Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 15 december.
Folkfrontens Händelseutvecklingen i Ji’rankrike efter Miinchenavändalykt. talet har medfört en fullständig scenväxling på det
parlamentariska området. Den gruppering, som efter valen på våren
1936 helt har dominerat, var den såsom en reaktion mot 1934 års hö-
geroffensiv uppståndna folkfronten. Av kammarens 618 ledamöter
disponerade den 365, fördelade sålunda: 155 socialister, 113 radikalsocialister, 72 kommunister och 25 medlemmar av socialistiska och
republikanska unionen. Härtill kommo ytterligare några dvärgpartier. Under de första månaderna av sin maktperiod gick den stora
folkfrontsregeringen under Leon Blums ledning från triumf till
triumf och genomdrev den ena sociala reformen efter andra i det på
detta område så försummade franska samhället, ackompagnerad av
högerpartiernas rådvilla passivitet och de strejkande arbetarnas
oekupation av arbetsplatserna. Men in på 1937 började stämningen
vända sig. De skrämmande ekonomiska konsekvenserna av den
Blumska regimen visade sig med stor snabbhet, de utrikespolitiska
likaså.
Folkfronten hade aldrig varit homogen. Radikala ledare av Caillaux’, Marchandeans eller Meyers högkonservativa typ hade inga beröringspunkter med Blum, Vincent Auriol eller Jouhaux. Och det
radikala partiets egentliga kärna, landsortens sparsamma småborgare och besuttna bönder, torde hysa föga sympati för Moskvas hejdukar i Paris’ banlieue och industridistrikten i norr. Koalitionen var
en följd av tillfälliga konjunkturer, ej av gemenskap i intressen och
ideal.
På försommaren 1937 funno de radikala senatorerna under den
gamle Caillaux’ ledning tiden vara mogen att störta Blum. De följande regeringarna under ledning av den radikale Chautemps betecknade en snabb skridning åt höger. Ett försök att bryta denna
utveckling genom den kortlivade andra Blumska regeringen på vå-
ren 1938 slog mycket olyckligt ut, och det därefter bildade kabinettet
Daladier, som visserligen formellt alltjämt stödde sig på folkfrontsmajoriteten, betecknade faktiskt en ny period, då det vid sidan av
12 radikaler och 3 representanter för socialistiska och republikanska
unionen upptog fyra företrädare för kammarens centergrupper, bland
dem kolonialministern Mandel, tidigare Clemenceaus högra hand, och
justitieministern Paul Reynaud, den Blumska finanspolitikens talangfullaste kritiker. Härtill kom, att regeringschefen själv nu var
en helt annan man än i folkfrontens smekmånad, och att de inflytelserikaste radikala ministrarna såsom utrikesministern Bonnet, finansministern Marchandeau och inrikesministern Sarrant representerade
en högst stillsam radikalism. Ån mer utpräglat blev detta förhållande i augusti, då Daladier förklarade sig förbereda en revision i
739
51 – 38844. Svensk Tillskrift 1938.
~v·•
Dagens frågor
realistisk riktning av folkfrontens stora klang- och jubelnummer,
40-timmarsveckan. ‘l’vå av herrarna från socialistisk-republikanska
unionen lämnade kabinettet och ersattes med folk från högerflygeln
av smnma samfund.
En avgörande vändpunkt inträdde i och med Miinchcnmötet. Daladiers där förda eftergiftspolitik rönte våldsam opposition från kommunisternas sida, och ~iven bland socialisterna torde meningarna
hava varit mycket delade, ehuru partiet vid omröstningen följde regeringen. Men kort efteråt begagnade konseljpresidenten den radikala partikongressen i Marseille (slutet av oktober) till att i ytterst
skarpa och allom synbara former förklara kommunisterna krig.
I<‘olkfronten var definitivt spriinget
De fullmakter till upphjälpande av ekonomin och fimwserna, sJm
Daladior hade erhållit den 5 oktober, hade ännu ej anviints. Emellertid gav han i Marseille nya detaljer, som belyste det katastrofala
läge, vari en förfelad finanspolitik hade bragt Frankrike: 1939 års
hudget skulle korrnna att riilma med en utgiftsumma Jlå 102 milliarder
franc~s, medan statsinkomsterna be!”tiknades till 66 och hela nationalinkomsten till 220 milliarder. Medan under åren 1929-1937 produktionen hade vuxit med 17% i ‘l’yskland, 24% i England, 30 a 50% i
Skaudinavien, hade den under samma tid sjunkit med 25 % i Frankrike. Arbete var därför det enda, som knnde rädda trrd.ie re]mbliken
från den hotande katastrofen.
Den ton, som Daladier hade anslagit i Marseille, var ytterst hestämd. Det väckte diirför ej ringa förvåning, då det visade sig, att
han ännu saknade en klar mening om siittet fiir sanering av finanserna. Den plan, som framlades av finansministern Marchandeau,
fälldes av regeringens majoritet, då den ansågs innebära alltför
sträng övervakning av valutaaffärer och kapitalrörelf;er. Daladier
förmådde Marchandeau och Paul Reynaud att byta plats, oeh efter
några dagar framlade den nye finansministern äntligen det efterlängtade programmet i en mängd dekret. Under principiellt bevarande
av 40-timmarsveckan genomfördes en serie bestämmelser, som i realiteten suspenderade den. Framför allt gjorde Reynaud slut på det
Blumska systemet med två fridagar och blott fem arbetsdagar i veckan. Både direkta oeh indirekta skatter höjdes. l en beledsagande
kommentar gav finansministern en skrämmande bild av den föregä-
onde utvecklingen och dess resultat.
Reynauds dekret väckte en våldsam förbittring på arbetarhåll på
grund av ändringarna i arbetstiden och de ökade skattebördorna –
de indirekta skatterna spelade i detta hänseende en stor roll. Av situationen begagnade sig kommunisterna och socialisternas vänsterflygel för att söka störta Daladier, varvid det egentligen var hans
försonliga utrikespolitik, som man ville träffa. Medlet skulle vara en
storstrejk den 30 november.
storstrejken misslyckades av flere skäl. Daladier, som fått rundlig
tid på sig för motåtgärder, hade vidtagit mycket effektiva förberedelser, oeh deltagandet i strejken t:veks på mång’a håll, så t. ex. i Paris,
740
Dagens frdgor
hava varit ganska ringa. Följden av detta fiasko blev en prestigeförlust för de marxistiska partierna och landsorganisationen och i
motsvarande grad ökat anseende för regeringen. I denna stämning
begärde och fick Daladier kammarens förtroendevotum. Men hans
ganska knappa majoritet utgjordes av flertalet radikaler, centern och
talrika moderata högermiin, medan marxisterna och vissa radikaler
röstade mot.
Läget iir sålunda ganska paradoxalt. En av folkfronten bildad regering sitter på högerröster mot folkfrontens flertal; en kammare,
som fått sina mandat vid en stor vänsterseger, har fått högermajoritet. Den traditionella benägenheten att betrakta en kammarupplösning som en statskupp gör det nästan omöjligt att hyfsa ekvationen.
Läget blir än mer invecklat, emedan alla partier utom kommunisterna iiro splittrade i den viktigaste frågan, utrikespolitiken. Bland
socialisterna råda mycket delade meningar, och många radikaler,
bland dem Herriot, ogilla i sitt hji:irta Daladiers politik. Inom centern är visRedigen .B’landin protagonisten för en försoning med Tyskland på Frankrikes allierades bekostnad, men redan ministrarna
Reynaud och Mandel torde hava kämpat för att inlösa utfästelserna
till Prag. Inom högern finnas många, som av ovilja mot Moskva
och dess franska hantlangare av olika schatteringar äro ganska välvilligt sttimda mot diktaturstaterna, men andra, så ex. Kerillis och
hans Epoquc, anse Miinchen som en brännande nationell skam.
Att under sådana förhållanden skapa en enhetlig front för Frankrikes räddning, är svårt. Hotet av en ekonomisk kataRtrof har ej förmått det. Det återstår att se, om Italiens krav på ‘l’unis, en öppen
spekulation i fransk dekadans, skola förmå det. För dc högermän,
som i goda förbindelser med Mussolini trodde sig hava funnit politikens quinta essentia, torde besvikelsen vara fruktansvärd vid detta
svar på Fran~ois-Poncets efterlängtade ambassad till Rom.
Den franska utrikespolitiken efter kriget bär förmodligen huvudskulden till det ohyggliga läge, vari mänskligheten nu befinner sig.
Det behöver blott erinras om att det ännu ej har gått fem år, sedan
Barthon spärrade alla möjligheter för en lösning av nedrustningsfrågan genom att viigra Hitler en arme, som skulle hava utgjort en
tredjedel eller fjiirdedel av hans nuvarande. (Se Svensk tidskrift
1S37, s. 155 ff.) Ingen kan bestrida, att det är sina gärningars lön, som
Frankrike nu får uppbiira. Men å andra sidan – en handlingsduglig
fransk stormakt Hr en oundgänglig förutsättning för den jämvikt i
Europa, utan vilken de mindre staternas – ej minst Sveriges – fria
tillvaro utsiittes för de fruktansvärdaste faror.
Aktionen Dimlösningsdekretet mot organisationen IKL (Fostermot IKL. ländska Folkrörelsen) och påbudet om indragningen av
dess tidningspress den 22 november 1938 kom som en fullstiindig överraskning icke blott för utlandet utan även för allmänheten i Finland,
ja, enligt uppgift t. o. m. för de bäst initierade politiska kretsarna.
En rätt komplicerad lagstiftning och mycket stridiga omdömen för- 741
Dagens frågor
svåra informationerna om vad som skett oeh vad som ligger bakom
det skedda.
IKL är en kvarleva från Lapparörelsens tider. Det bildades, sedan
Mäntsälä-hiindelserna definitivt komprometterat tidigare existerande
Lappo-organisationer och en stor del av deras ledare, för att föra
samma ideer vidare. IKL övergav formen av en fri folkrörelse och
uppträdde 1933 i valkampanjen som ett politiskt IJarti, visserligen med
iindamål bl. a. att göra slut på partierna. I dessa IKL:s första val
erövrade partiet 15 platser av riksdagens 200. I sin politik började
IKL småningom alltmer att taga sina förebilder från ‘l’yskland och
(speciellt) Italien. Dc första åren efter IKL:s inträde i riksdagspolitiken stod det mycken strid kring dess uppträdande, s<lviil i riksdagen
som utanför. Partiet var ultranationalistiskt finskt, i utrikespolitiken aggressivt mot Ryssland, oeh annars främst »antimarxistiskt»
samt antiparlamentariskt Efter berömt mönster förfäktades krav på
vissa sociala reformer, men denna del av verksamheten fiireföll rätt
löst påklistrad. IKL var och är fortfarande rekryterat ur ultrahögcrkretsar.
Inblandningen i riksdagspolitiken som ett politiskt parti har blivit
lKL:s olycka. Ingenting har IKL naturligtvis fått till stånd oeh riksdagen likaväl som allmänheten har tröttnat på de stora orden. J a,
IKL sHilvt har som riksdagsgrupp förvandlats till en tystlåten, hopplöst slagen skara. Vid 1936 års val förlorade IKL visserligen ondast
ett mandat, men det har ansetts givet att IKL vid valen sommaren
1939 skulle försvinna relativt fullständigt.
Under årens lopp ha socialdemokraterna yrkat l)å förbjudande av
IKL:s verksamhet såsom stridande mot lag oeh god sed. Vid agrarpartiets partimöte för ett par år sedan fattades on resolution i samma
riktning. Men under de senaste åren ha dessa krav tystnat. Visserligen ha myndigheterna upplöst IKL:s ungdomsavdelning, som bl. a.
var inblandad i de estniska frontkämparnas kuppförsök, och åtalon
mot IKL:pressen äro en regelbunden företeelse, men att vidtaga åtgärder mot rörelsen i dess helhet hade icke mera ansetts av behovet
påkallat.
I detta hige kom inrikesministeriets dekret av den 22 november, i
vilket förordnades att !KL-organisationen i dess helhet, inkluderande
alla slag av underavdelningar, skulle provisoriskt inställa sin verksamhet; till denna ansågs även höra utgivande av tidningar, vilka
således iiven förbjödos att utkomma. Som motivering anförde inrikesministcriet, att IKL utgjorde en olaglig fortsättning på tvenne
av domstol upplösta Lappo-föreningar samt att vid dess möten förekanunit mycket, som stridit mot lag och god sed.
Den juridiska grunden till denna åtgärd var stadgandet i föreningslagen, att förening kan av inrikesministeriet provisoriskt förbjudas
fortsätta verksamheten, ifall föreningen i denna bryter mot lag och
god sed. Denna åtgärd skall dock inom fjorton dagar underställas
domstols konfirmation. Finner domstolen att åtgärden varit befogad,
förblir förbudet i kraft tillsvidare; annars förfaller detsamma. Inom
742
Dagens frågor
fjorton dagar efter domstolens beslut skall åtal i vanlig ordning anhängiggöras mot föreningens funktionärer, och i den rättegång, som
därefter följer, avgöres slutligt föreningens öde. Det må erinras, att
möjligheten att provisoriskt inställa en förenings verksamhet tillkom som ett Lappo-krav, avsett att underlätta åtgärder mot de kommunistiska föreningarna.
Inrikesministeriets åtgärd blev omedelbart föremål för debatt i
riksdagen och godkiindes, sedan IKL-riksdagsm~innen demonstrativt
avlägsnat sig.
Någon entusiasm för regeringens politik mot IKL kunde man dock
icke spåra i finländska riksdagskretsar varken inom eller utom regeringsgrupperna. Den allmänna åsikten var att regeringen icke bort
vidtaga en sådan åtgärd, om icke en tvingande nödvändighet förelegat. Så var emellertid ej fallet. Bevismaterialet mot IKL var till
största delen gammalt. Då man under den sista tiden kunnat förmärka ett tydligt avtynande av intresset för IKL:s verksamhet, så
hade det varit bättre, ansåg man allmänt, att låta IKL självdö. Atgärden skulle ge IKL ny luft under vingarna; om den lyckades, skulle
den tvinga IKL till underjordiskt arbete, där förutsättningarna för
framgång voro mycket större än om allmiinheten fritt finge se dessa
nazieftersägare i aktion. Slutligen skulle åtgärden utomlands skapa
det alldeles falska intrycket att IKL varit så farligt, att regeringen
tvingats slå till för att försvara demokratien.
Opposition långt in i regeringslägret viickte inrikesministerns åtgärd att låta de tidningar, som förfäktat !KL-ideer, inkluderas i förbudet. Här handlade myndigheterna dessutom med stöd av en lagtolkning, mot vilken vägande anmärkningar kunnat göras. Tidningarna utgöra en del av IKL:s verksamhet, ansåg inrikesministern,
och borde därför i enlighet med föreningslagen dela föreningens öde.
Men härtill kunde invändas, dels att tidningarna juridiskt ägdes av
självständiga aktiebolag, dels att pressfriheten finnes reglerad i en
annan lag än föreningslagen och att förutsättningar för ett ingripande mot tidningarna enligt pressfrihetslagen saknats.
Rent humoristisk blev denna pressfrihetsdiskussion med hiinsyn till
de stridande parternas ombytta roller. Samlingspartiet, som aldrig
vägrat sitt stöd åt förslag till inskränkningar i de medborgerliga
rättigheterna, sjöng plötsligt med patos pressfrihetens lov. IKL har
alltid kämpat mot den »formella» lagen, vilken ej får stå i vägen för
folkets vilja, men ägnade sig nu plötsligt åt de mest bokstavsstränga
tolkningar av förenings- och tryckfrihetslagarna. Socialdemokraterna åter, som konsekvent motsatt sig alla inskränkningar i de medborgerliga friheterna, påminde nu allvarligt om att dessa friheter ej
finge missbrukas.
Mitt i denna situation förklarade rådstuvurätten i Helsingfors –
för de flesta alldeles oväntat – att inrikesministeriet saknat grund
för sina interimistiska åtgärder mot !KL-föreningarna. Det var ej
bevisat, ansåg domstolen, att IKL utgjorde en fortsättning på de upplösta Lappo-föreningarna; dessutom vore de mindre förseelser, som
743
~··
Dagens frågor
förekommit vid IKL:s möten, ej av det allvarliga slag att de motiverade ett så strängt ingripande. Härmed upphörde automatiskt förbudet mot IKL:s verksamhet, organisationen upptog genast arbetet
med fördubblade krafter, tidningspressen utkommer igen och partiet
har fått en storartad reklam inför sommarens val. Trots denna motgång har inrikesministeriet fullföljt åtalet mot. IKL i ordinarie domstolsväg.
:Man frågar sig, vad det varit som föranlett Finlands regering att
just denna höst taga itu med IKL, och varför dess verksamhet, som
haft samma karaktär i åtminstone sex år, just nu skulle förbjudas.
Regeringen svarar, att detta berodde på att den detaljerade, juridiskt
bindande utredningen nu först blivit färdig. :Man hade visserligen
tidigare gjort liknande materialsamlingar, men dessa hade varit för
ofullständiga för att tjäna som bas för ett ingripande. Detta iir säkerligen den yttre sanningen, men det finnes uppenbarligen även en inre
sådan, inrikesministerns person. Som bekant Hr det den kände
idrottsledaren doktor Urho Kekkonen, som är chef för inrikesministeriet. Han är verksam och ärelysten, och han måste alltid göra nå-
got. Alltför lång tystnad kring hans person är för honom ovälkommen. Hans parti, agrarerna, hade för några år sedan rekommenderat
förbud mot IKL. Kunde meriter bättre förtjänas Hn genom rekommendationens förverkligande~ Samtidigt kunde intresset något
avlänkas från agrarernas i mångas ögon alltför intima samarbete
med socialdemokraterna. I nästa valkampanj kunde Kekkonen återigen falla över IKL, något som alltid varit en dragande spik, i stället
för att behöva redogöra för ett samarbete, som i stora kretsar av
agrarväljare betraktas med mycket oblida ögon. Kekkonen älskar intrigen och den politiska striden. Han bröt en gång idrottssamarbetet
mellan vårt land och Finland. De drastiska åtgiirderna mot IKL ligga
psykologiskt på samma plan. Hans spel är i detta fall dessutom ofarligt. IKL har inga vänner, men desto mera bittra fiender. På en åtgärd mot IKL kan aldrig en finländsk minister falla, iivPn om åtgärden är politiskt huvudlös och juridiskt tvivelaktig.
Den senaste Alltsedan 1932 har den västligaste provinsen i
sovjetrepubliken? Kina, Sinkiang eller östturkestan, som den vanligen kallas, varit skådeplatsen för ett inbördeskrig, vars olika faser
äro mycket litet kiinda. Detta beror dels och främst på provinsens
avskilda läge och dels kanske på att europeerna iiro synnerligen få-
taliga i provinsen – europeiska ekonomiska intressen ha icke direkt
blivit berörda av kriget och oroligheterna, men väl politiska. England har utan nämnvärd reaktion lidit en avsevärd prestigeförlust
i Östturkestan, medan den sovjetryska politiken har kunnat inhösta
en av sina större framgångar i Asien. Klokt nog – ur sovjetrysk
synpunkt – har världspressen icke försetts med underrättelser från
fronten i Sinkiang. Vad stort sker, sker tyst!
östturkostan har sedan lång tid tillbaka varit ett synnerligen omstritt område. Liksom i Afghanistan har engelskt och ryskt politiskt
744
l>Sufll1ttriet
SI-IArJBERGeN
Tibet
Knrtski~s över Östtnrkestan.
Dagens frågor
iutrigs]ld miitis diir. ]1;ugelsmiinnen ha strävat efter att göra östturkestall till en hufferh;tat mot den tsaristiska imperialismens
aspirationer på Indien, ett arbete som icke uppgavs efter omvälvningen i Hy:;sland. Man kan tycka, att den östturkestansk-indiska
griinsen — Rimalajas höga berg – i och för sig :;kulle erbjuda till- 6iekligt militiirt be:;kydd, men Östturkostan hade även ekonomiskt
intresse för engelsmännen. Det gick från Srinagar i Kashmir och
från Peshawar i North West J1,rontier Province upp karavanvägar
över Himalaja till de östturkestanska shiderna Kashgar, J arkend och
Chotan, och på dessa fördm; en avseviird mängd auglo-indiska varor
till de östturkestanska avnämarna. Denna handelsförbindelses glansdagar upphörde i och med att den nya sovjetryska staten hörjade
att anlägga vägar från Ryska ‘l’urkestan upp genom ‘fienshan-bergen
till den kinesiska gränsen. Det ryska ekonomiska hotet ökades ytterligare efter det att 19BO den bekanta sovjetryska ‘l’nrksih-järnviigen
blivit färdig. Denna följde tiitt östturkestans nordviist- och Yästgräm:,
oeh genom bibanor och liittframkomliga landsviigar upp till gränseu
underliiHade:; i hög gmd transporten av ryska varor. Det blev mt
framförallt städerna i viistra delen av östturkestan, som blevo föremål för det ryska intresset, friimHt Kashgar med ryskt generalkonsulat och särHkild handelsavdelning, vidare Aksu och Kut.ia. De
cngch;ka varorna kunde ieke längre tävla med de ryska i prisbillighet – iiven om de gjorde det i kvalitet — av ganska lättförståeliga
skiil. Som ett exempel kan nämnas, att en handelskaravan behöver
40-50 dagar för att gå viigen från Srinagar till Kashgar (därtill stora
,.;trapatsc-r i passc-n i Himala.ia) medan samma karavan frii11 staden
745
Dagens frågor
Osch i Ryska ‘L’urkestan (en av utgångspunkterna för handeln på
Sinkiang) före 1932 behövde 12-14 och numera – därigenom att en
rysk bilv~ig är färdig till gränsposten Irkeschtam – endast 6 dagar.
sträckan torde ganska snart bli möjlig att trafikera på 2 dagar, när
en väg blivit anlagd även på östturkestanskt område. ‘L’rots att
engelsmännen nu anlagt bilvägar ganska högt upp i Himalaja – bl. a.
torde bilvägen till Gilgit snart vara färdig vilken förkortar tiden till
östturkostan med 15 dagar – så får man utgå från att ÖRtturkostan
nu tack vare kommunikationsmedlens utveckling helt har måst öppna
portarna åt ett heRtämt håll – åt SovjetryRsland. Samtidigt har
dörren stängts åt Indien och tills vidare iiven åt det nrRprungliga
moderlandet Kina, där naturförhållandena (öknen Gobi) Jiigga hinder
i vägen för lätta kommunikationer.
Det är möjligt, att vi h~iri ha att Re orRakeu till den engelska reträtt från östturkestan, som nu gradvis skett iinda från inbördeskrigets början 1932, en reträtt ROm doek ieke är fullRUindig så liinge
engelRka generalkonsulatet i Kashgar fortfarande finnes kvar.
Det gamla Tsarryssland krävde ÖstturkeRtans införlivande metl
riket av Ramma skäl, som det krävde områdena i norra AfghaniRtan
allt intill Hindukuseh-kcdjan: den etnografiska Ramhörigheten. östturkostan är bebott till 80% av turkar av Ramma stam som i Ryska
‘l’urkestan, vilka tala i det niirmaste samma språk. Då det gällde
att införliva nytt land med imperiet anlade ofta tRarismen dessa i vår
tid välkända synrmnkter, men inget hindrade att senare en kraftig
rusRifieering ägde rum inom den etnografiRka enheten. Sovjetmakten
tog snart upp företrädarnaR ideologi, även om den doldes av en mask,
som hette kommunism. östturkestan var synnerligen önskvärt för de
nya herrarna i RyRsland, inte minRt därför att provinsen iiger outnyttjade naturtillgångar. Bomullsodlingen i södra östturke;.;tan iir så
]lass betydande att en kraftig export har kunnat äga rum till Sovj(~t?-
ryssland. För övrigt har ryska generalkonRulatet i Ka;.;hgar med råd
och dåd bistått dc östturkiska bomullsodlarna, då det gällt att höja den
årliga In·oduktioncn. När upproret 1932 började, viRade det ;.;ig ocks<t
;.;nart, att Sovjetryssland hade ett finger med i spelet. Det förde den
turkiska nationaliRmenR talan. ViRserligen nämndeR icke J)å detta
tidiga stadium en Sovjetrepublik ÖRtturkeRtan. Detta skulle ha Yarit
direkt oroande för de synnerligen ortodoxa muhammedanerna i östturkcstan. Men tankarna på upprättandet av en s.iälvRtändig östturkisk stat, såROin den hade funnits på 1870-talet under .Jakuh Beg, ununderstöddes med råd och dåd. Det sistnämnda betydde en kraftig
export av vapen från Ryska Turkestan till Sinkiang. Från ryskt
håll – även vetenskapligt – började man tala om den gamla ujguriska kultur, som hade sin glanstid på 700-900-talct och som blomstrade längs de gamla sidcnvicigarna, vilka gingo genom östturkestan.
De nuvarande östturkarna nämndes som dessa högtstående ujgurer;.;
avkomlingar. Att de stodo så lågt kulturellt nu, berodde på att de
hade exploaterats av kineserna. Detta evangelium passade bra för
östturkestan, ty det kineRiska förtryeket hade käntR hårt i landPt oeh
746
Dagens frågor
de kinesiska maktägande hade gjort allt för att draga ekonomisk
nytta av östturkestan utan att lämna befolkningen något vederlag
i form av t. ex. förbättring av de sociala förhållandena. Efter ett par
år av inbördesstrider utropades verkligen 1933 den första självständiga republiken östturkestan i staden Aksu, men den omfattade endast västra delen av landet och var synnerligen preliminär. Inom den
framträdde emellertid snart turkar, som började att driva kommunistisk och antireligiös propaganda parallellt med den nationalistiska
ujguriska. Den svenska missionen, som verkade i Kashgar och J arkend, fick efter hand se sin verksamhet inskränkt – under inbördeskrigets tidigare skede hade den åtnjutit samma förmåner, som under
kinesisk iiverhöghet. 1935 upprättades i Östturkestan GPU-organisationer, som samarbetade med de ryska organen i Taschkent och som
höllo ett vakande öga på missionärerna. På sommaren 1938 förbjödos
alla turkar vid ningelsestraff att besöka de svenska missionärerna
och dessa hade ingenting annat att göra än att lämna landet. Revolutionen var – ur europeisk synpunkt – i tysthet genomförd. Den hade
råkat de ledande inom islam, som flytt till Indien. Den hade även
träffat de rika köpmännen, som fått se sina ägodelar beslagtagna och
ROm också för att rädda livet gett sig i väg söderut. östturkestan har
blivit Ujguristan, än så länge en självshindig sovjetrepublik av
samma slag som ‘ramm-Tuva norr om Mongoliet och än så länge av
Kina betraktad som provinsen Sinkiang men till utseende och innehåll direkt avpassad att efter en väl avvägd tid söka »frivillig» anslutning till de socialistiska rådsrepublikernas union.
Lubbe Nordströms Det har under hösten g·ått höga och ofta vrednya upptäcktsfärd. gade vågor kring Lubbe Nordströms bostadsreportage med tillhörande måndagsförkunnelse i radion. Det svenska
folket har blivit vant att få mångahanda och ibland även mycket sig
tillkastat genom etervågorna, men det har tidigare icke i allvarliga
ting hört ett sådant uttryckssätt, som det varmed Lubbe Nordström
nu givit det lyssnande folket del av sin mening om människor och
bostadssätt landet runt. Hade de nu uppenbarligen högst chockerade
lyssnarna förut stiftat någon bekantskap med Öbackas diktare, skulle
de ha tagit det hela betydligt lugnare. De skulle då ha vetat att Lubbe
Nordström ~ir en av de mest fantasibegåvade prosadiktare vi nutilldags ha i vårt land. De skulle då också ha vetat att Lubbe Nordström
och objektivitet äro lika oförenliga som eld och vatten. Lubbe Nordström iir subjektiv till det yttersta, har alltid varit det och kommer
förmodligen att alltid bli det. Han ser det han vill se och målar så
som det roar honom att måla. Den som något följt med hans framfärd vet ju också, att han tar munnen överfull när han vill säga
någonting, och att han iir en boren mästare att okväda människor
och ting, som väckt hans misshag. Känner man detta, borde man
egentligen inte fästa alltför stort avseende vid hans snabba bostadsinspektion. Det uppseende och det rabaldet· som han emellertid kommit åstad kanske ändå kan motivera några reflexioner i ämnet.
747
Dagens frågor
Först är det utan vidare klart, att det finns en del dåliga, i vistm
fall t. o. m. mycket dåliga bostäder. Det kan bero på många olika
orsaker. I vissa fall oförvällad fattigdom, i andra fall lättja, slöhet
och vanvård av bostaden. Där det iir fråga om dåliga lönehostäder
kan det bero på svag ekonomi hos arbetsgivaren, men det kan naturligtvis också förekomma klandervärd likgiltighet och oföretagsamhet
från iigarens sida. Att dåliga boshider finnas står alltså över varje
diskussion. Men frågan är hur det verkligen genomgående står till .
med bostadsstandarden. Är den verkligen så bedrövligt dålig, som det
vill framgå av Lubbe Nordströms föredrag? .Ta, det beror ju på vilka
normer och krav som uppställas. Är det en absolut fordran på att
hostaden för att vara människovärdig skall ha eentralvärmeanläggning, badrum, vatten- och slaskledningar, dubbelkopplade fönster
samt vara ombonade med tex och masonit etc., då är det naturligtvis
dåligt beställt, ty allt detta finnes endast i ringa omfattning, och i
många fall inte alls ute på landsbygden. Och vad värre är: det finns
oftast inte ekonomiska möjligheter att ordna med alla dessa dyrbara
agremanger, synnerligast som byggnadskostnaderna i övrigt genom
fackföreningarnas expansion och ibland hänsynslösa 1111pträdande i
stor utsträckning kommit till sådan höjd att endast de, som ha ekonomiskt särskilt väl förspänt, förmå bära dem. Men i den mån ekonomiska resurser finnas pågå moderniseringsarbeten både i störn~
och mindre bostäder.
För vanligt nyktert betraktelsesätt kan dock icke en iildre, omoderu
men väl underhållen och vårdad bostad anses ovärdig och underhaltig. De moderna bekvämligheterna betyder närmast besparing av
tid och arbetskraft; finnes de, kan det också gå mycket bra att bo i
en gammal byggnad på landet, viirre iir det inte. Hur ofta har man
inte s2tt en ganska torftig bostad, där hemmet varit snyggt, välvårdat och med enkla medel l)rydligt, där trevnad och god hemkultur
lyst upp det hela. Och å andra sidan har man e.i Hällan sett ganska
nya bostiider vå ett bedrövligt siitt präglade av oordning och vårdslöshet. Frågan om hosUiderna och hemmens beskaffenhet iir i stor ntstrackning en uppfostringsfråga.
Vad siirskilt beträffar lönehostäderna har tiden visst inte stått
stilla. Det har de senaste två a tre årtiondena – trots jordbrukskrisen
icke minst på sistone – förekommit en synnerligen omfattande förbättring av detta bostadsbestånd. Att allt iindå inte i\vm·allt iir väl
besUillt har som förut sagts olika orsaker. Och att allt ej kan göras
i ett slag, är knappast heller förvånande.
De landskapsbeskrivningar, som Lubhe Nordström givit i sina radioföredrag, ha företett vissa egendomligheter, som nog mindre bero
på bostadssed och levnadssätt i resp. landsdelar än på viRsa karak
tärsegenheter hos talaren själv. Han har gjort en mycket markant
skillnad mellan Sydsverige och Nordsverige; till Sydsverige räknas
då landet och folket söder om Dalälven. Där har han Rökt upp och i
språkets saftigaste fi1rger målat det ehindiga och förkomna, det smutsiga oeh vämjeliga, och dessa tavlor har han sökt framRtälla som ty- 748
Dagens frågor
piska för resp. landskap. Detta hans frossande i smuts och stank har
sammanfattats i ordet »Lort-Sverige». Men då han på sin snabbresa
kommit upp till sina norrländska bygder, har blicken och språket och
färgerna blivit helt förbytta. Det var inte bara ett nytt land. som nu
framträdde, det var framför allt en ny Lubbe. På ett särskilt sätt
kom denna nya inställning fram, då han vid början av det norrländska reportaget uttalade några allmänna omdömen och bl. a. yttrade, att »smutsen spelar ingen roll i Norrland». Och sedan visades
hur fint och propert man nu byggde och bodde i norrländska industriarbetarsamhällen. Och när någon gång en bild gavs av torftiga bostadsförhållanden under sjukdom och fattigdom, så var det ändå en
ren och mjuk färgton över det hela. Höjdpunkten i den reportagcgenren nåddes vid besök hos en odlingens hjälte som koloniserat,
brutit bygd och byggt goda hus åt sig och sina barn i »framtidslandet». Det var norrländska »ljusbilder» som visades och de kunna utan
tvivel vara sanna. Men motsvarande människor och förhållanden i
Sydsvcrige hade Lubbe Nordström intet intresse för, de passade inte
in i de tavlor han där målade upp.
Det är uppenbart att reportern föresatt sig att grundligt tukta till
det förut allt för agalösa Sydsverige; han skulle som ett något vulgärt
uttryck lyder »läsa lusen» av sydsvenskarna. Betecknande uttryck för
detta författarens bemödande är den smakfulla glosan att »skå-
ningarna äro skitaktiga» och omdömet att de dåligt boende närkingarna voro slöa, stumma och stirrande. Hedan de underliga komplex, som ligga bakom en sådan inställning, meritera omöjligen till
en privilegierad upplysningstjänst.
Vad som man har allt intresse av att veta är, vilka krafter och intt·essen som stå bakom och animera Lubbe Nordström till hans nu och
då företagna, med stor reklam omgivna inspektionsresor inom landet.
Ty han reser icke alldeles på eget bevåg. Under jordbrukskrisens
första akuta skede sändes sålunda författaren Nordström i väg på
en turw~ genom landet för att samla intryck och klargöra krisen, dess
orsaker och botemedel. Resultatet av denna resa kom snart i form av
en bok »Nordeuropas förenade bönder», där författaren snabbt och på
ett ofta förbluffande sätt skisserade upp jordbrukets läge och utvecklingslinjer. Lösningen av krisen hade han som i en ask, allt var lika
enkelt och påtagligt, som auktorn var genomträngande i sin analys
och överlägRet tvärsäker i sina profetiska utsagor. Författarens
okunnighet om jordbruket och dess praktiska problem strålade ut
från varje sida i boken, vilken efter reklamljusets slocknande också
hastigt gick till en välförtjänt glömska. Den resan och dess resultat
borde rimligtvis icke kvalificera till uppdraget att kartlägga och beskriva land och folk i fråga om ett av våra allra betydelsefullaste sociala problem. När så ändå skett i det att Lubbe Nordström fått ett
halvofficiellt uppdrag att undersöka folkets bostäder, så visar detta
närmast en fast otrolig omdömeslöshet hos vederbörande i Radiotjänst. Men bakom Radiotjänst stå uppenbarligen andra betydelsefulla krafter intresRerade av att genom Lubbe NordRtröms suggestiva
749
Dagens frågor
dialektik så vind på det sociala och politiska fältet. Man har rtitt att
fordra att ett företag, i sin ensamställning så beroende av och i så
nära kontakt med statsmakterna, hålles fritt från spekulationer av
sådant slag. Med en viss tillfredsställelse har man dock tagit del av
radionämndens nyligen publicerade, delvis klandrande uttalande;
visserligen borde detta ha kunnat göras uttrycksfullare men eftersom
nämnden består av representanter för olika åsiktsriktningar, är det
vackert så att nämnden kunnat enas i denna kompromiso; med dess
indirekta kritik av Radiotjänst.
Författaren-talaren bör man kanske inte lasta alltför mycket. Han
~ir nu en gång sådan han är, och man kan inte begära att en diktart~
och därtill en diktare av Lubbe Nordströms egenartade karakttir skall
på ett vederhäftigt, klokt och taktfullt sätt göra en sådan utredning.
Han har och bör ha en diktares privilegium att efter sin ingivelse få
fritt producera sig i alster, som man kan ha glädje av eller träkigt
vid eller med likgiltighet gå förbi allt efter omdöme och smak. Skulle
han också vilja återgiva verkligheten vå det 1nest skeva oeh fantastiska sätt och kalla det Skildringar ur Svenska Nationens liv eller
Petter Svensks historia eller tilläventyrs Lort-Sverige eller något annat lika vackert, så må han visserligen kritiseras, men helst med det
överseende som för en fantasiens martyr rimligen kan påfordras.
Men det är en annan sak att till hans förfogande ställa en tribun
och en megafon, med vilka han kan göra sin röst hörd och slunga ut
sina fadäser till hela det svenska folket och iinnu liingre. Det iir
Lubbe Nordströms uppdragsgivare, som böra klandras för sin omdömeslöshet, helst så eftertryckligt att spektaklet ieke up]n’eiJHS.
G. P~n.
Opposition och ::Vliiuehenöverenskomtnclscu var den- hittills ~
regering i England. sista etappen i en politisk omorientering·, som
för Englands del betydde ett allvarligt försök att vinna ‘l’ysklands
förtroende och vänskap genom att lämna Hitler mer eller mindre
fullständigt fria hiindcr i Centraleuropa. Hcsultatet har blivit, att
Centraleuropa och Tyskland numera iiro syuonyma begrepp. Allt tyder emellertid på att saken ej iir utagerad hiirmcd. Vare sig den
tyska expansionen i första hand konuner att gå mot Östeuropa eller
mot friimmande världsdelar, har den ingalunda nått sitt slut. Uppenbart synes även vara, att den nuvarande engelska statsledningen iir
besluten att till niistan varje pris söka undvika en allmän curot)eisk
konflikt, även om detta medför betydande prestigeförluster för det
brittiska riket. En poetiskt anlagd kritiker har sammanfattat läget
efter Mii.nchen i följande lilla vers, som hänsyftar på Disrarli och
Berlinkongressen:
750
>>\Vhen sixty years ago the Jew (Disraeli)
Home from his mission came,
Proclaiming peace with honour, few
Carcd to rlispute his claim.

But now, when all the world seems :mch
A God-forsaken mess,
How could we love thee, peace, so much
Loved we not honour less7»
Dagens frågor
Neville Chamberlains utrikespolitik har också långt ifrån stöd från
hela folket, såsom flera fyllnadsval ha visat; och Hitler har flera
gånger antytt, att han icke kan lita på Englands vänskap, så länge
dess statsskick är sådant att kritikerna när som helst kunna komma
till makten.
OpJlOsitionen iir emellertid ytterst heterogen. På oppositionsbänkarna samsas nödtorftigt två partier, oavsett en eller annan »oberoende>> parlamentsledamot sådan som Vernon Bartlett, nyvald representant för Bridgwater. Personuppsättningen är knappast imponerande. Formellt ledes »hans majestäts opposition>> av socialdemokraten Attlee. Men denne, som aldrig tillhört kabinettet (han var
vostminister utanför kabinettet 1931), har varken utom eller inom sitt
parti någon verklig auktoritet. Den kommande ledaren för arbetarepartiet torde vara Herbert Morrison, som gjort sin karriär i kommunalpolitiken och styr London med lika stor makt som Z. Höglund
styr Stockhohn, ehuru med något bättre omdöme. I motsats mot
Attlee hann Morrison också med att sitta i MacDonalds andra kabinett (som transportmin ister). Han föll emellertid igenom 1931 och återkom först 1935 till underhuset. Över huvud taget har han sedan 1931
iignat ganska ringa intresse åt utrikespolitiken. Den liberale partiledaren, Sir Archibald Sinclair, satt 1931-32 i nationalregeringen som
statssekreterare för Skottland. Men ingen av dessa tre har tagit verklig del i arbetet inom något av de mera betydande departementen; den
parlamentariska oppositionens mest erfarne man är därvidlag Wedgwood Benn, förutvarande minister för Indien, som emellertid med all
sin personliga charm och älskvärdhet långt ifrån är någon ledarebegåvning. Den designerade utrikesministern, Hugh Dalton, som var
Hendersons understatssekreterare 1929-31, är både som Ilerson och
som politiker föremål för stor misstro från olika håll.
Om sålunda den parlamentariska oppositionen är en arme utan generaler, sitter däremot på de bakre regeringsbänkarna ett flertal generaler, ännu så länge, till synes, utan arme. Stormfågeln Winston
Churchill söker iin en gång, liksom under åren närmast före kriget,
övertyga sina landsmän att England hotas av det tyska rikets
viixande makt. Hans vältalighet och snarfyndighet bilda ett intresseväckande inslag i debatterna. Det är likväl ingen tillfällighet att han
sitter ensam i sitt hörn. De grupper med vilka han för ögonblicket
iir ense lyssna med förtjusning och applådera honom ivrigt, men förtroende finner han ingenstädes. I krig kan hans tillfälle än en gång
komma, men om freden bevaras, förblir han, kanske främst på grund
av sin insats i kungakrisen, en politiker som aldrig betros med ansvar. En helt annan ställning intar Eden. Hans anseende, både inom
och utom parlamentet, har snarast vuxit efter hans avgång. Utan att
751
Dagens frågor
uppge något av sina asikter har han likväl iakttagit en sådan moderation i sitt uppträdande, att ingen kunnat beskylla honom för att ha
mist besinningen. Det är anmärkningsviirt att han fortfarande ej
sällan niimnes som det konservativa partiets blivande ledare. Den
publicitet som omgivit hans amerikanska resa biir även vittnesbörd
om hans starka politiska ställning; och det talas om att han alltsedan
sin avgång handlat i ständigt och nära samförstånd med Lord
Baldwin, som själv icke kan eller vill framträda, men genom och tillKammans med Eden driver en skarp kritik mot sin efterträdare. Likväl är det sannolikt att Edens återinträde i regeringen under den närmaste tiden är omöjligt. Det ligger niira till hands att jiimföra hans
ställning med Palmerstons, trots att de två personligen äro så olika
som gärna är möjligt. Hans anseende och popularitet överträffas
knappast ens av Chamberlains, men likafullt göra utrikespolitiska
förhållanden det svårt att återge honom den ställning i regeringen
~;om skulle synas naturlig; å andra sidan synes han icke vara villig
att flytta över till oppositionsbänkarna. Det bör för övrigt påpekas,
att han iiven inom regeringen har kvar åtskilliga symvatisörcr, även
sedan Duff-Cooper avgått. Undervisningsministern, Lord De La \Varr,
har nyligen i ett tal yttrat, att »intet sJm England kan göra någonsin kommer att tillfrcdsst:illa Tyskland>>, och liknande åsikter torde
hysas av en annan regeringsmedlem, Lord \Vinterton, som bl. a. haft
flyktingefrågan sig anförtrodd.
Men det är ej blott de personliga omständigheterna, som försvaga
oppositionens stiillning. Allvarligast iir, särskilt när det gäller arbetarepartiet, den uppenbara inkonsekvensen i dess politik. Att å ena
sidan, låt vara utan större energi, motsiitta sig rustningsökningarna,
medan man å den andra yrkar på en mer aktiv utrikm;politik, är en
smula för enfaldigt för att riktigt gå i det engelska folket. Det s:igs
visserligen, att man inte vill rusta för elen nu följda utrikespolitiken,
men däremot möjligen för någon annan, t. ex. för intervention i Spanien. Men en nation som genomlevat världskriget vet av dyrköpt erfarenhet, att effektiva stridsmedel icke trollas fram på några veckor.
Likaså är det föga tacksamt att kräva större anslag för sociala reformer och samtidigt häckla regeringen för att den inte visar tillräckligt sinne för det utrikespolitiska lägets allvar. Arbetarepartiets
ansvarslöshet och förstörelseverksamhet i försvarsfrågan 1929-31 bli
icke lätt glömda, ej heller dess oförmåga att 1931 höja sig till Snowelens nivå i dc finans- och S:)cialpolitiska frågorna. Vad åter liberalerna beträffar, ha de alltsedan 1916 sett sitt parti komma den fullständiga upplösningen allt närmare. Den nuvarande partiledningens
heroiska anstriingningar att undvika allt som kan antyda någon egen
politisk ståndpunkt och år efter år balansera mellan liberalism och
statssJcialism, mellan regering och opposition, mellan Chamberlain
och Eden, ha ingenstädes väckt något mera anmärkningsvärt förtroende. Sådant kan gå för sig när det är lugnt och fridfullt, så
att man inte har annat iin hårklyverier att syssla med. I kritiska
tider kräver elen engelska traditionen att hans majestäts opr1osi- 752
Dagens frågor
tiou skall svara ».ia>> eller »nej>> i stället för »kanske möjligen om
inte …».
Härmed skall emellertid ingalunda sägas att regeringspolitiken erbjuder något väsentligt mera övertygande alternativ. Särskilt Churehill tröttnar aldrig att påpeka, att ej blott arbetarepartiet, utan även
de konservativa ha sin dryga del i skulden för vanskötseln av för•rYaret. Det dröjde dock ända till 1935, för att icke säga ännu hingre,
innan England på allvar började återuppbygga sin milittira ställning.
Aven nu har man gått ytterst försiktigt fram i allt sådant som krä~
ver civilbefolkningens medverkan, och särskilt Londons luftskydd
torde lämna åtskilligt övrigt att önska. Niir det framhålles, att England icke kan inlåta sig !)il andra konflikter än de som beröra dess
vitala intressen, blir svaret att England snart nog kan komma i ett
så isolerat läge både milittirt och politiskt, att det måste rätta sig
efter ‘l’ysklands maktspråk i alla frågor, vare sig de beröra vitala
engelska intressen eller ej. Särskilt imperiets kommunikationer bli
för varje dag allt mera hotade. Ur engelsk synpunkt är Suez-kanalen
i händelse av krig värd mindre än intet, och skulle ‘l’yskland återfå
några av sina kolonier eller t. ex. anamma någon småstats besittningar i deras stiille, bli även förbindelserna via Kap ti:imligen prekära. 1\Jled allt detta finnas slutligen också vissa tecken, som tyda på
att de totalitära regeringarnas maktresurser och förmåga att undgå
otrevlig kritik i viss mån tilltala även Mr. Chamberlain, Mr. HoreBelisha och Sir Samuel Hoare. Vad Lord Halifax tänker och tycker
torde – dessvärre – just ingen fästa sig vid.
Det är ganska svårt att förklara, varför regeringen under dessa
omständigheter alltjiimt behåller överhanden, och ännu svårare att
förstå varför de utomparlamentariska rörelserna – Sir Stafford
Cripps’ och Sir Oswald Mosleys vänstersocialistiska respektive fascistiska organisationer – ha så svårt att få vind i seglen. Kanske är
förklaringen helt enkelt den, att engelsk demokrati liksom svensk befinner sig i ett stadium, där all oposition mot den politiska ledningen
är impopulär, diir de breda lagren omedelbart tagit så starka intryck
av den kontinentala utvecklingen mot autoritär regim, att deras egen
regim automatiskt fått en oviintad auktoritet. Denna tendens är icke
skönjbar överallt, såsom t. ex. visas av de amerikanska valen. Men
den har utan tvivel sin stora betydelse, särskilt i tider då det utrikespolitiska trycket nr starkt.
Huru engelsk politik kommer att gestalta sig under det n~irmaste
året, är vanskligt att säga. Avgörande blir ganska sjkert det utrikespolitiska läget. Om allt fortgår som hittills, torde parlamentsupplösning äga rum någon gång under år 1939. Det är osannolikt, att den
ledarelösa oppositionen därvid blir i stånd att vinna någon avgörandl’
seger. Ä andra sidan kan knappast heller Chamberlain, om icke nå-
gon naturlig eller konstlad krissituation kommer honom till hjälp,
täkna med att helt och hi:llet bevara sin majoritet. Hans ställning
skulle bli minst sagt prekär, om de missnöjda konservativa komme
att utgöra tungan på vågen i valmanskår och parlament. Under så-
753
Dagens frågor
dana förhållanden måste regeringen söka förnyad anknytning åtminstone till Eden, och det är icke lätt att se huru något sådant vore möjligt utan förändringar i både dess sammansättning och dess politik.
Men Neville Chamberlain är gammal. Han fyller sjuttio i mars, och
i dessa ungdomens tider blir det icke lätt för honom att mycket längre
bevara den politiska ledningen. Trots den utsökta nonchalans och det
förakt varmed han behandlar underhuset torde det också stå utom
allt tvivel att det parlamentariska arbetet frestar på hans krafter.
Det är därför fullkomligt tänkbart att han drar sig tillbaka nästan
omedelbart efter valen. Att finna en efterträdare blir icke liitt, men
i och för sig kan ministärens rekonstruktion lämna tillfälle till en
försoning mellan det konservativa partiets stridande element.
I dessa dagar finnes det dock föga skäl att räkna med en lugn utveckling. Den närmast till hands liggande möjligheten torde väl ur
Chamberlains synpunkt vara ett val efter samma linjer som 1935: en
utrikespolitisk kraftyttring omedelbart före parlarnentsupplösningen,
som upplöser sig i intet när valen väl äro över. Dock iir det knappast
sannolikt, att Tyskland och Italien denna gång skola visa sig beredda
att acceptera ens en någorlunda kraftig demonstration från engelsk
sida. Hitler har redan flera gånger gjort klart, att han icke på något
sätt är villig att taga hänsyn till den engelska regeringens inrikespolitiska svårigheter. Det finns emellertid även en annan väg, på
vilken denna kan draga nytta av eu utrikespolitisk kris. Under kriget
förlängde parlamentet sin egen livstid. Helt otiinkbart är det kanske
icke att åter tillgripa samma metod, även om den skulle väcka mycket
motstånd från allmänhetens sida. Underhusets medlemmar äro säkert
mindre ovilliga att skjuta valrörelsens obehag och kostnader litet
längre bort.
Slutligen finns ju alltid den möjligheten att en verkligt allvarlig
kris, politisk eller ekonomisk, korsar alla beriikningar. Det finns väl
ej längre många som tro, att »den svarta veckan» i september var den
sista i sitt slag, eller att Miinchenöverenskornrnelsen definitivt räddat
Europas fred. Ej heller borde några av de 1931-33 så trosvissa ekonomiska reformatorerna i England, Arnerika eller Sverige längre
våga påstå att de gjort slut på alla kriser. Sällan har den politiska
horisonten varit mörkare än vid detta årsskifte. Och om ovädret
brister lös, måste England, liksom alla andra europeiska stater,
ganska säkert samlas under en tillfällig eller permanent diktatur. Om
Lloyd George eller Hitler får stå modell återstår i så fall att se.
London, december 1938. G. H.
En idrotts- Idrottsbladets redaktör Torsten ‘L’egner har i år tvenne
filosof. resor fäst uppmärksamheten kring sig: han har samlat
sina bästa essayer i boken »Stadion», oeh han har – med idrottsmannens sanna ungdornliga spänstighet – fyllt 50 år och samtidigt
därmed fullbordat ett kvartsekel sällsynt framgångsrik, långt utanför landets gränser ivrigt observerad sportjournalistik Bägge händelserna äro remarkabla.
754
Dagens frågor.
Den som vuxit upp under idrottens genombrott bland idrottsentusiaster och som senare bl. a. genom Idrottsbladets kontinuerliga
förmedling vidmakthållit intresset för denna stora folkrörelse, läser
icke .»Stadiom> fö1· att bilda sig någon ny mening vare sig om författaren eller ämnet. För de mottagliga är det med T. T:s bästa artiklar .som med ~’rans G. Bengtssons bä,sta essayer: de etsa sig var
och en .på sitt sätt fast i minnet. »Stadiom> blir för denna mottagliga
kategori främst ett minnesalbum, dit man då och då återvänder för
att på nytt uppleva det skildrade evenemanget eller det diskuterade
fallet. Nej, »Stadiom> vänder sig företrädesvis till de många, vilkas
ungdom ej formats. under intryck av idrottens anda. Antingen de
tillhöra de osakkunniga men idrottsvälvilliga eller de osakkunniga
men idrottsfientliga kunna de aldrig stöta på idrottens filosofi i träffsäkrare, artistiskt elegantare och logiskt mera mejslade vändningar.
När idrotten som folkrörelse eller som mentalitet en gång i framtiden
skall skildras, blir denna bok ett av de viktigaste nutidsdokumenten.
Ingen har heller större förutsättningar att leverera detta än Torsten
Tegner, i vilkens mångsidiga begåvning de musikaliskt lyriska, de
matematiskt analytiska, de vetenskapligt idrottsfackmannamässiga
och de från effektsynpunkt sett lysande polemiska dragen trängas
med varandra.
Ett kvartsekel som idrottsjournalist i Torsten Tegners (självskapade) ställning ter sig måhända för många som föga märkligt, ja
trivialt. Men hur många besinna verkligen, att Idrottsbladet läses
av mera ungdom än någon annan publikation i vårt land. Att tre
gånger i veckan få viigleda dessa massor är redan i och för sig
en stor uppgift för en svensk journalist. Att ha förmått dem att regelbundet lyssna är en prestation. Att under årens lopp dessutom
tvinga fram sin egen person till en ställning s01n en idrottens oj~im?-
förlige folktribun, talande än som kritiker till idrottsbyråkratien och
än som idrottens tolk till det utanförstående folket, torde ingen annan idrottens pressman utomlands ha mäktat med. Faktiskt finnes
ej någon annan samtida folkrörelse i vårt land, över vilken en ensam
publicist har en sådan opinionsmakt som idrottsrörelsen resp. T. T.
Många och i synnerhet sådana, som blott ytligt äro förtrogna med
idrottsrörelsen, ha mycket att anmärka på T. T. Några hänga upp
sig på hans frodiga stilkonst, där själva konsten sannerligen dock
ej enbart ligger i kuraget att motstå hämningar; såsom alltid parat
till replik försvarar han sig själv mot dessa angrepp med att hänvisa till Esaias Tegner d. y:s liberala språkregler. Andra förarga
sig över de många ofta förbluffande uttrycken för den livskonst, han
odlat samt minutiöst och träget beskrivit; dock kan ingen giirna
bestrida, att denna utexperimenterade, både spartanska och frossande
livsstil successivt stegrat hans egen individuella prestationsförmåga,
liksom att självbeskrivningen ovedersägligen kunnat tjäna ett pedagogiskt syfte. Många ha fäst sig vid tendensen till rättshaveri och
bristen på diplomatiskt skrivsätt, särskilt när han dragit i härmed
mot vissa personer i Finland och Norge; onekligen kan hans advoka- 755
52- :JSS44. Sven8k 1’iäskrift 1938.
..,.-.··
Dagens frågor
toriska envishet påminna om landstingsman Johanssons i Helga de
la Brache-affären, men det måste även sägas att han ogärna hugger i
sten, liksom att det rent av är upplyftande att iaktta en person, för
vilken rätten är absolut eller vad freden enligt Litvinoff skulle vara:
en och odelbar. Några ha stått hångrinande kallsinniga till hans
hejdlösa entusiasm; men härtill kan blott frågas: var skulle svensk
idrott i detta nu både organisatoriskt och mentalt ha stått utan tusende
sinom tusende ungdomars oförvägna, offervilliga och uppbyggande
entusiasm~ Ytterligare ha en del personer klandrat hans inlägg i politiska eller andra brännbara ting; obestridligen kan man varsammare
och ödmjukare nalkas främmande ämnen än T. T. men ingen kan
gärna bestrida att denne i dessa stycken främst velat begagna flig av
rätten att bruka sitt sunda förnuft.
Men allt detta rör icke det väsentliga. Ty det väsentliga är, om ‘l’. ‘l’.
brukat sin talang och sin opinionsbildande makt till fromma för en
sund idrott och en sund ungdomsfostran eller ej. Man behöver icke
tveka om svaret. Det måste bli ett kategoriskt ja. Såsom vaken kritiker har han nog betytt mer än någon annan för idrottsrörelsens
inlänkande i rätta banor under dess dynamiska tid. Hans skoningslöshet har måhända ej alltid varit rättmätig men på lång sikt nyttogörande oeh positivt skapande; tidningens oavhängiga och ekonomiskt säkra ställning medger också, att kritiken ej behöver framföras
blott för kritikens egen skull, d. v. s. för att skapa sensation. Som en
publicistisk överdomare i idrottsliga intresse- och rättstvister har
han mestadels, ofta med inträngande analys, förfäktat rätlinjiga,
klara och bärande principer. I den internationaliserade idrottsrörelsen har han aldrig ansett sig kunna inlägga någon blind
chauvinism, men han har städse hävdat en sund nationalism, säkerligen i sin mån ej utan andel i uppväckandet av de djupare nationella
instinkter, som nu prägla svensk ungdom. Med största oförskräckthet
har han vaktat den svenska idrottsrörelsen mot den politiska klyvning, som skett i en del andra länder; samtidigt har han i sin folkliga
livsinställning ej underlåtit något, som kunnat medverka till att göra
idrottsrörelsen till vår mest klasslösa och klassutjämnande faktor.
Som idrottsfilosof – och även litteraturkritiker – har han utan dagtingan försvarat det sunda, det livsstarka, det produktiva, det heroiska; omvänt har det klemiga, ohärdade, dekadenta i honom haft en
arg fiende. Han har kort sagt sökt bibringa svensk ungdom en ljus,
vilje- och kämpastark livsåskådning. Han har med sitt intensiva
språk kunnat göra sig begriplig för ungdomen. Han har också förståtts av många, ehuru icke av alla. Sanningen är nog, att ingen kan
tävla med honom om att ha påverkat livsinställningen hos stora grupper av svensk manlig ungdom efter kriget. Å ven om man alltefter
tycken må kunna pådyvla honom svagheter eller egenheter, borde
ingen numera kunna undervärdera hans verk, hoe est hans fostraregärning.
FJ. H.
756

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner