Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
Fil. dr ARVID FREDBORG:
En rebell
Vid valen i Storbritannien ~r 1950 lyckades
en ung Labour-man, journalisten Desmond
Donnelly, si~ ut den konservative Gwilym
Lloyd-George, son till den store liberale ledaren, i valkretsen Pembroke i Wales. Det
skedde med knappa 129 röster men avvek
fr~n den allmänna tendensen vid valet, där
de konservativa som bekant gjorde stora
vinster.
Sedan dess har Donnelly representerat
Pembroke och med ständigt ökande majoritet. En orsak torde ha varit, att han befunnit sig p~ Labours yttersta högerflygel
och därför fått röster, som eljest skulle ha tillfallit tory-kandidaterna. En annan har varit,
att han icke är en dussin-parlamentariker
utan en originell, självständigt tänkande och
frispråkig person.
Länge betraktades han som en av de lovande unga begåvningarna inom arbetarpartiet och hade goda relationer till dess ledare
Hugh Gaitskell. Dennes död innebar emellertid slutet på Donnellys utsikter och förhoppningar. Ty mellan honom och den nye ledaren, Harold Wilson, rådde redan från början en intensiv, ömsesidig ovilja. Vid kabinettsbildningen i oktober 1964 blev Donnelly därför naturligt nog förbigången. Redan
några månader senare befann han sig i öppen konflikt med partiledaren. Det gällde
järn- och stålsocialiseringen, som Wilson för
att behaga vänsterflygeln trumfade igenom,
och som Donnelly ansåg hörde till förra seklets politiska arsenal.
Sedan dess ha de båda varit dödsfiender.
Premiärminstern retade sig på Donnellys frispråkighet och brist på respekt för Wilson
själv. Det var icke roligt för denne att få
höra, att han icke var den originella begåvning, som han själv – och till en början
också de flesta andra – trodde, ja att han
över huvud taget vore en diskutabel person,
vars enda verkliga styrka vore slagfärdighet
i debatten. Premiärminsterus humör torde
icke ha blivit bättre, sedan vad som länge
var en ropandes röst i öknen svällt till en
mäktig kör. Men att kasta ut den obekvä-
me kritikern var svårt med tanke på det
starka stöd denne hade hos den lokala partiorganisationen i Pembroke.
Så småningom fann Donnelly dock själv
sin situation ohållbar. Dels riskerade han att
dragas med i det allmänna debacle, som vore
att vänta, när Wilson en gång tvingas att
underkasta sig väljarnas dom, dels ansåg han,
att hans eget parti överlevt sig självt. Vad
Storbritannien behövde, menade Donnelly,
vore ett radikalt alternativ till tories, som
icke dominerades eller rättare sagt ständigt
komprometterades av en grupp extremister,
som i regel till och med stodo till vänster om
kommunisterna.
Men det visade sig sv~rt att få en tillräckligt ”stark” anledning att lämna partiet.
Donnelly tog löftesbrotten i Fjärran Östern
och Främre Orienten till orsak att ”resign
the whip” den 18 januari i ~r. Han blev
formellt utkastad ur arbetarpartiet några
månader senare. Sedan dess har han ägnat sig
åt att propagera för ett nytt radikalt parti
och attackera sin fiende Wilson.
Det senare har bl.a skett i en bok, som fått
sin titel efter bibelns berättelse om svinahjorden, som blint rusade mot stupet (Desmond Donnelly, Gadarene ’68. William
Kimber, London 1968, 21 sh.). Det är icke
en av Donnellys bästa. Hans arbete om det
kalla kriget, ”Struggle for the World”, är i
en helt annan klass. ”Gadarene ’68” är bitvis en pamflett mot en personlig fiende och
använder en ton, som rätt väl överensstämmer med den, som Wilson själv begagnar.
Det är synd, ty boken innehåller också åtskilliga intressanta upplysningar och skarpa
iakttagelser.
Man måste hålla med om att Wilson gjorde
en katastrofal dumhet när han för att skada
de konservativa påstod, att Storbritannien
stod på gränsen till konkurs, när Labour
övertog regeringen hösten 1964. Utlandet
trodde honom! Det är ocksl föga att invända
mot Donnellys drastiska beskrivning av fortsättningen, hur premiärminstern gick till
den motsatta ytterligheten och målade det
ekonomiska läget i ljusaste färger, som icke
på något sätt hade täckning i verkligheten
– allt för att vinna valen år 1966. Att den
andra regeringen Wilson drabbats av en enda kedja av katastrofala misslyckanden tillskriver förf. med rätta den omständigheten,
att det saknas f ö r t r o e n d e. Han lägger
ansvaret främst på premiärministern, som
han till och med jämför med lord North, som
genom oskicklighet förlorade Förenta staterna och gått till historien som Storbritanniens
sämste premiärminister.
Det är inget tvivel om att den nuvarande
regeringschefen har en stor del av ansvaret
Fil. dr. ÅKE THULSTRUP:
Balttragedin
Två läsare av Svensk Tidskrift, av namnen
att döma bägge f.d. lettiska medborgare, har
gjort mig uppmärksam på en felaktighet i
den uppsats om Osvaids Freivalds ”De internerade balternas tragedi i Sverige år
1945-1946” som jag publicerade i denna
tidskrifts 2:a nr för i år. Jag skriver där på
s. 157, att Stalin i juli 1940 lät anställa folkomröstningar i Estland, Lettland och Litauen, varvid ”enligt officiella sovjetuppgifter” mycket starka majoriteter uttalade sig
för de tre ländernas anslutning till Sovjetunionen. Mina kritiker invänder med rätta,
att det nämnda valet inte var en folkomröstning utan gällde tillsättandet av deputerade
357
för läget i Storbritannien. Det är också svårt
att se någon större förbättring, så länge han
sitter. Men ansvaret måste delas av flera
andra inom och utom partiet. Hur kunde det
komma sig, att så många så länge föllo för
hans rätt enkla självreklam? Hur kunde det
komma sig, att han ansågs vara ekonom?
Donnelly påpekar med rätta, att han är statistiker, vilket är något annat. Men förf.
kunde ha begagnat storsläggan litet mindre
och den brittiska metoden att operera med
understatements litet mer. Han kunde också
ha tillagt, att lord Norths sentima efterföljare, Harold Wilson, fått betala för att han
är för liten för den uppgift, som hans brinnande ärelystnad lockade honom att eftersträva.
i nationalförsamlingar och att frågan om ev.
anslutning till Sovjetunionen över huvud taget inte togs upp på de överallt fungerande
”enhetslistornas” program. Besluten om anslutning till den mäktiga grannen träffades
därför formellt inte genom själva valutslaget
utan av de sålunda valda nationalförsamlingarna.
Att dessa val och beslut helt och hållet
dikterades av de sovjetmyndigheter som redan i juli 1940 höll de tre baltiska republikerna militärt besatta har naturligtvis aldrig
bestritts vare sig av mig eller någon annan
människa som har uttalat sig i dessa frågor
i god tro.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner