Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
INTELLIGENSARISTOKRATI OCH SJÄLSADEL
Världsförbättrare har i alla tider sökt
utmåla framtidens Utopia, det idealsamhälle i vilket alla viktigare sociala
problem fått en lycklig lösning. I
våra dagar, då automationen och kärnenergins utvinning mer och mer bestämmer utvecklingen, tycks utopisterna ha förlorat en hel del av sin
trosvisshet – utvecklingsoptimismen
är inte längre en självklar ingrediens i
nutidsmänniskans andliga utrustning.
När författare och samhällsforskare i
våra dagar söker åskådliggöra, hur
framtidens samhälle kommer att gestalta sig, är det sällan några lyckodrömmar som materialiseras. Flertalet
västeuropeer torde betrakta t. ex.
George Orwells 1989 och Karin Boyes
Kallocain som skräckmålningar, ehuru
de sannerligen inte kan avvisas som
lösa hugskott.
Ett av de senaste bidragen till belysning av den framtida sociala utvecklingen är den engelska sociologen
Michael Youngs The Rise of the Meritocracy 1870-2033 (London 1958).
Författaren föreställer sig att han lever
i början av nästa århundrade och han
söker att ge en översikt över samhällsutvecklingen i England under de 150
senaste åren.
Utgångspunkten är dramatisk nog:
Ett atomkraftverk har förstörts som
protest mot en hänsynslös företagsledning, det jäser bland de butiksanställda, därför att deras krav på fyradagarsvecka avvisats och – värst av
Av förlagsdirektör HERMAN STOLPE
allt – den stora kåren hembiträden
har gått i strejk. Även i andra kvinnokretsar kommer ett jäsande missnöje
till uttryck, och kvinnorna har politiskt organiserat sig allt starkare. Ett
annat tidens tecken är att de lägre inkomsttagarna i de sämst betalade,
okvalificerade yrkena också börjat organisera sig och kan räkna med stöd
från en minoritet inom den högavlö-
nade eliten bland medborgarna.
För hundra år sedan – alltså under
1930-talet – fanns det intelligent folk
i alla folklager, men samhället tillät
ända in på 1960-talet ett oerhört slö-
seri med sina intelligensreserver. Det
förekom väl även under tidigare epoker att stora begåvningar, utrustade
med erforderlig energi och gynnade
av lyckliga tillfälligheter, kunde arbeta
sig upp i samhället, trots fattigdom och
bristfällig skolning, men större delen
av naturbegåvningarna i de sämre lottade klasserna var instängda i den
miljö som sett dem födas. Härutinnan
skedde efterhand en avgörande förändring. Det stod alltmer klart för statsledningen att intelligenserna, var de än
finns, representerar den viktigaste tillgången för staten och att det följaktligen är av avgörande betydelse för
samhällsutvecklingen att begåvningsreserven rationellt utnyttjas. Medan
tidigare de högre skolorna i stor utsträckning mottagit elever, som inte representerade någon egentlig studiebegåvning men hade lyckan att tillhöra
– — —~ –
burgna familjer, som kunde försörja
dem under studietiden, blev efterhand
den individuella intelligensen, omsorgsfullt mätt och uttryckt i ett enkelt tal (I Q), avgörande för urvalet
till de högre läroanstalterna och till
positioner i samhället.
Young betecknar nepotismen som en
ödesdiger hämsko på samhällsutvecklingen under tidigare epoker. »Varje
intelligent iakttagare kunde se hur
brottsligt systemet var»: burgna fäder
lät sina barn överta förmögenheterna,
men inte nog härmed – de placerade
därjämte sina ätteläggar som företagschefer i företag som kontrollerades av
familjen och dess vänner. På 1970-talet
hade väl detta system praktiskt taget
försvunnit, men i England var alltjämt
på mänga häll det gamla gentlemannaidealet stilbildande för företagsledarna: de infann sig på kontoret två a
tre timmar senare än sina anställda,
de var klädda som om det gällde ett
klubbesök snarare än kontorsarbete,
deras kontorsrum var inredda som privatbibliotek eller herrum. Arbetet bedrev de som en hobby, medan de ägnade sig åt sina hobbies, som om de
vore allvarligt arbete. Och mellanbefä-
let gjorde vad det kunde för att imitera de höga föredömena.
Även om nepotismen har djupa rötter och aldrig går att helt utrota, blev
den så starkt motarbetad under slutet
av 1900-talet, att den efter är 2000 ej
längre starkt hämmade utvecklingen. I
indirekt form kan den dock alltjämt
komma till uttryck, t. ex. på så vis att
farfäder skänker sina barnbarn gåvor
i form av studiebidrag, utlandsresor
etc., f. ö. en metod att disponera förmögenhetsdelar så att de inte drabbas
av skatt.
En undersökning 1945 visade att ca
hälften av Englands studenter inte
hade den intelligens som krävs för
framgängsrika universitetsstudier. Ca
2 procent av befolkningen åtnjöt då så-
369
dan undervisning, medan 5 procent av
befolkningen hade de intellektuella
förutsättningarna för att tillgodogöra
sig dylik undervisning. Att det förelåg
ett trängande behov av ett effektivare
urval av intellektuellt välutrustade elever, som bereddes tillfälle att åtnjuta
den högsta undervisningen, var uppenbart, och det blev också genomfört under slutet av 1900-talet. Utvecklingen
i denna riktning påskyndades av erfarenheterna frän Ryssland, där man
redan tidigt sörjde för att de verkliga
studiebegåvningarna plockades ut för
att genomgå högre undervisning.
Enligt Young kom det med tiden att
visa sig att enhetsskoleiden inte gick
att förena med en ny tids krav. Enhetsskolan växte fram ur arbetarklassens
jämlikhetskrav, men den ser bort, menar Young, frän det ofrånkomliga förhållandet att studiebegåvningen är
högst olika hos olika individer och att
ett sammanförande av kreti och pleti
även på realskolestadiet innebär en allvarlig hämsko på de verkliga studiebegåvningarna. Det blev följaktligen
nödvändigt att genomföra en differentiering av skolväsendet efter elevernas
intellektuella förutsättningar. Det visade sig emellertid under en period
svärare att behålla studiebegåvningarna än att bli av med de inte tillräckligt intelligenta eleverna: mänga
bland de intelligentare ville lämna skolan i förtid för att ge sig ut i förvärvslivet. Denna tendens motverkades genom att man beviljade eleverna studiebidrag, som ställdes i relation till deras studieresultat. Dessa bidrag var
ända till 60 procent större än de löner,
som ungdomarna kunde vänta sig fä i
lön ute i förvärvslivet, en reform som
infördes 1972. Den vid mitten av 1900-
talet gällande ordningen, enligt vilken
endast studenter, vilkas föräldrar hade
en inkomst under viss nivå, fick studiebidrag, måste också avskaffas, då den
fick till resultat att en hel del begåvade
370
ungdomar, vilkas föräldrar ej ville ge
dem studiebidrag, måste avstå från
högre studier. Det blev följaktligen
nödvändigt att bevilja alla studiemeriterade ekonomisk ersättning under
studietiden.
När det nya skolsystemet i England
mognat i slutet av 1980-talet, hade
man kommit fram till fyra skoltyper
för elever av olika intelligensgrad. För
elever med låg intelligenskvot hade
man ganska stora klasser med 25 elever i varje, ledda av lärare med en intelligenskvot omkring 100. De verkliga
eliteleverna sammanfördes i klasser
med endast åtta elever, ledda av lärare
på hög intelligensnivå (IQ 135-180).
De traditionella engelska internatskolorna av typen Eton bevarades och
övertog toppeleverna frän statsskolorna. Eton blev efterhand utrustad
med en cyklotron. En systerskola
kunde skryta med att ordna den första
utlandsresan för elever till månen.
Det nya skolsystemet krävde lärare i
elitklass. För att garantera en tillfredsställande rekrytering blev det nödvändigt att betala löner, som kunde tävla
med lönerna i näringslivet. Särskilt
angeläget var detta vid rekryteringen
av lärare i naturvetenskapliga ämnen,
då personer med goda dylika kunskaper har stora möjligheter att vinna
placering i näringslivet, men man
följde samma principer på andra områden.
Meritokratins urvalssystem innebar,
att den gamla jämlikhetsideologin slogs
sönder. Redan metoden att vart femte
år mäta de enskilda medborgarnas intelligens och fixera den i en siffra,
innebar att medborgarna kom att indelas i intelligensklasser. Den under
en tidigare epok framträdande tendensen att tillämpa en lönesättning,
bestämd kollektivt av arbetets natur
och individens tjänsteår, bröts sönder.
Respekten för »ålder och erfarenhet»
satt djupt rotad, men efterhand eliminerades fördomarna även i detta hänseende. Man kom på så vis fram till
ett samhälle med en ny struktur med
enorma skillnader mellan eliten och
övriga medborgare. Även den lika
rösträtten avskaffades, då man fann
det orimligt att ge personer med låg
intelligens lika stort röstinflytande i
samhälleliga angelägenheter som de
högintelligenta. Ur bottenskiktet rekryterades en ny kår av bl. a. hembiträ-
den.
Värderingen av individer efter vederbörandes intelligenskvot gick efterhand så längt, att även förlovningar
och äktenskap blev praktiskt taget helt
intelligensbestämda. Att ta hänsyn till
vederbörandes utseende och andra fysiska företräden betraktades som en
gammal förlegad fördom. En ansvarskännande ung man låter ej bedåra sig
av fagra ögon, utan han går till det
statliga intelligensregistreringsverket
och tar reda på flickans intelligenskvot, ja är han tillräckligt intelligent,
undersöker han även hennes förfäders
intelligenssiffror. Genom en selektion
av detta slag kom den högsta intelligensen att koncentreras till en elitklass, där efterhand den uppfattningen
fick fäste, att det är befogat att införa
ett arvssystem, enligt vilket eliten, som
producerar alla intelligenser av klass,
får sin maktställning säkerställd.
Gentemot detta hotande fåtalsvälde,
som innebär att en premierad elitgrupp vill ta hand om makten i samhället, uppstår en våldsam reaktion,
som i första hand bärs upp av kvinnor. Ett allt större antal kvinnor har
insett det orimliga i att värdera individer uteslutande efter deras intelligens. Det finns helt andra mänskliga
kvaliteter, som är värda att beaktas:
mod, godhet, fantasi, generositet m. fl.
förträffliga egenskaper, som ingår i
s. k. »Själsadel». En högt kvalificerad
vetenskapsman kan vara en fackidiot,
som ur dessa synpunkter står sig mycket slätt i jämförelse med en vanlig
enkel medborgare, som är en förträfflig fader och medmänniska. Det fulla
människovärdet kan överhuvudtaget
inte komma till uttryck vid en intelligensmätning, och ur samhällssynpunkt
är det inte bara intelligens och kunskaper, som är av värde, utan en hel
rad andra egenskaper som inte kan siffermässigt mätas. Samhället får inte
vara så ordnat, att det ensidigt premierar intelligensen, utan det måste ordnas så att alla mänskliga egenskaper av
värde har möjlighet att utvecklas och
bli föremål för uppskattning. skolvä-
sendet får följaktligen inte vara uteslutande inriktat på att odla intelligensen,
utan det bör syfta till att begåvning på
olika områden får möjlighet att
blomstra.
Av Youngs bok framgår inte, hur
konflikten utvecklas och löses. Det
uppstår väldiga demonstrationer, där
författaren uppges bli dödad (innan
han läst korrektur på sin bok!). Man
har dock på känn att England år 2034
står inför en ny epok, då meritokratin
störtas och blir ersatt av ett nytt system, där intelligentian inte tillåts att
topprida samhället.
Youngs bok är en gnistrande intelligent bok, skriven av en meritokrat,
som skulle erövrat en framstående position i det samhälle han skildrar. Det
är uppenbart att han vill ge en parodi
på ett samhälle, där övervärderingen
av intelligensen bestämmer utvecklingen. Lyckligtvis talar ingenting för
att utvecklingen kommer att följa de
linjer han dragit upp på sitt skissblock.
Det hindrar emellertid inte att hans
bok ger inte bara nöje som tankekonstruktion utan faktiskt bjuder mycket
allvarliga tankeställare även för läsare
utanför England.
Om man efter läsningen av boken
kommer till det resultatet att en utveckling av det skisserade slaget sannerligen inte är önskvärd, gäller det
371
att se upp med sådana fenomen i nutiden, som till äventyrs är ägnade att
främja en sådan utveckling. Det är
begåvningen som skall odlas, inte bara
intelligensen. All erfarenhet torde visa
att toppintelligenserna ofta är mycket
ensidigt begåvade och dessutom lider
av en självöverskattning, som gör dem
föga ägnade att ta hand om ledarroller i företags- och samhällslivet. Det
skulle väl i vårt land inte skada om
intelligensnivån bland de politiskt
verksamma medborgarna höjdes åtskilliga pinnhål, men det är dock inte
bara intelligens som krävs för att göra
en betydelsefull social insats. När man
tar del av svenska politikers memoarverk, har man ej så sällan anledning
att efterlysa ett intelligentare grepp
på ämnet, men vill man vara rättvis,
skall man ofta finna, att vederbörande
författare visar sig ha andra egenskaper av högt socialt värde: rättfärdighetspatos, mod och praktisk handlingsvilja, allt egenskaper som är drivkrafter av första ordningen i samhällsarbetet.
Kvinnornas stora uppror mot den
manliga intelligentians övergrepp inträffar i England enligt Youngs bok
först år 2034. En motsvarande utveckling i Sverige har man svårt att föreställa sig. Alla skäl talar för att kvinnorna i vårt eget land har goda möjligheter att hävda sina synpunkter och
intressen utan att samla sig till en revolution. Manliga läsare av Youngs bok
bör dock ha god nytta av sitt studium,
om de gör följande reflektion: Det har
sina risker om den manliga intelligenseliten i det manstyrda samhället försöker att föra upp murar kring sina
maktpositioner och hålla kvinnorna
utanför. Då kommer kvinnorna att
gadda ihop sig i väldiga horder och gå
till attack. Slutsats: Det är bättre att
ha kvinnorna innanför murarna och
att dela ansvaret för samhällsutvecklingen med dem.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner