Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
GRÄNSTVISTEN MED RYSSLAND 1617-1621
Man får väl antaga, att de svenska och ryska fredsunderhandlarna
i Stolbova något så när kände till utsträckningen av ödemarkslandet
Kexholms län, som jämte Ingermanland avträddes av Ryssland. År
1580 hade Fontus dc la Gardie erövrat Kexholm. Genom freden i
Täysinä 1595 återlämnades slottet jämte länet åt Ryssland, men år
1611 återerövrades det av Jakob de la Gardie. Svenskarna måste så-
lunda ha varit ganska väl förtrogna med den provins, som nu definitivt skulle förenas med Sveriges rike. Och likväl, vem kunde så noga
veta, huru långt den sträckte sig åt öster norrom Ladoga, där den
ryska länsgränsen skulle bli riksgräns~ Ryssarna hade förstås sin
egen uppfattning därom. När rågången vidtog år 1617, uppstodo genast häftiga tvister mellan den svenska och den ryska kommissionen.
Om detaljerna ha historikerna hittills vetat ganska litet. Docenten
vid Helsingfors universitet dr Arvi Korhanen har i ett i dessa dagar
utkommet finskspråkigt arbete ägnat frågan en grundlig utredning.
Resultatet av hans omsorgsfulla undersökningar är synnerligen intressant! Tack vare dem kunna vi nu följa gränstvistens förlopp må-
nad för månad, ofta dag för dag.
Författaren stöder sig så gott som uteslutande på första hands källor. Främst bör nämnas en i svenska riksarkivets Muscovitica-kollektion befintlig samling urkunder, vilka .Tohannes Widekindi blott ytligt använt för sitt år 1671 utgivna arbete »Thet svenska i Ryssland
tijo åhrs krijgshistorie» men dicirefter Hinmats tämligen obeaktade.
En annan lika viktig grupp av kiillor icir en samling dokument, som
ordnats av ryska utrikesministeriets kansli i Moskva och som innehåller instruktioner och brev riktade till den ryska gränskommissionen samt dennas rapporter. De fotostatiska kopior av dem, som kunnat anskaffas till Finlands statsarkiv, hänföra sig dock huvudsakligen endast till åren 1617-1619. Också dessa urkunder ha hittills
utnyttjats blott i ringa mån. Dr. Korhonens arbete bygger sålunda
till största delen på oanvänt källmaterial. Då det genom sin finska
språkdräkt är otillgängligt för rikssvenska läsare, ger jag hiir några
antydningar om dess innehåll.
Författaren ger en åskådlig bild av de mödor, som gränskommissarierna fingo utstå i dessa avlägsna, väglösa och glest befolkade ödemarker, där man kunde röra sig någorlunda lätt endast om vintern,
då sjöar och kärr voro tillfrusna. Man färdades diir till hiist, sommartid också med båt. De svenska kommissarierna skildra livligt sina
resors besvärligheter. Transporten av livsmedel var ytterst svår i
1 Arvi Korhonen: Suomen itärajan syntyhistoriaa. (Pinlands östgräns’ ursprungshistoria.) Borgå-Helsingfors 1938. Werner Söderström.
732
—– ————
den oländiga terrängen och
alldeles omöjlig, när vattenståndet om sommaren var lågt
i floderna och de steniga forsarna. I ett av sina brev tala
de svenska kommissarierna
om att de färdats 200 verst
längs en flod, att de passerat
35 livsfarliga forsar och att de
gått 50 verst till fots över kärren. Om vintern kunde det
hända, att de två delegationernas överläggningar försiggingo på någon isbelagd sjö.
Båda delegationerna hade
små militäravdelningar till
skydd mot kringströvande rö-
vare, båda kallade till sig
traktens bönder för att vittna
om gränssträckningen. Dessa
karelare voro alla grekisk-katoliker, sjiilvfallct en fördel
för ryssarna. Ofta hade man
bönderna att bekräfta sina
vittnesmål med ed, något som
de dock hade föga lust till, då
Litteratur
Skiss av Sveriges ostgräns efter Stolbova,
inneslutande Livland, Estland, Ingermanland samt Kexholms län. Peipas,
Finska viken och Ladoga äro streckade.
dc ju riskerade sin själs salighet, om de läto förmå sig att svära
falskt med korskyssning och en torva på huvudet. För resten var
det svårt för dem att vittna om gränslinjen, då de hade jagat i
skogarna och bränt sina sveder utan att veta, till vilket ryskt län
marken hörde. Det siikraste sättet att avgöra gränstvisten var att
taga reda på, till vilket läns ståthållare bönderna hade betalat skatt,
men om skattelängdernas innehåll hade vardera delegationen sin egen
mening.
Vad man framför allt tvistade om var Repola volost och Porajärvi
by, längre åt norr, således om samma områden, som Finland vid
fredsslutet i Dorpat 1920 måste avstå åt Sovjetryssland, trots att deras karelska invånare ställt sig under den självständiga finländska
republikens skydd. Repola hade redan år 1617 200 gårdar; Porajärvi
hade endast 15, men denna ort hade med sina kringliggande vattendrag och vidsträckta skogar stor strategisk betydelse. Den svenska
delegationen var övertygad om att bägge orterna hörde till Kexholms
län, vilket ryssarna envist förnekade. Dr Korhonen har undersökt
frågan samvetsgrant och med historikerns oväld. Att döma av de anförda urkunderna och böndernas vittnesbörd hade svenskarna den
större rätten på sin sida.
Den svensk-finska delegationens medlemmar voro utmärkt väl
skickade för sitt uppdrag. Hans Mickelsson Munck af Fulkila var en
733
Litteratur
tapper krigare, som med ära hade tjänat under Jakob de la Gardie i
det ryska kriget och år 1614 segerrikt hade försvarat det nyss erövrade Kexholms län. Ar 1615 utnämndes han till länets ståthållare.
Han var sålunda en grundlig kännare av Karelen. Gorgonius Henriksson (Gyllenanckar) hade tidigare använts i diplomatiska värv.
Anders Burens var rikets mest framstående geograf och hade redan
då hunnit publicera sin utmärkta karta över Lappland, Österbotten
och Kajana län. Till delegationens personal hörde den unge Erik Andersson, som i sin barndom hade levat flera år i Kexholm och varit
Jakob de la Gardies skrivare under hans ryska fälttåg. I egenskap
av rysk tolk och genom sin lokalkännedom gjorde han den svenska
delegationens stora tjänster.
Delegationen skötte om rågången och underhandlingarna med rys-·
sarna med stor skicklighet och outtömligt tålamod. Detta behövdes
sannerligen, ty ryssarna betedde sig ytterst hänsynslöst, där de enligt tsar Mikael Rornarrovs instruktioner segt höllo fast vid de ryska
fordringarna och till den grad saboterade underhandlingarna, att
rågången flera gånger avbröts. Det var i ryssarnas intresse att draga
ut på tiden, då de snart fingo veta, att konung Gustav Adolf ville så
fort som möjligt ordna mellanhavandet med Ryssland för att vara
fri på detta håll i det krig med Polen, som år från år blev allt oundvikligare. (Ryssland slöt ett stillestånd med Polen år 1618.) Ryssarna
hoppades att konungen skulle nedpruta sina fordringar, och däri bedrogo de sig icke. Den svenska delegationen måste år 1621, fastän
motvilligt, på konungens befallning, avstå bl. a. från Repola och
Porajärvi, så att man slutligen kom till enighet om förteckningen
över gränsmärkena. Svenskarna hade väl genomdrivit sina fordringar i några punkter, men i huvudsak blev resultatet en seger för
ryssarna. Gränsöverenskommelsen är dagtecknad: »Vid gränsen på
stranden av Ladoga invid Variskivi (‘Kråkstenen’) den 3 augusti
1621.» Strax efter dess undertecknande överlämnades åt Ryssland den
på östra stranden av Peipus-sjön belägna fästningen Audova (Gdov),
som dittills hållits som pant.
ståthållaren i Narva (rättare: landshövdingen i Ingermanland)
Henrik Fleming förde underrättelsen om det viktiga gränsavtalet till
Gustav Adolf, som redan börjat belägringen av Riga. Konungen
sprang då upp och sade: »I haven nyheter sådana en ärans man bör
hava, men haven I även kommissariernas brev~» Då konungen läst
det sade han till Fleming: »För dessa nyheter skänka vi Eder några
gårdar; bedjen om vilka I viljen.»
»Ur konungens synpunkt», skriver förf., »var denna händelse välkommen, emedan relationerna med Ryssland nu voro klara åtminstone tillsvidare och icke längre verkade störande på anfallsplanerna
åt andra håll. Men gränssträckningen hade just till följd av hans
brådska blivit sådan, att han senare icke en enda gång fann det vara
skäl att prisa den, såsom han prisat fredsslutet i Stolbova vid riksdagen 1617. Han måste otvivelaktigt inom sig medge, att med Kexholms län icke förenats vidsträckta områden, vilka det varit fullt
734
Litteratur
möjligt att förviirva, om gränskommissarierna i fred hade fått fortsätta sitt arbete enligt sin ursprungliga taktik.»
Jag tror likväl, att detta är en överdrift och att förf. alltför mycket
ser på saken ur vår egen tids synvinkel. Han skriver själv (s. 193):
))Tvisten om besittningen av några fattiga byar kändes föga lockande,
om den kunde rubba hans (konungens) utrikespolitiska system. Dessa
byar hade nog en mycket stor betydelse för Finlands lokala förhållanden, men ur hela rikets synpunkt – – – var det fördelaktigt att
avstå från dem, om man därigenom kunde få garantier för att icke
bli utsatt för angrepp av Ryssland.)) För resten är det tvivelaktigt,
om de svenska delegeradena hade kunnat ernå ett bättre resultat genom att fortsätta tvisten. Underhandlingarna i ödemarken hade ju
råkat i en återvändsgränd och varit avbrutna 1620-1621. Om man icke
givit efter i fråga om Repola och Porajärvi samt i en del andra
punkter, hade det varit särdeles svårt att förmå ryssarna att avsluta
rågången. Även efter dessa medgivanden måste de svenska gränskommissarierna gång på gång hota med att avlägsna sig och att
överliimna underhandlingarna åt de nya delegerade, som konungen
redan utnämnt. Förf. framhåller med rätta, att den nationella självkänslan i Ryssland var i stigande under dessa år; att avstå landområden, som man ansåg obestridligt höra till Ryssland och icke till
de i Stolbova avträdda territorierna, kändes med varje år allt mera
förödmjukande. Det är icke sagt, att Sverige skulle ha kunnat tvinga
Ryssland till eftergift i Kexholms läns gränsfråga genom att år från
år behålla Audova som pant.
Författarens berättelse om umgänget mellan de två tvistande partierna där borta i ödemarken och deras karelska medhjälpare är kulturhistoriskt intressant och har många roande moment. Man får läsa
om huru den ryssvänliga starosten i Lintujärvi pogost beledsagade
sina förbannelser mot svenskarna med att vända ryggen till, lyfta på
sin långa rock och visa det som anständigtvis inte kunde visas, huru
Erik Andersson måste bege sig till ryssarnas kvarter för att hjälpa
dem att redigera det ryskspråkiga exemplaret av gränsöverenskommelsen, då deras egen lltolkll inte förstod svenska, huru ryssarna inte
ville ge ifrån sig den svenska texten, som de fått till genomläsning,
och i stället kastade sin text över till svenskarna och huru dessa kastade den tillbaka, då de icke med våld kunde ta sin egen text från
ryssarna. Historien förmäler icke, huru många gånger den ryska
pergamentrullen flög fram och tillbaka mellan de uppretade delegationerna.
Herman Gummerus.
BIBELN ÅT NUTIDSMÄNNISKAN
Mitt i den stridaste julboksfloden har en skriftserie uppenbarat sig,
som samlats under den gemensamma beteekn.ingen >lBibeltjänsb.
Syftet är otvetydigt. Författarna ha från olika utgångspunkter velat
735
&
j%4 • ~ …,.
Litteratur
rikta uppmärksamheten på en bok, som heter Bibeln, och som mycket
väl duger att läsa än i dag. De ha dessutom velat stå nutida bibelläsare till tjänst med hjälpmedel, som kunna underlätta inträngandet
i denna av efemära säsongromaner tämligen undanskymda bok.
Serien är omsorgsfullt förberedd och planlagd. Utgivandet hänger
nära samman med en till nästa månad förlagd, riksomfattande aktion
med enahanda syfte. Den 15-22 januari 1939 anordnas runt om i landet en s. k. bibelvecka. I de flesta stift ha särskilda kommitteer tillsatts för organisering av företaget. I Stockholm inledes veckan med
ett offentligt möte i konserthuset, varifrån radioutsändning äger rum.
Några dagar senare anordnas ett radiosamtal kring motivet »Bibeln
och nutidsmänniskan». Klokt nog har man insett, att en dylik vecka
inte skulle få större betydelse än alla andra »veckor» och »dagar», ‘
som då och då anordnas i propagandasyfte, om den inte efterföljes av
ett intensivt arbete på djupet. Det omvittnas från skilda håll, att obekantskapen med och okunnigheten om Bibeln är särdeles solid. Meningen är att genom verksamhet i studiekretsar och på annat sätt om
möjligt söka åstadkomma en ändring härutinnan. Betydelsen av en
sådan aktion inses lätt, även om ställningen till Bibeln inte i sista
hand är en bildningsfråga utan en fråga om folkets religiösa och moraliska fostran. Naturligtvis är det också åt sistnämnda håll, som aktionen innerst syftar.
Framför mig ligga de sju hittills utgivna skrifterna i Bibeltjänsts
serie. Det är verkligen en på en gång upplysande och högst fängslande litteratur. En redogörelse för innehållet kan ju här inte komma
i fråga utan blott några ord till presentation och allmän karakteristik. I en grupp för sig stå tre småskrifter, som närmast åsyfta
att göra tjänst som appell. Yngve Brilioths »Bibelkunskapens förnyelse» (Gleerup) må nämnas först, enär den på sätt och vis kan sägas
utgöra en programskrift för hela aktionen. Med eftertryck påtalar
Växjöbiskopen den förlust, som bibelkunskapens försvagande innebär
såväl ur kyrkans som ur den allmänna kulturens synpunkt. Han menar, att den historiska bibelsynens genombrott innebär ökade möjligheter att här återvinna förlorad mark, särskilt sedan den befriats
från den liberala rationalismens skygglappar. I monumentala vändningar skildrar han Bibelns betydelse som historisk, litterär och religiös urkund. Det vore frestande att citera sida efter sida, men det
skulle föra för långt. Sällan finner man så mycket tankeväckande
stoff sammanpressat på 20 sidor. -Ärkebiskopen kallar sin broschyr
helt enkelt för »Skriften» (Diakonistyr.). Han tar fasta på Bibelns
karaktär av skrifttradition, redogör för dess sammansättning av
olika skriftsamlingar och stannar särskilt vid dessa skrifter som uttryck för personliga Kristus-vittnesbörd. Det behöver inte sägas, att
även detta lilla häfte rymmer en mångfald reflexioner, framsprungna
ur djup förtrogenhet med ämnet. – Domprosten Emil Berglund skriver om »Bibel och andakt» (Diakonistyr.). Frågan gäller Bibeln
som uppbyggelsebok Framställningen är alltigenom praktiskt vägledande.
736

Litteratur
I andra skrifter gå författarna de aktuella bibelfrågorna närmare
in på livet. Problemet om Gamla testamentet hör, som bekant, till de
ömtåliga och svårbehandlade. Varför innesluter den kristna Bibeln
även judarnas heliga urkund~ Måste vi betrakta denna urkund vä-
sentligen som en religionshistorisk dokumentsamling, eller kan den
för oss ha ett omedelbart uppbyggelsevärde~ Om så är fallet, gäller
detta enbart vissa partier, eller kan det i någon mening urgeras om
Gamla testamentet som helheU Hur skall man läsa dessa skrifter för
att tillägna sig deras aktuella, religiösa budskap~ Problem av detta
slag sysselsätta den frejdade Oslo-exegeten Sigm. Mowinckel i hans
bok »Gamla testamentet som Guds ord» (Fritzes). Förf. behärskar
suveränt alla frågor, som ha med området att skaffa; därtill är han
uppenbarligen personligen starkt gripen av sitt ämne. Måhända
kunde man en eller annan gång önska, att de rent personliga bekännelserna något tydligare avgränsats från de historiska utredningarna.
Som helhet är emellertid boken – även i sin av Åke V. Ström förfärdigade svenska dräkt – norskt uppfriskande. Den ger överblickar
och genomblickar. Lärdomen har icke fått verka tyngande utan vägledande. Framställningen är så klar och enkel, att varje gymnasist
torde vara i stånd att tillgodogöra sig den. – T. v. är Mowinckels bok
det enda gammaltestamentliga bidraget i serien. Till översiktlig
orientering över de nytestamentliga problemen ha två yngre exegeter,
Ake V. Ström och Hans Akerhielm, utgivit en skrift om »Nya testamentets tillkomst och innehåll» (Fritzes). På 60 sidor meddelas här
den nutida forskningens syn på kanonbildningens historia samt de
viktigaste fakta och data rörande de enskilda skrifterna i Nya testamentet. Även om denna bok gäller det, att den är skriven på ett så-
dant sätt, att den trots sin rikedom på kunskapsstoff med fördel kan
studeras av var och en, som är någorlunda läskunnig. För studiecirklar blir den med säkerhet ett förträffligt hjälpmedel som »grundbok». – En smula mer krävande är Olof Lintons tämligen utförliga
redogörelse för »De tre första evangelierna, deras tillblivelse, innehåll
och egenart» (Diakonistyr.). Den torde bäst lämpa sig för studieledare och därjämte naturligtvis för alla, som önska tränga djupare
in i evangelieproblemen. För sådana är den en sannskyldig guldgruva, i all synnerhet som vår litteratur är fattig på populärvetenskapliga böcker av detta slag.
En särställning intar slutligen den handledning för bibelstudium,
som Yngve Rudberg utgivit under titeln »Lärjungatyper» (Fritzes).
Förf. har valt den indirekta vägen att belysa evangeliernas centralgestalt genom att karakterisera människorna i hans närmaste omgivning. Åtta sådana porträtt tecknas med fin inlevelse och skarp psykologisk blick även för smådragens betydelse. Samtidigt får detta
egenartade persongalleri en vidare innebörd genom att återspegla
skilda temperament. Den nyare psykologien har härvid -så vitt jag
vet för första gången hos oss – fått ge sitt bidrag till tolkningen av
evangeliernas människor. studiet av denna synnerligen välskrivna
bok är i hög grad ägnad att aktualisera och levandegöra det urkristna
737
Litteratur
budskapet. Dess brytning genom mänskliga medier ger det konkret
påtaglighet oeh närgångenhet.
I serien väntas ytterligare ett antal skrifter av bl. a. Erling Eidem,
Tor Andrre, H. S. Nyberg, Anton Fridrichsen, K.-G. Hildebrand och
Adolf Kloo. Till jul utkommer även en bibeledition, redigerad efter
delvis nya principer: »Nya testamentet jämte delar av Gamla testamentet». Texten är tryckt utan fristående versar samt försedd med
sakliga rubriker och orienterande inledningar.
Frågan om bibelstudiets renässans ter sig just nu särskilt brännande mot bakgrunden av den åskådningsundervisning om sekulariseringens konsekvenser, som f. n. kostnadsfritt meddelas litet varstans i världen. I förra numret av Svensk Tidskrift framhölls på ledarplats, att de tyska judepogromerna måste betraktas som typiska
för det avkristnade officiella Tyskland, »det brutalaste förnekande av
de kristna humanitetsidealen». Det kan inte hjälpas, att de kristna
urkundernas undanskjutande i det allmänna medvetandet även hos
oss innebär risk för snabb uppluckring av den moraliska omdömesoch reaktionsförmågan. Den aktion, som nu igångsättes, borde därför
kunna påräkna intresse och förståelse inom alla kretsar, som känna
ansvar för vårt folks framtid.
John Cullberg.
738
–~-~—-~ ——-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner