Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
STRÖMNINGAR I DEN RELIGIÖSA LITTERATUREN
1936-1937
Den som söker överblicka, vad den gångna boksäsongen skänkt oss
av svenska original eller märkligare översättningar med religiöst
innehåll, torde snart finna, att det i mycket påfallande omfattning är
kyrkan eller de religiösa samfunden och rörelserna, som behandlas
eller själva utsända sina paroller. Man tycks inte längre skriva
böcker för religiösa individualister – naturligtvis därför att sådana
bli allt sällsyntare. Åven vissa ämnesgrupper, som för några år sedan
hade högkonjunktur, såsom studier i själslivet eller kristendomens
förhållande till livstro, psykoanalys eller kulturliv, träda numera i
skuggan. Det kollektiva draget i tiden har helt naturligt satt spår
också i de religiösa böckerna.
Men vid sidan härav kan det konstateras, att man i den aktuella
litteraturen i anmärkningsvärd grad predikar reformer och förnyelse.
I synnerhet gäller kanske detta de författare, som skriva direkt om
den svenska folkkyrkan, men även oxfordalstren gå ju i denna riktning. Vid den överblick av viktigare religiös litteratur från hösten
1936 och våren 1937, som här skall företagas, komma vi därför att
mönstra de olika fraktionerna och grupperna i ljuset av några representativa arbeten från dem själva och ge därvid framför allt akt på
det nya som bjudes och kräves.
Som utgångspunkt för detta syfte lämpar sig utmärkt ett litet häfte
av Axel Melin: Vägar till kyrklig förnyelse. Det ingår i
en ny beaktansvärd serie »Skrifter i teologiska och kyrkliga ämnen»,
som till ett pris av mellan 60 öre och l kr. utges av Gleerups förlag.
Melin söker karakterisera och värdesätta fem olika »vägar», som han
med en aning pressade och icke alltid fullt genomskinliga namn kallar »Det rörliga Ordets väg» (frivilliga församlingsarbetet och ungkyrkligheten), »Det renodlade Ordets väg» (gammalkyrkligheten),
»Det substantierade Ordets väg» (högkyrkligheten), »Det beskurna
Ordets väg» (reformförbundet) och »Det personifierade Ordets väg»
(oxfordrörelsen). Det är uppenbart, att förf. för sin del vill gå den
förstnämnda vägen. Gent emot den gammalkyrkliga invändningen,
att kyrkans frivilliga arbete är av ondo och att ingen värre prästtyp
kan tänkas än den, som härjar omkring på allsköns sammankomster
utan att få tid till bön och meditation, hävdar Melin, att denna typ
är sällsynt i verkligheten och att kyrkan aldrig får försumma sin
uppsökande plikt. Något lösligt infogar förf. h~ir sin redan mycket
omdebatterade önskan, att gudstjänster icke – till förfång för kyrkobesöken – må utsändas i radio under högmässotid, och övergår sedan
506
Litteratur
till en analys av högkyrkligheten, reformförbundsrörelsen och grupprörelsen, där de två förstnämnda bli mest kritiskt bedömda.
Låt oss nu se efter vad de olika aktuella rörelserna själva givit för
bidrag till årets bokflod.
Ett av de tyngst vägande arbetena är utan tvivel teckningen av
ungkyrklighetens historia, sådan vi fått den i Olle Nystedts F r å n
s t u d e n t k o r s t å g e t t i l l S i g t u n a s t i f t e l s e n – en både
reklammässigt och sakligt ganska dålig titel, som lägger den missuppfattningen nära, att Sigtunastiftelsen skulle vara rörelsens mål
och huvudresultat. Att så icke är fallet framgår emellertid av de
sista tio sidorna i den egentliga framställningen, där förf. på ett
klart, konkret och allsidigt sätt besvarar frågan: »Vad har det egentligen blivit av den ungkyrkliga rörelsen?» Dessa sidor borde licisas
av var och en som vill kritisera eller bagatellisera denna rörelse, som
mer än de flesta andra sprungit direkt ur lutherdomens och den
svenska folkkyrkans hjärtetankar.
Bokens innehåll är övervtigande krönikeartat. Efter en teckning av
bakgrunden i kyrka och teologi leder oss förf. fram genom det första
korståget 1909 och dess omfattande förberedelser, grundarrdet av
Kyrkliga frivilligkåren och tidskriften »Vår Lösen», arbetet bland
olika folkklasser och yrkesgrupper, pansarbåtsinsamlingen, grundHiggningen av Sigtunastiftelsen. Boken iir i första hand en materialsamling. Huvudvikten ligger på de dokument av mer eller mindre
personlig art som förf. publicerar, och de ställa utom allt tvivel, att
ungkyrkligheten verkligen var en religiös och kyrklig väckelse, icke
bara en kyrkapolitisk aktion, som man än i dag får höra. Mera tveksam blir man, om inte rörelsen har vissa brister i fråga om det sociala
intresset. Det är i varje fall synnerligen intressant att läsa om motsättningarna mellan Eklund och Billing å ena sidan och Söderblom
och Lutteman å den andra. Om ledaren, Manfred Björkquist, så små-
ningom dragits alltmer över på de senares sociala linje, synas många
av männen i ledet däremot i förkunnelse och praktik ha gått den
andra vägen.
Nystedt berättar kunnigt och medryckande, och boken har förblivande värde för kunskapen om detta avsnitt av svensk kyrkohistoria. Den saknar väl icke formella och reella brister. En svaghet
av det förra slaget är frånvaron av närmare källhänvisningar för det
omfattande primiirmaterialet. Egendomligt är vidare att år 1936 publicera en 1929 hållen minnesteckning över bortgångna kamrater utan
att föra den vidare, då dock många av rörelsens förgrundsgestalter
avlidit under mellantiden. Ett bättre hiinsynstagande till den sparsamma litteraturen om ungkyrkligheten, ev. en förteckning över
denna, skulle inte heller skadat i ett standardverk av denna typ.
Förefintligheten av ett personregister skall däremot tacksamt erkännas.
I fråga om innehållet måste man ju minnas, att det är svårt för en
medkämpe att skriva objektivt om sin egen falang. I huvudsak torde
Nystedt ha lyckats. Av den diskussion, som boken redan viickt, synes
507
Litteratur
dock framgå, att han bedömt läget vid ungkyrklighetens framträ-
dande för mörkt och förenklat motsättningen mellan de frikyrkliga
och de ungkyrkliga i Uppsala 1911 och i samband därmed yttrat sig
onödigt hårt om de förra. Icke minst framgår detta vid en jämförelse
med den förnämliga festskrift, T ä n k t o c h t i m a t, som den frikyrkliga studentföreningen utgivit till sitt 25-årsjubileum i år. Här
tecknar prof. G. W estin det religiösa och kyrkliga läget vid seklets
början och fil. lic. Manne Eriksson skriver opartiskt och fint föreningens historia.
Ett nyttigt komplement till Nystedts framställning på dessa och
andra punkter utgör Hilding Pleijels skrift U n g k y r k o r ö r e l s e n
i Sv e r i g e i Gleerups serie. Värdefullt är här jämförelsen med den
gamla engelska oxfordrörelsen, påvisandet av det svensk-lutherska
draget i rörelsen och ställningstagandet till en del av litteraturen i
ämnet. På annat sätt kompletteras Nystedts bok av den minnesskrift
K r i n g k o r s e t o c h k y r k a n, som Kyrkliga frivilligkåren i
Lund utgivit till sitt 25-årsjubileum. Pastor Ernst Frostin tecknar
den senare historien, fyndigt erinrande om att Lunds Frivilligkår
liksom den gamla oxfordrörelsen har sin Newman – prof. Ernst
Newman, som nu i 8 år, även efter förflyttningen till Abo, varit dess
ledare. Denne har ock givit ett par bidrag till minnesskriften, som i
sin helhet är en nyttig påminnelse om att ungkyrkliga tankar och
arbetsformer sedan länge äro spridda också bland lundensiska studenter och präster.
Utom från frikyrkligt håll har den starkaste kritiken mot ungkyrkligheten städse kommit från gammallcyrkligheten, den svårbestämbara storhet, ofta med schartauanskt inslag, som Melin kallade »Det
renodlade Ordets väg». En god framställning av denna kyrkosyn ha
vi i W alfrid Hedins broschyr Sv e n s k k r i s t e n d o m. Denna lmrakteriseras av förf. såsom evangelisk-luthersk samvetskristendom
med kallelsetrohet och högtidlighet som särmärken. Därom är ej
mycket att säga. Men man får vidare veta, att denna kristendom
egentligen endast trivs i hem, skola och kyrka, och utifrån denna
premiss fördömes sedan allt frivilligt kyrkligt arbete, såsom ungdomsverksamhet, socialt arbete, ja t. o. m. söndagsskola; Luthers ord,
att »kyrkan är modern som föder och fostrar sina barn», får hos
Hedin det sällsamma tillägget: »och håller sig hemma». Betecknande för denna typ av präster, som med osvikligt nit sköta sin förkunnelse, konfirmandundervisning och övriga obligatoriska åligganden men icke på minsta sätt söka nå dem som icke självmant uppsöka
dem eller deras kyrka, är också följande yttrande: >>Ordet skall vara
i rörelse men icke när som helst och hur som helst blott för att nå.>>
Till denna typ torde man på visst sätt också ha att räkna en kyrklig
polemiker av delvis annat snitt, John Nilsson, som nyligen utgivit en
essaysamling K r i s o c h k r i s t e n d o m. Huvudtesen är här som
hos Hedin, att en kyrklig förnyelse betyder en återgång till >>fädernas
arv>>, till den kärnsunda svenska kristendomstypen, helst av 1600-talsmodell. Väl har Nilsson en helt annan inshillning än Hedin till
508
Litteratur
många sidor av nyare kyrklig verksamhet, men redan på andra textsidan möta speglosor om konferenserna, dit »världsliga och andliga
ledare resa, så fort flygmaskinerna och kurirtågen kunna bära dem».
överhuvud älskar förf. att svartmåla vår tids kultur, kyrka och
strömningar och så förklara, att det enda som kan ge kristendomen
dess surdegskraft tillbaka, är »budets pånyttfödelse». Det lagiska,
halvt gammaltestamentliga draget i denna kyrkokritik är allom
uppenbart och för förf. själv medvetet: »Varje verklig väckelse började kring J ohannes Döparen.»
Stilistiskt sett hör .Tohn Nilsson till våra yppersta kyrkliga skribenter. Ibland faller han dock för frestelsen att dra till med alltför
mustiga överdrifter eller hopa alltför klatschiga uttryck. »Myllan
har vår Herre gjort, men asfalten är långt från Guds rike. Allt som
växer på rot, växer under Guds ögon, men stenöknens hemlöshet liknar den förlorade sonens främmande land», uttalar han på tal om
hembygdsrörelsen – den enda av »nutidens unga rörelser», som han
har något till övers för, sedan nykterhetsrörelsen »ersatt tron med
blodprovet». Men även den läsare, som retar sig en smula på ett och
annat, får i denna bok något av det viktigaste man kan önska av
dylik litteratur: impulser att tänka.
Sådana impulser synas däremot mindre önskvärda inom den tredje
»viigem, den ritualistiskt och sakramentalt färgade hö_qkyrklighet,
som har sin ledare i d:r Gunnar Rosendal i Osby. Med sin bok »Kyrklig förnyelse» kastade han för två år sedan ut en brandfackla bland
pricistcrna, av vilka en del, trötta på slentrian och relativism i kyrkan,
följde honom som en profet för bekännelsetro, liturgisk, hierarkisk
och sakramental förnyelse, under det att det stora flertalet av olika
skäl ställde sig striingt avvisande. Den debatt i skrifter och tidskrifter, som blivit en följd av Rosendals synnerligen häftiga angrepp på
det bestående kyrkolivet och hans positiva reformförslag, torde ha
varit till stor nytta för kyrkan genom att tvinga präster och lekmän
att besinna sig på de bibliska och lutherska grundvalarna för sm
åskådning.
Från ett eget förlag, Pro Ecclesia, har denna rörelse under det
här behandlade bokåret utsänt talrika strids-, upplysnings- och uppbyggelseskrifter. Den mest betydande är E n s v e n s k K y r k op o s t i l l a med predikningar över alla kyrkoårets sön- och helgdagar
och därtill de i vår kyrka avskaffade apostladagarna. Då jag samtidigt behandlar denna postilla och den högkyrkliga förkunnelsen
överhuvud i en artikel under strecket i Svenska Dagbladet, måste jag
här inskränka mig till att hänvisa till den. Riktningens liturgiska
program framträder, jämte mycken nyttig historisk kunskap om vår
mässa, i Harald Anderssons O m g u d s t j ä n s tl i g a b r u k o c h
c e r e m o n i e r, en intressant och läsvärd bok, medan Artur H. Anderberg torrt och partiskt i sin U r s v e n s k a k y r k a n s b c k ä nn c l s e s k r i f t e r o c h l a g a r drar fram sådana lösryckta citat,
som tyckas honom stödja riktningens ideer. En slags kyrklig kalender, K y r k a n s å r 19 3 7, vänder sig i propagandasyfte huvudsak- 509
Litteratur
ligen till lekmännen. Innehållet är mycket blandat. Rosendal själv
skriver som alltid fyndigt, rappt och utmanande, andra snällt och
oförargligt, några värdefullt utredande. Med förvåning hör man
skomakaren Nilsson i Osby i strid mot all aktningsvärd exegetik förklara, att Mattens’ och Lukas’ äro våra äldsta evangelier.
Vida mindre aktualitetsintresse i den kyrkliga och religiösa tankevärlden (i dagspress och allmän opinion är det väl annorlunda på
grund av Glimåkra- och Skepparslövsepisoderna) har den riktning,
vars stora namn var den nyligen bortgångne prof. Em. Linderholm
och som har sitt hem i Sveriges religiösa reformförbund. Det så vitt
jag vet enda bidraget till årets bokflod från detta håll är ett i flera avseenden obetydligt häfte av d:r Gustaf Brandt med titeln K r i s t e n
religion och kyrka i n u tiden. Utan nämnvärd originalitet
i utformningen upprepas här de gamla önskemålen, grundade på sekelskiftets uppfattning av kristendomens väsen. Brandt vill tillbaka
till »en renad, förenklad, kristen tro, Jesu religion i anda och sanning». Därför bort med många bibeltexters »verklighetsfrämmande,
ur den personliga sanningens synpunkt obrukbara beståndsdelar»,
bort med böner till Kristus, ty »varje Jesustillbedjan strider mot
Jesu evangelium», bort med »de sakramentala ordalagen vid nattvardsdistributionen» och mycket annat, som strider mot de »omistliga
kraftkällorna: bibel, samvete och förnuft».
Det vilar något av rörande tragik över denna reformkristendom.
Den tror sig vara före sin tid och är i stället både teologiskt och kyrkligt efter. Man kan mycket väl om den använda de ord, som Brandt
brukar om kyrkan i gemen: »Den som något följt den träget arbetande teologiska vetenskapen, förvånar sig bara över en sak, nämligen att så föga av dess icke sällan revolutionerande insatser komma
till uttryck i kristendomsuppfattningen.» Att riktningen är en eftertrupp hindrar emellertid inte, att den kan och bör få fylla en sådans
nyttiga uppgift: att sörja för dem, som av en eller annan anledning
blivit efter, när armen tågar vidare. Det kan ha sin betydelse, att
vår kyrka har kamrar med olika andlig temperatur.
Förnyelse, icke bara av kyrko- och arbetsformer, utan framför allt
av den enskildes livsföring och tro, kräves slutligen oekså av oxfordgrupprörelsen.’ Av all religiös litteratur torde ingen ha blivit så känd
oeh läst i vida kretsar, som den som berör dess tankar. De bästa och
översiktligaste böekerna kommo väl för några år sedan, men det
duggar alltjämt ganska rikligt. Då vi här ha att göra med en högst
internationell företeelse, lämpar det sig att även beakta några översättningar. Den kände engelske journalisten Beverley Niekols kom
efter en synnerligen kristendomsfientlig ungdom fram »på slingriga
vägar» till en positiv kristen tro och fann därefter sitt andliga hem
i oxfordrörelsen. I sin faseinerande bok D å r e n s ä g e r i s i t t
h j ä r t a berättar han – mindre detaljerat oeh självupptaget än ofta
i dessa böeker – om sin andliga utveekling oeh sin ställning till
1 Jfr härtill Bror Olsson i Sv. Tidskr. 1937 häfte 6.
510
Litteratur
rörelsen. Detta kapitel står mitt i boken. Men därförinnan går en
skildring av ovanligt slag: den icke-troende gentlemannaläsaren inbjudes till en upptäcktsfärd för att söka tron. Och i denna kåserande
form behandlas så alla upptänkliga hinder för en kristen övertygelse:
naturlagarna, det onda, evangeliernas karaktär och diverse exegetiska problem, tron på Kristus och allt vad därmed sammanhänger
o. s. v. Nichols är en smula pratig, och många frågor bli nog alltför
anglosaxiskt lättvindigt lösta, men det är förunderligt så många
sunda synpunkter på dessa svåra livsfrågor han kan få in trots sin
lätta, ibland n~istan vanvördiga ton. Och d~ssutom lurar han i sin
läsare en god del historisk och biblisk kunskap mellan kvickheterna.
Huvudsynpunkten är, att tron måste vara praktiskt duglig. »Om Johannes’ evangelium betyder mindre för er i en cocktailbar än i W estminster Abbey, så är det något fel.» Därför måste kristendomen också
ha något att säga i tidens stora frågor, enkannerligen samhällsfrågorna. I bokens andra del behandlar förf. »Kristus och sexualiteten», »Kristus och kriget», »Kristus och pengarna». I utredningen av
den första frågan är han nog något orättvis mot Paulus men säger
annars goda och friska ting. I krigsfrågan är han radikal pacifist
men förnekar, att en sådan åskådning kan byggas på annat än kristen
grund. Både här och i det ekonomiska kapitlet, där han resolut diskuterar överproduktion, arbetslöshet och världsskuldsättning, förefaller
han mycket kunnig och hans argument befriande litet slitna. Som
helhet skall denna bok kanske förefalla någon väl naiv, men den är
framför allt underhållande och tankeväckande, originell och ofta
gripande.
Av svenska oxfordböcker intar Sven Stolpes K o p p a r s m e d e n
A l e x a n d e r av flera skäl en särställning. Förf:s namn hör till de
mera omstridda i vår publistik, och hans bok har blivit mycket olika
bedömd. Själv skriver han: »Om denna lilla skrift överhuvud skall
ha något värde, så skall den ha det genom sin uppriktighet.» Och alla
tecken synas mig tyda på att boken i detta hänseende liksom i många
andra verkligen har värde. Visst låter Stolpe här som alltid pennan
och humöret flyga iväg en bit över det faktiskas gränser. Han ger
sig t. ex. i den biografiska delen sken av att ha levat som en enstöring
i en ödemark, när han dock var omgiven av familj och goda kommunikationsmedel. Sättet att andraga bibelbevis, karakteristiken av
svensk mentalitet m. m. torde också kunna diskuteras. Men jag kommer inte ifrån, att boken är ärlig och uppbygglig: den visar oss en
kämpande och plågad man, som tröttnat på sig själv och sitt cyniska
människoförakt och så förvandlats till en ny ödmjuk och glad människa. Och den visar oss inte bara rörelsens ideer och metoder och
några av dess resultat utan också något av all äkta kristendoms
innersta kärna.
Ett verkligt fint litet häfte av Garth Lean och Morris Martin, två
unga engelska oxfordmän, har översatts med titeln N y a l e d a r e.
Här talas inte om hur rörelsen vinner anhängare eller vad den kräver
av dem, överhuvud mycket litet om Oxford, utan om konsekvenserna
511
Litteratur
på samhällslivets område av enskildas förvandling. Det är i sanning
fabelaktiga ting vi få höra om lösning av arbetskonflikter, ekonomiska kriser och sociala problem. Men fablerna äro sanning. Och nu
vänta författarna på samma krafters insats för freden.
Därmed har jag genomgått representanterna för de mera speciella
vägarna till kyrklig och andlig förnyelse. Men vi ha också många
skribenter, som utan att tillhöra bestämda fraktioner tagit till orda
i kyrkliga frågor.
I den här flera gånger nämnda gleerupska serien har Yngve Brilioth,
som i höstas öppnade raden med en av strålande kristen optimism
buren skrift om K u l t u r u t v e c k l i n g o c h k r i s t e n d o m, nu
utgivit ett nytt häfte med den aktuella titeln K a m p e n o m k y rk a n. Det innehåller två radioföredrag samt uppsatsen ))Stat och
kyrkal>, som stod att läsa i n:r 2 av denna tidskrift. Om l>Tiden och
kyrkan)) skriver han som en som verkligen känner dem båda. Kritiken av kyrkokritiken är hovsam men nedgörande, och ändå drar sig
förf. inte för att inskärpa, att kyrkan ))har att lyssna till tidens röster,
ärligt och allvarligt, och med bästa vilja att förstå dem)). Ty kyrkan
har att frambära ett budskap, som icke får förändras efter tidens
smak, men ))hon måste sträva att tala ett språk, som är tillgängligt
för hennes samtid)). I denna skrift har en av vår kyrkas förnämsta
ledare givit oss en vägledande programförklaring och en för kyrkans
möjligheter och glädjeämnen vaken tidsanalys, som bjärt sticker av
mot mycket av det dystra, som oftast säges både om tiden och kyrkan.
Maningen att tala tidens språk tycks emellertid inte Brilioths vice
pastor i Lund, Arthur Adell, vilja taga ad notam. Hans uppsats
l>K a n a a n s t u n g o m å l» eller t i d n i n g s s v e n s k a i n ut i d a p r e d i k a n~ är ett exempel på vad oklar form och tvivelaktigt innehåll tillsammans kunna åstadkomma. ))Kanaans tungomål» måste väl på svenska betyda de frommas för utomstående obegripliga särspråk, men Adell menar helt enkelt vår bibelöversättnings
språk och stil, vilket är onödigt förvirrande. När han nu pläderar för
detta tungomåls plats i predikan på tidningssvenskans bekostnad,
kan det anmärkas, dels att vår översättning just klandrats för att
vara tidningssvenska, dels att vad vi nu behöva ingalunda är mer högtravande språk på våra predikstolar utan en förkunnelse, som klädd i
värdig men enkel dräkt gör bibelns språk och tankevärld tillgängliga
för samtiden. Men det kan sannerligen inte ske, om vare sig fraseologi, eller ordförråd hämtas från vår eller någon annan existerande
bibelöversättning.
En viss sida av predikans innehåll, nämligen det sociala inslaget,
behandlas i en till prästmötet i Stockholm nu i sept. författad avhandling av Tord Ström, betitlad Det timliga i evighetens
l j u s. Efter en kort historik, som visar att det i kristenhetens klassiska tider alltid predikats också om trons betydelse för det timliga,
undersöker förf. de predikningar, som utgivits i vårt land efter 1920,
och konstaterar en påfallande brist på social vägledning. Han söker
512
Litteratur
orsakerna till detta svåra missförhållande och motiverar därpå med
utförlig bevisning sin åsikt, att de samhälleliga och timliga frågorna
höra med till en fulltonig predikan. Slutligen ges, bl. a. genom hänvisning till vissa predikanter, främst biskop Viktor Rundgren, några
konkreta svar på den svåra frågan, hur det sociala inslaget bör vara
beskaffat för att förkunnelsen ej skall bli socialt föredrag utan Guds
ords predikan.
En prästmötesavhandling skall också den sällsamma publikation
föreställa, som Samuel Gabrielsson kallat Sv e n s k a p s a l m b ok e n s f ö r n y el s e, Några rättframma tankar och oförgripliga bidrag. På sidan 22 kallar den sig själv en »prästmötesavhandling i
overall», men man skulle nästan vara frestad säga »i narrkåpa». Icke
nog med att språk och stil äro avsiktligt vanvördiga med uttryck
sådana som »gått sta och strukit», »fråga om’et» och »dom» som pronomen. Förf. tar sig också en ton mot Kyrkomöte, biskopar, Sv. akademin och mera förstucket mot Kungl. Maj :t, som måste betecknas
som förvånande av en kyrkoherde och preses vid ett allmänt prästmöte. Det är ett sätt att visa sig »hurtfrisk» och göra reklam för sin
person, som vi betacka oss för.
Boken går ut på att klandra vår blivande psalmbok för att den
förbisett vissa ämnen, t. ex. tankarna om kyrkan, Marie Bebådelsedag
(det kristna kvinnoidealet), och i mycket kan man här ge förf. rätt.
Det är faktiskt mycket sorgligt, att hans synpunkter, särskilt i fråga
om ungdomspsalmerna, delvis också beträffande kyrkopsalmerna och
tanken på idrott och hälsa, kommit för sent för att bli beaktade. Men
när förf. kräver psalmer för nakenkultur och själv presenterar så-
dana, blir det litet för starkt. Påståendet, att vi sakna tanken på
kroppslivet i vår nya psalmbok, är för övrigt icke riktigt. Han glömmer Hildebrands:
Gör våra ringa kroppar
Gud, till ditt tempelhus!
Hälften av boken utgöres av en samling psalmer, de flesta av förf.
själv. Somliga äro riktigt vackra, andra verka mycket skrivna på
beställning, vilket också framgår av att förf. i år satt sig ned i allra
största hast och skrivit fyra bebådelsepsalmer.
Till sist blott några representanter för den mera bemärkta översättningslitteraturen. Francois Mauriacs J e s u l i v utkommer i dagarna
på svenska. Det är en typiskt katolsk bok, något erinrande om Papinis Kristi historia, men mindre utbroderad. Och medan denne skriver
för att visa, att Jesus skulle bli mycket älskad, bara människorna
kände honom, genomdallras Mauriacs bild av hans egna ord: »Det är
okunnigheten som i våra dagar avhåller så många från att avsky
Kristus. Om de kände honom, skulle de icke tåla honom.» Mer än
någon annan litterär jesusskildrare har Mauriac förmått att samtidigt skriva i djupaste beundran och kärlek och ändå få fram stötestenen i Jesusgestalten. Med undantag för de underliga spekula- 513
Litteratur
tionerna om Judas roll i Jesu liv- ett gammalt drag i den populära
jesusbiografins historia – är Mauriacs bild av Jesus gripande och
trovärdig, och boken är väl värd att läsas av den som blivit så van vid
evangeliernas berättelser, att han behöver få dem återberättade på
ett nytt och friskt sätU
En jesusbok är på sitt sätt också den oerhört uppreklamerade H. V.
Morton: I M ä s t a r e n s f o t s p å r, ))hela världens best seller 1935)),
En känd reseskildare har efter ganska grundliga studier i bibel- och
palestinalitteratur rest i det Heliga landet och ger oss nu sina intryck
av det nutida och det genom detta skimrande bibliska Palestina. Han
har en god berättartalang och en from gripenhet inför heliga minnen
och gestalter. Den åskådningsundervisning, som förf. ofta presterar
för att klargöra bibliska motiv och uttryck, torde emellertid förfela
sin verkan på en smula kritiskt inställda läsare. Det är också gott
om misstag och besynnerligheter, framför allt när det gi:iller de exegetiska och historiska frågorna, som förf. oförfärat ger sig i kast
med. Men boken är lättläst och skriven med en viss naiv konstnärlighet.
Omdömena om boken ha varit underligt växlande. I början läto de
flesta recensenter förleda sig av förlagsreklamen till ovationsartade
lovord. Dessa lät man även komma översättningen till del, som professorer och präster tävlade om att kalla glänsande. Förhällandet är
i själva verket ganska betecknande för en viss typ av svensk kristen
bokbedömning. I detta fall är emellertid översättningen direkt misslyckad, full av svåra försyndelser både mot svenska språket och mot
de otaliga fakta det här är fråga om. Senast har prof. Lindblom i Sv.
Teol. Kv.-skrift sammanställt en hel sida häpnadsväckande fel, och
ändå får han långt ifrån med allt. Men man får kanske säga med
studenttidningen Ergos kvicke prästerlige recensent, som först uppräknar en rad fatala vändningar och så tillfogar: ))Men man glömmer
snart kritiken och tänker, att vad man än må säga om översiittningen,
så ger den i varje fall en kongenial tolkning av det naiva hos Morton.))
En annan kristen troshjälte av stora mått är Albert Schweitzer.
Hans självbiografi, U r m i t t l i v o c h t ä n k a n d e, kom på
svenska i höstas. Hans säregna livslopp med de tre doktorsavhandlingarna, orgellidelsen och missionsläkaregiirningen i Franska Kongo
har redan nästan fått sagoskimmer över sig. Vi få här följa både
detta och hans sällsynt enhetliga tankesystem. Den geniale, men om
sin genialitet kanske något väl medvetne författaren bjuder oss
fascinerande läsning.
Av okänd anledning har det också ansetts lämpligt att till svenska
överflytta en rent tysk-hednisk bok, Gustaf Frenssens D e n n o rd i s k a t r o n. Som 73-årig genomgick den forne lutherske prästen
en omvändelse till hedendomen, som vi nu få följa, vartill förf. fogar
en liten nyhednisk katekes. Den domineras av panteistisk grundsyn
1 Detsamma gäller i viss mån om Vilh. Grfi!nbech: J e s u s M ä n n i s k o s o n c n,
som behandlades i översikten över den teologiska litteraturen i häfte 2 i år.
514
Litteratur
och föreställningen om människans naturliga godhet men nämner
inte mycket om blod, ras och gamla gudar. Kristendornen är oförenlig
med tyskt väsen, dock med undantag för Jesus själv, som i sina liknelser varken var jude eller kristen utan »väl också en hedning, en
from hedning».
Så sluter sig också denna bok till dem, som önska en förnyelse av
det andliga livet och av de bestående samfunden. I all sin mångskiftande rikedom företer årets religiösa litteratur på ett siitt en
ganska enhetlig syftning genom det intresse för förnyelse och sarnfundsansvar, som vi funnit däri. Detta är också ett verkligt löftesTikt tecken för dem som hoppas på de kristnas enhet. Ty liksom det
folk biist gör sin insats i det internationella samarbetet, som förvaltar
och besinnar sig på sitt eget andliga arv, så är också en kyrkas eller
rörelses betydelse för ekumeniken ofta beroende av dess egen samfundskiirlek och förnyelsekraft De ekumeniska mötena i sommar ha
också just på denna grund fått en starkare ställning än man vågat
tro. Där ha nämligen mötts icke religiösa individualister utan representanter för kyrkor med samfundssinne men också med ödmjuk
förnyelsevilja. Att den svenska kristenheten hör med till dessa, visar
dess aktuella litteratur.
Ålce V. Ström.
SVENSK STILHISTORIA
Nils Svanberg: Svensk stilistik. En handbok för stilhistoriska studier. C. E. Pritzes bokförlag.
Stilistik och stilstudier ge ett utmärkt exempel på alltings relativitet. Om man studerar våra äldre författare, finner man snart att
det är nödvändigt bedöma dem uteslutande efter deras egen tids
språk, stil och allmänna estetiska fordringar. Redan Thorild inshirpte ju kravet att bedöma varje sak efter sin art, och detta är
något, som man ständigt måste ha i åtanke: under olika tider klinga
orden olika, skilda epoker ha skilda stilnormer. Andra ord voro
gängse för några hundra år sedan, bilderna tillhörde en annan
ämnessfär, hyperbolerna voro kraftigare, meningarnas längd var i
allmiinhet större, man hade inte samma krav som nu på stilens koncentration, och ironien låg på ett annat psykologiskt plan, var grövre.
Ja, det finns rader av exempel. Den tunga klassiska lärdomen under
vissa epoker gjorde det väldiga allegoriska och mytologiska maskineriet i det närmaste naturligt, och de dialektala orden utgjorde en på
Btt annat sätt än nu integrerande del i språket under en tid, då ännu
intet fast riksspråk hade hunnit utbildas – vilket inträffade först
ganska sent. Det duger inte att enligt det gamla kända exemplet
döma apan efter våra egna estetiska normer, därför att hon liknar
oss, när hon i s.iiilva verket inte torde vara fulare än de flesta andra
djur.
Men varje tid har sin stilistiska karaktär, ord och uttryckssätt
515
Litteratur
växla som moderna, och det gäller att tränga in i och förstå andra
tider och smakuppfattningar än vår egen. Även de mest ytterliga
bland dessa – som de romantiska, de naturalistiska eller de modernistiska- kan ett intimare studium föra oss in i och göra välbekanta,
ja, invanda, för vårt sinne. De götiska, arkaistiska orden i Karlfeldts
:Fäderna ha nu blivit allmänt högpoetiska, en ny och dyrbar del av
vår lyriska ordskatt. Men det välbekanta kan också bli för vanligt
och t. o. m. utslitet. Bilderna blekna med tiden, stileffekterna bli
maner, eftersägare och epigoner kunna icke med banbrytarens frimodighet sätta in de gamla lyriska orden i ett friskt klingande sammanhang, och en hel epoks allmänt poetiska högstämdhet kan förfalla till schablon. Barockdiktningens pompösa och stortaliga ord
fick hos ·Wallenberg karaktär av okonstlad vardagston. Romantiken
i Sverige mötte en liknande utveckling. Dess obestämt klassiska högstämdhet blev till slut en opoetisk, opersonlig efterklang. Ett bra
exempel på en bleknad bild finner man i Frithiofs saga, när Ingeborg
som Kung Rings drottning bjuder Frithiof dryckeshornet. Hon gör
det blyg, nervös och med nedslagna ögon. Tegner kommer att tänka
på liljor med aftonrodnadens purpur; härom säger Werin: »det är en
bild i den högromantiska stil som nu har förlorat en god del av sin
verkan». – Men de stora diktarna äga den lyckliga förmågan att
kunna nyskapa, att kunna föra sitt kanske till att börja med alltför
bildrika språk närmare jorden fast ändå utan att förlora i klarhet,
skönhet och plastisk säkerhet. Sålunda förnyade Tegner och nyromantikerna 1700-talets barocka och schablonmässiga allegori, och Almqvist
experimenterade sig från en exklusivt romantisk och blomstrande stil
fram till ett sobert och realistiskt språk. Rydberg införde i sina senare
dikter bland de högstämda och romantiska orden moderna lånord av
kallt vetenskapligt slag med ironisk biklang och gav därigenom sitt
språk en ny, djärv pregnans och energi. 90-talsförfattarnas inmutningar av nya stilistiska domäner gåvo en upputsning även åt de
klassiskt höga orden, som nu fingo en ny blomstring. Selma Lagerlöf
lämnade sitt romantiska Gösta-Berling-patos och orienterade sig via
den kärva isländska sagostilen fram till sina senare böckers enkla, intima och familjära berättarsätt. Genom sin anslutning till de gamla
sagorna snuddade hon vid ett av de medel, som hjälpte 90-talisterna
fram till stilistisk förnyelse: pastichen. Det var i den som de övade
sig först för att sedan söka sig fram till en mera personlig stil; här
är kanske Karlfeldt det mest typiska exemplet. För lyriken fick
Fröding en i stilavseende nyskapande betydelse genom att bredvid
pastichen använda sig av ett annat medel att uppnå välljudande och
eleganta effekter: den kåserande, journalistiska snabbstilen.
En annan sak förtjänar att observeras i samband med de olika
epokernas stilkaraktärer. Mången vill gärna inbilla sig, att fraser,
termer och enstaka ord, som i våra dagar ha en mera vardaglig och
nutidsrealistisk karaktär, icke förekomma under en tid, vars språkbruk var högtidligare och ålderdomligare än vår egen. Att fallet ofta
varit det motsatta, kan lämpligast illustreras med några exempel.
516

Litteratur
De korta, talspråkliga infinitiverna ha och ska användes redan för ett
par hundra år sedan, och imperfekterna ropa’, hoppa’ o. s. v. äro lika
gamla.
Docenten Nils Svanbergs arbete är det första i Sverige som behandlar den svenska stilen i hela sitt historiska sammanhang. Det har
sålunda ingenting med normativ stilistik att göra, vilket han också
förutskickar i förordet: »Vad som åsyftas är: exempel på stilkarakteristik.» Han påpekar också omöjligheten av att i så kort sammanfattning – boken har c:a 150 sidor – framlägga något fullständigt
vare sig ur historisk eller systematisk synpunkt. Det har också blivit
en mycket koncentrerad framställning av de olika ordens, ordklassernas och de stilistiska figurernas historia i den svenska litteraturen.
Författarens prestation är erkännansvärd trots sin koncentration och
med särskild hänsyn till den svenska stilistiska forskningens ungdom
– den är ju ännu knappast mer än ett trettiotal år gammal. Det är
sina egna och andras forskningar som Nils Svanberg här har dragit
samman till ett första helt- ett av de mera betydande verken i ämnet
är ju hans egen bok om Heidenstam, Fröding och nittiotalets stil.
Må vara, att de svenska arbetena i stilforskning icke äro talrika, de
representera dock olika epoker och litterära smakriktningar. Men
i deras inskränkta sfärer ligger begränsningen även hos Svanbergs
arbete. Härav förklaras väl även proportionen mellan citaten från
de olika författarna – det är givet, att Svanbergs egna undersökningar ej kunnat räcka till för att fylla de existerande luckorna. En
litterärt så framstående författare som Stagnelius, vilken ej varit
föremål för mera ingående stilistiska studier, citeras endast på ett
par ställen. Bo Bergman är däremot ett namn, som oväntat nog
dyker upp på ett tjugotal ställen, lika ofta som eller oftare än stilistiskt så betydelsefulla författares som Strindberg, Heidenstam,
Selma Lagerlöf, Runeberg, Tegner, Hallström och »den i allt raffinerade» Almqvist, som ju »ägnade stilen ett så medvetet och mångfrestande intresse». Det är bara Karlfeldt och Fröding som förekomma i avgjort större frekvens än denne tidige 1900-talsförfattare,
vilkens kanske icke mindre betydande vapenbroder Hjalmar Söderberg endast citeras på ett ställe. Att alla 90-talisterna förekomma så
ofta har sin förklaring i deras vägrödjande betydelse för den nu skrivande diktargenerationen och för alla deras läsare; dessutom har
Svanberg själv undersökt deras stil i sin bok om Heidenstam och
Fröding; och vidare utkom under förra året en undersökning av
Lennart Moberg: Ålderdomliga ord och uttryck i Heidenstams Folkungaträdet. Att sedan Almqvist citeras och nämnes så ofta, är inte
bara berättigat av hans djärva och nyskapande stil utan förklaras
också delvis av att tre uppsatser i festskriften till Bengt Hesselman
(Svensk stil, 21 dec. 1935) beröra hans stil. Keligrens stora frekvens
går tillbaka på Margit Abenius’ stilstudier i Keligrens prosa (1931)
och på Belfrages uppsatser, och Dalin är tidigare behandlad av Ruth
Wikander – han nämnes också ofta. Av de nu levande författarna
och deras generation behandlas vidare Siwertz, Österling, Hjalmar
517
Litteratur
Bergman (en enda gång, efter en uppsats i festskriften till Hesselman), Hemmer, Asplund, Mascoli Silverstolpe, Lindorm, Sjöberg (åtskilliga gånger; tidigare omskriven i festskriften), Malm, Frans G.
Bengtsson, Sigfrid Lindström och Gabriel Jönsson. Det är ju en
ganska stor men icke helt representativ samling; man saknar där
bl. a. de realistiska romanförfattarna samt finländarna. Bland de
senare nämnes – förutom Runeberg och Topelius – endast Jarl
Hemmer. De viktigaste bland de övriga voro väl Mörne, Södergran
och Diktonius. I synnerhet Södergrans språk är ju intressant ur alla
synpunkter: ordval och ordföljd, metaforer och meningsbyggnad,
upprepningar och kombinationer.
Endast några andra viktigare saker, som ~iro värda undersökning,
vill jag anföra i detta sammauhang. Hjalmar Bergmans språk företer en rad stildrag, som kunde löna mödan att undersöka. I anslutning till Svanbergs fängslande kapitel om Musikaliska stildrag kunde
man påpeka, att även hos Hjalmar Bergman förekommer satsrytm,
inte bara i satserna och konstruktionerna som helhet – med parallellism och led, som väga mot varandra – utan också en lyrisk rytm i
de enskilda satserna, som t. ex. i flera av skådespelen kunna skanderas. Hos denne författare finnes vidare det kanske djärvaste och mest
bländande bildspråket i vår litteratur efter ‘l’egner, och där uppträder
en rad andra stilistiska fenomen: rim (i prosa!), fristående satsförkortningar, lakonismer, arkaismer. överhuvud är en stor del av hans
produktion pastiche. – Musikaliska stildrag skulle säkert också
kunna påvisas hos Dan Andersson och Harry Martinsson. – Det finns
en annan och framstående diktare av den yngre generationen som
Svanberg också fullständigt förbigått: Pär Lagerkvist. Och ändå är
Lagerkvist den författare, som fortsatt och drivit till sin spets Strindbergs försök att närma berättarstilen till talspråket. Hans språk är
ett av de mest originella bland de samtida författarnas, och hans
stillsamma, intima ton tolkar tanke och talspråk på ett sätt som erinrar om scenernas växling på den vita duken. Också Lagerkvists
språk vore mycket tacksamt att göra en undersökning av. Hans stileffekter ha i många avseenden betytt revolution. l<..,riimst är att
nämna hans korta, avhuggna satser, som ibland kunna verka rent av
stympade: »Det måste ju vara något annat … allting någonting helt
annat. Men om ej som här, ingenting som här~ …» (Kämpande ande).
En vanlig konstruktion är verbalsats utan subjekt, inledd av t. ex. en
förklarande konjunktion: »ty hann inte fram» (Vid lägereld).
Men dessa reflexioner äro inte avsedda att i första hand vara kritik.
Nils Svanberg har själv icke gjort anspråk på fullständighet. Kommentarerna vilja främst ge en antydan om hur mycket som ännu
återstår att utforska och undersöka på den svenska stilistikens område och hur mycket som måste göras, innan en stilhistoria med krav
på fullständighet kommer att kunna skrivas. Till dess är Svanbergs
arbete en utmärkt handbok och hjälpreda.
Jöran Mjöberg.
518

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner