Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
NATIONALISM OCH INTERNATIONALisM
Strax före julen 1960, berättas det, avtäcktes i Havanna en enorm målning
som föreställde en kubansk variant av
de tre konungarnas hyllning till Jesusbarnet, fött i en typisk kubansk hydda.
De tre vise männen var Fidel Castro,
hans betrodde medhjälpare Che Guevara och som Balthasar den svarte generalstabschefen Juan Almeida. över
scenen strålade Betlehemsstjärnan, nu
dock i skepnad av Jose Martt, en av
de mest hyllade kubanska patrioterna
från 1800-talet. Många liknande exempel på en monumental nationalism hos
de nya staterna, särskilt de afroasiatiska som uppstått på revolutionär
eller halvrevolutionär väg, skulle kunna anföras. 1800-talet har kallats »nationalismens århundrade», vilket kan
vara rätt för Europas vidkommande.
Beteckningen torde dock för världen
i dess helhet, som bittert får vidkännas denna del av det europeiska arvet,
med än större rätt kunna appliceras
på vårt eget sekel, kanske med ett tilllägg, »nationalismens århundrade under internationalismens täckmantel».
Problemets brännande aktualitet gör
att man med särskilt intresse griper
sig an professor Torsten Gihls arbete
Om freden och säkerheten med underrubriken Nationalism och internationalism (Norstedts, 1962, pris
46: -). Arbetet är märkligt från
mänga synpunkter. Det utgör en briljant översikt över samspelet mellan
nationalistiska och internationalistiska
strävanden alltsedan antiken fram till
Av fil. lic. BIRGER HAGARD
våra dagar. Man vill endast beklaga
att översiktliga framställningar av ett
centralt problem är så pass sällsynta
på svenska språket. Samtidigt har författarens ambition att teckna helheten
och finna de olika utvecklingslinjerna
på ett utomordentligt sätt kunnat förenas med inträngande analyser på vissa områden, som intresserat honom
alldeles särskilt, t. ex. diskussionen
kring temat »kolonialism» och »antikolonialism». Därmed kan man också
knyta an till en annan aspekt som
fascinerar. »Om freden och säkerheten» är inte bara ett vetenskapligt arbete, skrivet av en av värt lands
främsta auktoriteter på folkrättens och
den internationella rättens område under senare tid. Vad som framför allt
gör det så levande är sammanbindningen mellan en djupgående historisk
lärdom och nuet. Den historiska
framställningen följs upp med mänga
exemplifieringar frän våra dagars förhållanden. Till detta kommer så författarens på strikt rättsliga grunder
motiverade avståndstagande från Förenta nationernas agerande vid vissa
tillfällen, ej minst i Katangafrågan.
Detta kommer till uttryck såväl i bokens förord som i en efterskrift. Därmed blir framställningen också ett
tungt vägande inlägg i den aktuella
politiska debatten.
Längt efter det att Pax Romana hade
upphört att vara en realitet kvarlevde
dock i Europa ett enhetsideaL Lät
vara att det visade sig omöjligt att
förverkliga den ·stora tanken om sacerdotium och imperium, som vart och
ett inom sitt område men samtidigt i
samverkan skulle sörja för kristenhetens välfärd. Under hela medeltiden
var dock det kristna enhetsidealet en
realitet för människorna. Och även sedan grunden lagts för de moderna nationalstaternas framväxande dröjde
det icke länge förrän nya utvägar söktes för att realisera drömmen om enhet och en viss internationell rättsordning. Gihl erinrar om de ideer som
i detta sammanhang presenterades av
en rad lärda. Redan i början av 1300-
talet tänkte sig Pierre Dubois, Filip
den Skönes rådgivare, ett förbund av
de europeiska makterna, såväl världsliga som andliga, dock under den
franS’ke kungens ledning och i syfte
att återerövra det heliga landet. Ett
liknande projekt framlades omkring
hundra år senare av den böhmiske
härskaren Georg Podiebrad, denna
gång med turkfaran i tankarna. Gihl
påminner också om att de kyrkliga
koncilierna under 1400-talets första
hälft kan sägas ha utgjort ett slags
europeiska riksdagar, där ej blott andliga utan även rent världsligt politiska
frågor ingående dryftades. Bland de
projekt som framkastades under de
följande århundradena nämner Gihl
Emeric Cruces och Sullys.
Efter Napoleonkrigen förbleknade
enhetstankarna. Ur ideer vilkas innehåll hämtats från företrädesvis Rousseau, Burke och Herder växte så små-
ningom den moderna nationalismen
fram med alla de ödesdigra konsekvenser den kom att föra med sig för
hela Europa. Alltjämt kunde dock jämvikten upprätthållas av »Le Concert
europeen» – det europeiska samförstånd som lades i dagen av stormakterna. överhuvudtaget ser Gihl tillbaka på 1800-talet som ett av de lyckligaste århundraden mänskligheten har
upplevt. Från 1815 till 1914 var Euro- 489
pa förskonat från några längre och
förhärjande krig. Det stora folkkriget
under tidsepoken utkämpades i Amerika.
Orsakerna till första världskrigets utbrott är Gihl som flertalet historiker före honom beredd att i första
rummet tillskriva en serie missförstånd och olyckliga tillfälligheter. Skall
någon skuldbörda likväl utdelas, bör
den enligt författaren främst tillfalla
det av nationalistiskt vanvett så starkt
förblindade Serbien som hade betydligt större delaktighet i Sarajevomordet än som var känt 1914. En av första
världskrigets allvarligaste konsekvenser var upplösningen av österrikeUngern, detta rike som var av så stor
betydelse för jämvikten i Europa och
därtill frambringare av en i sann mening europeisk kultur. Kring österrike-Ungern och dess betydelse dröjer
Torsten Gihl gärna och citerar med
välbehag de bekanta orden från 1848.
att om österrike-Ungern inte redan
funnits, hade man varit tvungen att
uppfinna det. Med rätta erinrar författaren om att de nationella framtidsdrömmar som de många folkslagen i
det forna kejsarriket hängav sig åt
efter dess sammanbrott icke i något
fall infriats. Med undantag av Österrike har samtliga delar av riket i våra_
dagar hamnat på den ofria sidan av
järnridån.
Det lyckliga tillståndet under 1800-
talet synes Gihl i första hand vara beredd att hänföra till tre faktorer: Le
Concert europeen, en inflytelserik och
strävsam borgarklass samt liberalismen. Inte minst gammalliberalismen
förhärligas i viss mån. Kanske ter sig
resonemangen på denna punkt särskilt svårförståeliga för en konservativ. Även med ögonen öppna för de
risker som varje schematisering för
med sig kan i detta sammanhang också erinras om att vi under 1800-talet
hade att göra med framför allt två
490
olika sidor av nationalismen, en konservativ och en liberal. Den liberala
v•ar revolutionär till sin prägel; den
knöt an till territoriet, språket och
fick under påverkan av darwinismen
också en biologisk anstrykning – rasmomentet fördes in i bilden. Denna
nationalism ingick på ett tidigt stadium en förening med liberalismen
och vände sig mot den bestående ordningen. Den kom att utgöra drivkraften bakom de nationena enhetssträ-
vandena i Tyskland och Italien. Den
konservativa sidan av nationalismen
åter kom i första hand att inriktas på
värnandet eller skapandet av en kulturell samhörighet samt på lojaliteten
mot det egna furstehuset. Denna nationalism utgjorde ett stöd för den bestående ordningen och kom till uttryck främst i de redan enade nationalstaterna, England och Frankrike.
På andl’a ställen däremot kom den
konservativa sidan av nationalismen
lätt i konflikt med den liberala. Kanske hade dessa distinktioner förtjänat
större uppmärksamhet från Gihl än
vad som blivit fallet.
Vad gäller de strävanden att åstadkomma fred och säkerhet som knutits
till FN är författaren pessimistisk och
hans dom blir hård. »Under det att det
.talas mera än någonsin om behovet av
internationell solidaritet och av att
den nationella suveräniteten upphä-
ves eller begränsas till förmån för en
internationell överorganisation som
skall sörja för fred och framåtskridande går utvecklingen i verkligheten mot internationell anarki.» I yrvaken nationalism hävdar de nya staterna sin suveränitet långt över de
gränser som medgivits av folkrätten
och använder FN för långtgående ingrepp i andra staters angelägenheter.
»FN har blivit en härd där efterkrigsårens nationalism rödglödgats, en klagomur, där även små och svaga stater räknat på gehör för anspråk som
de eljest aldrig tänkt sig att kunna
framställa. stadgans förbud mot användning av våld uppfattas som fribrev för att begå rättskränkningar
mot andra stater utan att riskera efterräkningar, ‘självbestämningsrätten’ har
lett till ett slags balkanisering av hela
världen, till uppkomsten av dussintals
stater med allt annat än stabiliserade
samhällsförhållanden, stater utan möjlighet att stå på egna ben, stater som
tillkommit under trycket av en hetsig
nationalism men ofta innefattar flera
‘nationaliteter’, skilda till språk, religion och kulturnivå men med stamfränder inom angränsande stater, stater som styrs av f. d. nationalistledare
som, oförmögna att inlösa de löften
om en lysande framtid de strödde omkring sig, söker avleda det allmänna
missnöjet genom aggressivitet mot
främmande makter.»
Kanske underskattar Gihl den insats som FN trots alla svagheter och
begångna orättfärdigheter likväl kan
göra i vissa situationer. Som i Kubakrisen ges det ändå en möjlighet för
en stormakt att maskera sin reträtt
genom att till FN överföra vissa medlande funktioner. FN:s blotta tillvaro
som permanent världspolitiskt diskussionsforum torde också på det hela
taget kunna betecknas som något positivt. Det skall dock medges att härifrån är steget oändligt långt till de
orealistiska förhoppningar som på sina
håll alltjämt fästes vid världsorganisationen. I Gihls på en ingående analys
grundade avståndstagande från FN:s
aktioner i Kongo och särskilt Katanga är det däremot lätt att instämma. slutsatserna av sitt resonemang i
detta avseende sammanfattar Gihl så-
lunda: »Den oberoende maktfaktorn
FN har utsikter till att bli ett nytt oroselement inom världspolitiken och en
mera påtaglig fara för freden än nå-
gon som man hittills haft anledning
att räkna med. Dessa framtidsutsikter
är icke fria fantasier, utan har stöd
av att FN i Kongo lyckats att med ett
mästerstycke av ideell konkurrens
bryta mot alla de grundläggande principerna i sin stadga: förbudet mot
våld och förbudet mot angrepp, förbudet mot inblandning i staternas
inre angelägenheter, skyldigheten att
främja nationernas självbestämningsrätt och skyldigheten att lösa alla tvister med fredliga medeb
Torsten Gihl hade ursprungligen för
avsikt att skriva en framställning om
Förenta nationerna, grundad på de
föreläsningar han på sin tid som professor i internationell rätt höll vid
Stockholms Högskola. Som så många
gånger sker svällde emellertid vad som
491
avsågs att bli en inledande historik
ut till ett självständigt arbete. En fortsättning kommer att följa, men, säger
författaren, FN har så långt avlägsnat
sig från sin ursprungliga målsättning,
att det skulle vara ren ironi att utge
arbetets andra del under dess avsedda titel »Fred och säkerhet genom
internationell organisation». Han erinrar om att Immanuel Kant på sin
tid hämtade titeln till sin bok »Zum
ewigen Frieden» från en skylt som
föreställde en kyrkogård. »Om freden
och säkerheten skall bero av Förenta
Nationerna lär det inte bli fred förrän
de två sista människorna på jorden
slagit ihjäl varandra», blir Torsten
Gihls slutomdöme.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner