Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1939
Av fi’l. d: r ELOF EHNMARK, Uppsala
När man söker överblicka året 1939 från vitterhetens synvinkel,
kan man till en början erinra om, att det varit ett de litterära jubil!’lernas år. En rad betydelsefulla författare – Verner v. Heidenstam, Albert Engström, Hj. Söderberg och Bo Bergman – ha firat
minnesdagar, och detta har givit anledning inte bara till hyllningsartiklar utan också till återblickar över den utveckling, som försiggått, ända sedan hövdingen för 90-talisterna gav nya signaler för
diktens väsen och ändamål. I många avseenden kan man alltjämt
förnimma sambandet mellan sekelslutets samt det begynnande 1900-
talets diktning och vår tids, och i vissa fall kan man märka en förnyad överensstämmelse, främst i fråga om uppskattningen av det
egenartat och självständigt svenska. Men man har också goda skäl
att sätta ett gränsmärke vid de förra världskrigsåren, då en ny generation med nytt synsätt trädde fram. Inskränker man sig till 1939
års litteratur, kan det tvivelsutan sägas, att årets diktning naturligt sluter sig till decenniets föregående tendenser och utveckling,
men man kan också skönja, att den tagit intryck av det mörka hot,
som under hösten bröt ut i öppet våld och gjorde år 1939 till ett
historiskt gränsår. Mycket tyder på att det gångna året också litterärt sett bildar slutet på ett skede och förebådar övergången till
ett nytt.
Som antytts fortsätter 1939 års roman- och novellkonst, vartill
denna uppsats är begränsad, i stort sett decenniets debatt om ett
fredligt och självstyrt lands sociala förhållanden, om samhällsklassers och individers livsinställning och kamp för att hävda sig, om
allmänmänskliga eller särpräglade psykologiska problem etc. Allt
detta kan synas redan föråldrat och ovidkommande, när det numera
gäller de rent elementära värdena och själva vår existens är i fara.
Vi ha föga tid till övers för pysslande med freudianska komplex och
klasspolitiska missnöjesanledningar. Likväl höra de ting, som litteraturen behandlat, till de allmängiltiga och nationellt egenartade,
till det som kommer att bestå och alltid ta människors intresse i anspråk. Och även om 1939 års vittra skörd inte är imponerande, ger
den dock en tydlig bild av vårt väsens art och vår tids inställning.
Sveriges snabba sociala utveckling har föranlett en rad författare,
vilka stått i denna utvecklings mitt och berörts av ståndscirkulationen, att hämta ämnen från den viktiga process, som de själva upplevt, och den självbiografiska romanen har därför haft särskilt god
jordmån under 1930-talet. Sist i raden kommer M a r t i n K o c h,
61
Litteratur
själv en av proletärdiktningens pionJarer. Hans Mauritz är ingen
egentlig roman utan en samling novellartade skisser, som berätta
episoder från hans barndoms- och skolår och hans tid som målargesäll. Han gör ingen svartmålning av den fattiga barndoms- och
ungdomstiden. Snarare är det en ljus, lyrisk ton över berättelsen,
den är en kärleksförklaring till det unga sinnets fantasirikedom,
spänstighet och okuvliga optimism. Boken är att betrakta som inledning till en längre svit, vilken säkerligen kommer att få dokumentariskt värde.
Till samma genre hör M o a M a r t i n s o n s Kungens rosor, en
fortsättning av den serie, som berättar om statar- och proletärflickan Mias utveckling. Mia får här tillfälle att blicka in i nya och
främmande världar.. Som barnjungfru i en prästgård lär hon sig,
att också välbärgat folk har sina problem och ingalunda saknar förmågan att trassla till förhållandena för sig. Som biträde vid kallskänken på utställningsrestaurangen i Norrköping 1906 får hon erfarenheter om en ny samhällskategori med egen inbördes klasskillnad: skildringen av restauranglivet, sett från köksdepartementets
synpunkt, bildar bokens händelse.rika huvudparti. Ett senare avsnitt
skildrar Mias upplevelser i Stockholm, bl. a. av arbetslösheten. Moa
Martinson har ett rikt erfarenhetsstoff att behandla, men att hon
kunnat göra så mycket av det beror på att allt är så intensivt upplevt och skildrat med den naturliga berättargåva, som utmärker denna
författarinna. Hon har ingen svårighet att referera den dåvarande
Mias sätt att uppleva, tänka eller fantisera, och varje bild och händelse blir frisk och levande under hennes händer. »Kungens rosor»
är ett mycket personligt dokument av en författarinna med klara
ögon, varmt hjärta och en klang i rösten, som är både ursprunglig
och rolig att lyssna till.
Från ungefär samma sociala skikt, som Moa Martinsons Mia stammar från, har I v a r L o-J o h a n s s o n hämtat stoffet till sin mest
uppmärksammade produktion. Han har blivit det svenska statarlivets epiker. Romanen Bara en mor har sin främsta styrka som
miljöskildring. Det skulle säkerligen inte vara svårt att lokalisera
det sörmländska gods, vars statarfamiljer bilda bokens persongalleri,
men samtidigt har berättelsen en prägel av allmängiltig, konstnärlig
sanning. Lo-Johansson kan beskriva en torpstuga eller statarlänga,
så att man tycker sig själv ha sett den, han vet precis, hur det går
till på bröllop och begravningar liksom i vardagslag inom dessa kretsar, han har reda på de olika sociala skikten inom statarnas egen
värld och han håller reda på vad man skvallrar om och intresserar
sig för. Huvudpersonen, statarkvinnan Rya-Rya, är skildrad med
samma minutiösa realism. Hon är lika mycket individ som typ,
hon hör vardagen och massan till, en människa, som lever nära jorden och är i jordiska drifters och instinkters våld liksom de andra
men som har sitt eget öde att möta och sitt eget ansvar att ta. Åven
om det kan skymta något av konstruktion i skildringen av de avgörande händelser, som gripa in i hennes liv, så är hon dock mycket
62
Litteratur
säkert gestaltad, utan all sentimentalitet men med en inlevelse, som
gör henne sann. Lo-Johansson är en epiker med gott handlag. Han
förmår samla detaljerna till en helhet och skänka framställningen
en rytm, som går helt i takt med det livsförlopp, som skildras. Det
är något av gammaldags säker hantverksskicklighet i hans förmåga
att med sten fogad till sten bygga upp sin roman till ett fast och hållbart verk.
Det jordbrukande svenska folket har även i övrigt sin givna plats
inom årets prosadiktning. I r j a B r o w a l l i u s fortsätter sina
skildringar från närkisk bygd i romanen Två slår den tredje. Liksom
i de båda föregående romanerna från samma trakt berättar hon om
tragiska brott och dystra mtinniskoöden; fortsätter det på samma
sätt, kan man snart börja tycka, att den bondesocken hon ständigt
återvänder till, förefaller slagen av någon mystisk förbannelse.
Också Irja Browallius känner sin bygd i grunden, men hon hör inte
till de omsorgsfullt miljöbeskrivande bondeskildrarna i 90-talets efterföljd. Hennes intresse är i första hand psykologiskt och sin förtrogenhet med miljön utnyttjar hon främst som förklaring till de olika
personernas väsensart och livsinställning: de äro produkter av dess
atmosfär och anda. »Två slår den tredje» är en psykologisk brottmålsroman, vars intrig varierar triangeldramats ofta utnyttjade
litterära uppslag. Som kriminalskildring lider romanen av ett alltför påpassligt händelsernas spel och en del arrangerade upptäckter.
Men huvudvikten tir lagd på det inre skeendet; rättskipning och
straffmätning höra snarare ödesdramat än brottmålsromanen till.
Ehuru förf. på ett lättvindigt sätt tappar bort den sektreligiositet,
varmed hon från början utrustat huvudpersonen, den viljestarka
Helena, är denna person skildrad med pregnans och tydlighet, och
hennes utveckling tir ett nytt exempel på Irja Browallius förmåga att
låta arv och miljö skänka belysning åt en karakttir.
Ljusare till kynnet men också grundare i strukturen är S a Il y
S a l m i n e n s Den länga våren. Man märker, att författarinnan till
årtiondets största boksucce känt ansvaret tungt, när hon arbetat
på den för hennes anseende så betydelsefulla romanen numro två.
Hon har vidgat området för handlingen, vilken nu rör sig över olika
sociala skikt, och har med stor grundlighet fogat in i berättelsen
hela sin kunskap om åländskt liv i helg och söcken. Men noggrannheten och detaljrikedomen ha förtagit en del av den friskhet, som
utmärkte »Katrina». Det dröjer också, innan ber~ittarlusten får luft
under vingarna och handlingen spännkraft och fart. Huvudpersonen är den bortkelade yngsta dottern Mariana i ett småbrukarhem,
vilken utvecklas till en överkänslig, frigid sensitiva. Först när hon
får klart för sig, hur mycket människor kunna offra för varandra
och vad den verkliga kärleken förmår, kommer hon tillrätta med
sig själv. »Den långa våren» är närmast en bygdeskildring i den
gamla beprövade stilen från Almquists dar, och om inte annat, så
kan den demonstrera, att den slitstarka varan alltjämt är användbar.
Men porträttet av Mariana visar d~irjämte, att Sally Salminen sökt sig
63
5-4020. St•cnsk Tidskrift 1940.
·–~
Litteratur
till svårare problem än i debutromanen. Hon har ingalunda misslyckats men inte heller åstadkommit något jämbördigt med Katrina.
Läsaren känner ingen riktig benägenhet att på allvar engagera sig
i den unga damens konflikter, även om typen är väl träffad och det
onekligen finns både kunskap och upplevelse i skildringen av hennes inre problem, av hennes kluvenhet och tvekan och av hennes svå-
righet att komma tillrätta med en verklighet, som inte motsvarar
hennes drömmar men inte heller visar sig vara något att fly från
i skrämsel.
.Arets centrala bonderoman är V i l h e l m M o b e r g s av djupt
allvar präglade Giv oss jorden!, avslutningsdelen i Knut Toringtrilogien. .Ändå finns det något av traditionen från Almquist också
hos denne bonde-epiker. Knut Toring blir en egendomslös jordbruksarbetare, fri från ägandets tyngd men rik i glädjen över jordens
must och fruktbarhet. Han sysslar med ett litterärt verk, som
skall heta »Jorderiket är vårt» och vars Credo – eller rättare Pater
noster – lyder: »Ske vår egen goda vilja! Tillkomme vårt rike!
Giv oss jorden!» Hans lära är m. a. o. en profan idealism med anor
från Rousseaus naturevangelium, och Moberg låter sin alter ego sluta
som profet för önskedrömmen om en sund och fri mänsklighet i
okvald besittning av jordens och andens håvor. Men Knut Torings
praktiska problem stå kvar olösta. Detta kan bero på att Moberg
inte funnit någon lösning och det i sin tur kan förklaras av att
romanen skrivits 1939 och att dess händelseförlopp utspelas 1938. De
gamla positionerna ha rivits upp. De förutsättningar, från vilka samhällsreformerna skulle fortsättas, ha inte längre befunnits säkra.
Det gäller viktigare, enklare ting. Pacifisten Moberg har fått det
nya ärendet att förkunna sin stridsberedskap inför det hotande våldet. Knut Torings viktigaste uppgift är att mana till försvar för
hem och land i kraft av sin tro på människan och i vetskap om att
denna tro har sina rötter i den västerländska anda, som i sekler varit ett med svenskt väsen. »Giv oss jorden!» är emellertid också en
betydande bonderoman, skriven med intensiv kärlek till den värendsbygd, som Mobergs diktning växt upp ur. Boken har många levande
porträtt och träffsäkra vardagsscener. Den Mobergska musten och
förkärleken för vad hans gubbar kalla »det fysiska» saknas inte heller, lika litet som den gamla skeptiska inställningen till religionen.
Trots detta når skildringen sin höjdpunkt på de sidor, som handla
om Knut Torings gammaldags fromma moder under hennes sjukdom
och sista stunder. Så ömhänt, så vackert och så gripande har Mobergs skildringskonst aldrig framträtt, som när han berättar om
denna skröpliga, utsläpade, tappra, trosvissa gamla kvinna, vars
livsinställning liksom sammanfattas i den enkla repliken: »Int gör
dä nånting, om en plågas i detta här livet.» Här visar han, att det
inte är som förkunnare eller problemlösare han når högst, utan helt
enkelt som diktare.
Ett likartat samhällsproblem tas upp i A r n e H ä g g l u n d s Den
rike ynglingen. Här är det fråga om en bondbygd, som industriali- 64
Litteratur
serats och som lever bra under högkonjunkturen men när som helst
kan hotas, om andra tider bryta in. Sonen till den, som skapat de
nya förhållandena, en semestrande akademiker, anställd vid ordboken i Lund, får för sig, att han skall stanna kvar och rädda sin
hembygd undan det hotande fördärvet. Han resignerar emellertid,
sedan han kommit till insikt om att det i själva verket bara var tomheten i hans eget dittillsvarande liv, som kommit honom att fantisera om övermäktiga stordåd. En kärlekshistoria hjälper honom ur
de personliga svårigheterna. Romanen, som byggts upp kring ett
aktuellt problem av social räckvidd, kommer alltså att begränsa sig
till ett personligt. I behandlingen av detta betecknar den ett framsteg för den unge författaren själv. Men här finns ingenting av den
dova oron och det djupa allvaret i »Giv oss jorden!»
Mobergs roman är överhuvud det bästa exemplet på tidshändelsernas förmåga att sätta sin prägel på litteraturen, nästan oberoende
av det stoff, som behandlas, och den miljö, som skildras. Däremot
är det blott i ett enda fall, som själva det stora världsdramat förvandlats till fiktion och i denna form blivit föremål för analys.
Denna på en gång tacksamma och svåra uppgift har H a r a l d
B e i j e r ålagt sig i romanen J oos Riesler. Beijer har ofta laborerat med ett fantasirike, som varit likt en eller annan modern stat
men aldrig helt kunnat identifieras med någon. I den nya romanon
vill han dock inte, att någon tvekan skall råda om verklighetsunderlaget. Beijer har så nära som möjligt sökt följa en diktators väg
från idealism till maktfullkomlighet. Han står på en gång imponerad och skräckslagen inför denna typ, som han måhända söker
göra tragisk utan att i så fall ha lyckats men som han i varje fall
analyserat med skärpa på många punkter. Själva romanhandlingen
varierar på nytt Beijers genomgående tema: rättfärdigheten. Skildringen rör sig kring en familj, som splittras genom diktatorn Sesars
makttillträde. En av sönerna, J oos Riesler, får gå vägen från socialism till »sesarism» och därefter genomskåda diktatorns rättshaveri. Liksom alltid hos Beijer ha personerna schematiserats oeh
händelserna tydligt fogats samman för tesens skull. J oos Rieslers
utveckling blir inte på alla punkter helt klar, men han belyser mycket konsekvent det rättspatos, som är den egentliga inspirationskällan till Beijers på en gång livligt fabulerande och egendomligt tvärhuggna berättarkonst och som skänker den dess energiska, virila
kraft.
Inte heller den kylige, personligt tillbakadragne skeptikern O l l e
H e d b e r g har förmått eller önskat hålla sig utanför tidens stormar. I våras avbröt denne annars exakt regelbundne producent av
en roman varje höst sina vanor för att med den bittert aktuella satiren Ut med blondinerna! tydligt betyga sin avsky för de diktatoriska våldsmetoderna. Hedbergs nya roman, Stopp! Tänk på något
annat, har däremot en titel, som kunde tyda på reträtt oeh resignation. Innehållet dementerar emellertid en sådan tolkning. Boken avslutar historien om Karsten Kirsewetter, den unge upptågsmakaren,
65
Litteratur
som briljerat i så många frivilligt påtagna roller men som föll i
sin egen grop, när hans enda stora och allvarliga känsla, kärleken
till Sonja, inte blev tagen på allvar. Den närmast föregående volymen skildrade, hur Karsten svarade genom att stå det onda emot.
När livet nekade honom lyckan, riposterade han med asketism; sveks
han av makterna, så ville han i stället göra sig själv osårbar. Den
avslutande romanen berättar om Sonjas återkomst och Karstens definitiva seger. Det finns vissa dunkla partier i boken, t. ex. framställningen av Sonjas karaktär, som inte blir alldeles klar men
kanske inte heller är avsedd att helt klarläggas. Karsten är desto
mer minutiöst studerad. Han är en romanfigur helt i Hedbergs egen
stil, lika kvick och ironisk, en lika skeptisk och intellektuell resonör
som han, med samma· intresse för människor och samma rädsla för
sentimentalitet. Det är uppenbart, att Hedberg trivts med sin
Karsten, men det är även troligt, att Karsten inte bara givit honom
tillfälle till spirituella reflexioner, aforismer och tänkespråk utan
också hjälpt honom att övervinna den känslokyla, som han förut
bepansrat sig med. Har Hedberg hittills nöjt sig med att avslöja
egoismen och självtillräckligheten i den mänskliga tillvaron, så har
världsläget nu tvingat honom att upptäcka och anlita botemedlet,
som måste vara egoismens motsats, kärleken, den som på en gång
är amor och caritas. Karsten personifierar denna nya inriktning.
Han visar- liksom Gullberg i sin magistrala dikt »Kärleksroman»-
hur den ansvarslösa generationen ställts inför tillvarons irrationella,
dominerande makter, inför nödvändigheten att fatta en position, ta
ett ansvar och välja sin plats i striden. När Karsten på bokens sista
sida betraktar sin nyfödde son, förmår han endast framstamma det
enda ordet: förlåt. Repliken är betecknande; den förenar på ett
oemotståndligt, nästan rörande sätt Hedbergs gamla skeptiska inställning och hans nya förkunnelse av ansvar och beredskap.
Olle Hedberg är medelklassens skildrare. Den borgerliga tillvaron
i det svenska samhället har naturligtvis många andra och högst
olikartade uttolkare, vilkas gemensamma intresse det varit att från
skilda synvinklar studera gruppers eller individers psykologi. A l i c e
L y t t k e n s har i Falskt vittnesbörd vågat sig på företaget att·
skildra en industrifamiljs utveckling mot undergång under tre generationers tid. Hon vill demonstrera, dels hur släktegenskaper,
miljö och uppfostran sätta sin prägel på familjemedlemmarna, dels
hur dessa reagera inför den sociala utvecklingen under det senaste
halvseklet. Varken uppslaget eller utförandet är originellt, och inte
heller sticker förf. under stol med att hon använt modeller ur
verkligheten: den av sönerna, som blir skådespelare, är helt utformad efter Gösta Ekman och får t. o. m. hans glansroller. Alice
Lyttkens är emellertid en driven författare med rapp skildringskonst och en odiskutabel förmåga att individualisera ut figurerna
på släktegenskapernas grund. Särskilt har hon velat gå till angrepp
mot hyckleriet, den uppblåsta självhävdelsen under moralens täckmantel. Egenskaperna återfinnas hos den hemmanazistiske person,
66
Litteratur
som motsvarar boven i stycket och som författarinnan avslöjar med
förtjust redobogenhet. Som hans kontrast framför hon den praktiskt dugliga, socialt ansvarskännande, osjälviskt arbetande kvinnan,
dottern i huset, vilken genom kriser och kontroverser söker hålla
företaget flytande. Bättre än med dessa litet konventionellt kontrasterande gestalter har hon lyckats med den gamla farmodern,
en tung och tvär representant för den patriarkaliska tidens arbetsgivarsläkte. Romanen är rik på händelser och ger genom sitt ämne
och sin breda uppläggning ett stycke av det Sverige, som de senare
generationerna upplevt.
På många sätt besläktad med »Falskt vittnesbörd» är E l s a N e ls o n s Broar från man till man. Också den är en familjekrönika,
med centrum i den Oscariska tidens Sverige. Handlingen rör sig om
en driftig, utåtriktad och ärelysten affärsman, som med en god portion hänsynslöshet och egoism driver sin vilja igenom och når sitt
mål: en position i samhället. Men han segrar endast till det yttre.
Vad han innerst inne velat, att grunda en dynasti och få sin familj
med sig, misslyckas han med. Sönerna gå sina egna vägar och förenas blott i sin opposition mot fadern, som de tidigt tvingats att
genomskåda. Förf. har tyvärr alltför ofta sett sig nödsakad att tillgripa allsköns skrällar- från drunkning till jordskalv och Amaltheadåd – för att få handlingen att löpa och trådarna att tvinnas samman. Denna mekanik lyser på ganska många ställen igenom och har
delvis smittat av sig på personbeskrivningen, som inte är fri från
typisering. Annars är skildringen rask och det är målmedvetenhet
och konsekvens i romanens genomföring fram till en etisk programförklaring.
Ett litteriirt tema, som i ännu högre grad koncentrerar sig till
det psykologiska området, konflikten mellan dröm och verklighet,
vilja och förmåga, har med särskild förkärlek tagits upp till behandling av signaturen »Fredrik Thomas», vilken nu framträder under eget namn: F r i t z T h o r e n. I sin föregående roman skildrade
han en vetenskaplig begåvning, som tvingats ta tjänst men inte kan
släppa drömmen om att i frihet få helt ägna sig åt forskningen;
mannen slutar med att resignera men genom offret bärgar han sin
vinst i det gemenskapens liv, som hör människan till. Den nya romanen, Jag är eld och luft, kompletterar den föregående. Här skildras
en människa, som går miste om verkligheten och endast får drömmens och längtans skenvärldar till arv och eget. När prästdottern
Jenny sviks av sin älskade, återstår henne endast surrogat. Men
hon vägrar att acceptera detta faktum. Med hela sin vitalitet och
fantasikraft söker hon medel att mätta livshungern, om inte på annat sätt så genom att omdikta verkligheten. Men livet låter inte
forma sig efter hennes drömda ideal. Hon kommer så småningom
till teatern och blir tragediennen på modet. I diktens skenvärld sö-
ker hon vinna kompensation för sin livstörst. Thorens roman handlar inte om konstens offerväsen utan snarare om dess förmåga att
rädda undan livsnederlaget. Den skildrar en speciell individs möj- 67

,
Litteratur
tigheter att komma tillrätta med det eviga, Stagnelianska problemet: kraften att begära, tvånget att försaka. Berättelsen härom har
förts fram med sträng konsekvens och psykologisk skarpsynthet i
teckningen av det inre skeendet. Thorens konstnärliga signum är
psykologisk realism. Under hans händer blir Jenny ingen tragisk
heroine, endast en människa, vars innersta utforskas och visar
mänsklig storhet och svaghet i trasslig sammanvävnad. Och männen omkring henne äro varken hjältar eller bovar utan vardagliga
människor på ont och gott, respektabla och löjliga på samma gång.
Det förmärks inte heller något behov av regiknep och schabloner i
denna rappa, spännande och livfulla roman, vars stil är kryddad
med en verkningsfull ironi. »Jag är eld och luft» är en av årets mest
betydande romaner, kanske den markantaste av alla, och Fritz Thoren har med den blivit ett namn att räkna med.
Det finns i Thorens livssyn något av antingen eller, jord eller eld,
dröm eller verklighet. D a g m a r E d q v i s t skildrar i Andra äktenskapet den mänskliga vardagsvärld, vars livsrum så ofta får begränsa sig inom kompromissens ram, där man når fram till ett »både
– och» endast genom att skära av hälften av vardera. »Andra äktenskapet» skildrar egentligen två äktenskap. Beskrivningen av
adjunkten Roests första hustru ger belägg för tesen, att ingen så
raffinerat elakt som en kvinnlig författare förstår konsten att avslöja kvinnliga svagheter och brister. Sitt andra äktenskap ingår
han med en självförsörjande kvinna, som har intressen utanför hemmet. Exemplet har valts på ett sätt, som gör fallet både tämligen ordinärt och väl ägnat till psykologiska utredningar. Båda parterna ha
olika inställningar till varandra, det förflutna kan inte strykas över,
det närvarande hotar med fallgropar av oväntat slag, det gäller att
ömsesidigt ta och ge, understödja och stryka över. Allt detta skildras
med en ovanligt klar blick för verkligheten och vardagskraven i en
äktenskaplig sammanlevnad. Episoden med en vildfågel, som hotar
det nya äktenskapet, kommer som ett romaneskt inslag i romanen,
men överdrives lyckligtvis inte. Den är endast till för att mata fram
handlingen till ett resonabelt romanslut. När man slår igen boken,
känner man tillfredsställelsen av att ha haft med en mycket omdö~
mesfull och levnadsklok författarinna att göra, en som har något
att säga och kan säga det väl.
En mer renodlat psykologisk roman, avsiktligt isolerad från sociala samband, finner man exempel på i E v a B e r g s prisbelönta
Lockrop om våren. I sin senare produktion har Eva Berg särskilt
intresserat sig för en viss människotyp, den egocentriskt förkrympta.
Aven den nya romanen har en centralfigur av denna art, den redan
avlidne fadern till två systrar, en familjetyrann av det slag, som
vet att dölja sin själviskhet och nå sina mål genom en förklädnad
av sentimentalitet, esteticism, inbillningssjuka och virtuos förmåga
att väcka medlidande. Den äldre systern, Elisabet, finner kompensation för sitt livs tomhet i en svärmisk kult av fadersminnet, den
yngre, Molly, som tvingats avstå från sin älskade, förfaller till apati.
68
Litteratur
Konflikten uppstår, då Molly börjar genomskåda faderns rätta vä-
sen, och den når sin kulmen och avslutning, när en sol- och vårman
av tämligen ordinärt slag infinner sig. Eva Berg har velat ge
den psykologiska förklaringen till den sorts psykiska förträngning,
som torde vara en förutsättning för att sol- och vårbranschen kan
florera, och hon har också åstadkommit betydande människostudier,
både i fråga om Elisabet med hennes patetiska idealitet, hemligt
avundsamma skräck för det sexuella och behov av moderlighet, och
om Molly med hennes otillfredsställda lyckahunger och hjälplösa kapitulation.
Också H a n s B o t w i d s lilla kollektivroman W ennbergshöjd rör
sig på det inre planet. En handfull människor, var och en med sin
sak att skämmas för innerst inne och sitt sätt att skyla över den
och hävda sig, få sina perspektiv förändrade genom några annars
icke uppseendeviiekande händelser. Allt är mycket diskret och lågmält berättat, enkelt och vardagligt men med sträng inre konsekvens
och ett lyhört sinne för de små skiftningarna och de dolda drivkrafterna under själslivets ytlager.
Närmast till den grupp, som behandlar generationsväxlingen och
dithörande sociala problem, skulle man kunna räkna A n n a B j ö r km a n s roman Asen. Den rör sig kring temat herrgårdslivets förfall i kamp mot den praktiska och kallt sakliga nya tiden. Men trots
sin ambition och sympatiska rätlinjighet verkar författarinnan inte
riktigt initierad, inte benägen till mer ingående analyser. Vad man
minns bäst är i stället ett verkligt sakkunnigt porträtt av en folkskollärarinna, en studie av en yrkeskvinna i hennes värv och förhållande till omgivningen, vilken har en mycket mer personlig och
levande färg över sig än allt det andra i boken.
Yrkesromanen företrädes i övrigt främst av J o s e f K j e l l g r e n,
som i »Smaragden» med det självupplevdas auktoritet berättar om
livet ombord på en svensk lastångare i trampfart. Kollektivet av
sjöfolk i skilda sysslor betonas starkare än individerna, ehuru ett
par kraftigt och säkert skurna profiler ge liv och färg åt gruppen.
Vardagsarbetet i pannrum och på däck, i skans och hamn skildras
på ett sätt, som gör själva sjölivets enahanda medryckande, som griper och intresserar, därför att man instinktivt känner, att detta är
sanning, den verklighet, som återstår, när den falska sjöromantiken
sopas undan. Konstniirligt sett kulminerar boken i den avslutande
skildringen av ett skeppsbrott, säkert det fullödigaste som Kjellgren
rent skildringsmässigt åstadkommit. Romanen är samtidigt ett inlägg i debatten om sjöfolkets arbetsförhållanden, ett sakligt och välbehövligt inlägg, trots att förhållandena blivit andra efter det stora
krigets utbrott.
I jämförelse med »Smaragden» mon även oberoende av alla jämförelser är W a l d o m a r H a m m e n h ö g s Löpande band en mycket medelmåttig produkt. Hammenhög visade sig från början som
en verklig kännare av stockholmskt hantverkar- och småborgarliv.
I sin fortsatta produktion har han tydligen känt behovet allt star- 69
Litteratur
kare att utvidga sina domäner, men den saken har inte velat lyckas.
Det har varit något nervöst, oavslutat i hans senare produktion.
»Löpande band» avser att skildra arbets- och arbetarliv vid General
Motors’ verkstäder. På detta område är emellertid Hammenhög endast dilettant och hans skildring av verkstäderna kan, alla illustrationer och kringströdda facktermer till trots, endast jämföras med
turistintryck. Han har inte heller haft större hjälp av sin oförnekliga fabuleringsgåva och förmåga av uppfinning. Det är något stumt
och dött över denna stort anlagda roman.
‘Lika liten framgång har H a m m e n h ö g vunnit inom detektivgenren (Fallet Sehling). I denna bransch bruka nu inte heller
svenskarna i övrigt skära några lagrar. Ett undantag_ är på sitt sätt
F r a n k H e l l e r, vars specialitet dock närmast är den muntert
kåserande äventyrsberättelsen. Hans senaste bok, Tre mördare inträda, visar sig emellertid vara en regelrätt kriminalroman, en smula
för utspekulerad och fantasirik i upplösningen men kryddad av den
intellektuella spiritualitet, som hör hans stilkonst till, och ett nytt
belägg för hans förmåga att utnyttja pastischen, här i form av en
tävlan mellan tre berömda engelska kriminalromanhjältars sätt att
ta itu med problemen.
1939 års romanskörd är kanske inte rikare än dc närmast föregående årens, men den dominerar som vanligt den vittra prosan.
Ändå har inte novelldiktningen alldeles försummats; den har tvärtom
blivit företrädd av två av genrens kvalitativt mest högtstående representanter, S i g f r i d Siw e r t z och F r c d rik B ö ö k. Båda ha
vidarebefordrat den gamla förnämliga traditionen från 90-talet och
det nya seklets första decennier – ett nytt beltigg för kontinuiteten
i utvecklingen. Det är alltså fråga om den novellkonst, som ingalunda är förkortad roman, inte heller short story, utan som har sin
speciella kvalitet i den dramatiska koncentrationen och välbalanserade behärskningen, och som genom det fasta greppet om väsentligheter förmår kasta ljus över ett helt livsöde. Att denna genre är hotad framgår av att Siwertz inleder samlingen Jag fattig syndig med
ett litet försvarstal just för den gamla klassiska novellen. Själv förstår han sig gott på dess väsensart. I samtliga berättelser har han
roat sig med att tala i första person, d. v. s. han har skrudat sig i
olika förklädnader – av vilka en kvinnlig iir minst illusorisk – och
sökt sätta sig helt in i huvudpersonernas olika karaktärer, deras sätt
att tänka, tala och handla, att möta eller falla för frestelser, att försvara och förklara sina bevekelsegrunder. Samtidigt visa novellerna
mycket betecknande sidor i Siwertz’ författarskap: hans intellektuella
fantasi, hans lust att analysera, hans förkärlek för det aktuella, hans
påpassliga kvickhet och friska naturkänsla. En novell som »Slottstappning» hör till hans bästa saker men även i övrigt praktiserar
han gott sin tes; att det omöjligen kan skada att »vid skildringen
av vettiga människor någon gång antyda deras vettighet». B ö ö k s
Nya historier från Hallandsåsen och Helgeå visar på nytt denne
förf:s fasta rotfäste i det förgångna, hans trygga lokalpatriotism
70
Litteratur
och minnesgodhet liksom hans vakna människointresse och säkra
porträtteringskonst Han kan med frodig must skildra ett pittoreskt
original men också med värme dröja vid ett vardagsöde. Han förmår söka sig tillbaka till det psykologiska ursprunget för inriktningen och utvecklingen av ett levnadslopp och han kan åstadkomma
något så rent musikaliskt som ungdomsskildringen »Glädjens blomster». överhuvud är det något generöst och bredbröstat över Bööks
novellistik, något som ger honom utlopp för hans bästa egenskaper.
Inom de yngre generationerna visar J a n F r i d e g å r d i statister, att han inte uteslutande behärskas av sin fräna, nästan asociala
livssyn; det skymtar både humor och poesi i några av hans berättelser, vilka ibland kunna få ett väl mekaniskt slut men vilka också
ge nya prov på hans nyanserade och koncentrerade stilkonst.
G u s t a v San d g r e n, romantikern bland proletärförfattarna, framträder i Människor och drömmar i första hand som stämningsmänniska, naturlyriker och själviakttagare. Särskilt förstår han att ge
ord åt de ungdomliga, på en gång ängsliga och livshungriga känslorna. H a r r y M a r t i n s o n fortsätter i Det enkla och det svåra
sina poetiskt-filosofiska naturbetraktelser. Ibland kan han vara dunkel och tillkrånglad men i benådade stunder är han en sannskyldig
naturens sagoberi:ittare, och det är bittert allvar i hans dröm om en
friare, ärligare och bättre mänsklighet.
Skissen och novelletten har en förnämlig representant i S i g f r i d
L i n d s t r ö m. Hans Vindsröjning rymmer små livsbilder, bibliska
parabler och filosofiska betraktelser i miniatyr, fyllda av stillsam,
träffsäker ironi. Som få andra förstår I~indström att spetsa en replik och formulera en sentens, men han kan också fånga doften och
stämningen i ett landskapsstyckc. Något liknande kan sägas om den
för tidigt bortgångne l’~ r i k R h o d i n, som under titeln Marius
kåserar fått ett urval av sina artiklar postumt utgivna i bokform.
Hans komik har ett ganska rikt register, sträckande sig från det
tokroligt paradoxala i Falstaff Fakirens stil till mörk bitterhet, och
satiren kan växla från glittrande lekfullhet till något, som liknar
förtvivlan. Rhodin förstår konsten att snabbt slå nor på våra svenska
vardagsbrister och olater, både de privata och samhälleliga, och han
får läsaren att med ett leende känna igen sig själv. Han är ingen
tom pratmakare, han har alltid något att säga, och framför allt,
han i:ir artist i sin kåsörkonst. Dc mörkare tonfallen, den harmfullare satiren kommer siirskilt fram i de kåserier, som tagit ämne från
händelser, vilka stå i samband med det alltmer skymmande världsläget. Också hos denne kåsör varseblir man alltså, vad ingen kan
undgå att märka vid en översikt av 1939 års prosadiktning: att i de
fortsatta traditionella formerna nya klanger göra sig märkbara; än
uttrycka de avsky eller ängslan, i:in vilja till beredskap, än längtan
efter osjälviskhet och godhet.
71

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism