Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
LÅSNING FÖR STATSMÅN
Den mest oumbärliga läsningen för
alla statsmän är onekligen »The statesman’s Year-Book» – till yttermera
visso utgiven av Macmillan & Co! –
vilket ju så att säga framgår redan
av själva namnet. Visserligen kan man
inte där som i Whitaker’s Almanach
inhämta den för förståelsen av det
engelska samhällslivet nödvändiga
kunskapen om vilka som är peeresses
in their own right eller innehar the
most ancient and most noble Order
of the Thistle. Inte heller den väl så
eftersträvansvärda upplysningen om
vem som tar försteget i rangrullan
the master in lunacy eller the keeper
of the swans – de två mest fantasieggande titlarna i den engelska statskalendern sedan man obetänksamt avskaffade the cock and crier, den ännu
år 1699 med 18 pund och 5 pence per
år avlönade ämbetsman, som hade till
uppgift att genom att härma tuppens
galningar väcka det kungliga hushållet.
Men i gengäld kan man tillägna sig
en rad oundgängliga informationer på
det mondiala planet. Hur skulle man
utan tillgång till denna förträffliga
handbok i en hast kunna få reda på
att Ulvi Lulo är Albaniens diplomatiske representant i New Delhi, att
South Dakota för första gången besöktes år 1743 då Verendrye – ni vet –
nedlade den år 1913 upptäckta blyplatta, varigenom han gjorde anspråk
på området för franska kronans räkning, att det finns blott 1100 bambaras men ända upp till 24 000 peulhs i
Mauritanien eller att 64 tidningar med
en sammanlagd upplaga på 321 000 ex.
Av GUNNAR UNGER
utkommer i Tadzjikstan? Jag bara
frågar. Det enda sakfel jag med säkerhet kunnat fastställa på de 1661 sidorna i den senaste upplagan är att
den svenske statsministern tituleras
Dr. Tage Erlander, i stället för Tage
Erlander, F. K. Men denna lilla inadvertens, som kanske rent av har karaktären av en avsiktlig uppmuntran
honoris causa, bör inte avskräcka nå-
gon statsman från att på nytt införliva »The Year-Book» med referensbiblioteket på sitt skrivbord.
I den mån statsmannen efter denna
kompakt sakliga lektyr skulle känna
ett behov av att blanda fakta om icke
med fiktioner så åtminstone med opinioner är det ett nöje att rekommendera R. H. S. Crossmans »The charm
of politics». Crossman är som bekant
en av Labours icke alltför talrika alltför självständiga intellektuella, som
till följd därav inte sällan iråkat kontroverser med sin partiledning. I sin
nya bok har han samlat ett antal artiklar – huvudsakligen recensioner
ur The New statesman and Nationsom på ett mycket uppfriskande sätt
speglar hans rörliga, kritiska, oavhängiga och individualistiska intellekt.
Han anser att eftersom politiken är
en konst och inte en vetenskap borde
det vara möjligt att skriva politisk
kritik ungefär som man skriver teaterkritik, så att man på en gång undviker
den politiska teorins akademiska abstraktioner och dagsjournalistikens
skvaller, och inte annat än vad jag kan
förstå har han med sina egna artiklar
bevisat riktigheten av sin uppfattning.
Om mina uppsatser har något bestå-
ende värde, uttalar Crossman, så är
det därför att ändamålet med vad jag
skrivit om politiker och profeter, krigare, vetenskapsmän och presslorder
inte har varit att predika eller persvadera utan att porträttera. Vad han
säger sig ha eftersträvat är en kritisk
värdering av personligheterna, metoderna och ideerna hos något trettital
av de aktörer – och även auktorer
– som ernått en viss ryktbarhet på
det 20 :de århundradets politiska scen.
Läsaren tycker nog att alldeles utan
inslag av predikan och övertalning är
inte Crossmans porträtt, men det bidrar å andra sidan bara till att göra
dem mer livfulla.
En av hans intressantaste karaktärsskisser är den av Roosevelt, som i hög
grad vittnar om hans obenägenhet att
gå i flock och farnöte. I stället för att,
som hade varit naturligt hos en engelsk salongsradikal, falla i farstun för
upphovsmannen till the New Deal och
the Atlantic Charter är han till ytterlighet skeptisk, att inte säga sardonisk.
Måste en stor politisk ledare alltid
vara en hycklare, frågar han. Var den
väsentliga skillnaden mellan Disraeli
och Gladstone att medan bägge var
humbugsmakare Disraeli visste att han
var det, men Gladstone inte visste det?
För Roosevelt var detta inte något
problem. Hos honom var det aldrig
någon motsättning mellan den bålde
riddersmannen och den tarvlige politikern, och den som talar om den
store statsmannen på lerfötter missar
hela poängen. Roosevelts moraliska
styrka, menar Crossman, var att han
kunde utföra alla de tjuvknep som erfordras av en politisk ledare utan
minsta samvetsförebråelser. Han kände ingen syndaskuld när han ljög och
slingrade sig, därför att hans personlighet var perfekt anpassad till Amerikas politiska klimat. Han var en
överlägsen ledarpersonlighet utan
429
några som helst principer. Det mål
han strävade efter var inte New Deal
utan oinskränkt makt och de medel
han begagnade var de som rekommenderats av Macchiavelli. »Ett andra
klassens intellekt men ett första klassens temperament» var den gamle domaren Holmes’ karakteristik av Roosevelt och Crossman anser att den är
slående riktig. Han går så långt att
han hävdar att New Deals upphovsman var intellektuellt underlägsen
Englands alla premiärministrar under
1900-talet – möjligen med undantag
för Bonar Law! Han hade ingen respekt för intellekt eller ideer och de
begåvade män han omgav sig med var
blott och bart redskap, som kastades
bort när de förbrukats. Om skillnaden
mellan en statsman och en politiker
är att den förre präglar sin omgivning
med sin vilja och sina ideer, medan
den senare anpassar sig efter den, var
Roosevelt en politiker och hans engelska motsvarighet är inte Winston
Churchill utan Joseph Chamberlain,
slutar Crossman.
En långt positivare inställning har
han till Truman, »den lille mannen
som blev en stor president», och det
är mycket upplysande att han helt underkänner Labours anspråk på att ha
influerat Trumans politik. Trumandoktrinen uppkom till följd av presidentens på egen hand vunna insikt om
att Stalin var ute efter världsherraväldet och England för svagt att hejda
honom. Det finns ingenting som talar
för att han behövde Bevins hjälp för
att utforma och genomföra sin politik,
den var ett utflöde av hans eget mod
och hans egen viljestyrka, betonar
Crossman i polemik mot sitt eget parti.
Crossmans värdering av de bägge
amerikanska presidenterna förefaller
eminent riktig. Däremot har man svårt
att följa honom, när han liknar Konrad Adenauer vid en europeisk Syngman Rhee. Han är betydligt mer för- 430
troendeingivande så snart han rör sig
på anglosaxisk mark, och naturligtvis
i synnerhet på engelsk. Typisk för
hans förmåga att förena skarpsyn och
objektivitet i behandlingen av en politisk motståndare är hans analys av
Butler:
R. A. Butler är den mycket sällsynta
fågeln: en konservativ inte av gammal
vana utan av övertygelse. Han motsätter sig samvetsgrant socialismen därför att han är positivt övertygad om
det principiellt riktiga i bristande
jämlikhet. Frihet är enligt hans uppfattning endast möjlig i ett samhälle
som kontrolleras av en elit och omges
med en stark ram av auktoritet. Den
som i anda och sanning vill försvara
friheten måste motsätta sig varje utvidgning av friheten som hotar denna
ram och göra klart för sig att ett egalitärt samhälle kommer att vara både
olyckligt och ineffektivt. Olyckligt
därför att människorna ogillar jämlikhet och ineffektivt därför att eliten
kommer att undertryckas av majoritetens mobbvälde. Konservatismens
uppgift i det 20 :de århundradet är
därför inte att motsätta sig allmänt
ägande eller planering eller välfärdsstaten – vilket allt är oundvikligt i
det moderna direktörssamhället –
utan att utnyttja dem för att bibehålla
de ekonomiska och sociala olikheter
som är nödvändiga för att uppnå stabilitet.
Hur sant om Butler. Och hur sant!
Man kan inte låta bli att tänka på
det yttrande av Eden, som Crossman i
sin artikel om Eden-myten citerar:
Vi har inget demokratiskt styrelseskick i dag. Vi har aldrig haft det och
jag vågar antyda för ärade underhusmedlemmar på andra sidan gången att
vi aldrig kommer att få det. Vad vi
har åstadkommit med alla våra reformer och all vår framstegsvänliga politik är ingenting annat än att bredda
basen för oligarkien.
Dessa ord uttalades 1928 och är i
sin om man så vill cyniska – och
mycket o-edenska skärpa – kanske
det sannaste Eden någonsin sagt. The
Establishment kommer alltid att finnas, problemet är bara att tillse att
det rekryteras på ett anständigt sätt.
Det skulle finnas mycket annat att
stanna vid i Crossmans bok, bland
det lovvärda exempelvis hans förintande kritik av Arnold Toynbee, bland
det betänkliga hans beredvilliga accepterande av Trevm·-Ropers ovederhäftiga angrepp på Folke Bernadotte
– alltid samma sak när han kommer
utanför den anglosaxiska erfarenhetssfären. Men jag vill nöja mig med att
anföra en filippik och en apologi.
Bägge innehåller ett element av självkritik. Under ett nytt världskrig, skriver Crossman, skulle vi nästan säkert
ställas inför samma val som fransmännen 1940, valet mellan konspiration och kollaboration. Och vi skulle
behöva göra detta val med förhandskunskapen om att vi skulle bli hängda
för förräderi av våra ockupanter om
vi konspirerade och av våra befriare
om vi kollaborerade. >>Inte undra på
att neutralismen är populär i Västeuropa. Hur mycket visare är det inte
att förråda de demokratiska principerna genom att inte ta ställning förrän det är klart vilken sida som kommer att vinna.»
Apologin är mindre generell men
mycket betecknande för Crossmans situation. Han uppmanar sin meningsfrände John Strachey att skriva en ny
bok, som skulle kunna återuppliva den
socialistiska ideologin. Om jag skulle
uppfordras att i en enda mening säga
vad som är felet med den engelska socialismen, säger Crossman, skulle jag
svara att den är boklös. Om socialismen i England någonsin mer skall
vinna terräng, så kommer partimaskineriet inte att göra det utan hjälp. Terrängen måste först rensas genom en
annan offensiv, ledd av socialismens
irreguljära styrkor – Labours partisaner – universitetslärare, intellektuella, litteratörer. Det säkraste sättet
att bibehålla sitt rykte för gott omdöme är att hålla tyst tills det är klart
vad som skall hända och avgönmdets
tid är förbi. Men på net sättet vinner
man inga politiska kampanjer. Det är
hög tid, utropar Crossman, att Strachey i ett nytt ideologiskt arbete, analyserar den aktuella utvecklingen och
förutsäger dess inriktning. »Och om
det innebär en fara för hans politiska karriär, kan han trösta sig med
vissheten om att verkliga socialistiska
böcker i dag är både sällsyntare och
nyttigare än potentiella socialistiska
ministrar.»
slutsatsen är bitter och ingen kan
tvivla på att Crossman talar i egen
sak. Men i varje fall hittills har det
inte kommit någon ny bok av Strachey …
Ett utomordentligt komplement till
Crossmans bok är »New statesman
Profiles». I den har Kingsley Martin,
utgivaren av den med rätta berömda
radikala veckotidningen, den utan konkurrens bästa politiska tidskriften i
England – det vore hemskt för oss om
Tiden kunde nämnas på samma dag –
samlat ett antal porträtt från senare
år, av vilka flertalet torde ha författats
av honom själv. Jag har bara en gång
i mitt liv sammanträffat med mr. Martin, och då hörde jag honom hålla ett
politiskt föredrag, som fyllde mig med
vämjelse genom sin blandning av doktrinarism och arrogans. Men som porträttör måste jag tillstå att han har min
odelade beundran. »Profilen», den
personligt hållna porträttskissen av
mer eller mindre remarkabla samtida
har i England alltsedan »A Gentleman
with a Duster» – Harold Begbie –
431
gjorde furor med sina »Mirrors of
Downing Streeb omedelbart efter
första världskriget, varit en omhuldad
journalistisk genre. Men jag tvivlar på
att den någonsin kommit bättre till
sin rätt än i »New statesman Profiles».
Det är inte bara det att »New Statesman Profiles» helt lyckas undvika den
blandning av insinuans och salvelsefull moralism, som på sin tid gjorde
Begbies essayer till en enastående publiksucce. De lyckas också undvika
den motsatta ytterligheten: den platthet och torftighet som i all saklig korrekthet utmärker låt oss säga
Observers likaså i bokform publicerade profiler. New statesman’s
profiler är först och främst briljant
skrivna. Det är möjligt – men långt
ifrån säkert – att de är ytligare än
Crossmans recensionsporträtt, vad
som däremot är säkert är att de har
en helt annan litterär valör. De är
ofta gnistrande kvicka, alltid underhållande, alltid uppfyllda av inside
information – Martin har under sitt
långa liv som politisk journalist träffat de flesta och fått reda på det
mesta – oftast originella i sin uppläggning och nästan alltid utformade
som små konstverk i sin art, impressionistiska porträttminiatyrer.
Men det märkligaste – åtminstone
för den som fått det förhandsintryck
av Kingsley Martin som jag – är deras drag av generositet och mångsidighet. Martin, eller New statesman, har
en nyfikenhet, en aptit på människor,
som inte ett ögonblick låter sig hämmas av politiska eller sociala konventioner. Registret i denna porträttsamling är också förvånansvärt brett. Där
finns naturligtvis en hel rad politiker,
men väl så många författare, vetenskapsmän, journalister, skådespelare
och vad ni vill. Ett av de mest i ordets
goda mening fördomsfria porträtten
föreställer Aristoteles Socrates
Onassis, en av de figurer som man in- 432
billade sig a priori skulle nedkalla en
rättrogen socialists förbannelser men
i stället skildras med oförställd sympati. En glänsande artikel heter »Till
försvar för Randolph Churchill» medan en av de elakaste – och förmodligen sannfärdigaste – ägnas Mr.
Apollinax – alias den evige radikalen
Bertrand Russen.
Martins – eller låt oss för säkerhets
skull en gång för alla nu säga New
statesman’s – omdömen förefaller att
för det mesta träffa rätt; när de någon
gång inte gör det, blir de nästan ändå
intressantare. Eller vad sägs om
denna karakteristik av Macmillan,
skriven i november 1955, då han ännu
var utrikesminister:
Nu när mr Butler har blivit en politisk belastning och sir Anthony utom
varje tvivel bevisat sin patologiska
motvi.lja mot att fatta beslut stiger
oundvikligen Macmillans aktier. Och
likväl – de krafter, som för 20 år
sedan gjorde honom till en toryrebell,
finns alltjämnt under ytan. Macmillans pessimism, hans illusionslöshet
när det gäller politiken har ursprungIigen sitt upphov i hans personliga
integritet. Som alla verkligt intelligenta män har han en skeptisk syn på
sin egen förmåga och det är en sällsynt
dygd bland politiker. Han är på en
gång den mest begåvade och den minst
självsäkre i det nuvarande triumviratet och det förklarar kanske varför
de mera tänkande bland tories skulle
vilja se honom som sin ledare. Men
det finns små utsikter till att deras
förhoppningar kommer att infrias.
Macmillan höll tories’ samvete vaket
under de år gräshopporna härjade;
och han har aldrig helt och hållet förlorat sin kallelse. I den oundvikliga
striden för att försona samvetet med
maktinnehavet har samvetet inte alltid
förlorat och för det kommer han att
lida. De som håller tories’ samvete vaket respekteras av sina kolleger och
prisas av kommande generationer;
men de blir aldrig ledare för torypartiet
New Statesman spådde fel – men
hade kanske ändå rätt.
En mindre underhållande men sannolikt väl så tänkvärd lektyr för statsmän är »Conviction», en antologi i
vilken ett dussin unga Labour-intellektuella ventilerar sitt obehag över
samhället i allmänhet och partiet i
synnerhet. Det är en egendomlig naivitet över alla dessa uppsatser, som
gör dem samtidigt irriterande och rö-
rande. Refrängen, kan man säga, är:
for years we have lacked eauses och
the stalemale state has made tories the
reluctant servants of the Welfare Slate
and socialists into pillars of the Estabfishment .Javisst, vad hade man egentIlgen tänkt sig? Ett av de originellaste
bidragen, författat av Peter Shore, går
ut på att visa – Kurt Samuelsson har
f. ö. utnyttjat det i stockholms-Tidningen – att den moderna välfärdsstaten påminner mycket mer om det
medeltida samhället än om de senaste
tvåhundra årens kapitalistiska samhälle. Under medeltiden innehade
kyrkan omätliga egendomar som stod
till prelaternas disposition. Kyrkofurstarna ägde inte alla de tillgångar
dc utnyttjade, men de kontrollerade
dem. Samma sak, menar Shore, är det
nu med direktörerna. Men i stället för
att dra den självklara slutsatsen att
jiimlikhetsprincipen är ogenomförbar,
att alla nivelleringsförsök alltid kommer att kringgås, att the Establishment
i ena eller andra formen alltid kommer att bestå, uttalar han vaga förhoppningar om förverkligandet av en
demokratisk socialism.
Likadant med de övriga bidragsgivarna. Många av dem har intressanta
synpunkter på allt möjligt; Hugh
Thomas har skrivit en mycket spirituell men alldeles ohållbar kritik av
brittisk diplomati, Peter Marris har
utomordentligt kloka och aktningsvärda saker att säga om kolonialproblemet, Mervyn Jones chockerar
med upplysningen att arbetarnas motvilja mot krig är en sentimental illusion, Paul Johnson framhäller att man
inte kan ändra människors attityd till
varandra helt enkelt genom att ändra
deras penninginnehav och Iris Murdoch – den uppburna unga författarinnan – säger:
Jämlikhet i fråga om möjligheter
framkallar inte ett samhälle av jämlikar, utan ett samhälle där klasskillnaden blir ändå mera ödesdiger genom att intelligensen införlivas med
byråkratin och förlorar sina rötter i
folkdjupet.
Kort sagt: allesammans kan på ett
mycket övertygande sätt ge uttryck
för sitt missnöje med den engelska
socialismens aktuella läge och sina
farhågor för dess framtid, men i fråga
om konklusioner når de inte mycket
längre än Nigel Calder, när han skriver: The Labour Party ran out of
ideas in 1950, at one of the most exciting moments of history. Lika litet som
433
den av Crossman apostroferade John
Strachey har de förmågan att fylla
det uppkomna tomrummet. Det räcker
inte med att försöka disestablish the
Establishment och establish the Disestablishment. Och Crossman och Martin skriver sina fängslande porträttskisser, men någon ideologisk förnyelse av Labour Party kan de än mindre än sina unga meningsfränder inom
den radikala intelligentsian åstadkomma.
Labours intellektuella elit får trösta
sig med – om det nu är någon tröst
– att situationen är likadan i praktiskt taget alla andra länders socialdemokratier. Man behöver bara peka
på den diskussion inom svensk socialdemokrati som härförleden analyserades i denna tidskrift. Socialdemokratin är ett ideologiskt vacuum. Den har
spelat ut sina historiska roll. Genom
att på det stora hela taget ha förverkligat sitt reformprogram har den så-
gat av den gren på vilken den sitter.
Den krassa maktviljan, den platta opportunismen räcker inte som program. Socialdemokratin är ett passerat
stadium. striden i dag i vår västerländska värld står mellan kommunismen och — ja, varför inte först som
sist kalla det konservatismen.
SVENSKT SAMVETE I ÖSTERLED
Lagom till sin 80-årsdag har det
svenska Finlands ledande kulturpersonlighet, fil. doktor Eirik Hornborg,
publicerat en självbiografi – »Man i
ledet» (Norstedts, 1959) – som i anslutning till tidigare arbete skildrar
hans verksamhet och minnen från Finlands frigörelsekamp. Boken är genomandad av samma rättslidelse, samma
strävan efter sanning och objektivitet,
som utmärker hans många historiska
arbeten och som gjort honom till vårt
samvete i österled. Det är en fängsAv fil. dr ALF ABERG
lande skildring, som med verklig inlevelse och djup sakkunskap berättar
om de många dramatiska händelser,
som föregick tillkomsten av det fria
Finland. Författaren själv träder hela
tiden i bakgrunden- han nämner helt
en passant hur det föll honom in att
gifta sig under det tillfälliga lugnet vid
upprorets utbrott i februari 1918. För
honom liksom för hans kamrater fick
privatlivet under dessa avgörande år
helt underordna sig kampen för rätten
och landet.
434
Hornborg ger som introduktion en
fin överblick av själva bakgrunden till
striden – det under hela svensktiden
glest befolkade, hårt prövade och
länge kulturellt efterblivna Finland,
där livet alltid var ovisst och folket
med tillkämpat yttre lugn bar ödets
slag. Under 1700-talet upplevde den
finska landsbygden en stark folkökning, som emellertid inte motsvarades
av någon ekonomisk uppgång. I en statistik från Finlands sista svenska år
uppges 77% av landets 130 000 hushåll
som fattiga, därav 15% som utfattiga.
Lika miserabelt förblev läget på landsbygden under större delen av den ryska
tiden. De som för några är sedan läste
Väinö Linnas roman från det sista
kriget, »Okänd soldat», erinrar sig det
glödande hat mot »herrarna» som gick
genom boken. Detta herre-hat, som flitigt utnyttjades under inbördeskriget,
var ett arv frän 1800-talets Bondefinland. Med »herrarna» avsåg bönderna
i första hand de underordnade ämbetsmännen, som skötte indrivningen
av skatterna. Hornborg vänder sig i
detta sammanhang mot den idealisering av den finska allmogen, som Runeberg och Topelius i kärlek och
blind beundran gjorde sig skyldiga
till. Det skulle snart visa sig att samhällsgrunden var underminerad och
vulkanisk.
Hornborg börjar sin biografiska
skildring vid den stora vändpunkten
– 1899 års kejserliga manifest- som
inskränkte den finska lantdagens lagstiftningsrätt och därmed inledde författningskampen. Hornborg upplevde
stridens utbrott från Nylands nation,
»det svenska partiets hjärta och samvete», som han då tillhörde. Med stolthet erinrar han om de nyländska studenter, som satsade allt i striden. Till
dem hörde Eugen Schaumann, som
sköt generalguvernören Bobrikov och
gav sitt liv till det hotade samhällets
självförsvar. I de upprörda debatterna
mellan undfallenhetspartiets företrä-
dare och de skilda grupperna av motständsmän höll Hornborg fast vid tron
på den formella rätten. Det var ett väl
genomtänkt, om också inte alltid opportunt program, han stred för, och
samma tro på den lagfästa rätten var
det som efter världskrigets utbrott
förmådde honom att övergå frän det
passiva till det aktiva motståndets väg.
Sommaren 1916 begav sig den då
36-ärige nyvalde lantdagsmannen till
Tyskland, där han anslöt sig till den
lilla finska jägartrupp, som höll på att
utbildas i Lochstedter Lager i Holstein. skildringen av jägarrörelsens
tillkomst utgör bokens höjdpunkt.
Hornborg ger inte bara fina porträtt
av de ledande männen utan också en
sammanfattning av den tro som bar
upp rörelsen. Den var ett verk inte av
en utbredd opinion utan av en handfull ynglingar, som tog initiativet till
en befriande handling. När man läser
dessa kapitel, får man lätt Irland i
tankarna. Också här var det några fä
som gick i spetsen. Och när Hornborg
berättar om de desperata planerna på
ett frän början dödsdömt uppror i
Finland i januari 1917, frågar man sig
om inte jägarna här hade 1916 års
påskuppror i Dublin som förebild.
Hornborg skildrar därefter sina insatser i lantdagen och under frihetskriget fram till 1920-talets första är, då
han slutade som aktiv politiker för att
ägna sig åt historiskt skriftställarskap.
Till det bästa i denna bok hör de resonerande partierna, där Hornborg kommenterar sina upplevelser och skildringen ibland växer ut till små essayer
om kriget och tapperheten, politiken
och rätten. Sitt politiska och historiska livsverk har Hornborg ägnat
Finland. Hans syn är svensk: han är
trogen det gemensamma arvet, och
hans verk tillhör därför också oss »på
den andra sidan vattnet».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner