Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK KYRKOHISTORIA
Av förste bibliotekarien fil. d:r BROR OLSSON, Lund
Svenska kyrkans historia, utg. av Hj. Holmquist och
H. Pleijel. Bd 2. Y. Brilioth, Den senare medeltiden 1274-
1521. Sthlm, Sv. kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1941.
810 s. Kr. 19: -.
Samlingar och studier till svenska kyrkans historia.
Utg. av H. Pleijel. 1-3. Därst. 1940.
Det är väl ingen tillfällighet, att efter Henrik Reuterdahls Svenska
kyrkans historia 1838 ff. – ett verk som för övrigt förvånansvärt väl
trotsat tiden -inte någon utförligare framställning av den svenska
medeltidskyrkans öden sett dagen. Att skriva medeltidens kyrkohistoria torde nämligen höra till de vanskligaste historiska uppgifterna. Materialet är för sprött och fragmentariskt; på många punkter och just de viktigaste kan man endast komma till antydningar,
och hur det personliga fromhetslivet gestaltat sig kunna vi endast
skymtvis ana. Där det finns material, är det i hög grad ensidigt, så
tillvida som det mestadels endast registrerar avigsidorna och förirringarna, eller också tendentiöst, som det mesta av de källor, som
stammar från tiden närmast efter reformationen – ett aktningsvärt
undantag utgör Olaus Petri Svenska krönika. Till allt detta kommer
slutligen, att det ännu saknas specialundersökningar för stora delar
av den medeltida svenska kyrkohistorien; t. o. m. beträffande Birgitta, vår medeltidskyrkas alla andra överskyggande personlighet, är
det i detta fall överraskande rika materialet blott till en del kritiskt
bearbetat, vilket i sin mån möjliggjort, att uppfattningarna om henne
så starkt divergerat.
Att trots dessa svårigheter ha lyckats ge en rikt nyanserad skildring av den senare medeltidens svenska kyrka har varit biskop Yngve
Brilioth förunnat. I en språkligt genomskinligt klar och behärskad
form och med en påfallande strävan efter opartiskhet och rättvisa
skildras tidens ledande kyrkomän; dess religiösa ideer och strömningar tecknas med överlägset mästerskap och konturerna till en bild
av fromhetslivet uppdras, så långt det är möjligt med hjälp av ett
knapphändigt men med fin känsla för det religiösa livets skiftande
gestaltningar utnyttjat material, allt detta utan att läsaren lämnas
i okunnighet om vad författaren från evangelisk synpunkt finner
betänkligt och anstötligt. En fin känsla för språkliga nyanser förmäles här med en lyhörd förståelse för medeltidens religiösa egenart.
Det finns i Brilioths bok säkerligen inte många formuleringar, som
ens en intim kännare av tiden skulle vilja ha annorlunda uttryckta,
.och den har alla förutsättningar att bli en klassisk bok.
557
41- 41627. Svensk Tidskrift 1941.
,-· ···;
.t.
;
Litteratur
Här är endast platsen för några allmänna betraktelser om detta i
bästa mening nationella, 800 sidor starka standardverk.
Någon guldålder var inte den skildrade perioden för den svenska
kyrkan, och förfallet fortskred kontinuerligt allteftersom den närmade
sig sitt slut – de ljusa dragen i bilden stamma betecknande nog från
riktningar som mer eller mindre stått i opposition till den romerska
kurian. Visserligen har sim~nien, det politiska ränkspelet, världsligheten och sedeslösheten säkerligen inte fått den omfattning i vårt
land som i rikare sydliga länder, men även här äro spåren avskräckande. Namnen Jöns Bengtson, Johannes Gerechini – den
största skandalen i ärkestolens historia – och Gustav Trolle, för att
begränsa oss till Uppsala, utgöra tillräckliga vittnesbörd om hur
långt det kyrkliga förfallet gått. Skulle man döma efter förhållandena
på kyrkans höjder, måste tillståndet ute i församlingarna verkligen
ha varit mycket otillfredsställande, men liksom man inte a priori
kan utgå ifrån att den mest utmärkta ledning har sin motsvarighet
i lägre skikt, vore säkerligen en sådan slutsats förhastad. I stället
nödgas man konstatera, att oandligheten och världsligheten, snikenheten och maktlystnaden hos det högre prästerskapet hade sin rot i
den romerska kurian. »Cum fueris Romae, Rornano vivito more», är
ett gammalt ord. Endast få rena karaktärer voro starka nog att.
förbli obesmittade av romerskt väsen – med ovansklig glans lyser
i Brilioths skildring t. ex. en Nicolaus Ragvaldi. Åtskilligt tyder på
att på många ställen ute i socknarna äkta kristendom lärdes och levdes. Visserligen känna vi mycket ofullständigt beskaffenheten av den
enkle sockenprästens gärning, och man skulle oändligt gärna vilja
ha litet mera konkreta detaljer om fromhetslivet hos den stora
menigheten. Till stor del förmedlade väl prästen till sina sockenbor
– utom en viss etisk fostran – en mer eller mindre krass kultreligion
med en mängd magiska föreställningar, men i många fall gav den
sparsamt förekommande predikan och den enskilda själavården sä-
kerligen verklig kristlig uppbyggelse och fostran. De inte alltför·
sällan förekommande vittnesbörden om passionsmystik, känslan av
synd och längtan efter syndaförlåtelse låta oss ana ett starkare evangeliskt inslag i medeltidens kristendom än man eljest vore böjd att
föreställa sig.
Men det mesta som bar en äkta kristendoms prägel – så är åtminstone dens intryck som skriver dessa rader – måste sökas utanför den officiella kyrkans råmärken, framför allt i ordnarna, överraskande så tillvida som man kunde misstänka, att där finna en
lagisk övningsreligion renodlad, men förklarligt, om man betänker
att ordnarna efter allt att döma samlade de bästa och rena karaktärerna. Sitt mest samlade och innerliga uttryck fick fromhetslivet
hos Birgitta, den svenska medeltidens största religiösa personlighet,
och det är naturligtvis i sin ordning, att hon på ett överväldigande
sätt överskuggar det rika galleri av delvis mycket imponerande och
markanta personligheter, som möter hos Brilioth. Liksom om alla
verkligt betydande människor kommer omdömet om henne aldrig att
bli definitivt, men det förefaller, som om man i Brilioths väl avvägda”
558
Litteratur
och rikt nyanserade teckning fått den bild, som kommer verkligheten
så nära som möjligt, även om det alltjämt energiskt bedrivna Birgittastudiet på en eller annan punkt kan komma att retuschera bilden.
Bortser man från den rent hagiografiska litteraturen, framstår hon
väl i det allmänna medvetandet närmast som en härsklysten och hatfull hysterika. Brilioth döljer inte, att hon var en härskarnatur –
hon tillhörde ju också en gammal härskarsläkt. Men den personlighetens kraft, som betvang hennes samtida, har berott på hennes andliga höghet och övertygelsen om att hon talade å Guds vägnar, icke
på ett anspråksfullt väsen, anmärker Brilioth träffande (s. 248).
»Hennes asketiska och religiösa övningar hade böjt och tuktat hennes sinne. De ha väl icke kunnat utrota viljan att ordna och befalla
ur hennes väsen, men väl trängt den undan till det undermedvetnas
sfär. Därifrån vällde den åter upp, under det extatiska tillståndet,
i en våldsam våg, som förde med sig åtskilligt annat gods ur själslivets dunkla vrår, också kusliga och stundom morbida fantasier, som
sällsamt .blandades med produkterna av en stark och ädel diktarbegåvning.» Det är ganska märkligt att konstatera, hur här den moderna läran om det undermedvetnas oerhörda betydelse lärt oss att
sannare och riktigare uppfatta ett stort skapande religiöst geni.
Beklagligtvis minskades inflytandet av hennes religiösa personlighet
och gärning, som måste haft sin rot i inhemsk svensk tradition, genom hennes kanonisation, hur tidsenlig den än ter sig; efter denna
kunde hennes religiösa egenart liksom inte komma till sin rätt. »Ån
en gång», heter det träffande på tal om den barbariska avslutningen
på hennes kanonisationsprocess, »hade kultreligionens tjänare visat
sin förmåga att smycka profeternas gravar och förkväva deras anda.>>
Genom reformationen avbröts slutligen den birgittinska traditionen
alldeles i vårt land; det är fråga, om inte denna bland det verkligen
mycket obetydliga livsdugliga från medeltidskyrkan representerar
det mest värdefulla.
Bland det mycket gedigna och originella i denna bok skall här endast ytterligare framhållas den översikt av stiften, som ingår i
kapitlet »Den svenska kyrkan vid medeltidens slut». Samtliga stift
och stiftstäder genomgås med början i söder med Lund och slut i
norr med Uppsala och Åbo. Läsaren får här följa med på en rundgång under en skicklig cicerons ledning genom de olika stiftens
kyrkor och kloster – en art föredömlig topografisk kyrkohistoria.
Den lokala kyrkohistorien har här organiskt inarbetats i rikskyrkans historia.
* *
*
Till den »Svenska kyrkans historia», av vilken här ett band i korthet behandlats, har den ene av utgivarna, professor Hilding Pleijel,
anknutit en serie »Samlingar och studier», på vilken här till sist
endast uppmärksamheten skall fästas. Av serien, som skall innehålla
urkunder och specialundersökningar till den svenska kyrkans historia, har hittills utkommit tre band. Det första utgöres av utgivarens,
559
~-·.
.f
Litteratur
omsorgsfullt och sakkunnigt kommenterade utgåva av Kalmarbiskopen Herman Schröders intressanta, även person- och kulturhistoriskt
givande levernebeskrivning, det andra av professor Kjöllerströms på
viktiga fynd och nya uppslag rika behandling av ))Svenska förarbeten till kyrkoordningen av år 1571)) och det tredje av teol. dr Folke
Peterssons biografi över l>Olaus Svebilius intill ärkebiskopstidenl>,
den första större vetenskapliga undersökningen av Svebilius liv och
verksamhet.
Den nya serien, som vittnar fördelaktigt om den kyrkohistoriska
forskningens livaktighet och mångsidighet, skänker på ett föredömligt sätt den intresserade tillgång till källorna och originalen, och
man skulle önska, att exemplet följdes på andra områden av vårt
folks historia. Det skulle i hög grad öppna blicken för våra historiska tillgångar och i sin mån stärka medvetandet, att vi haft en
uppgift i historien liksom vi ha det i det närvarande.
EN SKYTTEANSK FESTSKRIFT
Av docent ERIK FAHLBECK, Djursholm
Festskrift till professor skytteanus Axel Brusewitz.
Almqvist & Wiksells boktryckeri-A.-B., Uppsala. 1941.
506 s. Kr. 10: -.
I den stora ofridens och nyordningens år framstår en regelrätt akademisk festskrift närmast såsom ett mirakel, ett budskap från de i
allt fall relativt fridsälla tider, då striden begränsades till affärslivets domäner eller politikens vädjobana eller till de lärda rymderna.
Den värdefulla festskrift, vilken på sextioårsdagen den 9 juni detta
år ägnats professor skytteanus Axel Brusewitz av vänner och lärjungar, har dock icke helt kunnat undgå spår av tidens oerhörda
händelser. Detta faller sig för övrigt naturligt, när man drar sig
till minnes den skytteauska stiftelseurkundens bekanta krav å professurens innehavare, att han skall vara, förutom historiens och en
god orator, även en politicus. Till ämneskretsen hörer l>politik» i den
bemärkelse, som olika tider kunna inlägga i detta begrepp.
Bland de tjugofyra· studierna av skilda författare märkes sålunda
starkt tidshändelsernas svall i Ragnar Simonssons l>Från Doumergue
till Petainl>, där den franska front-populairepolitikens reformerande i
prestissimotakt tecknas jämsides med de ideologiska strömningar,
vilka med all kraft sökt – och nu tempor~irt – verka som dess dödgrävare. Carl-Henrik Höjer granskar de belgiska fullmaktlagarnas
grundlagsenlighet och finner, att lagstiftningen i fråga förskjutit den
maktbalans, som 1831 års grundlagsfäder åstadkommit. Arne Björnberg följer l>Den norska regeringsmakten efter storkrigets utbrott
1939)), en konstitutionell översikt av de skakande händelserna i vårt
broderland. Man kan instämma i förf:s ord, att l>orsakerna till den
– långt ifrån fullt klarlagda – anakronistiska undfallenhet, med
560
j
Litteratur
vilken Norge mötte de våldsamma uttrycken för tidsskedets anda,
må sökas djupare än i en förment indisposition hos det parlamentariska systemet». Och man skulle livligt önska att det lyckades förf.
eller annan att klarlägga dessa orsaker, varav farliga spår även
på oss närmare håll förelegat!
Tidens händelser speglas, vederbörligen dämpade, även i några
av studierna berörande vårt konstitutionella liv. Eyvind Bratt skildrar sålunda sakkunnigt (»Om statsförvaltning och press») den offentliga nyhetsförmedlingens och informationens utgestaltning ute och
hemma, Birger Beckman skriver om revolutionär och konservativ
propaganda, varvid »konservativ» dock användes i skäligen missvisande sammanhang, och H.-K. Rönblom visar, huru konfiskation
utan rättegång enligt Tryckfrihetsförordningen ~ 3 mom. 9 under
händelsernas tryck uppväckts ur sin snart sekellånga dvala.
Grannländernas statsskick beröres, förutom av Björnberg ovan,
av Nils Herlitz (»Folkrepresentationer och regeringar i Norden vid
krigstidens inbrott 1939»), Sven Lindman (»Den svenska partibildningen i Finland»), samt av Rolf Fridholm i en minutiöst inträngande studie om »Regeringstyp och partibild i dansk minoritetsparlamentarism».
På klassisk svensk statsvetenskaplig mark befinna sig de studier,
vilka samlats inom överrubriken »Författnings- och förvaltningsproblem i Sverige». Georg Andren lämnar här med förstahands kännedom intressanta »anteckningar» angående statsutskottet och dess
arbetsformer, Karl Lindegren ger en historik över kommunikationen
mellan riksdagen och förvaltningen med och utan iakttagande av i R.O.
~ 46 föreskrivna former, J. L. Hartmann analyserar praxis beträffande uppskov med grundlagsändring, Gunnar Hesslen behandlar
den svenska centralförvaltningens karakteristiska, historiskt betingade uppdelning i departement och centrala ämbetsverk, närmast
under de senaste årtiondena, Yngve Larsson ger en fängslande översikt av den kommunala självstyrelsen och dess betydelse i svenskt
samhällsliv, och Ivar Öman granskar inifrån storstaden Stockholms
styrelseproblem.
Författningshistoriska spörsmål intaga, som sig bör, en bred plats
i denna festskrift. I studien »Sveriges statsskick under frihetstiden»
visar Lennart Linnarsson, huru den akademiska undervisningen på
1720-talet, berörande statsskicket, framhäver sambandet med 1600-
talets konstitutionalism, Gunnar Heckscher understryker i »Några
drag ur representationsfrågans sociala bakgrund» adelns tillbakagång under perioden 1809-1860 både som jordägarstånd och som ämbetsstånd, C. A. Hessler lämnar roande upplysningar om statens
konstvårdande verksamhet fr. o. m. 1866 (»Debatt kring en lönestat»,
d. v. s. nationalmusei), Edvard Thermmnius klarlägger källorna till
Louis De Geers minnen (viktigast breven till norske statsministern
Georg Sibbern), John Lindgren avtrycker och kommenterar tolv brev
från Axel Danielsson till Hjalmar Branting – ett bidrag i statsvetenskapens yttersta periferi -, Elis Håstad skänker en, även med
utförlig tabell bestyrkt, ny belysning åt tullstridens riksdagsmanna- 561
..·
-·~ •…
.1
Litteratur
val 1887-1890, Arne Wåhlstrand tecknar ur numera tillgängliga källor utrikesminister Lagerheims avgång ur andra Boströmska ministären hösten 1904, Herbert Tingsten avslöjar ur den annars ockulta
källa, som heter Partistyrelsens protokoll, att personvalet vid de socialdemokratiska regeringsbildningarna i Sverige i huvudsak legat
hos regeringsbildaren, och Knut Pettersson, slutligen, skildrar Karl
J ohanregimens misslyckade försök från anno dazumal, d. v. s. åren
1834-44, att av den vördnadsvärda »Postgumman» skapa en »rabulismen» bekämpande statsjournal, Sveriges statstidning – den försonande tidsdistansen förlänar dessa av samtiden med spänning
följda, nog så skarpa pennfäktningar en idyllisk färgton sedd mot
nuets grella bakgrund. Festskriften avslutas, enligt skick och bruk,
med förteckning över festföremålets skriftställarskap, en imponerande bibliografi med samlingspunkter, såsom envar statsvetenskapsman väl vet, kring problemen om 1809 års författningsverk, om referendum och om riksdagen och utrikespolitiken. Till denna förteckning kan fogas jubilarens i dagarna utgivna volym »Utrikesfrågors behandling i den svenska riksdagen», del III, vittnande om
obruten vetenskaplig vitalitet.
Det är, som sagt, ett glädjande vittnesbörd om vår lyckliga belägenhet i en ofridens värld, att ett samlingsverk som detta kunnat i lugn
och ro åstadkommas. Festskriftens mångskiftande bidrag, vilka alla
bjuda något av intresse och av vilka flera äro verkligt värdefulla,
härröra från vänner och, flertalet, från lärjungar till jubilaren.
De bära samtliga vittne om den uppskattning, som författarna och
utanför dessas krets många andra, delvis redovisade i festskriftens
tabula gratulatorum, hysa för prof. Brusewitz’ forskare- och lärargärning. Kring hans skytteauska lärostol har, utan buller, bång eller
riter, framvuxit en skola av statsvetenskapsmän, från vars krets åtskilligt av det bästa inom det senaste decenniets svenska statsvetenskapliga forskning stammar. Jubilarens egen, i sig själv så betydelsefulla forskargärning, verkar livgivande i denna krets, som fortfarande växer och frodas. Festskriften ingår såsom n :r 12 i den förnämliga serien Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i
Uppsala, där jubilaren ju utgör den självskrivna medelpunkten.
562
-”‘——-~—~……..———–

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner