Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
KONSERVATIV IDEPOLITIK
Inom svensk statsvetenskap var länge
den idehistoriska forskningen ett sorgligt försummat kapitel. Man uppehöll
sig i stor utsträckning vid formella
analyser och teoretiska spekulationer
och skildrade staternas skenliv snarare än någon politisk verklighet. Lika
litet som man intresserade sig för den
konkreta maktkampen bakom författningarnas fasader, lika litet intresserade man sig för den idekamp, som
var maktkampens korollarium.
En förändring härvidlag inträdde
först tämligen sent på detta århundrade. Den som mer än någon annan
har äran av den svenska statsvetenskapens omorientering i idekritisk
riktning är utan tvekan Herbert Tingsten. Med osedvanlig energi, skarpsinnighet och stilistisk briljans har
han ägnat sig åt idepolitiska problemställningar inom statskunskapen; både
kvantitativt och kvalitativt saknar
hans produktion i detta avseende
motstycke hos oss. Redan i det standardverk, »Demokratiens seger och
kris», som kan sägas beteckna hans
genombrott som forskare finner man
utmärkta idepolitiska analyser, som
även sedan innehållet i övrigt till stor
del blivit föråldrat bibehållit sitt
värde. »Den nationella diktaturen»
och i än högre grad »De konservativa
ideerna» vittnar liksom längre fram
»Demokratins problem» och »ldekritik» om hans sällsynta förrnäga att på
Av Gunnar Unger
en gäng populärt, sakligt och personligt utreda ideologiska problem.
Hans klassiska verk på området är
emellertid det i alla avseenden monumentala »Den svenska socialdemokratins ideutveckling», där ett grundläggande forskningsarbete kombineras
med analyser av mönstergill objektivitet och skärpa. Det har länge känts
som en brist att någon liknande översikt över den svenska konservatismens ideutveckling inte förelegat –
i sin bok om »De konservativa ideerna» behandlar Tingsten inom parentes sagt inte alls svenska förhållanden. Till en del har bristen fyllts ge·
nom Gunnar Heckschers två volymer
om »Svensk konservatism före representationsreformen», men den snarast viktigare perioden frän 1865 till
våra dagar har i stort sett varit obearbetad. Även denna brist har emellertid nu på väsentliga punkter avhjälpts genom några i är utgivna idepolitiska arbeten av på det hela taget
mycket hög kvalitet, nämligen N i l s
E l v a n d e r s gradualavhandling »Harald Hjärne och konservatismen»
samt Mats Kihlbergs och Donald Sö-
derlinds »Två studier i svensk konservatism 1916-22». I varje fall två av
författarna är klart radikala, Elvander socialdemokrat, Kihlberg liberal,
men de tycks med framgäng ha tagit
Tingsten till förebild i sitt idepolitiska författarskap både när det gäller stringens och saklighet. Det finns
inte skymten av karikatyr i deras
framställningar, knappast ens en antydan till polemik; de fyller bägge
högt ställda krav på objektivitet.
Nils Elvanders nära 500 sidor digra
avhandling bär undertiteln »Konservativ idedebatt i Sverige 1865-1922».
Den rör sig alltså inte bara om Harald Hjärne, även om han får dominera skildringen som dess suveräne
centralgestalt; Elvander ägnar också
uppmärksamhet åt exempelvis Chr.
J. Boström, Hans Forsell och Rudolf
Kjeiien. Genom att på detta sätt samtidigt utvidga och begränsa sitt ämne
har Elvander i förväg brutit udden
av den kritiska invändning, som annars kunnat riktas mot honom för
att ha försummat Hjärnes rent historiska författarskap vid analysen av
hans politiska ideutveckling. Att dylik kritik ändå framförts och därtill
i lika kategoriska som ovettiga ordalag kan under sådana omständigheter endast återfalla på vederbörande
recensent själv. Det är inte Hjärne
som historisk tänkare utan som konservativ idepolitiker Elvander åtagit
sig att behandla. Svårare att bemöta
är naturligtvis det påpekande, som
gjorts av en av Hjärnes få kvarlevande
lärjungar – professor Torsten Gihl
– nämligen att man inte kan bilda sig
någon uppfattning om vare sig räckvidden eller arten av Hjärnes idepolitiska inflytande med ledning av vad
han publicerat på området. Långt viktigare än några skrifter var enligt
Gihl – och man har ofta tidigare
hört samma synpunkt framföras från
andra Hjärne-lärjungar – Hjärnes
muntliga utläggningar vid seminarier
och postseminarier, vid sammanträ-
den med Historiska Föreningen i
Uppsala och efterföljande samkväm.
Då utformades en idekrets, som övertogs av hans lärjungar och sedermera
i märklig grad satt sin prägel på en
48!)
hel konservativ generations tänkande
i vårt land. Gihl vill f. ö. ifrågasätta
om man överhuvud taget kan beteckna
Hjärne som en »ideolog», en politisk
teoretiker. Enligt hans mening var
Hjärne forskare och vetenskapsman,
inte politiker och omfattade som så-
dan en viss samhällsåskådning snarare än en viss politisk doktrin.
Detta är måhända att tvista om på-
vens skägg. Uppenbart är i varje faii
att Elvander knappast kan lastas för
att han inte själv suttit vid Hjärnes
fötter utan fått nöja sig med att ta
del av den muntliga Hjärne-traditionen
i homeopatiska doser. Det är beklagligt, men går inte att göra något åt.
Vidare är det ju ett faktum att Hjärne
själv gjorde en aktiv politisk insats
– låt vara i huvudsak från sin molnhöljda Olymp, men man får dock inte
glömma att han från dess höjd sänkte
sig ända ned i riksdagen och förmodligen var besviken över att hans direkta politiska inflytande inte blev
större än det var. Även om hans praktiskt-politiska verksamhet innebar
något av en antiklimax både för honom själv och andra, hindrar inte
detta att han var en betydelsefull
politisk faktor genom det inflytande
han kom att utöva över det konservativa tänkandet i Sverige. Även så-
tillvida måste alltså Elvanders uppläggning av sin Hjärne-studie anses
fullt försvarlig och riktig.
Efter en allmän översikt över den
europeiska konservatismen 1870-
1918 övergår Elvander till att behandla svensk konservatism från representationsreformen till 1890-talet.
Särskilt ingående uppehåller han sig
i detta avsnitt vid Chr. J. Boströms
bisarra men under lång tid tongivande statsfilosofi samt vid Hans
Forssells tankar om självstyrelse. Hos
Forssell finner man, framhåller Elvander, den för högerfrihandlarna
typiska utformningen av syntesen
486
mellan konservatism och gammalliberalism. Han förenade en konservativ samhälls- och kulturuppfattning med en klar bekännelse till den
ekonomiska liberalismen. Med en
viss förenkling kan hans åskådning
karakteriseras som politiskt konservativ och ekonomiskt liberal. Av mer
än kuriositetsintresse är i belysning
av vår tids erfarenheter den oro Forssell redan i början på 1880-talet uttryckte vid tanken på konsekvenserna
.av en alltför långtgående socialpolitik. Socialförsäkringsreformerna, profeterar han, kommer att dra med
sig byråkratisering, höga skatter och
skärpta lönestrider. Tanken på statshjälp för alla slags olyckor leder direkt in i statssocialismen; konsekvent
tillämpad skulle dess princip innebära statlig reglering av arbetslönen.
En arbetarpensionering skulle enligt
Forssell vara det första steget mot ett
allomfattande och oerhört dyrt tvångsförsäkringssystem; man skulle tvingas
avhända sig dispositionsrätten över
sitt sparade kapital; pensionsavgifterna skulle bli en förhatlig extraskatt. Nära 80 är i förväg säg Hans
Forssell för sin inre blick ATP:s
spöke avteckna sig vid framtidens
horisont. Och han utbrister, att man
förr eller senare måste »återkomma
till den insikten, att ekonomisk förtänksamhet måste utgå från individens egen känsla av ansvar, att statsmakten skadar i stället för att gagna,
om den genom sina åtgärder försvagar denna individuella ansvarighet
och att statens förrnäga att främja
individens ekonomiska välfärd häri
möter sin oöverstigliga gräns». Det är
som om man hade hört hr Hjalmarson.
I Forssells självstyrelsetanke, skriver Elvander, förenas konservatismens statsideal och pliktmoral med
gammalliberalismens människoideal.
Forssell menade att den självständige,
oberoende medborgaren främjar det
allmänna bästa genom sin fria självverksamhet i hägnet av en stark över
privatintressen upphöjd statsmakt.
Individen skall tillvarata sina egna
ekonomiska intressen utan inblandning av den statliga byräkratien, men
får då inte heller fordra att staten
skall äta sig att tillgodose den. Den
enskilde medborgaren erhåller förmåner och rättigheter av samhället
endast i den män han är beredd att
uppfylla personliga plikter i ·Självstyrelsens tjänst.
Frän denna av den tyske juristen
och historikern Rudolf v. Gneist influerade självstyrelseideologi går en
förbindelselinje direkt till den unge
Harald Hjärnes åskådning. I vad män
denna åskådning i så hög grad som
Elvander vill göra gällande verkligen
präglades av Gneist kan diskuteras.
Att tala om ett tyskt inflytande i sammanhanget är i varje fall en sanning
med modifikation eftersom Gneist,
vilket bl. a. påpekats av Gihl, i huvudsak hämtade sina ideal från engelsk
författningshistoria. Hur som helst:
kärnpunkten i den unge Hjärnes
åskådning är det oupplösliga sambandet mellan plikter och rättigheter,
varvid Hjärne lade starkare tonvikt
vid plikterna än Forssell och Gneist.
Ur denna åskådning härleds direkt
parollen »Försvar och reformen, som
alltsedan Hjärne vid 90-talets ingång
formulerade den, förblivit en ledstjärna för svensk konservatism. Den,
som åtnjuter större rättigheter och
förmåner bör åta sig tyngre plikter;
den som åläggs plikter kan göra anspråk på ökade rättigheter – detta
var grundtanken i programmet »Försvar och reformer». Medan Gneist och
efter honom Forssell främst tänkt på
utövning av förtroendeuppdrag i den
lokala självstyrelsen, när de talade
om plikter, blev för Hjärne våmplikten den viktigaste formen av pliktuppfyllelse. När Hjärne ville sätta
fullgjord värnplikt som villkor för
rösträtt var det hans eget personliga
bidrag till självstyrelsetanken. Ingen
kan förneka att Hjärne därmed införde ett nytt och viktigt element i
den politiska debatt, som på 90-talet
rörde sig om försvars- resp. rösträttsfrågan. För högern föll det sig lika
naturligt att tala om fosterländska
plikter som för vänstern att tala om
individens rättigheter; det vittnar om
Hjärnes framsynthet och storlinjighet
att han förmådde skapa en syntes av
dessa krav genom att sammankoppla
rösträtten med värnpliktens fullgö-
rande. Ur den synpunkten är det av
mycket underordnat intresse hur han
under det närmast följande decenniet
manövrerade mellan vad som då ansågs vara »konservativa» och »liberala» ståndpunkter. Det väsentliga är
att det program, han propagerade för
kom att bli vägledande för det konservativa tänkandet. Han var klart
reformvänlig, men byggde på en konservativ grundåskådning. Tonvikten
låg dock hela tiden på pliktuppfyllelsen: »All politisk makt alstras och
upprätthålles av uppoffring, ej av
samfälld eller enskild egennytta.» Det
är från denna utgångspunkt han sä-
ger sig föredra »en styrande aristokrati jämte den allmänna rösträttens
och värnepliktens demokrati och
även framför en sådan demokratis
herravälde». Vad han satte sitt hopp
till var »en statsarbetets adel, öppen
för vem som helst, den där vore hugad och duglig att åtaga sig drygare
mödor och personliga offer än de
honom närmast ålagda och i mån av
dessa fullgjorda mödor och offer
finge sig än tyngre lagligt ansvar
ålagt med åtföljande högre politisk
makt än andra. Alltså icke en rättigheternas utan en pliktens aristokrati,
icke en betjänad och belönad, utan en
tjänande och i anspråk tagen aristo- 34- 61164078 Svensk Tidskrift H. 10 1961
487
krati.» Dessa ord gav eko i den litteratur som skulle framgå ur den nationella renässansen på 90-talet och
efter sekelskiftet och som starkt bi·
drog till att forma en ung patriotisk
studentgenerations syn på samhällsarbetet.
När man tar del av hans kulturpolitiska uttalanden från denna tid är
det av intresse att notera med vilken
kraft han slår vakt kring principen
om forskningens frihet. Redan tidigt
hade han uttalat att tvivlet på allt
och alla måste vara den livsluft som
skall bringa de akademiska studierna
att trivas – en djärv förklaring i det
oscariska Sveriges akademiska värld
där den till slentrian förvanskade
traditionen i hög grad dominerade.
Nu återkom han till tanken att »den
enda auktoritet, som den vetenskapliga diskussionen har att böja sig för
är sanningens, den logiska bevisningens och den uppriktiga undersökningens auktoritet». Fullt konsekvent reagerade han samtidigt mot
uniformitet och statlig dirigering av
skolan. Vad staten gör utöver att den
garanterar ett för alla gemensamt kunskapsminimum inom den ena eller
andra skolformen »främjar snarast
den ofruktbara medelmåttans herravälde». Och vidare: ·skolan kan aldrig
skapa »en social jämlikhet eller en
klassordning, som icke samhället självt
genom sin egen verksamhet förmår
utveckla och befästa». Bildningens socialt utjämnande verksamhet främjas
bäst av den fria folkupplysningen.
Liksom Hans Forssell såg ATP, såg
Harald Hjärne grundskolan som en
spöksyn mot horisonten.
Efter sekelskiftet utvecklades
Hjärne alltmer i konservativ riktning.
Under unionsdebatten från sekelskiftet och fram till unionsupplösningen
1905, i vilken han gjorde betydelsefulla inlägg, intog han emellertid en
hållning som skarpt avviker från de
488
extrema högernationalisternas. Hjärnes bedömning är kyligt realpolitisk.
Han ansåg att unionen till följd av de
ständiga eftergifterna från svensk
sida förlorat allt värde för Sverige,
att Sveriges trygghet i förhandenvarande läge var det enda viktiga och
att man följaktligen borde eftersträva
en fredlig uppgörelse på för Sverige
så fördelaktiga villkor som möjligt.
Därmed kommer han i en klar motsatsställning till Rudolf Kjellen, som
Elvander ägnar nästa större avsnitt
i sin avhandling. Medan för Hjärne
rättsstaten är det centrala begreppet i
hans samhällsåskådning är det för
Kjellen nationen, folket som levande
organism. Kjellens övertagande av
den romantiska politiska spekulationens grumliga organismbegrepp ledde
honom småningom till en rent biologisk syn på statslivet – som på visst
sätt föregrep både Spenglers och
Toynbees. Historien är enligt Kjellen
dominerad av »blinda, naturliga lagar. Nationerna som sådana äro i
grunden rena naturväsen, som
historien vilja icke objektiv sanning
och rätt utan sig och sitt.» Det var
denna veritabla naturalism i hans
statsåskådning som efterhand ledde
Kjellen ut på »geopolitikens» gungfly och kom honom att förlora sig i
resonemang präglade av den mest tygellösa godtycklighet. Vilket inte
hindrar att även han hade sina ögonblick av visionär klarsyn, som när
han spädde att framtiden tillhör socialismens kollektivistiska ide, präglade begreppet nationalsocialism, förklarade att den ryska bolsjevismen
blir demokratins logiska och organiska konsekvens, och tyckte sig
skymta »skuggan av den annalkande
Caesar» över demokratiernas ruiner.
Mot denna bakgrund förefaller det
en smula egendomligt att Tingsten i
sin f. ö. mycket lovordande recension av Elvanders bok tycks benägen
att i viss mån likställa Hjärne och
Kjellen. Den sanna staten och det
sanna folket var, menar Tingsten,
Hjärne och Kjellen i jätteformat. Alldeles oväsentligt är det väl dock icke
att Hjärne med sitt utpräglat skeptiska och kritiska intellekt stod alldeles främmande för Kjellens nationalistiska fantasterier, som framsprungit
ur ett lyriskt-entusiastiskt temperament helt väsenskilt från Hjärnes. I
själva verket utvecklades Hjärne, som
Elvander i fortsättningen av sin bok
övertygande visar, till en ren »antinationalist». Ett intressant uttryck
för detta är att han i motsats till
Kjellen bestämt avvisar alla diskriminerande rasföreställningar: »Det
lönar sig ej att allvarsamt lyssna på
sådana predikanter, som vilja förmena oss att sätta tillbörligt värde på
hyggligt och hederligt folk av allehanda tungomål, raser och kulörer.»
Den nationella överspändheten betraktade han som rent kulturfientlig.
Det innebar givetvis inte, att han inte
kände sig som patriot. Men patriotismen, fosterlandskänslan var, som
Elvander påpekar, för Hjärne något
helt annat än nationalismen. Hjärne
kallade fosterlandskänslan »den politiska pliktkänslan» och såg i den
en värdefull och nödvändig kraft i
folkens liv. För patriotismen är minnen och traditioner den naturliga grogrunden, de främjar en nödvändig
förnyelse i stället för att hindra den.
Sveriges viktigaste tradition var vakthållningen mot öster, däri låg Sveriges världshistoriska uppgift. Men man
får å andra sidan inte utan vidare
acceptera de historiska minnena, utan
motiverade omvärderingar kan de
»lätt förvandlas till ett dött kapital,
som sjunker i så väl vetenskapligt
värde som i uppfostrande och stärkande kraft». nock – och tillägget
har fått påfallande aktualitet i våra
dagars Sverige – detta gäller inte
om )sådana ‘omvärderingar’, som icke
innebära något annat än taxeringsmannens ofrivilliga värdesättning av
sin egen trångbröstade enfald». Hjärne
vände sig också med skärpa mot den
moderna radikalismens strävan att
inrikta historieundervisningen på ekonomisk och kulturell historia på bekostnad av krig och utrikespolitik.
Historiens vetenskapliga bedrivade i
Sverige hotades nu, varnade han, av
de politiserande folkskollärarnas
»vurmande strävan efter intellektuell
jämnstrukenhet och didaktisk skolning i officiellt fastslagna läxor».
Mot »hr Chronschougs nivellerande
anstalter» måste historikerna sätta sin
»pliktuppfyllelse i fosterlandets tjänst»
och försvara de svenska minnena mot
okunniga och illvilliga angrepp. »Att
hävda de historiska minnenas uppfostrande och förpliktande kraft betyder ett värn för folkets självständighetskänsla och dugande arbetshåg.» Man har en känsla av att orden
har än större aktualitet i dag än för
ett halvsekel sedan.
»Hänvisningarna till oföränderliga
rasanlag och nationalkaraktärer»,
skriver Hjärne med formuleringar som
borde avlocka Tingsten ett om ock
motvilligt erkännande, »betyda egentligen ingenting annat än skeva slutsatser ur kännedomen om folkens
hittills genomgångna öden, utgöra
inga förklaringar, allenast ytliga försök att ersätta sådana med svävande,
lärt klingande slagord». Det är i stället den upplevda historien, av de
historiska minnena alstrade känslor
och föreställningar som bestämmer
folkens inriktning.
Vakthållningen mot öster blir ett
återkommande tema i Hjärnes senare
förkunnelse. Redan i början av 1880-
talet hade han förutsett revolutionära
orostörtningar i Ryssland, resulterande i en stor konflikt med Europa
och hävdat att Ryssland är vår ende
489
möjlige fiende. Den brittiska federationen i förbindelse med Förenta staterna ansåg han som den enda givna
grundvalen för ett fredsförbund mellan alla fria folk på jorden. Brister
den grunden har vi att vänta en allt
starkare och brutalare militarism.
Vad Sveriges politik angår kan neutraliteten inte vara huvudsaken. Det
väsentliga är »upprätthållandet av rikets självständighet och berättigade
intressen, vare sig med eller utan neutralitet. Om vi med kall blick betraktar den nuvarande situationen kunna
vi omöjligen haka oss fast vid neutraliteten såsom det enda räddningsankaret i nödens stund.» Den oskuldsfulla isoleringen blir allt svårare även
för de fredligaste stater. – Dessa
synpunkter framfördes 1908, men
förefaller även de att ha om möjligt
större aktualitet i dagens läge. Utifrån Hjärnes åskådning om Sveriges
mission i österled var det naturligt
att Finlands frigörelse från Ryssland
för honom var en epokgörande händelse, som innebar att en ny svensk
stat, en del av det gamla svenska riket återuppstod på andra sidan Östersjön. Sverige borde inte äventyra
freden och den framtida grannsämjan med Finland genom att kräva
Åland. Hjärne sätter traditionalismen.
hänsynen till de historiskt givna
gränserna och den historiska gemenskap, som förenar Sverige och Finland framför principen om nationernas självbestämningsrätt. Det avgörande för honom är att han ser
den självständiga staten Finland som
en bärare av en svensk rätts- och kulturtradition. Och inför det nya hotet
från öster, i bolsjevismens skepnad.
är samhörighet och samförstånd med
Finland viktigare än någonsin. Den
moskovitiska imperialismen återuppstår under världsrevolutionens täckmantel. Den underkuvande och erövrande tvångsmakten är alltjämt hu- 490
vudsaken i Ryssland. Inför utsikten
av fortsatt påtryckning från Ryssland
anbefallde Hjärne svensk försvarssamverkan med Finland och vänskapliga förbindelser med de nya baltiska
staterna.
Sveriges mission i österled var för
Hjärne en del av hans Europa-tanke,
en tanke som alltmer kom att dominera hans föreställningsvärld. Det var
typiskt, att när han höll föredrag vid
200-årsminnet av Carl XII:s död, han
betitlade det »Carl XII från europeisk
synpunkt». I detta föredrag förekommer bl. a. följande passus, framdragen av professor Gihl såsom betecknande för själva kärnan i Hjärnes
historiesyn: »Det är blott en modern
och ohistorisk illusion, när man inbillar sig att det nyare Europa kommit till genom en sammanslutning under folkrättens hägn av ursprungligen självständiga stater och nationer. Europas enhet går före alla partikularistiska självständigheter, visserligen i allt väsentligt ett ideal, som
aldrig nått sin fulländning i verkligheten, men dock ett ideal, som innebar rättens och kulturens krav på
herravälde över söndringens och våldets aldrig på jorden dämpade lustar.» Europas aldrig helt utplånade
enhet, blev som Gihl understryker,
ett ledmotiv i Hjärnes senare författarskap. Det var den enhet som vilade
dels på den gemensamma kulturen,
dels på den ursprungliga politiska enhet som omgärdat denna kultur, det
romerska riket som fick en arvtagare
i medeltidens katolska kyrka. På
denna ursprungliga enhet berodde
det att efter reformationen ett samband upprättades mellan de numera
»suveräna» staterna så att dessa kom
att bilda ett utatssamfund». Hjärne
såg, betonar Gihl, ett positivt värde
i Europas enhet. Han satte sitt hopp
till att Europas kulturella gemenskap
och det historiskt betingade, rättsliga
och politiska sambandet mellan staterna i det europeiska statssamfundet
skulle kunna motstå såväl de nationalistiska splittringstendenserna som
hotet från öster. I detta sammanhang
hade Sverige sin naturliga uppgift att
fullgöra. – Även när det gäller Europa-iden har Hjärne varit en vägledare
för det konservativa tänkandet i vårt
land.
Efterhand kom Hjärne – sannolikt
nedstämd av de olycksbådande tendenserna i samhällsutvecklingen efter
sekelskiftet att i viss mån modifiera
innebörden i sin gamla paroll »Försvar och reformen. Han varnar nu
– liksom tidigare Forssell – för »att
staten genom en beskäftig och misslyckad omvårdnad, i samband med
ett lika olämpligt ehuru välment tvång
undergräver medborgarnas självständiga ansvarskänsla och arbetsförmåga.» En sådan utveckling skulle
äventyra folkets försvarskraft. »Hur
kan man begära, att människor, som
vant sig vid att kasta sina egna bördor på staten och ständigt vädja till
dess understöd, skola i den gemensamma farans stund visa sig mäktiga
av självuppoffring och dådkraft?»
Han fann att högern genom sin strä-
van att upprätthålla medborgarnas
självständighet hade »Övertagit det
bästa av den gamla, den äkta, den
aldrig förfallande liberalismens arv,
under det att det moderniserade frisinnet i sin oklara sociala nitälskan
alltmer prisgiver sina ursprungliga
grundsatser åt socialistiska tvångstankar». Uppstår tvekan om den rätta
avvägningen mellan försvar och försäkring måste försvaret :.taga försteget såsom oundgängligt för fäderneslandets tillvaro». Går landets självständighet förlorad är de sociala
framstegen intet värda.
När man på detta sätt går igenom
Hjärnes tankevärld återfinner man
praktiskt taget alla de hörnpelare på
vilka modern svensk konservatism
bygger. Elvanders avhandling har
många förtjänster, men framför allt
den att i ljuset ha framdragit, analyserat och systematiserat Harald Hjär- 491
nes politiska åskådning, som betytt
mer än någon annans för utformningen av det ideprogram, som i dag
är – eller borde vara – den svenska
högerns.
VART FÖRSVAR UNDER 60-TALET
I en aktuell skrift ~Fred och försvar
under 60-taleb (Generalstabens litografiska anstalts förlag, pris 24: -)
har åtta personer i ledande ställning
velat hylla generalen Nils Swedlund,
sedan han hösten 1961 avgått ur aktiv
tjänst som överbefälhavare. Det är en
innehållsrik och vittspännande bok,
vars bärande tema kan vara svårt att
fånga i en kort recension. För att
nysta upp tråden kan det för en gångs
skull vara klokt att börja bakifrån.
Den avslutande artikeln har viceamiral Stig H:son Ericson som författare. Den heter helt enkelt ~Att
vara svensk officer~ och är ett av bokens ur alla synpunkter bästa och intressantaste bidrag. Författaren erinrar om hur totalt officersyrket förändrats under de senaste decennierna.
De officerare som var unga ~i vulgärpacifismens tunga drivhusluft på 20-
taleb gick helst civilklädda på Stockholms gator. ~Glåpord och hånfulla
kommentarer fransade upp kanter på
självförtroendets uniformer.» Beredskapen och det kalla kriget har nu
gjort försvaret till en självklar del av
samhället och medfört en gynnsam
strukturförändring inom befälet, men
fortfarande är, säger han, officersyrket något av ett kall: en officer
måste fortfarande tro på dess höga
mål, eljest är hans liv förfelat. Mer än
någon annan yrkesman måste officeren engagera sig och ta ansvar för
sina underordnade, han måste kunna
utbilda, fostra och inspirera.
Av fil. dr ALF ABERG
Stig H:son Ericson tror inte på nå-
got medfött ledarskap – det finns
ingen genväg förbi kunskapskravet,
hävdar han. Hans uppfattning delas
av chefen för försvarshögskolan,
överste Sam Myhrman, som i en instruktiv artikel full av goda uppslag
behandlar ledarutbildningen för totalförsvaret. Han berättar om den nybildade gemensamma militärhögskolan,
som skall samordna de stabsutbildade
officerarna och de rena teknikerna.
Han dröjer särskilt vid försvarshögskolan, där civila och militära kursdeltagare utbildas i samordnande
verksamhet. Under dess nioåriga
verksamhet har omkring 750 personer
genomgått någon av skolans kurser,
och antalet ökas ständigt. Det är också
ytterst väsentligt, att alla verk och
myndigheter, som arbetar i totalförsvaret, får tillgång till utbildade ledare och stabsfunktionärer. De militära befattningshavarna är klart medvetna härom, men på den civila sidan
är det mesta ännu ogjort, när det gäller skolningen för det totala kriget.
En förutsättning för denna ledarutbildning är den ökade centraliseringen av krigsmaktens operativa ledning. För överbefälhavarens funktioner i fred och krig redogör generalmajor Curt Göransson klart och översiktligt i en artikel, där han särskilt
dröjer vid överbefälhavarens långtidsplanering, som i sista hand styrs av
statsmakterna. Politiska hänsyn spelar
en viktig roll, så i frågan om kärn- 492
laddningar. Det gehör, överbefälhavaren kan uppnå, beror i sista hand
på det stöd han får av försvarsministern. Långtidsplaneringen under 1960-
talet kommer att kräva många avvägningar, förutser han.
Om nödvändigheten av långtidsplanering talar också chefen för försvarets forskningsanstalt, generaldirektör
Martin Fehrm. Han har kallat sitt bidrag :.Att följa med i den militärtekniska utvecklingen:. och man läser
honom med intresse. Vårt försvar befinner sig i ständig förnyelse, och
i dag måste vi bestämma oss för att
projektera tekniska produkter, som
skall gå i serietillverkning först om
flera år. Vi måste därför planera på
lång sikt och planera väl, och våra
tekniska resurser måste sättas in där
de ger den största utdelningen.
Uppgiften för vårt försvar är att
vara fredsbevarande, att ha en sådan
styrka att ett anfall mot oss inte skall
löna sig. Detta tema behandlar professor Gunnar Heckscher i en välbalanserad och tänkvärd artikel om utrikespolitik och försvar. Det svenska försvaret är inte avsett för något annat
än försvar av svenskt territorium.
Sveriges alliansfria linje, som är en
grundläggande och orubblig förutsättning för försvarspolitiken, kräver ett
starkt försvar. Nedrustning är endast
möjlig om vi kunde känna säkerhet
för att andra makter oavsett vår
styrka under alla omständigheter var
beredda att respektera vår fred och
vårt oberoende. Den säkerhet försvaret skapar är alltid relativ, inte absolut, men säkerheten växer med vår
totala försvarskraft. I detta sammanhang tar han klar ställning för en
svensk beväpning med kärnstridsmedet Kärnvapen i svensk hand skulle
göra försvaret starkare och därmed
öka den fredsbevarande effekten, hävdar han. I denna omdebatterade fråga
har Heckscher stöd av den militära
sakkunskapen.
Hur mycket får Sveriges försvar
kosta under 60-talet? Två inlägg i frå-
gan föreligger i boken. Chefen för försvarets fabriksverk, generaldirektören
och förre statssekreteraren i försvarsdepartementet Olle Karleby hävdar i
ett väl genomtänkt bidrag, att när det
gäller storleken av vår försvarsinsats
får inte den ekonomiska utgångspunkten vara grundläggande utan i stället
de utrikespolitiska och militärpolitiska kraven. Det är en klar och entydig ståndpunkt. Det är då nedstämmande att läsa vad hans efterträdare
som statssekreterare Karl Frithiofson
har att säga om försvarskostnaderna i
sin i övrigt vettiga uppsats om försvarsvilja och fredsvilja. Om skattesänkningsfilosofien drivs framgångsrikt och för långt, kommer självfallet
också försvarsanslagen i farozonen,
menar han. Man kan knappast tolka
hans förklaring på annat sätt än att
han vill koppla försvaret samman
med den socialdemokratiska högskattepolitiken – en sådan argumentering trodde man annars inte längre
var gångbar.
Så långt går inte heller statsminister Tage Erlander i sin inledande artikel, där han ger en rätt ensidig historik över socialdemokratiens långsamma accepterande av ett starkt
nationellt försvar. Med tanke på de
partipolitiskt betingade prutningarna
av försvarsanslagen hösten 1960 förefaller det också som en överdrift, när
han talar om hur enigheten i försvarsfrågan :.springer fram ur en gemensam känsla av vad läget kräver:..
Mycket av vad han säger i denna eleganta essay kan annars delas av alla
försvarsintresserade. Artikeln mynnar
ut i en förklaring, som kanske kan
sägas uttrycka bokens tema: Ingenting har inträffat sedan försvarsuppgörelsen år 1958, som gör den nationella samlingen i försvarsfrågan överflödig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner