Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
KUNG OSCAR II:s MINNEN
När Oscar II år 1872 efterträdde sin
bror Karl XV som Sveriges och Norges
konung, var han föga känd och knappast omtyckt: han ansågs vara hög av
sig och mån om sin värdighet. Ingen
som kände honom kunde dock förneka
hans starka ambition och stora förmåga att lösa anförtrodda uppgifter.
»Alla väntade av Oscar Ih, skriver Ellen Key i sina »Minnen av och om Emil
Key», »ett djupare intresse för regeringsärendena, en större känsla för sin
värdighet, men även en bestämdare
vilja att mot riksdagen hävda regeringsmakten än Carl XV visat». Till
detta alltigenom träffande omdöme
kan man, konstaterar professor Edvard Thermaenius i sin avhandling om
»Lantmannapartiet», foga ett påpekande att kungen från första stunden
av sin regering målmedvetet strävade
efter att utjämna och försona de irriterande motsatserna i vårt politiska liv.
Samtiden hade många gånger svårt
att förstå kungens kompromisspolitik,
hans påtagliga vilja att stå väl åt alla
håll. Danmarks mångårige sändebud i
Stockholm Frants Bille talade vid ett
tillfälle spydigt om »Kongens stadige
0nske at – om jeg saa t~r udtrykke
mig – trykke Alles Haand paa en
gang>>. Man kritiserade hans brist på
verklighetssinne, hans impulsivitet och
känsloengagemang. Nordisk Familjeboks andra upplaga, som väl gav uttryck åt den bildade medelklassens
uppfattning, sökte orsaken härtill i
konstnärstemperamentet, som i medgång förde kungen till en utomordentAv fil. doktor ALF ABERG
lig optimism, men »lät honom i motgång lätt förtvivla, hindrade honom
att ständigt fasthålla den ståndpunkt,
som han en gång intagit». Allt detta
låter sig sägas, men hela sanningen är
det inte. Kung Oscar var en komplicerad natur och inte enbart en känslooch stämningsmänniska, konstaterar
med rätta professor Folke Lindberg i
»Den svenska utrikespolitikens historia». Som utrikespolitisk bedömare
följde han en konsekvent linje, och
lika bestämt och målmedvetet höll han
fast vid kravet på försvarsfrågans lösning.
En utomordentlig källa till förståelse
av kungens politiska uppfattning och
handlande är de memoarer, som han
började föra omedelbart efter sin
tronbestigning och som tills nu legat
förseglade i blecklådor i det Bernadotteska familjearkivet på Stockholms
slott. De omfattar tre olika huvudavdelningar: de svenska, de norska och
de utländska memoarerna. Det märkliga med dessa minnen är att de är
nedskrivna etappvis kort efter de händelser som skildras. Med ett omfattande aktmaterial vill kungen ge en
historiskt dokumenterad förstahandsskildring av dessa händelser. Hans avsikt har varit att dessa memoarer en
gång skulle framläggas för allmänheten – han ville, säger han, »åt kommande tider meddela sanningen ofördunklad». Sedan femtio år hunnit förflyta efter kung Oscars död, har konung Gustaf VI Adolf gett sitt tillstånd
till att memoarerna nu får publiceras
in extenso. Det i bokhandeln föreliggande första bandet innefattar de
svenska memoarerna, nedskrivna i sju
etapper under åren 1874-1897. Utgivaren, förste arkivarien Nils F. Holm,
har publicerat manuskriptet med pietetsfull hand och dessutom försett
varje avsnitt med en inledning och utmärkta kommentarer.
Den omfångsrika första delen innehåller många temperamentsfulla uttalanden och personliga omdömen om
vänner och motståndare. Kungen understryker med rätta hur svår hans
ställning var vid tronbestigningen år
1872: ”Min företrädares vänsälla och
givmilda karaktär, hans rättframhet
och godhet (tidigare har i manuset
stått lättsinne) hade förvärvat honom
popularitet, och om denna popularitet
även stundom obestridligen kostat
kronan både anseende och makt, så
hade han personligen därpå vunnit.
Själv insåg han detta i sina senare levnadsårs bästa stunder, och han yttrade
då till sina förtrogna, ej utan missmod:
»Nog går det i min tid, men se, Oscar
och hans barn, de får ett h-e!»
I andra sammanhang preciserar
kungen sina anmärkningar mot Karl
XV:s regeringssätt: han har inte bevakat de rättigheter, som tillkommer en
konstitutionell konung, och han har på
ett oförnuftigt sätt hållit fast vid den
indelta armen, trots att denna härorganisation sedan länge varit föråldrad och oduglig. Oscar ville vara en
modern kung och hade stora ambitioner att påverka opinionsbildningen
och leda folket. Han hade också goda
förutsättningar: han var begåvad, kunnig och receptiv och hade stor charm
och anpassningsförmåga. De konstitutionella förhållandena gav honom dessutom stora möjligheter att på viktiga
områden ingripa i inrikes- och utrikespolitiken.
På olika ställen i sina memoarer har
kung Oscar skisserat upp ett konserva- 455
tivt, monarkistiskt program. Han var
en fullt konstitutionell kung men ville
inte veta av parlamentarismen. Den
kallade han – utan att bli sannspädd – en modern avgud, »vars makt
i de europeiska kontinentalstaterna
varit lika skadlig och demoraliserande
som den varit stor men som nu redan,
efter vad jag tror, sett sin bästa tid».
Lika avvisande var han till en början
mot den allmänna rösträtten men på
1890-talet ändrade han mening och
tänkte sig »ett långsamt, varsamt fortgående» som det enda rätta. Med den
brännande arbetarfrågan sysslar han
ofta i sina memoarer. En lösning säg
han i arbetarnas skäliga deltagande i
arbetsvinsten, t. ex. genom ett kooperativt system. Och är 1895 understödde han – visserligen utan resultat – ett förslag i riksdagen till obligatorisk arbetarförsäkring. »Det hade
varit en ära för Sverige och en stor
fröjd för mig om det antagits», konstaterar han.
Kungen hade också klar blick för
Norrlands växande ekonomiska och
militära betydelse. Hösten 1894 nämner han Boden för första gången som
depot och stödjepunkt för landets
yttersta flygel Norrbotten. Han berättar hur han personligen ingrep och
drev fram propositionen om en fästningsanläggning här. Denna del av
memoarerna berör endast den inre
politiken, men här och var kommer
kungen ändå in på kärnan i sin utrikespolitiska bedömning. Ryssland
utövade enligt hans mening ett ständigt hot mot Sverige-Norges existens.
Ett stöd mot den ryska aggressionen
fann han i Tyskland, monarkismens
och konservatismens högborg på kontinenten. Posten som sändebud i Berlin blev ytterst betydelsefull. När
kungen år 1874 utsäg den senare statsministern Gillis Bildt till denna post,
förklarade han att han ansåg den nästan viktigast av alla. Kungen ville dock
456
upprätthålla en betryggad neutralitet
så länge sådant var möjligt. »Vi äro
bundna till ingen», konstaterade han
år 1891, »förbundna med ingen genom
ett skrivet ord eller ett givet löfte. Vi
vilja leva i fred med hela världen, och
endast njuta rätten att självständigt utveckla oss.»
Kungen var sina vänners vän. De uttalanden han gör om sina statsråd är
alla positiva och vittnar om en strä-
van efter objektivitet och rättvisa. Den
konservativa rikspolitik, som Erik
Gustaf Boström förde under sin första
regering åren 1891-1900, tycks helt ha
motsvarat kungens önskningar. Om
Boström uttalar han sig också hjärtligare än någon annan: någon redbar-are, klokare och kraftigare förste
man har enligt kungen näppeligen
funnits i det svenska rådet. Ett fel
hade han, den »statskloke» Boström,
och det var svårigheten att glömma
och förlåta. Men – konstaterar Oscar
– det är ju bara av den konstitutionella kungen som något sådant obetingat fordras!
Med en utomordentlig frispråkighet
yttrar han sig om personer och förhållanden. Han avskyr S. A. Hedin, den
liberale riksdagsmannen och publicisten- »ett skadedjur, alltigenom negativ», konstaterar han. Som utgivaren
visar, var Oscars animositet mot Hedin
i hög grad besvarad. Kungen ogillade
också den norske diktaren Björnstjerne
Björnson, »en man med ont och skadligt ingenium, en vittberyktad uppviglare». Bitterheten dem emellan mildrades dock år 1903, då Björnson mottog
nobelpriset och bemöttes av kungen
med stor vänlighet. Mot det nya riksdagshuset riktar Oscar en lång och
nedgörande kritik – »innerligt hade
jag önskat att det ej förlagts till denna
för Sveriges natursköna huvudstad så
betydande punkt». Han uttalar också
vid flera tillfällen sin olust över tidningspressen och dess »ilskna murvlar». Liksom sin far och farfar var han
road av politisk publicistik och skrev
själv anonyma insändare i välvilligt
sinnade tidningar.
Med stor och uppriktig tillfredsställelse yttrar sig kungen om sin familj:
drottning Sofia, som alltid »med lugn
och klar blick ser politiska situationer
av skilda slag an», och sönerna, som
på olika sätt bistår honom. I Gustaf,
den äldste sonen och tronföljaren, har
han sin bäste hjälpare och förtrogne,
som långsamt och kyligt når sin övertygelse. Om sonen Carl konstaterar
han med stolthet, att han numera (år
1896) är en av den svenska armens
dugligaste officerare. Också sonen
Eugen uppträder under fälttjänstövningarna och hemför segrar till faderns nöje.
Visst finns det åtskilliga hårdtuggade och deklamatoriska avsnitt i detta
mäktiga kungliga verk, men också på
sådana sidor lär vi känna den särpräglade personligheten. Det förekommer ändå flera kvicka och träffande
kommentarer till det politiska spelet.
Om sig själv som hårt jäktad unionskung säger han att han måste gå som
skottspolen i vävstolen än till den ena
och än till den andra sidan. När riksdagen år 1887 beviljar anslag till byggande av pansarbåten Göta, förmodar
han att detta skett mera av ängslan för
Motala mekaniska verkstads hotade bestånd än av patriotisk omsorg om fä-
derneslandets försvar. Och om protektionisterna i riksdagen säger han att
de otåligt tuggade sina betsel under
statsminister Boströms tyglande hand.
Kung Oscars svenska memoarer slutar
nästan symboliskt med året 1897, den
stora industriutställningens och den
nationella samlingens år, då han under
brödrafolkens hyllning kunde fira sitt
25-årsjubileum som unionskung. Trots
att han inte på långt när nått vad han
själv hoppats under sina första regentår, kunde han ändå med en viss lugn
tillfredsställelse se tillbaka på sin gärning. Under 1890-talet hade det vuxit
fram en svensk nationell rörelse under
intryck av förhållandena i Norge och
Finland. Den framträdde inte bara i
en strävan att hedra den svenska flaggan och de svenska minnena utan också i en vilja att stärka landets värnkraft. Med stöd av denna nya försvarsvilja hade statsminister Broström lyckats genomdriva 1892 års nya härordning och därmed banat vägen fram
mot 1901 års stora försvarsreform.
PRESSHISTORIA, NY FÖLJD
Andra delen av Leif Kihlbergs »Dagens
Nyheter och demokratins genombrott»
– med ett citat från skildringens centralfigur Otto v. Zweigbergk kallad
»Seglar sin egen sjö» – håller vad
föregångaren lovat. Om man ändå inte
läser den med fullt ut samma intresse
beror det kanske på att DN, fast den
med Zweigbergk vid rodret förvisso,
och ofta till de frisinnades förtvivlan,
bemödade sig om att segla sin egen
sjö, likafullt under åren 1911-21 ofta
nog företrädde regeringsmakten snarare än oppositionen. Den friska kampanda, som utmärkte tidningen under
1900-talets första decennium, mattades
åtskilligt både under Staaffs och Edens
regeringar till förfång om inte annat
så för läsaren av Kihlbergs bok. Första
delen var roligare.
Annars knyter sig huvudintresset i
den nya delen just till Zweigbergks
energiska försök att undgå att behöva
fungera som chefredaktör för ett regeringsorgan och som en följd därav
till schismen mellan Zweigbergk och
Staaff, vilken bl. a. ledde till Zweigbergks misslyckande som aktiv politi- 457
På ett ställe säger kung Oscar att
historien skall döma honom, men att
hans memoarer åtminstone skall vittna
om en överlagd pliktkänsla och en
ärlig vilja. Vilken uppfattning man än
har om Oscar II:s kungagärning, vill
man nog instämma i ett sådant omdöme om denna unika, mycket personliga, spontana och levande berättelse
av och om en svensk monark med ansvar för riket och kungamakten.
Av GUNNAR UNGER
ker. Vad Kihlberg har att berätta härom
är mycket lärorikt. Sedan årtionden har
staaffkultens officianter, som Kihlberg själv tillhört och vilkas överstepräst var Brusewitz, angripit Gustaf V
för hans attityd gentemot Staaff. Nu
visar det sig, vad man redan tidigare
kunnat ana av Zweigbergks »Svensk
politik», men som här emfatiskt bekräftas av brev och anteckningar, nämligen att Zweigbergk på sitt håll tyckte
ungefär lika illa om Staaff som Gustaf
V. Det kan knappast vara en tillfällighet att två så olikartade naturer som
kung Gustaf och Zweigbergk, representerande nästan diametralt motsatta
politiska åsikter förenades av sin gemensamma antipati för Staaff. Det kan
inte gärna ha berott på någon eller
någonting annat än Staaff själv.
Den som skriver detta har i flera
sammanhang hävdat att om man som
Gustaf V utan knot stått ut med den
brokiga samling statsministrar han
haft att dras med under sin långa
regeringstid med ett enda undantag,
så måste felet vara undantagets och
inte kungens. Efter Kihlbergs bok kan
458
det knappast bestridas att denna uppfattning har fog för sig, och den bestyrks inom parentes sagt även av
Hellners just utkomna minnen. I belysning av Zweigbergks negativa reaktioner inför sin egen partiledare framstär det knappast som någon psykologisk gåta att Kung Gustaf föredrog
både statskupp och abdikation framför
att behöva ha att skaffa med Staaff.
Denne arrogante, självtillräcklige och
ohövlige personage var uppenbarligen
konstitutivt oförmögen att handskas
med människor och vinna deras förtroende och vänskap. Kihlberg skildrar förhällandet mellan Zweigbergk
och Staaff med samma föredömliga
objektivitet, som utmärker hans framställning i övrigt och det skapar ökad
nyfikenhet på hans kommande biografi
över Staaff. Man har anledning att
vänta en kritisk analys i stället för en
hagiografi.
Världskrigsepoken upptar självfallet ett stort utrymme i Kihlbergs historik och han kan frän denna tid lämna
en ny sensationell uppgift, nämligen
att Aftonbladet under en stor del av
kriget de facto ekonomiskt kontrollerades av tyskarna. Det ger tillika med
de tillbud som förekom under andra
världskriget en allvarlig tankeställare.
Risken av att stora opinionsbildande
tidningar genom enskilda ägares ekonomiska manipulationer råkar i beroende av främmande makt får inte underskattas. Den är ytterligare ett argument för att den stiftelseform, som
numera representeras av exempelvis
Svenska Dagbladet där tidningen äger
sig själv och står helt fri åt alla häll,
är idealet för en tidnings äganderättsförhållanden.
Från Dagens Nyheters inre utveckling har Kihlberg mycket av intresse
att meddela. Det gäller såväl ekonomi
och upplagesiffror som framför allt
den redaktionella nyorienteringen och
nyrekryteringen. Den tyskvänlige Simon Brandeli får lämna plats åt den
fransksinnade Johannes Wickman, som
snabbt och skickligt lägger under sig
utrikesavdelningen. Torsten Fogelqvist
kommer till – sedan Landquist lämnat
DN på grund av dess som alltid kallljumma inställning till Finland – och
med sin svällande frodighet breder han
ut sig och följaktligen kulturstoffet i
DN:s spalter, som därigenom sent omsider får något som kunde kallas en kulturavdelning. Sten Dehlgren befäster
systematiskt sina positioner i avvaktan
på att träda till efter Zweigbergk.
Men ända in i det sista är det dock
Zweigbergk själv som står i förgrunden för skildringen, ja även när skuggorna tätnar kring honom och det ly·
sande intellektet börjar förmörkas.
Kihlbergs ganska elaka men mycket
träffande snabbskisser av Zweigbergks
kolleger i stockholmspressen lämnar
inget tvivel om att han var huvudet
högre än dem alla. Själv säger Kihlberg om honom att »han hamrade och
svetsade, gnistorna stod som en sky
om honom. De brände mer än de
värmde». Karakteristiken vittnar om
författarens förmåga att hålla avstånd
till sin hjälte och ändå göra honom
rättvisa. Zweigbergk skrev om Hörup
att han saknade »respekten för den
förvisso oumbärliga beständighet, som
plockar upp frukten av andras arbete
i kompromissandels och småräknandels korgar» – en formulering som
enligt Kihlberg passade lika bra på
Zweigbergk själv. Om hur många svenska politiker skulle man i dag kunna
säga detsamma?
Det är just nu trösterikt att bland
det sista Zweigbergk skrev var en varning för att mäta ideernas makt med
röstsiffror. Det skulle ge ett snedperspektiv på opinionsbildningen och på
samhällsutvecklingen, ansåg han. F. ö.
förordade han i en av de artiklar, som
hade karaktären av hans politiska
testamente, tanken på en koalitions- ‘
ministär. »Det förefaller som om behållningen skulle bli bättre ifall partiernas förståndigaste och starkast ansvarskännande män vid en lämplig
tidpunkt beredde sig tillfälle att omsorgsfullt och grundligt studera frå-
gorna och söka vinna klarhet över hur
långt enighet kan nås . . . Genom så-
dana rådplägningar borde det också
kunna konstateras mellan vilka partigrupper det finns en verklig saklig
överensstämmelse, som kan utvecklas
459
till mer förtroligt samarbete. Det är
med det politiska livet som med det
sexuella. Ä ven om skilsmässorna blir
många, äro äktenskap att föredraga
framför lösa förbindelser och promiskuitet.>>
Ord att begrunda för våra dagars
borgerliga partier här i landet.
Leif Kihlberg: Seglarsin egen sjö 1911
-21. Bonniers.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner