Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
STEPPERNAS RIKE
Av professor HERMAN GUM1v1ERUS, Helsingfors
Rene Grousset: L’Empire des steppes. Attila, GengisKhan, Tamerlan. Paris 1939, Payot. 639 s.
Det är nu en gång ohjälpligt så, att världshistorien för oss är berättelsen om vad som under loppet av några årtusenden hänt i vår
egen världsdel och i de närmast Europa liggande delarna av Främre
Asien och norra Afrika. Andra delar av jordklotet bli indragna i
historieböckernas framställningar endast från den tidpunkt då de
))koloniseras» av europeer eller träda i stadigvarande förbindelse med
de europeiska staterna. Mycket få utanför orientalisternas krets har
i sitt vetandes sfär rum för Kinas och Indiens mångtusenåriga historia, som likväl sedan länge är väl känd av forskningen. Icke blott på
de geografiska kartorna utan även i den historiskt intresserade allmänhetens medvetande har Centralasien ända till den allra senaste
tiden förblivit en stor tom fläck. I skolböckerna och i de akademiska
kompendieböckerna fingo vi ganska vidlyftigt läsa om hunnernas,
magyarernas, mongolernas, turkarnas och andra från Centralasien
härstammande erövrarfolks invasioner i Främre Asien och Europa,
men om dessa folks föregående öden i deras hemland lämnades vi i
fullständig okunnighet, och för att säga sanningen göra vi föga för
att fylla denna lucka i våra historiska kunskaper.
När vi sedan någon gång komma att läsa en bok om detta av oss
så försummade ämne, finna vi att vi haft orätt i vår likgiltighet. För
oss obekanta världshändelser upprullas för oss, händelser som omfatta områden många gånger större än hela Europa. Vi se väldiga
folkrörelser och mäktiga riken uppstå och försvinna, vi se de vilda
nomadfolken som härjande gräshoppssvärmar utbreda sig över stepper, öknar och gamla kulturländer. Dessa folkrörelser vältra sig
fram och tillbaka mellan Kina i öster, Indien i söder och Främre
Asien i väster, ständigt förändrande de erövrade ländernas etnografiska, kulturella och politiska fysionomi.
Så blir en bok sådan som Rene Groussets arbete en formlig uppenbarelse för läsaren. Författaren har redan tidigare gjort sig fördelaktigt känd genom sin »Histoire de l’Extreme-Orient» och sin »Histoire
des Croisades». I sitt nya arbete dokumenterar han sig som en grundlig kännare av den ytterst omfattande speciallitteratur, som hänför
sig till Centralasiens öden genom tiderna, en litteratur som tidigare
nästan uteslutande stödde sig på europeiska och arabiska medeltida
skildringar och på kinesiska källor men numera har man till sitt
förfogande massor av nytt material, upptäckt av de senaste decen- 195
Litteratur
niernas stora forskningsresande. Grousset förstår att på ett ypperligt sätt kombinera och kritiskt sovra detta av orientalisterna samlade källmaterial. stundom utvidgar sig framställningen till en
storslagen världsbild, omfattande millioner kvadratkilometer av den
asiatiska kontinenten, stundom bjudes läsaren endast på ganska tålamodsprövande berättelser om enskilda rikens och enskilda härskarsläkters eviga kamp mot varandra.
Rene Groassets grepp på sitt ämne framgår redan av bokens titel
och motiveras utförligt i företalet. Dc stopper, som täcka omätliga
områden av Centralasien, »ha format dessa småväxta och undersätsiga kroppar, okuvliga därför att de ha uthärdat de fysiska levnadsvillkoren. Högplatåernas skarpa vind, ytterliga köld eller brännande hetta ha modellerat dessa ansikten med deras hopknipna ögon,
utstående kindben och glesa hårväxt samt härdat dessa knotiga gestalter. Herdelivets nödvändigheter och av slumpen styrda flyttningar ha varit bestämmande för deras nomadism, och nomadlivets
ekonomiska förhållanden ha betingat deras relationer med den bofasta befolkningen, relationer som än kännetecknas av timida kulturlån, än av blodiga härjningståg.» Med ett ord, vad författaren vill
skildra är vilda och barbariska nomadstammars mångtusenåriga
kamp mot folk som lärt sig att bruka jorden och som med jordbrukets och den fasta bosättningens hjälp nått fram till en högre kultur.
Det är omöjligt att i en kort anmälan ge en föreställning om det
rika innehållet i Groussets bok. Med en oändlig mängd ofta förvirrande detaljer och namn med en främmande klang göres läsaren bekant med talrika centralasiatiska nomadfolks ursprung, deras levnadssätt, deras politiska organisation och deras historiska öden
genom seklerna. Efter varandra eller också samtidigt i kamp sinsemellan framträda dessa folk som oemotståndliga erövrare i Kina,
i Tarim-bäckenet, i Främre orienten, i Indien och i Europa. I början
är det stammar av indoeuropeiskt ursprung – vi behöva endast
tänka på skyterna – senare så gott som uteslutande turkiska och
mongoliska folk. Kapitel I, »Hög-Asien intill XIII:e seklet», innehåller fakta, som äro alldeles nya för de flesta läsare som icke äro specialister i Asiens historia. Vad veta de om vad som försiggick mellan
Kina och Främre orienten före 13:e århundradet e. Kr. -om hunnernas förfäder och de riken de grundade, om det högt civiliserade
Kinas och de iranska folkens kamp mot de anstormande nomadstammarna7 Om allt detta samt om de primitiva kulturformer, som utvecklade sig i Tarim-bäekenet, i mongolernas stamland i nordost, i
Altai-bergens alptrakter och på de oändliga stepperna i det sydligaste Sibirien hän emot Aral-sjön och det Kaspiska havet, där de
turkiska folken utbredde sig, ger Grousset ingående och som det
synes väl dokumenterade upplysningar.
Bättre kända av lekmannen på detta område äro Djingis-kan och
hans härskarsläkt, den fruktansvärda mongoliska stormbölja, som
översvämmade Asien och Östeuropa, Kubilai och hans mongoliskkinesiska rike, varom Marco Polo och andra västerländska resande
196
Litteratur
ha så mycket att berätta, Timur Lenks (Tamerlans) efemära erövringar, hans kamp mot de osmaniska turkarna, hans legendariska
grymhet mot sina besegrade fiender (kapitel II i Groussets bok). I
kapitel III, »De sista mongolerna», befinna vi oss åter på obekant
mark. Mycket litet får man i vanliga kompendier veta t. ex. om »Den
gyllene horden» i Ryssland och om kanaten Krim, Astrakan och
Kasan, vilka nästan alltid beröras endast i sammanhang med Rysslands historia.
Det tillhör en orientalist att bedöma Rene Groussets arbete. En
vanlig läsare imponeras av dess utomordentliga, stundom rent av
tröttande rikedom på fakta och av den ingående kännedom om källmaterialet, som han spårar på varje sida, även om han icke är i
stånd att värdesätta författarens kritiska omdöme. I vissa partier
av boken måste man fråga sig, om icke författaren hade bort något
knappa in på de enformiga krigshistoriska detaljerna för att i stället
ägna större uppmärksamhet åt kulturhistorien.
En fråga som tränger sig på läsaren gäller rasens inflytande på
det tusenåriga drama, som upprullas för honom i denna bok om
»steppernas rike». Grousset tyckes vara benägen att snarare underskatta än överskatta dess betydelse. Rasolikheterna mellan indoeuropeer, mongoler och turkar spela för honom en jämförelsevis
underordnad roll, medan de geografiska och klimatiska betingelserna
träda i förgrunden. I det primitiva nomadtillståndet liknade de varandra i hög grad. De voro alla råa, grymma och svårstyrda, ända
tills de råkade under inflytandet av de högre civiliserade folk med
fasta boningsplatser, vilkas land de erövrade och vilka de obarmhärtigt massakrerade, förstörande deras blomstrande odling. Men
efter att ha övergivit sitt nomadiserande liv såsom invånare i de
erövrade länderna, förlorade de nästan regelbundet sin krigiska
styrka och föllo i sin tur offer för nytinströmmande nomadfolks anfall. Ofta se vi dem absorberas av den civiliserade befolkning, som
de tidigare underkuvat. Så gick det t. ex. med mongolerna i Kina.
I Främre orienten däremot ha mongolerna icke kvarlämnat andra
synliga spår av sitt herravälde än ruinerna av några byggnader, som
uppförts av deras härskare, och den hemska ödeläggelsen av trakter,
som aldrig mera återvunnit sin forna blomstring.
Det råder för närvarande en tendens att rentvå de mongoliska
stammarna från beskyllningen för att ha kunnat förstöra men icke
återuppbygga vad de i sitt primitiva råhetstillstånd tillintetgjort.
Man anför som bevis på deras konstruktiva förmåga den förträffliga
samhälls- och statsorganisationen i Kubilais rike, men man bör icke
glömma, att denne snillrike härskare hade tillägnat sig den kinesiska
kulturen och att han hade endast få verkliga mongoler bland sina
ämbetsmän. Vilka spår av sig själva ha mongolerna kvarlämnat i
Ryssland~ Deras herravälde där har notoriskt för en tid av mer än
två sekler fördröjt och, såsom man är frestad att påstå, för all framtid förgiftat det ryska folkets nationella och kulturella utveckling.
Mongolväldet alstrade i Ryssland hos dess styrande klass och även
197
.\; ‘ …–
Litteratur
hos massan av det folk, som med större skäl bör kallas moskoviter
än ryssar, ett slavsinne, vars verkningar vi kunna iakttaga ännu i
våra dagar. ·
Vad beträffar den grupp av ursprungligen nomadiserande folkstammar, som sammanfattas under det gemensamma namnet turkar,
har dess utveckling delvis varit mera positiv. Blandade med befolkningen i de underkuvade länderna utvecklade osmanerna först en
utomordentlig krigisk kraft och en icke ringa statsbildande förmåga,
tills de under sekler utsattes för en ofruktbart despotisk och depraverad styrelses förlamande påföljder. Men se vi dem icke i våra dagar återigen visa en förnyad och beundransvärd skapande krafU
Bland turkarna i Azerbejdjan, Turkestan och Idel, delvis likaså uppblandade med andra nationaliteter, har även under det moskovitiska
oket fortlevat ett starkt nationalmedvetande och en frihetskärlek, som
lovar dem en slutlig befrielse och en lyckligare framtid.
En annan fråga: vilket inflytande har religionen haft på steppernas folk~ Rene Groussets bok ger icke ett bestämt svar därpå. Mongolerna, som länge fortforo att vara schamanister, råkade senare
under starkt inflytande av kinesernas religionsformer – Konfucius’
läror och taoismen -, buddismen och kristendomen. Flera mongoliska furstar gynnade den i Centralasien vitt spridda nestorianismen
emot islam. De västra delarna av det mongoliska riket blevo snart
islamiserade. Men den religiösa fanatismen var icke bestämmande
för mongolernas, såsom för arabernas och iraniernas, våldsamma
expansion. När Tarnerlan företog sitt indiska fälttåg, påstod han sig
göra det i och för islamitisk propaganda, men detta var endast en
politisk förevändning. – För turkarna blev islam ett gemensamt
föreningsband, men det förefaller dock som om nationalkänslan åtminstone för närvarande har mera att betyda för deras enhet. –
Rene Groussets utmärkta arbete skall mottagas som en verklig
skänk av dem som vilja utvidga sin kunskap om de historiska, etnografiska och politiska förbindelserna mellan Asien och Europa. Läsningen underlättas genom talrika kartor. För ett mera vetenskapligt
inträngande i ämnet hade man önskat, förutom de talrika citaten, en
alfabetisk förteckning över de arbeten och de urkunder, på vilka den ·
lärde författaren baserar sin framställning.
198
,.·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner