Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSKA ROMANER 1937
Året 1937 bör väl i vittert hänseende närmast betraktas som ett
lyrikens märkesår. Lagerkvist, Gullberg, Gierow, Malm och Hildebrand ha kommit med betydelsefulla diktsamlingar och åtskilliga
andra ha desslikes bidragit till att göra skörden mycken och god.
Inom romanens område har man först att anteckna en fortsatt livlig
verksamhet från många erkända författares sida. Däremot kan 1937
knappast sägas vara något genombrottsår för gryende talanger eller
nya riktningar. I stället kan det betecknas som ett gott fortsättningsår.
Att detta omdöme har fog för sig även i yttre bemärkelse framgår
därav, att en rad författare publicerat fortsättningsvolymer av förut
påbörjade serier. Ett av dessa serieverk och kanske det främsta, har
nått sin fullbordan, nämligen Eyvind Johnsons svit om den drömmande och tankfulle arbetarpojken Olof från det översta Norrbotten.
S l u t s p e l i u n g d o m e n handlar om hur Olof blir färdig med
sin dittillsvarande vardagsvärld och ger sig av till södern, d. v. s. till
en mycket eventuell anställning i stockholmstrakten. Eyvind Johnson har i denna serie skildrat en ung människa i tonårens oroliga
utvecklingsskede, vilken skulle ha kunnat vara han själv men ändå
är en annan, en vardaglig men alldeles egenartad och absolut trovärdig individ, vars liv helt och hållet skärskådas inifrån. Över hela
berättelsen vilar en slags enkelhetens genialitet, en intuitionens
aldrig svikande säkerhet. Den ständigt orolige, oavlåtligt funderande och oftast revolterande Olof lever i två världar, den torftiga
yttre och den kaotiska inre; erfarenheterna från båda skapa ständigt
om honom, utveckla och särprägla honom. Han är fången i mindervärdeskomplex och överlägsenhetskänslor, han är självupptagen och
blyg, desorienterad men ändå instinktivt beslutsam. Eyvind Johnson berättar om honom med en psykologisk detaljkonst av mycket
hög rang, med en underfundig humor, som utesluter all sentimentalitet, och med en språkkonst, som alldeles osökt täcker hans primitiva tankevärld. Allt detta har emellertid inte varit tillräckligt för
Eyvind Johnsons syfte. För att nå en genväg över vardagsrealismen till den svåråtkomligaste psykologiska verkligheten har ban
därför även anlitat sagoformen. I slutvolymen låter ban sålunda en
feberdröm bryta fördämningarna till Olofs innersta. De djupaste
intrycken i bans liv, de från böckernas värld och från hans erotiska
upplevelser med skjutbanefröken Olivia, fångas in i en virvlande
häxdans och tvinga honom fram till den beslutsamhet, som tarvas
för att slita bandet med det förflutna. Med romanen om Olof bar
Eyvind Johnson fullbordat sitt bittills främsta verk och därtill ett
av 1930-talets märkligaste.
114
Litteratur
Vilhelm Mobergs Söm n l ö s är en fortsicittning av Sänkt sedebetyg och alltså av den brett anlagda serieromanen om Knut ‘l’oriug,
som i ungdomen brutit sig ut ur sin småländska bondemiljö och
sedan hamnat som redaktör för en av den kolorerade pressens själlösaste alster. Sömnlös berättar om hur Toring åter drivs tillbaka
till hembygden för att vinna nytt rotfäste och ny inre balans. Med
säkert psykologiskt grepp skildrar Moberg i bokens första avsnitt
Torings olyckliga äktenskap, som efter den första, skenbart obetydliga ripan allt obevekligare rivs sönder. Hustrun är mera vagt tecknad men Torings egen ime konflikt har framställts med desto obarmhärtigare sanning. Hans återkomst till hembygden skildras av Moberg med samma bistra sinne för realiteter. Toring återfinner inte
sina drömmars välkomnande paradis. Han råkar i nya konflikter
men får liira sig, att människan endast då behåller sitt viirde, när
hon uthålligt kämpar med sina problem. Det är tung kraft och episk
bredd i Mobergs berättarkonst; den glider fram i ett långsamt, övervägande tempo, liksom begrundande och avlyssnande sig själv. Moberg har i denna roman lagt ner sin djupaste livserfarenhet, sitt
allvarligaste patos. Det ledmotiv, som tonar innerligast och sjunger
vackrast, är kiirleken till j orden, till den alstrande kraften, det
växande och levande.
Bland nuvarande svenska romanserier ser Agnes von Krusenstjernas 1” a t t i g a d e l ut att bli den utförligaste och digraste.
Dess tredje del, D e s s a l y c k l i g a å r, för inte handlingen långt
fram sina 500 sidor till trots. Huvudpersonen, den unga Viveka von
Lagercrona, befinner sig i tonårens ömtåligaste skede. Med den på
en gång besjälade och virtuosa, intuitiva och målmedvetna konst,
som är henne egen, skildrar Agnes v. Krusenstjerna denna knoppande unga kvinna. Bävan och trånad, livshunger och människoskräck dallra i den viirillösa Vivekas ömtåliga och överkänsliga själ,
under det att hotfulla moln skocka sig över hennes väg, vilka tyckas
båda, att dessa vemodiga, trånsjuka, lyckodrömmande ungdomsår
trots allt skola bli de ljusaste i hennes liv. På sätt och vis är skildringen en upprepning av vad förf. tidigare åstadkommit, men hennes
förmåga av variation och individualisering förnekar sig inte. Naturligtvis finns också mycket av den hätskhet kvar, varmed hon
skildrat så många av de vuxna personerna i romanen, men arrogansen och nyckel-perspektivet förefalla vara en smula avdämpade,
till fördel för det hela. Någon karikatyrens mästare är nämligen
Agnes v. Krusenstjerna inte. Hon når alltid högst, när hon som i
Vivekas fall skildrar med medkänslans sympatitagande.
Under det Viveka von Lagm·crona växer upp i den oscariska epokens patriarkaliska hägn, är Alice Lyttkens serieroman om advokaten Ann Ranmark en nutidsskildring och ett debattinliigg i kvinnofrågan. Men iiven Ann Hanmarks innersta är stämplat av en
föregående epoks uppfostringsprinciper. Hon är produkten av en
gammaldags borgerlig flickuppfostran, hon har under sin uppväxt
skyddats mot alla kyliga vinddrag och därigenom fått sitt själv- 115
Litteratur
förtroende knäckt. Först när hon i sitt yrke tvingats att kämpa, lidit
sitt nederlag och förmåtts att erkänna det, får hon kraft att utan
vare sig falsk självkänsla eller klenmodigt självmedlidande se sin
begränsning men också sin styrka. I D e t ä r d i t v i l ä n g t a r
står hon till det yttre som segrare. Hon är välbeställd advokat, i sitt
yrke en männens erkända jämlike. Men hennes liv ser inte ut att
resultera i annat än arbetsrutin och ensamhet. Kvinnan inom henne
har inte fått sitt och därför börjar hon drömma om kärleken, hemmet och barnet. »Det är dit vi längtar.» När hon slutligen möter
den man, som blir hennes öde, kan inte heller den nya segern vinnas
annat än genom nederlag, men nu vet Ann sin väg. Romanen är
berättad i Alice Lyttkens vardagliga, litet prosaiska maner, och
mycken omsorg har nedlagts på kompositionen. Så får bl. a. huvudpersonen flankeras av två kontrasterande kvinnotyper, den halvgamla, förgrämda kassörskan, som för att kompensera sin längtan
hamnar i ett politiskt ytterlighetsparti, och den sunt fostrade, harmoniska unga nutidskvinnan, som lätt finner vägen till lyckan. Ann
Ranmarks eget kvinnoproblem mynnar ut i den livsbejakande och
lyckliga men därför inte lättvunna kompromissen.
Trots sin titel är Eva Bergs M e d e l å l d e r s m a n i främsta
rummet en kvinnoroman. Den utgör en direkt fortsättning av fjolårssuccen Ung kvinna. Man hade knappast väntat, att denna nödvändigtvis skulle .kräva ett komplement, men å andra sidan fanns
där något av ohållbarhet i lösningen av den unga societetsflickan
Ingrids och den robuste, medelålders lapplandsläkaren Ragnar Harnesks äktenskapskonflikt. Båda hade tvingats att revidera sitt förflutna för att från nya synpunkter ta itu med det närvarande. Äktenskapet skulle ha sin grund i det ömsesidiga förtro~ndets och den
goda viljans tecken. Räcker deU Den nya romanen besvarar frågan
med nej. Från en skenbart bagatellartad utgångspunkt börjar misstroendet ånyo smyga sig fram. I den uppkomna situationen tvingas
förf. att tillgripa romanschablonernas arsenal för att nå fram till
problemets lösning i den kärlek, som inte behöver föresatser och
viljeansträngning för att förverkligas. Eva Berg har försökt sig på
ett svårt och intressant psykologiskt problem, men hon har tvingats
att överdriva Ingrids sensibilitet och hon har inte förmått skjuta
över huvudintresset till den medelålders mannen. Det förefaller
också, som om hon haft svårigheter att få historien att räcka till
en hel roman. Men hon är en behaglig berättare och har en erkännansvärd litterär ambition.
Py Sörmans S t a n t a r B i r g i t t a hör till de självbiografiskt
orienterade serierna. Efter den förra volymens prästgårdsidyll får
man nu följa Birgitta till Göteborg, vars schartauanskt färgade
kretsar skildras icke utan talang. Birgitta själv har också tecknats
med enkel naturlighet. Däremot står man likgiltig inför de centrala
partiernas skildring av en sinnessjuk släkt. Man får det intrycket,
att förf. här trätt över gränserna för det område, där hon är
hemmastadd.
116
Litteratur
Jämte avslutade och fortsatta serieverk visar 1937 års romanproduktion också början på nya. Waldemar Hammenhögs A n n a S ev a r d t knyter an till Esthers och Alberts bekanta miljö men inleder
en självständig svit. Anna är Esthers syster, och Hammenhög får
sålunda än en gång tillfälle att skildra hantverkar- och småhandlarklassen, som han så i grunden ktinner. Men han har denna gång
större ambitioner. Homanen behandlar två sociala problem. Det ena
är ståndscirkulationen, det andra utgör den moderna variationen av
den gamla frågan om mannens arbete och kvinnans kärlek, nämligen
nutidskvinnans konflikt mellan den egna karriären och kärleken.
För att med behövlig snabbhet få intrigen i gång har Hammenhög
utrustat Anna Sevardt med en osedvanlig mängd fördelaktiga egenskaper: trevligt utseende, vinnande väsen, praktisk förmåga, förstklassig energi och nästan otrolig språkbegåvning. Hon har vidare
klar blick för alla möjligheter och modet att våga. I sin okuvliga
föresats att komma ut ur sin miljö och in i en högre utnyttjar hon
också kallblodigt alla chanser men tvingas också till kännbara offer.
Hon har blivit en mycket ensam kvinna, när hon äntligen står
framme vid sitt mål. Hammenhög berättar med den initierade detaljkonst, som utmärker honom, och särskilt bra har han lyckats
skildra den småborgerliga släktkretsens av misstro, avund och konservativ klasskänsla blandade reaktioner inför Annas väg mot höjderna. Han äger också fortfarande en outtröttlig fabuleringsgåva.
Hans människor få liv genom att händelse fogas till händelse; varje
nytt steg leder till nya möjligheter, och när romanen slutar, stå så
många kombinationer färdiga att ingripa, att man mer än i andra
fortsättningsromaner blir intresserad av vad som kommer att hända.
Men man är intresserad också därför, att fortsättningen ser ut
att på ett nytt sätt pröva den Hammenhög man hittills lärt
känna.
Å ven Elin Wägners G e n o m s k å d a d förefaller att vara början
till en serie. Den journalistiskt tränade författarinnan brukar i liv
och verk främst vistas i nuet, ständigt aktiv, ständigt redo till batalj
med kvickhetens och vettets goda vapen. Denna gång har hon emellertid valt att göra en tillbakablick över det skede, som hon själv
haft del i, till en början perioden från tullstridernas och unionskrisens oscariska tid genom rösträttsfejderna och fram till världskrigsåren. Med frisk fabulering och en nästan förvirrande färdighet
att spinna trådarna har hon berättat om den unga Agnes öden och
äventyr, vilken utan att hon egentligen vet hur, blir maka till Åkö-
pings skäggprydde högerpamp till borgmästare och därmed en tidstypisk dockhemsfru. Vad som sedan skildras är den både invecklade
och naturliga metamorfos, som skapar om Agnes till en självständig
människa och ger henne mod till en sortie i stil med Ibsens N ora.
Genomskådad är skriven med lust och glädje. Den Wägnerska stilkonstens hela journalistiska rapphet, friska sälta och maliciösa ironi
fyller romanen från början till slut. Den rymmer därjämte författarinnans hela allvar. Också Genomskådad är ett inlägg i den Wägnerska
117
Litteratur
striden för kvinnosaken och fredssaken, vilka båda enligt hennes
ideologi i grunden äro ett: försvaret för livets innersta värde. Som
en underström skönjer man också drömmen om matriarkatets kommande tidsålder, då den manliga erans symboler svärd och örnar
ersatts av kvinnan med barnet, godhetens och kärlekens, det växandes och levandes sinnebilder. Torntrappan kring Vor Freisers kirke
symboliserar för Agnes den krångliga men ständigt uppåt slingrande väg, som hon och den kämpande skaran måste gå. Det finns
både patos och ironi, både dröm och stridslust i denna temperamentsfulla, alltigenom Wägnerska roman.
Många av de nämnda författarna, t. ex. Moberg och Hammenhög,
ha var sitt specialintresse och särskilda område, som de i grund behärska och ständigt återvända till. Detta gäller även åtskilliga
andra. Ett typiskt exempel är Hugo Swensson, författaren till vår
första egentliga yrkesroman. Hans nya bok H j a l m a r W i l l e n
o c h h a n s k l a s s är i mycket en upprepning. Men Hugo Swenssons tema kan vara värt att variera. Under det förstlingsromanen
berättade om en läroverksadjunkt från provåret till pensioneringen,
skildrar den nya en skolklass och dess klassföreståndare från första
gymnasieringen till studentexamen. Hugo Swensson har förmågan
att skildra rikedomen, spänningen och det ‘ständiga fortskridandet i
skolans vardagliga arbetsliv, han lyckas t. o. m. vinna läsarens intresse för besvärligheterna vid uppsatsrättning och han låter honom
ordentligt ta del av adj. Willens genomgång av litteraturkursen.
Här träder f. ö. poeten Hugo Swensson i dagen: hans Willen visar
sig vara en lyriker i katedern, som i målande, Levertinska svep sö-
ker fånga seklernas tidsdoft. En relegationshistoria ger därtill både
ökad spänning och vidare inblick i läraryrkets många angelägenheter. Vid läsningen av denna roman, som i så många avseenden
skiljer sig från andra, kommer man närmast att tiinka på C. J. L.
Almquist: också Hjalmar Willen och hans klass är en prosahymn
till arbetets ära.
Till yrkesromanernas grupp ser också Erik Asklunds M o d i st e r n a ut att höra. Den berättar om sju unga modister i Stockholm, som till slut i kompanjonskap bli ägare av firman. Som yrkesroman och även som människoskildring är den emellertid av mindre
betydelse. I stället har den sin styrka i det måleriska. Den är fylld
av stockholmsstämningar från Kungsholmen till Djurgården, under alla årstider och alla dygnets timmar, och detta stockholmsmåleri är alldeles utsökt, det fångar dagrar och färger, ljud och
doft, det är på en gång realistiskt och lyriskt. Man skulle i detta
sammanhang kunna nämna en annan liten roman, Iris Cederblads
L j u v a o s k u l d. Den skildrar tre systrars upplevelse av kärleken.
Handlingen är förlagd till Stockholm på 90-talet och tesen påminner
om den, som Alice Lyttkens romantrilogi fört fram: den gammaldags flickuppfostran, som resulterade i rädsla för livet och oförmögenhet att reagera självständigt. Handlingen är emellertid rätt
konstruerad och saknar originalitet; sin charm har romanen i stället
118
Litteratur
genom den tidstrohet, varmed accessoarerna skildrats: man får verkligen en synbild från hästspårvagnarnas och Norrbroaffärernas, cylindrarnas och figurkappornas oscariska huvudstad.
Bland dagens skildrare av borgerligt liv finns det en författare,
som det inte går att sätta i grupp med andra. Det är Olle Hedberg,
vilken alltid hållit sig fjärran från kotterierna och dagsmodet, en
skeptisk människorannsakare, en noggrann realist, som strikt håller
sig inom de områden han vet sig behärska. Han senaste roman,
G r o p å t a n d r a, handlar om den bortskämde och tämligen
ohängde överklassynglingen Karsten Kirsewetter, som lever högt
på att smita undan sig själv för att i stället spela roller till publikens behag. Han blir virtuos i sin bransch och får snart rykte om
sig att vara mannen, som gör vad som faller honom in och som
alltid måste göra det oväntade. Omslaget kommer, när han träffar
en ung dam, vilken inte tycks finna honom så märklig som väntat
och vilken han följaktligen måste vinna. Han finner, att han inte
kan binda den älskade med sitt egentliga väsen, sitt innersta jag;
han har endast förmått roa och behaga henne med sina roller. Så
har han fallit i sin grop och ridån kan gå ned, ty bevisföringen
är avslutad. Karsten är skildrad som en utpräglad skådespelarbegåvning. Felet är bara, att han väljer livet självt till scen. Livet
låter nämligen inte spela teater med sig, och det går inte i längden
att slarva bort den enda roll man fått sig tilldelad i det stora dramat. Grop åt andra är en skickligt gjord roman, den är målmed~
veten i komposition och stil, fylld av Hedbergs snabba ironi, träffsäkra karakteriseringsförmåga och klara intellekt. Men ändå verkar romanen litet för mycket av demonsterat fall, av psykologisk
kirurgi. Det ligger ett kyligt tomrum mellan läsaren och romanens
fiktiva värld. Virtuositeten dominerar.
Det allvar, för att inte säga den dysterhet, som under senare år
präglar vår litteratur, sätter också sitt märke på den övervägande
delen av romanen 1937. Det hotfulla, problemfyllda, ibland tröstlösa i den moderna människans tillvaro, hennes beroende av det
irrationella, hennes fångenskap i arv och miljö har lockat till psykologiska studier av olika slag. Ett markant exempel är Gösta
Carlbergs Bären varandras bördor. Det är svårt att yttra
sig om denne debuterande förf., som här predikar en sorts psykoanalytisk frälsningslära med trumpetande patos och snyftande sentimentalitet, med talför dialektik och en hätskhet mot det bestående,
som låter alla hänsyn fara. Vad han åstadkommit är icke ett konstverk, det är en översvämning. Trots den dubbelbottnade kompositionen och minen av objektivitet är det tydligen sin egen talan förf.
för. Hans bok är en stormande plaidoyer för den urspårade huvudpersonen, utförd med en så frenetisk energi, att man inte låter sig
övertygas. Ibland verka de psykoanalytiska själstolkningarna så-
som för bevisföringen uppkonstruerade fall, ibland ger sig förf. på
det otacksamma företaget att psykoanalysera karikatyrer, men
ibland når han också långt i kuslig introspektion liksom i skild- 119
Litteratur
ringen av det söndergångna och förvridna, av ångestens, hämningarnas och självförstörelsens mörka världar. Man tvingas ofta till protest, ofta också till eftertanke. Samma ojämnhet utmärker även
hans stil. Hans patos får lika ofta äkta som konstlade uttryck,
hans satir är ibland slagkraftig, ibland verkligt billig, hans förmåga av begränsning är obefintlig. Om han är ett framtidsnamn
är ännu osäkert.
Patos är en term, som tränger sig på även beträffande Harald
Beijer. Han har i K e l l e r m a n s, en roman om två generationer,
åstadkommit ett mycket karakteristiskt verk. Stil och kompositionsteknik äro lånade från underhållningsromanen. Spänningen matas
i snabbt stigande takt, varpå explosionen följer, och därefter samlas och stegras nya spänningsmoment till nästa explosion. I dessa
förlopp sätter förf. in sina människor och låter dem med obeveklig
konsekvens blotta sina karaktärer i handling. Bakom denna skenbara objektivitet ligger hans patos, vilket gäller rättfärdighetens
öde i världen. Liksom Beijers senaste romaner handlar Kellermans
om rättfärdighetens tragik. Bernhard Kellerman är sonen i ett äktenskap, där modern representerar den viljekraftiga, självgoda, i egna
ögon ofelbara människotypen; fadern är den lättledde veklingen,
som går sin ödesutstakade väg mot undergången. Bernhard, som
blir skådespelare, växer upp kritiskt inställd mot båda föräldrarna.
Han blir en rättfärdighetens fanatiker, som går under genom sin
oförmåga av kompromiss. I jämförelse med Beijers fjolårsroman
visar Kellermans ett framsteg. Den kan visserligen förefalla överspänd, teatralisk, här och var konstruerad, men den är spännande
och målmedveten och dess patos har en äkthet, som överrumplar
i all sin våldsamhet. Det är något av primitiv, eruptiv kraft hos
Beijer, men samtidigt är han en kylig iakttagare, som liksom tyst
följer sina personer i spåren. Inom sin begränsning är han både
egenartad och intressant.
När signaturen Fredrik Thomas för ett par år sedan gav ut sin
debutroman, betraktades han som en andlig frände till Harald Beijer.
Med D u v i n g e u t a v b l y, vars titel är ett citat från Romeo
och Julia, har han i varje fall visat sin självständighet. Han har
därjämte övervunnit den förra kantigheten i stilen och skriver ett
naturligare dialogspråk. Fredrik Thomas grundar sin människoskildring på psykologiska studier och lägger stor vikt vid arvsanlagens och miljöns betydelse utan att förfalla till schematisering.
Romanens kanske bästa parti är den inledande skildringen av huvudpersonernas kärlekshistoria. Förf. visar sig ha sinne för de fina
nyanserna och små skiftningarna, för de skenbart tillfälliga reaktionernas betydelsefullhet. Därför har också den friska och tappra kvinnliga huvudpersonen blivit bokens mest levande figur. Liksom i debutromanen är hjälten en vetenskapsidkare, som inte når sitt mål. Det
tema. som denna gång behandlas, är inte vanligt i litteraturen men
på något sätt typiskt svenskt. Det rör sig om den unge vetenskapsmannen, som för brödfödans skull tvingas uppge forskningen för
120
Litteratur
att livnära sig och sin familj som borgerlig ämbetsman i landsorten.
Isolerad och berövad sina framtidsdrömmar och sin intellektuella
stimulans börjar han snart vantrivas, och denna den tröttkördes
leda vid rutinmiissigt yrkesarbete och hemlivets enformighet har
skildrats med verklig inlevelse. Kärleken, vingen av bly, som på en
gång binder och lyfter, segrar dock till slut i den avgörande kampen. En svaghet i denna annars mogna och väl genomtänkta roman
är att förf. inte lyckats övertyga om hjältens vetenskapliga begåvning. Han är från början sin professors påläggskalv, arbetar med
hans excerpter som källmaterial och ansluter sig till hans teorier.
Någon skapande självständighet tycks han inte besitta. Däremot är
det ett gott grepp, niir förf. blott låter honom ana forskningens tjusning utan att få skörda dess frukter. Vetenskapen blir därigenom den
hägrande önskedrömmen, som hotar att skilja honom ut ur all gemenskap. Han får göra sitt offer men också bärga sin vinst. Fredrik
Thomas har ställt upp ett väsentligt problem och utfört lösningen
med psykologisk siikerhet.
En helt annan men lika problemfylld värld förs man in i genom
.Jan Fridegårds O f f e r. Det är betecknande, att handlingen försiggår i en dyster och unken källarlokal och att huvudpersonen heter
Mörk. Han är en konkursmässig, i sitt yrke okunnig antikvariatsbokhandlare, som närmast verkar apatisk och på sin höjd kan förmå
sig till ett muttrande knot mot samhällets orättvisor. Kafeflickan
Greta förälskar sig emellertid i den tystlåtne mannen, så olik dem
hon annars mött, ett förhållande uppstår och detta får tragiska följder. Fridegårds enda intresse är att leta fram sanningen om de människor han skildrar. Mörk blir varken anklagad eller dömd. Han
framställes bara som han är, en ömklig, alltigenom slapp människa:
slapp i sin moral, i sitt yrke och i sitt förhållande till de händelser,
som gripa in i hans liv. Jan Fridegård ger intet annat försvar åt
Mörk, än det denne själv är i stånd att hitta på: ett fegt, undankrypande, samhällsanklagande försvar. Hela denna roman från m~in?-
niskolivets källarvåning har sin styrka i det lugna, sakliga blottställandet av den mänskliga naturens ömkliga och ömkansvärda larvighet. Den är dessutom skriven med en verklig stilistisk brio, av en
förf., som utan att höja rösten når sitt mål och som förstår koncentrationens svåra konst.
Om .James Larssons O r o n i v ä r l d e n kan ett rakt motsatt omdöme fällas. Romanen är präglad av borgerlig vantrivsel, varom
intet i och för sig är att säga, men skildringen av de falskt djupsinniga, ledlösa och livströtta huvudpersonerna är fullständigt odräglig.
Bättre har förf. lyckats med en karikatyr av den brackbelåtna halvkulturen. Hela boken är emellertid skriven i en på samma gång pretentiös och krystad prosastil, som gjort den till årets mest manierade
produkt. De eventuella tankar, som ligga bakom utformningen, ha
blivit omsorgsfullt fördolda.
I ett års svenska bokproduktion träffar man givetvis alltjämt på
bondeskildringar. Helt naturligt bör också bonderomanens klassiska
121
Litteratur
genre, i kraft av de nya problem, som äter satt vår gamla modernä-
ring på dagordningen, nu äga förnyad aktualitet och dragningskraft.
Man konstaterar emellertid, att 1937 års bonderoman alltjiimt följer
gamla traditioner. Endast hos Moberg skymtar man något av det
moderna jordbrukets problem, men inte heller han har ännu på allvar
tagit itu med dem. Genrens mest lyckade verk för året är väl eljest
Irja Browallius Syn d e n p å S k r u k e, som betecknar en personlig
framgång för den ambitiösa författarinnan men icke någon förnyelse
för romanslaget. Den mellansvenska bygdemiljön är säkert fångad,
en påtaglig sakkunskap framträder i detaljerna – t. o. m. dialekten
behålles konsekvent i samtalen – och naturskildringen har en artistisk touche. Men både handling och framställning äro alltför hårt
bundna vid litterära mönster. Irja Browallius roman kan karakteriseras som en säkert och väl gjord variation.
Jlfoa Martinson har eliirernot från sin debut visat en egen, omissldinnelig profil. Men också hon kan brista i självständighet, när hon
sluter sig till traditionella genrer. I D r o t t n i n g G r å g y l l e n
börjar hon med att återberätta en medeltidssiigen, och det är alldeles
påfallande, hur nära hon därvid imiterar 90-talisternas historieromantiserande, en smula manierade krönikestil. Först i det följande
kommer hennes eget temperament mera till sin rätt. Drottning Grå-
gyllen erinrar närmast om hennes föregående Rågvakt, eftersom
även den nya romanen skilJrar gångna tiders liv i Kolmårdstrakten,
här från den epok, då den gamla, på jordbruket baserade livsföringen
börjaue vika för industrialismen. Liksom i Hj. Bergmans bergslagsromaner skildras den anrika herremanskulturens undergång. Moa
Martinson har nya traditioner och nya originella figurer att komma
med samt dessutom sin egen syn på jordbaronernas tidsåluer. Men
hon, liksom den tradition hon ärvt, står alltför mycket utanför, alltför undrande vid anblicken av de besynnerliga människoöden hon
berättar om. Den riktiga trollskärvan i ögat äger hon inte. De
kuriösa figurerna glida förbi och försvinna, alltjiimt höljda i det
dunkel, vari folkfantasien sett dem. En helt annan siikerhet få scenerna från de fattiga soldattorpen. Här möter man en omedelbarhet
och friskhet, som än en gång visar, att Moa Martinson är en av den
svenska fattigdomens främsta skildrare i vår tid.
Till folklivsskildringarnas klass kan man på sitt vis även räkna
Gustav Sandgrens D a n s t i l l g r y n i n g e n. Det är nutida bygdeliv som skildras men ingalunda arbetet, vardagen eller de praktiska
problemen. Huvudpersonen är en fiolspelare och miljön koncentrerad
till de lantliga dansbanornas lördagsfröjder med små avstickare till
bönhus och nykterhetsloge. Fiolspelaren är en lyrisk musikantsjäl,
som drömmer drömmar av det slag, som romantiker bruka, om »en
själ mot stjärnan» och om att spela på livet »som på tusen fioler»,
så att en sky av blommor faller över jordens bräddar. »Att leva är
att drömma», förklarar han också alldeles programenligt. Det är icke
så mycket genom sin handling eller genom de, i ett par fall utmärkt
skisserade figurerna boken får sitt värde utan genom de poetiska
122
Litteratur
naturskildringarna och den romantiska stämningskonst, som gör
Sandgren till lyrikern framför andra i vår prosadiktning.
Vill man ha exempel på raka motsatsen, på den svenska prosans
prosaiskaste utformning, skall man v~inda sig till Gösta S.iöbergs
originella roman A l g o t E r i k s s o n. :B’ ö r l a g s i n s p e k t ö r.
F. d. L e d a m o t a v R i k s d a g e n s A n d r a K a m m a r e. Redan
titeln, som är ett visitkort, ger besked om att det här är fråga om
en person, som det inte precis gått uppåt för i livet. Herr Eriksson
– man måste faktiskt titulera denne romanhjälte – har hamnat som
bokackvisitör och i:ir nöjd med sin lott. Han är nämligen en prototypisk representant för den hygglige vardagssvensken, som inte gör
stort väsen av sig, en ytligt sett rätt trivial person utan fantasi och
utan humor, korrekt, medelmåttigt begåvad och icke särdeles littelärt intresserad. Han är å andra sidan pålitlig, nykter i alla bemärkelser, blygsam och helt främmande för den svenska slösaktigheten
men en god representant för den svenska ärligheten. En man som
herr Eriksson blir naturligtvis inte en romanhjälte i första taget.
Han måste alltså sättas in i ovanliga och dramatiska situationer.
Förf. har därvid gått mycket omsorgsfullt tillväga och noga aktat
sig för alla överdrifter. Han har också sett till, att herr Eriksson
hela romanen igenom reagerar fullt naturligt och konsekvent. Hiindelserna äro så lagda, att de tvinga honom att tänka, att fundera
över sig sjiilv, att känna ett ständigt ökat ansvar gentemot livet.
När han till slut finner sig stå inför sin sena kärleksupplevelse,
springer hans sedan barndomen tilltäppta ktinsloliv i dagen och han
blir en rikare, friare och mer levande människa. Det enda man i
denna strikt logiska och psykologiska roman kan känna sig manad
att finna en smula egendomligt, är att den iir skriven i jagform.
Dess originalitet beror naturligtvis i hög grad på den omständiga,
stelbenta och ängsligt korrekta kanslistil, varmed förf. låter hjälten
skildra sitt liv. Som pastisch är detta ett verkligt kraftprov, i stil
med Chronschough, och man finner här riktiga praktexemplar av de
officiellaste substantiveringar, de mest protokollsmässiga omskrivningar och de allra kurialaste abstraktioner. Denna stil karakteriserar visserligen herr Eriksson på det förträffligaste, men endast den
herr Eriksson, som skildras från början, inte den som först efter
upplevelserna och den slutliga känslaförnyelsen själv berättar sina
öden. Han visar sig också kunna återge samtal på ett fullt naturligt sätt; oratio obliqua hade ju annars varit honom mera näraliggande. Detta är inkonsekvensen i denna konsekventa bok, som man
trots allt inte vill ha annorlunda. Den presenterar en mi:inniska, som
tål både att skrattas åt och hedras, en figur, som man tycker sig ha
träffat i livet då och då men som hittills inte på allvar introducerats
i litteraturen.
Grundförutsättningen för att romanen om herr Eriksson kommit
till, ligger i en vis comica, som inte direkt framträder men ligger
fördold i själva den stilistiska utformningen. Man kan gott kalla
denna egenskap för humor. I modern svensk litteratur i:ir humorn
123
Litteratur
annars en rätt sällsynt gäst. Att den också är saknad framgår därav,
att de böcker, som bäras upp av dess starka, befriande och gestaltskapande kraft, vunnit omedelbar framgång. De äro den också
värda. Fritiof Nilsson Piratens B o k h a n d l a r e n s o m s l u t a d e
b a d a hör hit. Egentligen utgöres romanhandlingen av en saftig och
burlesk anekdot av det slag, som man träffar på i medeltida fabliauer
och den italienska renässansens novellsamlingar. Det är en ny variation av det gamla temat om den enfaldige mannen, som blir dragen
vid näsan och råkar i en löjlig situation. Det skratt, som traditionellt brukar utlösas ur dylik komik, är i grunden hjärtlöst. Fritiof
Nilsson Piraten har emellertid valt att göra den bedragne mannen
till romanens hjälte. Det har endast kunnat ske därigenom att den
gamla anekdotfiguren med humorns hjälp skapats om till en levande
människa. Bokhandlaren, den fridsamme småborgaren och timide
idealisten, växer med svårigheterna, blir större i sitt lidande och dör
som segrare över sig själv. Bokhandlarens gestalt betecknar Nilsson
Piratens genombrott som författare. Vad han redan förut visat sig
kunna: att skildra, berätta och fabulera, att friskt måla på med saftiga färger och duka upp de kostligaste och befängdaste historier,
det triumferar han fortfarande i, men först här har hans humor sett
djupare, gestaltat och skapat liv.
Årets största romanframgång går också i den gestaltskapande
humorns tecken. När Gösta Gustaf-Janson slog igenom med Gubben
kommer, betraktades han som vår mest lovande representant för den
moderna, anglosaxiskt skolade underhållningsromanen. Felet med
Gubben kommer var bara, att den sjönk mot slutet; anspråken på
den väntade gubben ställdes för högt, så att hans slutliga framträ-
dande utlöste besvikelse. I S t o r a f a m n e n tar förf. skadan igen.
Här kommer äntligen gubben. Han heter K. A. Koger och visar sig
vara en av de festligaste figurer, som uppträtt i senare svensk litteratur. Koger är en särdeles vital 80-åring, en fullkomligt samvetslös
finanshaj och en fullblodsegoist av renaste vatten, snål, elak, avskyvärd, kort sagt en individ, som man inte vill ha att göra med i verk- , ligheten men som man ohjälpligen trivs med såsom romanfigur. Han
är nämligen skildrad med den mustigaste komik, med en saft och
frodighet, som kommer läsaren att skina upp, så ofta denne storfilur
med hasande fötter träder in på arenan eller hans ohyvlade gubbstämma sätter i med de fantasifulla och svavelosande invektiver,
som utgöra den huvudsakliga delen av hans ordförråd. Bokens övriga personer äro en samling bleksiktiga småsjälar, ömkligt självupptagna och självbedragna, fåfänga och hala men med en otrolig
förmåga att flyta ovanpå. De äro till för att avbasas med ett muntert satirens gissel, gubben Koger däremot är danad av den mustiga
humorns märkliga saft. Romanen är främst en uppgörelse med den
futtighet, som enligt förf. utmärker vissa stockholmska finanskretsar. Någon psykologisk djuplodning ger han sig inte tid med, men
han behöver inte heller mer än skrapa på den glänsande fernissan
för att tomheten ohöljd skall träda. i dagen. Inte heller fäster man
124
Litteratur
sig över hövan vid det idealistiska program i »Seid umschlungens»
stil, som formulerats i bokens titel och som hjälten under handlingens gång kommer fram till. Intrigen är däremot skickligt tvinnad
av konflikterna mellan två släktgrenar, en från överklassen och en
från underklassen. Mitt i den snabbt ökade villervallan prunkar
gubben Koger, likt en illfundig romare söndrande och härskande till
allmän missbelåtenhet. Kulmen nås under hans solenna 80-årsfest,
ett galaspektakel, som närmast liknar ett i förväg exploderande fyrverkeri. Gösta Gustaf-Janson förstår att berätta och att med frisk
och frejdig talang porträttera bokens alla brackor. Men att romanen
höjt sig till verkligt litterär klass, det beror helt och hållet på det
livslevände barockporträttet gubben Koger, en personage värdig att
bli upptagen i den krets, där salig Markuren och hans gelikar ha
sin förblivande varelse.
I 1937 års bokflod träffar man slutligen på en av de gamla och erkända mästarna av den frodiga humorns berättarkonst, nämligen
Ludvig Nordström. Jämte E lin Wägner är han dessutom den ende
av de s. k. 10-talisterna, som framträtt under året, och båda ha förstått att med all bravur visa, att den gamla generationen inte har
svårt att hävda sig. Man har välkomnat P l a n e t e n M a r k a t t a n
som ett lyckligt tecken på att den gamle, numera nästan klassiske
novellisten Ludvig Nordström återkommit. Intet kan vara felaktigare. Den gamle Ludvig Nordström finns inte. Det är både oriktigt
och oberättigat att kräva eller ens önska någon återvändo för hans
räkning. Med ett socialt patos, som blivit ett med honom själv, har
han satt som sitt mål att söka klarlägga och demonstrera, vad som sker
i det som synes ske runt omkring oss i världen. Han kan inte för
ett ögonblick avstå från att klargöra den utveckling, som ryms i
begreppen totalism och världsstaden. Men samtidigt är Ludvig
Nordström i lika hög grad konstnär. Han kan gestalta som få, han
äger diktarens och människoskildrarens fantasi, han besitter en saftig humor och en frodig berättartalang, som pockar på att komma
till uttryck. Man skulle med en stagneliansk omskrivning kunna
formulera hans problem i orden: lusten att teoretisera contra tvånget
att gestalta. I Planeten Markattan är han på väg att lösa sitt författarproblem. Denna bok, som är »en liten förhistoria» till något
mera, inleder inte i första hand en romansvit utan skildringen av
den sociala världsutvecklingen under de senaste mansåldrarna. Romanen är sålunda främst ett kapitel samhällshistoria, behandlande
det gamla »Kreditsveriges» struktur och annalkande undergång.
Men samtidigt har denna demonstration försetts med exempel, som
hämtats från Ludvig Nordströms outtömliga förråd: de gamla
öbackaoriginalen. Så har han kunnat släppa lös hela sin frodiga
fabulerande kraft, sin pantagruelska mustighet och sin blixtrande
vitala framställningskonst. .Än mer, han har i huvudpersonen, som
är ingen mindre än gamle patron Lack själv, erhållit ett varnande
exempel, som samtidigt står hans hjärta mycket nära. Därigenom
har hans humor kommit till sin rätt igen. Tendensen till trots blir
125
9-38121. Svooslc Tidskrift 1938.
Litteratur
romanen ett ~ireminne över Kreditsveriges representant, den kvicksilveraktigt livlige, outtömligt uppfinningsrike, okuvlige och oemotståndlige patron Lack. Och än en gång lever hela gamla öbacka
upp, kåkstaden och världsstaden, vars historia är på en gång äkta
svensk småstadskrönika och symbol för hela det stora mondiala förloppet. Berättaren och förkunnaren Ludvig Nordström är med ett
ord på väg att finna sin nya form. Därmed iir han för sin del i färd
med att nå den förnyelse, som den nutida romankonsten sedan länge
söker sig fram emot.
Elof Ehnmark.
BONDENÖD OCH STORMAKTSDRÖM
Axel Strindberg: Bondenöd och stormaktsdröm. Studier
över skedet 1630-1718. Stockholm, Albert Bonnier, 1937.
447 s., l pl. Kr. 9: 50.
Licentiaten Strindberg vill i »Bondenöd och stormaktsdröm»
skildra svenskt 1600-tal inifrån och underifrån, ur de betungades och
förtrycktas synpunkt. Men han har framförallt fastnat i de ledande
skiktens egoism och hycklade ideologier. Boken väcker snarast minnet av l’ancien n)gime’s memoarer, där desillusionerade världsmän
tolka sin tids öden med den världsklokhet, som ser små privata motiv bakom de stora händelserna. Dessa memoarer ge dock psykologiskt mer – och äro även roligare – därför att de äro skrivna av
män som sett viiriden och spänna över en stor skala av mänskliga
passioner. Strindberg åter har i sin hand fått en slagruta, som enformigt och ensidigt ger utslag för det privat- och klassegoistiska
ekonomiska intressets dolda åder i varje gärning och livsgestaltning.
Psykologisk insikt härstammar ju ytterst från introspektion och
slutsatser av andras handlingar, vilkas motiv vi analogivis tolka.
Jag känner icke licentiaten Strindberg och hans bekantskapskrets.
Men det behövs knappast för att konstatera, att hans barnafromt
rätlinjiga tro på det ekonomiska intresset som yttersta förklaringsgrund mindre härstammar från livserfarenhet än från teori och läsning. Fastän det låter paradoxalt, är nämligen hans radikalt subjektiva motivtolkning en frukt på den genetiska historieforskningens
träd. Hur livsvillkoren forma människor och institutioner hade ju
länge varit ett centralt problem, då 1800-talet skänkte oss en rad
mer eller mindre deterministiska försök att härleda allt ur ett särskilt livsvillkor. Viktigast blev den s. k. materialistiska historieuppfattningen. Ä ven den som vägrar att i den oändliga kedjan av orsaker utvälja en som den primära behöver ej vara blind för hur
knappheten följer allt mänskligt handlande i spåren. All historia är
sålunda ekonomiskt bestämd. Härav har Strindberg dragit den vanliga men icke desto mindre felaktiga slutsatsen, att all historia
ytterst bestiimmes av ekonomiska motiv. Och med en ytterligare
126
Litteratur
tankeglidning sätter han ekonomiska motiv lika med egoistiska ekonomiska motiv. Eljest borde det ju vara uppenbart, att de ekonomiska motiven och alldeles särskilt de egoistiska ekonomiska moti-,
ven icke tillhöra den ekonomiska sidan av orsakskedjan. De ha sin
plats i hela raden av mänskliga målsättningar, som i ständig växelverkan bestämmas av och bestämma varandra och den ekonomiska
utvecklingen. Insikten att de ekonomiska möjligheterna draga gränser för och inverka på allt mänskligt handlande nödgar på intet siitt
att stirra sig psykologiskt blind på ett enda motiv.
Om alla mänskliga handlingar skola återföras på ekonomiska intressen, följer emellertid därav, att alla »ideologier» äro mer eller
mindre medvetna efterrationaliseringar och skyddande förklädnader.
I stora partier av Strindbergs bok förefaller detta också vara meningen. När man läst en stund, tycker man att ingen norm för en
värdering längre kan återstå. Men man har då glömt, att hela boken
är ett räfst- och rättarting med stormaktstidens ledande personer
och klasser. Närmast låge det ju att tänka sig, att det är endast
dessa, som dansat efter det ekonomiska intressets pipa. Men det är
icke heller så. Också ofrälset drives av »invärtes avund» och »månhet om egen nyttighet». Allt är klasskamp. »Men vad som i denna
klasskamp skiljer adelns och allmogens krav är den icke oväsentliga
omständigheten, att den senares kunde motiveras med en rättsåskådning, som …..» (s. 119). Vi andra argumentera ju ofta på detta sätt.
Men hur kan man åberopa sig på en rättsåskådning, när man i sin
hand bär det trollglas, som genomskådar alla rättsåskådningars intighen För det är väl icke så, att egennytta blir rätt genom addition,
om man håller på tillräckligt länge~ Då blir det åter obegripligt,
hur boken som motto kan ha en utpräglat kristligt motiverad »ideologi», ett uttalande av Olaus Petri. Men »all opposition och samhällskritik springer ju fram ur kränkta och pressade samhällsgruppers
besvärligheter; det ligger i sakens natur och idealiteten behöver icke
ifrågasättas för det». Också det skulle ha gått ganska lätt att skriva
för mig, fastän jag med tanke på medkänsla och allehanda ideal
säkert skulle ha undvikit llalh och icke heller skulle ha anknutit
medgivandet av en sann idealitets möjlighet blott till ))opposition
och samhällskritih. Men Strindbergs tankegång förstår jag icke.
Jag kan blott konstatera, att boken bäres av en trosvarm pacifistisk
och socialistisk ideologi, som med vämjelse vänder sig mot stormaktstidens statliga, krigiska och aristokratiska ideal. Strindberg
går till rätta med dessa ideal på två sätt. Dels söker han visa, att
de blott äro en medvetet eller någon gång omedvetet hycklande förklädnad för privat- och klassintressen, dels dömer han dem genom
att på dem anbringa etiketter sådana som imperialism, erövringsoch krigslystnad. En stor roll för båda metoderna spelar etiketten
llkompensatioml.
Förr diktade man ibland av starka känslor, av glädje och sorg, kärlek och hat, triumf och förtvivlan, ibland av behov att fly en vardag,
som blivit grå tomhet. I det senare fallet var det kontrasten mot
127
Litteratur
nuet, som skänkte liv och glans åt bilder, ideer och symboler. Saknad och längtan, som sträckte sig mot de stora livsvärdena, kunde
för dem finna oförgängliga uttryck, även om diktaren själv var ett
skröpligt och bristfullt instrument. Nu har man för hela denna
process börjat nyttja etiketterna »brist» och »kompensation». Det
subjektivt hädonistiska termvalet syftar tydligen till att beröva produkterna allmängiltighet och objektivitet. I varje fall är detta
Strindbergs mening, och han blir ännu säkrare på sin sak, när även
äldre tiders författare visa sig ha behövt honorar och publika understöd, ej minst tryckningsanslag. Sida upp och sida ned gör han rent
hus med den »yverborna göticismen» genom att uppleta den »brist»,
den »kompenserat», och påvisa författarnas pekuniära och sociala intressen. Tyvärr måste det sägas, att denna vidräkning ofta är frånstötande illojal. Det kan icke heller bestridas, att Strindberg väl
ensidigt utnyttjat kompensationsmotivet och att han skulle ha
fått rimligare proportioner, om han mera beaktat möjligheten av
litterär påverkan i en tid, då alla folk tyckas ha behövt just sådan
»kompensation». Endast i förbigående skall jag också konstatera, att
honorar- och anslagsbehovet ej upprör mig, även om jag är glad att
servilism åtminstone i formerna är mindre bruklig – och därför
också lättare att satirisera – i vår tid. Eljes är det litteraturhistoriska partiet av framställningen otvivelaktigt det intressantaste i
boken både på grund av det material, förf. samlat, och på grund av
den stringens, varmed han genomför den anlagda huvudsynpunkten.
En del analyser äro träffsäkra. Också hatet gör ju skarpsynt. För
säkerhets skull tillägger jag dock, att kompensationsundersökningarna enligt min mening icke ha någon betydelse för värderingsfrågan. Jag tror ej, att göticismen spelat någon större reell roll vid
sidan av de politiska frågorna och den stora religiosa motsatsen
under 1600-talets förra hälft. Men om dess heroiska manlighetsideal
skulle ha stärkt viljor och muskler, förlorar detta ideal icke i värde
därför, att det visas ha uppvuxit i reaktion mot senmedeltidens nationella förnedring och trycket på det återsamlade riket under 1500-
talet. Att det sedan alldeles icke passar ihop med författarens pacifistiska ideologi är självklart men kunde kanske just därför ha utlagts kortare och med färre upprepningar.
Strindberg har försökt också att ge en helhetsbild av stormaktstidevarvets politiska kynne ur de inledningsvis angivna synpunkterna. Utöver dessa har han här intet eget att ge. Han har vägledd
av dem skattat den äldre litteraturen på uppgifter om sociala tillstånd och klasstrider. När skörden sammanförts, har den blivit rikligare än man kanske väntat, därför att dessa uppgifter till stor del
möta som strödda notiser i framställningar med annan orientering.
Aven i ett andra avseende ha föregångarna arbetat Strindberg i
händerna. De ledande 1800-talshistorikerna ha med sin rikare människokännedom och starkare känsla för kulturvärdena varit skyddade mot hans ensidighet. Likväl kan det ej råda någon tvekan om
att flera av dem med sin tids moralism reagerat mot stormaktstidens
128
Litteratur
politik och ideal på punkter, som uppröra Strindberg. Därför ha de
också ofta tillhandahållit honom ett väl sovrat material.
Man kan kanske tycka, att Strindberg kunnat säga, att stormaktstiden icke var pacifistisk och socialistisk i en kortare essay, då han
haft så litet nytt att komma med. Men varje försök att se ett skede
i ny belysning ger uppslag och impulser. Den litterära talang och
den målmedvetna konsekvens, varmed förf. genomför sina synpunkter, skulle också vara värda ett uppriktigt erkännande, om han ej
köpt dessa förtjänster alltför billigt. Sakligt och stilistiskt når förf.
verkan genom två åter och åter använda medel. Han ger varrna uttryck åt sin medkänsla med de små i samhället, och han kontrasterar
de storas hycklade ideal mot deras krassa intressepolitik. Strindberg
har uttrycksmedel både för patos och spiritualitet. Men om en lyckad fras har annat än formellt värde beror dock på, om verklighetsunderlaget är riktigt återgivet. Tyvärr brister det mycket häri. Jag
skall ej dröja vid smärre inadvertenser, som dock måhända ibland
antyda, ej blott att förf. arbetat fort1 utan även att han ej själv
genomarbetat sakfrågorna utan blott plockat belägg. Men var man
slår upp i boken skall man finna, att en korrekt och saklig utredning fått vika för en litterärt verkningsfull paradox. Så halkar
Strindberg över Gustav Adolfs verkliga krigsmål – som eljes säkerligen voro för robusta för hans ideologi – för att låta kejsarkronan
bli »den lyckoskatt, Gustav Adolf jagade efter, där han i spetsen för
de vittbekanta iittlingarna av de gamle göter stormade fram …».
Eller tag t. ex. behandlingen av Axel Oxenstierna. Hans arbete för
städernas uppblomstring, för handeln och bergsbruket användes
ibland som underlag för sarkasmer. Men det har också (s. 17) gällt
att tolka hans anslutning till den merkantilistiska satsen, att rikets
undersåtar skola besitta förmögenheterna – vilken ju bl. a. ledde till
bergsbrukets emancipation och intensivt arbete för städernas förkovran. Genast heter det: »Det är typiskt för hans [Oxenstiernas]
avancerade klassåskådning, att han därvid endast (kurs. här) siktar
till adelns berikande. En förmögen ade.l, icke en småskuren borgar- (kurs. här) och bondeklass, skulle bära upp det svenska stormaktsväldet.» Utom möjligen ur stilistisk synpunkt förefaller det hela
meningslöst, eftersom Axel Oxenstiernas aristokratiska sinnelag med
eller utan ett anakronistiskt beklagande sedan länge varit oförbehållsamt erkänt. Man har blott trott sig kunna visa, att han under
regeringsansvar sökte emancipera sig från gruppintressena, när
dessa kolliderade med statsintressena. Strindberg tycker (s. 87) det
är roligare att säga »det milda saktmodets finurliga politik», och det
bör man kanske icke missunna honom, eftersom det ju innebär, att
sakförhållandet ej kunnat förnekas. Men nog förefaller han bra
1 Såsom då han skapat substantivet »gaudera» i citatet: »alla gaudera voro
lika goda som svinefötter» (s. 88). Per Brahe, som är yttrandets upphovsman,
sade: »alla gaudera [glädja sig åt att] vara lika goda …».
129
Litteratur
otacksam, när han efter att sida upp och sida ner ha vittjat sina
föregångare på citat om Oxenstiernas aristokratiska strävanden
tadlar senare tiders betraktare därför att de »aldrig fallit på den underliga iden att ifrågasätta den store mannens beroende av klassegoistiska krav» (s. 89).
Det kan också förtjäna antecknas, att Strindberg funnit sig förpliktad att ur militär synpunkt bedöma, d. v. s. fördöma Karl XII:s
strategiska planer. Eftersom det icke precis är nödvändigt för hans
boks huvudtes kan det synas heroiskt av en författare, som tagit på
sig så många andra stora uppgifter. Men besväret har kanske varit
överkomligt. Strindberg har nämligen kunnat lösa problemet utan
att han behövt taga ståndpunkt till generalstabens och Hainz’ behandling av frågan. Man kan ju också se varför han dragit in
denna. Genom hela hans framställning går som en biton en strävan
att låta stormaktspolitiken framstå som ett ansvarslöst äventyr utan
realitet. Ett belysande citat om Gustav Adolf har ovan anförts,
Karl XII måste naturligtvis bagatelliseras på samma sätt.
De nu berörda punkterna avse ju ej detaljer. Men även om man
skulle fortsätta att exemplifiera med endast stora frågor, skulle det
ej bli plats över för arbetets huvudproblem. Och detta är det väsentliga. Ty trots att Strindberg ofta och länge dröjer i kompensationernas, privat- och klassegoismens och de klatschiga frasernas romantiska urskog, har han ju dock genomfört en helhetssyn. Han
vill bevisa, att stormaktstiden varit en skräckpsykosens tid, för de
lägre klasserna och särskilt bönderna genom ett till det groteska
växande socialt tryck, för de högre klasserna och främst högadeln
genom fruktan för den sociala revolutionen eller åtminstone reduktionen. Ur skräckpsykosen ha göticismen och krigen· framgått, de
sista därför, att de framstått som en utväg att undgå eller uppskjuta
adelsväldets kris. Den verksammaste invändningen mot denna tes
vore att helt enkelt hänvisa till de utrikespolitiska och militära orsaker, som föranlett krigen. Men Strindberg undandrar sig en diskussion på denna punkt genom att medge, »att bevisligen andra viktiga omständigheter [än den sociala spänningen] medverkat till den
politik, som skapade det svenska stormaktsväldet»! (s. 30). Trots att
förf., som alltid mån om en pregnant och verkningsfull framställning, icke är angelägen om att tynga denna med reservationer, få vi
alltså fasthålla, att han har ett åtminstone latent medvetande om en
annan orsakskedja. På denna den centralaste punkten i bevisningen
måste man därför inskränka sig till att fastslå, att huvudtesen förblir obevisad, tills de utrikes- och militärpolitiska motiven till krigen
vägts mot de antagna sociala.
Ännu mer i ögonen fallande iir Strindbergs flykt från en allvarlig
bevisnings bördor på en annan punkt. Bortser man från Karl XII:sepoken, varom mera nedan, bygger han sin framställning på subjektiva klagomål och besvär i stället för på de objektiva fakta, varav
dessa äro en reflex. I detta fall kan man likväl ej åberopa några
oövervinneliga svårigheter, ty ett mycket viktigt och väl sovrat
130
Litteratur
statistiskt material finnes framlagt i Heckschers ekonomiska historia. Utan vidare kan man där slå upp, att Sveriges befolkning inom
dess gamla gränser vid periodens början på rimliga grunder kan
uppskattas till 850,000 a 900,000 och vid dess slut beräknas till 1,1
million. På folkhushållet föll alltså uppgiften att underhålla en befolkning, som växte med en tredjedel eller en fjärdedel. Vidare torde
det få anses avgjort, att böndernas jordbruk under perioden visade
föga förmåga av teknisk utveckling. De gamla bondbygdernas ökade
bärkraft är alltså beroende av den inre kolonisation, som otvivelaktigt fortgick i anslutning till dem, fast vi icke veta något om dess
omfattning. Genom att jämföra jordeböcker och mantalslängder
kunna vi fastställa, att antalet hushåll på gårdarna till följd av befolkningstillväxten var statt i ökning. Vi måste alltså räkna med
möjligheten, att den utveckling börjat, som senare bevisligt sänkte
levnadsstandarden i bondbygderna därigenom att befolkningen tillväxte fortare än jordbrukets avkastning. Redan länge har det varit
fastslaget, att fjärdedelshemmanet, undre gränsen för den tillåtna
hemmansklyvningen i rena bondebygder, betydde ett existensminimum för brukare utan extraförtjänster. Å andra sidan måste man
vara försiktig med slutsatserna. En ur social synpunkt med allt skäl
påtalad tjänstehjons-, torp- och backstugulagstiftning visar nämligen, att bondbygderna faktiskt erbjödo utkomstmöjligheter, som
framgångsrikt konkurrerade med års- och knekttjänsten, givetvis
dock till en del på andra grunder än de inkomstmässiga.
Antaga vi, att folkökningen pressade levnadsstandarden i bondbygderna, uppstår frågan, i vad mån näringslivets expansion i övrigt erbjöd befolkningsöverskottet försörjningsmöjligheter. Vi ha då
fyra dylika att räkna med, städerna, bergsbruket, handeln med skogsprodukter och herrgårdarna. städernas expansion är påtaglig och
åtminstone för Stockholm betydande. Men manufakturpolitiken, som
främst skulle ha skapat nya arbetstillfällen, kröntes ju ej med
någon större framgång. Att städernas, även Stockholms förmåga
att mottaga tillströmningen var begränsad, visas också bäst av
omöjligheten att lösa fattigvårdsfrågan. Det starkt växande bergsbruket var en faktor av stor betydelse, dels direkt, dels indirekt
genom förtjänsterna av körslor, skogshygge och kolning, som möjliggjorde kolonisation och starkare hemmansklyvning än i jordbruksbygderna. En ökad efterfrågan på skogsprodukter även för andra
ändamål än bergsbruket har haft en fördelaktig inverkan på försörjningen i välbelägna skogstrakter; för så vitt exporten angår, är
det främst tjärbränningen, som därvid kommer i fråga. Aterstå så
de hastigt tillväxande herrgårdarna. Säterierna med närmaste underlydande omfattade visserligen icke någon överväldigande stor procent
av mantalet, men från adelns sida påstods enträget, att herrgårdsbruket ‘betydde en stark produktionsökning. Härom veta vi emellertid
ingenting. Man måste alltså inskränka sig till att fasthålla möjligheten, att arbetskrafter här funno användning i ökat eller nytt produktivt arbete. Att levnadsstandarden för den växande skaran av
131
Litteratur
herrgårdsarbetare var lägre än på 1500-talet ha Heckschers undersökningar ådagalagt.
Sammanfattningsvis kan man alltså fastslå, att nya näringskällor i avsevärd utsträckning skapades, men att vi icke kunna ange
deras effektivitet i förhållande till befolkningstillväxten. Ån mindre
är det möjligt att bedöma deras effektivitet, om man till belastningen genom folkökningen lägger också den normala belastningen
genom statens organisation för stormaktspolitiken med åtföljande
sociala och administrativa nybildningar, d. v. s. en väsentligt utökad adelsklass med begränsad produktiv verksamhet samt en flerdubblad administration och krigsmakt, vilka dock delvis svarade
även för adelsklassens underhåll.
Den enda vägledning vi äga är en av Heckscher konstruerad »välståndsindex», fr. o. m. 1630-talets mitt. Den återspeglar närmast
endast skatteförmågan och kan därför dölja en – mycket sannolikt – sjunkande levnadsstandard. Men även med denna reservation
ger den intressanta upplysningar. slutstriden i trettioåriga kriget
och danska kriget pressade i förening med dåliga skördar ganska
hårt under 1640-talet, men först omkring 1650 följde en verkligt stark
nedgång. Orsaken var som känt en svår missväxt. Därefter höll
sig skatteförmågan trots Karl Gustavs krig ganska väl uppe; den
nya förmyndartiden tyckes i det hela ha varit präglad av goda år.
Verkliga hemsökelser tillstötte 1675 och 1676, då krig och missväxt
sammanföllo. Efter kriget stiger kurvan brant och löper därpå högt
uppe i skalan, men med svåra hack för missväxterna 1691-93 och
1697-99 samt pesten 1710; först därefter gör sig, efter en första återhämtning, det stora nordiska kriget på allvar gällande. Bördorna bli
åter svåra, som under tyska kriget. Heckschers undersökningar bekräfta dock andra forskares resultat, att offren i blod och ekonomiska resurser ej varit så tunga som man tidigare tänkt sig.
»Huruvida ensamt den sociala oron i det tidigare 1600-talets Sverige varit tillräcklig att verka till erövringskrig tillåta vi oss ej att
avgöra», skriver förf. (s. 30). Det är begripligt, ty materialet pekar
icke i denna riktning. Samtid och eftervärld ha hittills framställt
saken så, att Gustav Adolf framdrev sin politik trots den fara för
social oro, de eljes obehövliga nya bördorna måste medföra. Något
skäl som rubbar denna åsikt har ej förebragts. Alldeles särskilt synes det vara en ren fantasi, då förf. konstruerar fram »en krigsutlösande (kurs. här) spänning» mellan adeln och bönderna vid denna
tid. Kollektiva uppgifter kunna nu en gång icke lösas utan enskilda
uppoffringar, och de högadliga magnaternas traditioner voro ej krigiska. I Danmark höllo de Kristian IV tillbaka efter förmåga, i
Karl IX:s omgivning spelade de en liknande roll, och de mest belysande av de citat, som hos Strindberg bevisa betänkligheter mot
kriget, härröra från rådskretsen. Att böndernas missnöje med de
växande bördorna stundom hotade att leda till uppror, är ingen nyhet. Strindberg gör självfallet det mesta möjliga därav. Här som
ganska ofta slår han dock in öppna dörrar. Ingen som på allvar
132
Litteratur
sysslat med tiden har väl trott, att folkentusiasmen skapade krigspolitiken; men några ha beundrat den allmoge, som om än ibland
motvilligt bar dess bördor. Den första stora krisen kom vid riksdagen 1650. Den står i uppenbart sammanhang med missväxten, alltså
med en naturkatastrof av den art, som samhället ännu på 1860-talet
saknade resurser att neutralisera. För detta skede har Strindberg
sammanställt belysande utdrag ur agitationslitteraturen. Några
enkla rim (s. 113) blicka, med naturligt behov av »kompensation» i
lyckligare tider, från missväxten tillbaka till de föregående åren, då
folket »var vant att födas med bröd och kärna fullgod», då »den
brinnande elden … tjänte den knådde, välbrukte deg», då »de röda
välbrände stenar … torkade råg och malt». Det är trettioåriga krigets slutår, som avses.
Den närmaste krigsanledningen under den följande tiden var
tvånget att mobilisera, när Europas lugn stördes, och den finansiella
omöjligheten att hålla en arme mobiliserad utan att använda den.
Att det fanns krigslust inom officerskåren är självklart, och att vissa
grupper kunna ha spekulerat i hinder för reduktionen och undertryckt social oro behöver ej förnekas, även om mau hävdar, att
Strindberg ej bevisat att något krig börjats av dylika anledningar.
Det gör Strindberg mycket bekymmer, att tillgängliga uppgifter
meddela »bra litet om revolutionär jäsning» under skedet efter 1660.
Han tar sin tillflykt dels till en antagen psykologisk effekt av den
partiella reaktionen, vilken dock i betraktande av dess förlopp ej
kan ha varit alltför stor, dels till »det oavbrutet ökade eländet hos
den jordbrukande klassen och de därur framgångna arbetarkategorierna», som förmodas så småningom ha ))lamslagit all förmåga av
opposition» (s. 196). Den som ej har en färdig tes att bevisa skulle
väl snarare efter en blick på Heckschers välståndsindex i dess gynnsamma förlopp söka den närmast till hands liggande förklaringen
till den sociala stiltjen.
Krigen krävde tunga offer, särskilt under skedets första och sista
tid. Därjämte var det ekonomiska läget med all sannolikhet pressat,
eftersom det måste anses ovisst, kanske osannolikt, att det nationella
arbetets produktivitet växte i jämn takt med befolkningen och de
normala statsbehoven. Men de siffror vi hittills ha bekräfta icke
Strindbergs teorier om en häxbrygd av elände, social misär och sjuka
feberdrömmar. De äro icke heller nödvändiga för att förklara 1600-
talets sociala· spänning. Stormaktstiden är det skede, då den internationella påverkan på allvar nådde det gamla agrara Sverige med
dess bönder, knapar och fåtaliga magnatsläkter. Den nya tiden skapade nya ledande grupper, nya arbetarklasser och vidsträckt egendomsomflyttning. Sådant medför alltid svåra brytningar. Därtill
kom, att adeln icke blott våldsamt ökade i antal utan även genomsyrades av kontinentala åskådningar. Dess ständigt utvidgade jordbesittning och dess nya anda hotade bondesjälvständigheten. Förtryck och rättskränkningar ha icke uteblivit, men även om de ej
kommit till, hade bondeklassen måst resa sig till självförsvar. Dess
133
Litteratur
sega kamp kan tolkas också som en yttring av bevarad andlig och
ekonomisk styrka. En brytningstid sådan som stormaktstiden skall
aldrig kunna sammanpressas i en enkel och osammansatt formel.
Men svensk historieskrivning har väl knappast någonsin tvekat om
att bondeklassens strid och seger varit till lycka för vårt land.
Att Strindberg endast har hån till övers för Karl XII:s tragiska
kamp är självklart. Han har också fortsatt att spela på folkets
lidanden sådana de återspeglas i de subjektiva källorna. Men här
ha Heckschers undersökningar stört hans cirklar. Ett referat av dem
har som redan nämnts inarbetats. Man har dock intrycket, att framställningen förut varit väsentligt färdig och att förf. ej haft hjärta
att arbeta om den inifrån. I stället söker han avtrubba Heckschers
resultat genom att peka på allehanda vittnesbörd om lidanden, förtryck och svårigheter. Eftersom ingen förnekat, att tiden var mycket svår, går en sådan argumentation förbi huvudsaken. Det problem, som här äntligen skymtat för förf., är ju att vinna en saklig
föreställning om rikets och därmed de bredare folklagrens bärkraft.
Strindberg har fångat intresset genom sin problemställning. Men
en dylik förtjänst kan aldrig ursäkta, att han missbrukat syntetikerns rätt att bortse från det som ej iir relevant hos fakta till att
förvända fakta, så att de bli relevanta. På ett annat plan ligger det
att han dömer efter en aktuell tidsriktnings ideal. I vårt södra
grannland har detta, i den där härskande åskådningens tjänst, blivit
den officiellt godkända historievetenskapens sätt att värdera. Ideerna vandra, och det har blott varit att vänta, att metoden skulle nå
också vårt land. Det är knappast att beklaga. Varken historien eller
idekampen torde – under förutsättning av ärlighet inför fakta –
i längden lida på, att historiens arbetsresultat utnyttjas i dagens
diskussion och förlänga dess perspektiv. Men rågångarna måste hållas öppna mellan historia och idepolitik stödd av tillämpad historia.
Att här brista i principiell klarhet och intellektuell ärlighet är att
svika den strävan efter objektivitet, vilken hittills framstått som ett
självklart och förpliktande bud i svensk vetenskap.
Bertil Bocthius.
»BEHANDLINGEN AV SVERIGES EKONOMlSKA HISTORIA» – ETT GENMÄLE
I januarihäftet av Svensk Tidskrift har professor Heckscher a
propos »Behandlingen av Sveriges ekonomiska historia för skolungdom och utländsk publik» åt bl. a. undertecknads avsnitt av en för
nära fyra år sedan för mognare brittisk skolungdom utgiven »Short
History of Sweden» ägnat en kritisk granskning, som jag anser mig
böra till en del bemöta.
Såsom överdrivet måste då först betecknas omdömet att åtskilligt
i boken »kommer ganska nära kryperi för engelsmännen, en hållning,
som … iir oförenlig med svensk värdighet». Det har naturligen legat
134
Litteratur
författarna om hjärtat att framhäva alla beröringspunkter mellan
svensk och anglosachsisk historia alltifrån den yngre stenåldern till
våra dagars politiska och kulturella vänskapsband. Flera exempel
kunde även nämnas på att Sverige därvid ingalunda ensidigt utmå-
lats som den blott mottagande parten. I motsats till professor Beckseher ha andra auktoriteter- bl. a. professor Trevelyan i The Times’
Literary Supplement 1934 – funnit detta sätt att göra »kulturpropaganda» fruktbart.
·Professor Beckschers kritik inskränkes ej till det ekonomiskthistoriska innehållet. »Uppgiften om det beroende vari Then Swänska Argus stod till Spectator och Tatler, framkommer», klagar han,
»fastän det redan för fyrtio år sedan visats att förebilden i främsta
rummet var holländsk.» Gå vi till Schii.ck och Warburgs Illustrerade
svenska litteraturhistoria av 1927, som ligger till grund för uppgiften, så läsa vi att Dalins artiklar i Argus till största delen voro
översättningar eller bearbetningar av artiklar i Spectator, Tatler,
Guardian, Der Patriot och Le Misantrope; typerna i Argus räknas
upp, och man utbrister: »vi känna igen sällskapet från Spectator».
Såsom ))fantastiskt» förbigår professor Heckscher vidare försöket
(s. 397) att finna orsaken till födelsetalets stigande under 1800-talets
två andra decennier (jag beklagar att några av de sparsamma sifferuppgifterna här blivit felaktiga): »an earlier and more fundamental
(cause) is to be found in the Enclosures Act which had revolutionized
agriculture during the latter part of the 18th century», heter det.
Källan är Gustav Sundbärgs klassiska ))statistisk historik över
Sverige sedan 1750», som i lättnaderna för jordstyckningen ser en
orsak till den kraftiga folkökningen under åren 1749-1761. »Påpekas
må», heter det där (s. 59), »att storskiftet … sprängde de gamla byalagen och därmed i Sveriges hela kulturhistoria blev av en betydelse,
som ännu endast sällan fullt uppskattas. Otvivelaktigt har skiftesverket även främjat folkökningen, d. v. s. ökningen av jordbruksbefolkningen … Längre fram visade sig, att det befrämjade också
inflyttningen till städerna.)) A s. 236 i undertecknads arbete säges
ingalunda att skiftesverket redan under 1700-talet skulle medfört
massinströmning till städerna. Ordagrant står: »The greater facility
in forming new properties resulted, in due course, in a great increase
in the population and a wholesale immigration from the country into
the towns .. ,)) (jfr Sundbärg, s. 132 och 143).
Undertecknad, som av utrymmesskäl måste nöja sig med dessa
påpekanden, är livligt medveten om bristerna i sitt avsnitt vilka
främst torde utgöras av alltför summariska formuleringar. Borde
dock ej ett försök att i sammanhängande linje skissera gången av
Sveriges ekonomiska och sociala utveckling från förra seklets början
till åren efter världskriget ha förtjänat mer än ett letande efter
felaktigheter~
C. F. Palmstierna.
135

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner