Litteratur

LITTERATUR
PRESSHISTORIA, NY FÖLJD
Presshistorien, denna i vårt land intill helt nyligen så orättvist försummade forskningsgren, har plötsligt under loppet av bara något år skjutit en
hel rad friska skott. Det senaste och
ur många synpunkter värdefullaste är
Ivar Andersons magnum opus »Svenska
Dagbladets historia, del 1, 1884-1940».
Historiken kommer, enligt vad författaren uppger i sitt förord, att under
loppet av år 1962 följas av en andra
del, vilken skall innehålla dels en av
professor Torvald Höjer författad historik av SvD under andra världskriget, dels ett antal essayer av skilda
författare för att belysa tidningens insatser i svensk kulturliv under de
gångna årtiondena. Det är alldeles tydligt att svensk pressforskning sent omsider börjar blomma.
När Ivar Anderson vid sin avgång
som huvudredaktör för Svenska Dagbladet år 1955 åtog sig att skriva tidningens historia från starten fram till
juni 1940, då han själv blev SvD:s chef,
grep han sig an med en mycket maktpåliggande uppgift. Den var i själva
verket långt svårare, långt mer komplicerad än någon av de i denna spalt
tidigare recenserade presshistoriska
föregångarnas. Kihlberg kunde i sin
historik över Dagens Nyheter i allt
väsentligt koncentrera sig på den
politiska utvecklingen, då ju den journalistiska redan i Ljungquists förträffliga antologi fått en allsidig belysning,
och kunde dessutom sätta punkt för
sin framställning redan 1921. Sundeli
å andra sidan skulle visserligen i sin
historik över stockholms-Tidningen
Av GUNNAR UNGER
behandla tidningens hela tillvaro,
men hans uppläggning var, som redan
av namnet »Ord och öden i ett tidningshus» och ändå mer av omfånget,
mindre än 300 små sidor, framgår,
mycket blygsam. Det var i hans fall
inte fråga om någon regelrätt och fullständig historik, byggd på primärforskning, utan snarast om en rapsodisk krönika med glimtar från olika
skeden av tidningens existens.
Ivar Anderson däremot skulle ge en
fyllig och i möjligaste mån systematisk översikt över Svenska Dagbladets
såväl journalistiska som politiska och
ekonomiska öden och äventyr under
ett drygt halvsekel. Därtill kom, att
uppgiften försvårades av bristande
tillgång på arkivmaterial, särskilt från
de första decennierna av tidningens
verksamhet. Författaren kunde emellertid trösta sig med att han i vissa
avseenden hade det väl förspänt. Han
har exempelvis inte alltför mycket behövt fördjupa sig i tidningens politiska utveckling under de första decennierna, eftersom denna utförligt
diskuterats i Ragnar Anderssons avhandling »Svenska Dagbladet och det
politiska livet 1897-1918». Men betydelsefullare än någonting annat har
naturligtvis varit att Ivar Anderson
haft lika utomordentliga personliga
kvalifikationer att skriva om Svenska
Dagbladet som Leif Kilhberg om Dagens Nyheter.
Liksom Kihlberg är Ivar Anderson
en tränad vetenskapsman med djupgående historisk och statsvetenskaplig
bildning. Liksom Kihlberg har han haft
tillfälle att grundligt studera den tidning han skildrar inifrån. Att Kihlberg
tillhört DN ett par decennier längre än
Ivar Anderson SvD spelar i förevarande sammanhang knappast någon
roll eftersom bägges framställningar
slutar vid den tidpunkt då deras egen
insats i resp. tidning tar sin början.
Ivar Anderson har dessutom under de
första decennierna av sin bana som
en av högerpressens ledande män haft
fördelen att studera SvD från en utgångspunkt – kollegans och konkurrentens – som samtidigt var initierad
och innebar viss kritisk distans, vilket självfallet måste ha varit till hjälp
för objektiviteten i hans framställning.
Slutligen har han ju – vilket är en
klar fördel framför Kihlberg – genom
att inte bara vara en av högerpressens
utan också en av högerpartiets ledande män under så stor del av den
skildrade tiden alldeles speciella möjligheter att bedöma SvD:s allmänpolitiska roll och inflytande.
Ivar Anderson har alltså gått till verket med sällsynt goda förutsättningar
och ingen kan påstå annat än att han
gjort dem all tänkbar rättvisa. När historiken över Svenska Dagbladet här
ovan betecknades som sin författares
magnum opus, så var det inte bara eller
ens huvudsakligen med tanke på de
nära 400 sidorna i stor oktav. Åtminstone i mitt tycke visar denna bok Ivar
Anderson från hans bästa sidor som
forskare, som skribent – och man
kanske vågar tillägga som människa.
Det är möjligt att författaren själv anser denna karakteristik innebära en
orättvisa mot hans stora och förvisso
tungt vägande biografi över Arvid
Lindman. Men historiken över Svenska
Dagbladet har inte mindre tyngd –
den är bara mindre tung.
Den präglas av en friskhet, en frigjordhet och en frimodighet, som inte
alltid utmärker Ivar Anderson, men
som utmärker honom när han är som
43
mest till sin fördel. Han skriver som
bekant alltid väl, men inte alltid
fängslande. Inte minst som ledarskribent har han ibland givit prov på ett
slags prudentlighet, en försiktighet
som kunnat få tycke av orolighet, ett
hänsynstagande som kunnat ha en anstrykning av osäkerhet, vilket allt i
förening med en viss temperamentets
torka gjort ett hämmat intryck. Av
detta finns ingenting i boken om SvD.
Det är, rent ut sagt, som om han genom att ha avbördat sig chefredaktörskapets tyngande ansvar och fått
skriva om SvD i stället för i SvD, blivit
en i viss mån ny människa, i varje fall
en i viss mån ny skribent.
Det finns en lätthet i anslaget, som
man inte är bortskämd med hos denne
författare – tag bara själva upptakten
med dess skönlitterära, rent novellis”
tiska utformning! – och den varar
boken ut. Man får en känsla av att det
är en lycklig människa, som skrivit
historiken, lycklig i och med denna
sin uppgift. Den bitska och beska ironin i Kihlbergs lapidariska kommentarer saknas helt i Ivar Andersons vältaliga och generösa framställning, men
det innebär inte att den skulle vara
menlös. Grundtonen är, som ju faller
sig naturligt i sammanhanget, vänlig,
men det är inte fråga om någon onyanserad vänlighet. Författaren låter oss
se många av de mänskliga skröpligheter varom han har att berätta i det
försonande skimret av en förlåtande
eller åtminstone överseende humor,
vilket inte utesluter vare sig skärpa
eller klarsyn. Han är skonsam, men
aldrig överslätande och än mindre
inställsam.
Hur man skall komponera en bok
som denna är inte någon lättlöst metodfråga. Många olika möjligheter erbjuder sig otvivelaktigt – den Ivar
Anderson valt tycker jag för min del
är den bästa. En tidning är – eller
bör i varje fall vara – en personlig- 44
het, låt vara en personlighet, som vanligtvis är sammansatt av många olika
personligheter. Vad Ivar Anderson
eftersträvat har varit att försöka fixera
denna personlighet och det har inte
kunnat ske på annat sätt än genom
att han i första hand porträtterat den
eller de medarbetare, som varit tidningen. Kihlberg, ställd inför ett motsvarande om än mera avgränsat problem, har löst det på liknande sätt:
hans bok om tidningen DN har framför allt blivit en bok om tidningsmannen Otto v. Zweigbergk.
Ivar Anderson har av förklarliga
skäl inte kunnat i samma mån koncentrera sin skildring kring en enda
gestalt; den uppslagsrike men principlöse Helmer Key var förvisso inte SvD
på samma sätt som Otto v. Zweigbergk
var DN. Han har i stället koncentrerat
den kring ett helt persongalleri, ett
mycket omfångsrikt sådant, men där de
fyra porträtten i helfigur föreställer
Fredrik Böök, Gustav Cassel, Otto Järte
och Gustaf Stridsberg. Detta har varit
en delvis mycket ömtålig uppgift, som
Ivar Anderson såvitt jag kan se löst
på ett beundransvärt sätt. Han har
med föredömlig objektivitet fördelat
skuggor och dagrar och i skildringen
av de gestalter som vunnit hans sympati har insmugit sig ett tonfall av
mänsklig värme, som han inte brukar
slösa med och som gör dessa karakteristiker särskilt levande.
Av detta skall man emellertid inte
förledas att tro att Ivar Andersons
stora bok bara är ett vidlyftigt album
av löst sammanhållna personskisser. Så
är alls inte fallet. Porträtten av SvD:s
medarbetare på skilda områden är
skickligt infogade som bärande element i en fyllig och detaljrik framställning av tidningens allmänt journalistiska, politiska och ekonomiska utveckling. Denna framställning öppnar
i sin tur så vida perspektiv mot samhällsutvecklingen i stort att man har
rätt att säga att Ivar Andersons
magnum opus blivit till något mycket
mer än en tidningshistorik. Det är en
bred och livfull fresk över ett halvsekel av svenskt samhällsliv sett genom en svensk tidnings personliga
temperament och kan följaktligen på
goda grunder betecknas som inte bara
en kulturhistorisk fyndgruva utan som
en kulturbragd i sig.
Att ens i dess huvuddrag referera
denna innehållsrika bok, som man
f. ö. gärna vill förutsätta att varje lä-
sare av Svensk Tidskrift självmant
skaffar sig, kan givetvis inte komma
på fråga inom denna spalts begränsade utrymme. Vad här kan bli tal om
är endast att flyktigt beröra några av
de rent politiska aspekter, som särskilt
fångat just denne anmälares intresse.
Svenska Dagbladet, sådant vi tänker oss det, är ju i hög grad ett barn
av året 1897, nittitalismens klang- och
jubelår, då på en gång den nya nationella romantiken och den unga segerrika industrialismen fick demonstrera
sin styrka i den fantastiska och festliga stockholmsutställningen på Djurgården. Det var då det nya Svenska
Dagbladet kom till och det var på sitt
sätt en exponent just för dessa två
tidsföreteelser, för den nationella och
för den ekonomiska renässansen i vårt
land. Bakom tidningen stod som bekant under dess genombrottstid dels
några av nittitalismens ledande män,
framför allt Heidenstam och Levertin,
dels några av den industriella expansionens djärvaste pådrivare såsom
Ernest Thiel och G. E. Broms. Men det
fanns alltså ett tidigare Svenska Dagbladet och tjuvstarten om man så vill
kalla det ägde, som framgått, rum år
1884. Experimenttiden var inte lyckosam – en omsättning av fem chefredaktörer på nio år säger något om
arbetsförhållandena – men därför
inte helt ointressant.
Intresset knyter sig främst till tidningens förste politiske redaktör,
Oscar Noren, en fängslande personlighet, som Ivar Anderson har förtjänsten
av att på nytt ha dragit fram i ljuset.
Noren har kallats en märkesman i sin
generation av journalister och Rudolf
Kjellen tvekade inte att karakterisera
honom som »en politisk begåvning
utan like i detta land». Han kan närmast betecknas som nationalradikal,
principiell nationalist men mycl{et
självständig och okonventionell i sin
syn på de flesta politiska frågor. Unionen med Norge ansåg han vara »ett
snedspräng i Sveriges historia, som
naturligt vänder ansiktet mot östen.
Redan i sin prenumerationsanmälan
yppar Noren med realistisk framsynthet tvivel på att unionen i sitt dåvarande skick över huvud hade någon
förnuftig mening för Sverige och för
Skandinavien. Men han var angelägen
att understryka att det var Norge och
inte Sverige som ville upplösa unionen.
Från denna utgångspunkt förde han
en utomordentligt konsekvent och
frän polemik mot vad han inte utan
skäl betraktade som den svenska regeringens och framför allt den svenska
dynastiens undfallenhetspolitik gentemot Norge. Denna polemik – detta
»norskäteri» som gick hand i hand
med personliga angrepp på ätten Bernadotte – irriterade inom parentes
sagt kung Oscar II till den grad att han
vid Mariahissens invigning skall ha
yttrat till en referent frän Svenska
Dagbladet att »den tidningen var svinaktig» och man kunde inte läsa den.
Det blev annat ljud i skällan när inte
fullt 20 år senare en av tidningens
manliga reporters under signaturen
»Friherrinnan XXX» skrev en artikel
om kung Oscar, betitlad »Sveriges
förste gentleman». Kungen blev så förtjust att han genom redaktionen efterhörde skribentens namn och adresshan ville nämligen förära henne ett
armband. Man svarade diplomatiskt
45
att gåvan måste avböjas med hänsyn
till »friherrinnans» stränga anonymitet.
Oscar Noren, som f. ö. bara var
SvD:s politiske redaktör under dess
första levnadsår förde även på andra
områden inte minst i försvarsfrågan
samma kompromisslösa och stridbara
politik som beträffande Norge. Orsaken till att hans korta insats här fått
ett så jämförelsevis utförligt omnämnande är den intressanta omständigheten att det skulle dröja nära 40 är
– eller till Otto Järtes inträde i redaktionen – innan SvD på nytt fick
en lika klart och fast konturerad politisk profil som den hade under Norens regim. På sätt och vis knöt alltså
Järte- som Ivar Anderson påpekaran direkt till Noren och säkert är det
mänga som på Otto Järte skulle vilja
tillämpa Kjellens karakteristik av Noren: »En politisk begåvning utan like
i detta land.»
Under den länga mellantiden var
SvD självfallet inte något opolitiskt
organ – men inte heller ett politiskt i
ordets snävare bemärkelse och utövade heller inget nämnvärt riksdagspolitiskt inflytande. Det politiska inflytande man överhuvudtaget kan tillskriva tidningen fram till 20-talets
början låg nästan uteslutande på ett
mycket allmänt och principiellt plan.
Det nya SvD satte i själva verket en
ära i att icke vara politisk utan kulturpolitisk och fick också uppbära speglosor om »partilösheten som kulturmärke». Den s. k. kulturduvan var
Heidenstams, Levertins, Tor Hedbergs
och Hjalmar Söderhergs tidning, organ
för vad Heidenstam kallade ett parti
av partihatare. Dess förste politiske
redaktör var Simon Brandell, tidigare
och senare en av DN:s mest bemärkta
krafter, dess första kulturpolitiska
programartikel skrevs av Gustav
Steffen, sedermera framstående socialdemokratisk riksdagsman, en av de
46
första utländska bidragsgivarna var
kulturradikalismens profet Georg
Brandes.
Brandelis efterträdare som politisk
redaktör blev Erik B. Rinman, en klar
liberal ehuru varmt försvarsvänlig.
Han företrädde på ledarspalten Harald
Hjärnes program :.Försvar och reformer», ofta i skarp motsättning till
förstakammarhögern. När han 1906
övergick till ST är det typiskt för
situationen att en person som David
Bergström på fullt allvar diskuterades
som tänkbar efterträdare. Snart nog
blev emellertid Gustaf stridsberg till
gagnet om inte till namnet SvD:s politiske chef, på det ekonomiska området
flitigt assisterad av Gustav Cassel.
Även stridsberg betraktade vid denna
tid sig själv närmast som frisinnad;
SvD:s paroll löd »frisinnad och självständig hållning» och in på 10-talet
räknades tidningen allmänt till den
frisinnade pressen, även av partichefen Staaff själv. Det var först när epitetet frisinnad kom i vanrykte genom
liberalismens vacklande hållning i försvarsfrågan som SvD försköts mot den
konservativa sidan och denna förskjutning accentuerades ytterligare genom den konstitutionella konflikten
1914.
I varje fall fr. o. m. 1914 kan man
räkna SvD som en konservativ tidning, men den var alltjämt inget partiorgan. Tidningen stödde regeringen
Hammarskjölds politik och kritiserade
genom stridsberg med förbittrad
skärpa ententens krigshandelspolitik,
men var hela tiden mån om att markera sin självständighet. När Nils Ahnlund i samband med författningsdebatten 1917-18 på allvar började medverka i SvD:s ledarspalter, där stridsberg alltmer koncentrerade sitt intresse till utrikespolitiken, skedde härvidlag ingen förändring. Tidningen
följde inte högern i dess kapitulation
inför vänsterns revolutionsyra anstormning; den godtog demokratin,
men inte parlamentarismen. Ahnlunds
inlägg karakteriserades i allmänhet av
en upphöjt akademisk och mycket
principiell syn på det politiska livet.
SvD fortfor under hela kriget och
fram till efterkrigstidens början att
vara en idepolitisk snarare än en politisk tidning.
Den, som på den punkten åstadkom
en avgörande förändring, var – vilket
redan framgått – Otto Järte i oeh
med att han 1924 började sitt ruetiarbetarskap i SvD. Han ville, skriver
Ivar Anderson, skapa opinion, röra
upp det stilla vattnet i den politiska
ankdammen och sätta fart i det
politiska spelet, inte bara notera
och kommentera händelseutvecklingen
utan söka leda den mot ett bestämt
mål. Det stod klart för honom att
ställningen över partierna och den
markerade obundenheten åt alla håll
inte var förenlig med kravet på att
SvD skulle göra en aktivare insats i
praktisk politik. Han såg uppgiften
konkret och realistiskt, säger Ivar
Anderson vidare. Varje ledare skulle
ha ett bestämt syfte, inte blott fylla en
plats på fjärde sidan. Den skulle på-
verka opinionen till förmån för den
enda politik, som erbjöd ett hållfast
borgerligt alternativ till den socialistiska. Klara linjer l »De teckenförbidande neutrerna» var ingen faktor
att räkna med i praktisk politik. Så
blev SvD – utan att någonsin ge avkall på sin självständighet och förvandlas till ett partiorgan – en exponent för kämpande konservatism, och
så grundade Otto Järte den lysande
politisk-journalistiska tradition, som
SvD än i dag efter måttet av sina krafter söker fullfölja.
De antydningar, som här givits om
tidningens politiska utveckling, gör det
omöjligt att gå närmare in på det
minst lika intressanta och givande
kapitel som är dess rent journalistiska
utveckling. I förbigående må emellertid en anmärkning göras. De flesta vet
säkerligen att SvD som kulturorgan
varit banbrytande i svensk press —
först år 1924 började exempelvis DN
att införa så mycket som en daglig
kulturartikel – och alltjämt ägnar
SvD större spaltutrymme åt såväl kultur som politik än någon annan svensk
tidning. Mindre känt, men inte mindre
betydelsefullt är att tidningen i en rad
hänseenden gått i spetsen också för
den tekniska utvecklingen. Som dess
nuvarande chefredaktör kunde påpeka
vid 75-årsjubileet var SvD först med
att i Sverige införa sättmaskinen, var
den första tidning som uppträdde i
klistrat skick, den första med söndagsbilaga, den första med telefoto från
utlandet och den första som började
med teletypsättning.
Inte heller SvD:s händelserika ekonomiska öden och äventyr kan här beröras. Tidningen blev förvånansvärt
snabbt en god affär och dess ekonomi
har länge varit stabil, men äganderättsförhållandena har tidvis varit allt
annat än tillfredsställande ordnade.
Särskilt kritiskt blev läget när det
efter Kreuger-kraschen visade sig att
Ivar Kreuger sedan fem år tillbaka
varit tidningens verklige ägare, något
som varit okänt för det stora flertalet
av tidningens medarbetare och – naturligtvis – läsare. Denna obehagliga
upptäckt blev upptakten till dels en
pinsam process mellan Torsten Kreu- 47
ger och SvD:s ledande män, dels en
allt annat än gentlemannamässig konkurrentkampanj mot tidningen. SvD
red ut stormen utan framtida men,
men det skedda blev en kraftig varning och ledde i sinom tid till grundandet av Stiftelsen Svenska Dagbladet.
Därmed har mänskligt att döma
SvD:s fulla självständighet åt alla håll
för all framtid – i den mån framtiden
alls kan överblickas – blivit garanterad. Tidningen är fast förankrad i sig
själv, den äger sig själv och alla dess
tillgångar skall användas till företagets
eget bästa. Tidningen står fullständigt
fri mot såväl enskilda sammanslutningar och intressen som politiska
partier. Vad detta betyder inte bara
för den konservativa opinionsbildningen utan för det fria ordet överhuvud i vårt land, behöver inte särskilt
påpekas. Ivar Anderson är en av dem,
som inlagt den största förtjänsten om
att den ursprungligen av Helmer Key
lanserade stiftelsetanken, år 1940, under andra världskrigets svartaste tid,
lyckligen kunde förverkligas. Det bör
ha varit med stor – och i så fall djupt
berättigad – tillfredsställelse han avslutat sitt ståtliga verk om Svenska
Dagbladet med en intressant redogö-
relse för stiftelsens tillkomst och funktion.
Ivar Anderson: Svenska Dagbladels
historia. Del l, 1884-194-0. Norstedts.
FINLAND UNDER FORTSÅTTNINGSKRIGET
Förhistorien till det s. k. fortsättningskriget hör till de ännu inte helt utredda episoderna i Finlands senare
historia. Den 9 juni 1941 hade president Ryti lämnat statsrådet meddeAv fil. dr ALF ÅBERG
lande om de tysk-ryska relationernas
tillspetsning. Han litade på Tysklands
styrka under det väntade kriget med
Sovjet, förklarade han, eftersom det
för Finland var en förutsättning för
48
räddningen, att Sovjet försvagades.
Om Sovjet däremot segrade, blev Finlands ställning svår, kanske hopplös.
I händelse av ett tysk-ryskt krig
hoppades Ryti, att Finland skulle
kunna bevara sin neutralitet. Om detta
verkligen var presidentens åsikt, skulle
det snart visa sig att han varit optimistisk i överkant. Under tiden den
7-21 juni anlände en tysk division
sjöledes till Finland, medan en annan
division landvägen överfördes från
Norge. När de tyska armeerna den 22
juni gick till anfall mot Sovjet, låg
starka tyska truppförband redan i
ställning kring Rovaniemi i nordligaste Finland. Det fanns ingen ansvarig finländsk politiker, som kunde
hoppas att Sovjet i detta läge skulle
betrakta Finland annat än som krigförande part.
Trots de talrika flyganfall, som Sovjet i krigets början satte in mot landet,
förhöll sig Finlands egna stridskrafter
ändå tills vidare passiva. Det första
officiella meddelandet om att Finland
var i krig lämnade Mannerheim i sin
ominösa dagorder av den 10 juli, där
han ställde Ryska Karelens erövring i
utsikt. Själva aktstycket var märkligt.
Det hade utarbetats i överbefälhavarens stab och kom som en överraskning för den finländska regeringen.
I sin öppenhjärtiga »Minnen 1940-
1941» (Bonniers, 1959) har Finlands
senare president J. K. Paasikivi berättat om den oro inför utvecklingen,
han kände som sändebud i Moskva
hösten 1940-sommaren 1941. Han ansåg att man på finländskt håll underskattade Sovjets militära styrka och
inre sammanhållning. Under sin Moskvatid måste Paasikivi ständigt lyssna
till ryska krav och maktspråk mot det
slagna Finland. Han fick också djupa
inblickar i ett sovjetryskt tänkesätt,
som var genomsyrat av lika delar
misstänksamhet och stormaktsideologi.
Paasikivi ansåg inte att Finland borde
sätta hårt mot hårt och helt avvisa de
långtgående ryska anspråken under
hänvisning till rättsliga synpunkter.
Med sin gammalfinska inställning menade han, att Finlands trygghet låg i
en god grannsämja till den ryska stormakten och att man för den sakens
skull måste vara beredd till eftergifter och kompromisser. Han anför
också uppgifter, som tycks ge vid handen att man vissa tider i Moskva var
beredd att förhandla med Finland cm
fred på basen av territoriella eftergifter och gränsrevisioner.
Det är svårt att avgöra om Sovjet
verkligen allvarligt övervägde att slå
in på en försonligare politik mot Finland. Det fanns flera tecken på motsatsen: de sovjetryska inblandningarna
i den finländska inrikespolitiken, som
bl. a. framtvingade den av ryssarna
ogillade Tanners avgång ur regeringen,
och de finländska kommunisternas demonstrationer, som med skäl ansågs
inspirerade från Moskva. Dc baltiska
småstaternas undergång på sommaren
1940 var samtidigt talande bevis på
faran att göra eftergifter mot den
mäktige grannen i öster.
Även om Paasikivis handlingslinje
var den politiskt riktiga – vilket är
tveksamt – måste man konstatera att
den inte var reellt möjlig. Efter vinlerkriget var Finland inte längre politiskt neutralt, framhåller Eirik Hornborg i sin utmärkta översikt »Det fria
Finland» (Norstedts, 1957). Folket var
besjälat av förbittring och fruktan för
Sovjet, och i varje fiende till Ryssland
var man benägen att se ett stöd och en
hjälp. Man förhandlade om ett nordiskt försvarsförbund – en plan som
föll på grund av ryskt motstånd – och
man sökte kontakt med Tyskland.
Paasikivi erkänner också att misstron
mot Sovjets avsikter hade trängt djupt
i det finska folket, och samtidigt fanns
det – särskilt hos den finländska
militären — en bergsäker förtröstan
på Tysklands militära styrka. Båda
dessa reaktioner förklarar enligt hans
uppfattning Finlands uppträdande vå-
ren och sommaren 1941.
I en väsentlig punkt hade Paasikivi
otvivelaktigt rätt i sin kritik av regeringens politik. Det var när han bestämt varnade för ett samgående med
Hitlers Tyskland. Belysande är det
samtal som han den 13 juni 1941 –
bara några dagar före det tyska anfallet – hade med president Ryti. Paasikivi försäkrade, att om Tyskland anföll Sovjet, skulle det förlora kriget.
Sovjet skulle gå samman med Tysklands övriga fiender, England och
Förenta staterna, och vara med om att
diktera den nya Versaillesfreden. Om
Finland förband sig med Tyskland,
skulle det i freden stå ensamt och dess
öde skulle vara beseglat, förklarade
han. På detta anförande, som Paasikivi tecknat ner i sin dagbok, svarade
Hyti, att Finland inte hade något val.
Sovjetunionen skulle i händelse av ett
krig inte respektera Moskvafreden
utan gå till anfall mot Finland.
Samgåendet med Tyskland betraktade Paasikivi helt realistiskt som ett
ödesdigert politiskt misstag. Det var
inte bara österut som den finländska
regeringen gjorde sig skyldig till svåra
felbedömningar. I sina välskrivna och
utomordentligt intressanta diplomatminnen »London-Vatikanen-Stockhohm (Natur och Kultur, 1960) ger
den finländske ambassadören G. A.
Gripenberg flera exempel på hur valhänt hans lands utrikesledning skötte
förbindelserna med England sommaren och hösten 1941.
Finland åtnjöt i England stor sympati och förståelse för sin utsatta hållning. Gripenberg berättar om sina försök att mildra den brittiska blockaden,
som så hårt drabbade den redan tidigare medtagna finländska sjöfarten
och försörjningen. Han anser att
engelsmännen skulle ha varit mera
49
resonabla, om hans regering drivit en
öppnare utrikespolitik. Men det förckom inte någon förtrolig kommunikation mellan utrikesledningen och den
brittiska legationen i Helsingfors, och
den finländska tystlåtenheten bidrog
till att stegra misstänksamheten på
engelskt håll.
Efter det tyska anfallet mot Sovjet
hävdade den finländska regeringen i
London, att landet inte deltog i något
angreppskrig. Finland förde en ren
försvarskamp, som inte hade något
samband med kriget mellan Storbritannien och Tyskland. Den engelska
regeringen accepterade denna förklaring och fortsatte att upprätthålla de
diplomatiska förbindelserna med Finland. Gripenberg talar i detta sammanhang varmt om Edens rättrådighet och
idealism – det är tydligt att den
engelske utrikesministern var en vän
av Finland.
Trots bister kritik från vissa tidningars och parlamentsledamöters sida
bestod förbindelserna mellan London
och Helsingfors ända fram till slutet
av juli månad. När brytningen kom,
var skulden främst den finländska
regeringens. Gripenberg redogör utförligt för den beklagliga händelsen och
sina försök att närmare utreda »skuldfrågan» i Finland. Utrikesminister
Witting gjorde senare gällande att det
i första hand var Mannerheim, som
yrkat på brytning med England, men
Mannerheim tillbakavisade mycket
energiskt beskyllningen. Att tyska på-
tryckningar förekommit, är uppenbart,
men Gripenberg överlämnar lösningen
av frågan åt framtida historiker.
Ingen av de båda regeringarna önskade någon brytning, hävdar Gripenberg, som här citerar Edens avskedsord: »Låt oss avbryta förbindelserna som civiliserade människor.»
Den finländske ambassadören kände
uppenbarligen väsensgemenskap med
denna engelska gentlemannainställ- 50
ning. Många engelsmän förblev hans
vänuer även efter brytningen och den
följande krigsförklaringen i början av
december. Det är typiskt för engelsmännens känslor för hans hårt beträngda folk, att när han i januari
1942 lämnade London, följdes han till
tåget av två representanter för Foreign
Office, som på utrikesministerns
vägnar bjöd honom farväl och önskade
honom lycklig resa!
Under ett av krigsåren var Gripenberg chef för den nyupprättade beskickningen vid den Heliga stolen.
Några avgörande händelser upplevde
han kanske inte i Rom, men det är
en utomordentligt fängslande skildring
han ger av sitt möte med Vatikanen
och påven Pius XII. Med tanke på den
uppblåsta kritik, som här i Sverige
nyligen förekommit av de kristnas
ställning till nazismen, är det välgö-
rande att ta del av Gripenbergs redogörelse för den Heliga stolens politik
i denna fråga. Han erinrar om Pius
XI:s encyklika »Mit brennender
Sorge», som utkom år 1937 och i
skarpa ordalag fördömde judeförföljelserna i Tyskland. I sina samtal med
Gripenberg betonade påven också sin
tillfredsställelse över att Finland inte
gjort sig skyldigt till judefientliga åtgärder. Han uttalade sin djupa beundran för landet och sin tro på de små
nationernas rättvisa sak.
Efter detta diplomatiska mellanspel
utnämndes Gripenberg i mars 1943 till
ambassadör i Stockholm, där hans
största arbetsuppgift väntade honom
– att medverka till Finlands lösgö-
rande ur kriget. Både president Ryti
och marskalk Mannerheim var vid
denna tid övertygade om att Tyskland
snart skulle besegras. Det gällde nu för
Finland att finna en väg till fredsförhandlingar med Sovjet. Stockholm
blev platsen för denna febrila fredsverksamhet.
Gripenberg lämnar en mycket klar
och översiktlig framställning över dc
många underhandlingar som fördes.
Han uttalar sitt varma erkännande åt
utrikesminister Giinther och kabinettssekreterare Boheman, som från början
starkt engagerade sig för fredssaken
och tjänstgjorde som uppslagsrika mellanhänder mellan honom och det
ryska sändebudet, den charmfulla och
Finlandsvänliga madame Kollontay.
Gripenberg ger också en dramatisk
skildring av reaktionen i Finland inför de pressande kraven från Sverige
och oppositionen i landet. Han visar
hur illa underrättade många svenska
tidningar var om tänkesätten på ledande håll i Finland och hur svårt det
var för dem att sätta sig in i ett annat
lands alla problem.
Läsaren får ett starkt intryck av
Mannerheims kyliga intellekt och starka
nerver, när det ryska genombrottet
skedde på Karelska näset i juni 1944
och fredskravet med förnyad styrka
höjdes i Finland. Han ger också en
gripbar bild av den plikttrogne utrikesminister Ramsey och hans strävanden att sluta fred vid rätt tidpunkt.
Äntligen fick Gripenberg besked
från madame Kollantay att Sovjet var
villigt att uppta fredsunderhandlingar
på villkor att Ryti och Tanner avlägsnades från sina poster. Ryti avgick
som president i början av augusti
1944, och Mannerheim tog makten och
ansvaret i sina händer. Förhandlingar fördes till slut den 19 september. Fredsvillkoren var hårda men
inte omöjliga att uppfylla. Viktigast
var att Finland kunde rädda sin politiska självständighet och demokratiska
författning. Gripenberg, som hela tiden
följde dramat inifrån, ger en skakande
skildring av detta slutkapitel i fortsättningskrigets historia. Han håller
stilen ända till slutet, en ypperlig berättare och en förnämlig representant
för sitt land och sin kår.