Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSA 1965
Fil. dr Elof Ehnmark ger i
likhet med tidigare en översikt över den svenska prosadiktningen under fjolåret. Denna presenteras i två artiklar. Följande
böcker recenseras i denna första
artikel:
Erik Asklund: Drakens gränd
(Ruben & Sjögren, 34: 50)
Jan Fridegård: Lättingen (Wahlström & Widstrand, 29: 50)
Bosse Gustafson: Inspelningen
(Norstedts, 23: -)
Lars Gyllensten: Juvenilia
(Bonniers, 27: 50)
Björn-Erik Höijer: Resa till sommaren (Bonniers, 27: 50)
Eyvind Johnson: Stunder, vågor
(Bonniers, 33: 50)
Walter Ljungquist: Väggarna har
öron (Bonniers, 31: 50)
Åke Wassing: Gropen i skogen
(Gebers, 33: 50)
En rad författare har under 1965
skrivit självbiografiskt orienterade
verk, somliga i romanform, andra mer
direkt som minnesbilder ur det förflutna, en del dessutom som led i
serier. Sålunda fortsätter Björn-Erik
Höijer sin svit om Martin i Resa till
sommaren. Martin är tolv år, alltså
yngre än i den närmast föregående
volymen, och den sommar som skildras, är den första fredssommaren 1918,
235
Det självbiografiska temat
Av lektor ELOF EHNMARK
då familjen Skoog från Malmfälten
reser ner till släkten i Västerbotten
för att mätta sig ordentligt efter de
magra krigsvintrarna. Martin upplever
en ny miljö och får nya erfarenheter
som gör honom en smula annorlunda
än tidigare; inte minst gäller det hans
ambivalenta funderingar om Gud och
religionen. Höijer berättar om detta
mer utifrån, mer från den vuxnes tillbakablickande synpunkt än med intuitiv inlevelse i barndomen. Bäst lyckas
han med skildringen av miljön, av
bondelandet Västerbotten med arbete
på åker och äng och av väckelsebygden Västerbotten, representerad främst
av mormodern, som förkunnar syndens fasor, och synd är så gott som
allt, också bad och vissling. En rad
episoder ger dramatik åt det vardagliga livet: faderns sjukdom, den sinnessjuke Jomanels brutala inspärrande eller en lärkas död för slåtterlien. Höijer berättare lugnare än förr
och förmår ge den rätta sommarlovsstämningen åt denna lantliga miljö
med stekhet sol och hotande åskmoln,
med ängar och skog och den timmerfyllda älven nere i dalen, men till hans
betydande verk kan boken inte
räknas.
Åke Wassing har nu slutfört sin
digra svit om pojken Björn, som uppfostrats på ett stort fattighus i Hälsingland. Den närmast föregående volymen, Grimman, hade berättat om
fattighusets gråa och enformiga, stundom hemska vardag, detaljrikt till
236
övermått som alltid hos Wassing,
men samtidigt med det hopplösa stillaståendet som tema. Den nya delen,
Gropen i skogen, är lika diger som
de föregående, men här händer det
något, här får vi följa en utveckling
som leder till ett mål. Här skildras
nämligen, hur Björn bryter sig ut,
hur han söker gemenskap med människor utanför fattighuset, där han inte
hör hemma, och hur han slutligen
lyckas. Två ting är av nöden för honom: att härda sig och att göra motstånd. Hans far, dödgrävaren Alfred,
som låtit inackordera sig och pojken
på fattighuset för att slippa ansvar
och för att obekymrad få drömma om
sina hopfantiserade kommunala uppdrag och framgångar, blir Björns motpol, en black om foten, en människa
som han är sonligt tillgiven men ändå
måste frigöra sig från, när han börjar
förstå hans indolens. Den grop i skogen, som titeln syftar på, är en liten
hydda, som han i hemlighet gjort i
ordning för att få en fristad utanför
fattighuset, »början till ett nytt liv,
från fångenskapen i en gammal arrstaltsvärld till friheten i ett nytt samhälle». Andra vägar öppnar sig genom idrotten. När han vinner tävlingar på skidor och cykel och får ta
mot sin äggkopp i pris, har han kunnat hävda sig på nytt, är inte ett av
hjonen utan den bekante idrottaren
Björn. Men skidor och cykel kostar
pengar, och för att få möjlighet att
träna och tävla har han tvingats
stjäla. Det blir ett nederlag för honom. På den vägen kan han aldrig
bli fri. Gropen i skogen, en ny isolering utanför, kan inte heller rädda
honom. När han river ner sin hydda,
har han nått förbi ännu en skenlösning. Den avgörande hjälpen får han
av rättarens dotter Margareta, »prinsessan på rättarbalkongem, som i jämförelse med honom är herrskapsbarn.
Det börjar som en barnslig förälskelse
från båda hållen, det blir gnabb och
försoning omväxlande. Margareta har
fordringar på honom och han känner,
att han måste bli henne värdig, måste
kunna vinna henne, och det kan bara
ske i den fria världen och med ärlighet. Nu gäller det inte bara honom
utan båda. Han lyckas komma till släkten i Uppland, men där får han gå
utan lön och bo i uthus. Föga bättre
blir det hos pingstvännen-trädgårdsmästaren, som driver honom i arbete
till bristningsgränsen. Lärdomarnagör,
att han är på sin vakt, när den nye
rättaren vill locka honom att ta värvning. Han går beslutsamt sin egen
väg, anmäler sig på sjömanshuset och
blir mässpojke. Då har han fått veta,
att Margareta dött i tbc. Han kan inte
drömma om ett liv med henne, som
han har så mycket att tacka för, men
han har nått friheten, han har räddat
sin själ undan den hotande förlamningen. Wassing har förmått skildra
denna kamp och denna seger på ett
sätt som både griper och övertygar.
Han har visat sig vara inte bara en
god krönikör utan också en diktare,
som verkligen kunnat leva sig in
i en ung människas inre och yttre frigörelse.
Drakens gränd heter Erik Asklunds
fortsatta skildring av egna och skaldebröders liv och leverne, denna gång
från 30-talets sista år, då generationen från Fem unga är erkända diktare men då horisonten mörknar och
Franco, Stalin och Hitler blir tillvarons verkliga protagonister. Boken
handlar mer om fritid än om arbete.
Kaferonder, krogronder och nattgroggar tar stort utrymme, och man får
rikliga prov på bibliofilen Asklunds
beläsenhet, fast han tycks mena att
»Upp flyga orden» har Tegner och inte
Shakespeare till upphovsman. I tidigare volymer dominerade Ferlin, men
nu har kafe Cosmopolite stängts och
det blir andra kolleger som kommer
i förgrunden, främst två: Josef Kjellgren som kämpar sin sista tappra
kamp på österåsens sanatorium, och
Rudolf Värnlund, den misskände som
fick gå förgäves från teater till teater
trots framgången med Den heliga familjen. Av dessa bortgångna kamrater
ger Asklund en sympatisk skildring
med konkreta detaljer, utan förskö-
ning men med värme och uppskattning. I övrigt koncentreras skildringen till två händelser, Bonniers
sekeljubileum, roligt skildrat, både då
det gäller jakten efter smoking och
då den stora festen med alla dess
celebriteter skärskådas med avslöjande ögon, och så en resa till Helsingfors med tillhör·ande natt bland finländska kolleger. Sist kommer Ferlin
åter i blickfältet. Han skall diktera
sin nya versbok för Asklund, och när
Ferlin sätter igång, sätter Asklund
punkt. Asklund förmår återge situationer och stämningar, framför allt
stockholmsatmosfären, och han· berättar trevligt och levande, men denna
gång har han inte så mycket att berätta om. De har visserligen inte blivit
män i staten de fordna pojkarne, men
de har bildat familj och fått en ställning, bohemeriets tid är förbi och
därmed har de kommit ut ur sagan.
JanFridegdrds Lättingen med underrubriken Minnen 2 är en pratbok, där
förf. börjar med sin tid som vallpojke
och sedan låter tankarna löpa fritt
över soldatåren och den litterära bohemtiden fram till skrivande stund.
Mycket glad skulle jag bli, säger han,
»Om någon enda människa kände, att
allt detta hoppande och blandade pladder jag kommer med, har jag inte
valt – det har valt mig och jag kan
bara lyda». Man får alltså Fridegård
direkt, precis som han tänker och
känner. Men samtidigt är boken något
av en plaidoyer, ett försvarstal. Så
som livet hanterat honom och samhället behandlat honom, har han formats
i opposition och påtvingat försvar.
Han har brukat våld, han har stulit
och förfalskat, men han har också
237
själv blivit bestulen, hunsad och
undanskuffad. Nu vill han vara snäll,
som han säger, men ändå tränger oförrätterna fram, inte minst dem som
recensenterna tillfogat honom. »Hur
har jag inte strävat att utplåna och
tysta rösterna i mig själv, hånat och
föraktat och, som jag trott, förintat
dem, men de byter bara skjorta och
kommer tillbaka.» Trots allt vill han
inte ha sin barndom annorlunda. Än
en gång hyllar han de oförgätliga föräldrarna, naturen upplever han alltjämt med barndomens friska sinnen i
behåll och den nya tiden förefaller
honom inte mycket bättre än den
gamla i fråga om det väsentliga. Hans
ungdoms högdragne slottsbaron är
dock helt förgäten, men själv har han
fått en väg i hemtrakten uppkallad
efter sig; det känns skönt. Han förnimmer sig också stå under Någons
beskydd och det ger honom en aning
om att jordelivet inte är allt. Den store
Hantverkaren lät mig födas som en
gråsparv, säger han till slut, »Och när
vintern kommer och sångfåglarna flyttar bort, stannar gråsparven kvar och
många håller då tillgodo med hans
kvitter».
Det skymtar något av självmedlidande hos Fridegård. Den egenskapen
är Eyvind Johnson mycket rädd för,
inte minst när han tänker tillbaka på
sina svåra år. Självmedlidandet är
skadligt för själen, det kröker in sinnet, menar han. Hans bok för året,
stunder, vdgor, är en sammanställning
av delvis förut tryckt material, reseböcker från Norrbotten, Schweiz och
Italien, minnen från Island och England och dagboksblad från Saltsjö-
baden. Också han kombinerar nuet
med associationer åt skilda håll, bakåt,
framåt och åt sidorna, men allt är
disciplinerat, har mening och betydelse. Poeten Johan Henrik Kellgren
framhöll i Filosofen på landsvägen, att
de flesta resenärer bara skrev om vad
de sett men att han främst ville skriva
238
om vad han tänkt på resan. Eyvind
Johnson skriver i Keligrens efterföljd, han formulerar både iakttagelser
och reflexioner, och det sker med en
stilkonst, som gör allt vad han talar
om levande, direkt, närvarande. Ändå
avslöjar han inte så mycket om sig
själv, om sitt privatliv. Hans närvaro
är ofta en närvaro med det förflutna
i sig. När tåget nalkas Boden, känner
han sig »åka ett stycke baklänges i
tiden» och samtidigt in i något ganska
nytt, en förändrad hembygd. Har han,
resenären i tid och rum, varit otrogen
mot sin hembygd? Den anklagelsen
har han mött, men han kan bemöta
den. Det är så mycket mer än ett
landskap man måste vara trogen mot.
Att beta av en bygd är inte något mål.
»Man kan förlora något värdefullt som
heter avstånd och som, till sist, kan
skapa närhet. Förrådet av trohet är
f. ö. begränsat.» I medelpunkten för
hans intresse står alltid människan,
det förflutnas och det närvarandes och
drömmen om framtidens, men också
människor i dikten, bl. a. dem som
han själv har skapat och som han nu
kan uppfatta som främlingar, hopfogade av en annan författare, en E. J. som
var till då men blivit en annan nu.
Han vill börja med de närmaste och
med vännerna; sedan kan gränsen
flyttas. »Den lycka man kan nå, är
lyckan i ett leende, förvissningen att
de ord man säger blir förstådda». I ett
mycket roligt kapitel om ett museibesök i Benevento, där han önskar
bese en plats – numera museum –
som han i annan skepnad vistats i,
när han skrev Hans Nådes tid men
inte hunnit med i verkligheten, får
han beskedet, att museet är stängt för
reparation. Och han tänker: det är
likadant med min roman – tillsvidare
stängd för reparation. »En tanke kommer: i framtiden säger man kanske
om den här jorden, vårt hem i rymden, att det hemmet för tillfället är
stängt för reparation. Vi håller på att
laga mänskligheten, delvis nytiiiverka
den, och ni måste förstå, att det tar
en viss tid att distribuera förnuft över
så stora ytor». De orden är mycket
betecknande för betraktaren, undersökaren, spörjaren Eyvind Johnson.
Bokens sista ord lyder: »vet inte». Nej,
vem gör det? Men Eyvind Johnsons
hela strävan har varit och är: att försöka veta mer, förstå mer av det underliga livet, av den underliga varelse
som i förmätenhet givit sig själv namnet homo sapiens. Så sammanfattar
han också: »Min egen tillvaro: en
resande romanskribent som är sin
egen utsände medarbetare». Denne utsände har mycken levnadsvisdom att
rapportera.
Helt personlig är också Bosse Gustafsons Inspelningen. Bakgrunden är
tydligen det missnöje förf. känt, när
hans Kungsleden blev förvandlad till
film, och så släpper han satiren lös.
Författaren Olof Wager får uppleva,
hur det går till, när hans roman Is
skall filmas. Han besöker expeditionen
uppe i Lapplandsfjällen och finner
hela församlingen sysselsatt med fylleri och promiskuitet, han upptäcker,
att hans roman försetts med nakenbad,
en importerad svan, slädhundar och
same-rekvisita, och till slut dras han
själv med i den obeskrivliga härvan.
Boken är alltså en sorts hämndeakt
efter lidna, fast bra betalda oförrätter,
men den är samtidigt – och det är
dess förtjänst – en uppgörelse med
författarjaget, en studie över diktarpsyken, både dess löjliga begär efter
erkännande och den tvingande skapardriften, som gör diktaren rik i sin
ensamhet och utestängd från andra.
För att få slut på romanen tillgriper
Gustafson utvägen att låta en rad
hustrur infinna sig på platsen. Eftersom Wager själv har två av dem att
stå till svars för, flyr han till fjälls,
och när han försvinner över den snö-
iga jökeln, slutar boken. Bosse Gustafson har sagt vad han önskat, och
lämnar sitt alter ego åt hans öde.
Väggarna har öron heter den nionde
volymen i Walter Ljungquists självbiografiska serie om Jerk Dandelin.
Det är den gamle Dandelin som här
berättar om pubertetsårens Jerk från
1916 till 1932, från hans sista år i
pappans folkskola till hans brytning
med hemmet. Det är mycket han upplever under denna tid. Modern, hans
hållpunkt i livet, dör, Fernilla Randolf
inviger honom i konstens mysterium
och tant Tea i kärlekens, han uppdagar sin olikhet med de jämnåriga
och han konfronteras på allvar med
de vuxnas tillvaro. Av Fernilla får han
lära sig, att »själen är ett rum som
måste vädras», att »konst och liv vill
bli ett» och att därmed en alldeles
egen verklighet skapas. Fernilla hade
förnummit skaparkraften men först
tänkt på sin yrkesutbildning, och då
försvann »molnstoden», inspirationen.
Hennes råd blir därför: tro inte, att
en molnstod väntar. ödsla inte tid på
borgerliga gärningar, ödsla inte kraft
på att skaffa tryggad ekonomi och allmän aktning, ty under tiden försvinner molnstoden. Ljungquist har följt
rådet och blivit en av våra mest egenartade, mest självständigt sökande diktare och en av de mest lyhörda. Jerk
har fått lära, att man »måste vara barn
mycket länge, om man ville leva sant
och helt i det skrivna ordet», d. v. s.
förbli ursprunglig, direkt mottaglig.
Och nu vill han bli »ordmakare». Hans
första, och dessutom refuserade roman, som just har titeln Väggarna har
öron, skulle bli ett husbygge, »ett hus
att bo i, gömma sig i, rädda sig i».
Så är det med Ljungquists romaner.
Där vimlar av personer, av labyrintiska herrgårdar, av skymmande sommarkvällar, av tunga trädkronor med
surr av syrsor, av drömmar och symboler, halvsagda ord, undermeningar,
skikt under skikt i själslivet. Det kan
bli förvirrande och gåtfullt, men där
finns utsökt artisteri, en sorts musika- 239
lisk stämningskonst och ett oavlåtligt
sökande in mot dolda djup. Särskilt
fäster man sig vid hans sätt att minnas, att återerinra. Det är inte bara
ord och händelser han minns utan
också allt omkring dem: tonfallen,
dagrarna i rummen, dofterna, de små
ljuden runt omkring. Det är inte minst
detta som ger tonen åt hans konst,
vilken på ett så egenartat sätt förenar
avstånd och närhet, dröm och vaka,
medvetet och undermedvetet.
Att också Lars Gyllensten i Juvenilia
talar i eget namn, har han tydligt
låtit förstå. Juvenilia är en sorts antiroman, som inte har någon handling
och inte något slut, den består av
dagboksblad, brev (bl. a. till Lars Gyllensten), resonemang, spekulationer
och kommenterade upplevelser. Huvudpersonen är en man som är tre
män på en gång, alla med anknytning
till författaren. Det är läkaren Mannelin (den lilla människan), som sysslar med författarskap, skulptören von
Fierow, som författar nästan samma
böcker som Mannelin, och ingenjö-
ren Vickler, som därjämte är konsthandlare. Alla har också med lidandet
att göra. Läkaren har en son, som är
obotlig spastiker, Fierow söker få-
fängt ta hand om en debil ung flicka
och Vickler lider av epilepsi. Boken
har undertiteln »Inkarnationer och
exorcismer». Jaget hos de tre personerna, som är olika sidor av den vanliga lilla människan, skall bortbesvärjas, därför att jaget är bundet vid allt
det föränderliga, tillfälliga, sinnesbestämda i en ond värld. Gyllensten
frambesvärjer sina inkarnationer
och underkänner dem, precis som
skulptören von Fierow stöter kniven
i sina skulpturer. De måste söka sig
ut ur sitt fängelse, som är deras minnen, deras kunskaper och handlingar.
Människan söker något utöver sin begränsning. Mannelin kallar det »Uppdraget». Kanske skall man först söka
ett tomrum, där något nytt kan börja.
240
Världen är en palimpsest, »den skall
skrapas och frätas så att dess ögonskenliga text försvinner och blottar de
intima tecknen», och i bokens motto
heter det: han sökte »den vila som är
dold bakom guds ansikte och som
låter sig spåras i skärvorna, när gudarnas masker har slagits i spillror».
Gyllensten vill avslöja det själviska i
allt, också i medlidandet, också i det
utspekulerade, divamässiga i den pessimism som Ionesco och Becket bedriver. Men ändå, allra innerst finns
något kvar som det inte går att befria
sig från, och det är kärleken till människorna, driften att minska deras
lidande. Så blir jaget bundet, i sin
smärta, i sin ofullkomlighet. Till sist
kommer ropet: »0 befria mig frän
kärleken till människorna! Jag ansätts
därav – som ett stenanfall… Jag
är maktlös inför detta som är större
än jag och brer ut sig överallt, dit jag
inte kan nå». Juvenilia är en självuppgörelse, ett fåfängt och förtvivlat
utbrytningsförsök. Den är spekulativ
och eggande, sammanvävd av skilda
ingredienser: vardagsskildringar frän
Karlaplanstrakten, ideer, hugskott, romantisk ironi, humor, lågkomik om
vartannat. Den har också en skärpa
och en nyansrikedom i stilen, som är
Gyllenstens kanske främsta litterära
tillgång. Dess innehäll är variationer
av de teman som tycks förbli de Gyllenstenska, främst temat om det innestängda jaget.
IULllltl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner