Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
KONSERVATIV IDEPOLITIK. II
Fastän M a t s K i h l b e r g s och
D o n a l d S ö d e r l i n d s »Tvd studier i svensk konservatism» precis
som Elvanders avhandling om den
konservativa idedebatten förs fram
till just året 1922, kan man utan vidare säga att den förra i väsentliga
avseenden kompletterar den senare.
Kihlberg behandlar »Aktivismens huvudorgan Svensk Lösen», Söderlind
»Demokrati och parlamentarism i
svensk högerpress 1918-22». Tillsammans ger de en mycket intressant bild
av hur de ideströmningar som Elvander analyserar i sin avhandling satt
sin prägel på konservativ publicistik
under ett avgörande skede i svensk
samhällsutveckling, vid åren kring
det s. k. demokratiska genombrottet.
Kihlberg har otvivelaktigt haft den
tacksammaste uppgiften. Det stoff
han har att röra sig med är ingenting
mindre än fascinerande. Svensk Lö-
sen utgjorde under de två år, 1916-18,
den utkom, den djärvaste, personligaste, mest stridbara och mest stimulerande opinionsyttring som väl nå-
gonsin förekommit i svensk konservativ idedebatt. Det har förvisso inte varit Kihlbergs avsikt att söka åstadkomma något slags Ehrenrettung av
aktivisterna och deras meningsfränder. Men i realiteten har han gjort just
detta genom att bringa i erinran den
utomordentliga intellektuella livaktighet gränsande till fantasteri, det glö-
dande patriotiska patos och den frejAv GUNNAR UNGER
diga polemiska skicklighet som utmärkte kretsen kring Svensk Lösen.
I jämförelse med vad den presterade
förefaller det mesta i de följande
decenniernas konservativa idedebatt i
Sverige som tamt och torftigt. Kihlberg har med stor elegans och säkert
handlag genomfört sin analys av
Svensk Lösens innehåll och identifierat och grupperat de ganska heterogena bidragsgivarna.
Utgångspunkten för Svensk Lösen
var, kan man med viss rätt påstå, den
s. k. aktivistboken, som år 1915 utgavs anonymt under titeln »Sveriges
utrikespolitik i världskrigets belysning». Bland författarna var förutom
högernationalister som Rudolf Kjellen
och Adrian Molin även socialdemokrater som Otto Järte och Yngve
Larsson. Skriften väckte stor uppmärksamhet genom sitt krav på »modig uppslutning på Tysklands sida».
Hur denna formulering, som saknar
varje direkt motstycke i skriften i
övrigt, kommit att insmyga sig i företalet är något av en offentlig hemlighet. Det anses, och har av vederbörande i livstiden aldrig direkt bestritts, att frasen i fråga av Otto Järte
utan medförfattarnas hörande i sista
stund tillagts i revideret. På direkt
förfrågan har Järte muntligen meddelat att han inte kunde erinra sig
exakt hur det hela tillgått, men att
den mycket omskrivna passusen inte
borde tolkas som krav på ett militärt
ingripande på Tysklands sida, utan
uteslutande på en energisk svensk
diplomatisk aktion, framför allt i Rumänien, för att stödja östfronten. Förklaringen verkar måhända inte helt
övertygande och Järte blev i likhet
med sina socialdemokratiska med·
författare som bekant också utesluten
ur det ententevänliga socialdemokratiska partiet, till oskattbar båtnad för
högern och särskilt Svenska Dagbladet.
Väsentligare är emellertid att när
Svensk Lösen började utkomma tidskriftens huvudintresse inte så mycket var att stödja Tyskland, som fastmer att bidra till lösgörandet av Finland och därmed åt Sverige återförvärva en ledande ställning i Norden.
Det är Hjärnes älsklingstanke om
Sveriges mission i österled, som häri
kommer till uttryck och det blir
Hjärnes, snarare än Kjellens åskådning som sätter sin prägel på meningsyttringarna i Svensk Lösen.
Även för Järte, som blev en av Svensk
Lösens flitigaste och mest inspirerande medarbetare var en svensk
skandinavisk stormakt efter historisk
förebild det yttersta målet. Det gällde
att »knyta an vid Gustaf Adolfs livsverk, att se de ideer nytändas som
släcktes den blodiga juninatten vid
Poltava … och att tio är efter unionsbrottet visa våra nordiska bröder, att
Sverige vill göra bot för all svaghet
i det förflutna och inviga sig för de
framtida värv, som vänta det i Skandinavien.»
Initiativet till tidskriften togs av
Adrian Molin inom en tillfällig sammanslutning av yngre aktivister,
»Svensk Botten», som konstituerats i
medio av juli 1915 vid ett sammanträde. på Svenska stadsförbundet –
där Yngve Larsson var anställd. Molin lyckades finna förlagsmän, bl. a.
riksmarskalken förutv. utrikesministern Ludvig Douglas, och är 1916 bör- 537
jade Svensk Lösen utkomma med författaren Sven Lidman som redaktör.
Den blev emellertid snart nog en besvikelse för Molin, vars avsikter den
inte kom att motsvara. Han klagade
över att den blev ett organ »för akademisk Upsala-politik» – med andra
ord för Hjärnes i stället för Kjellens
ideer »icke den smidiga och hänsynslösa, för en bredare publik avsedda
veckotidning jag tänkt mig». Han drog
sig också snart nog ur hela företaget.
Att tidskriften inte fick någon folklig
förankring visas bäst av att upplagan
för 1918 låg vid ca 2 500 ex. varav
mindre än 300 prenumeranter, huvudsakligen ur officers-, ämbetsmannaoch akademiska kretsar. Bland kända
personer, som prenumererat på tidskriften, märks, meddelar Kihlberg,
Ernst Trygger, K. G. Westman, Axel
Wennersten, Johannes Hellner, Gustaf
Retzius och Gösta Mittag-Leffler samt
Bertil Malmberg och David Sprengel ( !) .
Kihlberg urskiljer tre huvudriktningar inom aktivismen. För den
första, som framträdde tidigast var,
skriver han, det bärande motivet känslan av frändskap och samhörighet
med Tyskland, politiskt och kulturellt, både i kampen mot Ryssland och
i konflikten med västmakterna. Där
äterfanns just Rudolf Kjel!en och
Adrian Molin samt till en början också
Otto Järte och Yngve Larsson. Den
andra huvudriktningen var mera moderat och utgjordes av yngre lärjungar
till Harald Hjärne anslutna till Heimdal i Uppsala och tidigare engagerade
i försvarsrörelsen och dess organ,
Vårdkasen, som nedlagts efter krigsutbrottet. Dess program upptog framför allt Finlands frigörelse och anknytning till Sverige och uppbars av
ett nationellt patos och en historisk
traditionalistisk statsuppfattning i
Hjärnes anda. Den tredje meningsriktningen rekryterades framför allt
538
av finländska aktivister, som sökt sin
tillflykt till Sverige och deras program var Finlands fullständiga frigörelse från Ryssland. De ansåg en
militär uppgörelse med Ryssland
ofrånkomlig och sökte stöd både i
Tyskland och Sverige. Det var de två
senare meningsriktningarna, som i
huvudsak skulle komma att sätta sin
prägel på Svensk Lösen.
Att betona och framhålla Sveriges
baltiska uppgifter främst i fråga om
Finland och Estland angav Sven Lidman 1918 som tidskriftens utrikespolitiska program och Nils Ahnlund
framhöll i en annan programartikel att
baltisk har vår politik varit sedan de
tider då vårt rike först började samlas. Sveket mot Finland under frihetskriget betecknades också – med
särskild skärpa av Harald Hjärnes
son Erland Hjärne – som en nationell vanära och ett moraliskt nederlag. I inrikespolitiskt hänseende betonades nödvändigheten av en stark
kungamakt. Såsom det ursprungliga
och högsta statsorganet var det kungadömets uppgift att ta ledningen i tider då rikets intressen stod på spel.
Folkviljans suveränitetsanspråk måste
vika för konungens historiskt grundade anspråk på ledarställningen.
Tankegången är Harald Hjärnes och
har givit eko så sent som i det
»andra borggårdstaleb. På det kulturpolitiska området hävdades ofta tämligen extrema åsikter framför allt av
Hjalmar Haraids och Johannes Kolmodin. .Även Fredrik Böök och Erik
Wellander var flitiga medarbetare.
Den senare drev främst en idepolitisk
polemik mot :.liberala slagord».
I sin sammanfattning betonar Kihlberg att Harald Hjärnes kultursyn,
inte Rudolf Kjellens extrema nationalism präglade tidskriften. Det centrala motivet i Svensk Lösen utgjorde kulturkampsperspektivet mot
öster. I den mån man kan tala om en
gemensam ideologi och ett gemensamt
program bestod det i denna historiskttraditionalistiska, storsvenska åskådning. Den var, säger Kihlberg, utmärkande för huvudredaktören Sven
Lidman, för de främsta medarbetarna
-Otto Järte, P. H. Norrmim, Hjalmar
Haralds, Erland Hjärne, Johannes Kolmodin och Nils Ahnlund – och den
intog en lika dominerande plats i tidskriftens sista nummer som i dess
första.
Mats Kihlberg har äran av att på
ett föredömligt sätt ha kartlagt den
otvivelaktigt mest spännande episoden i svensk konservativ idedebatt.
Donald Söderlinds uppgift har, som
tidigare antytts, varit betydligt otacksammare. I sin studie över »Demokrati och parlamentarism i svensk hö-
gerpress» har han fått bygga i huvudsak på ledarna i sju av de mest inflytelserika högertidningarna i Stockholm och landsorten plus Svensk
Tidskrift, och följden är att hela framställningen får en tämligen abstrakt
och anonym karaktär. Det är i nå-
gon mån som att analysera dikt utan
att känna diktaren. Den konkretion,
åskådlighet och framför allt det starka
personliga intresse både Elvander och
Kihlberg lyckas tillföra sina skildringar genom att sätta åsikterna i relation till individerna har Söderlind
nolens volens på det hela taget fått
avstå från. Det innebär naturligtvis
inte att hans uppsats skulle sakna intresse, men den erbjuder inte samma
stimulans som de båda andras mera
koncentrerade, överskådliga och
mänskligt levande redogörelser. Man
erfar alltför ofta lukten av damm och
mögel från gamla, gulnade tidningslägg, där man inte längre kan urskilja ansiktena bakom spalterna.
Men åtminstone i ett avseende är
söderlinds uppsats både lärorik och
tankeväckande. Högerpressen stred
vid tiden för den stora rösträttsreformens genomförande i det längsta mot
ett fullständigt förverkligande av demokratin och parlamentarismen; en
speciell frejdighet utmärker därvidlag Leon Ljunglunds Allehanda och
kanske något mera cverraskande Ivar
Andersons östgöta-Correspondenten.
Högern accepterade demokratiseringsprocessen under starkt yttre tvång.
Men av stor vikt var, som Söderlind
framhåller, att partiet självt deltog i
det slutliga arbetet på författningsuppgörelsen och att denna godkändes helt frivilligt – åtminstone formellt – från högerns sida. Därmed
följde för högerns del, har Gunnar
Heckscher påpekat, :.en ofrånkomlig
förpliktelse att lojalt arbeta inom demokratins ram». I de av Söderlind
undersökta högertidningarna är accepterandet av uppgörelsen ljumt och
halvhjärtat, ja ofta bemängt med bitter kritik, men där finns också, om
man får tro Söderlind, »vissa ansvarsoch lojalitetskänslor mot den överenskommelse som träffats». Den svenska högern är numera, som bekant,
fast förankrad inom såväl parlamentarismens som demokratins ram. Det
SPANSKAINBÖRDESKRIGET
En ny och mera objektiv syn på det
spanska inbördeskriget, dess förhistoria och maktkampen under krigsåren
ger oss den engelske författaren
H u g h T h o m a s i sitt över 700 sidor
stora arbete om »The Spanish Civil
War» (Eyre and Spottiswoode, London 1961, pris 42 sh.). Sina resultat
har Thomas nått genom en noggrann
genomgång av alla tillgängliga akter,
bl. a. de många handlingar om kriget
som ingår i det tyska utrikesministeriets arkiv. Han har också studerat
dagböckerna från kriget, besökt stridsområdena och inhämtat upplysningar
539
hindrar emellertid inte att den principiella kritik av parlamentarismen
och demokratin som Söderlind refererar ur den tidens högerpress snarare har ökat än minskat i aktualitet.
Och man får en känsla av att den
konservativa idedebatten i Sverige, sedan detta stora slag stod och förlorades, i stort sett har tynat bort av brist
på näring. Svensk Lösen, inspirerad
framför allt av Harald Hjärnes ideer,
representerade dess sista häftiga uppflammande, striden kring författningsreformen ändade med vad som nästan
kan sägas vara dess utslocknande. Vad
som sedan förekommit har med få
undantag varit mörker och tystnad.
Hela epoken mellan 1922 och nu har
förmodligen mindre att ge än bara de
två år då Svensk Lösen utkom. Svensk
högerpolitik har blivit avidealiserad,
eller om man så vill desillusionerad.
Det underlättar förmodligen ett smidigt praktiskt-politiskt samarbete med
övriga demokratiska partier inom
folkhemmets murar, i välfärdsstatens
hägn. Men det underlättar knappast
en renässans för de konservativa ideerna i vårt land.
Av fil. dr ALF ÅBERG
av krigsdeltagare – det är ett överväldigande antal kända och obekanta
personer från båda sidor han tackar
i förordet. Boken är inte begränsad
enbart till spanska förhållanden: man
får i den goda inblickar i allmän europeisk politik under åren 1936-1938.
Till detta kommer att boken inte bara
har perspektiv och balans utan också
är livfullt skriven. Man läser den som
en dramatisk skildring av en stor
tragedi i historiskt perspektiv.
Thomas ger en bred framställning
av Spaniens historia efter kung Alfons
XIII:s fall år 1931 och skingrar på ett
540
övertygande sätt den ännu rådande
uppfattningen att republiken skulle ha
uppburits av någon samlad folkopinion i Spanien. Ett faktum är att monarkien hade majoritet i landet ännu
efter kommunalvalen i april 1931. Det
hade under sådana omständigheter
varit politiskt klokt att låta den nya
republikanska konstitutionen få ett så
brett folkligt underlag som möjligt. Så
skedde dock inte. De radikala och socialistiska politiker, som skrev konstitutionen, gjorde den till ett i hög
grad kontroversiellt dokument genom
att identifiera republiken med sin
trångt partipolitiska syn.
Spanien har alltid varit ett övervä-
gande katolskt land. Genom att förse
konstitutionen med starkt antiklerikala bestämmelser misstänkliggjorde
de nya politikerna sin konstitution
hos alla troende katoliker och tvingade
dem in i opposition mot republiken.
Det var, konstaterar Thomas, en politisk dårskap, för vilken huvudansvaret tycks falla på Manuel Azana, regeringens ledande man. Det var inte
bara kyrkan som drevs till motstånd
mot den nya regimen. Med hjälp av
en militärkupp hade republikanerna
kommit till makten, men det dröjde
inte länge, förrän det uppstod kontroverser mellan dem och armen. På militärt håll ogillade man särskilt den
federala uppbyggnad som staten fick
med autonoma styrelser i både Katalonien och de baskiska provinserna.
Också stora vänstergrupper opponerade mot konstitutionen, som de ansåg alltför borgerlig. Anarkisterna,
som hade en och en halv miljon anhängare, stod beredda att bekämpa
regimen med strejker och pistoler. Det
var sålunda under dystra premisser
som republiken kom till, Bara en minoritet av centerpolitiker och intellektuella radikaler var beredd att helhjärtat stödja den.
Republikens femåriga historia blev
också en serie av uppror. Det började
med general Sanjurjos »pronunciamiento» i Sevilla hösten 1932 – hans
upprorsförsök var så mycket allvarligare, som han varit den som lett revolten mot kungamakten ett år tidigare. Hösten 1934 följde det våldsamma gruvarbetarupproret i Katalonien och Asturien – det slogs ner av
general Franco i spetsen för främlingslegionärer och marockaner, som
inkallades av regeringen. De år som
följde var en ständig tillbakagång i
kaos, våld och mord, säger Thomas.
Landet delades upp i två stora grupper. Den ena var nationalfronten, som
bestod av skilda katolska, borgerliga
och liberala partier. Till dem hörde
några tusen falangister, som gjorde sig
skyldiga till svåra våldsdåd och var
en svår belastning för fronten. Den
andra gruppen var folkfronten, som
bestod av så skilda grupper som radikaler, socialister och kommunister.
Mellan dem stod en mindre grupp
centermän, som var republiken trogna
men inte kunde skydda den mot våldet.
Thomas ger en skakande skildring
av inbördeskrigets utbrott. Han lägger den huvudsakliga skulden för upproret på generalerna och falangen, som
nära samarbetade, men konstaterar
samtidigt att republiken redan fallit,
därför att den saknade stöd till höger
och vänster. Ett stort ansvar faller
också på den lagliga regeringen, som
inte tillräckligt reagerade mot de fruktansvärda våldsdåd som begicks också
på den republikanska sidan under krigets inledningsskede. Antalet mördade
borgerliga och klerikala personer uppskattar han till över 85 000- eller närmare en sjättedel av alla dem som dog
under kriget.
Inbördeskriget utlöste en europeisk
kris. Medan England och Frankrike
bedrev en noninterventionspolitik, som
främst var tlll nackdel för Madridregeringen, stod andra länder beredda
att aktivt ingripa. Sovjetunionen stödde
regeringssidan, medan Franco fick
hjälp av Tyskland, Italien och Portugal. En stor vikt lägger Thomas vid
kriget i norr mot baskerna. Deras öde
blev fruktansvärt tragiskt, de förlorade
sin politiska och religiösa självstyrelse och led ohyggliga förluster mot
främlingslegionärerna. Guernicatragedien anser Thomas vara ett dåd av
det tyska flygvapnet, som ville pröva
sina nya förstörelsemetoder – hans
åsikt förefaller väl grundad.
Med Madrids fall var kriget slut.
Thomas lämnar också goda informaTill redaktionen insänd litteratur:
Lorentz Bolin: Ekonomi och skönhet
i landskapet. LT:s förlag. 24: -,
inb. 29: 50.
Josef Edström: August Wijkander. Vetenskapsmannen, kommunalmannen,
riksdagsmannen. 18: -. ( = Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälles Handlingar, Sjätte
följden Ser. A. Band 7 nr 1.)
541
tioner om de ledande personerna.
Främst dröjer han vid de huvudagerande: Azana – den landsflyktige,
antiklerikale presidenten, som återvände till den katolska kyrkan före
sin död – och generalen Franco, som
i det längsta tvekade att ställa sig i
spetsen för upproret. Thomas anser
att Franco är större som politisk än
som militär begåvning. Genom en
blandning av tålamod, envishet och
försiktighet undvek han att binda sig
alltför hårt vid de tyska intressena
och undgick därför att dragas med i
Tysklands fall.
Gunnar Ericsson- EWK: Nytt från
gamla Svitjod. LT:s förlag. 14: 50.
Staffan Högberg: Kungl. Patriotiska
Sällskapets Historia. Norstedts.
40:-.
Sixten Jonsson- Nils Linnman: Fågelmyren. LT:s förlag 29: 50.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner