Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATliR
VINLANDSFARARNA
Under de senare åren har professor A. W. Br0gger ägnat ett ihärdigt intresse åt den norska bebyggelsens utbredning runt »det norske
hav». Den senaste frukten av dessa forskningar är arbetet »V i nl a n d s f re r d e n e» (Oslo, Gyldendal norsk forlag, 1937. 193 (14) s.,
14 pl., l karta), berättelsen om hur de norska nybyggarna på Grönland omkring år 1000 upptäckte Amerika. Ett av bokens huvudsyften
är att visa, att grönländarnas amerikafärder ej blevo en lösryckt
episod. Traditionen om dem var enligt Broggers mening levande, då
de geografiska upptäckternas stora århundrade bröt in. Columbus
kan mycket väl ha känt denna tradition. Men den har knappast spelat någon större roll för honom. Han ville finna vägen till Asiens
stora och rika kulturländer, de västnordiska sjömännen kunde blott
förtälja om ödeländer, endast bebodda av lågt stående infödingsstammar. Däremot ha deras berättelser direkt inspirerat de färder,
som med England som utgångspunkt och under norsk medverkan
öppnat Nonlamerika för västeuropeerna. På detta sätt har Amerikas
första upptäckt 500 år före Columbus blivit ett led i ett stort världshistoriskt sammanhang.
Det tillhör fackmännen på de geografiska upptäckternas område
att taga ståndpunkt till dessa Broggers teorier. Säkerligen skola de
ej gå obeaktade förbi i den vetenskapliga diskussion, som pågår på
detta forskningfwmrådc. Den livfulla och iderika framställningen
skall också fängsla varje läsares intresse. Det är dock icke i första
hand kapitlet om »Vinland og Europa», som föranlett denna anmä-
lan. Avsikten har framför allt varit att fästa uppmärksamheten på
en ovanligt belysande framställning av ett stycke gammalnordisk
bebyggelse- och kulturhistoria. Liksom alla Broggers arbeten utmärker sig skildringen av »Vinlandsfrerdene» framför allt genom en
strävan att nå en konkret och levande uppfattning av livsvillkoren,
av bosättningens och förvärvslivets förutsättningar i natur, teknik
och människors strävanden.
I en efterskrift förklarar Brogger, att ett av bokens grundläggande
partier, skildringarna av den norsk-isländska kolonien på Grönland,
redan vid tryckningen blivit »helt foreldet». Framställningen har
icke kunnat hållas a jour med de pågående danska utgrävningarnas
»nästan fantastiska» resultat. »Det er i dag neppe noe område av
gammol norsk kultur, som har gitt så fullstendige billeder.» Men han
kan tillfoga, att allt det överväldigande nya som kommit till blott
har stärkt hans huvudtes. Den norsk-isländska kolonisationen har
på Grönland skapat välmående bygder, i livlig och obruten förbindelse med det viistliga Europa medeltiden igenom. Det nödvändiga
underlaget för djärva, målmedvetet organiserade färder med vidare
659
Litteratur
syftning än det tillfälliga äventyret har funnits här. Vad Brogger
hunnit få med av fängslande skildringar och ej mindre fängslande
bilder ger det starkaste intryck i denna riktning.
Brogger vårdar på ämbetets vägnar de märkliga forntida skepp,
som den norska jorden återbördat. Redan därför är han en framstående kännare av gammal norsk sjöfartsteknik Och denna hans
kunskap har fått ett säreget, friskt liv genom egna långfärdsseglingar. Det är också nästan med det självupplevdas intensitet, han
berättar om den norska stammens seglarbragder, diskuterar deras
tekniska förutsättningar och värderar dem som intelligensens och
modets kraftprov. Lika fruktbärande för hans syn på sagorna är
hans allmänna, realistiskt inriktade kulturhistoriska lärdom. En
realkritik av de kulturhistoriska uppgifterna blir också den väg,
varpå han söker fastställa de gamla berättelsernas sannolikhetsgrad.
B”ogger uppkastar givetvis frågan, varför upptäckten av de nya
landen ej ledde till »landnåm», varaktig kolonisation. Svaret blir, att
underlaget dock var otillräckligt. Den stora norska expansionen
sinade till sist ut. Grönlandsbygderna ensamma kunde ej bära upp
en bosättning. Orsaken var sammanstötningen med indianerna, det
första mötet med dessa i europeisk historia. För att hålla stånd mot
dem hade det fordrats en folktillströmning, som Grönland ej mäktade ge. Så blevo de sydligare, av naturen gynnade kusttrakter, där
kolonisationsförsöken gjordes, endast »Vinlands» sagoö. Varaktig
betydelse ur försörjningssynpunkt fick blott upptäckten av Labradorkustens skogsrikedomar. Där ha grönländarna i århundraden
hämtat virke till sina skoglösa bygder.
Broggers arbete om »Vinlandsfmrdene» utgör ett led i ett vetenskapligt forskningsarbete och lärt meningsutbyte. Det ryggar ej tillbaka för återblickar på den äldre litteraturen – f. ö. också ett mycket intressant stycke lärdomshistoria -, källkritiska diskussioner och
str· dsglad polemik. Men Brogger vänder sig i denna sammanfattning
till en större publik och har alla förutsättningar att nå den. .Ämne,
kunskaper, verklighetsmättad syn, skildringskonst och varm medkänsla ha förenat sig att göra hans bok levande och fängslande.
Bertil Boethius.
»NÄR DEMOKRATIEN BRÖT IGENOM»
I jämförelse med andra länder har Sverige en ganska mager politisk-historisk litteratur från världskrigsåren. Framför allt får vår
politiskt intresserade allmänhet umbära den memoarlitteratur, som
annorstädes flitigt odlas men som endast undantagsvis måtte ligga
för våra politiska ledare – i varje fall hör det till undantagen, att
deras minnen eller brev utges medan de ännu befinna sig i livet.
Varje nytt bidrag till belysningen av denna dramatiska och omvälvande tids skeende måste därför vara välkommet. Fil. lic. Åke
Thulstrups bok »När demokratien bröt igenom» (serien Orientering)
660
Litteratur
saknar i sin genre egentliga konkurrenter och har därför en plats
att fylla. Såsom en populärvetenskaplig framställning av händelserna fr. o. m. sekelskiftet t. o. m. världskriget skall den säkerligen
också finna många intresserade läsare, ej blott bland de yngre utan
även bland de äldre, vilka gärna i bokens form vilja leva om sitt liv.
Förf. har deprecierat värdet av allt sitt lovvärda arbete genom
brist på nödig precision i framställningen. Det vore lätt att lämna
alltför många exempel härpå. Läsaren imponeras sannerligen inte
av skärpan i uttryck sådana som »Sverige höll på att bli rikt, men
rikedomen fördelade sig en smula ojämnt» eller »Det är nog egentligen inte så märkvärdigt, att gulaschväsendet sågs med en viss
ovilja av den del av befolkningen, för vilken dyrtiden betydde nöd
i stället för rikedom» eller »Denna riktning (d. v. s. högern 1905) utmärktes kanske i första hand av en viss konservatism». Förf. säger
om första kammarens »historiska skratt» åt Staaffs prreterea censeo,
rösträttsfrågan, att det »visserligen icke finnes omnämnt i kammarens protokoll men har bevarats på muntlig väg»; alldeles bortsett
från uttrycksformen vore ingenting lättare än att peka på litterär
behandling av detta tillfälle, t. ex. i Gustaf stridsbergs essaysamling.
Förf. kallar Nilsson i Bonarp för Nilsson i Kabbarp och låter med
få sidors mellanrum Peterson i Påboda före övergången till liberalerna än tillhöra nationella framstegspartiet, än lantmannapartiet.
Han gör ett stort mimmer av, att en skomakarson 1918 inträdde i
regeringen (Thorsson) utan att dock nämna, att Per Elof Lindström,
ecklesiastikministern i Lindmans första ministär, var soldatson.
Förf. talar om två- eller treåriga fortsättning·sskolor efter 1918,
medan lagstiftningen som huvudtyper nämner ett- eller tvååriga.
Förf. tycks föreställa sig att en omedelbar förstakammarupplösning
skulle ha ingått i 1918 års författningsuppgörelse, trots att 1919 års
upplösning i själva verket av Eden gjordes till en följd av första
kammarens vägran våren 1919 att bifalla propositionen om 48-timmarsveckan. Han uttrycker sig otillåtet onyanserat, när han yttrar,
att kraven på en rösträttsreform på 90-talet »rönte inga sympatier
inom första kammarens majoritetsparti»; i verkligheten ställde sig
män som »kung» Bergström, Billing, »Hasselrotarna» och även i viss
mån Boström m. fl. icke avvisande till en viss rösträttssänkning, och
deras redan tidigt signalerade garantilinje hembar f. ö. delvis segern 1907. Om den 1897 upphävda mellanrikslagen skriver förf., att
den »åtminstone på ett tidigare stadium stadgat, att i Sverige tillverkade varor tullfritt fick utföras till Norge och vice versa»; skall
mellanrikslagens innehåll karakteriseras, innefattade lagen före 1874
särskilt för sjötrafiken massor av hel- och halvtullsatser, medan
ändringen 1874 i hög grad avplanade handelsrestriktionerna. Förf.
gör gällande, att storgodsägarna före 80-talets kris »dragit furs’.liga
revenyer av sina gods» men att prisfallet »utrotade den gamla jordbruksaristokratien helt» »i vissa delar av Sverige, särskilt i några av
Mälarlandskapen»; bortsett från att landskapen kring Mälaren enligt
kartan ej äro flera än tre, varför uttrycket »några av dem» gör inne- 631
Litteratur
börden högst dunkel, äro bägge påståendena, om fursterevenyerna och
utrotningen, alltför kategoriska för att ens gå för sig som sanningar
med modifikationer.
Förf. förtjänar särskilt i ett hänseende erkännande. Han framträ-
der fullkomligt lidelsefritt och objektivt. Men även objektivitetens
dygd kan ibland slå över och bli läsaren för påfrestande. I sitt försök att förstå allt och göra rättvisa åt alla har Thulstrup ofta stannat på halva sträckan av den väg, som är en författares; han nöjer
sig med att referera och tvekar inför slutsatserna. Det finns dock
även en konklusionernas objektivitet, d. v. s. ett gebit, inom vilket
värderingarna, även om de skulle strida mot det ena eller andra partiets älsklingsteser, kunna göras med grundade anspråk på den opartiskhet, som en historisk belysning möjliggör. Thulstrups bok är ett
exempel på en konklusionsrädsla, som gjort hans arbete trots dess
rikhaltiga materialsamling och allsidiga uppHiggning tunnare än behövligt. Denna ängslan erinrar nästan om den försiktighet, som –
enligt vad Mikael von Essen berättar i sin uppmärksammade bok
»Reflexer» – en kines visade, när han blev tillfrågad om sin mening
angi,ende franska revolutionen: »Ack, man vet ännu ingenting- det
har skett så nyligen.»
Med ledning av publicerade ryska aktstycken berör förf. Sveriges
»påtryckning» på Italien, när detta land 1915 stod i begrepp att kasta
sig in i kriget. Den italienske utrikesministern Sonnino avsände den
26 april 1915 till den italienske ambassadören i Petrograd ett telegram, vari det bl. a. heter: »Den svenska ministern besökte mig i
dag. Han sade, att kungen av Sverige hade beordrat honom att fästa
min uppmärksamhet på att Italiens uppgivande av sin neutrala ställning kunde komma att påverka Sveriges politik. Kungen hade gett
honom i uppdrag att även tala med vår monark om saken för att
göra honom uppmärksam på denna fara. Baron Bildt talade länge
till förmån för neutralitetens bevarande och bad mig om ett svar.
Baronen uttryckte sig hela tiden så, som om det skulle vara ställt
utom tvivel, att Sverige skulle ställa sig vid Tysklands sida, om
svenskarna överhuvudtaget träder in i kriget.» Förf. nöjer sig för
egen del med att tala om »det underliga ryktet» om »hovets» diplomatiska aktion och överlåter sedan åt läsaren att draga sina konklusioner; även för denne ter sig konung Gustafs intervention i Rom
med sannolikhet »underlig» med hänsyn till den eljest så strängt
hävdade neutralitetspolitiken. Om förf. emellertid velat insiitta denna
aktion i sitt rätta sammanhang, skulle han av kommendörkapten
Elis Biörklunds uppsats i Svensk Tidskrift, årg. 1936: 4, om den ryska
flottans anfallsplan mot Sverige lätt ha funnit, att utrikesminister
Wallenberg den 2 aug. 1914 på liknande sätt »hotade» England. Enligt denna uppsats – vilken av Wallenberg före publicerandet genomsetts – ville den svenska utrikesledningen inge England en
känsla av ovisshet om Sveriges hållning inför den utvidgning av kriget, som Englands uppslutning vid Frankrikes sida innebar, och därigenom frampressa bättre neutralitetsvillkor för Sverige. Den 4 aug.
662
Litteratur
erhöll också Sverige av ententemakterna en särskild neutralitetsgaranti. Varje ny stats indragning i kriget minskade de neutrala
staternas antal och därmed deras självhävdelsekraft, och ur denna
synpunkt hade vår regering det största svenska intresse av att Italien ej sällade sig till de krigförande. Man kan kalla regeringens
utrikespolitik i detta hänseende djärv, men den var kallblodig och i
bästa mening aktiv, och den hade självfallet till enda syfte att med
utnyttjande av tillfällena skapa bästa möjliga livsbetingelser för
vårt land såsom neutral stat. Genom att blott episodiskt framlägga
för läsaren en sådan lösryckt uppgift som Sonninos telegram har
förf. ökat i stället för minskat dimbildningen kring den ansvarsmedvetna och rätlinjiga utrikespolitik, som Sverige vid denna tid förde.
At »aktivismen» under kriget ägnar Thulstrup en utförlig, mycket
fördomsfri redogörelse. Så skiftande och beslöjade som de aktivistiska uppfattningarna voro, möter det ännu oöverstigliga hinder åtminstone med nuvarande material att riktigt karakterisera och därmed riktigt värdesätta dem. Om man bortser från de personer, som
voro aktivister för Tysklands skull, och begränsar sig till dem, som
krävde en »aktiv» utrikespolitik för tillvaratagande av svenska intressen i öster, kan tiden dock snart vara inne att i ett sammanfattande arbete tillåta sig en viss generositet i omdömet. De senare
eftersträvade, att Sverige skulle stödja strävandena att frigöra
främst Finland och därmed frigöra Sverige från Rysslands omedelbara grannskap. Snarare trots den svenska utrikespolitiken under
tiden kring 1918 än tack vare denna skapades ej blott i Finland
utan även i Baltikum en barriär mot Ryssland samt pacificerades i
stor utsträckning Östersjön. I hög grad utan egen förskyllan fingo
aktivisterna se sitt mål uppfyllt, längre f. ö. än vad de till en början
hade kunnat hoppas på. Å ven om aktivismens medel och möjligheter
alltid kunna diskuteras, kan denna riktning dock aldrig berövas förtjänsten av att genast ha vågat fatta det för Sverige vitala östersjö-
politiska målet i sikte. Förtjänsten härav kommer i sitt rätta ljus
vid tanke på den ovärderliga förmånen för Sverige att under våra
dagars utrikespolitiska spänning vara befriat från direkt beröring
med en av starkströmshärdarna. Icke i polemik med några Tbulstrups slutsatser utan mera på grund av frånvaron av dylika i hans
bok har detta konstaterande gjorts.
Elis Håstad.
663
47- 37708. Svensk ‘l’idslcrift 1937.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner