Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
EBBE LINDES HORATIUSTOLKNING
En författare som aldrig ens i sina svagaste stunder kan tänkas bli vare sig
vulgaris eller obscurus, kan icke förfalskas. Han är omisskännlig.
(Ivar Harrie i »Poeten Horatius».)
Quintus Horatius Flaccus förutspådde,
som så många av sina diktarbröder,
sitt verks odödlighet: hans poesi skulle
leva, »så länge översteprästen tillsammans med den tysta jungfrun vandrar
upp till Capitolium». I motsats till flertalet av sina kolleger fick skalden rätt,
ja, han blev mer än sannspådd. Hans
lyrik, de s. k. odena, läses alltjämt
överallt i Västerlandets skolor och är
liksom hans övriga diktning tolkad på
de flesta knlturspråk. Två väsentliga
avsnitt av hans produktion, det som
föregick och det som följde på hans
lyriska diktning, är dock åtminstone
i Sverige mindre väl kända. Det är
hans Satirer (verskåserier) och Epoder, även kallade Jamber (lov- och
smädedikter), samt hans Epistlar
(skaldebrev). Denna poesi skulle vara
alltför krävande som skollektyr. De
översättningar av G. Adlerbeth, som
hittills stått oss till buds, har mer än
hundrafemtio år på nacken. Med hänsyn till satirernas och epistlarnas egenvärde som poetiska, mänskliga och
tidstypiska dokument samt till den omständigheten, att Horatius genom dessa
diktverk övat ett enormt inflytande på
eftervärlden, särskilt på upplysningsAv docent ALF ONNERFORS
tidens poesi och tänkande (L’art
poetique etc.), har det länge varit ett
litteraturhistoriskt desideratum att
dessa arbeten på nytt gjordes tillgängliga i svensk version.
Ebbe Linde, som år 1958 utkom med
en ganska förtjänstfull Catullusöversättning, framträder nu i en av de svå-
raste roller, som en översättare av latinsk vitterhet kan beklädas med,Horatius-tolkarens. Lindes översättning,
Horatius, Satirer och epoder, Svensk
tolkning med inledning och förklaringar (Forum), omfattar skaldenll tidigaste diktning, som inföll under åren
35-30 f. Kr.
Inledningsvis skall medges, att Linde
behandlat flera av de 17 epoderna med
obestridlig talang. översättningen leder på mänga ställen tankarna till de
bättre partierna i hans Catullustolkning. Åtskilliga av Horatius’ epoder
erinrar till karaktären om Catullus’
misantropiska poesi, och det är tydligt, att Lindes styrka som översättare
gör sig gällande just på detta tämligen
begränsade område. Hans vers är just
här påfallande ledig. Han väjer inte för
s. k. anstötligheter i de mängen gång
smädliga och hatfyllda epoderna och
ger i så måtto ett mera rättvisande
porträtt av Horatius’ diktarpersonlighet än de hittills i översättning tillgängliga. Men redan i Lindes tolkning
av epoderna framträder drag, som visar, att han gripit sig verket an med
alltför stor skyndsamhet. Förmodligen
är det slarv och nonchalans snarare än
ren okunnighet som åstadkommit, att
i synnerhet hans översättning av satirerna resulterat icke i en tolkning, icke
i en parafras utan tyvärr i en karikatyr. Detta är i hög grad beklagligt. Det
förlag, som på senare åren demonstrerat ett för svenska förhållanden lika
ovanligt som glädjande intresse för
klassisk litteratur i svensk översättning,
skulle denna gång ha gjort ett lyckokast genom att låta Horatius framträda
i den lätt retuscherade äldre svenska
tolkningen.
I Lindes kommentar uppträder så-
dana grova formella felaktigheter, att
läsaren frågar sig, hur det egentligen
står till med översättarens språkliga
kvalifikationer. Jag drar dock här en
barmhärtighetens slöja över sådana
tabbar, som brukar utmärka gymnasistkrior i första ringen. Värre är Lindes
olyckliga förkärlek för att kommentera lärt och ställa befängda hypoteser.
Flera av hans förklaringar är onödigt
prat vid sidan av ämnet, på andra
håll saknar man väsentliga upplysningar, andra påståenden är klart felaktiga, t. ex. uppgiften, att Horatius’
satirer först i senare tid gått under
namnet Sermones, »Predikningar» (!) ,
en alldeles missvisande beteckning.
Horatius själv kallade båda sina satirer och epistlar med det gemensamma
namnet Sermones, ‘kåserier (på vers)’.
Den tekniska termen ‘satir’, som också
ursprungligen betyder ‘kåseri’, kommer av lat. satura, en maträtt med
varjehanda ingredienser, troligen en
sorts färs (jfr it. farsa), vilket Ulrich
Knoche klart visat i sitt grundläggande arbete »Die römische Satire»
(1957). I en kommentar, som genomgående präglas av magistrala tongångar, förväntar man sig exakt besked i
dessa terminologiska frågor men får
i stället alldeles onöjaktiga upplysningar.
En fullständig, komparativ genom- 22- :J93445 Svensk Tidskrift H. 5-61959
313
gång av Lindes version visar, att den
innehåller över femtio meningsstö-
rande fel och missuppfattningar. Så-
som skall framgå, är det trots allt inte
de enskilda felen i och för sig, som
gör tolkningen oanvändbar, utan felen
i den mån de, i kombination med Lindes absurda metod att dikta till och
»omredigera», dvs. kasta om originalets ordningsföljd, leder till en vrångbild av poeten och människan Horatius’ framställningssätt, hans stil och
intentioner.
De talrika fall, då Linde alldeles
omotiverat frångår enstaka ords betydelser och kapriciöst klämmer till med
något annat, visserligen mindre meningsstörande uttryck, förbigår jag av
utrymmesskäl. Vid de många missvisande sakfelen kan jag inte heller
länge uppehålla mig, men något bör
dock sägas. Linde bekymrar sig så-
lunda föga om fornkunskap och s. k.
realia. Den nyss myndige sonen, som
procentaren söker slå sina klor i
(Sat. I: 2), har på sedvanligt vis »anlagt den vuxne mannens dräkt». I
Lindes version: »tät faders sprättiga
son, som nyss köpt en ny kostym».
Att pojken blivit myndig och därför
har rätt att ingå förmögenhetsavtal får
läsaren aldrig en aning om. Filosofen
Damasippus har förlorat sin förmögenhet »vid Janusvalvets mitt (en bank
vid Forum)» (Il: 3), men enligt Linde
i stället »just vid en kryptisk tid, i
mitten på – still! – januari». Är
detta fritt tillagda »still!» en uppmaning till den efter klarhet törstande
läsaren att hålla sig lugn? Det skulle i
så fall ha behövt upprepas i en ständig ström. I den berömda resesatiren
(1: 5), i vilken Horatius beskriver
en färd från Rom till Brindisi, skildras sällskapets ankomst till småstaden Gnatia, »som står i onåd hos
källnymferna (troligen: är vattenfattigt) alltsedan sin grundläggning. Invånarna gav oss ett gott skratt ge- 314
nom att söka inbilla oss, att rökelsen
i templet smälter utan att antändas».
Linde: »Templet i Gnatia, blött och
alldeles härjat av tomtar, l gav oss ett
rätt gott skratt på grund av ett under
i flaska. l Prästerna vill sätta i en att
hartsen där börjar flyta l utan att det
finns eld.» Den ombytlige Prisens, heter det i II: 7 med sedvanlig tillspetsning, ömsade ständigt ringar och ändrade brämet på sin tunika en gäng i
timmen (clavum ut mularet in horas).
I Lindes version: »ofta så åker den
(ringen) av, som ett skepp vänder roder på klockslag». Vadan denna överraskande vändning? Jo, clavus kan
bl. a. betyda ‘roder’!
Nu till några av de fall, som berör
Horatius’ personliga och poetiska
egenart.
Sat. I: 2 har följande inledande
tema: »l sin iver att undvika ett moraliskt fel störtar sig dåraktiga människor in i ett annat; de förmär aldrig
hälla måttan.» Horatius ger här fyra
exempel på personer med extrema fel:
den alltför beskedlige, den girige,
frossaren, procentaren. Den första
och den sista personen i denna rad
är namngivna, de två mellersta är
anonyma typer. Föraktande det latinska språkets alla lagar uppfattar nu
Linde samtliga de tre första karakteristikerna såsom gällande e n o c h
s a m m a person, den avlidne sängaren Tigellius, och konstruerar av denne
ett förvisso rikt fasetterat porträtt:
han var en otroligt snäll människa,
därjämte kriminellt girig och snål mot
sina närmaste, dessutom en hejdlös
frossare och vivör, som hängav sig åt
»midnattsfester och svirr; flott skall
man vara, hållas för småsint ville han
minsbl Det är klart, att översättaren
med denna och liknande tolkningar
kan förskaffa sig en falsk bekräftelse
på sitt påstående i inledningen, att
»Horatius aldrig var någon skarp tänkare i egentlig mening» utan kom med
»exempel som egentligen ingenting bevisar eller bevisar något annat än det
avsedda».
Okänt har hittills varit, att Horatius
någon gäng vid en fest »bräckte sin
länd mot tröskeln och bröt av ett ben»,
sålunda ett för den tiden ingalunda
bagatellartat missöde. Emellertid har
det utspelats endast i Lindes fantasi,
som utläser det ur en dikt, där skalden med klar och drastisk åskådlighet beskriver hur han en gång
gjorde sig omöjlig vid ett gästabud
(Ep. 11). Plägad av olycklig kärlek,
sur och full kördes han hem, men
gick i stället till sin tillbeddas »ovänliga dörrposter och härda tröskel»,
mot vilka han på den utestängde älskarens välkända och av de antika poeterna schablonmässigt skildrade maner nu »slagit sönder länder och sida»,
dvs. »slagit sig fördärvad», som vi med
en motsvarande överdrift skulle kunna
säga. Ovanpå allt följer i Lindes tolkning ett typiskt, komplett ohoratianskt
tillägg utan stöd i originalet: »Ack
ungdom, därskapstid l Den sagan är
förbi. 1Aldrig springer jag mer kring
jäntor på så barnsligt sätt.»
Genom ett mot såväl original som
allt sunt förnuft stridande tillägg i
I: 3, 29, där Horatius på sedvanligt
sätt tecknar en viss människotyp, skapar Linde ett hittills obeaktat porträtt
av s k a l d e n s j ä l v, som här enligt
Lindes förmenande dels kritiserar sig
själv, dels, vilket är alldeles ohoratianskt, överhopar sin person med beröm. Ett likaså alldeles nytt drag ur
Horatius’ tankevärld begåvas vi med i
II: 1, 60. Skalden hade varit skrivare
eller kanslist, scriba, innan han av sin
skyddspatron Maecenas erhöll ett lantgods, som gav honom tryggad försörjning. I nämnda satir talar han om
människors skiftande intressen och
livsmäl och säger på ett ganska vackert sätt om sig själv, att »hur än
min levnad förbyter sin färg, så måste
,,,.. – ——-
jag dikta (scribam)». Linde: »hur än
mitt liv må bli – jag är skrivare, blir
aldrig annat»! Den översättning, som
Linde här presterar, för med nödvändighet tankarna i galen riktning. Varje
läsare, antingen han har Lindes inledande biografi i minnet eller ej, måste
tro, att Horatius på detta ställe hänger
sig åt resignation och bitterhet över
sina yttre levnadsvillkor. I själva verket hade han, när dikten skrevs, för
tre år sedan erhållit sitt gods i Sabinerbergen och fått företräde i republikens mest lysande kretsar. Den entusiastiska skildringen av lantgården
läses i samma diktsamling!
Vad som gör Lindes tolkning direkt
odräglig är de många ur luften gripna
tankar, yttranden och talesätt, som
han pådiktar Horatius. Förfarandet visar klart, att Linde saknat förmåga att
följa Horatius’ tankegångar. I Lindes
förvanskning b l i r Horatius både vulgaris och obscurus. Jag har räknat till
sammanlagt över 80 fritt uppfunna
verser, vilket är cirka 5 procent av det
parti, som tolkningen omfattar. Sin
verkliga triumf firar interpolationsmetoden i Sat. II: 3, som »omredigerats» och supplerats till oigenkännlighet: ca 200 äkta vers av originalets
326 i vild oordning tillsammans med
Lindes egna tillägg. Tankarna ledes
till salig Peerlkamps och Ljungbergs
HoraHusemendationer i förra århundradet. Linde gör ett ohållbart försök
att rättfärdiga sitt förfaringssätt. Var
och en som det allra minsta befattat
sig med översättningsmetodik inser
det befängda i den godtyckliga suppleringens lättfärdiga metod, otänkbar
exempelvis i en Erland Lagerlöfs eller
en Bertil Malmbergs av sträng självtukt och finaste stilkänsla präglade
översättargärning. Ebbe Linde ger i
tillämpningen av sin säregna metod en
betryggande mängd avskräckande
exempel. Han översköljer Horatius’
strikta, koncisa tankegångar med ett
315
gytter av interjektioner, förnumstiga,
pratsjuka tillägg och »förmedlande»
övergångar. En del »bevingade ord»
av typen: »Anspråk stiger, och lyx, i
den takt som tiden försämras» är –
icke Horatius’ tankar, utan Lindes fria
utsmyckningar, liksom hans lyriska
utsvävning i 2:a epodens lantliga idyll:
»Och sånger sjungs och månen glider
sakta upp l och speglas blank i gårdens brunn.» Kinesisk snarare än romersk poesi!
Inte alla tillägg är lika lyriska. Svordomsfloran prunkar – inte hos Horatius men hos Linde: »fan», »så förhanne», »de djävla pengarna», »nej nu
blir jag förbannad», »djävlar, snart ger
jag upp», etc., allt fullkomligt omotiverat och komplett stilvidrigt.
Ärans och hjältarnas språk i Lindes
behandling lämnar även i övrigt åtskilligt att önska. I alltför många fall
hör man en återklang från den lyriske
souschefen å Grönköpings varuhus:
»Är väl snarare ögat än gommen, herrn
låter lura sig med», »ödet går upp
och ner», »en inbrottstjuv stal gudarnas käril om natten» (skall vara: heliga tempelföremål), »styggt hör man
talas på rygg» (skall betyda: man hör
mycket elakt förtal), »där jag nu ligger i dag på min bädd, eller sitter i
hallen l släpper mig ej den jag var»
(skall föreställa: ger jag inte upp arbetet på min andliga förbättring), »ej
dreve mig högmod att drömma en
tron till hans säte» (skalden om sin
far). Om Antonius heter det i 9:e epaden: »En romare som ger sig i en
kvinnas våld l bär lägerpålar och gevär l som trossoldat åt snöpingar och
rynkig mor l – en skam för Väst- och
österland». Måhända frågar någon,
varför Antonius’ stackars rynkiga mor
har blivit inblandad: misstag, det är
översättaren, som inte nöjt sig med
originalets rugosi spadones, ‘rynkiga
kastrater’, utan velat förläna stället en
morisk färg.
316
Gamle Adlerbeth har visat, att Horatius k a n översättas både vackert och
troget. Han följde också ett mycket behjärtansvärt råd av skalden själv: »Om
du skriver något, låt det då först prö-
DIKTENS FRIHET I POLEN
Pasternakaffären har bidragit till att
man kanske mera allmänt frågar sig
hur det står till med diktens frihet
bakom järnridån. Visserligen är den
sovjetiska litteraturen sådan den framträder hos Michail Sjolochov, Leonid
Leonov, Vera Inber, Fjodor Gladkov,
Ilja Ehrenburg m. fl. vida spridd även
i västerlandet och synes tala för ett
slags politisk tolerans hos de maktägande, men de fräna angreppen på
Boris Pasternak och, i all synnerhet,
på vissa emigrantförfattare måste inge
varje iakttagare en kuslig känsla av
litterärt politrukväsen.
Nu vet man ju redan att icke ens
den jugoslaviska diktningen får fritt
utövas, och att man betänkligt vingklippt de unga svanorna i Baltikum,
Rumänien, Tjeckoslovakien och Ungern är ett lika känt faktum. I hela
denna partidirigerade vitterhet synes
dock Polen utgöra ett undantag, vilket
framgått och framgår särskilt av den
nya dikten.
Här spelar Polens litterära arv naturligtvis en stor roll, särskilt som
några av dess mest betydande diktverk tillkommit i tider av stor politisk nöd. Med sådana ideal för ögonen
som 1500-talets Jan Kochanowski,
1800-talets Adam Mickiewicz och Henryk Sienkiewicz och vårt århundrades Perdynand Ossendowski och nobelpristagaren Wladyslaw Reymont
torde dagens unga polska skalder och
vas av smakdomare och ligg sedan på
manuskriptet i nio år.» Att vänta nio
år extra på en Horatius i värdig svensk
dräkt föredrar man avgjort framför
chocken att se honom i narrkåpa.
Av LEANDER TELL
författare därför även kunna finna sig
tillrätta i tiden.
Ytligt betraktat ser det också ut som
om dikten icke endast tolereras utan
direkt gynnas. En rad vittra och kulturbetonade tidskrifter utkommer så-
lunda regelbundet, och i flera tidningar lämnas stort utrymme åt kulturdebatten. Polska skalder och författare
har ej heller dragit sig för att ta parti
för och emot t. o. m. i vissa ömtåliga
sammanhang. Man kan t. ex. spåra oktoberrevolutionens upprinnelse i en
rad frispråkiga litterärt högtstående
artiklar som från mars 1955 inflöt i
tidskriften »Nowa Kultura» och som
faktiskt ledde till Gomulkas återkomst
året därpå. Under den ungerska resningen framhöll samma tidskrift
»blodsbandet mellan de ungerska och
polska folken» samt uttalade sin sympati för de ungerska frihetskämparna.
Det var först sedan tidskriften
ifråga under tiden september 1957 till
maj 1958 hade under titeln »Ansvar
inför historien» infört några kritiska
artiklar av en känd ung filosof Leszek
Kolakowski och den ryska »Pravda»
den 5 februari 1958 slagit larm med
anledning av författarens »revisionistiska» tänkesätt, som de polska myndigheterna inskred. Första åtgärden
var att på den nionde partikongressen
ge utgivaren en skarp varning samt
fordra hans avgång. »Nowa Kultura»
kunde därefter ge sina ideer luft endast genom till synes harmlösa översättningar av olika västerländska författare. I maj 1958 utsåg centralkommitten emellertid undervisningsministern Stefan Zolkiewski till chefredaktör och ansvarig utgivare, och därmed
var tidskriftens öde beseglat. Nästan
hela redaktionspersonalen avgick till
protest, ty man kände redan alltför
väl ministerns tidigare administration
och »redigering» av kollegan »Polityka», och att det nu gällde allmän
likriktning. »Nowa Kultura» fortsätter
dock alltjämt i sin nya skepnad, och
för en utomstående är det givetvis
svårt att skilja på de nya signalerna.
Många kan t. o. m. förledas att tro på
oppositionens och diktens frihet.
Veckotidningen »Przeglad Kulturalny» ( = kulturöversikt) som i likhet
med »Nowa Kultura» utgives i Warszawa, har försökt navigera mellan
den fria dikten och partidisciplinens
krav. I samband med 1956 ars frihetsrörelse förklarade författaren Kasimierz Brandys dock att tidskriften
aldrig skulle tåla ett socialistiskt övergrepp, och samma år införde man en
serie artiklar, vilka sympatiskt behandlade USA och amerikanskt liv.
Vidare inflöt några översättningar av
framstående västerländska diktverk,
liksom man öppnade en ständig spalt
för boknyheter från den fria världen.
Detta stötte höga vederbörande för
huvudet, och tidskriftens ansvariga
utgivare fick strängt föreläggande att
bättre övervaka innehållet. I oktober
1958 infördes emellertid en helsida
översättningar av Boris Pasternaks
dikter. (Hans »Doktor Zjivago» trycktes i utdrag redan år 1957 i tidskriften
»Opinie».)
Andra organ är veckotidningen
»Zycie Literackie» (=det litterära livet) som utkommer i Krakow och
som från slavisk underdånighet istället blivit alltmer frispråkig, samt må-
nadspublikationen »Tworczosc» ( =
317
skaparkraft) som gått motsatt väg och
från att ha varit författarnas eget tämligen obundna språkrör nu helt övergått till RSW, arbetarnas kooperativa
förlag. Man försökte även grunda en
stor allmän kulturtidskrift, där landets
förnämsta pennor skulle medverka,
men när den med spänning emotsedda, vackert utstyrda tidskriften
»Europa» utkom med sitt första nummer den första november 1957, grep
censuren in och hela upplagan blev
konfiskerad.
Detta föranledde några av Polens
bästa författare till en flammande protest, och några av det kommunistiska
partiets framstående medlemmar av
centralstyrelsen utgick. Detta var fallet med t. ex. Pavel Hertz, som i »Nowa
Kultura» skrev en bitter dikt »Karantän» där det bl. a. heter:
»… Alla tidigare bleka patienter
som kommit hit från fängelset
och uppstått från de döda,
visserligen icke skjutna men ändå
tydligt märkta av döden.
Titta på deras hår, på deras ögon och
ansikten!
De när sitt sinne med nya orsaker till
hat …»
En annan av de unga diktarna,
Mieczyslaw J astrun är bekant sedan
före kriget genom sina talangfulla
översättningar av främmande dikt.
Han har sålunda till polska överfört
några av Pasternaks dikter. Även han
avgick under protest, då »Europa» indrogs. En av hans i »Nowa Kultura»
år 1956 tryckta dikter »En tidsepok»
tilldrog sig allmänt intresse och ådrog
skalden myndigheternas misshag. Det
var ej heller några upplyftande syner,
som Jastrun där återgav:
»… Från mitt fönster har jag sett
hur polisen bygger garage
omgivet av taggtrådsstängsel
och vaktat av höga torn …»
318
Alla dessa unga skalder och författare har gjort andra och bittrare erfarenheter än deras kollegor i västerlandet. De har nästan utan undantag
vandrat genom dödsskuggans dal och
gömmer ohyggliga minnesbilder bakom sina kallt granskande ögon. Man
märker detta bl. a. på deras stil, som
är osedvanligt snabb, nervös och intensiv. Rim och rytm har man lagt åt
sidan, men i den samtalston som dikterna i regel framföres märker man
de äkta och starka känslor som bär
upp all sann dikt. Här är känslan dock
huvudsakligen vrede, fruktan, sorg
och djup vämjelse. Motivet blir naturligtvis mest fängelsemurar, förhör, sår,
skott och hugg, sjuka och döda samt
den korta tillfredsställelsens prästinnor.
Representanter för denna tidstypiska dikt är Mieczyslawa Buczkowna,
Bohdan Drozdowski, Leszek Herdegen, Jerzy Jankowski, Tadeusz Rosewicz, Wieslawa Szymborska, Aleksander Wat, Witold Wirpsza, de ovannämnda Hertz och Jastrun samt framför allt Adam Wazyk, som odisputabelt är det största namnet bland de
nya diktarna. Han är född år 1905 i
Warszawa och kom redan år 1924 ut
med sin första diktsamling, som sedan
åtföljts av många böcker. Han har
skrivit höglitterära essäer samt åtskilliga noveller och kritiker. Från ryskan
har han översatt både Pusjkins »Eugene Onegin» och flera dikter av Pasternak samt från franskan Rimbaud,
Apollinaire m. fl. Han har utmärkts
med Pennklubbens pris och ett polska
statens stipendium för framstående
litterär verksamhet.
Åren 1950-1954 var han chefredaktör för tidskriften »Tworczosc» men
avgick i samband med tidskriftens
ändrade kurs. I augustinumret 1955
av »Nowa Kultura» infördes hans
»Poem för vuxna» som omedelbart
väckte ett oerhört uppseende, och de
rättrogna partiorganen fordrade genast Wazyks huvud på ett fat. Men
dikten blev en signal till flera diktares frigörelse ur partiets omänskliga
kadaverdisciplin. Det var f. ö. Wazyk
som under ungernrevolten 1956 starkast underströk den polska ungdomens
samhörighetskänsla. Tillsammans med
Hertz och Jastrun lämnade han partiet, då myndigheterna indrog tidskriften »Europa» som de alla satsat
stora förhoppningar på. I nämnda
stora dikt »Poem för vuxna» läser man
bl. a.
»… Allt detta är ingenting nytt.
Gammal är den socialistiska moralens
väktare.
O, du gamle Fourier, du har ju charmfullt förutsagt,
att lemonad skall flyta i strömmar.
Flyter den då icke? De dricker sjö-
vatten
och kallar det »lemonad».
Sedan går de förstulet hem och spyr.
Vi ropar på den riktiga sanningen
och frihetens bröd,
på en flammande rättvisa,
ja, på rättens flammande svärd.
Vi ropar högljutt varje dag –
och anhåller vördsamt och tyst hos
partiet …»
Enligt officiellt meddelande har den
kommission som tillsattes i början av
1958 för att »sanera» förlagsverksamheten, tidningar och tidskrifter, intill
augusti samma år indragit ej mindre
än 53 tidskrifter och beslutat, att 23
publikationer må saluföras endast i
särskilda tidningsstånd. Man säger sig
ha lagt rent ekonomiska synpunkter
på saken och därför lämnat det öppet tills vidare för sammanlagt 46
tidskrifter att fortfarande saluföras,
om deras returer ej överstiger 25 %,
men 5 privilegierade tidskrifter har
lämnats tillstånd att returnera 50 %
och därutöver. Partiorganet »Prasa
Polska:. beklagar sig vid publiceringen
av detta meddelande, att kommissionens synnerligen lovvärda försök
emellertid endast mötes av misstro
och opposition.
Av ovanstående torde den intresOM SPRAKET
:.En språkforskare är en person som
ägnar sig åt språkforskning; men en
språkman behöver knappast vara forskare: han kan helt enkelt vara polyglott, dvs. en person som förstär eller
talar mänga språk. Med mänga menas
härvidlag minst ett halvt dussin och
högst tre dussin eller så. Vi har alla
läst i någon tidning om en engelsk
lord som behärskar 77 språk och 112
dialekter. Tro ingen sådan man!:.
Sä långt professor BJÖRN CoLLINDER
i sin nyutkomna bok: Språket. Inledning till det vetenskapliga sprdkstudiet. (Natur och Kultur.) Collinder är
i ovanlig grad både språkforskare och
språkman. Hans språkfärdighet trotsar enligt allmän mening all beskrivning – måhända får man i den citerade passagens maximivärde se en modest antydan om dess verkliga omfattning. Viktigare är att han är en av de
språkforskare, som utöver bearbetandet av sina egna specialvetenskapliga
problem – i detta fall på den finskugriska lingvistikens område – även
till allmänhetens båtnad ägnat sig åt
att tänka över vad han och hans kolleger gör.
Intet studium kan gärna vara mera
bokstavligen allmänmänskligt intressant än språkforskningen; det är därför med tillfredsställelse man tar del
av en »Indelning» som både exemplifierar de konkreta forskningsuppgif- 319
serade sålunda kunna dra åtminstone
två slutsatser, nämligen att det i viss
män verkligen existerar en fri litteratur i Polen men att böcker, tidskrifter och kulturdebatt även ger belägg
för att dikten är politiskt övervakad.
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
terna och diskuterar de principiella
och metodiska problemen i samband
med språkforskningens arbete.
Kapitlet »Deskriptiv och historisk
språkforskning» behandlar en fråga,
som har aktuella motsvarigheter på
andra humanistiska forskningsområ-
den. Språkvetenskapen har ofta – liksom litteratur- eller konstvetenskapen
– bedrivits på ett ensidigt historiskt
sätt. Man har ibland kunnat få intrycket, att det enda som ansetts verkligt
»Vetenskapligt» har varit att utreda
språkets »förändringar», ofta kallade
»Utveckling». Mot detta program har
sedan länge – främst av DE SAUSSURE
och hans lärjungar hävdats den synkroniska eller deskriptiva forskningens program – undersökning inte av
språket ur historisk synvinkel, utan
som ett förefintligt, vilande system,
vars struktur det gäller att analysera,
med bortseende från förändringar i
tiden. Till denna forskningsinriktning
hör ofta en viss skepsis inför orsaksförklaringar till språkliga skeenden.
Att inriktningen på det enbart historiska ofta medfört att intressanta fenomen helt enkelt blivit outforskade
kan inte gärna betvivlas. Collinder
själv intresserar sig i själva verket på-
tagligt mycket just för de systematiska och strukturella problem som
den synkroniska skolan betonat. Han
är emellertid angelägen att visa, att
320
den ytterligt radikala skiljelinje som
ofta uppdragits mellan de två forskningsriktningarna inte med fördel lå-
ter sig upprätthålla. Ett drastiskt
exempel: Vi uttalar alla man ur huse
med en accentform som eljest aldrig
förekommer i former av ordet hus. En
ytterligt enkel historisk notis- vi har
att göra med en gammal dativform,
som eljest bara lever kvar i några liknande formelartade vändningar – kan
här verkligen sprida ljus över en »Oregelbundenhet» i den moderna svenskan, som en renodlat strukturell beskrivning skulle se sig tvungen att
bara anteckna som en kuriositet. Varför skulle man då avstå från att meddela denna »förklaring», när man sä-
kert känner den? Exemplet är enkelt,
men belyser något mycket viktigt. På
många andra områden har man en eller annan gång visat samma tendens
att i yrvaken glädje över strukturtänkandets obestridliga framgångar i onö-
dan kasta den historiska eftertanken
över bord, till glädje för ingen men
till oreda i många fall.
En ständigt kontroversiell fråga,
som angår oss alla, behandlar Coliinder i avsnittet »Det goda och det
sköna i språket». Enligt mångens mening är ju båda dessa värden saker
som språkvetenskapsmannen inte har
att syssla med: han skall beskriva
språkets lagar, inte skriva dem. Värderingar och normer hör inte hemma
inom forskningens gränser. Denna
teoretiska grundsyn delar väl Coliinder – »det är klart att forskaren som
sådan inte har till uppgift att fälla
värdeomdömen» – men han hävdar
på goda grunder, att språkvårdens
och språkriktighetens problem inte för
lingvistens räkning helt kan avfärdas
med ett myndigt konstaterande av
denna värdenihilistiska maxim. Språkforskaren kan inte bara inskränka sig
till att ospecificerat tala om »bruket
som språkets lag». Forskningen visar
klart, att språket i hög grad bestämmes av både planmässiga kollektiva
åtgärder och enskilda initiativ. Att utreda dessa ting, att undanröja den
slapphetens defaitism som ofta gömmer sig bakom talet om att »acceptera
utvecklingen», det är angelägna uppgifter för alla som uppskattar sitt
språk, och särskilt för dem som har
till yrke att veta mer om det än andra.
Språket är urkonservativt, menar Collinder, men själv är han varken romantiker eller reaktionär i sin syn på
språkutvecklingen. De »kärnsvenska»
dialekterna är dömda att dö på grund
av samhällsutvecklingen. Det normerande språket måste bli det litteraturspråk som skolorna lär ut till alla.
Praktiskt sett innebär detta just, att
ansvaret för språkets rykt och precision kommer att ligga hos universitet
och akademier. »Om man vanvårdar
modersmålet, river man ner det som
århundradens tankearbete har byggt
upp . . . De som borde vara närmast
till, modersmålslärarna och skolans
högsta målsmän, har inte börjat
gnugga sig i ögonen än. Bland språkforskarna, som länge varit liknöjda i
stort sett, vaknar allt flera till insikt
om vad deras frid tillhörer. Kanske
kommer den dag då modersmålets
vård ter sig som språkforskarnas samfällda ärofulla värv i nationens tjänst.»
Detta är frågor där Collinder energiskt talar för önskemål och ståndpunkter som ligger honom om hjärtat. Så också i det avsnitt om mellanfolkliga språk, där han, måhända nå-
got överraskande, framträder som
förespråkare för – esperanto. Även
om man inte kan dela hans optimism
inför detta språks faktiska möjligheter att i längden göra sig gällande,
måste man acceptera den kontrakritik han framför mot många av de anmärkningar som brukar framföras. I
vissa sammanhang har esperanto uppenbarligen visat sig kunna fungera.
Esperantisten kan alltså ta med ro de
mer eller mindre arroganta påståendena om att detta är omöjligt.
större delen av boken består emellertid av instruktiva inblickar i språ-
kets och språkforskningens mera vardagliga värld. Avsnitten om Betydelse
och Betydelsefqrändringar anknyter
till forskningsomräden som inom både
filosofi och lingvistik på senare tid
kommit att spela en dominerande roll.
Den historiska forskningen får sitt i
avsnitt om Ljudförändringar och
Formförändringar – på något vis lyckas Collinder framställa sitt ämne så,
att den från början absolut okunnige
sättes i stånd att frän bladet översätta
en låt vara kort latinsk text till svenska!
»Det finnes här i världen olika
språk, vem vet huru mänga, och bland
dem finnes intet vars ljud äro utan
VÄLFÄRD I OTAKTI
Docenten Samuelsson har i en liten
skrift tagit upp ett av de mer centrala
problemen rörande ekonomisk politik
i dagens Sverige, nämligen fördelningsproblemet. Liksom det mesta,
som flyter ur hans penna, har även
denna skrift starkt polemiska övertoner. Om man delar de samuelssonska
målsättningarna för ett välfärdssamhälle, finnes det icke mycket annat
att göra än att acceptera hans argumentation, som är klar och sakkunnig.
Det är emellertid klart att mänga
läsare – inte blott människor med en
gammalliberal samhällsuppfattning –
har en mängd att invända mot det
1 Kurt Samuelsson: Välfärd i otakt. Raben
och Sjögren. Pris 8: 50.
321
mening», heter det på ett ställe hos
aposteln Paulus. Inte ens Collinder
vet huru mänga, men en hel del nämnas och karakteriseras vederbörligen i
kapitlet Språken och deras släktskap.
Det är en magnifik revy. Liksom en
del litteraturkritiker har förmågan att
få läsaren att vilja läsa alla böcker,
kan Collinder även när han är som bäst
knappast få läsaren att önska lära sig
alla språk. Med förtrytsam glädje accepterar man hans äreräddande förklaring att inga språk är »primitiva».
Med vemod läser man, att vetenskapen
»trots ett ivrigt och i flera avseenden
fruktbärande forskningsarbete inte
ännu kommit fram till någon överskådlig indelning av de mänga indianspråken». Och vem kan undgå att på
avstånd gripas av aktning och sympati för burusjaski, »ett frändelöst
språk i Himalaja»?
Av LARS BJORKBOM
samhällsideal, som Samuelssons ekonomisk- och socialpolitiska lagstiftning syftar till att förverkliga, varför
man kan förmoda, att skriften kommer att ge upphov till en livlig värdedebatt, som, liksom alla debatter om
värde, kan fortsättas i det oändliga,
utan att någon gemensam ståndpunkt
lär uppnås.
Samuelssons synpunkter är föralldel på intet sätt nya. Rättvisare, dvs.
jämnare fördelning mellan olika inkomstgrupper och – det problem som
han främst sysslar med – fördelning
av investeringar mellan den privata
och offentliga sektorn har varit kanske det mest diskuterade problemet
bland ekonomer, ända sedan nationalekonomien pretenderade på att vara
322
en vetenskap någon gång på 1700-talet. Frågan huruvida det enskilda eller
privata vinstmotivet inom ramen för
en fri marknadshushållning kan hålla
denna ekonomi fullt sysselsatt annat
än under högkonjunkturer och huruvida en mängd för samhället, av olika
tiders opinioner uppfattade, väsentliga investeringar kan komma till
stånd utan statens medverkan har varit frågeställningar, som givit spänning och liv åt den ständigt pågående
ekonomiska debatten. Problemet har
vissa generella aspekter men har av
många ansetts böra få väsentligt förändrad belysning, om man behandlar
en överflödsekonomi av modern amerikansk eller västeuropeisk typ. Var
man bör sätta gränsen mellan en överflödsekonomi och en ,ekonomi av det
traditionella slaget är emellertid en
kvistig fråga. Adam Smiths diktum,
att magens behov äro ändliga men sinnets behov äro oändliga är förvisso
en plausibel gränsdragning. Men det
är knappast den gränsen Samuelsson,
Galbraith och andra »Överflödsekonomer» använda sig av. Samuelssons
gränsdragning tycks vara motiverad
av etiska, men kanske än mer, estetiska skäl. Det äcklar honom, att en
mängd »onödiga» varor, vilkas efterfrågan är genererad av hänsynslös
reklam, skall få dirigera investeringarna, under det att andra »viktigare»
och »nyttigare» behov skall tillåtas
ligga otäckta, på grund av att, ur
företagsekonomisk aspekt, investeringar för dessa senare behov inte är
räntabla. Den utveckling av fördelningen mellan privat och statlig/kommunal konsumtion, som skett efter kriget finner Samuelsson – i likhet med
de flesta av oss – ha gått i rätt riktning. (Den privata konsumtionen har
sjunkit från 66 % till 58 % medan den
statligt/kommunala konsumtionen stigit från 8 % till 12 % av nationalprodukten. Samtidigt går 30 % av nationalprodukten till investeringar gentemot omkring 25 % alldeles efter kriget.) Men det anser Samuelsson icke
vara nog – varvid han förmodligen
uttrycker motsatsen till vad en växande opinion i vårt samhälle med mer
eller mindre lyckosamma argument sö-
ker hävda. Så länge en mängd sociala
behov – utbildning, sjukvård, kommunikationer m. m. (vilka alla är klart
produktionsfrämjande) – ej tillgodoses nöjaktigt, medan en övervägande
del av nationalinkomsten går till konsumtion, som till allt större mått består av icke nödvändighetsvaror, anser Samuelsson, att den ökande standardstegringen (vars fortsatta existens numera tydligen anses axiomatisk) bör tagas ut i tillfredsställandet
av sociala behov, samtidigt som den
nuvarande privata konsumtionen bör
hållas intakt eller blott tillåtas stiga i
långsammare takt än hittills. Han
önskar även se en utvidgning av den
totala investeringskvoten.
Den katalog över tänkbara »policies» som Samuelsson lägger fram
skall här endast flyktigt redogöras för,
då de till stor del rör sig om finansfrågor av teknisk natur. Den praktiska genomförbarheten av hans olika
förslag i syfte att nå de mål, som han
uppställer kan blott avgöras genom
testning i praktiken. Att det samuelssonska reformprogrammet skulle
medföra ganska genomgripande institutionella förändringar är klart.
För att kanalisera det sparande, som
är nödvändig förutsättning för den
samhälleliga investeringsutvidgningen, utan att därmed i absoluta tal
minska det sparande, som är inriktat
på investering inom den privata sektorn – denna antaget förändrade fördelning av en antaget ökande sparkvot
– fordras fina instrument, som likväl
principiellt blott kan hanteras i blindo, eftersom vi inte vet någonting om
sparaodets »psykologi» inför olika för- ,,,.,._ —–
utsättningar. Vi vet t. ex. mycket litet
eller intet om effekterna av det mäktiga instrument, som den föreslagna
obligatoriska pensionsförsäkring enligt fondsystemet utgör – till vars
förespråkare Samuelsson som bekant
hör – och i vars enorma potentiella
investeringsfond han finner resurser
för föreslagna sociala investeringar av
indirekt eller direkt produktiv natur.
Men om följden samtidigt blir att sparaodet för den privata sektorn drastiskt minskar även i absoluta tal, riskerar man inte att den nuvarande obalansen mellan för stor enskild och för
liten social konsumtion förbytes i sin
motsats? Den effekten finner han likväl mindre trolig. Hans motiveringar
härför är väl inte sämre än opponenternas utsagor om denna tänkbara
risk. Men som ovan nämnts lär man
inte nå längre än till gissningar. Det
synes mig vara denna stora ovisshet
om effekterna, som gjort pensionsstriden många gånger så hätsk. När fakta
saknas griper man till invektiv. Men
ghes en tro på att följden blir en vä-
sentlig ökning av det totala sparaodet
är det lätt att förstå den entusiasm sociala reformivrare av Samuelssons inriktning känner inför den obligatoriska pensionsreformen. Det medför
en stor möjlighet att bortom ett säkert
åldersskydd för alla få resurser att
förverkliga ett samhällsideaL
Samuelsson diskuterar vidare problemet om ett stabilt penningvärde och
full sysselsättning och dessas effekter
på välfärdsfördelningen och de möjligheter, som den ekonomiska politiken eventuellt besitter för att nå balans mellan två synbarligen så omaka
lekkamrater. Vad han här säger är
knappast något nytt och problemet har
analyserats betydligt mer ingående,
och bättre, på annat håll, t. ex. i professor Lundbergs Konjunkturer och
ekonomisk politik. Det samuelssonska
inlägget i debatten är väl närmast av
323
intresse, därför att det ej nog kan erinras om, hur mycket den rådande
inflationen och den långvariga (över)-
fulla sysselsättningen har bidragit till
att drastiskt förändra inkomst- och
förmögenhetsförhållanden efter kriget.
En sådan påminnelse är ofta behövlig,
när för stor vikt många gånger fästes
vid vad regeringens politik har åstadkommit, vare sig man nu ser det faktiska resultatet som något av godo eller ondo.
Att de ekonomisk-politiska åtgärder,
som Samuelsson föreslår för ernående
av den av honom önskade balansen i
välfärden komme att medföra en maktförskjutning till statens sida synes
klart. Sista kapitlet i boken behandlar
även följdriktigt »Staten, organisationerna och makten». Då hans reformförslag ej inbegriper eller förutsätfer
någon genomgripande socialisering –
en företeelse, som för övrigt tycks ha
helt spelat ut sin roll och tyst skrinlagts även av de flesta socialdemokratiska partier i Västeuropa – tror författaren, att en maktbalans mellan regeringen-staten och de stora organisationerna (och, vid något förändrad
mandatfördelning, riksdagen) skall
kunna upprätthållas, varför alltför på-
tagligt maktmissbruk från den förras
(eller de senares) sida ej bör behöva
befaras. Andra är utan tvivel mer
skeptiska på den punkten. Men här är
man givetvis åter inne på trosfrågor.
Huruvida man som individ föredrar
att komma i kläm under staten eller
mellan några av de stora organisationerna på arbets- eller kapitalmarknaden blir väl närmast en smaksak. Något
ytterligare val lär väl ej heller stå till
buds i det modernt integrerade samhälle vi byggt upp för att ernå det av
de flesta önskade konsumtionsöverflö-
det – vare sig detta är för privat eller
samhälleligt bruk. Ty vem – om återgång vore tänkhar – skulle nu för tiden vilja utsätta sig för den »osynliga
324
handens» ytterst nyckfulla och mången gång tvivelaktiga välsignelser i en
laisser-faire-ekonomi?
Slutligen: en not om den globala
aspekten på huvudproblemet – den
svårartade otakt som råder i välståndsutvecklingen mellan världens
»rika» och »fattiga» nationer – hade
kanske varit på plats i en bok med
titeln »Välfärd i otakt». Utan att besitta alltför stor profetisk förmåga vå-
!)ar man väl säga, att det är frågan,
huruvida denna obalans skall få en
snar lösning, som kommer att avgöra,
om våra små bekymmer med årets nya
bil eller flera skolor åt våra barn
överhuvudtaget skall ha någon relevans eller intresse.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner