Print Friendly

Litteratur (2)

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERIK ANNERS:
Augusti fjorton
Alexander Solsjenitsyns epos om den 2. ryska
armens undergång i slaget vid Tarmenberg
under det första världskriget (Wahlström &
Widstrand) är en av vår tids märkligaste litterära och politiska händelser. Litterärt, därför
att boken än mer än hans föregående representerar en renässans för 1800-talets stora
ryska epik med Tolstoj som portalgestalt.
Detta förhållande är så uppenbart och uppmärksammat att det inte behöver kommenteras här. Lika uppenbart men egendomligt nog
föga omvittnat är bokens karaktär av ideologisk stridsskrift i konservativ anda. På detta
är det just här så mycket större skäl att ingå.
Men först något om bokens innehåll. För
att värja sig mot tvåfrontskrigets hot hade
Tyskland en krigsplan, som gick ut på offensiv mot Frankrike, som man räknade med
att snabbt krossa, och defensiv med relativt
svaga styrkor mot Ryssland. Som motdrag
hade fransmän och ryssar avtalat en rysk
blixtoffensiv mot Ostpreussen – så förödande
stark att ryssarna på några veckor skulle
kunna slå ut försvaret av denna provins för att
därefter gå över Weichsel mot Berlin. Planen
byggde på en kniptångside. Från öster skulle
en arme anfalla Ostpreussens östra gräns medan en annan, den 2. under general Samsonov,
skulle komma från söder. Tyskarna skulle
inför detta omfattningshot antingen tvingas
självmant gå tillbaka över Weichsel eller
också förintas i en jättelik inringning. Geografiskt och strategiskt var planen riktig –
rätt utförd kunde den slutat med en katastrof
för hela det tyska försvaret i öster. Men de
ryska staberna var inte vuxna sin uppgift.
Det blev general Samsonovs arme som förintades i ett Cannaeslag, som inte skulle få
motsvarigheter förrän på ostfronten under
andra världskriget.
Solsjenitsyns roman handlar om den tragedi, som drabbade den olycklige Samsanov
och hans arme. Båda gjorde vad i mänsklig
förmåga stod att utföra de orimliga order,
som strömmade över dem från den ryska
nordvästfrontens högkvarter. Samsonov begick till sist självmord, och större delen av
hans arme stupade eller togs till fånga. Därmed hade tillförsikten till ledningen av den
ryska krigsmakten knäckts på ett sätt, som
skulle få ödesdigra verkningar i framtiden.
Den historiska process, som ledde till kommunisternas oktoberrevolution, började i det
ostpreussiska dramat »augusti 14».
Detta är just Solsjenitsyns tes -inte driven
med pekpinne men oupphörligen antydd.
Hans tillkännagivna avsikt är också att fort·
sätta denna sentida motsvarighet till Tolstojs
»Krig och fred» i ett verk om många delar.
Det är tvivelaktigt om regimen i Sovjetunionen tillåter honom fortsätta, så till den
grad kritisk till marxistisk historie- och samhällssyn som han är. Vid sidan av skildringen
av de militära operationerna och striderna
för han in ett antal människor och skildringar ur civil miljö, där särskilt samspråk
och debatter personerna emellan avspeglar
hans egen åskådning. Unga studenter och stu·
dentskor, fyllda av vagt radikalt världsförbätt·
rarpatos, får i briljant tecknade konversationer med en författare och en kvinnlig historieprofessor lära sig tänka klarare och med
större respekt för den historiska traditionen.
En fullträff på dåtidens socialrevolutionärer
(som drabbar även vår tids mera enkelt
funtade vänsterextremister) ger han i en
middagsdebatt mellan en f d anarkist, som
blivit teknokratiskt inriktad ingenjör, och en
krets unga svärmandar. De beskyller honom
indignerat för att för alltid ha lämnat de
revolutionära metoderna ryggen. Ingenjören
svarar stillsamt: »Jag skulle vilja kalla det
något annat. Tidigare bekymrade jag mig
mest för hur allt som skapats utan min medverkan skulle fördelas. Det som jag nu bekymrar mig för är hur man skapar. Landets
bästa hjärnor och händer måste syssla med
detta, de svagare hjärnorna får väl ägna sig
åt fördelningen. När ett överflöd har skapats,
blir ingen tomhänt ens om fördelningen
skulle bli fel.»
Även ur själva stridsskildringarna framträ-
der den på en gång manliga och mänskliga
livssyn, som är Solsjenitsyns egen. Hans budskap är att tapperhet, ridderlighet och medkänsla väl förenas hos samma människor.
Karakteristiskt för hans frihet från chauvinism
mitt i all den starka känsla för rysk tradition,
som präglar hans bok, är att Samsonovs huvudmotståndare, den tyske generalen von
Franc;ois, får stå som typen för den humane
och ridderlige soldaten. Idealmänniskorna för
Solsjenitsyn är överhuvud taget de som i sina
reaktioner inför tillvaron ger uttryck för
religiös attityd, historiskt rotad traditionalism,
klart verklighetssinne och förmåga till kylig
rationell kritik – allt förenat med god vilja
och varm mänsklig förståelse. Bokens persongalleri utgöres av människor som i varierande grad besitter dessa egenskaper. Dess
idealgestalt – förenande det mesta av dem
men ändock inte tröttsam – är generalstabsöverste Vorotyntsev med hans förtvivlade anTHEDEPALM:
Arvid Lindmans dagböcker
Till Arvid Lindmans 60-årsdag 1922 skrev
Torgny Segerstedt i GHT en av sina berömda
artiklar. Man kan inte precis kalla den en fö-
delsedagshyllning. Hyllning sparade Segerstedt
för maktmänniskor och högintellektuella: han
skrev långt mera positivt om biskop Billing
367
strängningar att avvända katastrofen. Hans
motpol är den enda gediget otäcka figuren i
romanen, den vänstersocialistiske studenten
och fänriken Lenartovitj, som finner det väl
förenligt med kampen för socialismen och
tanken på den egna säkerheten att desertera
från sitt förband, då dess ödestimma är inne.
Här har Solsjenitsyn tecknat ett porträtt av
den intellektuell~ orediga skränfocken, vars
sociala radikalism yttrar sig i förvirrade
framtidsvisioner, ytterlig hänsynslöshet mot
andra människor och deras värderingar, allt
förenat med en varm omtanke om sig själv
– en människotyp med särskilt goda förutsättningar att hävda sig i det kommunistiska
samhället.
Det är inte att undra på att Kreml förtörnades över Solsjenitsyns Nobelpris. I dag förkroppsligar han en kristen humanism och en
historiskt inspirerad konservatism, som spirar
i det till synes så förstelnade ryska idelivet.
än om Arvid Lindman. Denne avfärdade han
som en disponenttyp – ingenting direkt nedsättande alltså, men litet svårt att säga vad
karakteristiken innebar av positivt. »Politiskt
tänkande förefaller honom vara ett främmande begrepp.» Det är en hård utsaga om en

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner