Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
MORAL SENSE-FILOSOFIEN I SVERIGE
Det har ofta klagats över att vi svenskar ha föga intresse till övers
för våra klassiker. Man syftar då närmast på det ringa intresset för
vår äldre skönlitteratur, men det samma kan också utan vidare sägas
om vår inställning till den svenska filosofihistorien. Inte ens bland
våra filosofistuderande är det många, som verkligen känna till att
det även före Boström finns en svensk filosofi, som dessutom på ett
avgörande sätt har satt sin prägel på svenskt kulturliv. I Axel Nyblams har visserligen den svenska filosofien haft en historieskrivare
av rang, och hans stora verk »Den filosofiska forskningen i Sverige»
försvarar ännu med glans sin plats, men fortfarande är det mycket
material, som ligger outnyttjat, och man får ej heller bortse från att
under de femtio år, som förflutit, sedan Nyblreus arbete utkommit,
många nya synpunkter ha framförts och mycket nytt material frambragts, som bör utnyttjas för en svensk filosofihistoria.
Ett stort och betydelsefullt skede i den svenska filosofiens historia
har nu tagits upp till ingående behandling av Lundadocenten Torgny
T. Segerstedt i hans arbete »M o r a l Sen s e-s k o l a n o c h d e s s
i n f l y t a n d e p å s v e n s k f i l o s o f i», som i stor utsträckning
vilar på outforskat material och som därför kan ge många och värdefulla synpunkter. Segerstedts arbete äger emellertid ej blott intresse
för den filosofiske fackmannen, det är också ett ståtligt bidrag till
undersökningen av 1700-talets allmänna idehistoria. Filosofien var ju
på den tiden ej hänvisad till ett isolerat område utan hörde intimt
ihop med hela det övriga tankelivet, och därför ligger en av filosofihistorikerns förnämsta och mest krävande uppgifter i att alltid ha
blicken riktad på de stora idesammanhangen, på tidens religiösa, moraliska, socialfilosofiska och politiska grundströmningar.
Vad är det då, som enligt Segerstedt utmärker 1700-talet och svenskt
1700-tal i synnerhet? Fullt medveten om faran av en generaliserande
karakteristik vill dock Segerstedt ange några betydelsefulla kännetecken: en omvärdering av individen- därav tidens individualism-,
en optimistisk inställning till människanaturen – Voltaire och Humc
undantagna – samt ett hänvisande till helhetens ide för att förlika
individens krav med gemenskapens. Särskilt är det denna helhetstanke, oftast med religiös förankring, som Segerstedt vill ha framförd som något väsentligt för Moral Sense-filosofien. Den utgjorde
ett kraftigt svar mot Hobbes’ materialism och mekanistiska människouppfattning. Enligt Segerstedt är det också denna Moral Sensefilosofiens systemtanke, som utgör den filosofiska grundvalen för
liberalismen. Moral Sense-filosofien med sin ljusa framstegstro och
höga uppskattning av individens egenvärde motsvarade väl den framväxande borgarklassens känsla av sin egen betydelse. Laski har också
framhållit liberalismens förbindelse med denna filosofi, men enligt
580
Litteratur
Segerstedt har Laski alltför mycket betonat den rena individualismen oeh ej lagt märke till den bakomliggande systemtanken. Trots
detta måste man dock se det berättigade i Laskis indignation över
liberalismens försummelse av proletariatets krav, men man måste
iiven ge Segerstedt rätt, då han hävdar, att det är upplysningsfilosofien oeh Moral Sense-filosofien, som i hög grad skapat förståelse för
den enskilde individens viirde. Hur är det då möjligt att förena dessa
båda stridande tendenser: den extrema laisser-faire-principen och hävdandet av hänsyn till individens värde? En intressant belysning av
denna konflikt får man i framställningen av den engelska Moral
Sense-filosofiens utveckling, som Segerstedt ägnar första delen av
sitt arbete för att få en historisk bakgrund för den svenska Moral
Sense-filosofien.
Shaftesbury var den förste, som för den moraliska bedömningsförmågan använde termen Moral Sense, som sedan och främst genom
Hutehoson kom att ge namnet åt hela riktningen. Detta moraliska
sinne lärde människorna att hålla den gyllene medelvägen mellan de
egoistiska och altruistiska affekterna, så att den harmoniska helheten
ej skadades. Enligt Shaftesbury och Joseph Butler var denna moraliska kiinsla medfödd och ägde ett visst rationalistiskt inslag, medan
de följande Moral SenRe-filosoferna Francis Hutcheson, David Hume,
Adam Smith, Henry Home och Adam Ferguson, som Segerstedt tager
upp till behandling, intog en vacklande hållning i frågan om denna
klinslas ursprung. Av dessa sistnämnda iiro ej alla Moral Sense-filosofer i sträng bemärkelse; de ha ofta riktat en sträng kritik mot flera
av denna åskådnings ideer. Såsom ett exempel kunna vi nämna Adam
Smith, som ej iir minst intressant diirför, att hos honom mycket starkt
framtriidor den ovannämnda svårigheten i liberalismen. Man har så-
lunda velat finna en ofrånkomlig motsiigelse mellan hans etiska arbete »’l’heory of Moral Sentiments», som hävdar sympatien, och hans
politiskt-ekonomiska »Wealth of Nations», där den enskildes ekonomiska egenintresse betraktas som utvecklingens drivfjäder. Segerstedt anser emellertid nu, att motsägelsen egentligen ej är att finna
mellan dessa båda arbeten, eftersom Smith redan i det etiska arbetet
framför tanken på egenintressets betydelse och hur människan genom
»den osynliga handen» ledes att förverkliga Guds plan, liksom han å
andra sidan i sitt politiskt-ekonomiska arbete tänker sig en utveckling fram mot ett bättre förhållande, där sympatien råder, även om
egoismen är en drivfjäder i förverkligandet av detta mål. Motsättningen ligger fastmer enligt Segerstedt i Moral Sense-filosofien själv,
som ju iir ett försök att finna en gyllene medelväg mellan egoism och
altruism, mellan självhävdelsen och sympatien eller viilviljan.. Enligt
Shaftesbury skulle det moraliska sinnet ge kunskap om var den rätta
mitten låg. Denna tanke går delvis igen hos Smith, då han hävdar,
att människorna, i det att de fullfölja sina egna intressen, halvt omedvetet eller instinktivt förverkliga Guds plan eller helheten. Inte heller denna lösning vill man gärna betrakta som tillfredsställande, då
det är svårt att finna plats för sympatien i denna helhet.
581
40-:l870H. Svrn.~k Tidskrift 1938.
Litteratur
De problem, som de engelska Moral SenRe-filosoferna sysslade med,
och dc svårigheter, som de hade att brottas med, kom att få ett avgörande inflytande på den filosofiska forRkningen i Sverige under
1700-talets sista decennier. Daniel Boethius, Nils von Rosenstein, Carl
Gustaf af Leopold, Thomas Thorild, LarR Peter Munthe och Anders
Lidbeck kunna mer eller mindre räknas till denna filosofi. Det är
naturligtvis omöjligt att här göra full riittvisa åt den ingående och
skickliga behandling, som deRsa filosofer fått i Segerstedts arbete,
utan här skall endast omnänmaR några få av de viktigaste synpunkterna, som Segerstedt har fört fram och som kan vara av allmänt
intresse.
Av de nu nämnda ticinkarna ~ir nog Boethius den mest sjiilvständige,
vilket ej hindrar, att man i hans filosofi kan se en återspegling av
tidens filosofiska brytningar. Man har därför haft svårt att hos honom finna en motRägclsefri ståndpunkt. BoethiuR hörde till de filosofer, som aldrig blev färdig med en ståndpunkt utan alltid drevs
vidare. På ett Rkickligt sätt benar nu SegerRtedt UIJIJ de olika tankegångarna och försöker visa, hur den ena ståndpunkten pekar över
på den andra och måste föras vidare. Vi få Rålunda först se den
gamla Wolffianska rationalismens kamp mot den frambrytande erfarenhetsfilosofien, införd i Sverige av professor ChriRtiernin. Denna
filosofi fördes sedan av Boethius över i Moral Sense-filosofien. Han
anknöt närmast till dc Moral Sense-filosofer, som bekämpade rnedföddhetsläran, och framförde i stället, huvudsakligen i anslutning till
Ferguson, en relativistisk och historisk moraluppfattning, rnen han
ville å andra sidan ej förneka det moraliska sinnets ursprunglighet,
varför medföddhetsläran hos honom korn att lida av en viss inkonsekvens. Dessutom tillkorn samma svårighet, som vi funnit hos A. Smith.
Boethius hävdade, att egenintresset driver oss att även intressera oss
för andra och därigenom uppkommer sympatien. Han syftade då på
det förnuftiga egenintresset, som han ville skilja från det oförnuftiga. Sympatien i sin tur har gett upphov till samvetet, som blir det
moraliska kunskapsorganet Men då reser sig frågan, hur enbart en
känsla kan ge kunskap och dessutom uppträda i form av ett auktoritativt »böra». Här drevs Boethius över från sin Moral Sense-filosofiska skepticism till Kants förnuftsprinciper och det kategoriska
imperativets böra, och därmed måste han också uppgiva sin förr så
strängt avvisande hållning tillmedföddhetsliiran. Hans Moral Sensefilosofi hindrade honom emellertid från att hemfalla åt en »rigoriös»
kantianism, och han kom sålunda att framhäva den genetiska synpunkten, böjelsernas betydelse för människans fullkomlighet och moralens religiösa förankring.
I sin behandling av en annan svensk Moral Sense-filosof, Nils von
Rosenstein, en av upplysningstidens mest typiska representanter, har
Segerstedt givit ett värdefullt bidrag till tolkningen av dennes ideer.
Många nya synpunkter, som förut varit obeaktade, har Segcrstedt här
bragt i dagen, inte minst genom att sätta in honom i ledet av de
engelska och svenska Moral Sense-filosoferna. Rosenstein har sin
582
Litteratur
givna plats i den svenska kulturhistorien, även om hans ideer ej bära
prägel av någon djupare originalitet. Såsom upplysningsman var
hans inställning till problemen mera den praktiske mannens icin teoretikerns. Hur människorna genom upplysning skola bli goda och
nyttiga samhällsmedlemmar, är huvudproblemet för honom. Liksom
A. Smith försökte han förena egennyttan med det allmänna goda.
Någon konflikt kan enligt honom ej uppkomma här, ty en rätt förstådd egennytta innebicir en riktigt befrämjad samhällsnytta. Därför
kan man hos Rosenstein finna en typiskt liberal-borgerlig ideologi:
det är ej genom bördens förtjänst, som en människa kommit sig fram,
utan det är genom flit och duglighet allena – en inställning, som
enligt Segerstedt fullt överensstämmer med Moral Sense-filosofien.
Det största partiet i sitt arbete har Segerstedt ägnat Leopold och
Thorild. Leovold betraktas av Segerstedt som »Moral Senso-filosofiens mest konsekvente och typiske representant i Sverige», medan
däremot Thorild iir svårare att placera inom någon bestämd filosofisk
skola. Man tir i allmänhet nu ense om att Spinoza och Shaftosbury
jämte de franska upplysningsfilosoferna ha gett hans filosofi avgö-
rande impulser. Men därtill komma andra källor för Thorilds filosofi, som Thorildsforskningen hittills ej tillräckligt eller inte alls beaktat. Sogerstedt vill sålunda bl. a. utnyttja den filosofiska miljö,
som ‘l’horild lärt kiinna i Lund. Vi ha hiir å ena sidan Matthams
Fromling-s filosofi, en empirisk filosofi men delvis i \Volffiansk terminologi, och å andra sidan den rationalistiskt-naturrättsliga traditionen i Lund, som vid denna tid hade en värdig representant i J ohan
Nelander. Svårast har det varit att uppvisa I<‘remlings betydelse för
‘l’horild, men genom Segerstcdts minutiösa och djupgående analyser
av det förefintliga materialet måste man nog anse problemet i stort
sett löst. – Vad beträffar Thorilds ställning bland Moral Sense-filosoferna, har ju Shaftesbury här varit den som betytt mest för Thorild, men Segcrstedt vill dessutom ej minst framhålla Henry Homo,
vars betydelse för Thorilds uppfattning av den moraliska känslan och
av friheten ej hittills beaktats. Då Thorild sålunda har tagit emot
impulser från så många håll, borde man ju tycka, att det skulle vara
svårt att få någon enhet i hans filosofi, men enligt Segerstedt behöver det dock ej bli någon motsättning »mellan den erfarenhetsfilosofi han lärt hos Matthams Fremling, den panteism han inspirerats
till av Shaftesbury och Roussem1 och den tro på ratio divina, som
han inhiimtat hos Henry Homo och Johan Nelander».
Segcrstedt avslutar sitt arbete med två Lundafilosofer, Lars Peter
Munthe och Anders Lidbeck. Munthe är nu mest känd för att ha infört ‘regner i Kants tankevärld, men annars har han blivit föga beaktad, inte ens Nybirnus omnämner honom i sin filosofihistoria, varför Segerstedt hä.r rör sig på nästan outforskad mark. Här vilja vi
blott framhålla, att Munthe i sina tidigare skrifter var Moral Sensefilosof, och ait han först senare övergick till en ganska trogen kantianism.
Även Lidbeck hyllade Kants filosofi, men han hade lättare att
583
Litteratur
förena sin kantianism med Moral Sense-filosofien, eftersom hans uppmärksamhet var inriktad på den Kant-Schillerska estetiken, där man
lätt kan återfinna Shaftesburys harmoniuppfattning.
Moral Sense-filosofien har emellertid enligt Segerstedt ej med dessa
filosofer spelat ut sin roll i svensk filosofi. Den har även haft sin
stora betydelse för 1800-talets Sverige. Det räcker att i detta sammanhang nämna Geijer. Ja, man kan ännu hos Vitalis Norström
spåra detta inflytande i hans känslouppfattning, och i Hägerströms
polemik mot känslan som värde-kunskapsorgan vill Segerstedt se en
sista uppgörelse med den Moral Sense-filosofiska traditionen.
Bertil Pfannenstill.
TYSK ARBETSRÄTT FÖRE OCH EFTER 1935
Ett studium av arbetslivets rättsliga grundvalar är en nödvändighet för den, som vill bilda sig en fast grundad uppfattning om de
ekonomiska, sociala och även de politiska förhållandena i ett visst
land eller under en viss tidsepok. Det må här endast erinras om hur
en ohämmad liberalistisk rättsuppfattning, enligt vilken arbetsgivaren hade full frihet att sluta arbetsavtal på de villkor han kunde
genomdriva gentemot varje enskild arbetare, i alla dessa hänseenden
satte sin prägel på tiden närmast efter industrialismens genombrott.
De fruktansvärda konsekvenser detta system medförde ledde till samhällsingripanden i form av social skyddslagstiftning, och dessa missförhållanden ha också fått politiska efterverkningar iinda in i våra
dagar.
I vår tid iir det emellertid i många hinder – och så ä ven hos oss –
icke friimst den sociala skyddslagstiftningen utan i stället det moderna organisationsväsendet, som sätter sin priigel på arbetslivet.
Arbetsvillkoren fastställas genom förhandlingar mellan organisationer av arbetare och arbetsgivare, stundom efter utkämpade arbetsstrider men nästan alltid åtminstone under trycket av de konsekvenser, som en möjligen uppkommande arbetskonflikt kan få för parterna. På detta sätt tillkomma kollektivavtalen, som i vårt land
reglera mellan 700,000 och 800,000 arbetstagares förhållanden. staten
inskränker på detta. område principiellt sin verksamhet till att söka
medla mellan parterna, när så är erforderligt. I sista hand är det
emellertid organisationernas egen sak att träffa överenskommelse om
arbetsvillkoren. staten ingriper icke här med maktspråk.
På samma sätt var i stort sett den tyska arbetsrätten uppbyggd
före nationalsocialisternas makttillträde år 1933. Enligt den tidigare
tyska rätten fanns det emellertid större möjligheter för statliga ingripanden på detta område än vår ditt erkiinner. Om ett kollektivavtal var gällande för det övervägande antalet arbetare inom ett visst
Hueck, Alfreä: Dentsrhes Arbeitsreeht. Berlin (Junker uml Diinnhaupt Yerlag) 1938.
584
Litteratur
yrkesområde, kunde nämligen riksarbetsministern utsträcka avtalets
giltighet till alla arbetare inom detta yrkesområde. Denna möjlighet,
som synes ha begagnats mycket flitigt, innebar ju ett starkt statligt
ingripande i näringslivet. Det kan för övrigt i detta sammanhang
förtjäna erinras om att en liknande anordning på senare tid varit
aktuell även i värt land: år 1934 utarbetades inom socialdepartementet ett förslag i denna riktning. Förslaget, som väckte starkt motstånd både från arbetar- och arbetsgivarorganisationer, blev emellertid icke upphöjt till lag.
Gerwm nationalsocialismens övertagande av makten i Tyskland tillintetgjordes själva grundvalarna för kollektivavtalsväsendet, nämligen de stora organisationerna på arbetar- och arbetsgivarsidorna.
Dessa »ensidiga>> organisationer betraktades som ett uttryck för klasskampens ide, och i tredje riket kunde följaktligen icke finnas något
utrymme för dem. Den 2 maj 1933 (alltså sedan »det nationella arbetets dag» firats dagen förut för första gången) besattes de socialistiska fackföreningarnas lokaler över hela Tyskland. Den 10 maj 1933
bildades en ny organisation, den tyska arbetsfronten. Dc icke upplösta fackföreningarna – alltså de icke-socialistiska – samt arbetsgivarföreningarna fingo till en början såsom organisationer ingå i
tyska arbetsfronten men upplöstes sedan helt och sammansmältes i
den nya organisationen. Den tyska arbetsfronten förklarades vara en
ersättare för de gamla organisationerna. Den principiella olikheten
vore att man nu i motsats till vad som tidigare varit fallet skulle ha en
gemensam organisation för både arbetare och arbetsgivare.
Utländska iakttagare ha v~il emellertid haft en känsla av att sedan
grunderna för den gamla ordningen en gång rubbats, har rlet tyska
arbetslivet befmmit sig i en shindig omstöpningsproeess. Det har
varit oerhört svårt att få någon samlad överblick över de olika åtgärdernas verkningar och över de djupare sammanhangen i den nuvarande tyska arbetsrätten.
Det är därför med intresse man tar del av ett i år utkommet arbete
>>Deutsehes Arbeitsrecht>> av professor Alfred Hueck i Miinchen, medlem av akademien fiir tysk rätt. Man gör det med desto större intresse som Hueek redan under 1920-talet var känd som en framstående
forskare på arbetsrättens område: från hans hand emanera bland annat värdefulla arbeten iiver kollektivavtalet.
Hueek betonar, att det bereder stora svårigheter att nu ge en översikt över den gällande tyska arbetsrätten. Vissa nya riittstankar ha
kommit till uttryck i nya lagar (särskilt lagen av 1934 om det nationella arbetets organisation). Denna reglering har emellertid till stor
del varit av uteslutande organisatorisk och programmatisk karaktär:
detaljbestämmelser saknas ännu i stor omfattning till förfång för
rättslivet Man får diirför vid r~ittstillämpningen ofta röra sig med
principer, hämtade från den gamla rätten, men då uppstår alltid frå-
gan i vad mån den gamla rättens principer strida mot de i den nya
rätten nedlagda nationalsocialistiska grundtankarna oeh följaktligen
icke längre kunna tillämpas.
Litteratur
Ur Rueeks eget arbete kunna hämtas exempel l)å vilka egenartade
svårigheter som under sådana förhållanden uppstå för en vetenskaplig behandling av rättsstoffet. Före 1933 rörde man sig alltid med
termerna »arbetsgivare» och »arbetare» eller »arbetstagare». Den nyare tyska lagstiftningen undviker konsekvent dessa termer, »enär
klasskampsideologien brukade anknyta sig just till dem». Någon ny
enhetlig terminologi har emellertid icke skapats genom de nya lagarna. Hueck anser det trots detta omöjligt att använda de gamla
termerna i ett vetenskapligt arbete. Han använder i stället termen
»Dienstberechtigter» för arbetsgivare och »Beschäftigter» för arbetare.
Särskilt termen »Dienstberechtigter» för arbetsgivare verkar rätt
misslyckad, ehuru den visst icke är någon nyskapelse utan förekommer redan i Biirgerliches Gesetzbuch.
När man tar del av Rueeks redogörelse för det tyska arbetslivets
organisation, lägger man kanske främst märke till att den tyska arbetsfronten icke såsom de gamla organisationer, i vilkas ställe den
trätt, reglerar löner och andra arbetsvillkor. Arbetsfrontens uppgifter äro till stor del närmast av pedagogisk art, såsom att sörja för
yrkesutbildning och att utdela utmärkelsen »nationalsocialistiskt
mönsterföretag». Vidare ha vissa sociala uppgifter anförtrotts arbetsfronten.
Vem är det då som i själva verket har makten över arbetsvillkoren1
När man läser lagen om det nationella arbetets organisation, får
man närmast det intrycket, att lönen skall bestämmas i de arbetsreglementen, som företagsledaren (i regel den som är ägare av företaget) själv utfärdar, sedan han hört representanter för de anställda.
Dessa arbetsreglementen kunna revideras av en statlig ämbetsman,
»der Reichstreuhändler der Arbeit».
Emellertid finnes det en möjlighet för dessa »Heichstreuhiinder der
Arbeit» att »till skydd för de anställda» själva utfärda en »Tarifordnung», upptagande arbets- och lönevillkor men icke, såsom arbetsreglementena, gällande för ett enda företag utan för ett flertal företag. Dessa »Tarifordnungen» äro för närvarande och enligt Hueek
även för överskådlig tid framåt av ojämförligt mycket större betydelse än arbetsreglementena i vad det gäller regleringen av lönerna.
Redan namnet »Tarifordnung» ger oss anledning att tro, att vi här
stå inför den nya tyska rättens närmaste motsvarighet till kollektivavtalen (det tyska namnet på kollektivavtal var »Tarifvertriige»). Så
är också fallet. Det visade sig snart att man icke med ett penndrag
kunde avskaffa den reglering av arbetsförhållandena, som förut framkommit genom förhandlingar mellan arbetare- och arbetsgivareorganisationerna. Genom en förordning av riksarbetsministern förklarades därför helt enkelt, att alla de gamla kollektivavtalen tills vidare
skulle äga giltig·het men nu som »Tarifordnungen» i stället för som
»Tarifverträge». För att skapa klarhet över vilka kollektivavtal som
på detta sätt ännu skulle gälla, påbjöds sedermera att de före den
l juli 1937 skulle upptagas i ett offentligt register. Alla bestämmelser
i kollektivavtalen, som hänföra sig till de förut bestående organisa- 586
Litteratur
tionerna, sakna emellertid givetvis nu tillämplighet. På dessa »Tarif~
ordnungen» – såväl de gamla kollektivavtalen som nytillkomna
regleringar – tillämpas i många avseenden de rättsgrundsatser, som
tidigare giilldc för kollektivavtalen. Det är icke utan en viss rörelse,
som man i Rueeks nya arbete igenkänner åtskilliga av de stridsfrågor rörande kollektivavtalens riittsverkningar, som under 1920-
talet sysselsatte de tyska juristerna. När dessa frågeställningar nu
återkomma beträffande de nytillskapade »Tarifordnungen», iiro de
gamla stridsfrågorna alltjämt lika olösta!
Det har sålunda icke gått att vare sig formellt eller reellt på detta
område helt avskära sambandet med vad som tidigare gällt. Man får
emellertid å andra sitlan icke förbise, att här har skett en principiell
förändring av den största räckvidu. Lönerna, som förut bestämdes
genom förhandlingar mellan arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer, bestämmas nu enligt »ledarprincipen» genom »Tarifordnungen» av statliga ämbctsmiin, »Reichstreuhändler der Arbeit».
Dessa iimbetsmiin Rtå i sin iimbetsutiivning i lydnadsförhållande till
riksregeringen och sä.rskilt riksarbetsministern. Detta lydnadsrörhållande är så utpriiglat att ministern kan giva en »Treuhändler» order
om att utfiirda en »’l’arifordnung» med bestämt innehåll eller att i
en »Tarifonlnung» fastställa en viss bestämd lön för en arbetargrupp.
På detta sätt ligga näri.ngslivets löneförhdllanden helt i händerna på
re_qeringen. Det må tilläggas, att de nämnda »Tariforclnungen>> icke
ha någon bestämd giltighetstid utan att de när som helst kunna
ändras av vederbörande »Reichstreuhändler».
Den tyska Rtatsmaktcn har på detta sätt åtagit sig uppgifter, som
staten enligt den allmänna uppfattningen i vårt land icke bör befatta
sig med. Men genom att lägga under sig detta viktiga område har
den också åtagit sig ett stort ansvar: niir regeringen har i sin hand
att bestämma lönerna, måste ett missnöje med lönepolitiken – och
hur Hitt kan icke ett sådant uppstå! -rikta sig i främsta rummet mot
rcgeriugen och iekc mot arbetsgivaren.
Alvar Odholm.
587

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner