Litteratur
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1962
ETT URVAL
Det främsta namnet inom svensk
prosadiktning 1962 var Pär Lagerkvist. I hans Pilgrim på havet återfinner man också mycket av det beundransvärda i hans konst: den omedelbara, osmyckade enkelheten, där
varje ord är nödvändigt, inte minst
de ångestfulla upprepningarna, den
kantigt träffsäkra karaktärsteckningen,
berättartakten som omväxlar mellan
upprörda scener och tigande, ensamt
grubbel. .Ändå är boken närmast ett
mellanspel, en variation på Lagerkvists livsproblem. I hans Sibyllan
blev Ahasverus en viktig person, i
Ahasverus’ död framträdde soldaten
Tobias som huvudperson vid sidan om
titelfiguren och i Pilgrim på havet
möter Tobias den avsatte prästen
Giovanni, som blivit sjöman på ett
piratfartyg och vars historia är bokens huvudtema. Pilgrimen Tobias,
som kommit ombord på piratskeppet,
får vara med om strid och plundring
och han räddas en gång till livet av
Giovanni, men han förefaller likgiltig
för allt, fylld som han är av en underlig längtan efter ett fjärran mål
utan namn. I själva verket är denna
romanens huvudperson nästan stum,
nästan utan ord och utan handlande.
Giovanni talar i stället, till en början
om havet, det heliga havet som är
långt bättre än det heliga landet. Åt
havet skall man överlämna sig, »åt det
ovissa, åt osäkerheten som det enda
Av lektor ELOF EHNMARK
säkra, det enda riktigt pålitliga till
sisb. Havet representerar för honom
det likgiltiga, det passionsfria och
serena, bortom lust och lidande, ävlan
och begär. Så berättar Giovanni om
sitt liv, hur han vunnit sin livssyn. I
barndomshemmet levde hans fromma
mor sitt stilla liv och vigde sin gosse
till tjänst åt Gud. Här tycker man sig
känna igen ett av Lagerkvists teman:
hemfriden i Gäst hos verkligheten,
idyllen i Sibyllans barndomshem.
Men denna gång är idyllen falsk. Innerst inne är det äregirigheten som
drivit modern: hon vill se sin son som
en berömd och hyllad andans man,
bli en ny Monica åt en ny Augustinus.
Giovannis senare historia är en sorts
allvarlig renässansnovelL Som biktfader grips han av passion för en ung
fru. De upplever ett dygn av lycka
men därefter blir passionen tom
drift, lidande och katastrof. Giovanni
blir avsatt, flyr och hamnar som pirat.
Nu är han fylld av människoförakt.
Han som bär älsklingslärjungens
namn, kärlekens Johannesnamn, har
dock en gång, en enda känt det förunderliga och oerhörda av himmelskt
och jordiskt tillika, men sedan har
allt besudlats för honom, och nu återstår bara havet, som kan förlösa, därför att det är rent. Längtan har drivit
Tobias på pilgrimsfärd, längtan har
fört Giovanni ut på havsvidderna, för
båda har den vanliga tillvaron inte
något värde. Med stor konstnärlig beräkning har Lagerkvist låtit deras
öden bli som dubbelspeglar, där kontrasterna ideligen reflekteras, repelleras och äter stöter samman i en
växelverkan, som ständigt driver
framåt, ständigt tvingar till nya uppbrott. Till slut räcker inte heller havet, som dock bara är likgiltighet och
inte heller är rent. Det måste finnas
något bortom havet, »det måste finnas ett land bortom de stora ödsliga
vidderna och de stora djupen, som är
likgiltiga för allt, ett land som vi inte
kan nä, men som vi är på väg till, trots
allt». Sä frågar Lagerkvist ständigt, i
verk efter verk, och det är denna
oändlighetslängtan som ger den vida
horisonten åt allt vad han diktar, åt
vardagen, åt de enkla människoödena,
vilka under hans händer blir till symboler för allas vår situation, vi små
och bräckliga som är brända av det
gudomligas gnista inom oss.
Olle Hedbergs problematik är besläktad med Lagerkvists. På senare är
har det verkat, som om denne reguljäre romanproducent börjat tröttna
på berättarformen, på själva fiktionen.
Hans böcker har varit kvicka och
tankeväckande konversationsstycken,
som haft till ändamäl att ge direkta
uttryck åt den Hedbergska livssynen
av bitter skepsis och outrotlig hinsideslängtan. I år har han inte brytt sig
om leksakslådan, han har kastat maskerna och skrivit en >litterär utvecklingsroman», en faktisk och detaljerad
redogörelse för sina skriverier före
debuten, eller rättare sagt till den dag
år 1918, då något avgörande hände,
nämligen att Fr. Böök gav den unge
författaren sin uppmuntran. Mitt liv
var en dröm heter boken, och detta
drömliv var frän början ett liv i diktande, i fantasi. Han citerar och refererar mängder av pojkårens litterära
försök och betonar ideligen och med
rätta, hur valhänta, ofullgångna, ja
165
usla dessa övningar är, men framhåller också, till läsarens nödiga upplysning, deras dolda förtjänster som
trappsteg på vägen upp. I dessa dokument finns ingenting av mystik, men
däremot försäkrar Hedberg, att han
blev »mycket tidigt övertygad om att
Gud finns. Där förelåg ingen tvekan.
Jag visste deb. Eftersom Gud är allgod, måste det bästa vara att dö, att
komma till honom, ju förr dess hellre.
Men det vill inte människorna, inte
ens de fromma, fast de måste inse, att
jordelivet är ett straff. År 1912 blev
avgörande. I en uppgörelse från det
året heter det, att det finns stunder,
då människan glömmer sig själv och
vill sväva mot något högre. »Glömma
sig själv, det är det bästa en människa kan göra. Och det bästa man
kan önska en människa, det är att
kroppen och själen skiljs för evigt.»
Här skymtar den Hedbergska problematiken, skarpblicken för det själviska, för hätskheten och avunden,
och längtan till något ovanför, till
helheten, föreningen med det gudomliga. Leda och förtvivlan dominerade
under hans tonår, men kaos inom
honom ville inte förlösas till kosmos
i litterär gestalt. Samtidigt blev det
honom omöjligt att föras från drömmen tillbaka till verklighetens värld.
»Nu grundades uppfattningen att för
mej är det endast drömmen som är
verklig och har värde.» De politiska
händelserna med Varningsordet, bondetåget och världskriget gav ökad nä-
ring åt cynism och världsförakt.
»Man smutsas av att leva.» Nu kulminerade hans självkritik och självförakt. Det brändes på allvar. Där satt
han med sin trasiga själ och sina underkända manuskript. Om sig själv
kunde han inte skriva längre: »Ämnet
var utnött». I själva verket räddades
han genom en ny fiktion, där huvudpersonen inte längre var han själv
men där han ändå fick utlopp för sin
.··..~,
.’
166
indignation. Det blev romanen Den
siste karolinen och det var den som
Böök fick att bedöma. Den siste karolinen, som är avtryckt i den nya boken, är ett ofullgånget verk med en
konstruerad intrig, åtskilligt av romanschablon och berättad på gammaldags maner. Men här finns formuleringar av förbluffande kraft och
snärtighet, en förrnäga av snabb och
säker psykologisk iakttagelse och en
porträtteringskonst som är förvänande
mogen för att härröra från en artonåring. Det som alltjämt är levande i
boken är den festliga, ettriga satiren
av patentpatriotismen hos borgerskapet av 1917-18, då man citerade Heidenstam, anropade fädrens minne och
manade till sedlighet och fosterlandskärlek, allt i skräck för att behöva
minska på den egna levnadsstandarden. Det finns något av Nya rikets
fräs i den unge Hedbergs satir. Mitt
liv var en dröm är uppgörelse och
självbekännelse. Men det som bekänns
och avslöjas sker i citatets form. Meningen är, att man skall läsa mellan
raderna. Det är där det spännande
ligger. Olle Hedberg lägger fram dokumenten. Var så god och läs!
Gudstron är något självklart också
hos Bo Setterlind, även om hans bok
för året heter Pojken som trodde på
Djävulen. Huvudperson är sjuäringen
Tom, vilken kan sägas ha en viss likhet med Ludvig Nordströms Tomas
Lack, en vanlig grabb och ändå en
särling, fylld av ensamhetskänsla och
undran, trevande sig fram i en främmande värld och själv innesluten i
en värld som han är alldeles ensam
om. Tom är faderlös och hans mor
Augustin är en fattig änka, som sliter
för uppehället, sträv och barsk och
med en butter ömhet längst inne.
Tom kan inte upphöra att fundera
över sin okände far; fadersbristen är
tomheten inne i Tom. Under sitt sö-
kande möter han djävulen i gestalten
av fyllegubben Dubbel-Ful och det
sker på sopbacken, som Tom funnit
vara ett Eldorado, fullt av rikemansbarnens bortkastade men alltjämt användbara leksaker. Dubbel-Ful är samhällets avskräckande exempel, en
misslyckad och förkommen människa.
Men han visar sig vara den ende som
förstår Tom, den ende som ger honom
hopp i hans sökande och det sker,
när han leder honom fram till den
klara Helgonkällan. Tom upplever en
rad äventyr i sin småstad, som heter
Prästviken och är mycket lik Strängnäs, och fast äventyren är alldeles
vardagliga, har de något av sagans
skimmer över sig – barn lever ju
stundom i saga och verklighet på en
gång – och sagan blir till legend till
slut. Det sker då Tom häller på att
drunkna och räddas upp ur vattnet i
sista sekunden. Just då hans medvetande är i färd att slockna, tycker
han sig möta Gud själv, och Gud förkunnar, att han är den rätte fadern,
som ger den sanna fadersförtröstan.
Handlingen i boken rör sig från päsk
till pingst och det ger berättelsen en
både vårlig och religiös stämning,
men den stämningen har ingenting
av sentimentalitet eller rökelsedoft
över sig. Det som präglar boken är
en inre uppriktighet, en barnslig förvissning, en helt äkta naivitet. Och
så skall legender vara.
Ivar Lo-Johanssons Lyckan är inte
avsedd som en del av den självbiografiska sviten, men självbiografisk
är boken ändå och dessutom en bekännelse, i detta fall till den jordiska
lyckan. Boken handlar om hur han
ätervänder till Eklandet, barndomslandet, och hur han fått mod att göra
det, först med en älskad kvinna vid
sin sida. De döda, förfäderna, skulle
inte acceptera honom annars, de som
levt i generationer så nära jorden, så
nära det alstrande och växande och
fruktbärande. Ensam skulle han känna sig som en avbruten gren, en misstänkt löskerkarl. Nu är han som de,
ett par, och nu kan han anamma allt
det förlorade, det som en gång var
barndomens rike. Lyckan är en kärlekshymn till den Eros som kräver
kroppens och själens hela gemenskap, den är fylld av jubel och frisk
sinnlighet, och tillika är den något
av en ars amatoria med den saklighet
som alltid utmärker Lo-Johansson.
Till hans egenart hör också en iver
att spekulera, och spekulation finns
här i överflödande mått, t. ex. om dö-
dens övervinnande på medicinsk väg.
Lo-Johansson spekulerar och förkunnar, demonstrerar och undervisar,
men det är inte i dessa stycken boken har sitt värde utan i förf:s enkelt
realistiska, eller rättare artistiskt realistiska förmåga att fånga verklighetens alla stämningar med deras blandning av nuets och det förgångnas ingredienser. Han har en handens, ögats,
örats, ja näsans känslighet som ger
honom en sällsam förmåga att i nuet
uppliva barndomens värld: stigarna i
skogen, blommorna på ängen, de förfallna stugorna, källornas porl och
glittret över sommarviken. När han
berättar om det förgångna, blir hans
episka ådra förlöst, och till sist når
han en försoning också med slottsbaronen, eftersom fideikommissarierna nu är i underläge, och han känner en påtaglig besvikelse över att
Häringe slott innehas av en nyrik
potentat utan anor. Kärlekshistorien
mellan statarförfattaren och den
skånska friherrinnan slutar tragiskt.
Sommarparet skall aldrig kunna bli
ett led i den alstrandels fortgång, som
skett från släkte till släkte. Återkomsten blev en episod, lyckan ett
styckeverk. Men Lo-Johansson har än
en gång visat sin förmåga som stämningsskapande epiker, som skildrare
av den sörmländska sommaren och
av de människor som en gång här
13- 634842 Svensk Tidskrift H. 3 1963
167
levde, arbetade, älskade och dog och
slutligen jordades i den mark, som är
myllan också i hans berättarkonst.
R<Jman kallar också Erik Asklund
sin Bröderna i Klara men även den
är i lika hög grad en minnesbok, ett
självbiografiskt reportage från de
unga diktarnas bohemår, när 20-talet
gick över i 30-tal. Boken börjar med
en travesti på Hemsöbornas inledningsrader och på ett annat ställe
talas det om klockorna i Jacob som
sjöng och dånade: »det var en gammal förläggare som begrovs». Strindberg och Söderberg är förvisso Asklunds läromästare i fråga om stockholmsskildringen. Asklund har fint
sinne för stämningar och valörer, han
förenar poetisk känslighet med realistisk pregnans, han har det sanna
målarögat, den artistiska känsligheten. Centrum för romanen är Cafe
Cosmopolite på Vasagatan, där det
fanns utländska tidningar och där av
den anledningen det unga gardet samlades. Mittfiguren i kretsen är skalden
Fabian Fallin, alltså Ferlin, och han
uppträder här precis som han gick
och stod eller rättare satt eller step- ·
pade. Det vilar vänlighet och förstå-
else över minnesbilderna och de har
fått skärpa av en mängd autentiska
dokument, bl. a. ur gamla tidningslägg. Till slut tycker man dock, att
det vill bli litet för mycket av inbördes beundran och att anekdoterna
inte alltid har slagkraft i poängen,
men man tvivlar inte på sanningshalten i miljöskildringen och minnesbilden av kotteriandan bland de unga
försökarna som dessa år strävade mot
ett diktarnamn och av vilka många
också vann det.
Ett annat Stockholm träder fram i
Per Anders Fogelströms fortsättningsroman Barn av sin stad. Den är en
krönika från 80-talet till sekelskiftet
och samtidigt en familjeroman i gammal god stil. Änkan Lotten Nilsson
168
försörjer sin familj som tvätterska,
barnen växer npp och av dem får
Emilie huvudintresset. Hon blir anställd i en teknisk fabrik i Adolf Fredrik och måste dagligen gå den långa
och farliga vägen från Nytorget på
Söder, tidiga morgnar och sena kvällar med tio timmars arbete däremellan. När modern förolyckas, får hon
ta ansvaret för syskonen och även för
andra som tyr sig till henne. Den
kloka, uppoffrande och allvarliga
Emilie är den enda person i boken
som blir mer ingående skildrad. Hon
är en fattigvardagens hjältinna men
därför inte idealiserad; det sträva och
räddhågade hos henne betonas lika
starkt som det osjälviska och hjälpsamma. Hennes bror August har adopterats i handelssocieteten och han slits
mellan barndomshemmet och den nya
miljön, men denna inre kamp blir inte
särskilt ingående belyst. I stället får
Fogelström genom detta grepp tillfälle att skildra olika miljöer, vilket
också sker, då en yngre broder hamnar i ett konstnärsgäng vid Slussen.
Skedet är också innehållsrikt. Arbetarna börjar organisera sig under
Branting och demonstrerar i Liljansskogen, tomtjobbarna i den expanderande staden drabbas av griinderkrisen, Frälsningsarmim rycker in med
spel och fanor, brännvins-Smithen
har allehanda projekter för sig, Katarinahissen byggs och ängspårvagnarna införs, Albert Engström grundar Strix och Kväsarvalsen blir schlager och som kulmen kommer stockholmsutställningen och kungajullileet
1897. När det nya seklet rings in, hur
familjen Nilsson inte sina problem
lösta men utvecklingen har gått snabbt
och det tycks ljusna vid horisonten.
Det är inte underligt, att Fogelströms
romansvit vunnit sådan framgång.
Utom det att man här får en stockholmsskildring av stor sakkunskap
möter man konflikter som är vardagliga, påtagliga och allmängiltiga och
blir bekant med människor som är
tecknade med säkra konturer. Man
känner igen åtskilligt och man lever
sig in i ett förgånget, där människorna
och problemen i mycket var annorlunda men i grunden dock så lika
våra.
Att samhällsproblemen är annorlunda nu, kan man finna av Kurt Salomonsons skiljevägen – fast egentligen är det bara det att en gammal
härskarkast har ersatts av en ny.
Själva maktkampen är lika aktuell som
den alltid varit. Salomonson menar att
fackföreningsorganisationen nu blivit
den nye makthavaren, den där skapat en hierarki och en ortodoxi som
inte tål några kättare. Detta leder till
slavisk underkastelse, vilket i sin tur
åstadkommer likgiltighet, vilket till
slut gör livet tomt, grått och enahanda. Svarvaren Arnold Sundin får
arbete vid Blåforsens kraftverksbygge i närheten av den vita vinterstaden, som kan tänkas vara Skellefteå. Han visar sig vara skubbare,
dvs. har försummat föreningsavgiften
och blivit utesluten. Bakom detta ligger en lång historia. Sundin har opponerat mot en »frivillig» avgift till en
fallfärdig partitidning, och när man
inte på annat sätt fått bukt med honom, har man orättmätigt angivit honom för stöld. I Blåforsen blir han
misstänkliggjord och isolerad, och
eftersom anläggningsfirman är beroende av anbud från partiet, kan resultatet bara bli ett: en vacker dag
finns det tyvärr inte något arbete för
honom. Sundin har inte underkastat
sig och han tänker fortsätta sin väg,
när han i slutkapitlet vandrar mot
obekanta öden. Han skildras som en
glad och frejdig kämpe och dessutom
vinner han den vackra flickan på
marketenteriet, som inte gillar dem
som bara rabblar inlärda läxor från
Vatikanen på Norra Bantorget. Skiljel
vägen är alltså en anklagelse, så direkt
och så kraftig att dess material inte
kan få vara enbart fiktion, inte ens
enbart undantagsfall. Som roman och
fiktion är boken inte särskilt bra. Nästan nödtvunget blir figurerna tecknade i svart och vitt. Mot hjälten står
bovar av skilda uppenbarelseformer:
översittare, knölar, smilfinkar, ynkryggar. Hjälten äger hjältars renhå-
righet och begåvning: »En Linguaphonekurs i engelska tragglade han
sig igenom och inte utan resultat: han
kunde faktiskt både läsa och tala
språket» – den prestationen gör minsann inte vem som helst om. Däremot
är ett par gubbar från den gamla
kamptiden tecknade med säker hand,
och utmärkt har också atmosfären i
köldhålet Blåforsen återgivits, snö-
stormen och töhalkan utomhus, och
inomhus marketenteriets trista utfodring, barackernas otrivsel med kaffeskvättar och sura kläder och söndagarnas sega enahanda. I miljöskildringen visar Salomonson sin litterära
talang.
Problemet maktkollektiv contra den
enskilde behandlas också i Kai Henmarks kortroman En fallgrop som
noll. På Richelieus tid räknades enligt
Fridadikten en fallgrop som ingenting, därest någon trotsade statsrå-
songen och kardinalen. I romanen rör
det sig om den enkle Enok, som bor
samman med sin syster, vilken beskylls för lösaktighet. Pastorn befaller honom att köra bort systern. Enok
är kyrksam och fridsam, men han är
fäst vid systern och broderskärleken
bjuder honom att ta vara på henne.
Auktoriteten står mot kärleksbudet,
kravet på lydnad mot samvetets krav.
Enok kan inte lösa den knuten utan
går under. Henmark har ställt problemet tydligt och klart men det har behandlats med så mycket krumelurer,
utstofferingar och symbolfyllda drömmar, att själva den allvarliga frågan
169
riskerar att försvinna i alla irrgångarna. Ändå minns man Enok, där han
sitter i sitt vilsna grubbel och sina
tafatta försök att finna en lösning på
det olösliga.
En annan variation finner man i
Björn-Erik Höijers Vår kära stad. Här
står kampen mellan de besuttna borgarfamiljerna och folkrörelsernas
småborgerliga myller. Storhandlaren
Eugen Strand ligger på sitt yttersta
och vill tala med sin antagonist lumphandlaren Hammar. Så följer tillbakablickar, som belyser de tidigare
faserna av deras fiendskap, och däremellan scener från det närvarande.
Det mesta visar sig bestå av misshälligheter, missförstånd och privata
rancuner, som förstorats upp till en
kamp om makten i staden, där den
gamla överklassens välde hotas av
godtemplarloge, hemgård, friluftsområde och folkbildning. Höijer gör med
avsikt maktkampen så futtig som
möjlig, fylld av tjyvknep och små-
trassel, eftersom han vill åstadkomma
en satir över småstadens instängdhet
och självtillräcklighet. Men det märks,
att han inte är riktigt hemmastadd
i miljön. Den norrländska kuststad
han skildrar, har inte fått någon egen
profil och satiren håller sig på det
lågkomiska planet. Men här finns också scener med dramatisk verv, och
där kommer det Höijerska engagemanget till sin rätt.
Per Olof Sundman har varit en omsorgsfull registrator av svenskt samhällsliv, en noggrann iakttagare av
det faktiskt iakttagbara i den norrländska tätort som han gjort till sin
domän. Men i Expeditionen har han
slagit in på nya vägar. Läsningen av
Stanleys skildring av färden till
Emin pascha har lockat honom att
göra en fantasiresa in i ett tropiskt
fantasiland, allt dock skildrat med
den Sundmanska fakticiteten i fråga
om vapen, proviant, fördelning av
170
bördor, pristariffer vid byteshandel
etc. Expeditionen är också ett samhälle för sig, i urskogen långt mer
isolerat än något norrländskt skogssamhälle. Spänningen ligger inte
minst i frågan, hur pass hållbara beräkningarna är inför den oberäkneliga
exotiska verkligheten. Sundman har
denna gång inte låtit sin exakthet direkt stiga in i dikten, så som Swift
gjorde i Gulliver, utan han låter två
av expeditionens medlemmar omväxlande skriva var sitt kapitel, delvis om
samma händelser. Den ene är en officer av stram effektivitet, van att lyda
order, den andre en inföding av orientalisk visdom, tänkande i helt andra
banor än västerlänningarna. Båda ger
en bild av expeditionsledaren sir
John, och resultatet blir en karikatyr av explorern, avmätt, egenmäktig,
både inskränkt och handlingskraftig
och alltid oberäknelig på engelskt
maner. Sundman utrustar och startar
expeditionen, visar hur den är ledd
och hur den vandrar in i djungeln.
Där försvinner den och boken tar
slut. Skall det om Sundman behöva
sägas: han kunde icke sluta, blott
börja kunde han?
Som en social skildring skulle man
också kunna beteckna Lars Görlings
roman 491, eftersom fenomenet raggare här får sin fränaste och hänsynslösaste behandling hittills. Sju
tonårsynglingar placeras i ett rivningshus på Klarabergsgatan för att
tjänstgöra som objekt för sakligheten, ett ironiskt skildrat psykologiinstitut. Psykstuderanden Krister blir
deras husfar och han söker förstå och
vinna dem. Bokens jag, Nisse Rövarn,
har den högsta intelligenskvoten men
blir ingen ledare, därför att det är
den råa styrkan som dominerar i
gänget. Med snabba, säkra drag karakteriserar Görling pojkarna. De är
nu en gång utanförställda, samhället
är deras oförsonliga fiende, deras
enda möjliga tillvaro är den undre
världen. Man övertygas om att pojkarna känner, reagerar och talar precis så primitivt och rått som Görling
beskriver det, men han låter oss också
ana annat, t. ex. att den pojke som är
allra råast i käften, alltför tidigt har
fått se alltför mycket och egentligen
drivs av ett perverterat renhetsbehov.
Krister börjar nå kontakt med Nisse
och det artar sig till ett förtroende,
men villkoret för detta är absolut
ömsesidighet, absolut renhårighet. Här
är nyckeln till titeln 491, som hänsyftar på ordet om 70 gånger 7. Den
491: sta gången är den gången som
inte behöver bli förlåten. Romanen
blir psykologiskt fördjupad, när konflikten kommer igång på allvar. I ett
kvistigt fall ser sig Krister tvungen
att rådfråga sakligheten. Därmed har
han förrått förtroendet. I en besvikelse, som knappast når fullt medvetande, drivs Nisse till hämnd. Krister
förstår inte, vad han har förbrutit, och
söker på allt sätt försoning, ödmjukar sig, låter besjäla sig men ingenting
hjälper. Med raffinerad beräkning
uppspårar Nisse Kristers svaga punkter och med hjälp av den undre världens resurser låter han honom lida
ett otäckt och förnedrande nederlag.
Ändå har Nisse räknat fel. Hämnden
drabbar allra svårast en av kamraterna. Det svartnar för ögonen, när
boken slutar, och det är meningen.
Denna studie i det undermänskliga
är gjord med intensiv kraft. Känslokylan, övergivenheten, den meningslösa grymheten har unga mänskliga
drag, och vi inser att den värld som
här skildras, finns tätt inpå knutarna.
Det är det hemska.
Förtroendekrav contra härskarbegär har litterära anor också som äktenskapsproblem. Ulla Isaksson har
tagit upp det i De tvd saliga. En snart
pensionerad psykiater har inte klarat
ett självmordsfalL Var låg felet? Han
—
går igenom fallet på nytt. Det rör sig
om folie å deux, dvs. den sjuka parten i ett kärleksförhållande har överfört sina vanföreställningar på den
andra. Det var i detta fall kvinnan
som efter en kärleksfattig barndom,
hade utvecklats till en maktsjuk härskartyp, mannen däremot var vek och
mottaglig och båda hade funnit varandra i en pietistisk-erotisk livssyn,
som skilt dem från omvärlden, vilken
de inbillat sig vara fylld av förföljelse och spioneri. Allt detta framlägges i ett kliniskt material, som Ulla
Isaksson redovisar ordagrant med en
beundransvärd språklig skicklighet.
Läkaren, som är änkling, uppdagar
så småningom, att hans eget äktenskap har haft likartade problem. Efter
en lång, misantropisk ungkarlstid
hade han vunnit sin hustru, och i sin
föresats, att de tu skulle bli ett, hade
han egocentriskt, misstänksamt och
svartsjukt sökt behärska henne och
isolera dem båda. Allt detta blir klart
för honom av hennes dagböcker, som
han nu först tar del av. Han finner,
att den seger han trott sig ha vunnit,
varit ett nederlag. Läkarens fall ligger inom det normalas gränser men
tätt, tätt inpå det sjukligas. Problemet
kommer alltså att gälla frågan om
sjukt eller friskt i människors kärlek.
Här ligger bokens kärna och här visar
Ulla Isaksson sin förmåga att borra
djupt in. Konstruktionen i intrigfö-
ringen är påtaglig och människorna
snarast undantagsfall, men det är
själva två-hetens växelverkan som intresserat förf., denna växelverkan som
kan skänka lycka och som kan föröda.
Det ger spännkraften och intensiteten
åt denna roman.
I romanen Gift skildrar Bosse Gustafson ett äktenskap som förgiftats.
Mannen är en misslyckad ung diktare,
kvinnan är bibliotekarie och försörjer dem. Boken handlar om en semesterdag och är skriven i du-form: det
171
är han som duar sig själv. Vad som
uppdagas i berättelsen, är hur en misslyckad individ ser ut inuti. Boken är
en enda stor kverulans i självömkans
form. Mannen använder alla tillfällen
att försvara sitt misslyckande och
att kasta skulden på andra, främst
hustrun, vars gester, ord eller brist
på ord han blixtsnabbt utnyttjar som
anklagelser. Hans demonstrativa självplågerier, hans falska medgivanden
om sin oduglighet, hans ihåliga utbrott och nedriga tillvitelser har återgivits med en rent infam precision.
Det är Dödsdansen på nytt men utan
något försonligt »stryka över och gå
vidare».
De sistnämnda romanerna handlar
samtidigt om självkännedom, och det
temat återkommer i många böcker.
Att söka sin identitet kallas det numera. Sivar Arners Nätet handlar om
en man »i cellofan», en som är utanförstående, handlingsförlamad, utan
kontaktmöjligheter. Boken är komponerad som en tillbakablick. Som barn
har Nils Hage fått nys om vissa misstankar angående sin börd: hans mor
skulle vara en tjänsteflicka, hans far
är kanske inte hans riktige far men
kan tänkas ha orsakat hans riktiga
mors död. Detta är nätet omkring
honom. Hur skall denna tjänstekvinnans son kunna förete bevisning? Hur
skall han hämnas? Måste han hämnas?
Han tycker sig vara annorlunda än
andra, han känner sig osäker om sin
identitet. Arner följer denna inre
komplikation med analytisk och psykoanalytisk skicklighet men det konstruktiva i uppläggning och utförande
har han inte kunnat dölja. Nils blir
ett undersökningsobjekt, och det är
undersökningen av hur en människa
snärjer sig som är bokens tema. Arner visar, hur obetydligheter leder
till avvägar eller utvägar, hur begränsad vår synvidd är, hur föga vi är
medvetna om drivkrafterna inom oss.
172
För Hages del kommer befrielsen, när
han vinner sin flicka genom att besegra en rival, alltså genom en utåtriktad handling, och när han sedan i
äktenskapet tvingas till ansvar och
gemenskap. Nätet finns alltjämt kvar
men dess maskor snärjer inte längre.
Även om upplösningen inte har samma övertygelsens kraft som analysen
av konfliktsituationen, når Arner fram
till en positiv livssyn: vi är snärjda
på tusen sätt men vi kan få vårt mått
av lycka i kärlekens förtroendefullheL
Att identitetsproblemet är centralt
för Pär Rådström är väl bekant och
framgår också av hans Mordet. Läkarsonen George Bergman, som inte motsvarat förväntningarna utan blivit
trollkarl, alltså en illusionist som förvandlar verkligheten, och på äldre dar
försäljare av skämtartiklar, alltså medverkande i den verklighetsflyktande
nöjesbranschen, återvänder till sin
sörmländska fädernegård för att finna
sig själv eller förnya sig själv i det
gamlas hägn. Föräldrarna, den fordrande, tyste fadern och den bleklagda
modern, är döda men deras väsen lever ändå kvar i det utkylda, obebodda
husets alla skrymslen, och så upplivas
Georges minnen av hans betryckta, instängda barndom. »Jag som är världen och skuggorna». Men kan man
inte befria sig från skuggorna och gå
ut i världen? Barndomsrädslan sitter
djupare än så och det värsta är, att
den har skapat självmedlidande, sentimental självbespegling. George måste
mörda barnet inom sig, denne jämrande »Ömkanstiggare». Han utbrister:
»Jag vill vara utanför. Jag vet ingenting om vare sig trygghet eller otrygghet. Mitt behov av tröst är mycket
ringa.» Flanören reagerar här mot det
bekanta Dagermanska utropet. Han
menar, att den ängslan som nu är på
modet, »ligger som ett fett os över västerlandet. Det är inte synd om oss. Det
är ynkligt av oss.» George vill bli levande och frisk igen. Han möter en
gammal beskäftig tant, han går på
kyrkkaffe, han köper en kostym i
Flen och träffar en hejig skolkamrat,
allt berättat i små sketcher med Rådströms trolleriförmåga att alldeles
idiomatiskt och med kostligaste komik
återge vardagen. Men skildringen av
hur George dödar barnet inom sig och
vandrar bort, lättad och befriad, den
tror man inte riktigt på. Blir George
Bergman en alldeles ny George Bergman eller skall han försvinna ur tillvaron? Det finns en skymt av stilla
vemod över ;slutscenen. När George
talar om sin lättnad över att ingenting längre minnas, tillfogar han: »Jag
vet bara inte, vad jag ska använda den
lättnaden till.» En annan Bergman,
han med förnamnet Hjalmar, har talat
om »det skrämda barnet» längst inne
i oss. Ingen illusionist i världen lär
kunna trolla bort detta innersta, men
man kan leka leken att det går, och
det har Rådström gjort med det spirituella allvar som är honom eget.
Lars Gyllenstens novellsamling Desperados är sammanhållen av en livssyn som förklaras vara gnostisk och
epikureisk. »Om man bara inser, att
världen inte vill en något, med mindre
man ,själv befruktar den med sina
egna förväntningar och avsikter, så
är man fri.» Man skall inte engagera
sig och man skall låta andra tänka anIiprlunda. Nil admirari. Det är en
gammal livssyn med anknytning till
Stoa och sträckande sig till flanörerna. Novelierna som vill demonstrera
denna lära, består av spånor, utkast
och förstudier, inte alltid lätta att uttyda. Desperados blir kanske närmast
ett uttryck för det desperata i vår situation. Slumpen driver gäck med
oss: så i historien om den inspirerade musikern som på sin promenad
trampar på en padda och sedan bara
känner äckel. Vi blir rov för desperata riter: så i ritualoffret i TaskspeL
Vi driver det onda under idel falska
bortförklaringar: så i variationen av
Hans och Greta.
Identitetsproblemet återkommer i
Lars Gustafssons Följeslagarna, en
äventyrs- och reseroman i pikareskens
och Frank Hellers stil men egentligen
handlande om hur Per Grille, fil. lic.
i filosofi, skall få klarhet i frågan om
viljans frihet och jagets verklighet.
Han möter frestaren Hofring, som för
honom på äventyr ut i världen, ty
»det viktigaste som händer i världen,
är det som händer mellan själ och
värld». På kontinenten råkar han ut
för mångfaldiga och besynnerliga upplevelser, men vad han lär sig är egentligen bara, att världen och han själv
är oåtkomliga för varandra. Han får
erfara, att det är »en egendomlig och
högst förnedrande disproportion mellan människan och det som händer
henne». Viljans och jagets gåta blir
olöst. Han får veta, att både födelsen
och döden är slumpartade företeelser
och att den insikten kan ge trygghet.
Han får rådet att välja den svala vä-
gen: »Bli ballonguppfarare, utforska
etern, de vita höjderna» och låt jorden
försvinna som en prick. Han får uppmaningen att återvända, eftersom livet
är omöjligt: »Skaffa er en maka, odla
er trädgård, delta inte längre i denna
vilda jakt.» Det lönar sig inte att ävlas:
»för den som finner sig själv – han
finner ingenting annat än en ny
hunger». Resultatet blir alltså inte
mycket mer än Voltaires visdom från
Candide eller Lars Gustafssons eget
ödsliga spörjande från Ballongfararna.
Som äventyrsroman är boken ganska
slarvigt gjord med överhoppningar av
sådant som de ordinarie äventyrsförfattarna får lov att redovisa. Bäst är
den som reseroman och resonemangsroman. Resonemangen är livliga och
underhållande, präglade av sval, skeptisk livsvisdom; upplevelserna av de
europeiska miljöerna ges i snabba
173
glimtar och kommenteras med reflexioner, där förf:s fantasi och ordkonst får fritt utlopp.
Vem skulle fundera över sin identitet om inte Herkules vid skiljevägen?
Christian Stannows Herkules Arla har
begynnelseorden i Stiernhielms dikt
som titel, men huvudpersonen heter
verkligen Arla i tillnamn och Herkules i förnamn. Givetvis blir han frestad, och han väljer även sin väg till
skillnad från Stiernhielms. Herkules
är en student i färd med att fara ut
i världen i en tillhandlad begagnad
bil. Innan han reser, upplever han ett
besynnerligt äventyr med flickan Ditte
Dygd, sekreterare i SYND, vilket senare visar sig vara de svenska yngre
nudisternas damsektion. Det är Ditte
han jagar på sin äventyrsfyllda resa.
Han råkar i situationer, där han får
utstå svåra mödor, alldeles som mytens Herkules, och han möter kvinnor, som påminner om Ditte men
ändå inte riktigt är Ditte, allt skildrat
med rapp fart, stundom spexigt och
studentikost, stundom ömsint, någon
gång lyriskt. Där är nudisterna som
vill avskaffa sinnligheten, där är de
marscherande tyska jugend-scouterna,
där är turistorganisatörerna som
stressas av fritidsproblemen, där är
organisationen BRA som vill upprusta
moraliskt, och många andra med uppgift att krångla till livet. Så når han
Medelhavet, Afrodites hav, och i det
provensalska Arles blir han riktigt
herkulisk, för där tvingas han kämpa
i arenan med tjurar (vilka förvånande
nog sägas vara begåvade med hovar),
ja, han blir för-herkulisk, eftersom
han slår volt över tjuren, alldeles som
det avbildas på minoiska bägare. Till
slut finner han Ditte just som Venus
från Arles. Arlas arlesiska Ditte är
alltså den Havsskumborna själv, frö-
ken Dygd är Afrodite, den ursprungliga, den omedelbara, från all förkonstling frigjorda, som kan glädja,
·… }:
174
värma och lyckliggöra. Herkules Arla
har under sina irrfärder alldeles glömt
bort sina för.sta liftare, två licentiater
från Uppsala, som förnöjer sig med
att sittande i baksätet brevväxla med
varandra om romanens estetik. Något
liknande lär ha hänt i sinnevärlden,
och de båda grubblarna bildar en effektfull bakgrund till det ljuva sommarlandskap som bilen, utan att de
märker det, passerar på Herkules’ väg
till skönheten själv. Stannows bok är
en rolig och okynnig saga, berättad i
en frisk, nyansrik stil som passar precis till ämnet.
Till slut skall här nämnas en historisk roman, som är fylld av aktualitet,
Gunnar E. Sandgrens Fursten. Den
handlar om ryska krigsfångar i Sverige under det stora nordiska kriget
och är grundad på studier i detta av
fackhistorikerna föga utnyttjade ämne.
I korta, snabba, konturskarpa kapitel
och med en berättarkonst av koncentrerad, expressiv kraft skildrar Sandgren dessa de allra understa i samhället, dem som man sist tar hänsyn till
i bristens, nödens och pestens decennium, ty »kriget jagade, tillfångatog,
brukade våld, även där det inte fördes». Man får följa grupper av dessa
fångar under mödosamma transporter, träffa dem i baracker och arbetsläger, se dem förföljda under flyktförsök, vara med om en hemseglats,
varvid skeppet skjuts i sank då pesten bryter ut ombord, man finner dem
försmäkta i Marstrands fästning och
slutligen samlade på Visingsö, där provianten en dag tar slut och många
svälter ihjäl. Titelfiguren är en furste,
som fåfängt väntar bud från sin
härskare Meister, tsar ’Peter, och förslappas i likgiltighet. Klarare konturer har en rad andra gestalter. Sandgren har en utomordentlig förmåga
att med några drag teckna en karaktär, och just i den största nödens ögonblick kommer den innersta prägeln
fram: av rädsla och ångest, av religiös
fanatism, av hjälpsamhet och kamratlighet. Men först och sist driver dem
hemlängtan, drömmen om Ryssland,
om steppen, om floden Turitsa, om
hyddan med barnen och husdjuren.
De berättar också om allt det våld de
varit med om, ett outtömligt ämne, ty
»så länge liv är våld, finns det bara
en sorts berättelse». Varför visar sig
aldrig den barmhärtige Guden? Så
frågar en av fångarna, skeptikern
bland dem, men de andra sitter tysta.
Och i den tystnaden slutar boken.
I den svenska litteraturen under
1962 möter man mycket av sökande,
av rotlöshet och hemlöshet, av grubbel och längtan, men i ingen av årets
böcker kommer detta fram så gripande, så enkelt men samtidigt så direkt påtagligt som i Sandgrens skildring av dessa hopplöshetens människor för två och ett halvt sekel sedan.
SVENSK PROSADIKTNING 1962
ETT URVAL
Det främsta namnet inom svensk
prosadiktning 1962 var Pär Lagerkvist. I hans Pilgrim på havet återfinner man också mycket av det beundransvärda i hans konst: den omedelbara, osmyckade enkelheten, där
varje ord är nödvändigt, inte minst
de ångestfulla upprepningarna, den
kantigt träffsäkra karaktärsteckningen,
berättartakten som omväxlar mellan
upprörda scener och tigande, ensamt
grubbel. .Ändå är boken närmast ett
mellanspel, en variation på Lagerkvists livsproblem. I hans Sibyllan
blev Ahasverus en viktig person, i
Ahasverus’ död framträdde soldaten
Tobias som huvudperson vid sidan om
titelfiguren och i Pilgrim på havet
möter Tobias den avsatte prästen
Giovanni, som blivit sjöman på ett
piratfartyg och vars historia är bokens huvudtema. Pilgrimen Tobias,
som kommit ombord på piratskeppet,
får vara med om strid och plundring
och han räddas en gång till livet av
Giovanni, men han förefaller likgiltig
för allt, fylld som han är av en underlig längtan efter ett fjärran mål
utan namn. I själva verket är denna
romanens huvudperson nästan stum,
nästan utan ord och utan handlande.
Giovanni talar i stället, till en början
om havet, det heliga havet som är
långt bättre än det heliga landet. Åt
havet skall man överlämna sig, »åt det
ovissa, åt osäkerheten som det enda
Av lektor ELOF EHNMARK
säkra, det enda riktigt pålitliga till
sisb. Havet representerar för honom
det likgiltiga, det passionsfria och
serena, bortom lust och lidande, ävlan
och begär. Så berättar Giovanni om
sitt liv, hur han vunnit sin livssyn. I
barndomshemmet levde hans fromma
mor sitt stilla liv och vigde sin gosse
till tjänst åt Gud. Här tycker man sig
känna igen ett av Lagerkvists teman:
hemfriden i Gäst hos verkligheten,
idyllen i Sibyllans barndomshem.
Men denna gång är idyllen falsk. Innerst inne är det äregirigheten som
drivit modern: hon vill se sin son som
en berömd och hyllad andans man,
bli en ny Monica åt en ny Augustinus.
Giovannis senare historia är en sorts
allvarlig renässansnovelL Som biktfader grips han av passion för en ung
fru. De upplever ett dygn av lycka
men därefter blir passionen tom
drift, lidande och katastrof. Giovanni
blir avsatt, flyr och hamnar som pirat.
Nu är han fylld av människoförakt.
Han som bär älsklingslärjungens
namn, kärlekens Johannesnamn, har
dock en gång, en enda känt det förunderliga och oerhörda av himmelskt
och jordiskt tillika, men sedan har
allt besudlats för honom, och nu återstår bara havet, som kan förlösa, därför att det är rent. Längtan har drivit
Tobias på pilgrimsfärd, längtan har
fört Giovanni ut på havsvidderna, för
båda har den vanliga tillvaron inte
något värde. Med stor konstnärlig beräkning har Lagerkvist låtit deras
öden bli som dubbelspeglar, där kontrasterna ideligen reflekteras, repelleras och äter stöter samman i en
växelverkan, som ständigt driver
framåt, ständigt tvingar till nya uppbrott. Till slut räcker inte heller havet, som dock bara är likgiltighet och
inte heller är rent. Det måste finnas
något bortom havet, »det måste finnas ett land bortom de stora ödsliga
vidderna och de stora djupen, som är
likgiltiga för allt, ett land som vi inte
kan nä, men som vi är på väg till, trots
allt». Sä frågar Lagerkvist ständigt, i
verk efter verk, och det är denna
oändlighetslängtan som ger den vida
horisonten åt allt vad han diktar, åt
vardagen, åt de enkla människoödena,
vilka under hans händer blir till symboler för allas vår situation, vi små
och bräckliga som är brända av det
gudomligas gnista inom oss.
Olle Hedbergs problematik är besläktad med Lagerkvists. På senare är
har det verkat, som om denne reguljäre romanproducent börjat tröttna
på berättarformen, på själva fiktionen.
Hans böcker har varit kvicka och
tankeväckande konversationsstycken,
som haft till ändamäl att ge direkta
uttryck åt den Hedbergska livssynen
av bitter skepsis och outrotlig hinsideslängtan. I år har han inte brytt sig
om leksakslådan, han har kastat maskerna och skrivit en >litterär utvecklingsroman», en faktisk och detaljerad
redogörelse för sina skriverier före
debuten, eller rättare sagt till den dag
år 1918, då något avgörande hände,
nämligen att Fr. Böök gav den unge
författaren sin uppmuntran. Mitt liv
var en dröm heter boken, och detta
drömliv var frän början ett liv i diktande, i fantasi. Han citerar och refererar mängder av pojkårens litterära
försök och betonar ideligen och med
rätta, hur valhänta, ofullgångna, ja
165
usla dessa övningar är, men framhåller också, till läsarens nödiga upplysning, deras dolda förtjänster som
trappsteg på vägen upp. I dessa dokument finns ingenting av mystik, men
däremot försäkrar Hedberg, att han
blev »mycket tidigt övertygad om att
Gud finns. Där förelåg ingen tvekan.
Jag visste deb. Eftersom Gud är allgod, måste det bästa vara att dö, att
komma till honom, ju förr dess hellre.
Men det vill inte människorna, inte
ens de fromma, fast de måste inse, att
jordelivet är ett straff. År 1912 blev
avgörande. I en uppgörelse från det
året heter det, att det finns stunder,
då människan glömmer sig själv och
vill sväva mot något högre. »Glömma
sig själv, det är det bästa en människa kan göra. Och det bästa man
kan önska en människa, det är att
kroppen och själen skiljs för evigt.»
Här skymtar den Hedbergska problematiken, skarpblicken för det själviska, för hätskheten och avunden,
och längtan till något ovanför, till
helheten, föreningen med det gudomliga. Leda och förtvivlan dominerade
under hans tonår, men kaos inom
honom ville inte förlösas till kosmos
i litterär gestalt. Samtidigt blev det
honom omöjligt att föras från drömmen tillbaka till verklighetens värld.
»Nu grundades uppfattningen att för
mej är det endast drömmen som är
verklig och har värde.» De politiska
händelserna med Varningsordet, bondetåget och världskriget gav ökad nä-
ring åt cynism och världsförakt.
»Man smutsas av att leva.» Nu kulminerade hans självkritik och självförakt. Det brändes på allvar. Där satt
han med sin trasiga själ och sina underkända manuskript. Om sig själv
kunde han inte skriva längre: »Ämnet
var utnött». I själva verket räddades
han genom en ny fiktion, där huvudpersonen inte längre var han själv
men där han ändå fick utlopp för sin
.··..~,
.’
166
indignation. Det blev romanen Den
siste karolinen och det var den som
Böök fick att bedöma. Den siste karolinen, som är avtryckt i den nya boken, är ett ofullgånget verk med en
konstruerad intrig, åtskilligt av romanschablon och berättad på gammaldags maner. Men här finns formuleringar av förbluffande kraft och
snärtighet, en förrnäga av snabb och
säker psykologisk iakttagelse och en
porträtteringskonst som är förvänande
mogen för att härröra från en artonåring. Det som alltjämt är levande i
boken är den festliga, ettriga satiren
av patentpatriotismen hos borgerskapet av 1917-18, då man citerade Heidenstam, anropade fädrens minne och
manade till sedlighet och fosterlandskärlek, allt i skräck för att behöva
minska på den egna levnadsstandarden. Det finns något av Nya rikets
fräs i den unge Hedbergs satir. Mitt
liv var en dröm är uppgörelse och
självbekännelse. Men det som bekänns
och avslöjas sker i citatets form. Meningen är, att man skall läsa mellan
raderna. Det är där det spännande
ligger. Olle Hedberg lägger fram dokumenten. Var så god och läs!
Gudstron är något självklart också
hos Bo Setterlind, även om hans bok
för året heter Pojken som trodde på
Djävulen. Huvudperson är sjuäringen
Tom, vilken kan sägas ha en viss likhet med Ludvig Nordströms Tomas
Lack, en vanlig grabb och ändå en
särling, fylld av ensamhetskänsla och
undran, trevande sig fram i en främmande värld och själv innesluten i
en värld som han är alldeles ensam
om. Tom är faderlös och hans mor
Augustin är en fattig änka, som sliter
för uppehället, sträv och barsk och
med en butter ömhet längst inne.
Tom kan inte upphöra att fundera
över sin okände far; fadersbristen är
tomheten inne i Tom. Under sitt sö-
kande möter han djävulen i gestalten
av fyllegubben Dubbel-Ful och det
sker på sopbacken, som Tom funnit
vara ett Eldorado, fullt av rikemansbarnens bortkastade men alltjämt användbara leksaker. Dubbel-Ful är samhällets avskräckande exempel, en
misslyckad och förkommen människa.
Men han visar sig vara den ende som
förstår Tom, den ende som ger honom
hopp i hans sökande och det sker,
när han leder honom fram till den
klara Helgonkällan. Tom upplever en
rad äventyr i sin småstad, som heter
Prästviken och är mycket lik Strängnäs, och fast äventyren är alldeles
vardagliga, har de något av sagans
skimmer över sig – barn lever ju
stundom i saga och verklighet på en
gång – och sagan blir till legend till
slut. Det sker då Tom häller på att
drunkna och räddas upp ur vattnet i
sista sekunden. Just då hans medvetande är i färd att slockna, tycker
han sig möta Gud själv, och Gud förkunnar, att han är den rätte fadern,
som ger den sanna fadersförtröstan.
Handlingen i boken rör sig från päsk
till pingst och det ger berättelsen en
både vårlig och religiös stämning,
men den stämningen har ingenting
av sentimentalitet eller rökelsedoft
över sig. Det som präglar boken är
en inre uppriktighet, en barnslig förvissning, en helt äkta naivitet. Och
så skall legender vara.
Ivar Lo-Johanssons Lyckan är inte
avsedd som en del av den självbiografiska sviten, men självbiografisk
är boken ändå och dessutom en bekännelse, i detta fall till den jordiska
lyckan. Boken handlar om hur han
ätervänder till Eklandet, barndomslandet, och hur han fått mod att göra
det, först med en älskad kvinna vid
sin sida. De döda, förfäderna, skulle
inte acceptera honom annars, de som
levt i generationer så nära jorden, så
nära det alstrande och växande och
fruktbärande. Ensam skulle han känna sig som en avbruten gren, en misstänkt löskerkarl. Nu är han som de,
ett par, och nu kan han anamma allt
det förlorade, det som en gång var
barndomens rike. Lyckan är en kärlekshymn till den Eros som kräver
kroppens och själens hela gemenskap, den är fylld av jubel och frisk
sinnlighet, och tillika är den något
av en ars amatoria med den saklighet
som alltid utmärker Lo-Johansson.
Till hans egenart hör också en iver
att spekulera, och spekulation finns
här i överflödande mått, t. ex. om dö-
dens övervinnande på medicinsk väg.
Lo-Johansson spekulerar och förkunnar, demonstrerar och undervisar,
men det är inte i dessa stycken boken har sitt värde utan i förf:s enkelt
realistiska, eller rättare artistiskt realistiska förmåga att fånga verklighetens alla stämningar med deras blandning av nuets och det förgångnas ingredienser. Han har en handens, ögats,
örats, ja näsans känslighet som ger
honom en sällsam förmåga att i nuet
uppliva barndomens värld: stigarna i
skogen, blommorna på ängen, de förfallna stugorna, källornas porl och
glittret över sommarviken. När han
berättar om det förgångna, blir hans
episka ådra förlöst, och till sist når
han en försoning också med slottsbaronen, eftersom fideikommissarierna nu är i underläge, och han känner en påtaglig besvikelse över att
Häringe slott innehas av en nyrik
potentat utan anor. Kärlekshistorien
mellan statarförfattaren och den
skånska friherrinnan slutar tragiskt.
Sommarparet skall aldrig kunna bli
ett led i den alstrandels fortgång, som
skett från släkte till släkte. Återkomsten blev en episod, lyckan ett
styckeverk. Men Lo-Johansson har än
en gång visat sin förmåga som stämningsskapande epiker, som skildrare
av den sörmländska sommaren och
av de människor som en gång här
13- 634842 Svensk Tidskrift H. 3 1963
167
levde, arbetade, älskade och dog och
slutligen jordades i den mark, som är
myllan också i hans berättarkonst.
R<Jman kallar också Erik Asklund
sin Bröderna i Klara men även den
är i lika hög grad en minnesbok, ett
självbiografiskt reportage från de
unga diktarnas bohemår, när 20-talet
gick över i 30-tal. Boken börjar med
en travesti på Hemsöbornas inledningsrader och på ett annat ställe
talas det om klockorna i Jacob som
sjöng och dånade: »det var en gammal förläggare som begrovs». Strindberg och Söderberg är förvisso Asklunds läromästare i fråga om stockholmsskildringen. Asklund har fint
sinne för stämningar och valörer, han
förenar poetisk känslighet med realistisk pregnans, han har det sanna
målarögat, den artistiska känsligheten. Centrum för romanen är Cafe
Cosmopolite på Vasagatan, där det
fanns utländska tidningar och där av
den anledningen det unga gardet samlades. Mittfiguren i kretsen är skalden
Fabian Fallin, alltså Ferlin, och han
uppträder här precis som han gick
och stod eller rättare satt eller step- ·
pade. Det vilar vänlighet och förstå-
else över minnesbilderna och de har
fått skärpa av en mängd autentiska
dokument, bl. a. ur gamla tidningslägg. Till slut tycker man dock, att
det vill bli litet för mycket av inbördes beundran och att anekdoterna
inte alltid har slagkraft i poängen,
men man tvivlar inte på sanningshalten i miljöskildringen och minnesbilden av kotteriandan bland de unga
försökarna som dessa år strävade mot
ett diktarnamn och av vilka många
också vann det.
Ett annat Stockholm träder fram i
Per Anders Fogelströms fortsättningsroman Barn av sin stad. Den är en
krönika från 80-talet till sekelskiftet
och samtidigt en familjeroman i gammal god stil. Änkan Lotten Nilsson
168
försörjer sin familj som tvätterska,
barnen växer npp och av dem får
Emilie huvudintresset. Hon blir anställd i en teknisk fabrik i Adolf Fredrik och måste dagligen gå den långa
och farliga vägen från Nytorget på
Söder, tidiga morgnar och sena kvällar med tio timmars arbete däremellan. När modern förolyckas, får hon
ta ansvaret för syskonen och även för
andra som tyr sig till henne. Den
kloka, uppoffrande och allvarliga
Emilie är den enda person i boken
som blir mer ingående skildrad. Hon
är en fattigvardagens hjältinna men
därför inte idealiserad; det sträva och
räddhågade hos henne betonas lika
starkt som det osjälviska och hjälpsamma. Hennes bror August har adopterats i handelssocieteten och han slits
mellan barndomshemmet och den nya
miljön, men denna inre kamp blir inte
särskilt ingående belyst. I stället får
Fogelström genom detta grepp tillfälle att skildra olika miljöer, vilket
också sker, då en yngre broder hamnar i ett konstnärsgäng vid Slussen.
Skedet är också innehållsrikt. Arbetarna börjar organisera sig under
Branting och demonstrerar i Liljansskogen, tomtjobbarna i den expanderande staden drabbas av griinderkrisen, Frälsningsarmim rycker in med
spel och fanor, brännvins-Smithen
har allehanda projekter för sig, Katarinahissen byggs och ängspårvagnarna införs, Albert Engström grundar Strix och Kväsarvalsen blir schlager och som kulmen kommer stockholmsutställningen och kungajullileet
1897. När det nya seklet rings in, hur
familjen Nilsson inte sina problem
lösta men utvecklingen har gått snabbt
och det tycks ljusna vid horisonten.
Det är inte underligt, att Fogelströms
romansvit vunnit sådan framgång.
Utom det att man här får en stockholmsskildring av stor sakkunskap
möter man konflikter som är vardagliga, påtagliga och allmängiltiga och
blir bekant med människor som är
tecknade med säkra konturer. Man
känner igen åtskilligt och man lever
sig in i ett förgånget, där människorna
och problemen i mycket var annorlunda men i grunden dock så lika
våra.
Att samhällsproblemen är annorlunda nu, kan man finna av Kurt Salomonsons skiljevägen – fast egentligen är det bara det att en gammal
härskarkast har ersatts av en ny.
Själva maktkampen är lika aktuell som
den alltid varit. Salomonson menar att
fackföreningsorganisationen nu blivit
den nye makthavaren, den där skapat en hierarki och en ortodoxi som
inte tål några kättare. Detta leder till
slavisk underkastelse, vilket i sin tur
åstadkommer likgiltighet, vilket till
slut gör livet tomt, grått och enahanda. Svarvaren Arnold Sundin får
arbete vid Blåforsens kraftverksbygge i närheten av den vita vinterstaden, som kan tänkas vara Skellefteå. Han visar sig vara skubbare,
dvs. har försummat föreningsavgiften
och blivit utesluten. Bakom detta ligger en lång historia. Sundin har opponerat mot en »frivillig» avgift till en
fallfärdig partitidning, och när man
inte på annat sätt fått bukt med honom, har man orättmätigt angivit honom för stöld. I Blåforsen blir han
misstänkliggjord och isolerad, och
eftersom anläggningsfirman är beroende av anbud från partiet, kan resultatet bara bli ett: en vacker dag
finns det tyvärr inte något arbete för
honom. Sundin har inte underkastat
sig och han tänker fortsätta sin väg,
när han i slutkapitlet vandrar mot
obekanta öden. Han skildras som en
glad och frejdig kämpe och dessutom
vinner han den vackra flickan på
marketenteriet, som inte gillar dem
som bara rabblar inlärda läxor från
Vatikanen på Norra Bantorget. Skiljel
vägen är alltså en anklagelse, så direkt
och så kraftig att dess material inte
kan få vara enbart fiktion, inte ens
enbart undantagsfall. Som roman och
fiktion är boken inte särskilt bra. Nästan nödtvunget blir figurerna tecknade i svart och vitt. Mot hjälten står
bovar av skilda uppenbarelseformer:
översittare, knölar, smilfinkar, ynkryggar. Hjälten äger hjältars renhå-
righet och begåvning: »En Linguaphonekurs i engelska tragglade han
sig igenom och inte utan resultat: han
kunde faktiskt både läsa och tala
språket» – den prestationen gör minsann inte vem som helst om. Däremot
är ett par gubbar från den gamla
kamptiden tecknade med säker hand,
och utmärkt har också atmosfären i
köldhålet Blåforsen återgivits, snö-
stormen och töhalkan utomhus, och
inomhus marketenteriets trista utfodring, barackernas otrivsel med kaffeskvättar och sura kläder och söndagarnas sega enahanda. I miljöskildringen visar Salomonson sin litterära
talang.
Problemet maktkollektiv contra den
enskilde behandlas också i Kai Henmarks kortroman En fallgrop som
noll. På Richelieus tid räknades enligt
Fridadikten en fallgrop som ingenting, därest någon trotsade statsrå-
songen och kardinalen. I romanen rör
det sig om den enkle Enok, som bor
samman med sin syster, vilken beskylls för lösaktighet. Pastorn befaller honom att köra bort systern. Enok
är kyrksam och fridsam, men han är
fäst vid systern och broderskärleken
bjuder honom att ta vara på henne.
Auktoriteten står mot kärleksbudet,
kravet på lydnad mot samvetets krav.
Enok kan inte lösa den knuten utan
går under. Henmark har ställt problemet tydligt och klart men det har behandlats med så mycket krumelurer,
utstofferingar och symbolfyllda drömmar, att själva den allvarliga frågan
169
riskerar att försvinna i alla irrgångarna. Ändå minns man Enok, där han
sitter i sitt vilsna grubbel och sina
tafatta försök att finna en lösning på
det olösliga.
En annan variation finner man i
Björn-Erik Höijers Vår kära stad. Här
står kampen mellan de besuttna borgarfamiljerna och folkrörelsernas
småborgerliga myller. Storhandlaren
Eugen Strand ligger på sitt yttersta
och vill tala med sin antagonist lumphandlaren Hammar. Så följer tillbakablickar, som belyser de tidigare
faserna av deras fiendskap, och däremellan scener från det närvarande.
Det mesta visar sig bestå av misshälligheter, missförstånd och privata
rancuner, som förstorats upp till en
kamp om makten i staden, där den
gamla överklassens välde hotas av
godtemplarloge, hemgård, friluftsområde och folkbildning. Höijer gör med
avsikt maktkampen så futtig som
möjlig, fylld av tjyvknep och små-
trassel, eftersom han vill åstadkomma
en satir över småstadens instängdhet
och självtillräcklighet. Men det märks,
att han inte är riktigt hemmastadd
i miljön. Den norrländska kuststad
han skildrar, har inte fått någon egen
profil och satiren håller sig på det
lågkomiska planet. Men här finns också scener med dramatisk verv, och
där kommer det Höijerska engagemanget till sin rätt.
Per Olof Sundman har varit en omsorgsfull registrator av svenskt samhällsliv, en noggrann iakttagare av
det faktiskt iakttagbara i den norrländska tätort som han gjort till sin
domän. Men i Expeditionen har han
slagit in på nya vägar. Läsningen av
Stanleys skildring av färden till
Emin pascha har lockat honom att
göra en fantasiresa in i ett tropiskt
fantasiland, allt dock skildrat med
den Sundmanska fakticiteten i fråga
om vapen, proviant, fördelning av
170
bördor, pristariffer vid byteshandel
etc. Expeditionen är också ett samhälle för sig, i urskogen långt mer
isolerat än något norrländskt skogssamhälle. Spänningen ligger inte
minst i frågan, hur pass hållbara beräkningarna är inför den oberäkneliga
exotiska verkligheten. Sundman har
denna gång inte låtit sin exakthet direkt stiga in i dikten, så som Swift
gjorde i Gulliver, utan han låter två
av expeditionens medlemmar omväxlande skriva var sitt kapitel, delvis om
samma händelser. Den ene är en officer av stram effektivitet, van att lyda
order, den andre en inföding av orientalisk visdom, tänkande i helt andra
banor än västerlänningarna. Båda ger
en bild av expeditionsledaren sir
John, och resultatet blir en karikatyr av explorern, avmätt, egenmäktig,
både inskränkt och handlingskraftig
och alltid oberäknelig på engelskt
maner. Sundman utrustar och startar
expeditionen, visar hur den är ledd
och hur den vandrar in i djungeln.
Där försvinner den och boken tar
slut. Skall det om Sundman behöva
sägas: han kunde icke sluta, blott
börja kunde han?
Som en social skildring skulle man
också kunna beteckna Lars Görlings
roman 491, eftersom fenomenet raggare här får sin fränaste och hänsynslösaste behandling hittills. Sju
tonårsynglingar placeras i ett rivningshus på Klarabergsgatan för att
tjänstgöra som objekt för sakligheten, ett ironiskt skildrat psykologiinstitut. Psykstuderanden Krister blir
deras husfar och han söker förstå och
vinna dem. Bokens jag, Nisse Rövarn,
har den högsta intelligenskvoten men
blir ingen ledare, därför att det är
den råa styrkan som dominerar i
gänget. Med snabba, säkra drag karakteriserar Görling pojkarna. De är
nu en gång utanförställda, samhället
är deras oförsonliga fiende, deras
enda möjliga tillvaro är den undre
världen. Man övertygas om att pojkarna känner, reagerar och talar precis så primitivt och rått som Görling
beskriver det, men han låter oss också
ana annat, t. ex. att den pojke som är
allra råast i käften, alltför tidigt har
fått se alltför mycket och egentligen
drivs av ett perverterat renhetsbehov.
Krister börjar nå kontakt med Nisse
och det artar sig till ett förtroende,
men villkoret för detta är absolut
ömsesidighet, absolut renhårighet. Här
är nyckeln till titeln 491, som hänsyftar på ordet om 70 gånger 7. Den
491: sta gången är den gången som
inte behöver bli förlåten. Romanen
blir psykologiskt fördjupad, när konflikten kommer igång på allvar. I ett
kvistigt fall ser sig Krister tvungen
att rådfråga sakligheten. Därmed har
han förrått förtroendet. I en besvikelse, som knappast når fullt medvetande, drivs Nisse till hämnd. Krister
förstår inte, vad han har förbrutit, och
söker på allt sätt försoning, ödmjukar sig, låter besjäla sig men ingenting
hjälper. Med raffinerad beräkning
uppspårar Nisse Kristers svaga punkter och med hjälp av den undre världens resurser låter han honom lida
ett otäckt och förnedrande nederlag.
Ändå har Nisse räknat fel. Hämnden
drabbar allra svårast en av kamraterna. Det svartnar för ögonen, när
boken slutar, och det är meningen.
Denna studie i det undermänskliga
är gjord med intensiv kraft. Känslokylan, övergivenheten, den meningslösa grymheten har unga mänskliga
drag, och vi inser att den värld som
här skildras, finns tätt inpå knutarna.
Det är det hemska.
Förtroendekrav contra härskarbegär har litterära anor också som äktenskapsproblem. Ulla Isaksson har
tagit upp det i De tvd saliga. En snart
pensionerad psykiater har inte klarat
ett självmordsfalL Var låg felet? Han
—
går igenom fallet på nytt. Det rör sig
om folie å deux, dvs. den sjuka parten i ett kärleksförhållande har överfört sina vanföreställningar på den
andra. Det var i detta fall kvinnan
som efter en kärleksfattig barndom,
hade utvecklats till en maktsjuk härskartyp, mannen däremot var vek och
mottaglig och båda hade funnit varandra i en pietistisk-erotisk livssyn,
som skilt dem från omvärlden, vilken
de inbillat sig vara fylld av förföljelse och spioneri. Allt detta framlägges i ett kliniskt material, som Ulla
Isaksson redovisar ordagrant med en
beundransvärd språklig skicklighet.
Läkaren, som är änkling, uppdagar
så småningom, att hans eget äktenskap har haft likartade problem. Efter
en lång, misantropisk ungkarlstid
hade han vunnit sin hustru, och i sin
föresats, att de tu skulle bli ett, hade
han egocentriskt, misstänksamt och
svartsjukt sökt behärska henne och
isolera dem båda. Allt detta blir klart
för honom av hennes dagböcker, som
han nu först tar del av. Han finner,
att den seger han trott sig ha vunnit,
varit ett nederlag. Läkarens fall ligger inom det normalas gränser men
tätt, tätt inpå det sjukligas. Problemet
kommer alltså att gälla frågan om
sjukt eller friskt i människors kärlek.
Här ligger bokens kärna och här visar
Ulla Isaksson sin förmåga att borra
djupt in. Konstruktionen i intrigfö-
ringen är påtaglig och människorna
snarast undantagsfall, men det är
själva två-hetens växelverkan som intresserat förf., denna växelverkan som
kan skänka lycka och som kan föröda.
Det ger spännkraften och intensiteten
åt denna roman.
I romanen Gift skildrar Bosse Gustafson ett äktenskap som förgiftats.
Mannen är en misslyckad ung diktare,
kvinnan är bibliotekarie och försörjer dem. Boken handlar om en semesterdag och är skriven i du-form: det
171
är han som duar sig själv. Vad som
uppdagas i berättelsen, är hur en misslyckad individ ser ut inuti. Boken är
en enda stor kverulans i självömkans
form. Mannen använder alla tillfällen
att försvara sitt misslyckande och
att kasta skulden på andra, främst
hustrun, vars gester, ord eller brist
på ord han blixtsnabbt utnyttjar som
anklagelser. Hans demonstrativa självplågerier, hans falska medgivanden
om sin oduglighet, hans ihåliga utbrott och nedriga tillvitelser har återgivits med en rent infam precision.
Det är Dödsdansen på nytt men utan
något försonligt »stryka över och gå
vidare».
De sistnämnda romanerna handlar
samtidigt om självkännedom, och det
temat återkommer i många böcker.
Att söka sin identitet kallas det numera. Sivar Arners Nätet handlar om
en man »i cellofan», en som är utanförstående, handlingsförlamad, utan
kontaktmöjligheter. Boken är komponerad som en tillbakablick. Som barn
har Nils Hage fått nys om vissa misstankar angående sin börd: hans mor
skulle vara en tjänsteflicka, hans far
är kanske inte hans riktige far men
kan tänkas ha orsakat hans riktiga
mors död. Detta är nätet omkring
honom. Hur skall denna tjänstekvinnans son kunna förete bevisning? Hur
skall han hämnas? Måste han hämnas?
Han tycker sig vara annorlunda än
andra, han känner sig osäker om sin
identitet. Arner följer denna inre
komplikation med analytisk och psykoanalytisk skicklighet men det konstruktiva i uppläggning och utförande
har han inte kunnat dölja. Nils blir
ett undersökningsobjekt, och det är
undersökningen av hur en människa
snärjer sig som är bokens tema. Arner visar, hur obetydligheter leder
till avvägar eller utvägar, hur begränsad vår synvidd är, hur föga vi är
medvetna om drivkrafterna inom oss.
172
För Hages del kommer befrielsen, när
han vinner sin flicka genom att besegra en rival, alltså genom en utåtriktad handling, och när han sedan i
äktenskapet tvingas till ansvar och
gemenskap. Nätet finns alltjämt kvar
men dess maskor snärjer inte längre.
Även om upplösningen inte har samma övertygelsens kraft som analysen
av konfliktsituationen, når Arner fram
till en positiv livssyn: vi är snärjda
på tusen sätt men vi kan få vårt mått
av lycka i kärlekens förtroendefullheL
Att identitetsproblemet är centralt
för Pär Rådström är väl bekant och
framgår också av hans Mordet. Läkarsonen George Bergman, som inte motsvarat förväntningarna utan blivit
trollkarl, alltså en illusionist som förvandlar verkligheten, och på äldre dar
försäljare av skämtartiklar, alltså medverkande i den verklighetsflyktande
nöjesbranschen, återvänder till sin
sörmländska fädernegård för att finna
sig själv eller förnya sig själv i det
gamlas hägn. Föräldrarna, den fordrande, tyste fadern och den bleklagda
modern, är döda men deras väsen lever ändå kvar i det utkylda, obebodda
husets alla skrymslen, och så upplivas
Georges minnen av hans betryckta, instängda barndom. »Jag som är världen och skuggorna». Men kan man
inte befria sig från skuggorna och gå
ut i världen? Barndomsrädslan sitter
djupare än så och det värsta är, att
den har skapat självmedlidande, sentimental självbespegling. George måste
mörda barnet inom sig, denne jämrande »Ömkanstiggare». Han utbrister:
»Jag vill vara utanför. Jag vet ingenting om vare sig trygghet eller otrygghet. Mitt behov av tröst är mycket
ringa.» Flanören reagerar här mot det
bekanta Dagermanska utropet. Han
menar, att den ängslan som nu är på
modet, »ligger som ett fett os över västerlandet. Det är inte synd om oss. Det
är ynkligt av oss.» George vill bli levande och frisk igen. Han möter en
gammal beskäftig tant, han går på
kyrkkaffe, han köper en kostym i
Flen och träffar en hejig skolkamrat,
allt berättat i små sketcher med Rådströms trolleriförmåga att alldeles
idiomatiskt och med kostligaste komik
återge vardagen. Men skildringen av
hur George dödar barnet inom sig och
vandrar bort, lättad och befriad, den
tror man inte riktigt på. Blir George
Bergman en alldeles ny George Bergman eller skall han försvinna ur tillvaron? Det finns en skymt av stilla
vemod över ;slutscenen. När George
talar om sin lättnad över att ingenting längre minnas, tillfogar han: »Jag
vet bara inte, vad jag ska använda den
lättnaden till.» En annan Bergman,
han med förnamnet Hjalmar, har talat
om »det skrämda barnet» längst inne
i oss. Ingen illusionist i världen lär
kunna trolla bort detta innersta, men
man kan leka leken att det går, och
det har Rådström gjort med det spirituella allvar som är honom eget.
Lars Gyllenstens novellsamling Desperados är sammanhållen av en livssyn som förklaras vara gnostisk och
epikureisk. »Om man bara inser, att
världen inte vill en något, med mindre
man ,själv befruktar den med sina
egna förväntningar och avsikter, så
är man fri.» Man skall inte engagera
sig och man skall låta andra tänka anIiprlunda. Nil admirari. Det är en
gammal livssyn med anknytning till
Stoa och sträckande sig till flanörerna. Novelierna som vill demonstrera
denna lära, består av spånor, utkast
och förstudier, inte alltid lätta att uttyda. Desperados blir kanske närmast
ett uttryck för det desperata i vår situation. Slumpen driver gäck med
oss: så i historien om den inspirerade musikern som på sin promenad
trampar på en padda och sedan bara
känner äckel. Vi blir rov för desperata riter: så i ritualoffret i TaskspeL
Vi driver det onda under idel falska
bortförklaringar: så i variationen av
Hans och Greta.
Identitetsproblemet återkommer i
Lars Gustafssons Följeslagarna, en
äventyrs- och reseroman i pikareskens
och Frank Hellers stil men egentligen
handlande om hur Per Grille, fil. lic.
i filosofi, skall få klarhet i frågan om
viljans frihet och jagets verklighet.
Han möter frestaren Hofring, som för
honom på äventyr ut i världen, ty
»det viktigaste som händer i världen,
är det som händer mellan själ och
värld». På kontinenten råkar han ut
för mångfaldiga och besynnerliga upplevelser, men vad han lär sig är egentligen bara, att världen och han själv
är oåtkomliga för varandra. Han får
erfara, att det är »en egendomlig och
högst förnedrande disproportion mellan människan och det som händer
henne». Viljans och jagets gåta blir
olöst. Han får veta, att både födelsen
och döden är slumpartade företeelser
och att den insikten kan ge trygghet.
Han får rådet att välja den svala vä-
gen: »Bli ballonguppfarare, utforska
etern, de vita höjderna» och låt jorden
försvinna som en prick. Han får uppmaningen att återvända, eftersom livet
är omöjligt: »Skaffa er en maka, odla
er trädgård, delta inte längre i denna
vilda jakt.» Det lönar sig inte att ävlas:
»för den som finner sig själv – han
finner ingenting annat än en ny
hunger». Resultatet blir alltså inte
mycket mer än Voltaires visdom från
Candide eller Lars Gustafssons eget
ödsliga spörjande från Ballongfararna.
Som äventyrsroman är boken ganska
slarvigt gjord med överhoppningar av
sådant som de ordinarie äventyrsförfattarna får lov att redovisa. Bäst är
den som reseroman och resonemangsroman. Resonemangen är livliga och
underhållande, präglade av sval, skeptisk livsvisdom; upplevelserna av de
europeiska miljöerna ges i snabba
173
glimtar och kommenteras med reflexioner, där förf:s fantasi och ordkonst får fritt utlopp.
Vem skulle fundera över sin identitet om inte Herkules vid skiljevägen?
Christian Stannows Herkules Arla har
begynnelseorden i Stiernhielms dikt
som titel, men huvudpersonen heter
verkligen Arla i tillnamn och Herkules i förnamn. Givetvis blir han frestad, och han väljer även sin väg till
skillnad från Stiernhielms. Herkules
är en student i färd med att fara ut
i världen i en tillhandlad begagnad
bil. Innan han reser, upplever han ett
besynnerligt äventyr med flickan Ditte
Dygd, sekreterare i SYND, vilket senare visar sig vara de svenska yngre
nudisternas damsektion. Det är Ditte
han jagar på sin äventyrsfyllda resa.
Han råkar i situationer, där han får
utstå svåra mödor, alldeles som mytens Herkules, och han möter kvinnor, som påminner om Ditte men
ändå inte riktigt är Ditte, allt skildrat
med rapp fart, stundom spexigt och
studentikost, stundom ömsint, någon
gång lyriskt. Där är nudisterna som
vill avskaffa sinnligheten, där är de
marscherande tyska jugend-scouterna,
där är turistorganisatörerna som
stressas av fritidsproblemen, där är
organisationen BRA som vill upprusta
moraliskt, och många andra med uppgift att krångla till livet. Så når han
Medelhavet, Afrodites hav, och i det
provensalska Arles blir han riktigt
herkulisk, för där tvingas han kämpa
i arenan med tjurar (vilka förvånande
nog sägas vara begåvade med hovar),
ja, han blir för-herkulisk, eftersom
han slår volt över tjuren, alldeles som
det avbildas på minoiska bägare. Till
slut finner han Ditte just som Venus
från Arles. Arlas arlesiska Ditte är
alltså den Havsskumborna själv, frö-
ken Dygd är Afrodite, den ursprungliga, den omedelbara, från all förkonstling frigjorda, som kan glädja,
·… }:
174
värma och lyckliggöra. Herkules Arla
har under sina irrfärder alldeles glömt
bort sina för.sta liftare, två licentiater
från Uppsala, som förnöjer sig med
att sittande i baksätet brevväxla med
varandra om romanens estetik. Något
liknande lär ha hänt i sinnevärlden,
och de båda grubblarna bildar en effektfull bakgrund till det ljuva sommarlandskap som bilen, utan att de
märker det, passerar på Herkules’ väg
till skönheten själv. Stannows bok är
en rolig och okynnig saga, berättad i
en frisk, nyansrik stil som passar precis till ämnet.
Till slut skall här nämnas en historisk roman, som är fylld av aktualitet,
Gunnar E. Sandgrens Fursten. Den
handlar om ryska krigsfångar i Sverige under det stora nordiska kriget
och är grundad på studier i detta av
fackhistorikerna föga utnyttjade ämne.
I korta, snabba, konturskarpa kapitel
och med en berättarkonst av koncentrerad, expressiv kraft skildrar Sandgren dessa de allra understa i samhället, dem som man sist tar hänsyn till
i bristens, nödens och pestens decennium, ty »kriget jagade, tillfångatog,
brukade våld, även där det inte fördes». Man får följa grupper av dessa
fångar under mödosamma transporter, träffa dem i baracker och arbetsläger, se dem förföljda under flyktförsök, vara med om en hemseglats,
varvid skeppet skjuts i sank då pesten bryter ut ombord, man finner dem
försmäkta i Marstrands fästning och
slutligen samlade på Visingsö, där provianten en dag tar slut och många
svälter ihjäl. Titelfiguren är en furste,
som fåfängt väntar bud från sin
härskare Meister, tsar ’Peter, och förslappas i likgiltighet. Klarare konturer har en rad andra gestalter. Sandgren har en utomordentlig förmåga
att med några drag teckna en karaktär, och just i den största nödens ögonblick kommer den innersta prägeln
fram: av rädsla och ångest, av religiös
fanatism, av hjälpsamhet och kamratlighet. Men först och sist driver dem
hemlängtan, drömmen om Ryssland,
om steppen, om floden Turitsa, om
hyddan med barnen och husdjuren.
De berättar också om allt det våld de
varit med om, ett outtömligt ämne, ty
»så länge liv är våld, finns det bara
en sorts berättelse». Varför visar sig
aldrig den barmhärtige Guden? Så
frågar en av fångarna, skeptikern
bland dem, men de andra sitter tysta.
Och i den tystnaden slutar boken.
I den svenska litteraturen under
1962 möter man mycket av sökande,
av rotlöshet och hemlöshet, av grubbel och längtan, men i ingen av årets
böcker kommer detta fram så gripande, så enkelt men samtidigt så direkt påtagligt som i Sandgrens skildring av dessa hopplöshetens människor för två och ett halvt sekel sedan.