsterhandlerska och presumptiv arvtant, börjar hon märka, hur perspektiven
förändras. Hon låter alltjämt lura sig, men hon vet om det och hon
har sitt lilla nöje av att studera sina käras försök att utnyttja de
nya möjligheterna. Fast hon går ur världen som stackars dumma
Josefine, har hon råkat bli dem överlägsen. Hon har nått fram till
godhetens överlägsenhet över själviskheten. Därför har hon blivit
Olle Hedbergs hjältinna och romanen om henne hans betraktelsebok
för 1940.
Från sina närkingska brottmålstragedier har Irja Browallius återvänt till huvudstaden och valt en miljö och ett synsätt, som gränsar
till Hedbergs. I romanen M a r m e n s fäster man sig vid att huvudpersonen kallas herr Marmen. Epitet herr följer honom konsekvent
boken igenom och det måste betyda något, t. ex. att förf. velat hålla
honom på visst avstånd. Herr Marmen är inte heller någon sympatisk person. Fast han sitter som avdelningschef vid ett statligt verk,
är han en mycket framstående bracka. Hans familjeliv är tilltrasslat
och hans ekonomi har blott kunnat klaras genom smussel i kassorna.
Själv sjunker han ned i en indolens, som gör honom till en sorts svensk
Oblomov-figur. Romanen håller hela tiden den smutsgråa färg, som
innehållet gör lämplig och som passar till den förkroppsligade sjaskighet, som herr Marmen exemplifierar. Denne herre är konsekvent
skildrad som småborgerlig bracka betraktad men inte i sin förening
av både bracka och ämbetsman. Bättre är då porträttet av hans dotter, en vaken och inte obegåvad men försummad och obalanserad tonåring. Romanen är rappt och stilsäkert berättad men en smula schematisk i sin efterbildning av filmens bildväxlande teknik.
Till borgerlig svensk miljö har också Harald Beijer flyttat sina
penater från det internationella romanland, där han annars brukar
inhysa dem. B r i t a i g r o s s h a n d l a r h u s e t är en studie av ·
ståndscirkulationen: den fattiga statarflickan kommer till huvudstaden och får tjänst i grosshandlarfamiljen, där hon vinner sonen i huset. Hon är enligt förf:s mening värd sin upphöjelse och har en
social uppgift att fylla, därför att hon kan föra in friskt blod i den
förfallande handelssläkten. Beijers socialvetenskapliga spekulationer
höra minst sagt till det diskutabla slaget och hans miljöskildring
från det tidiga 1900-talets borgerliga värld företer många besynnerligheter. Men det är inte heller i första hand dessa ting, som lockat
honom att skriva. Romanen är, som så många andra av hans verk,
en exempelpredikan över rättfärdighetens svåra text. När Brita i
sin viljekraftiga och målmedvetna strävan uppåt och i sin medlidsamma men ändå uppriktiga kärlek till sonen i huset samtidigt överger den stamanställde beväring, som älskar henne och trott på henne,
och därmed driver honom att ödelägga sin karriär, då lägger hon
60
Litteratur
skuld på sig. Hon har handlat praktiskt och klokt och följt sin
instinkt, men har hon handlat rättfärdigU Hennes framtid kommer
att ge svaret och Beijer skall måhända i fortsättningen vidarebefordra det. Som vanligt tecknar han med grova linjer. Särskilt
bipersonerna bli stundom karikerade och handlingen är ibland tillrättalagd för exemplets skull. Men Brita är onekligen en levande gestalt och skildringen äger trots sin tvära kantighet en viril kraft
och dynamisk laddning, som ger den dramatiskt liv. Beijers diktarfantasi drivs av ett patos, som inte vill väja för några hinder och
inte har tid med de finare detaljerna.
Den småborgerliga värld, som Waldemar Hammenhög i sitt oroliga
författarskap ständigt återvänder till, bildar miljön också i K ä rä l s k e l i g a v ä n n e r, som handlar om en stockholmsk Don Quixote
och hans först lömskt lurpassande, sedan ängsligt trofaste Sancho
Panza. Den förre, uppfinnaren W esterberg, nöjer sig inte med den
framgång fönsterhaken Fixea skänker honom, utan etablerar sig som
religionsstiftare och ledare för det ideella Världsstormaktsrikesförbundet. I Rammenhögs skildring av hans återgång till vardagen
skymtar en kritik av tidens alltför högljudda idealistpredikningar,
men dessutom skall Westerberg säkerligen demonstrera den omisstänksamma godhetens förmåga att vinna mer än den beräknande egoismen. Han är en fantast men får ändå människorna att se sig själva
på ett nytt och befriande sätt. Detta tycks vara meningen med boken.
Samtidigt är den avsedd att vara en munter skälmhistoria. Det är
den emellertid inte; den är övervägande tråkig. Hammenhög trasslar
in sig i detaljer, refererar outtröttligt uppfinnarens talrika föredrag
och lyckas först mot slutet ge skildringen litet mer liv men hamnar
då i enklare farskonster. .Även den rappa fabulering, som när allt
annat slagit slint, varit hans kvalifikation, har denna gång alldeles
övergivit honom.
Walter Ljungquist håller sig vanligen till lantliga miljöer, närmast
till herrgårdarna, inte för den kulturhistoriska romantikens skull
utan därför att han för sitt konstnärliga syfte behöver människor,
som inte slukas upp av vardagsjäktet utan ha tid till introspektion
och själviakttagelse. Han behöver också naturen som ackompanjemang till de stämningar han vill suggerera fram. Ljungquist är en
outtröttlig psykologisk analytiker, som söker sig in mot det ordlösa,
stundom undermedvetna förloppet bakom den syn- och hörbara yttre
verkligheten. F a r v ä l s o m m a r är en jagroman, berättad av en
frånskild journalist, som råkar träffa sin f. d. fru. Det är den laddade
atmosfären mellan dessa människor i psykisk kontakt med varandra,
som blir föremål för hans skildringskonst. Romanhandlingen knyter
sig kring den gamle herrgårdsägarens sjukdom och död, varvid sammanhang blottas, som belysa de anhörigas av falska önskedrömmar
eller stukat maktbegär söndertrasade själsliv. Ljungquist vill bl. a.
demonstrera, hur tillvarons trivialiteter kunna framkalla ödesdigra
katastrofer. Något helgjutet verk har dock inte romanen blivit. Snarast är den ett stämningsstycke i halvdager. Tonen anges av jagpersonen, som med den ständigt aktpågivande analytikerns försva- 61
.. ‘
Litteratur
gade livsvilja mer mediterar än handlar. Han är besläktad med sekelslutets flanörer, och den roman, där han för pennan, har också något
av den Söderbergska melodiföringens sordin över sig.
Den breda släktromanen företrädes av debutanten Eva Marianne
Gowenius’ H ä r l i g ä r j o r d e n. Den räknar 670 sidor och är så-
ledes ett i varje fall fysiskt kraftprov, men den vittnar också om
energiska berättartag. Skildringen är förlagd till Tyskland och omfattar tre generationer från Bismarcktiden till nazistepoken. Säkerligen har Fallada banat väg för författarinnans berättarkonst och
hon är ingen dålig lärjunge, även om detaljer, interiörer och för
handlingens gång mindre betydande situationer dominera ända till
övermått. De många släktmedlemmarna få så småningom individuellt utpräglade drag, och främst gäller detta om den centrala figuren, en energisk, okuvlig och livskraftig farmorsgestalt, som visserligen inte är ny i litteraturen och inte heller blir föremål för den
djupaste sortens analys men ändå länder sin upphovsman till heder.
Närmast i det svenska 30-talets efterföljd går debutanten Tore Zetterholms S t o r a H o p a r e g r ä n d o c h h i m m e l r i k e t. Formellt
sluter den sig till den moderna, i snabba scenföljder glidande, av filmen påverkade tekniken, och motivet gäller den ensamma unga människan, som konfronteras med samhällsmaskineriet och på egen hand
tvingas att göra upp med livsproblemen. Förf:s ambition koncentreras· till skildringen av hur bokens huvudperson reagerar inför hotet
av en lömskt smygande död. Särskilt bra har han fått grepp om hur
vardagens små obetydligheter få ny innebörd i den dödsdömdes situation och hur de invanda reaktionerna inför allehanda trivialiteter
förmå döva dödsskräcken, som lika plötsligt väcks till liv igen av
andra småsaker. Av mindre intresse är den omvändelse till en sorts
okonfessionell kärlekslära, som boken mynnar ut i. Den har sin förtjänst i den energi, varmed förf. tar itu med ett invecklat psykologiskt fall, och i den känsliga bild han ger av Stockholm, särskilt av
den grå vardagen i staden mellan broarna.
Den för mellankrigsperioden mest betecknande romantypen, den
självbiografiskt tillbakablickande, har också sina representanter under året, men de ha denna gång inte kommit från arbetarhålL Regissören Per-Axel Branners P o j k e i Sibirien är framför allt en
stockholmsk miljöskildring från kvarteren kring Vanadislunden under åren 1913-1914. Handlingen rör sig om de vanliga kriser, som en
ung pojke i brytningsåren har att övervinna. Branner går bara alltför hastigt tillväga och låter sin Stickan råka in i alltför många
konflikter på en gång. Det hela blir något av en bildningsroman i
sprintertakt. Miljöskildringen går i de retrospektiva filmreportagens
cavalcade-stil och har otvivelaktigt en äkta lokal- och tidsfärg. Men
förf. har inte lyckats smälta samman miljö och handling. De liksom
tura om i skildringen, som därför blir ryckig. Något acceptabelt romanslut har han inte heller lyckats nå, vilket kanske tyder på att en
fortsättning är avsedd.
Fredrik Bööks S t o r s k o l a n är i mycket högre grad en rent personlig uppgörelse. Boken är skriven så, att läsaren från början skall
62
Litteratur
vara fullt på det klara med att förf. med storskolan velat skriva sin
egen bildningsroman, att lokaliteten är Kristianstadstrakten och att
Bertil Åradsson är han själv. Han följer, liksom i sin tidigare vittra
prosa, 90-talstraditionerna genom att rädda över något av det förgångna i diktens form, men samtidigt ansluter han sig till arbetarromanernas biografiska genre. Bertil Åradsson får stöta på de vanliga problemen från andra likartade verk: mötet med kamratkretsen,
med den nya arbetsformen, med religionen, med erotiken, II).ed de
andliga strömningarna utanför skolan etc. Det intressantaste partiet
i boken är skildringen av kamratkretsens bildningsväg. Det är god
pojkpsykologi och frisk humor i berättelsen om den unge pojkens
önskedrömmar och fantasivärld och om utlösningen av hans handlingsdrift i kamratgängets rövarband och skridskofärder, och det är
av både kulturhistoriskt och allmängiltigt intresse att ta del av hans
upptäckt av den intellektuella världen med dess nya och större äventyr. Ehuru Böök numera ser med en viss skepsis på denna unga idealism, ger han en mycket god bild av hur 90-talets ungdom anammade
den nya litteratur, som då bröt fram. Däremot torde Bertil Åradssons snabba och smärtfria uppgörelse med religionen inte vara särskilt tidstypisk, och hans lösning av de erotiska problemen, vilken
sker i den praktiska och krassa dualismens form, är närmast olustig,
därför att Bertil inte alls tycks vara berörd av den konflikt, som här
måste anses föreligga. Romanens slut är en direkt personlig uppgö-
relse. Porträttet av läroverkets nye rektor är en ren hatbild och Bertils konflikt med skolan saknar trovärdig motivering. Slutligen får
Victor Lejon uppträda och framlägga Bööks slutgiltiga ståndpunkt:
man skall inte tjuta med ulvarna utan ta spjärn och hålla ut för att
till sist äga trösten att icke ha »ökat oordningen och orättvisan och
lögnen utan minskat den». Det programmet kan man principiellt sett
inte anmärka på. storskolan är skriven med Bööks hela stilistiska
bravur, den är fylld av friska skildringar och ger prov på hans förmåga som psykologisk porträttör. Men som personlig apologi lider
den av att Böök så oreserverat fallit i beundran för sin alter ego. Av
den tränade kritikern hade man inte väntat, att han skulle vara alldeles blind för de mindre sympatiska sidor hos sin hjälte, som läsaren lätt upptäcker. Romanens egenskap av plaidoyer minskar därför
dess konstnärliga förtjänster. Främst visar den, hur Böök vill, att
hans egen ungdomsutveckling skall betraktas.
Frank Hellers På detta tidens smala näs är en direkt självbiografisk skildring. Förf. har inte velat anlita romanfiktionens
förklädnad, därför att de frågor han har att ställa, äro alltför viktiga för honom själv: hur kom det sig, att den läsbegåvade, spartanskt fostrade prästpojken från Bosarp bragtes in i ett liv, som
till slut förde honom i konflikt med rättvisan och drev honom i landsflykt, och hur det gick till, när fil. dr Gunnar Serner förvandlades
till äventyrsförfattaren Frank Heller~ Denna bok har ingenting av
plaidoyer över sig. Den vill inte försvara utan endast utreda. Frank
Heller meddelar inte förmildrande utan blott förklarande omständigheter till sitt psykologiska fall: skoluppfostrans bristande karaktärs- 63
5-4125. Svensk Tidskrift 1941.
‘~’ ….
Litteratur
daning, den dåtida lundensiska atmosfären med växelrytteri och andliga omvärderingar, hans eget spänningskrävande temperament etc.
Utan att romantisera berättar han en verklighetens äventyrsroman,
som tillika är en ärlig bikt och en frasfri uppgörelse.
Steget från självbiografisk till historisk roman är inte stort. Det
har tidigare hänt, att författare, som skrivit färdigt om sin egen utveckling, fortsatt vidare mot det förgångna, kanske främst med avsikt att revidera den invanda uppfattningen om den gamla goda tidens företräden. Så kan man uppfatta ett par av Moa Martinsons
tidigare verk och så kan man uppfatta hennes nya roman V ä g e n
u n d e r s t j ä r n o r n a. Den behandlar hennes speciella domän, trakten nedanför Kolmården, och är tydligen byggd kring sägner och berättelser, som hon hört i sin barndom. Huvudintresset knyter sig
kring storbondesläkten Vändels på Vändelshög, en släkt som är mycket fjärran från de Lagerlöfska Ingemarssönerna. Vändels, de besuttnas representant, närmar sig förfall och upplösning, den är underminerad av alkoholism och något som liknar erotomani. Så bryter den nya tiden in. Vävnadsfabriker växa upp i staden, man spekulerar i aktier, landsbygden börjar avfolkas, jordbruket tvingas att
lägga om driften och man får känning av fjärran världshändelsers
inverkan på konjunkturerna. Allt detta illustrerar Moa Martinson i
konkreta livsödens form. Det är uppenbart, att hon skildrar denna
flydda epok med moderna tiders frågor för ögonen, men hon avser
också att omvärdera gamla värderingar. Den patriarkaliska tiden
är ingen idyll i hennes ögon. När bokens huvudperson, den fattiga
torparflickan, viger sig åt dödsdömda traditioner och en undergångsmärkt släkt, är det inte fråga om en ståndscirkulation efter Beijers
enkla uppfattning. Moa Martinson har alltid sitt patos. Det riktar
sig denna gång inte mot de besuttna- deras värld har något av tung
tragik över sig – utan träder tydligast i dagen, då hon skildrar segheten, uthålligheten och livsmodet hos de fattiga och förbisedda.
Med denna roman befäster hon ytterligare sin ställning som berättare. Varje bifigur är en tydligt sedd individ, det är episk svikt och
fart i föredraget, temperament i stämman och glädje i fabuleringsdriften.
Den historiska romanen representeras också av Jan Fridegårds
T r ä g u d a r s l a n d. Fridegård är kanske den mest proletäre bland
våra proletärförfattare, och när han nu övergått till den historiska
genren, vill han se företeelserna från samma sociala synpunkter som
i sina nutidsromaner. Handlingen är förlagd till tiden för Birkas
uppblomstring och huvudpersonen är en träl. Fridegård har inte
undgått de svårigheter, som måste möta en romanförfattare vid skildringen av en så fjärran och relativt okänd epok som denna. Hur
försiktig han än sökt vara, finner man dock anakronismer och andra
underligheter i boken. De främsta bristerna hänga samman med
förf:s avsikt att framhålla parallellismen mellan dåvarande förhållanden och nutida klassmotsättningar. Han har gjort trälparets
tankevärld alltför rationell och så gott som frigjort dem från den
magi och primitivism, som måste ha fyllt deras själsliv, och han
64
Litteratur
har skildrat de dåtida upplandsbönderna som en sorts vegeterande
överklass, vilket inte torde ha mycken historisk motsvarighet. Däremot är Fridegård en betydande språkkonstnär, en fin naturlyriker
och en god berättare. Det vilar en äkta uppsvensk – om inte alltid
fornsvensk – stämning över många av bokens scener.
Nutidsproblemen, vilka skymtat också i årets historiska romaner,
träda fram på olika sätt även i andra böcker. Den moderna yrkesromanen hade i fjol en mycket god representant i .Josef Kjellgrens
Smaragden, som berättade om sjöfolkets vardag på en trampbåt.
Hans nya bok G u l d k e d j a n bildar epilogen till den föregående
skildringen, som mynnade ut i »Smaragdens» skeppsbrott. Här berättas om de skeppsbrutnas kamp för livet och slutliga undergång,
samtidigt som de enskilda ödena få en retrospektiv blixtbelysning
och en slutgiltig gestaltning under dödsarbetets vånda. Kjellgren har
inte velat åstadkomma någon hjältelyrik utan blott en osmyckad bild
av fattiga och ensamma människor, vilkas liv varit ömsom slarvigt
och arbetsfyllt och för det mesta grått och slitsamt, men som intill
slutet göra sin plikt. Guldkedjan är en bok med dödens stora och
skrämmande verklighet över sig och dess iimne har bitter aktualitet.
Bland yrkesromanerna kan man också nämna Nils Jacobssons E n
m a n i h o p e n. Författaren, som tidigare skrivit lättare undcrhållningsböcker, har här tagit steget mot den allvarligt syftande diktningen och åstadkommit en skildring av den moderne aflärsmannen.
Huvudintresset knyter sig till det sakliga reportaget av en handelsresandes vardag. ‘l’emat har på annat sätt tidigare behandlats av
Olle Hedberg, vars föredöme skymtar i Jacobssons försök att tränga
fram mot de djupare orsakerna till personernas yttre reaktioner.
Emellertid är han för starkt bunden vid sin hjälte och för mycket
av småstadsidylliker för att kunna ge verklig resning åt romanen.
A andra sidan är han en flyhänt ber~ittare och en rapp iakttagare.
I tävlingen om en kvinnlig yrkesroman vanns priset, med reservation, av Ester Lindin för T ä n k, o m j a g g i f t e r m i g m e d p r ä st e n! Boken har blivit höstens största publikframgång, mindre på
grund av dess litterära förtjänster än till följd av dess sensationella
inslag och en i samband därmed förträffligt skött reklam. Romanens
svaga sidor iciro lika lätta att upptäcka som talrika, oavsett att den
inte fyller de uppställda kraven på en yrkesroman. Huvudpersonen,
lärarinnan Eva Örn, är författarinnans förkroppsligade ideal, beskådad närmast med stolt föriilskelse. Den församling, där hon arbetar, är en uppkonstruerad miljö, som man inte har lätt att tro på,
och prästen, som blir far till hennes barn, är en gestalt utan motsvarighet i sinnevärlden, vare sig utom eller inom det andliga ståndet. Ester Lindins försök att förklara hans väsen bottna antingen i
bristande psykologisk insikt eller i alltför grundlig beläsenhet inom
schablonromanen, troligen i bådadera. Bland de övriga manspersoner, som önska förföra fröken Örn, finner man också den typiske
romanhjälten i all hans fullkomlighet. Den hurtfriska lärarinnejargongen är vidare mycket prövande. Däremot visar Ester Lindin
i några interiörer från Eva Örns småborgerliga hem en omisskänne- 65
‘~-·
-~· .
Litteratur
lig talang inom miljö- och porträttskissens område. De konstnärliga
kraven ha fått vika för bokens tendens: ett försvar för den utomäktenskapliga moderns rättigheter. Här visar sig Ester Lindin som
en mycket livaktig och talför diskussionsinledare. Men det är betecknande, att hennes roman inte lett till någon debatt i ämnet: hjältinnan klarar alltför lätt sina svårigheter och publiken slår sig till ro
med de utlovade sensationerna.
Närmare de aktuella konflikterna komma vi i några verk, som formats ut under dagshändelsernas direkta tryck. Gösta Sjöbergs
Sv a r t a B å k e n handlar om de själskonflikter, som många svenskar hade att brottas med under de månader, då det finska broderfolket ropade på vår hjälp. Romanen lider av att skildringen av
huvudpersonens psykologiska kris försetts med en så invecklad och
mångförgrenad motivanhopning, att normalfallet blivit ett undantagsfall. Boken har emellertid goda journalistiska egenskaper. Den
ger ett reportage om stämningen i olika kretsar och om debatten man
och man emellan under årets mest kritiska månader.
Harry Martinsons Verklighet till döds är också mer journalistik än dikt, eftersom förf. här återger sina erfarenheter som talare för frivilligbyrån och postförare på Sallafronten. Men det är
journalistik av en äkta poet. Man får glimtar av rent visionär
åskådlighet från dessa frusna och frostiga månader och situationsbilder av en intensivt upplevd och återgiven realitet. Men framför
allt vill Martinson deklarera sin uppfattning av tidsläget i stort. Det
sker i form av ett anatema över den mekaniserade, tekniskt hypertrofierade civilisationen. Han vill slåss inte bara mot fienden från
öster utan också mot det officiösa, standardiserade Sverige. Noroadfilosofen, som blivit patriot, är patriot på samma rousseauanska sätt
som fordom C. J. L. Almquist. Liksom Almquist prisar han »Fattig-Sverige» och fördömer Stockholm, »skrytstaden». Hans positiva
förkunnelse lyder: »Tveka, dröj och känn, och du skapar dig själv
färdig i stället för bombplan och traktorer.» Överdrifterna i Martinsons proklamation ligga i öppen dag. Men hans bitterhet har ingenting av självgodhet över sig. I stället förnimmer man något av förtvivlan i rösten, något bevekande och bönfallande. Martinson har
sett Sveriges själ i fara. Han måste ropa av all sin kraft för att
väcka och rädda.
Uppmaningen att se klart och fatta position återkommer i Karin
Boyes K a 11 o c a i n. Den har innebörden av en varning i mardrömmens form och skildrar en framtidsvärld, där våldsideologierna vunnit seger över humaniteten. Det lönar sig inte att diskutera, om Karin Boyes världsstat, sådan den skisseras upp, är trolig eller möjlig.
Hon har inte velat skildra organisationen av ett system utan det
hemskaste hon över huvud kan tänka sig: den fulländade polisstaten.
Människan i den framtidsvärld, hon beskriver, har tvingats tillbaka
till termitens nivå: hon bor i ett underjordiskt skyddsrumssamhälle
och uppfostras till en automatisk, social instinktsvarelse. Uppfinnaren Leo Kall lyckas framställa en ny drog, under vars inverkan
patienten drivs att blotta sitt innersta. Det visar sig, att ingen går
66
Litteratur
fri. Hur den nya situationen bemästras, få vi inte veta, eftersom
romanen slutar med ett krigsutbrott. Vad Karin Boye intresserar
sig för, är den enskilda människan, närmast hur soldatmänniskan
Leo Kall upptäcker sitt rätta väsens art, sin fria individualitet. Vad
hon åsyftar, kommer till uttryck, när en av kallocain-patienterna sä-
ger till de maktägande: »Ni bygger med er själva som stenar och
falla sönder utifrån och in. Vi byggas inifrån som träd… Från oss
går det levande ut. I er går det livlösa in.» Författarinnan till diktsamlingen »För trädets skull» har här tagit upp den symbol, som klarast uttrycker hennes religiösa tro. Den visar hennes tillit till det
stilla växandets krafter, till det godas segermakt trots allt. Mardrömmen mynnar ut i paradoxal förtröstan, i maning till tapperhet.
Samma maning lyser fram i Eyvind Johnsons roman S o l d a t e n s
å t e r k o m s t. Händelserna tilldra sig under ett sommardygn 1940
i Rimbotrakten. En hemvändande soldat har slagits medvetslös på
vägen och bärs in till lanthandlaren. Vardagsmänniskorna med sina
hemmabekymmer och hemmaintriger ställas i kontrast till den
okände frivillige, som kämpat för deras sak i Spanien, Finland och
Norge. Med den tvärsnittsteknik, som förf. så suveränt behärskar,
får han här tillfälle att blottlägga de människors inre, som samlas
kring soldatens dödsbädd. Hans formella brio, hans analytiska spårsinne, hans humor och hans förmåga att följa associationernas irrande förlopp in mot det undermedvetna skänka individuell gestaltning, närhet och liv åt personerna, men han nöjer sig inte med att
skildra och gestalta. Hans bok ger också en ny, human livssyn.
De två sist nämnda författarna ha också utgivit novellsamlingar.
Eyvind Johnsons D e n t r y g g a v ä r l d e n rymmer en del bidrag,
som ha beröringspunkter med Olof-romanernas ämneskrets och
skildra rallare från stambanebygget eller särpräglade figurer från
det stora myrlandet i norr. Han visar här nya prov på sin förmåga
att gestalta dessa människor inifrån och lyssna ut, vad som rör sig
bakom de trevande orden. Några skisser från gångna somrar i Norge
stå i skärande kontrast till nutidshändelserna och motivera boktitelns ironi. Karin Boyes U r f u n k t i o n är en samling psykoanalytiskt lagda noveller, som ge exempel på hur livskänslan kan snedvridas och förkvävas av oförstånd eller tvång och på hur befrielse
kan vinnas. Sigfrid Sitvertz’ M e r ii n s k u g g o r är en samling
drömnoveller, där förf. med verkliga drömmar som råstoff och med
användning av drömmens teknik och symboltyper format ut små beriittelser, som alla ha sin underliggande mening. Man läser dessa noveller på ett särskilt sätt, ivrig att lyssna ut deras budskap, och man
känner ofta igen drömmens karakteristika, även om den vakne författaren stundom röjer sig i de inflikade, intellektuellt träffsäkra
reflexionerna. Hugo Swenssons M u l l e H a g m a n knyter an till
förf:s skolromaner, men hans intresse går här närmast ut på att
konfrontera skolpojkens och den vuxne mannens sätt att se på
samma företeelser. Han berättar sympatiskt och följer närmast den
utförliga 90-talsnovellens traditioner. Att han slösar med allsköns
litterära citat och anspelningar, bör måhända vara en gammal mo- 67
Litteratur
dersmålslärare förlåtet. :B~rämst bland årets novellister står utan
tvekan Fritjot Nilsson-Piraten. Hans H i s t o r i e r f r å n F ä r s betyda ytterligare ett steg framåt på den författarbana, som började
med Bombi Bitts glada marknadsupptåg och karakteriserades av en
lundensiskt studentikos fabuleringsglädje. De nya novellerna vittna
främst om ett nästan raffinerat konstnärskap. Nilsson-Piraten har
alla sinnen på vid gavel och äger förmågan att återge intrycken
med rent visionär kraft. Stilen har must och färg, den äger ibland
nästan animalt liv men samtidigt är varje ord insatt med säker beräkning av den artistiska effekten. Förf. har en utpräglad förkärlek
för originella och egenartade figurer, och han teeknar med en säkerhet, som kommer dem att träda läsaren direkt in på livet. Historien
om slaktaren Klerk, vars brutala väsen undermineras av rädsla, är
ett mästerstycke, där skräck och komik blandas samman till en sällsam brygd, och barndomsminnena ge exempel på hans intensiva
stämningsmåleri – den sista novellens åskväder slår nästan lock för
öronen – och förmåga att skarpt karakterisera mycket olika slags
människor.
Alltifrån Dalins och gustavianernas dagar har kåseriet och den
aktuella skissen haft opinionsbildande förmåga och stundom högt
litterärt värde. Det kan här nämnas, att en av de äldre mästarna
inom den komiska gestaltningens konst, Axel TVallengren, fått förnyad aktualitet, tack vare den utgåva av F a l s t a f f F a k i r s
B ä s t a, som sammanställts av H. Kiintzel. En hel komisk tradition dirigeras från Fakiren över Strix och Söndagsnisse ända
till Nilsson-Piraten oeh även till Hj. Gullberg. På senare år har
emellertid Hasse Z fått något av ålderns stillsamma värdighet
över sig. I samlingen I h a n e g ä l l e t framtricider han som en milt
överseende och klokt förmanande, världsvis filosof, vilken anställer
sina betraktelser med utgångspunkt från dagspressens telegram eller
de oförgripliga meningarna i allmänhetens spalt. På sitt sympatiska,
personliga sätt ombesörjer han Strix’ gamla uppgift att vara ett
svenska folkets samvete. Framför allt förstår Hasse Z att med fulländad konstfärdighet berätta en anekdot, och allra mest oemotståndlig är han, när han berättar om det förgångna Stockholm, som han
så väl känner. Hasse Z borde skriva sina memoarer. Den tredje
generationen representeras av Kar de Mumma (K a r d e M u m m a s
B ä s t a), som ärvt sin faders common sense och förenar den med en
alldeles egen vis comica. Han är uppslagsrik, kvick och fyndig, tir
väl insatt i den stockholmska världens väsende inom sitt släktled
och förstår att spinna vidare på ett uppslag med en komisk fantasi,
som har något av okynnig behagfullhet över sig. Hos båda finns det
frisk sälta och träffsäker kvickhet, men deras kvickhet bottnar i
humor. Och det är det viktigaste. Ty humorn kan endast leva i frihet och dess innersta är mänsklighet. Också representanterna för
kåseriets svåra konst sluta därför upp i ledet bland dem, som i den
konstnärliga gestaltningens skilda former satt som mål att tala om,
vilka vi äro och vad vi vilja. Det är den svenska litteraturens ansvarsfullaste och viktigaste uppgift.
68

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner