Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
TJECKOSLOVAKIENS UNDERGÅNG
I en för någon tid sedan utkommen
bok, »The Communist Subversion of
Czechoslovakia», ger författaren, förre
kabinettssekreteraren Josef Korbel, en
initierad och intressant skildring av
det händelseförlopp som ledde till den
fria republiken Tjeckoslovakiens omvandling till en sovjetrysk vasallstat.
Rent historiskt sett synes denna omvandling av speciellt intresse därför
att den genomfördes – t. o. m. utan
blodsutgjutelse – i en till synes mycket välbalanserad stat, där feodalismen för längesedan var försvunnen
och klassmotsättningarna relativt små
och kommunismen därför borde ha
haft en mycket dålig jordmån.
Men ehuru den skildrade händelsen nu ligger 13 år tilbaka i tiden har
Korbels bok inte enbart historiskt intresse. De »arbetsmetoder» som kommo
till användning från kommunisternas
sida uppvisa nämligen de drag som
alltid utmärkt sovjetpolitiken – medvetna lögner, löftesbrott, svek och i
sista hand öppet våld. skildringen av
den tjeckoslovakiska tragedien synes
ge en god belysning även av Moskvas
politik av i dag.
Det första tjeckoslovakiska kommunistpartiet, som bildades år 1924 genom avsöndring från socialdemokratiska partiet, intog en nationell, gentemot Moskva rel. självständig ställning. Det var först sedan förre snickaren Klement Gottwald, i Moskva utbildad agitator och Stalins handgångne man, år 1929 utsetts till partiets generalsekreterare, som det omAv ERIK DE LAVAL
vandlades till en väldisciplinerad sovjetrysk hjälptrupp. Från denna tid
härrörde sig deras hatpropaganda mot
eget land, »nationens fängelse», där
»arbetarna saknade hemortsrätt» och
alla sociala reformer voro »skådespel
och förräderi».
Det var först när Hitlers växande
makt började utgöra ett hot även mot
SSSR som tonen blev en annan. I maj
1935 undertecknades en försvarspakt
mellan Moskva och Prag, och därmed
blev också Gottwald och hans anhang
t. v. »goda tjeckoslovakiska patrioter».
Miinchen-krisen år 1938 fick stor
betydelse för Tjeckoslovakiets ställning både väster- och österut. Det
kände sig med all rätt förrått av Västerlandet. Frankrike svek sina förbundsförpliktelser och valde att bakom Maginot-linjen avvakta händelsernas utveckling. Och Storbritannien
offrade cyniskt Tjeckoslovakiet för
»peace in our time».
Stalin förstod att slugt utnyttja lä-
get. SSSR var ju inte inbjudet till
Miinchen och var alltså inte komprometterat. Det var visserligen genom
pakten av är 1935 förpliktat att
komma Tjeckoslovakien till hjälp,
dock endast om Frankrike gjorde detsamma – vilket det enligt Stalins
fullt riktiga åsikt inte skulle komma
att göra. SSSR kunde alltså nu uppträda som Prags »enda vän». Detsamma gällde hans hjälptrupper inom
republiken. Gottwalds parti, som i äratal agiterat mot dess »falska demokrati», uppträdde nu på Stalins order
64
som demokratins förkämpar. Och den
år 1937 avlidne president Masaryk,
som hittills framställts som »brutal
folkfiende», blev nu en »stor humanist och frihetskämpe».
Under den tysk-ryska vänskapsperioden augusti 1939-juni 1941 var lä-
get inom de europeiska kommunistpartierna åtskilligt förvirrat. Det
hände t. o. m. att enstaka, ledande
kommunister fronderade mot Moskva.
Genom lägets alla skiftningar höll
dock Kreml målet, världsrevolutionen, fullt klart för sig. Ett av 3:e Internationalen den 9.5.1941 utfärdat
PM är högst belysande för dess taktik. Det heter däri, att tiden är kommen för nya steg mot världsrevolutionen, att alla ledare måste maskera sin
verksamhet som strävan mot »sann
demokrati», att partiet, tills det övertagit makten skall upprätthålla vänskapliga förbindelser med fosterländska och religiösa kretsar inom resp.
länder osv.
I och med Hitlers anfall mot SSSR
den 22.6.1941 blev Moskvas officiella
inställning till Prag klarare. Det kunde
nu åter framträda som republikens vän
och beskyddare. I juli samma år överlämnade sovjetambassadören i London till president Benes ett »budskap»
från Stalin, vari det bl. a. hette: »Sovjetunionen har helt gått in för Tjeckoslovakiets oberoende, och avser icke
att på något sätt blanda sig i republikens inre angelägenheter, vilka äro
enbart det tjeckoslovakiska folkets
sak.»
Samtidigt förde den kommunistiska
motståndsrörelsen i landet ett två-
frontskrig: mot tyskarna och mot de
borgerliga frihetskämparna. Det hände
ofta att dylika av sina kommunistiska
»kamrater» förråddes till Gestapo.
I november 1943 flög president Benes till Stalin för att diskutera det
framtida förhållandet mellan deras
båda länder – den ryska offensivens
framsteg skulle snart göra frågan högaktuell. Han mottogs vänligt och återvände mycket belåten – han medförde en traktat om ömsesidigt samarbete samt Stalins personliga löfte att
även det s. k. Karpato-Ryssland skulle
återgå till Tjeckoslovakien. Ett år senare »måste» Stalin »för att tillmö-
tesgå befolkningens enhälliga önskan»
införliva området med Sovjetunionen!
Och 1947 skrev Benes i sina memoarer: »Mitt största misstag var att jag
– – – vägrade att tro, att också Stalin cyniskt ljög för mig både 1935 och
senare och att hans försäkringar till
mig och Masaryk var medvetet bedrä-
geri.»
___l!
Förhandlingarna med de tjeckoslovakiska kommunisterna, Gottwald &
Co, gingo inte lika friktionsfritt, men
även här bedömde Benes resultatet
med verklighetsfrämmande optimism.
Med något svek från deras sida räknade han inte.
Allt efter som den röda armens
framryckning genom Slovakien fortskred, blev frågan om presidentens
definitiva återvändande till sitt land
alltmer aktuell. Någon annan väg än
luftvägen över Moskva fanns därvid
inte att tillgå. Den 17.5.1945 inträffade
Benes där med en del av London-regeringen. Hans uppgift var nu att bilda
en ny, nationell regering på bred bas
– Moskva-kommunisterna kunde inte
nu hållas utanför. Frågan om regeringens sammansättning och spec. om
kommunisternas ställning i densamma
måste bli av allra största betydelse för
landets framtid. Presidenten hade
också klart insett detta och redan i
London sagt, att försvarsministern och
inrikesministern, med armen resp.
statspolisen sig underställda, icke
finge tagas ur samma parti. Man hade
därför kunnat vänta, att han i denna
nationens ödestimme själv skulle ha
tagit ledningen av förhandlingarna
och försökt åtminstone påverka regeringens sammansättning. Därav vart
dock intet. Jämlikt sin »strängt konstitutionella inställning>> ställde han
sig helt utanför och överlät åt partiledarna, bland vilka kommunisten
Gottwald var den dominerande, att
finna en lösning. Denna blev till synes
fullt parlamentarisk: fem partier –
socialdemokrater, »nationella socialister», agrarer, katoliker och kommunister – skulle bilda regeringen, i
vilken också några partilösa fackmän,
bland dem utrikesministern Jan Masaryk, skulle ingå. I själva verket fingo
dock kommunisterna en dominerande
ställning. De tillätos besätta alla nyckelposterna. Premiärminister blev hr
Fierlinger, officiellt socialdemokrat
men i själva verket kommunistisk
»medlöpare». Av regeringens övriga 23
medlemmar voro 1Okommunister eller
medlöpare, bland dem försvars- och
inrikesministrarna! Medan kommunisterna voro fast sammanslutna under
Gottwald, var den borgerliga fronten
splittrad och utan program. Allt syntes
väl upplagt för ett framtida »Machtiibernahme».
Den 3:e april inträffade presidenten och regeringen i staden Kosice i
Slovakien, vilken skulle bli republikens provisoriska huvudstad. Landet
behärskades helt av röda trupper, och
presidenten själv stod under övervakning av den ryske ambassadören, Zorin. Läget bådade intet gott för framtiden. En gnista av hopp om befrielse
västerifrån tändes dock vid underrättelsen att amerikanska pansartrupper
under general Patton den 18.4 överskridit gränsen till Böhmen och var
på väg mot Prag. Hoppet släcktes dock
lika snabbt som det tänts; efter ett par
dagar gick Patton, på general Eisenhowers order, tillbaka över gränsen.
Den 9 maj nådde ryska stridsvagnar
Prag. Det var Sovjet som skulle ha
äran av Tjeckoslovakiens befrielse.
Dagen därpå återvände president Be- 65
nes till Prag, hälsad av jublande människomassor, som i honom sågo symbolen för en, som man trodde, återvunnen frihet.
Under åren 1945-1947 fortgick landets återhämtning under till synes demokratiska former. Samtidigt pågick
dock under Gottwalds ledning ett intensivt organisations- och infiltreringsarbete för kommunisternas övertagande av makten på samhällets alla
områden. Självfallet gingo de kommunistiskt styrda ministerierna därvid
i täten.
Det under kommunisten Kapetsky
stående informationsministeriet utnyttjade hänsynslöst radio och film,
bägge förstatligade, för propaganda
– t. o. m. presidentens egna utsändningar kunde vid behov störas eller
helt förhindras. Tidningar och tidskrifter kunde genom licensgivning
och papperstilldelning dirigeras
önskvärd riktning.
Inom det likaledes kommuniststyrda
jordbruksministeriet värvade man nya
anhängare genom lämplig fördelning
av den från »tyskar, ungrare och förrädare» konfiskerade jorden. Partiboken garanterade gynnsam tilldelning
– av de till gränsområdena överflyttade väljarna röstade 80% kommunistiskt vid 1946 års val.
Inom armen svarade försvarsministern och generalstabschefen, bägge
kryptokommunister, för att de officerare som kämpat med röda armen på
allt sätt gynnades, medan de som tillhört västmakternas armeer systematiskt höllos tillbaka. Officerskåren i
dess helhet kom dock aldrig fullständigt under partiets kontroll, men armen var å andra sidan icke heller användbar för att t. ex. slå ner en kommunistisk kupp.
Farligast ur samhällets synpunkt
var dock den kommunistiske inrikesministern Nosek. Inom den under
honom stående statspolisen lät han
66
bl. a. organisera s. k. »säkerhetsförband» av rent militär typ, såsom stöttruppen SNB (Nationella säkerhetskå-
ren), ävensom flygande polisförband,
”bägge kommunistiska elitförband. Han
organiserade också ett omfattande underrättelseväsen, främst i politiskt
syfte. statspolisen blev sålunda ett redskap i kommunistledningens hand.
Genom propaganda och terror lyckades man också bringa fackföreningarna helt under »partiets» ledning, och inom dem bildades beväpnade (men illegala) röda förband av
»folkmilis». De blevo sedermera ett
gott hjälpmedel vid statskuppens genomförande.
På ytan verkade dock t. v. allt lugnt,
och förberedelserna för 1946 års riksmannaval försiggingo under demokratiska former. Vid detta val hade kommunisterna stora framgångar och erövrade 114 av den »konstituerande
nationalförsamlingens» 300 mandat,
medan de övriga tämligen jämnt fördelades på övriga fyra partier. Till
följd av valresultatet övertog Gottwald posten som regeringschef, medan ministären i övrigt förblev i stort
oförändrad.
På sommaren inträffade emellertid
på det utrikespolitiska området en
olycksbådande episod. Marshall-planen hade just framlagts av USA, och
Prag-regeringen hade beslutat anslutning till densamma. Men den 9 juli
blev Gottwald, som var i Moskva i
spetsen för en handelsdelegation, kallad till Stalin, som lät honom förstå
att planen var riktad mot Sovjetunionen och att han skulle anse Prags anslutning till densamma som en ovänlig handling. Efter Gottwalds hemkomst beslöt regeringen efter häftig
diskussion att ändra sitt tidigare beslut
och avböja USA:s erbjudande. Man
hade fått en påminnelse om vad Stalins löfte att inte blanda sig i republikens inre angelägenheter var värt.
På hemmafronten syntes emellertid
allt ganska gott. Så. länge kommunisterna hoppades kunna på laglig väg
erövra hela makten följde de demokratins spelregler. Under år 1947 ägde
emellertid en omsvängning i den allmänna opinionen rum, och kommunisternas förhoppningar att vid 1948
års val få absolut majoritet måste
skrinläggas. Under 1947 och 1948 avslöjades dessutom ett par komplotter,
iscensatta av statspolisen och avsedda
att kompromettera de politiska motståndarna. Nu kommo de att i stället
allvarligt skada både kommunistpartiets, inrikesministerns och polischefens anseende. Den politiska atmosfä-
ren blev alltmer förgiftad. I detta läge
beslöto de borgerliga regeringsmedlemmarna att driva saken till sin spets.
De hoppades därvid få stöd av socialdemokraterna, vilka nyligen ersatt sin
kryptokommunistiske partichef, Fierlinger, med en mera moderat man. Nå-
gon gemensam fälttågsplan var dock
inte uppgjord. Den 20 februari inlade
samtliga borgerliga ministrar sin avskedsansökan efter att förut ha utverkat presidentens stöd, dvs. hans löfte
att inte bevilja dem avsked. De hoppades härigenom kunna tvinga Gottwald att ombilda ministären i borgerlig riktning.
Spekulationen visade sig emellertid
i grund felaktig. De hade förbisett en
viktig faktor, att Gottwald var en i
Moskva utbildad bolsjevik, som icke
skulle komma att böja sig för en parlamentarisk procedur, när han hade
alla de verkliga maktmedlen i sin hand
och dessutom Moskvas stöd. Och just
den 20 februari Håkade» ryske vice
utrikesministern V. Zorin komma på
ett oväntat besök i Prag, där han genast sökte kontakt med Gottwald.
Under de följande dagarna visade
»partiet» tydligt vad det förde i skölden. Redan den 21.2 kommo tusentals
telegram från de kommunistledda
fackföreningarna till presidenten, massor av arbetardelegationer uppvaktade honom, och en jättedemonstration med hetstal av Gottwald ägde rum
i Prag. Ute i landet övertogos fabrikerna av arbetarna, och vapen och
ammunition, avsedda för arbetarmilisen, sändes till huvudstaden. Och presidenten själv hindrades frän att radiotala till nationen – utsändningen
stoppades av informationsministern!
Med varje timme steg nationens feber. överallt bildades »aktionskommitteer», tryekandet av icke kommunistiska tidningar saboterades, möten
vid vilka borgerliga ministrar skulle
tala, skingrades av kommunistiska
»stöttrupper», och massarresteringar
av misshagliga politiker och tjänstemän sattes i gäng. En motdemonstration den 23.2 på kvällen av 10 000 studenter, vilka framför palatset i Hradzin bringade presidenten sin hyllning,
vittnade om deltagarnas fosterländska
sinnelag, men kunde givetvis inte på-
verka de upphetsade arbetarmassorna.
Under den 24.2 fortsatte massarresteringarna i ökat tempo. Samma dag
igångsattes en entimmesstrejk över
hela landet för att visa fackföreningarnas makt, och i Prag uppvaktades de
borgerliga ministrarna av hotfulla pö-
belhopar.
Den av Gottwald organiserade pressen på president Benes var som synes
oerhört stark. Trots allt försökte han
i det längsta stä fast vid demokratins
principer och inte ge vika för väld.
Och ännu den 24.2 trodde han sig
kunna lösa krisen genom underhandlingar. Han vägrade att mottaga den
lista på en ny regering som Gottwald
förelade honom och uppmanade honom att upptaga nya underhandlingar
med partiledaren. Gottwald vägrade.
Det måste redan nu ha stått klart för
presidenten att slaget var förlorat. Socialdemokraterna kunde han inte lita
67
på, deras ledning hade återtagits av
Fierlinger och de voro nu beredda att
i vått och torrt stödja kommunisterna.
Armen var, som förut nämnts, inte att
räkna med för krossandel av ett uppror, och presidenten skulle f. ö. knappast ha kunnat förmå sig att begagna
den för en sådan uppgift. Och Moskvas inställning var hotfull – redan
den 23.2 hade Zorin meddelat utrikesminister Masaryk att Moskva »denna
gång skulle stä fast». Det fanns faktiskt ingenting som president Benes
kunde göra.
I den minis,terlista, som Gottwald
den 25 februari ånyo förelade honom,
upptogs hälften av posterna av kommunister, tre av socialdemokratiska
medlöpare och resten av medlöpare
frän andra partier; som utrikesminister kvarstod den partilöse Jan Masaryk. Presidenten försökte ännu en
gäng begagna sitt gamla vapen, underhandlingar och kompromiss. Tiden
härför var dock nu förbi. När Gottwald kl. 4 em. äter besökte honom,
nu med ministerlistan klar för underskrift, gav han upp spelet och skrev
under. Femton minuter senare kunde
Gottwald på Våclawske nåmesti (Wenzelsplatz) inför 200 000 jublande arbetare tillkännage, att hans parti övertagit makten i landet. Det fria Tjeckoslovakiens korta saga var slut.
Efter någon tvekan beslöt Benes att
trots allt t. v. kvarstä som president
– till namnet. Någon reell makt hade
han inte längre. Som symbolisk handling flyttade han dock från palatset
i Hradzin till sin privatvilla. Efter att
som sista ämbetshandling ha undertecknat den nya vallagen, vilken stadgade »fria val» helt i Stalins anda, abdikerade han den 7 juni 1948. Lagen
om den nya författningen hade han
inte undertecknat, det överlät han till
sin efterträdare, Klement Gottwald.
68
MÅN I UNIFORM
Men in Uniform
Military Manpower in modern
industrial societies.
M.R.D. Foot.
Published for The Institute
for strategic studies.
London. Juni 1961
En gång i världen lär Axel Oxenstierna
ha sagt något om att människorna
knappast anar med vilken ringa visdom världen styres. Man hade förvisso på den tiden inte så mycket av
tryckt visdom och kunskap som nu.
Men ändå tycker man nästan när man
jämför dagen med dåtiden, att det var
rätt mycken visdom som – även om
den inte kunde läsas – åtminstone
kunde tillämpas. I dag väller det fram
tryckalster av alla slag i överväldigande mängder. Inte minst är detta
fallet inom det fack, som man kan
kalla det militärpolitiska-strategiska.
Efter andra världskriget har det framträtt en oöverskådlig rad av skribenter och det har upprättats institut,
forskargrupper och universitetsfakulteter för att analysera och studera
världsproblemen ur dessa aspekter
och producera kunskap och visdom
om hur världen eller delar därav bör
ledas. Vetskapen om att ett sådant
imponerande underlag av råd och anvisningar finnes tillgängligt för världens styresmän borde ju skapa optimism och förtröstan om världens
framtid. Tyvärr är det emellertid nog
så, att disproportionen mellan tillgängligt kunskapsstoff och möjligheterna att tillämpa det aldrig varit
större än nu.
Den stora mängden av litteratur om
de politiska-strategiska problemen
kommer från de anglo-sachsiska länAu kommendör MAGNUS HAMMAR
derna och särskilt USA. Där har efter
andra världskriget vuxit upp en rad
institut och organisationer, som med
flit och grundlighet ägnar sig åt att
penetrera strategiska problem, och
flertalet universitet har en fakultet,
som sysslar med »international affairs»
eller liknande. Man kan nämna sådana
organisationer som Rand Corporation, Hoover Institute on War, Revolution and Peace, Center for the Study
of American Foreign Policy osv. och
bland universitet som varit flitiga producenter kan nämnas Yale, Princeton,
Stanford och Harvard.
I England har man varit något mer
återhållsam. För några år sedan började emellertid en organisation med
benämningen »The Institute for strategic studies» komma i verksamhet.
Denna organisation har kommit med
ett begränsat antal kloka, vederhäftiga och läsvärda inlägg i diskussionen. Serlan år 1959 utger institutet
tidskriften Survival och man har dessutom hunnit med att publicera tre
böcker nämligen »Nato in the 1960s»
av institutets direktör Alastair Buchan
i februari 1960, »The Control of the
Arms race» av Hedey Bull i april
1961 och slutligen »Men in Uniform»
av M.R.D. Foot i juni 1961. Denna
sistnämnda bok har till undertitel
»Military Manpower in Modern Industrial Societies». Den innehåller inte
bara spekulationer utan i huvudsak
vederhäftiga fakta om olika länders
sätt att skaffa folk till sin krigsmakt,
ett problem som med stigande levnadsstandard blir allt bekymmersammare. Boken är måhända särskilt aktuell för England, som f. n. prövar
övergång till ett försvar med enbart
stampersonal, men den är av betydande intresse även för andra och
skall därför här i korthet kommenteras.
Bokens huvuddel innehäller beskrivning över olika länders rekryteringssystem, som av Foot indelas i värnpliktssystem (conscript systems),
medborgararmeer (citizen armies),
blandade system (mixed systems)
samt frivilligsystem (voluntary systems). Till det första räknas bi. a.
Frankrike, Sovjetunionen och Turkiet; till det andra Schweiz, Sverige
och Israel; till det tredje Belgien, USA
och Västtyskland samt till länder med
renodlad yrkeskrigsmakt Canada,
Australien och så småningom Storhritannien.
Den jämförelse mellan olika länders metoder och resurser, som Foot
presenterar, kan ge anledning till
många reflexioner. De två ytterligheter som står skarpast mot varandra
är Canada och Israel; Canada ett rikt
land med världens högst betalda yrkeskrigare som utgör endast 0,68% av
befolkningen; Israel med en praktiskt
taget oavlönad krigsmakt där omedelbart tillgängliga styrkor uppgår till
14% av befolkningen. Klart framgår
Dcksä de mycket stora problem som
Storbritannien brottas med i samband
med värnpliktens upphävande liksom
det amerikanska systemets mycket
stora flexibilitet genom att uttagningsprocenten kan varieras inom
vida gränser. Högst intressant är också
lönejämförelsen mellan en engelsk armeofficer och ett antal civila yrken.
Han ligger relativt hyggligt till fram
till 55 är om man bortser från läkare,
tandläkare och vissa jurister. Men vid
60 är har han det lönemässigt prekärt.
Detta avspeglar den gamla tankegången att officerare kommer från besuttna klasser och kan efter 20-25 är i
armen dra sig tillbaka för att sköta
sina gods. Läget är inte längre sådant.
Foot rekommenderar att man nu ord- 69
nar det så att officeren kan antingen
sluta vid 40-ärsäldern, då han kan
räkna på att kunna övergå till civil
verksamhet, eller vara kvar i armen
till 60 är.
Alla dessa fakta som Foot presenterar och kommenterar är högst intressanta och lärorika, men ett avsnitt som
är värt särskild begrundan är inledningskapitlen »Det militära problemet» och »Den civila bakgrunden».
Här betonas först den paradoxen att
nu, då vapenverkan blivit astronomiskt mycket högre än förr, har samtidigt numerären hos stående tillgängliga militära styrkor vuxit så att nå-
got liknande aldrig förekommit förr.
Kraven på materiel och personal har
dessutom stigit så att de erfarenheter
av krig, som man eventuellt kan ha
från 1945, ej längre alls är relevanta.
Vad personalen beträffar är kanske
det mest utmärkande draget att behovet av outbildad arbetskraft – muskelenergi – väsentligt minskats, medan det krävs personal med begränsad
utbildning – montörer, reparatörer,
kontorsutbildade etc. – i växande antal. Och här kommer in konkurrensen med industrien. Med nuvarande
konjunkturer och tendens blir det allt
svärare att på frivillig väg rekrytera
och behålla personal som har något
slags utbildning – högre eller lägre
– som kan användas i industrien.
I detta sammanhang kan det vara
värt att notera att enligt brittiska erfarenheter läget på arbetsmarknaden
– arbetslöshet eller översysselsättning – haft mycket ringa inflytande
på rekryteringssiffrorna i vad avser
manskap. I vissa fall har t. o. m. förekommit att förbättrad sysselsättning
åtföljts av förbättrad rekrytering. Det
är således inte alltid enbart de ekonomiska faktorerna som avgör möjlig- ·
heterna att rekrytera personal till de
väpnade styrkorna. Den civila synen
på försvaret har betydande inflytande.
70
Därmed är man framme vid en
högst väsentlig faktor – moralen
eller försvarsviljan. Utan ett visst minimum av idealitet och fosterlandskärlek – eller vad man vill kalla det
– går det inte att bygga upp effektiva väpnade styrkor. Den västerländska fredliga livsstilen med stark tonvikt på välfärd och materiella fördelar kan allvarligt komma att försvaga
Västerns försvarskraft.
Foot påpekar också det enkla faktum att eftersom det finns flera ryssar och kineser än engelsk- och fransktalande människor i världen så krävs
det mera ansträngningar av dem som
inte önskar att världen skall domineras av Kina och Ryssland.
Man får hoppas att det kärva internationella klimat som nu råder skall
kunna bidraga att i anden stärka de
fria västerländska nationerna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner