Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
T. E. LAvVRENCE OCH HANS VÄRLDSBERÖMMELSE
Några anteckningar kring »Vishetens sju pelare»
av skriftställaren E. LANGLET, Kastrup
»’Seven Pillars of Wisdom’ hör till den engelska litteraturens yppersta verk. Den kan ställas vid sidan av ‘Pilgrim’s Progress’, ‘Robinson Crusoe’, ‘Gulliver’s Travels’.» Dessa ord fälldes i Oxford High
School på ettårsdagen av T. E. Lawrence’s död, 19 maj 1935, i ett tal
av Winston Churchill.
Kort dessförinnan hade den första offentliga upplagan av »Seven
Pillars» utsläppts i England. Men Churchills omdöme har bevarat
sin fulla giltighet även i dag, när boken inte längre är en dagssensation. Och det kommer att stå sig för framtiden. Betydelsen av Lawrence’s politiska insats kan diskuteras. Men i »Vishetens sju pelare»
har han rest sig ett minnesmärke varaktigare än bronsen.
Först för en tid sedan har Vishetens sju pelare utgivits på svenska,
två är senare än i Danmark och Norge. Det hedrar förlaget, Natur
och Kultur, att det tagit risken. Ett annat stort svenskt förlag lär
dessförinnan ha betänkt sig i två år och vågade icke ta den. En av
våra ledande litteraturkritiker betvivlade i sin anmälan den affärsmässiga visheten i att utge det stora arbetet på svenska: boken kostar
dock 22-32 kronor och är även till sin värdiga och förnäma utstyrsel
ett monumentalverk Det hedrar den svenska allmänheten att den
icke kommit optimismen på skam – den svenska upplagan är redan
slutsåld från förlaget, trots att det senaste årets bokmarknad varit
föga lysande. När kriget rasade utanför vår port, steg kanske det personliga hjältedådet i kurs. Det är naturligtvis Lawrence’s egen gestalt,
som fångat den svenska publikens intresse, liksom den fångat världens alltsedan amerikanen Lowell Thomas för tjugo år sedan berättade hans »story» och skapade legenden om »Lawrence of Arabia» –
ett epitet som denne själv ej gärna ville kännas vid. Han var hjälten
i världskrigets stora individuella bragd, omsvept av ökenvindens sus
och bestrålad av österlandets sagoglans.
Lawrence’s insats hade rent militärt kanske icke någon synnerligen
stor betydelse. Sir Stanley Maude hade redan segrat i Iraq, innan
Lawrences »uppror i öknen» kommit riktigt i gång. Och Allenby
skulle säkerligen ha segrat i Palestina även utan hjälp av Lawrence
och hans araber. Avgörandet hade kanske fallit ett halvår eller ett
år senare, men utgången var given. Detta förringar dock icke Lawrence’s storhet som fältherre. Han arbetade inte i sina militära operationer med miljonhärar, inte ens med regementen. Över ett område
ungefär så stort som Sverige förde han ett guerillakrig med grupper om några tiotal eller några hundratal man. Men den unga militäriskt oskolade Oxfordarkeologen lade därvid i dagen en fältherre- 480 –
Litteratur
begåvning, som Liddell Hart jämsHiller med de största i historien.
Om icke kvantiteten utan kvaliteten tas till måttstock för bedömandet av en prestations värde, så kan Lawrence’s seger vid Tafileh värdigt ställas vid sidan av slaget vid Cannae; det är den mest fullständiga förintelseseger krigshistorien känner.
Men Lawrence’s storhet ligger på ett annat plan. När hela den väldiga litteraturen om och från världskriget gulnat och glömts, skall
Lawrenee’s berättelse om upproret i öknen alltjämt leva ett oförgängligt liv. För att citera Churchill igen: »Om Lawrence aldrig
gjort något annat än skrivit Vishetens sju pelare som ett verk av
sin fantasi, så skulle hans rykte dock leva så länge som engelska talas
någonstädes på jorden.»
Till intresset för »Vishetens sju pelare» ha naturligtvis bidragit bokens egna märkliga öden, som torde ha få motstycken i litteraturhistorien. Huvuddragen äro värda att återges.
Den lockande, ur Ordspråksboken (9: l) hämtade titeln har ingen
avsiktlig symbolik. Men dess tillkomst är karakteristisk för Lawrence. Titeln »anvHndes ursprungligen av författaren på en bok som
han skrivit om sju städer. Den utgavs aldrig emedan han ansåg den
omogen, men han överflyttade titeln som en erinran.>>
Det första manuskriptet skrevs i huvudsak under fredskongressens
i Paris för Lawrence bittra tid, år 1919. Under hemresan förlorade
Lawrence på ji:irnvägsstationen i Reading kappsiicken, som innehöll
detta manuskript. Det var tre fjärdedelar av boken, beräknad till
250,000 ord. Kappsäcken har aldrig återfunnits. 1920 skrev han om
manuskriptet. Resultatet blev »’l’ext Il», en väsentligt ordrikare avfattning, omfattande omkring 400,000 ord. Med den var han själv icke
nöjd. Under 1921 och 1922 omarbetade han därför manuskriptet och
reducerade dess omfattning till 330,000 ord. Även denna >>Text III»
föreföll honom dock »svamlig och otillfredsställande». Den sattes
emellertid i Oxford och trycktes i ark i 8 exemplar. Dessa utlämnades för korrekturläsning till vänner, som deltagit i det arabiska fälttåget. Samtidigt började Lawrence revidera även denna text.
. »Nybörjare inom litteraturen äro alltid benägna att kasta en handfull adjektiv omkring konturen av vad de vilja beskriva: men ungefär 1924 hade jag lärt mig min första lHxa i hur man skall skriva
och kunde ofta kombinera två eller tre av mina uttryck från 1921
till ett», säger Lawrence i företalet till »Vishetens sju pelare». Och
han förklarar att en sådan »sammanpressning» är den enda form av
ändring, som är litterärt berättigad. Med denna princip som rättesnöre koncentrerade han under åren 1923-1926, då han tjänstgjorde
som menig först vid tankkåren och senare vid flygvapnet, ‘l’ext III
tills han kom ned till inalles 280,000 ord. Det blev Text IV, som ligger till grund för den slutliga upplagan av »Seven Pillars» och så-
lunda för den svenska översättningen.
Resultatet har blivit den fasta förtätade stil, son~ genomgående
präglar det vi:ildiga verket och som med suggestiv kraft påtvingar
läsaren författarens intryck och stämningar. Hans landskapsmål- 481
Litteratur
ningar och stridscener stå därför också oöverträffade i skärpa, klarhet och glans. Om sin första ankomst till Arabien, till hamnen i
Jeddah, säger han: »… då vi slutligen kastade ankar i den yttre hamnen utanför den vita staden, som hängde mellan den flammande himmelen och sin spegelbild i hägringen, som böljande svepte fram över
den vidstriickta lagunen, då ljungade Arabiens hetta plötsligt fram
och slog oss mållösa. Det var mitt på dagen, och middagssolen i österlandet hade liksom månsken sövt färgerna till ro. Det fanns endast ljus och skuggor, de vita husen och gatornas svarta gap, längst
fram den bleka glansen från diset som skimrade över den inre hamnen, därbakom det bländande ljuset från mil efter mil av entonig
sand, som sträckte sig ända fram till en rand av låga kullar, svagt
antydda i det fjärran soltöcknet.»
Också hans personporträtt äro gjorda med stor konstniirlig skicklighet och antagligen subjektivt riktiga. Att han felbedömt en del
av de i boken framträdande personligheterna är ju en annan sak;
rent litterärt etsa sig hans porträtt med skärpa in i läsarens sinne.
Hans folkpsykologiska iakttagelser förefalla också utomordentligt
träffande. I arabernas psyke har han kanske trängt djupare iin nå-
gon annan europe. Men verket rymmer ju så oändligt mycket mer:
filosofiska och politiska betraktelser, utredningar om krigskonst, vapen och sprängämnen och åtskilligt annat, först och sist hans egen
självrannsakan och hans personliga upplevelser.
Dessa föranledde honom att begränsa utgivandet av den förut omtalade slutgiltiga »Text IV>> till en liten privatupplaga, Rom subskriberades av hans vänner och en närmare krets intreso;enter för 30 guineas per styck. Om dess storlek meddelar Lawrence endast att den
siffra som pressen nämnt, 107 exemplar, var för låg. Subskribenterna
voro flera än så och han skänkte också bort åtskilliga exemplar. Av
inkomsterna använde han ingenting för egen del.
]j~ör att trygga den amerikanRka copyrighten sändes ett manuo;kriptexemplar till U. S. A., och tio exemplar av boken tryckteR ,;amt salubjödos av George Dorans förlag >>till ett pris Rom satts tillräckligt
högt för att förhindra att de någonsin ,;kulle bli sålda». Det var 20,000
dollars per styck. Om jag icke misstar mig underskattade Lawre.nce
och Doran därvid bokens värde. Emellertid utgavs i England en förkortad upplaga, närmao;t ett extrakt av boken, på 130,000 ord, som fick
namnet »Revolt in the Deo;ert». I övrigt bestämdes att denna icke
finge ges ut i ny upplaga under den tid, som förlagsrätten omo;pänner, och >>Vishetens sju pelare>> icke under han,; egen livstid. Denna
gick dock snabbare till ända än någon anat. Den 19 maj 1935 omkom
han under en färd på motorcykel, och till jul Ramma år utgavs så-
lunda den offentliga upplagan av >>Seven Pillars of Wisdom>>. Den
o;venska översättningen av den 700 stora sidor Rtarka volymen är
utförd av Gunnar och Vera Olinder, en betydande prestation med
tanke på vilken det engelska språkets mästare ‘l’. E. Lawrence iir.
Översättarna ha lyckats i den krävande uppgiften att bevara stilens
hårda metallglans och låta den, liksom originalets, återspegla för- 482
– – – ———–·-~———-
Litteratur
fattarens rikt facetterade personlighet, växlande liksom det väldiga
innehåll boken spänner över. översättarna ha icke värjt för någon
svårighet, icke ens för tolkningen av den »S. A.» tillägnade dikt,
som inleder boken:
»I loved you, so I drew these tides of men into my hands
and wrote my will across the sky in stars …»
Denna dikt och dess korta efterskrift utgöra Lawrences kanske djupaste självbekännelser; enligt mångas mening hör den till den
engelska lyrikens pärlor men är enligt andras kadaverpoesi. De ha
blott ökat den mystik omkring Lawrence, som rådde redan långt
före hans död men som icke heller skingrats därefter, trots allt vad
»Vishetens sju pelare» innehåller av bikt och självrannsakan och
allt vad hans biografer skrivit om honom; en av dem, Robert Graves,
hörde dock till hans närmaste vänner och även Lideli Hart kände
honom personligen mycket väl. Icke ens det senaste verket, »T. E.
Lawrence by His Friends», kastar fullt ljus över hans personlighet.
Den har kallats gåtfull och den har förblivit gåtfull. Därtill bidrog
naturligtvis att han själv älskade att omsvepa sig med mystik; han
spelade gärna komedi med sin omgivning och underlät icke att posera så snart tillfälle gavs – även för sig själv.
Något av det gåtfulla i Lawrence’s personlighet får kanske delvis
förklaring i de djupgående motsättningarna i hans väsen. Han var
en lärd som blev krigare, en diplomat som blev mekaniker; han var
grubblare och handlingsmänniska, asket och sybarit, realist och romantiker; den enda bok han förde med sig på sina irrfärder var ett
femtonhundratalsverk av Sir Thomas Mallory om kung Arthur och
riddarna av Runda Bordet. Han var antimilitarist men älskade stridens tjusning; han avskydde disciplin och uniformer, »dödens livre»,
men när hans livs stora äventyr var slut tog han tjänst som menig
soldat. Han var engelsman men levde som arab bland araber och
betraktades av dem som en av deras egna; han kastade därvid loss
från sitt engelska jag men utan att kunna frigöra sig från känslan
av främlingskap bland de infödda. Vad detta kostat på bär »Vishetens
sju pelare» vittnesbörd om. Han fäste sig icke vid yttre utmärkelser
och berömmelse – även om det i hans likgiltighet därför låg ett visst
effektsökeri. En kort tid efter att han fått sig tillsänd D. S. 0., den
militära förtjänstorden, sammanträffade han med någon av det högre
armebefälet och uttryckte då sin önskan att få byta ut den mot sjö-
militärt D. S. O., emedan denna hade ett rött band i stället för blått;
han avslog också alla militära hedersbetygelser, när konung Georg
efter kriget mottog honom i audiens.
Men bakom upphöjdheten över all yttre glans låg hos Lawrence
en brinnande ärelystnad, som sträckte sig längre och högre än till
jordiska ting. Han hade redan som ung drömt att få bli medelpunkten i en stor nationell rörelse. Det blev han; att den senare förfuskades blev en av hans livs stora besvikelser. Hans ärelystnad riktades
då till litteraturen. Här fick han sin fulla tillfredsställelse. Eftervärldens dom över hans verk intresserade honom antagligen föga;
483
34- 40562. Svensk Tidskrift 1940.
..
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Litteratur
det väsentliga var att han själv fann det gott. Vad han alltid eftersträvade var att utföra prestationer, som höllo måttet inför hans egna
krav. De voro betydande men hans oerhörda självkritik gjorde det
icke lättare att uppfylla dem.
Som en lysande komet hade Lawrence skjutit fram ur det okändas
mörker; man fick lära känna dess bana först sedan den åter försvunnit. Två år – 1917 och 1918 – varade hans stora äventyr: upproret
i öknen. Därefter levde han under sjutton år i tillbakadragenhet, och
gömd för världen. Han avstod till och med från sitt namn i samma
stund som det blivit ryktbart. Mycket av den dragningskraft, Lawrence haft på sin samtid, låg i det för genomsnittsmänniskan oförklarliga, att en av hennes likar avstår från makt och härlighet för
skatter som icke äro av denna världen. Men redan under de dagar
av måttlöst triumfrus, som följde på erövringen av Damaskus, hade
Lawrence fattat sitt oåterkalleliga beslut att lämna Arabien för alltid. »Senare satt jag ensam i mitt rum», berättar han på de sista sidorna av »Vishetens sju pelare», »och arbetade och försökte tänka ut
en så fast kurs som dagens stormiga minnen tilläto, då böneutroparna i den fuktiga natten över den jublande, strålande, belysta staden började kalla till dagens sista bön. En av dem ropade med en
ljudlig, ovanligt behaglig röst in genom mitt fönster från en moske
i närheten … Vid slutet sänkte han rösten nästan två toner, till vanlig talton, och tillade sakta. ‘Och Han är mycket god mot oss i dag,
o du Damaskus’ folk.’ Larmet tystnade, då alla tycktes hörsamma
kallelsen till bön på denna deras fullkomliga frihets första afton.
Under den överväldigande pausen såg jag i andanom min ensamhet
och min brist på existensberättigande i deras rörelse, ty för mig ensam av alla som lyssnade var utgången sorglig och orden meningslösa.» Två dagar senare framställde Lawrence till Allenby »den sista
(och jag tror den första) begäran som jag någonsin gjorde för egen
räkning – om tillåtelse att draga mig tillbaka».
Redan då tyngdes Lawrence av medvetandet om att de löften, han
i Englands namn givit araberna, icke skulle komma att hållas. Han
kämpade ännu på fredskongressen energiskt men förgäves för arabernas sak. Att den förråddes blev en av hans livs stora besvikelser.
Men kanske icke den största. På denna punkt var han själv oskyldig;
han hade handlat i god tro. Men han tog det säkerligen också hårt,
när utvecklingen visade att han misstagit sig i ett annat viktigt
avseende.
Berömd är skildringen i »Vishetens sju pelare» om hur Lawrence
fann Feisal i lägret vid W adi Safra: »Jag kände vid första blicken
att detta var den man som jag kommit till Arabien för att finna,
ledaren som skulle föra arabupproret till glans och ära.» Men det
blev Lawrence som förde Feisal till Damaskus, till glans och ära.
Feisal var icke mannen som kunde ena och leda araberna. Fördriven
från Darnasims fick han som bekant av Englands nåde en reträttplats på Iraqs tron. Och den stora ledarepersonlighet, som samlade
araberna och lade större delen av den arabiska halvön under sitt
484
Litteratur
välde, blev en annan man, lbn Saud, som hade en annan engelsman
än Lawrence vid sin sida, Philby. Att detta gått Lawrence hårt till
sinnes kan tagas för givet.
Frånsett dess yttre besvikelser hade han också av andra, personliga
skäl förlorat intresset för sin verksamhet i Arabien, innan fälttåget
förts till slut. I den lilla efterskriften säger han: »Då jag landsteg
i Arabien, hade Damaskus icke tyckts mig som en skida för mitt
svärd, men dess erövring visade, att mina förnämsta drivfjädrar
förbrukats. Det starkaste motivet under hela tiden hade varit ett
rent personligt som icke nämnts här men som stått levande för mig
varje timme, tror jag, under dessa två år. Häftig smärta och fröjd
kunde överskygga mina dagar, men strömmande åter som luften
bildades denna dolda drivkraft på nytt och var en ständig del av mitt
liv tills slutet närmade sig. Den var död innan vi nådde Damaskus.»
Robert Graves säger också i sin biografi att detta personliga motiv hos Lawrence varit starkare än ärelystnad och äventyrslystnad,
iin patriotism och rättskänsla, och ensamt förmår förklara hans egendomliga handlingssiitt. Man har i dikten till S. A. velat finna en
nyckel till detta dolda personliga motiv, som alltjämt är höljt i dunkel. Det har sagts vara kärleken till en amerikansk sjuksköterska
av judisk börd, vars initialer skulle varit detta S. A. och som dött
i Syrien kort före erövringen av Damaskus. En annan förklaring
ges av byråchefen i danska finansministeriet, A. C. Johnson, som
organiserat Iraqs tullväsen och som är en framstående kännare av
Arabien. I det kapitel om Lawrence, varmed han avslutar sin märkliga bok »l Baghelad och Babylon», förklarar han kategoriskt dikten
vara tillägnad Lawrence’s unga arabiska vän och tjänare, Dahoum.
Det kan vara likgiltigt vilken av dessa förklaringar som är riktig.
Om någon är det. Det faktum kvarstår, att de besvikelser, politiska
och personliga, som upproret i öknen i så rikt mått skänkte Lawrence,
antagligen äro orsaken till att han givit oss »Vishetens sju polare».
Boken är framför allt präglad av hans måttlösa individualism.
Lawrence hyste en panisk fasa för tvång av vad slag det vara månde.
Han avskydde icke blott disciplin och uniformer utan organisation,
ordning, rutinarbete överhuvud. Icke desto mindre underkastade han
sig allt detta, och drog på sig den militära tvångströjan för de sista
tolv åren av sitt liv, som en man i ledet, som en liten kugge i den
oändligt stora och obönhörliga militära mekanismen. Kanske detta
var ett utslag av självförnekelse och av det begär till självplågeri, som
utmärkt honom. Han återfann detta drag hos araberna, icke minst
hos sin egen livvakt, och det stärkte känslan av gemenskap. Å andra
sidan sökte han kanske just självförnedringen för att få en möjlighet att kompensera den. Han gjorde det första gången genom »Vishetens sju pelare». Och han har gjort det en gång till genom »The
Mint», det verk som är resultatet av hans långa tjänstgöring som
menig soldat i flygvapnet. Detta arbete, vilket tryckts i U. S. A. i
tolv exemplar, som åsatts ett pris av 500,000 dollars stycket, kommer att icke bli tillgängligt för offentligheten förrän 1950.
485

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner