Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
MARSKALK BERNADOTTE1
Av professor LUDVIG STAVENOfV, Uppsala
Den första konungen av huset Bernadotte har alltid varit föremål
för ett stort intresse såväl på grund av hans personlighet som hans
levnadsöden. Han var redan en man högt upp i medelåldern med ett
betydelsefullt livsverk bakom sig när han kom till Sverige, och han
var och förblev en främling. Den särskilda tjusning som tillhör vår
historias stora unga nationella hövdingar omger därför måhända icke
Karl Johans gestalt, hur ståtlig den än är och hur storartat hans
verk. Men desto mer fjättra hans tidigare öden fantasien, den underbara vägen från ett obetydligt borgerligt hem i Sydfrankrike till
Sveriges tron. I själva verket har dock ganska litet varit känt om
dessa personliga öden. Legenden har ganska fritt fått göra sina tilllägg och omtolkningar kring de jämförelsevis få säkra uppgifter
som belysa den unge Jean Bernadottes bana genom livet. ]’örst när
han vid mogen ålder kämpat sig fram till en av de främsta platserna
i den unga franska republikens ståtliga uppsättning av märkliga
krigarhövdingar, faller ljuset rikare över hans väg, men det förblir
länge ganska fragmentariskt och skiftande.
Marskalk Bernadotte hörde ingalunda till de svåråtkomliga, tystlåtna personer vilkas innersta tankar förbliva en sluten bok även för
närstående. Tvärtom gav han rikligen sina meningar tillkänna,
stundom kanske alltför öppet och oreserverat. Men hans ytterligt
rörliga själsliv, livliga temperament och många överord under stundens ingivelser, hans växlande politiska åskådningar från 1790-talets
utpräglade jakobinism till den legitimistiska konservatismen under
heliga alliansens dagar och framför allt hans övergång från ett fosterland till ett annat med de pliktkollisioner detta medförde, allt inbjöd
till motsatta omdömen om hans person, hans förmåga, hans avsikter
och till olika värdesättning av hans bedrifter.
Det har naturligtvis icke fattats litteratur rörande en person med
så märkliga levnadsöden. Men denna ganska rika litteratur har, i
den mån den rört sig om hans tidigare öden, varit byggd på ganska
bristfällig undersökning av de verkliga källorna för hans historia
och framför allt på en mycket bristfällig kritik. Subjektiva omdö-
men, tendens och lösa förmodanden hava rikligen behärskat densamma. Redan tidigt började framställningarna av den franska
marskalkens, den senare svenska tronföljarens och konungens, levnad
1 Torvald T :son Höjer: Carl XIV Johan. Den franska tiden. P. A. Norstedt &
Söners förlag. Stockholm 1939. Pris häft. kr. 15, inbunden kr. 18.
686
Litteratur
framkomma från helt skilda håll och skilda synpunkter, förklenande
och ovänliga där de utgingo från franska nationalistiska och Napoleonska kretsar, entusiastiska och lovordande när deras tillkomst hade
sin grund i Karl Johans egna och hans litterära vänners och medhjälpares eggelser eller åtgärder. Särskilt beträffande hans insatser
i den avgörande kampen mot Napoleon blevo omdömena divergerande.
Den komplicerade ställningen måste givetvis framkalla olika värdesättningar, och känsliga patriotiska åskådningar formade lovord eller
klander allt efter skilda läger.
Efterhand som tiden gick kom en mer förutsättningslös forskning
till stånd, och flera nyare biografier hava författats av utländska
historiker vilka tydligen avsett en objektiv skildring av Bernadottes
liv och verk, om de ock i regel grundat sina arbeten väsentligen på ett
studium av den förefintliga omfattande tryckta litteraturen. Därjämte har sedan några årtionden den moderna specialforskningen
givit ett stort antal spridda bidrag. I denna fullt kritiska forskning
har för Bernadottes tidigare öden bland andra den svenska forskaren
Nils Forssell gjort goda och vägande insatser. Icke minst den växande
mängden av dylika speciella undersökningar gjorde en sammanfattande framställning av Karl Johans liv till ett vetenskapligt önskemål. Här förelåg en verkligt betydelsefull historisk uppgift, och tiden
torde ganska länge varit mogen för att äntligen åstadkomma en ingående och opartisk levnadsteckning av en av den moderna historiens
märkligare statsmanna- och krigaregestalter.
Början till en sådan biografi föreligger med docenten Torvald
Höjers ovannämnda, nyss utkomna arbete. Det är en imponerande
volym, ägnad åt den minst kända delen av Karl Johans levnad, den
franska tiden. Det kan så gott först som sist sägas ifrån att vi härmed hava fått den efterlängtade, på vetenskaplig forskning och kritik grundade skildringen av Jean Bernadottes öden. Det källmaterial
som stått Höjer till buds har varit ofantligt mycket rikare och vederhäftigare än någon föregående forskare haft till sin disposition.
Främst därigenom att det kungliga Bernadotteska familjearkivet,
som förut endast sporadiskt fått begagnas, nu fullständigt varit tillgängligt för forskaren och av honom kunnat helt utnyttjas. Grunden för detta arkiv var den samling av brev, kopieböcker, utkast och
varjehanda akter som Karl J ohan medförde till Sverige. Stommen
utgöres av de noggranna anteckningar som Bernadotte från 1794
förde angående sin militära verksamhet, således ett tjänstearkiv, till
vilket efterhand fogades en rikedom av andra handlingar. Denna
ovärderliga källa har givit framställningen av Karl Johans tidigare
bana dess främsta stöd. Men den har måst kompletteras genom omfattande studier i utländska, i främsta rummet franska arkiv och
bibliotek. Det faller av sig självt att även den tryckta litteraturen,
massorna av aktpublikationer, memoarer, brev och historiska bearbetningar av varjehanda art genomgåtts i så stor utsträckning som
möjligt. En fullständighet är vid en så omfattande uppgift omöjlig
att vinna. Men att källstudiet denna gång varit så nära fullständigt
687
Litteratur
som kan begäras är otvivelaktigt och framgår av den ingående redogörelse som Höjer bifogat sitt arbete.
Icke mindre framträdande är den säkra vetenskapligt skolade kritik
som författaren på varje punkt underkastat sitt material. Med fullständig opartiskhet prövar han de skäl som tala för eller emot ett bestämt avgörande på omtvistade punkter. Där klarhet ej kunnat vinnas, framhålles detta utan försök att dölja och kringgå svårigheterna.
Denna vetenskapliga ärlighet ger arbetet en vederhäftighet och på-
litlighet som väsentligt bidrager att öka det intresse och det förtroende varmed läsaren tar del därav.
Höjers enkla och klara stil och hans trots bredden och rikedomen
på uppgifter överskådliga framställningssätt bidrager ytterligare till
att göra arbetets läsning till ett nöje. Själva ämnet bjuder ju i sig på
ett ovanligt fängslande innehåll. Undanröjandet av myter, ovissa rykten och förmodanden har på intet vis berövat Bernadottes livsöden
deras intresse. Såsom alltid visar sig även här att den verkliga,
objektiva berättelsen ger den mest intresseväckande bilden av en stor
mans liv och verk.
Det följer i viss mån av källmaterialet men även av Bernadottes
personliga kynne att hans offentliga liv tar så gott som hela utrymmet i anspråk. Hans privata liv, familj och sociala förhållanden,
ekonomi och enskilda intressen i övrigt få en ganska ringa plats i
biografien. Författaren har här och där berört dessa förhållanden
och givit den upplysning som säkra källors vittnesbörd därom kan
giva. Otvivelaktigt komma följande delar att meddela mera härom.
Sådan berättelsen här kunnat bliva, är den dock fylld av intressanta moment, av dramatiska situationer och personliga konflikter mot bakgrunden av sällsynt spännande och omväxlande tidshändelser av världshistorisk betydelse.
Författaren har avsett att göra sin skildring sådan att den kan
fängsla en bredare bildad allmänhet på samma gång den tillgodoser
vetenskapens alla fordringar. För detta senare syfte har det varit
nödvändigt att förse densamma med källhänvisningar och kritiska
noter. På det att dessa ej skola verka tyngande och kanske skrämmande på en större läsekrets, hava de förlagts till ett supplement
efter den egentliga berättelsens slut och kunna således helt enkelt
förbigås av de läsare som ej hava behov av att särskilt undersöka
grunderna för ett omdöme eller en uppgift. För den historiska vetenskapen är denna kritiska apparat av utomordentligt värde och bidrager väsentligt att giva denna framställning av marskalk Bernadottes levnad den grundläggande och definitiva karaktär som den
vetenskapliga biografiska forskningen städse har att eftersträva.
En så omstridd och djupt ingripande livsgärning upphör emellertid
aldrig att vara föremål för historikernas uppmärksamhet. Trots
Höjers solida och objektiva forskning skola nya bidrag, grundade på
nytt källmateriel eller på förnyad kritisk granskning och värdesättning av enskilda moment städse framkomma. Det hör till den histo- 688
Litteratur
riska forskningens art att ett avslutat resultat i meningen av en slutgiitig materialkännedom och ett slutgiltigt domslut icke kan nås.
Om icke annat skola synpunkterna alltid förskjutas med den fortgående historiska utvecklingen och kanske även den litterära smakens förlindringar kräva nya uttrycksmedel och framställningsformer.
Den bild av marskalk Bernadottes personlighet och levnadsöden
som ett studium av Höjers arbete kvarlämnar ändrar måhända ej i
stort den som efterhand framgått ur den föregående forskningen under dc motsatta omdömenas småningom skeende närmande till varandra. Men den vilar i dess ställe på så mycket säkrare grund av ingående kunskap och opartisk kritik. Höjer har ingalunda satt såsom
uppgift att på varje punkt försvara sin hjälte, lika litet som han i
någon sorts missförstådd objektivitet betonar de brister och svagheter som helt naturligt förefunnits liven hos denne. .Marskalk Bernadotte är mannen som från en barndom i mycket enkla förhållanden
strävat uppåt och under sitt fosterlands våldsamma och sällsamma
omvälvningar lyckats bana sig väg genom aktivt deltagande i dc
mlirkliga händelserna och i ständig tävlan med andra framåtsträ-
vande personligheter av stundom stora mått. .Men han är också mannen som vetat att under alla skiften bevara sin ära oförkränkt. Den
ingående opartiska prövningen av hans bana ger ganska otvivelaktigt
vid handen att han såsom människa höjde sig över flertalet av sina
kamrater och att han i jämförelse med dc övriga inom den lysande
kretsen av krigare och statsmän som framgingo ur revolutionens
omstörtningar framstod såsom en ovanligt human och högsint man.
Hans uppbrusande sinnelag försatte honom ofta i situationer som
det fordrades en medfödd naturlig takt att sedan klara ut. En viss
försiktighet eller tvekan att fatta ett avgörande inför stora händelser vilkas konsekvenser ej säkert kunde överskådas förenade sig på
ett egendomligt sätt med impulsrikedomcn, stortaligheten och snabbheten att fatta beslut i vanliga fall. Denna Bernadottes obenägenhet
att ställa allt på ett kort hindrade honom stundom att öppet ingripa
· i den inre IJartikampens avgörande ögonblick, vartill medfödd aktning för lagliga former otvivelaktigt bidrog. I tävlan med en man
sådan som Napoleon måste han komma till korta. Intet tvivel är väl
att icke blott den större egoismen och hänsynslösheten utan även den
större genialiteten tillhörde den korsikanska titanen. Icke desto
mindre är det stiindigt med denne som Bernadotte hade att tävla
ända från det de först möttes under de tidigare revolutionskrigens
stormar och intill kejsardömets fall.
Bernadotte var även han en stor militär förmåga. .Men han fick ej
tillfälle att ådagalägga densamma på de mest framskjutna och betydelsefulla befälsposterna under republikens dagar och än mindre under Napoleons, då han med avsikt hölls tillbaka från de viktigaste
och mest betydande befäl som kunde giva honom för stort anseende
och för stor makt. .Men hans stora duglighet var både känd och erkänd. Höjer, som ingående kommenterar hans militära bana, upp- 689
~…,..___.
Litteratur
visar ganska ovederläggligt att misstag eller andra brister som hans
medtävlare eller motståndare menat sig finna i hans krigföring och
som senare avogt sinnade historiker noga antecknat ofta berodde på
Napoleons benägenhet att skjuta skulden för ett misslyckande på
någon av sina underordnade. Att han dock under direktoriets sista tid
och även under kejsardömet räknades såsom en av de mest betydande
generaler varöver Frankrike disponerade är tydligt. Först såsom
svensk tronföljare skulle han få tillfälle att fullt och i högsta allsvarsställning uppvisa sin förmåga såsom krigare och fältherre.
Utom den militära begåvningen ägde Bernadotte tydligen en medfödd administrativ eller organisatorisk talang. Han fick ett visserligen alltför kort tillfälle att ådagalägga denna såsom krigsminister
några månader under direktoriets sista tid. Höjer har grundligt utrett hans forcerade- verksamhet och initiativrikedom under denna
ytterst krävande ministertid, vars frukter först senare kunde mogna.
Under kejsardömet fick han såsom prokonsul eller ståthållare några
år i Hannover och senare i Hamburg tillfälle att öva sin förmåga att
styra och ordna, att hålla tillbaka missnöje och oro och vinna förtroende. Dessa moment av Bernadottes offentliga bana ge i mycket
förklaring till hans växande anseende, den popularitet han på vissa
håll förvärvade och den insikt och erfarenhet med vilken han kunde
göra sig gällande när han sedan plötsligt kallades till ledningen av
en helt främmande stat.
I likhet med kejsardömets övriga dignitärer utrustades även Bernadotte efterhand rikligen med både titlar och donationer. Det hörde
med till Napoleons politik att den nya adel som omgav kejsaren icke
skulle i rang eller glans stå efter de gamla feodala monarkiernas
högsta aristokrati. Liksom de andra stora krigarhövdingarna under
såväl republiken som kejsardömet sörjde även Bernadotte själv för
sina ekonomiska intressen där så kunde ske utan att träda franska
statens eller andra enskildas rätt alltför nära. Såsom prokonsul hade
han ingenting emot att emottaga betydande penninggåvor och andra
uttryck av erkänsla från städer och länder som han under krigsåren
hade att förvalta. Det hörde till tidens sed. Men det är att märka,
såsom Höjer på ett synnerligen övertygande sätt framhåller, med
vilken större moderation, takt och hänsynsfullhet Bernadotte i dessa
fall uppträdde än de flesta andra av hans gelikar. Hans humanitet
och välvilliga omsorg om sina underlydande eller den befolkning vars
väl han hade att ombestyra förskaffade honom tydligen en uppriktig
erkänsla och tacksamhet. Till någon särskilt lysande ekonomisk ställning kom Bernadotte icke trots förmöget gifte, kejserliga donationer
och andra rika gåvor. Hans inneboende frikostighet och hans benä-
genhet att på ett glänsande sätt hävda sin höga sociala rang bidrogo
för visso härtill.
Den framskjutna ställning Bernadotte, trots Napoleons misstänksamhet, intog under kejsardömet berodde otvivelaktigt till god del
på hans äktenskap med Desiree Clary, som en gång i tiden varit den
unge Napoleon Bonapartes trolovade och vars syster var förmäld
690
Litteratur
med Napoleons äldre broder J osef. Detta personliga band med familjen Bonaparte bidrog väsentligen att rädda Bernadotte igenom
alla farligheter som Napoleons växlande gunst eller onåd samt Bernadattes kända och dock ständigt förtäckta oppositionsställning kunde
medföra.
I Höjers skildring av Bernadottes levnad finnes en rikedom av nya
uppgifter och intressanta kritiska kommentarer till förut kända men
omdiskuterade fakta. Den breda, sakrika, konsekvent genomförda
framställningen lyckas också, trots utförligheten, hela tiden fängsla
läsarens intresse. Vissa partier av berättelsen synas dock anmälaren
särskilt’ framstående i detta hänseende. Så är till exempel fallet med
skildringen av Bernadottes ambassad i Wien år 1798, då den unge
revolutionsgeneralens självkänsla och glödande iver att hävda den nya
republikens ära förde honom in i ganska dramatiska konflikter med
både hov, aristokrati och pöbel i den dåvarande legitimismens högkvarter. Eller framställningen av intrigspelet vid statskuppen på
senhösten 1799, varvid källmaterialet visserligen på flera punkter icke
medgiver definitiva svar på frågan om Bernadottes hållning men
författaren dock genom ingående analys av de skilda uppgifterna
ger en i huvudsak säkerligen ganska riktig teckning.
Av särskilt intresse är också redogörelsen för Bernadottes omstridda uppträdande under fälttåget mot Preussen och särskilt vid
Jena och Auerstädt. Här har Höjer, som tydligen ägnat de rent militära förhållandena en ingående granskning, kunnat ganska definitivt
tillbakavisa en del skarpa beskyllningar mot Bernadotte och uppvisa
att generalstabschefen Berthiers ofullständiga ordergivning bär skulden för Bernadottes passivitet, ett förhållande som möter flera gånger
och tyder på en stark personlig motsättning mellan Berthier och
Bernadotte. Den konflikt som efter slaget vid W agram medförde
Napoleons särskilda förbittring och onåd får likaså en intressant belysning, varvid författaren för visso icke fritager sin hjälte från
all skuld.
I vad mån Bernadotte stod i närmare förbindelse till den opposition inom kejsardömet som vid denna tid framträdde starkare än
förut och för vilken väl Talleyrand och den intriganta Fouche stodo
i spetsen, är ett intressant problem på vilket en definitiv lösning må-
hända aldrig kan givas till följd av källmaterialets brister. Höjers
försiktiga uttalanden torde i alla händelser för närvarande vara den
säkraste ledningen för bedömandet av Napoleons och Bernadottes inbördes förhållanden vid den tidpunkt som till synes var kejsardö-
mets höjdpunkt i glans och makt men i själva verket redan betecknade dess begynnande nedgång både i yttre makt och inre konsolidering. Bernadotte kom ju icke att i Frankrike vara med om den
förändring av läget som efterhand inträdde, men han skulle i stället
möta sin gamla rival på ett annat fält. De personliga förhållandenas
gestaltning mellan de båda männen utgör emellertid en av de viktigaste förutsättningarna för Bernadottes blivande hållning till Napoleon. Höjers teckning ger oss det nödvändiga sammanhanget
691
51- 39839. Svensk Tidsl~rift 1939.
Litteratur
emellan den franska marskalkens personliga ställning och den svenska
kronprinsens kommande politik.
Till den fortsatta skildringen av Karl Johans levnadsöden och närmast teckningen av hans verksamhet på den vida mer självständiga
och upphöjda plats som det oväntade svenska tronföljarvalet erbjöd
är ingen genom föregående forskning och författarskap mer kallad
än docent Höjer. Vi stå inför den franska krigarens och statsmannens
plötsliga kallelse till ledningen av Sveriges politik och inför den betydelsefulla gärning som ej blott för Sveriges utan hela Europas
historia skulle bliva av en avgörande vikt. Med stort intresse emotses
därför nästa del av den monumentala Karl Johansbiografien.
Till slut ett uppriktigt tack till förlaget vars tillmötesgående vä-
sentligen möjliggjort författandet och publicerandet av detta förnämliga historiska arbete. Den synnerligen fina typografiska utstyrseln förhöjes genom flera vackra bilder av Bernadotte själv och hans
maka jämte några andra i Bernadottes liv djupt ingripande personer.
studiet av vissa kapitel underlättas av ett flertal kartor. Boken är
en heder för svensk historisk forskning och framställningskonst och
förtjänar en vidsträckt spridning.
ENGELSKT SJÖMANSLIV UNDER NAPOLEONSKRIGEN
Av förste bibliotekarien fil. d:r O. WIESELGREN, Stockholm
Under åren kring sekelskiftet tillhörde Marryats sjöromaner alla
pojkars favoritlektyr/ Motorn hade då för tiden ännu icke gjort sitt
inträde i skärgårdslivet; man drömde ej om utombordare på tolv eller
femton hästar utan höll sig till seglingen, och sommarlovets lyckligaste dag var den då man för första gången hissade segel på sin
koster eller blekingseka – de rakstävade svarta kuttrarna och de
moderna fartvidundren, fenkölsbåtarna, lågo i regel långt bortom den
normala skolpojksexistensen. Med denna lidelse för seglingen följde
helt naturligt ett glödande intresse för alla böcker som handlade om:
hav och sjömansliv. Det fanns rätt många av den sorten, men inga
som kunde jämföras med kapten Marryats. Det var icke bara de
spännande äventyren som fängslade utan lika mycket, ja kanske än
mera den sakliga, ingående och detaljrika skildringen av sjölivet,
av segelsättning, manöver och navigation, av arbetet vid brassar och
skot och allt annat som tillhör vardagsgörat ombord på ett segelfartyg. Man kunde omöjligen misstaga sig om författarens sakkunskap. Det finns personlig erfarenhet bakom varje den minsta enskildhet i hans böcker. Ingenting är osäkert eller konturlöst; överallt
möter man exakta uppgifter och klara fakta. Men trots detta Marryats utpräglade sinne för saklighet blir han aldrig torr eller enfor- 1 Christopher Lloyd: Captain Marryat and the old navy. London.
692
Litteratur
mig. Fastän han minst av allt är poet finns det hos honom något
av tingens egen inneboende poesi, som på något mystiskt sätt smugit
sig in i hans skildringar utan att han själv märkt det. Artist är
han lika litet som poet, men också härvidlag har hans omedvetna
handlag ofta hjälpt honom till rätta och kommit honom att skapa
episoder, som ha en nästan homerisk fläkt över sig. Det må vara
nog att erinra om en, den yppersta: femtonde kapitlet i Peter Simpel
med skildringen av kommendörkapten Savages äventyrliga grundvändning med fregatten Diomedes under orkanen i Arcachonbukten.
Fastän enkelt och stramt saklig utgör denna skildring en hyllning
åt modet, beslutsamheten och viljan att taga ansvar, vars make man
får leta länge efter.
Vem kapten Marryat var och hur han förvärvat de erfarenheter
han på ett så lysande sätt i sina böcker utnyttjat visste man emellertid föga eller intet om. Det fanns visserligen en biografi över honom,
skriven av hans dotter, men denna är en produkt av den viktorianska
tidens konventionella biografiska uppfattning och således föga verklighetstrogen. Den skildring av hans liv som nu utkommit har gått
till de primära källorna och framför allt syftat till att med deras
hjälp få fram en bild av vad Marryat verkat som sjöofficer. Avsiktligt eller ej har författaren på detta sätt kommit att skriva en bok,
som i mångt och mycket ter sig som en direkt avkomling av de
Marryatska romanerna. Saklighet och fakta finnas där i rikligt mått,
och vad spänning beträffar står boken åtminstone ställvis varken
Jakob Ärlig eller Percival Keene efter.
När sir William Scott och d:r Samuel Johnson en dag år 1778 samtalade om olika yrken föll talet även på sjömanslivet, och sir William
anmä.rkte att det finns många som längta efter att få gå till sjöss.
D:r Johnson, som hjärtligt avskydde allt vad som hade med havet
att skaffa, svarade på sitt barska maner: .Jag vet det, men jag kan
icke förklara det, lika litet som jag kan förklara andra sällsamma
sjukdomsfenomen i den mänskliga fantasien. Sir Williams iakttagelse besannades emellertid av erfarenheten. I varje generation av
unga engelsmän fanns det allt flera som sökte sig till marinen, fastän
ingen var okunnig om att det var ett allt annat än lugnt liv som
väntade. Ungefär samtidigt med att ovannämnda samtal fördes avlade en nittonårig ungdom vid namn Horatio Nelson sin officersexamen efter sju års oavbruten sjötjänstgöring. Något tidigare hade
samma bana beträtts av en pojke från Newcastle, Cuthbert Collingwood, som första gången satte sin fot på ett skeppsdäck vid elva års
ålder. Det var dessa båda i förening som den ärorika 21 oktober 1805
vid Trafalgar krossade den fransk-spanska sjömakten och därmed
tillintetgjorde Napoleons planer på en invasion i England. Collingwood, den engelska läkolonnens ledare, bröt först igenom den fientliga slaglinjen med sitt flaggskepp Royal Sovereign, och Nelson, som
förde lovartskolonnen, fullbordade verket med Victory. En bragd
som denna måste ju sätta alla ungdomliga sinnen i brand och låta
693
Litteratur
sjömansyrket framstå som något oemotståndligt lockande. Åra och
rykte, namn och rang, strålande äventyr och -kanske icke minst –
rikliga prispenningar vinkade för den som i unga år gick i tjänst på
kronans fartyg. Att rekryteringen inom officerskåren blev livlig har
man således icke svårt att förstå.
När slaget vid Trafalgar stod gick master Frederick Marryat i en
privatskola i London, där han trivdes mycket illa, förmodligen mest
på grund av den stränga disciplinen, vilken väl mest erinrade om
den Percival Keene fick göra bekantskap med i början av sin korta
lärdomsbana. Den dag då Nelson fördes till den sista vilan stod han
bland åskådarna, andlös av hänförd beundran inför det stora skådespelet. När likvagnen, formad som en tredäckare, rullade förbi gav
han sig själv det löftet att ägna sig åt Nelsons yrke och där vinna
en sådan berömmelse· att han en gång skulle föras till graven på
samma sätt. Man ser att trettonåringens framtidsplaner gingo vida.
Årelystnad och fantasi fanns det tydligen nog av hos honom trots
att han ännu knappt hunnit trampa ut barnskorna.
Den chef, under vars befäl Peter Simpels blivande skildrare fick göra
sina första krigiska lärospån, var en man vars levnad i högsta grad var
ägnad att egga fantasien. Den unge Marryat hade nämligen den märkvärdiga turen att få tjäna som midshipman på fregatten Imperieuse
under lord Cochrane vilken redan vunnit ett stadgat rykte som en av
den brittiska flottans djärvaste och skickligaste fartygschefer. Cochrane var ingen ledare i stort men däremot en överdådigt tapper och
företagsam fribytare, som aldrig lät ett tillfälle till batalj gå sig ur
händerna och som tack vare en märkvärdig blandning av tur och
skicklighet alltid lyckats draga sig jämförelsevis helskinnad ut ur
även de mest hotfulla situationer. Han debuterade genom att som
chef på en liten örlogsjakt med 54 mans besättning äntra och erövra
en fem gånger så stark spansk fregatt, vilken han sedermera i bästa
ordning avlämnade som pris i Gibraltar. Flera andra liknande bedrifter hade gjort hans namn ryktbart inom hela flottan, och hoppet
om prispenningar lockade därför ett överflöd av manskap till hans
fartyg, då andra chefer ofta nödgades lita till den avskydda pressningen för att få sina besättningar fulltaliga. Frcderick Marryats
far, som kände lord Cochrane, var icke litet glad över att få sända
sin fjortonårige, något bångstyrige son till sjöss under en så ryktbar
befälhavares ledning.
Så länge den unge sjöofficersaspiranten befann sig i land kunde
livet på havet te sig för honom i rosenfärgad dager, men då han väl
kommit ombord dröjde det ej länge förrän den bistra verkligheten
avslöjade sig för hans blickar. Samstämmande skildringar giva vid
handen att livet ombord på den engelska flottan vid denna tid ofta
var föga bättre än ett helvete. Fruktansvärda förläggningsförhållanden, en järnhård disciplin, upprätthållen genom de mest ohyggliga
bestraffningsmetoder, eländig förplägnad och usel hygien kännetecknade tillvaron på de fartyg, som sändes ut att bekämpa Napoleons
eskadrar. Både Nelson och Collingwood gjorde allt vad i deras för- 694
Litteratur
måga stod för att förbättra förhållandena, men deras ansträngningar
hade blott partiell framgång. Många fartygschefer, mer eller mindre
nära själsfränder till kapten Bligh på »Bounty», drevo misshandeln
av underordnade nästan som sport, och denna sedvänja gällde icke
blott manskapet utan även de unga officersaspiranterna. En rent
pervers elakhet från de äldres sida, ibland nödtorftigt dold under
skämtets mask, tycks ha varit regel. Mycket i Marryats böcker återgår tydligen på egna intryck under denna hans första tid ombord,
då han som andra fick grundligt gå igenom ekluten.
Väl en gång till sjöss med Imperieuse dröjde det ej heller länge
innan han fick veta vad som menades med krig. Lord Cochrane
älskade sitt farliga yrke och var ej benägen att vila på sina redan
vunna lagrar. Den franska kofferdifarten erbjöd rikliga tillfällen att
taga priser, och mot kustbefästningarna kunde man ofta göra oväntade och lyckosamma anfall. Under loppet av tre veckor deltog Marryat i sju affärer, av vilka ett par voro tämligen äventyrliga och ej
avlöpte utan blodiga förluster. Detta förefaller oss att vara mera än
nog för en fjortonåring, men Marryats privata loggbok visar att
han efter att första gången ha varit i elden snart började finna sig
fullkomligt hemmastadd i kulregnet. En dag fick han också vara
med om en äntring. Det gällde en misstänkt levantinsk kapare, bemannad med en förfärande samling sjörövare, som Cochrane ansåg
sig böra undersöka närmare, fastän den hissade engelsk flagg. Resultatet blev ett häftigt handgemäng på kaparens däck, som kostade
många liv på ömse sidor. Segern stannade hos den anfallande parten, men glädjen minskades betydligt, när det kom i dagen att kaparen verkligen var i engelsk tjänst åtminstone så till vida att den
utrustats på spekulation av några engelska intressenter, till på köpet
tillhörande själva amiralitetet. Man ser att det engelska affärsintresset på den tiden icke väjde ens för de mest säregna kombinationer, när de kunde förväntas lämna klingande valuta. Cochrane
hade utan att ana det gått sina egna överordnade i vägen, då han
som bäst trodde sig göra den engelska handeln en tjänst. Han drog
således mera skada än nytta av affären, då däremot Marryat på sitt
sätt hade gagn därav. På denna upplevelse byggde han nämligen
senare en av sina bästa stridsscener, skildringen av sammandrabbningen mellan fregatterna Aurora och Trident i tjugunionde kapitlet
av Midshipman Easy.
Märkligast av alla Marryats krigiska erfarenheter var den ryktbara attacken på franska flottan i farvattnet vid Ile d’Aix utanför
Charente den 11-12 april 1809. Företaget var oerhört djärvt: det
gällde att anfalla en stark eskader, som låg väl skyddad bakom försänkningar och skansar, oåtkomlig för varje direkt attack. Men på
engelskt håll hade man räknat ut att anfallet skulle kunna göras
verksamt genom användandet av brännare, lastade med explosiva
ämnen, vilka skulle bringas att driva ned mot de franska fartygen
och sätta dessa i brand. Chef för den engelska styrkan var amiralen
lord Gambier, men ledare för avantgardet och därmed också för
695
Litteratur
den viktigaste delen av operationen var lord Cochrane på sin berömda L’Imperieuse, där Marryat fortfarande var midshipman. Det
var genom Cochranes djärvhet och hänsynslösa offensivanda som
anfallet blev en seger, fastän brännarna även denna gång – liksom
i den svenska flottan vid Viborgska gatloppet tjugu år tidigare –
visade sig vara ett tämligen oberäkneligt vapen. Marryat tjänstgjorde ombord på en brännare, lastad med 1,500 kaggar krut och 3,000
handgranater. Det kom på hans lott att som sista man ombord tända
stubintråden och därefter hoppa ned i en barkass, där den övriga
besättningen, tre matroser och en officer, redan tagit plats. Arorna
lyftes, och det bar i väg med så stor fart som människokrafter kunde
åstadkomma. Då båten hunnit ett par hundra meter från brännaren
sprang krutlasten i luften. »En mera fruktansvärt praktfull anblick
kan ej tänkas», antecknar Marryat, »men vi voro icke riktigt i stånd
att njuta därav. Granaterna flögo upp till en otrolig höjd; somliga
kreverade högt upp i luften, andra däremot vid nedfallandet. En
skur av eld föll omkring oss, men vi kommo lyckligtvis undan oskadade. Vi kunde blott långsamt ro oss fram emot tidvattnet och vinden, och till råga på allt fingo vi nöjet att leta oss väg bland alla de
övriga brännarna, som nu satts i brand och drevo ned både för och
akter om oss.» Märkvärdigt nog kom emellertid Marryats båt så
småningom oskadad tillbaka till L’Imperieuse. Någon utmärkelse för
sin bedrift fick han likväl icke, ty Cochrane, som icke blott var
sjöofficer utan också oppositionell parlamentsledamot, stod illa till
boks på högre ort och lyckades aldrig utverka några belöningar vare
sig för egen räkning eller för sina underordnade. Det enda erkännande Marryat erhöll var ett intyg från förste löjtnanten på L’Imperieuse – samme man som fört befälet på brännaren -, vilket innehöll att han uppfört sig på ett hedrande sätt och till sina överordnades tillfredsställelse. Det kan förefalla att vara i minsta laget,
men man var inom flottan av princip mycket sparsam på beröm,
och vederbörande ansåg väl att en sjuttonårs midshipman icke borde
skämmas bort med för ampla lovord, även om han förtjänat dem.
Vid nitton års ålder tog Marryat sin officersexamen. Men de närmast följande åren bragte honom inga erfarenheter av större stridshandlingar. Tidvis låg han i blockadtjänst och kryssade fram och
tillbaka utanför franska kusten, tidvis tjänstgjorde han på den del
av flottan, som hade till uppgift att hålla de amerikanska fregatterna
i schack och skydda den engelska djuphavshandeln. Efter det allmänna fredsslutet fick han som många andra avdankade sjöofficerare
nöjas med den tjänst han kunde få. Det blev för honom till en början
den föga heroiska uppgiften att med en illa seglande örlogsjakt
hålla efter spritsmugglarna i Engelska kanalen. Intressantare var en
expedition till Tristan da Cunha och St. Helena, som han företog för
att visa flaggan och jaga bort eventuella kapare, som varit så intresserade av sin hantering att de glömt bort att man slutit fred.
Under denna resa fick han tillfälle att närvara vid Napoleons död
och rita ett porträtt av kejsaren några timmar före gravsättningen.
696
Litteratur
Ett par år senare kom han ut på en ny långfärd, nämligen till Birma,
dit han beordrats som chef på fregatten Larne för att deltaga i en
expedition mot landets motspänstige monark, som visat sig ha alldeles oriktiga föreställningar om sina skyldigheter mot de engelska
intressena i Bortre Indien. Det blev en långvarig affär, där dock
klimatfeber och skörbjugg voro svårare fiender än de birmanska
trupperna. Marryat blev också sjuk men kom undan med livet och
återvände omsider till London, säker om en länge väntad befordran.
Det var då denna av oviss anledning lät vänta på sig som han i ett
slags desperation grep till pennan för att skaffa ett drägligt levebröd
åt sig själv och sin familj. Ar 1829 utgav han anonymt sin första
roman Frank Mildmay, som i allt väsentligt återger hans egen levnadshistoria. Han fick bra betalt för sitt manuskript, men då boken
kommit ut märkte han snart att hans militära bana var stäckt. Det
fanns för många som kände igen sig i hans skildringar, och han
hade icke sparat på färgerna. Han tog nu vid 38 års ålder sitt parti
och lämnade tjänsten för att helt övergå till litteraturen. 1832 kom
Peter Simple ut och gjorde honom ryktbar över hela England. Därmed var hans position stadgad. Han blev en litterär förgrundsfigur,
som till och med tävlade med Dickens i popularitet. Hans följande
böcker äro tämligen ojämna, men när han kommer in på sina egna
minnen ur sjölivet – och det gör han som oftast – är han alltid lika
oemotståndligt medryckande. Alltjämt står sig också det omdöme,
som fällts om honom av en bland hans ivrigaste beundrare, Joseph
Conrad: »Om England skulle förlora Marryats böcker skulle detta
vara likvärdigt med stympandet av dess historia eller mistningen
av ett historiskt dokument. Han har med sina böcker tjänat sitt land
lika mycket som han gjorde med sin tapperhet i tjänsten.» Hans
efterkommande ha också hållit fast vid hans tradition: hans son
Frederick gick under vid fregatten Avengers skeppsbrott i Medelhavet år 1847 och hans dotterson följde med slagkryssaren Indefatigable till botten i slaget vid Jutland bank år 1916.
697

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism