Litteratur

LITTERATUR
NATIONALISTISKA OROSHÄRDAR
Många orsaker ha under senaste tiden
samverkat till att öka svenskarnas intresse för utrikespolitik. Framför allt,
naturligtvis, den politiska händelseutvecklingen i dess dramatiska och
oroande förlopp, men också det svenska näringslivets dynamiska expansion, som sprängt hinder och öppnat
nya möjligheter för svensk företagsamhet. Isoleringen har brutits; allt
flera svenskar förstå hur nära vi beröras av vad som sker ute i världen.
Det bör dock icke förgätas att en intensiv upplysningsverksamhet i press
och radio har mycket bidragit till att
skärpa uppmärksamheten för världshändelserna.
Bland dem som på detta område
gjort viktiga insatser förtjänar fil. dr
Arvid Fredborg att nämnas bland de
främsta. Som tidningskorrespondent
och flygande reporter och som författare till några mycket uppmärksammade böcker om Tyskland under och
efter det andra världskriget samlade
han meriter för det ansvarsfulla uppdrag, som han för en del år sedan fick
av ett antal svenska storindustriföretag att för deras räkning följa och bevaka de politiska händelserna ute i
världen och genom täta resor förskaffa
sig förstahandskunskaper om realiteter och stämningar, om makter och
människor i de länder, där svensk industri har intressen att bevaka. Få, om
ens någon, av våra dagars svenskar
har det varit förunnat att i så hög
grad som Fredborg kunna förvärva en
36- 624846 Svensk Tidskrift H.10 1962
Av fil. dr IVAR ANDERSON
på självsyn och direkta kontakter
grundad kunskap om det politiska lä-
get på skilda håll i världen. I ett nyss
utkommet arbete, Nationalistiska oroshärdar från Stilla havet till Atlanten
(Norstedts förlag; pris 29 kr.) har
Fredborg samlat erfarenheter och intryck från sina resor. Den är fylld av
ett mäktigt kunskapsstoff, som han behandlat med omsikt och skärpa, i en
levande och lättfattlig form. Han är
objektiv och saklig och kritisk där så
behövs, men icke onödigt polemisk.
Detta är utrikespolitisk upplysning av
hög klass, ett välkommet tillskott till
vår inte alltför rika litteratur på detta
område.
Ämnet för Fredborgs bok är nationalismen i dess nya, utomeuropeiska
upplaga. Hans tes att nationalismen är
en europeisk exportvara bygger på
förutsättningen att iden medvetet, i
ett bestämt syfte, överförts till kolonialländer och främmande intressesfä-
rer, vilket knappast kan påstås; snarare kan man väl tala om en andlig
smitta. Fredborgs tes är alltså för tillspetsad – om den nu skall uppfattas
som tes. Men att Europa och USA
måste lära sig att leva med nationalismen i asiatisk, afrikansk och latinamerikansk upplaga, det är den kalla
verkligheten. Då kräves det, som
Fredborg framhåller, bättre kunskaper
och noggrannare analys av situationen
i de utomeuropeiska länderna och vidare att den på sina håll kvardröjande mentaliteten från kolonialtiden un- 538
danröjes. Men detta räcker icke. Den
västliga världen måste övervinna kvardröjande nationalistiska tendenser hos
sig själv. Fredborg spårar sådana i
Tyskland, Italien, Österrike och Belgien samt i östblockets satellitstater.
För kommunisterna, vare sig av rysk
eller kinesisk kulör, är den moderna
nationalismen ett viktigt vapen i deras ideologiska och ekonomisk-politiska propaganda. Men det är ett tveeggat vapen – med tanke på de undertryckta nationerna bakom järnridån- och måste därför användas med
försiktighet. Det kan i framtiden lätt
vändas mot de kommunistiska makthavarna själva.
Men än så länge fungerar vapnet
väl, i synnerhet i den kedja av stater,
nya och gamla, mellan Stilla havet och
Atlanten, vilka betyda så mycket för
maktbalansen i världen och vilka nu
blivit nationalistiska oroshärdar. Den
första av dem är Indonesien. Fredborg ger en översiktlig redogörelse
för den utveckling som – under
starkt tryck från USA:s sida – förvandlat det holländska kolonialväldet
till en självständig stat. Denna är i
dag ett avskräckande exempel på hur
det går när en ny nation skall söka
styra sig själv efter en främmande
ideologi som inte passar den och som
egentligen ingen förstår. Trots all
främmande hjälp och alla ansträngningar att råda bot på korruption och
inflation fortsätter förfallet. Hur länge?
Tills armen förlorar tålamodet!
Den indiska nationalismen, som behandlas i nästa kapitel, tog sig i aktionen mot den portugisiska besittningen Goa uttryck som i hög grad
skadat Indiens anseende. Starka nationalistiska strömningar inom Indien,
framför allt på det språkliga området,
utgöra alltjämt centrifugala krafter,
som hota den nya statens enhet. Vad
skall komma när Nehru ej längre behärskar scenen? Hans hälsa är bräcklig och hans auktoritet har. minskats.
Kommer den nuvarande regimen att
bestå, eller måste man räkna med ett
ännu mera autoritärt system? Det är
frågor som inte bara beröra Indien
och Asien.
Fredborg behandlar ingående och
med rik exemplifiering den arabiska
nationalismen i dess olika uppenbarelseformer. Denna nationalism bygger icke på härstamning utan på språk
och kultur. Den största svagheten hos
Främre Orientens araber är benägenheten för demagogiska överdrifter, arrogant språk och känslotänkande som
ofta leder till en påfallande orealistisk bedömning av en politisk situation. Alltför gärna vädja arabiska politiker fortfarande till pöbeln. Oljefyndigheterna ha infört nya spänningsmoment. Konflikten mellan Bagdad och Kuwait har framför allt aktualiserat frågan om arabländernas finanser; Kuwait skulle, tack vare sina
oljerikedomar, ensamt kunna svara för
finansieringen av alla arabstaternas
utvecklingsarbeten. I Kairo ser man
avundsjukt på det lilla furstendömets
rikedomar, medan Egyptens ansträngningar att sätta landets jordbruk på
fötter handikappas av begränsade resurser. Detta är ett av Nassers problem; hans panarabiska politik har
enligt Fredborg givit magra resultat
men på det inre området har under
hans regim framsteg ~jorts som dock
hämmas av ekonc•m: · ’l svårigheter,
vilka inte bli mindre genom den socialistiska planhushållningen. Fredborg kan stödja sitt omdöme om Nasser och hans politik på personliga
sammanträffanden med den egyptiske
diktatorn, vars balansgång mellan öst
och väst och djärva utspel på olika
ft·onter lämnat stoff för både ett spännande journalistiskt reportage och för
seriösa kommentarer; Fredborg ger
oss bådadera. Även kapitlen om Persien och Turkiet har åtskilligt av inside information. Svagare är det sista
kapitlet om de nya staterna i nordvästra Afrika; läget i Algeriet var ännu
rätt oklart när Fredborg lade sista
handen vid sin bok.
Vid läsningen av Arvid Fredborgs
nya bok erinras man om att han är
en utmärkt talare, en driven föredragshållare, en van debattör. När
han inför ett uppmärksamt lyssnande
auditorium ledigt, ofta elegant, behandlar politiska och ekonomiska
spörsmål är det inte så noga med finslipningen av satserna. I de förmodligen ofta dikterade bokkapitlen finns
en del kvar av föredragsformen, utFÖRÄNDRINGENs VIND
Tio unga socialdemokratiska akademiker har under redaktion av Uppsalaföreningen Laboremus berikat den utrikespolitiska debatten med varsin
uppsats. De syftar till att ge ett »bidrag till bilden av vad en socialdemokratisk utrikespolitik har varit eller
vill vara».
Alla bidrag till den alltför lama utrikesdebatten i Sverige brukar ju mottas med tacksamhet – om inte av
andra så av ledarskribenterna. Man
kunde också ha väntat sig att den socialdemokratiska pressen hyllat sina
unga akademiska pionjärer. Det borde
ju vara tillfredsställande att se att
återväxten av ambassadörer och ulandsexperter är tryggad. Men nu har
det egendomliga inträffat att sedan
Tage Lindbom bröt med den socialdemokratiska ideologien i sin bok
»Efter Atlantis» har icke sädana skopor av ovett östs över socialdemokratiska författare – av den egna pres- 539
tryck och vändningar som inte göra
sig lika bra i skrift som i tal. Men
formen är här inte det väsentliga. Vad
som fängslar och imponerar i Fredborgs bok är förmågan att samla och
behärska ett väldigt material av fakta,
historiska och aktuella, och på grundval av detta analysera de verkliga
drivkrafterna i oroshärdarna från
Stilla havet till Atlanten. Boken är en
fängslande läsning och en kunskapskälla av bestående värde. Man torde
ofta få anledning att gå tillbaka till
den för att finna förklaring och kommentar till vad vi få uppleva under
den närmaste framtiden.
Av docent ERIK ANNERS
sen. Numera Aftonbladsredaktören
Kurt Samuelsson t. ex., som när han
så vill kan mobilisera en förfärande
formuleringskonst, har givit sina unga
partivänner en svidande avbasning –
mottagen med skrin av smärta i en
iosändarreplik i Aftonbladet från uppsatsernas förhoppningsfulla författare.
Efter att ha tagit del av deras författarprestation förstår man mer än
väl Kurt Samuelsson. Vad som avtecknar sig i de här och var tämligen
disparata utläggningarna är nämligen
en ovanligt obehaglig variant av den
tredje ståndpunkten. För all del, varianten är tillkommen i största välmening och uppsatserna präglas genomgående av ett starkt humanitärt
patos, som i och för sig är mycket
sympatiskt. Men det är ett patos, som
tar sig förbryllande ensidiga uttryck.
Författarna har inte nog starka ord
för att fördöma kolonialism och neo- -~—–~ –~-~—-
-..
..
————————————————————·
540
kolonialism även högst ordinära
handelsförbindelser mellan en tidigare
kolonialmakt och en f. d. koloni är i
deras ögon neokolonialism — men blir
märkligt överslätande i tonfallen när
de behandlar östblockets förhållanden, t. ex. Sovjetunionens behandling
av Ungern.
Förklaringen tycks vara att de uppfattar kapitalismen som en så både
moraliskt och ekonomiskt underlägsen
form för samhällets sociala och ekonomiska organisation, att ett högt pris
i blod, svett och tårar för socialismens förverkligande är berättigat.
Men detta är ju närmast en kommunistisk – eller rättare leninistisk
-ståndpunkt. Vad som givit kommunismen dess odiösa karaktär i alla
demokratiskt och humanitärt sinnade
människors ögon är just dess förakt
för det mänskliga lidandet och dess
hänsynslöshet i valet av medel. När
de unga socialdemokraterna hänfört
bekänner sig till frihet, jämlikhet och
broderskap är det tyvärr knappast
girondisterna man får i tankarna!
Om deras humanitära värderingar
är åtskilligt ensidiga är deras verklighetsuppfattning rent ut sagt stollig.
För liten lärdom har gjort dem rasande. I deras utläggningar avtecknar sig
en framtidsbild, där FN fått överstatliga befogenheter på det ekonomiska
området, där de ekonomiska relationerna mellan västerns industristater
och u-länderna inte längre besmutsas
av kapitalistiskt profitbegär utan där
en internationell planhushållning dirigerar industristaternas hjälpresurser
enligt principen åt var och en efter
behov.
Hur det skall gå till diskuteras inte
närmare. Här kan författarna naturligtvis skylla på bristande utrymme.
Men nog skall det bli intressant att se
hur de i framtiden skall kunna konkretisera sina reformprojekt på den
punkten. Vem skall t. ex. bestämma
behovens storleksordning och angelägenhetsgrad? Ett överstatligt FN?
Dominerat av vilka?
Med denna grundinställning är det
naturligt att författarna med avsky
vänder sig bort från det konservativa
och katolska Europa. Myrdal, Pålsson
och Ekström har sannerligen fått lärjungar, vars trosnit överträffar läromästarnas. Historielösheten, urarvagörelsen från den kristna västerländska idetradition, som fött även deras
eget sekulariserade humanitära patos,
gör också ett beklämmande intryck.
Bristen på orientering i verklighetens
värld motsvaras av en lika svårartad
vilsekommenhet i ideernas. Att ett
europeiskt enhetsverk, politiskt, ekonomiskt och kulturellt, är en nödvändighet om de europeiska folken skall
kunna göra sin insats för att utbreda fredens och folkförsoningens,
frihetens och rättssäkerhetens ideer
över världen, har alldeles undgått
dem. Att något avgörande och märkligt skett, när den tusenåriga motsättningen mellan Tyskland och Frankrike förbytts i samarbete, förstår de
inte heller.
I stället tycks de drömma om svenska insatser i u-länderna – låt vara
i marginalen, medger de – av en politisk betydelse och en ekonomisk omfattning, som skulle motsvara en stormakts resurser. De ser tydligen framför sig tallösa skaror av unga svenskar
ila ut i världen som humanitetens, teknikens och – får man förmoda – socialismens apostlar.
Man reagerar inför dessa vackra
fantasier med något av rörelse. överskattningen av Sveriges politiska och
ekonomiska betydelse påminner om
den nationalistiska hybris, som en
äldre konservativ generation under
det andra världskriget grundligt omvändes ifrån.
Sverige har redan gjort hedrande –
om än kvantitativt nödvändigtvis
blygsamma – insatser för u-länderna.
Låt oss hoppas att den stora mängden
väljare i vårt land går med på att
ställa större resurser till förfogande
för detta arbete. I så fall kan vi hoppas att inom ramen för den komman- 541
de europeiska gemenskapens insatser
på detta område kunna uträtta något
av verklig betydelse. Det är där de
stora möjligheterna väntar svensk ungdom – även när det gäller hjälpen
till u-länderna.