Litteratur

LITTERATUR
JA TILL EUROPA?
Vår London-ambassadör Gunnar Hägglöfs intressanta lilla skrift »Att säga
ja till Europa» har i varje fall ett fel.
Den borde i stället heta »Att säga nej
till Europa». Ty att detta är författarens egen paroll – helt i överensstämmelse med hrr Undens och Hedlunds intentioner – kan ingen uppmärksam läsare gärna ta miste på. Så
har också hr Hägglöfs broschyr fått
beröm i regeringsorganet stockholmsTidningen av ingen mindre än dess
famöse storpolitiske expert, chefredaktör Victor Vinde.
Ambassadör Hägglöf påtalar inledningsvis den egendomliga situation
som uppstått, därigenom att högerpartiet i Sverige, »bärarna av ett traditionellt nationellt patos» pläderar för en
»internationalism i europeisk utstyrsel» och erinrar om hur en »av hö-
gerns profeter från seklets början»,
Rudolf Kjellen, förklarat att »Europa
som geografisk enhet är en anakronism och som politisk enhet en anticipation där det inte är en bluff». Det
hade funnits större anledning för hr
Hägglöf att erinra om vad en annan
av högerns profeter från seklets början, den av hr Hägglöf högt beundrade
Harald Hjärne, haft att säga i ämnet.
Hjärne, som till skillnad från Kjellen
verkligen kommit att utöva ett bestå-
ende inflytande över den svenska konservatismens ideutveckling, uttalade,
vilket den minnesgode läsaren av
dessa spalter måhända påminner sig:
»Det är blott en modern och ohistorisk illusion, när man inbillar sig att
Av GUNNAR UNGER
det nyare Europa kommit till genom
en sammanslutning under folkrättens
hägn av ursprungligen självständiga
stater och nationer. Europas enhet
går före alla partikularistiska självständigheter, visserligen i allt väsentligt ett ideal, som aldrig nått sin fulländning i verkligheten, men dock ett
ideal som innebar rättens och kulturens krav på herravälde över söndringens och våldets aldrig på jorden
dämpade lustar.» Att detta ideal helhjärtat omfattades av Harald Hjärne,
att han följaktligen såg ett positivt
värde i Europas enhet och att han
satte sitt hopp till att Europas kulturella gemenskap och det historiskt betingade rättsliga och politiska sambandet mellan medlemmarna i det
europeiska statssamfundet skulle kunna
motstå såväl de nationella splittringstendenserna som hotet från öster är
med utgångspunkt från hans konservativa övertygelse alldeles följdriktigt.
Lika följdriktigt är det – fast ambassadör Hägglöf inte låtsas förstå det –
att svensk konservatism i dagens läge
är den främste bäraren av Europa-tanken i Sverige.
Långt mera rimligt är det, när hr
Hägglöf samtidigt förvånar sig över
att det svenska regeringspartiet, »arvtagare till ett utpräglat internationalistiskt tankekomplex» anser att Sverige visserligen kan ekonomiskt associera sig med, men ingalunda kan politiskt eller ideologiskt förena sig med
den grupp av stater, som ingår i den
västeuropeiska gemensamma mark- 124
naden. Det visar sig dock efterhand
att denna förvåning är mera spelad
än verklig. Hr Hägglöf förklarar visserligen i sitt förord att han ingalunda
publicerat sin skrift därför att han
anser »att den innehåller nya ideer
eller överhuvudtaget några uppslag
för svenskt handlande och svensk politik under de kommande förhandlingsåren». Han hoppas bara att
»komma till en livligare och friare
diskussion av Europa-rörelsen och
Europa-problemet i dess väsentligaste
aspekter – nämligen de mänskliga
och kulturella». Med vad leder denna
hr Hägglöfs livligare och friare diskussion fram till? Jo, till att han uppger
»tanken att definiera Europa som ett
fenomen i sinnevärlden» och karakteriserar Europa-iden som en utopi.
Man merkt die Absicht und wird
verstimmt. Visst kan man hålla med
hr Hägglöf om att hans skrift inte innehåller nya ideer eller uppslag för
svenskt handlande. Men den är därför inte blott och bart en objektiv
analys. Den är en låt vara på slingrande och subtila tankebanor genomförd plaidoyer för regeringens passivitet och negativism gentemot de europeiska gemenskapssträvandena. Man
frågar sig om tidningen Expressen vet
vad den gör, när den lancerar just hr
Hägglöf som biträdande utrikesminister med uppgift att handlägga de europeiska marknadsfrågorna?
Hr Hägglöf börjar med att diskutera
den s. k. storrumsprincipen och kommer till den slutsatsen att denna princip, vare sig man tilämpat den för
ekonomiska eller för politiskt-strategiska syftemål, icke har haft något
nödvändigt sammanhang med Europa,
utan att den tvärtom har visat hän
mot andra än europeiska lösningar.
Han fortsätter med en i och för sig
fängslande och instruktiv redogörelse
för Europa-tankens historia, och väljer, smickrande nog, som utgångspunkt en formulering ur en artikel
i Svensk Tidskrift: »Vad som för mig
numera och alltsedan kriget framstår
som det omistliga – det är den stora
europeiska kulturtraditionen som bygger på sammansmältningen av kristendomen och det antika arvet, det är
den västerländska livsformen med allt
vad den innebär av frihet, tolerans,
civilisation och personlighetsutveckling, men också vördnad för det förflutna och känsla av oupplösligt samband med det förflutna . . . Europa
måste enas eller gå under – om man
med Europa menar något annat och
mera än ett rent geografiskt begrepp.»
Men hr Hägglöf kommer ingalunda
till samma konklusion som författaren
till den citerade artikeln. Han sammanfattar resultatet av sin undersökning av Europa-tankens utveckling på
följande sätt: »Europa-tanken är en
Proteus bland ideologier. Ett nödrop
ur Västerlandets djupaste betryck på
700-talet, en krigsförklaring vid korstågens början, en paroll till samling
vid det tusenåriga östeuropeiska kejsardömets fall, ett lysande civilisatoriskt program för mänsklighetens
framsteg under upplysningstiden, en
maktpolitisk konstruktion i Napoleons
kamp om herraväldet i Europa, en
appell av tsar Alexander om kristlig
samverkan, en plan för europeisk ordning på den bestående utrikespolitiska
och sociala balansens grund under
Metternichs signum, ett försök av
Aristide Briand att uttunna den fransktyska motsättningen genom att lyfta
upp hela frågeställningen på ett europeiskt plan, ett cyniskt spel med europeiska symboler under nazism och
fascism, allt detta har varit emanationer av Europa-idens Proteusnatur.»
Och han avslutar hela sin framställning med orden: »Den som försökt
sätta sig in i Europa-tankens mångskiftande och motsägelsefulla historia
… kan mot slutet av sina funderingar
icke gärna komma till annan slutsats
än att det rätta sättet att säga ja till
Europa är att säga ja till mänskligheten.» (!)
Men detta är, med förlov sagt, rent
nonsens. En sålunda uttunnad och urvattnad Europa-tanke har ju förlorat
varje som helst konkret innebörd och
har ingen tillstymmelse till förbindelse
med den aktuella världspolitiska situationen. Ingen bestrider vad hr Hägglöf på ett ställe säger under sin diskussion av den ekonomiska storrumsprincipen nämligen att Sveriges intressen alltjämt skulle vara bäst betjänta om man kunde etablera en hela
världen omfattande gemenskap med
en så låg tulltariff som möjligt. Ingen
bestrider heller vad som är implicerat
i hans resonemang om den politiska
storrumsprincipen, nämligen att Sveriges intressen alltjämt skulle vara
bäst betjänta om man kunde etablera
en hela världen omfattande gemenskap under en funktionsduglig världsregering.
Det är bara det att dessa i och för
sig lovvärda mälsättningar förlorar sig
i ett dimhöljt fjärran, som under alla
förhällanden ligger utom räckhäll för
nu levande generationer. I detta fall
är det verkligen frågan om utopier,
medan den av hr Hägglöf som utopisk
karakteriserade Europa-tanken redan
är på väg att förverkligas. Han har
själv i sin historik påvisat att under
perioder av starkt yttre tryck Europatanken aktualiserats och vunnit terräng: vid morernas och turkarnas anstormningar, liksom efter första världskrigets dräpslag mot Europas internationella maktställning. Efter andra
världskriget är denna maktställning
ett minne blott, aldrig har – sedan
kommunismen underlagt sig halva
Europa och halva världen – det yttre
125
trycket varit starkare än nu, i dagens
situation har för första gängen det fria
Europas enhet blivit en fråga om liv
eller död för den europeiska livsformen. Det är därför Europa-tanken fått
en helt annan betydelse än någonsin
tidigare, det är därför vi under loppet av föga mer än ett årtionde fått
uppleva mirakler, som också de mest
optimistiska Europa-anhängare tidigare knappast vägat drömma om: att
kontinentens två gamla dödsfiender
Tyskland och Frankrike inför världskommunismens hot enats i en nära
politisk och ekonomisk gemenskap,
till vilken praktiskt taget alla kontinentens fria stater anslutit sig och att
England slutgiltigt övergivit sin gamla
insulära attityd och vill ingå i den
europeiska gemenskapen. storrumsprincipen har – tvärtemot vad hr
Hägglöf antyder – redan visat sitt
både ekonomiska och politiska berättigande ur europeisk synpunkt. Detta
betyder att det skapats förutsättningar
för en gemenskap av Europas alla fria
stater och det betyder i sin tur att vår
gamla kultur fått en chans att överleva, att vi europeer fått en möjlighet att hävda oss mellan jättarna i öst
och väst.
Det är nästan ofattbart att en erfaren och högt bildad diplomat som
hr Hägglöf inte vill eller kan se att ute
i Europa nu pågår det djärvaste och
märkligaste experiment i mellanfolkligt samarbete, som vår tid bevittnat,
och att i framgäng för detta experiment ligger också Sveriges största för
att inte säga enda framtidshopp. På
den länga och törnbeströdda vägen
mot Världens Förenta Stater är Europas Förenta Stater den etapp, som värt
tidevarvs europeer har en möjlighet
att förverkliga och därigenom rädda
den livsform, vi inte vill vara utan.