Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.f
LITTERATUR
»LIVET PÅ LANDET» I SOVJETRYSSLAND- UR NYUTKOMMEN RYSK REALISTISK sKÖNLITTERATUR
Av redaktör PAUL OLBERG, Stockholm
Den sovjetryska skönlitteraturen lämnar ej sällan värdefullt material till förståelse för folklivet i jätteriket. Detta gäller, trots att
antalet realistiska romaner och noveller icke är stort i förhållande
till de tendentiösa alstren och trots att den ryske diktaren måste
lavera med stor skicklighet för att kunna skildra livets skuggsidor,
ty systemets principer få icke underkastas någon kritik. Här nedan
skola ges några skisser ur några nyutkomna ryska romaner och
noveller, ägnade så gott som uteslutande åt bondelivet i kolchoserna.
Med kolchos menas ett kollektivt lantbruk respektive en jordbruksförening på kooperativ grundval (Artel), eller en kommun. Kolchosen prisas i den ryska litteraturen såsom en frivillig, socialistisk
och mönstergill drift. Denna värdering står likväl i motsägelse mot
kolchosens verkliga karaktär, som varken är en frivillig eller en
socialistisk eller en modern lantbruksdrift. Kolchosen är uppbyggd
genom tvångsmedel, förnämligast till förmån för staten. Genom förordningar av statsmakten äro bönderna bundna vid kolchosen, om
icke formellt, så de facto. I kolchoslantbruket har staten det största
intresset: bonden är tvungen att ägna kolchosen ett bestämt antal
»arbetsdagar» mot en försvinnande ringa gottgörelse, och arbetets
avkastning kommer staten tillgodo. Såsom huvudintressent i kolchosens produktion ställer staten till dess förfogande lantbruksmaskiner
och redskap. Kolchosens kollektivistiska element bestå huvudsakligen i det gemensamma hearbetandet av jordegendomen och i den
kollektiva besittningen av boskapsskötseln.
Av de nya romanerna ur kolchoslivet förtjänar framför allt att
framhållas verket »Tjoplyje Gory» (»Varma berg») av den unge
sovjetryske skriftställaren Sergej Kruschinski. »Varma berg» är
namnet på den kolchos, som är romanens ämne. Det påfallande namnet är förbundet med den byns geografiska läge. Byn respektive
kolchosen ligger nämligen i en avlägsen trakt vid Volga, vid berg,
som skydda det odlade landet från de kalla nordiska vindarna. Tack
vare denna gynnsamma omständighet äro bönderna här i stånd att
bruka fälten flera dagar tidigare än grannbyarna.
Romanens händelser utspelas under åren 1936-1937. I denna trakt
lever folket i mörker, i föreställningar som komma oss att tänka
tillbaka på sjutton- och adertonhundratalens åskådningar. Här är
sedan länge en sektrörelse utbredd. Om sekteristernas credo erfar
man ur romanen, att de predika absolut askes och ett andra dop.
De äro vidare avgjorda motståndare till varje statsmakt. Sovjetstaten betrakta de som ett slags Antikrists herravälde, på vars un- 480
Tt
Litteratu1·
derminering de arbeta. De profetera världens snara undergång och
yttersta domen »Över levande och döda». De vänta på ett krig såsom
ett förebud till den nära förestående världsskakningen. Därför glädja
de sig åt inbördeskriget i Spanien. Sammanslutna till ett »broderskap» leva sekteristerna i underjordiska jordhyddor. Där förrätta
de sina riter: bön, fasta o. s. v. I spetsen för »broderskapet» står
en brutal fanatiker Christophorus, för vilka ändamålet helgar alla
medel. Anmärkningsvärt är, att sekteristerna i sina hyddor befatta
sig icke blott med religiösa angelägenheter, utan även med jordiska. De äga där verkstäder och framställa olika artiklar, som
kunna få avsättning i lantbruket, t. ex. vaxljus och tjära. Inför
offentligheten uppträder det sekteristiska »broderskapet» under den
»vandrande kyrkans» baner. Att en sådan »vandrande kyrka» överhuvud utövar verksamhet i Sovjetryssland erfar man, så vitt jag
vet, för första gången i Kruschinskis roman. Vanligen heter det,
att alla kyrkliga föreningar fullständigt ha likviderats just genom
de »gudlösas» rörelse. Representanterna för »den vandrande kyrkan»
uppträda överallt, hemligt eller öppet. Uppenbarligen är denna kyrkas inflytande på befolkningen mycket större, än man kan föreställa
sig. Omkring henne fylka sig alla troende, otillfredsställda, fattiga,
deklasserade, landstrykare, »rymmare» (beguny) o. s. v. Det är väl
onödigt att betona, att sekteristerna äro blodiga fiender till kolchossystemet.
Överraskande men begripliga verkar romanens skildringar av de
nära förbindelserna mellan sekteristerna och distriktets tongivande
kommunistiska ämbetsmän. Genom skogvaktaren Lukitsch’s stuga
löpa bland folket talrika trådar. sekteristerna och ämbetsmännen
äro förbundna genom ett gemensamt hat mot kolchosen »Varma
berg». Därför arbeta de hand i hand på driftens undergång.
Huvudfiguren i romanen är kolchosens ordförande Makarov. Denne
bonde är sedan sin barndom på det närmaste förbunden med byn
»Varma berg». Ingen mindre än hans far hade grundlagt byn. Med
den varmaste sympati, som smittar även läsaren, skildrar diktaren
Makarov som en ärlig och energisk man med en fast, social övertygelse, för vars förverkligande han är beredd till stora offer. I sin
egenskap av kolchosens ledare har den förtjänstfulle och ansedde
kommunisten Makarov med liv och själ hängivit sig åt bruket. Han
vårdar sig personligen om alla detaljer i »Varma berg». Under
Makarovs ledning har kolchosen konsoliderat sig och vunnit betydande framsteg: arbetet i bruket är väl organiserat; kolchosens avkastning stiger; den levererar punktligt den bestämda mängden
spannmål till staten. Makarov har infört biodling, som lovar en god
inkomst. Han ombesörjer rasförädlande boskapsavel o. s. v. Kolchosen »Varma berg» har vunnit en god klang i hela distriktet. Med
ett ord: Makarov äger alla förutsättningar att få utmärkelse genom
ett pris, genom förläningen av en röd fana. Men han måste likväl
kämpa hårt för att genomföra sina rationella åtgärder. Varje steg
han tar för kolchosens välstånd stöter på motstånd, som om alla
onda makter sammangaddat sig mot honom.
481
• .J.. _..:,-.,.
-.
Litteratur
Oppositionen mot Makarov drives icke blott av sekteristkretsarna.
Hans huvudmotståndare äro distriktets och områdets mäktiga partitjänstemän, nämligen partisekreteraren Pustotvoitov, presidenten i
distriktets exekutiva myndighet Semin och många andra kommunistiska funktionärer, vilka fylka sig kring partimaktägarna. Författaren gör ingen hemlighet av att alla dessa människor, tillika med
själve ståthållaren Alexander-Venediktovitsch, »en högskattad sovjetpolitiker, som äger att bestämma över 800,000 invånares öde», i moraliskt hänseende äro negativa element. I romanen sparas det icke på
färger för att skildra distriktets kommunistiska satraper i deras
rätta ljus. Den förintande karakteristiken av dessa makthavande,
deras levnadssätt och deras förvaltningsmetoder göra ett beklämmande intryck. Om Makarovs svårigheter vid uppbyggandet av
kolchosen ge följande episoder ett tämligen klart begrepp.
Makarov igångsätter byggandet av en vattenledning, enär befolkningen hittills har använt dåligt, ohygieniskt vatten. De ledande
partitjänstemännen protestera mot denna plan: en vattenledning
vore, enligt deras åsikt, bara en lyx. Likaså förklara de, att biodlingen såväl som rasförädlingsboskapsaveln vore alldeles överflödiga
saker. Kolchosen har bara att avleverera den fastställda mängden
spannmål till staten och ingenting vidare. För övrigt måste bönderna vårda sig om Pitt privata lantbruk. Makarov kämpar mot
partiinstansernas skadliga försök att taga kolchosens tomter i anspråk för spannmålsodling på betesmarkernas bekostnad. Kolchosens
ordförande går sin raka, ärliga väg. Han säger partimakthavarna
sanningen öppet och rent ut, kritiserar deras handlingar och försvarar kolchosen mot deras angrepp. Men det blir snart klart för
honom, att han för en ojämn kamp. Partibyråkratien har makten på
sin sida. De kommunistiska tjänstemännen rygga icke i kampen
tillbaka för de orenaste medel.
Så utkommer en dag i distriktets partitidning en hätsk insinuationsartikel mot Makarov. Honom läggas alla synder i världen till
last. Bl. a. heter det däri, att Makarov uppför sig som en »tsar och
Gud» och icke tål någon »självkritik». Man gör honom ansvarig för
många pinsamma händelser i »Varma berg», i vilken han absolut
icke har någon skuld. Kort och gott: man konstruerar »ett fall
Makarov». Denne vidtager mått och steg mot kampanjen, närmast
försöker han att genom brev vederlägga artikelns falska beskyllningar. Sedan reser han till staden och gör personligen besök hos
redaktören för partibladet och hos andra partitjänstemän. Det förgår några månader; under tiden ha handlingarna svällt ut i »fallet
Makarov». På den sämsta byråkratiska affärslednings sätt cirkulerar
det tjocka bandet med misstankar och anklagelser från den ena
partiinstansen till den andra. Den oskyldige och förtalade kan inte
genomdriva något. Ty den kommunistiska kommitten, partisekreteraren, presidenten för distriktskommitten, partiets undersökningsdomare, redaktören för partibladet – med ett ord, hela partieliten i
distriktet – arbeta i sluten trupp mot Makarov. Mot honom utsprides misstänksamhet och misstroende. Hans anseende misskrediteras.
482
——————~~·
Litteratur
Enligt övliga metoder görs processen kort med Makarov: han överlämnas till en partidomstoL I en offentlig rättsförsamling riktas
fantastiska beskyllningar mot honom, han blir offentligt skymfad.
Det heter, att föreståndaren för kolchosen »Varma berg» är anhängare av en »kontrarevolutionär», »trotzkistisk» organisation; så-
som »skadedjur» förtjänar han icke partiets och Sovjetmaktens förtroende. Anklagarna äro tillika domare. På ett påfallande sätt
hindrades den anklagade att försvara sig. Då han i några anföranden söker bevisa beskyIlningarnas grundlöshet, tages ordet ifrån
honom. Ännu hänsynslösare förfar man mot honom i kolchosen
»Varma bergs» medlemsförsamling, vari Makarovs avsättning från
sitt ämbete officiellt förkunnas. Här fick Makarov överhuvud icke
visa sig. Han anbefalles otvetydigt av partitjänstemännen »att hellre
stanna hemma». Följaktligen var Makarov icke i stånd att inför sitt
eget lantfolk framställa det verkliga sakförhållandet och bevisa sin
oskuld. Makarovs öde är beseglat: han blir utesluten från partiet och
avsatt från sitt ämbete som föreståndare för kolchosen. Mannens
begripliga harm över den orättfärdighet, som överallt förövas mot
honom, skildrar diktaren i följande gripande ord: »Hela hans liv,
alla hans tankar, hans glädje och hans sorg voro förbundna med
partiets intressen. Och plötsligt övergåvo honom hans arbetskamrater, hans partivänner. De slungade honom till marken och vände sig
bort från honom. Makarov var ur stånd icke blott att finna sig i
uteslutandet ur partiet, utan även att ens begripa, varför allt detta
överhuvud hade skett. Han må fråga sig: och varför denna beställsamhet, dessa angrepp bakom ryggen~ När en misstanke uppstår
mot en människa, skall man säga henne det öppet, man måste låta
henne få möjlighet att försvara sig. Men här var blott ett larm.
Allt utspelar sig som i en karusell …»
Till Makarovs efterträdare i kolchosen blir skogvaktare Lukitsch
vald, rättare sagt, utnämnd, samma Lukitsch, som verkar såsom förmedlingsman mellan sekteristerna och distriktets kommunistiska
tjänstemän. Lukitsch börjar sin nya ämbetsmannaverksamhet med
kolchosens ödeläggelse: biodlingen avskaffas, fåraveln försummas,
vattenledningen blir förstörd. En dag stickas några viktiga ekonomibyggnader i kolchosen i brand. Alla kolchosens motståndare
kunna vara glada.
Det är anmärkningsvärt, att Makarov efter uteslutningen ur partiet måste göra det överraskande konstaterandet, att han är isolerad
i »Varma berg». Visserligen uppträda så väl vid rättsförhandlingarna som även i kolchosens församling några talare till Makarovs
förmån. Men därmed var intresset för den oskyldige uttömt. Alltså
lämnade honom till och med Makarovs eget lantfolk i »Varma berg»
åt sitt öde. Denna inställning kan man blott förklara sålunda, att
de voro principiella motståndare till kolchosbruket, vars ivriga förfäktare Makarov var.
En gång utesluten ur partiet, råkade Makarov i ett fruktansvärt
läge: han blir till och med icke mera tåld som en enkel arbetare i
kolchosen; han får inte längre tidningen och bönderna i byn vända
…..
483
” ‘
•. _,
Litteratur
sig bort från honom, i synnerhet som umgänget med en man, vilken
blivit utesluten ur partiet, icke är utan fara. Särskilt grymt uppträda distriktets kommunistiska makthavande: när Makarovs barn
insjuknade, nekade de att skicka honom en läkare. Vid detta tillfälle
erinrade partisekreterare Pustotvoitov den förre kolchosföreståndaren, att han var utesluten ur partiet och avsatt från sitt ämbete. Han
förklarar därvid med cynisk- uppriktighet, att Makarov inte ens i
detta fall mer får taga partiets och statens tjänster i anspråk. »Men
jag är trots allt dock en sovjetborgare», genmäler fadern till det
sjuka barnet. Förgäves! Någon läkare kommer ej. Och barnet dör
i svåra lidanden utan läkarhjälp.
Självfallet har den energiska Makarov intet uraktlåtit för att utverka sin rehabilitering. Hans rättskänsla revolterar mot orättvisan.
Han skickar brev till partiinstanserna och anhåller om att få underställa sin angelägenhet en ny prövning. Men· hans brev lämnas obesvarade. Den nu medellöse bonden lånar pengar och reser till distriktsstaden för att personligen på ort och ställe övertyga om sin
oskuld; han söker sin rätt, sin elementära människorätt. Vid sina
vandringar från den ena partibyrån till den andra stöter han överallt
på en kinesisk mur av ovänlighet och avslag; förolämpande förklaringar slungas honom i ansiktet, ja, han blir ibland till och med
hånad. Alla Makarovs bemödanden förbli resultatslösa, han får ingen
rätt, ingen rättvisa. Makarov beger sig slutligen till en fjärran obekant ort. Kanske till Moskva~ Det är icke uteslutet, att han hyser
ännu en stilla förhoppning att en gång uppnå sin rehabilitering.
Som det ser ut, tvivlar författaren på att Makarov skall tillkämpa
sig sin rätt. Denna uppfattning kan likväl diktaren icke ge uttryck
åt. Annars hade romanen icke kunnat skåda dagens ljus i hans land.
I varje fall kommer läsaren till pessimistiska slutresultat. Dessa
kunna i några ord sammanfattas ungefär som följer: Den ärlige
bonden Makarov är i dag skyddslös och utarmad; de omoraliska kommunistiska maktägarna handla och vandla som förut; de äro i ämbete och värdighet och leva som välbärgat folk; kolchosen »Varma
berg» är så gott som i grund förstörd.
Kruschinskis roman »Varma berg» är ett upplysande tidsdokument
över de sovjetryska förhållandena.
En intressant framställning av böndernas inställning till kolchoslantbruket ger T. Semuschkins novell »Pojesdka domoj» (»Resan till
hembygden»), vilken publicerats i sovjettidskriften »Krasnaja Nowj»,
Moskva. Hjälten i novellen återvänder efter en längre frånvaro till
sin by. Han konstaterar med tillfredsställelse, att det i hans hembygd inte finns några »indier», d. v. s. bönder, som äga privatjordbruk. Men av släktingarnas berättelser erfar gästen, att de flesta
medlemmarna av kolchosen äro hårdnackade »minimalister». Med
detta begrepp menas bönder, som arbeta ett det minsta möjliga minimum av »arbetsdagar» till förmån för kolchosen. Vid första tillfälle
äro de i färd med att förstora sina privatinkomster; de samla t. ex.
bär i skogen och sälja dem på torget. När byggnadsarbete igång- 484
Litteratur
sättes i närheten av kolchosen erbjuda kolchosmedlemmarna genast
där sin arbetskraft. »Man påstår», står det i novellen, »att man tjä-
nar mindre i kolchosen (än på byggnadsarbeten), likaså i sovchosen,
det statliga jordbruket. Har du en gång presterat det erforderliga
arbetsminimum, så kan du leva efter behag, som t. ex. privatjordbrukare och icke som kolchosmedlem.» När ledarna för kolchosen
försöka att påverka »minimalisterna» till förmån för kolchosen och
fordra mer arbete för kollektivlantbruket, svara dessa helt lugnt:
»För minimum av arbetsdagar kommer tiden alltid att räcka till.
Därmed har jag ing·en brådska.»
Böndernas liv i en genomsnittskolchos skildras i en novell »Na
Pole Kulikowom» (»På Kulikowfältet») av W. Kudaschev (Nowi Mir
N 😮 l. 1940. Moskva). I kolchosen arbetas det flitigt, den fastställda
spannmålsmängden levereras regelbundet till staten. Livet löper
alltså i mer eller mindre normala banor. Kolchosens bondetyper
skilja sig icke från varandra genom några särskilda egenskaper.
Alkoholdrycker försmås ej: Snarare är motsatsen fallet. Ibland utspelas i byn små ofarliga excesser. Däremot äga här inga kulturella
anordningar rum. Om sammankomster av detta slag talas det i varje
fall inte i novellen. Kolchosens viktigaste tilldragelser äro dess
»stormperioder» i arbetet under sommarmånaderna. Naturligtvis deltar kolchosen i tävlingar med grannbyarna. Men dessutom organiseras tävlingar inom själva kolchosen, d. v. s. mellan enskilda medlemmar. Hos arbetarna vid jordbruksmaskiner, d. v. s. »traktoristerna»,
inpräglas, att de genom stora prestationer måste utmärka sig. Betecknande är, att en ohöljd fiendskap uppstår till följd av tävlingarna
såväl mellan de olika kolchoserna som inom kolchosen mellan dess
olika medlemmar. Av gestalterna i novellen »På Kulikowfältet» intressera särskilt den äldste arbetsledaren »brigadchef» Chariton Subkov
och direktören för distriktskolchoserna Waldejev. Subkov är en god
kamrat och organisatör, han är älskad av kolchosens medlemmar.
Waldejev är en utomordentligt sträng chef. Genom hela sitt uppträdande erinrar han om typen för en godsförvaltare från livegenskapens tid i Ryssland. Waldejev bereser sitt förvaltningsområde
blott i en täckt vagn; från vagnen utdelar han för det mesta sina
befallningar. Vid dessa ämbetsresor bemöter han brigadchef och arbetarna med en förolämpande ton; han fordrar av alla särskilda
ärebetygelser. Då en gång Chariton Subkov svarar honom med tillbörlig viirdighet, skyndar sig den duktiga direkti.iren att författa
en angivelse mot den äldste »brigadören». Han framlägger för partimyndigheterna en berättelse, vari Subkov framställes såsom en
»fiende till partiet och sovjetmakten». Detta oansvariga steg har
likväl svåra följder för Waldejev: han blir avsatt från sitt ämbete.
I hans ställe utnämnes den förtalade »brigadören» Subkov, vilkens
duglighet och trohet mot partiet är välbekant för de tongivande
partiinstanserna. Till läsarens belåtenhet slutar novellen med en seger för rättfärdigheten. Å ven en sådan final är icke utesluten bland
de egenartade sovjetryska förhållandena.
485
……_..__…..
. .1
..
Litteratur
En intressant illustration till förhållandena i kolchoserna lämnar
novellen »Utan hembygd, utan stam». Däri sammanfattar författaren,
L. Owetschkin, sina upplysningsrika reseintryck. I sin egenskap av
sovjettidningskorrespondent har han på sin resa kommit i beröring
med folket från rikets olika håll. För det mesta är det kolchosbönder
från åtskilliga områden i landet. De presenteras i novellen som »rymmare» (beguni), vilka äro utan hembygd och alltid befinna sig på
vandring. De söka en säker existens. :B~örfattaren är av den åsikten,
att deras vandringar uteslutande bestämmas av egoistiska motiv.
Han tror, att han måste döma »rymmarna». Under den ryska livegenskapen var antalet sådana »rymmare» tämligen stort. Då var
det bönder, som genom flykten ville rädda sig från de odrägliga
arbets- och levnadsförhållandena hos godsägarna och från den rigorösa militärtjänsten. »Vart går er resa?» frågar Owetschkin en bondreskamrat. »Till Beloretschensk», ljuder svaret. >>Varifrån kommer
ni~>> – >>Från området Saratov.>> – »Varför kommer ni till Kuban~>>
-»För att inträda i en kolchos.» -»Finns det då ingen kolchos hos
er, i Saratov~» – >>Jovisst, hur kan det vara annorlunda~ Jag själv
var där medlem av en kolchos.>> – »Varför har ni lämnat er hembygd?>> – »Emedan där råder missväxt, käre vän, vi har fått för
litet bröd.>>
En annan typ av >>rymmare>> är en tidigare välbärgad, mera bemedlad bonde. Han arbetade länge samvetsgrant i en kolchos. >>Och
vad var följden därav? Och för vem, frågar jag er, har jag arbetan
Hela avkastningen av mitt arbete, alla mina besparingar måste jag
avleverera till kolchosen. Och jag har stannat vid platt intet. Jag
har redan hittills arbetat för kolchosen. Nu skulle jag åter arbeta
för den1 Nej, det är barnsagor!>> Och bonden förklarar: >>Jag tillhör
inte längre narrarna.>>
Bland >>rymmarna>> finns det även vandrande hantverkare. Dessa
marschera från den ena kolchosen till den andra. De stanna kvar i
det bruk, där de få en tillfredsställande lön för sitt arbete. En av
dessa hantverkare, Gunkin, berättar för författaren sina intryck från
åtskilliga kolchoser, som han har lärt känna under sina vandringar.
Dessa intryck äro allt annat än fördelaktiga för detta slags lantbruk.
Bl. a. har han gjort den iakttagelsen, att de kolchoser, som >>bygga
mycket» och som lanceras såsom sociala stordrifter, betala dåliga
arbetslöner. Däremot är de små och primitiva kolchosernas gottgö-
relse betydligt högre.
En bedrövlig berättelse lämnar i novellen >>Utan hembygd, utan
stam>> »rymmaren>> Gritzko. Den ukrainska bonden och hans hustru
Nastja vandra med allt sitt pick och pack. Routen går från ett område i Ukraina till Krim. Han lämnar kolchosen i sin hembygd,
emedan där råder nöd och kaos. Tio år har han arbetat i hembygdens kolchos. Under denna långa tidrymd hade kolchosen inte en
enda duktig föreståndare, trots att dessa ofta växlade. En var drinkare, en annan hade långa öron, som >>räckte över hela gården>>, och
den tredje ville inte arbeta. Nu tjänstgör som föreståndare Mitka
Sachartschuk, som redan blivit fördriven från tre kolchoser, >>emedan
48G
Litteratur
han inte förstår att sköta ett lantbruk». »Bönderna i kolchosen vägrade att ta emot honom. Likväl har partiets kretskommitte egenmäktigt insatt denne man i ämbetet. Hela byn känner Sachartschuk
som en odåga ur en kaotisk familj: sådan var hans far, sådan var
hans farfar.» Ett begrepp om den nye föreståndarens egenskaper
kan man göra sig av följande händelse; han har framlagt den märkvärdiga planen till överläggning: att utbyta kolchosens hästar mot
kameler. Genom denna »reform» tror han sig uppenbarligen kunna
lyckliggöra lantbruket. Författaren frågar, varför bönderna icke inlämna några besvär hos partiinstanserna mot de oförnuftiga åtgärderna. Därpå svarar bondhustrun Nastja, att hennes man varken
kan skriva eller läsa.
Slutligen ännu några karakteristiska stickprov ur den mycket intressanta romanen »Bruski» (Bjälkor) av Panferov. En av romanens
hjältar, Ilja Gurjanov, är upprorsledare. Han kritiserar i en församling statsmaktens kolchospolitik på följande sätt: »Agitatorer
deklamera i starka tonarter, att bondeklassen levererar spannmålen
frivilligt, transporterar den till torget för en spottstyver under röda
fanor. Men på dessa fanor är det bondeblodet, som faller i ögonen,
blod, som flyter sedan århundraden. Må detta blod föresväva dem,
som med fanfarer påstå, att bonden frivilligt för spannmålen i röda
transporter!» I viss mån kan kommunisten Schdarkin betraktas som
antipod till Gurjanov. Schdarkin utmärker sig för sitt rigorösa undertryckande av ett bondeuppror och befordras till direktör. Han
gör en stor karriär, och får befattning såsom en mäktig partisekreterare, vilken bygger kolchoser med våldsmedel. Han lever som en
välsituerad man, bebor en sexrumsvåning och äger en automobil, en
gratifikation från folkkommissariatet för metallindustrin. Schdarkin
uppnår den höga värdigheten av medlem i partiets centralkommitte
och gynnas personligen av Stalin.
Dessa båda typer äro egentligen symboliska för den ryska kolchosens öde såväl som för mentaliteten hos maktägarna, på vilkas befallning kolchoserna byggas.
487

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner