Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
MARSKALKEN AV FINLAND
I företalet till den nu utkomna andra
delen av »Mannerheimgestalten», Erik
Heinrichs’ stora Mannerheimbiografi,
har författaren citerat ett uttalande av
Yrjö-Koskinen i dennes arbete »De levande ideerna i mänsklighetens historia». Yrjö-Koskinen säger: »Vi
närma oss nu tidens egna stridsfrå-
gor, i vilka vi driva omkring i tidsströmningarnas våld, och förmå icke
lika säkert undersöka händelsernas
bränningar, som om vår plats vore
utanför de växlingar vilkas skaplynne
vi söka att fatta.»
Citatet kan förmodas implicera en
ursäkt frän författarens sida för att
han måst taga allehanda hänsyn till
bestående politiska förhällanden och
nu levande personer, liksom också att
perspektivet på Mannerheims livsgärning ännu är för kort och källmaterialet för bristfälligt för att det skall
vara möjligt att tränga djupare in i
många av de problem, som anknyter
till Mannerheims handlande som statsman och fältherre. För läsaren blir det
också snart uppenbart att denna
andra del av biografin har mindre att
ge beträffande Mannerheim som personlighet än den första. Vad Heinrichs
har givit är i huvudsak ännu en version av Finlands politik och krigfö-
ring under de ödesdigra åren 1939-
1944 – med Mannerheim som den
centrala gestalten och med tillfogade
biografiska upplysningar om dennes
verksamhet under mellankrigstiden
och under de sista levnadsåren.
Denna inriktning och begränsning av
Av docent ERIK ANNERS
arbetet är – rebus sic stantibus –
väl förklarlig. Hur knappt t. ex. materialet från marskalkens sista år än
är, ger det emellertid en belysning av
dennes personlighet, som är av största
värde just därför att Mannerheim
själv i sina memoarer insvepte sig i
en air av oåtkomlighet och distans.
Det är också med känslor av djup rö-
relse och beundran läsaren följer den
uttröttade och sjuke marskalkens ansträngningar att för sista gången räcka
sitt land en hjälpande hand genom att
i sina minnen utforma ett lika grandiost som gripande försvarstal för
Finlands folk och Finlands politik under krigsåren.
Heinrichs’ nya arbete är emellertid
inte ett okritiskt äreminne. På flera
kontroversiella punkter diskuterar han
ingående och med kritik Mannerheims
politiska åtgärder och militära dispositioner. Den ryktbara »karelska» dagordern, där marskalken i varje fall uttryckte sig på ett sådant sätt att envar
måste tro att han uppställde Fjärrkarelens erövring som ett finskt krigsmål, citeras och kommenteras utförligt. Frågan är för invecklad för att
beröras närmare här, men man vill
gärna anmärka att Heinrichs’ förklaring: »Mannerheim var säkerligen
medveten om att den (dagordern) ej
representerade realpolitik, men han
trodde att denna licentia poetica, som
han senare kallade den, erbjöd ett
opportunt propagandamotiv» inte är
riktigt tillfredsställande motiverad.
Visserligen vet vi mycket litet om
66
Mannerheims verkliga motiv och bedömanden i många viktiga situationer, men något vet vi dock om hans
personliga karaktär. Är det verkligen
möjligt att marskalken av Finland
skulle ha nedlåtit sig till att entusiasmera sina trupper med propagandalöften, som han inte hade för avsikt att
försöka hålla? Hur Mannerheim sommaren 1941 tänkte sig det framtida
förhållandet till den ryska stormakt,
som han med sitt starka verklighetssinne alltid räknade med som Finlands beständige granne – hur än
kriget slutade – det vet vi inte. Vilka
gränsförändringar eller landutbyten,
som kan ha föresvävat honom såsom
politiskt möjliga på längre sikt vet vi
inte heller – och får kanske aldrig
veta. Men något menade han, något
ville han lova med denna dagorder,
det kan man väl ändå våga förmoda.
Sedan må eftervärldens historiker så
småningom reda ut problemet.
Detta sista gäller också Mannerheims ansvar för sammanbrottet av
det finska försvaret på karelska nä-
sets sydvästra del under det första
skedet av den ryska offensiven i juni
1944. Mången i Sverige har väl ännu
i minnet vilken häpnad och förfäran
det väckte här, när ryssarna lyckades
att på 10 dygn nå fram till linjen Viborg-Vuoksen, en linje som det tog
dem 105 dagar att nå under vinterkriget. Först senare blev det känt att en
avgörande orsak till den snabba ryska
framryckningen var en olycklig disposition av de finska trupperna. De
krafter, som så trängande hade behövts
i eller bakom den befästa huvudförsvarslinjen, vilken ryssarna tog redan
offensivens andra dag, stod i Aunusområdet. När Mannerheim »i tolfte
timmen» gav order om övergång till
uppehållande försvar av Aunus och
om förflyttning av de därigenom frigjorda divisionerna till Näset, kom
denna order för sent. (Heinrichs’ försiktiga formulering: »Återtåget från
Aunus begynte sent, mycket sent», är
talande nog.)
Heinrichs försöker inte överskyla
detta Mannerheims fatala strategiska
missgrepp eller dennes direkta personliga ansvar. Han citerar ett utdrag
ur Rytis personliga dagbok, där det
framgår att presidenten redan i början av februari 1944 vädjade till Mannerheim att förstärka försvaret av Nä-
set, vilket denne närmast tycks ha
uppfattat som ett opåkallat civilt intrång på det militära området. Den 16
februari hade förslag i samma riktning framlagts inför Mannerheim av
chefen för generalstabens operativa
avdelning, överste Nihtilä – likaledes
utan resultat. Militärens fortsatta ansträngningar tecknas av Heinrichs på
följande sätt: »Utom generalstabschefen» (Heinrichs själv), »som då och
då gjorde en isolerad framstöt, försökte i synnerhet generalkvartermästaren Airo och chefen för operativa
avdelningen Nihtilä systematiskt och
med kartor och siffror till hjälp inför
marskalken förfäkta åsikten att Näset
krävde mera trupper».
Ansträngningarna att övertyga marskalken om nödvändigheten av en
kraftsamling på Näset var emellertid
förgäves. Varför? Heinrichs vet inte,
och vem skall då veta det? Han skisserar emellertid en hypotetisk förklaring till Mannerheims handlande.
Man kan tänka sig – säger Heinrichs – åtminstone fyra motiv för
överbefälhavarens ståndpunkt. Ett så-
dant skulle ha varit att det vore mindre sannolikt att ryssarna denna vår
igångsatte ett angrepp i stor skala mot
den finska fronten. »Varför skulle elen
ryska militära ledningen binda tiotals
divisioner och mycken materiel vid
ett – som det tycktes – rätt onödigt
företag, och detta särskilt vid en tidpunkt då de allierades stora koncentriska kapplöpning mot Berlin just
skulle börja:.. Möjligen kunde man tro
att ryssarna skulle vilja betaga finnarna lusten att hugga dem i flanken
genom att markera förberedelser för
ett storangrepp. En relativ tyngdpunkt
fanns redan på Näset. Lagus division
och en division från norr skulle dessutom förflyttas dit. Mycket mera
kunde icke uppbringas om man ej
ville uppge Aunus, framhåller Heinrichs, som tillägger:
»Om vi skulle taga ännu två divisioner från Aunus, var det omöjligt att
fortfarande påbjuda försvar på de nuvarande linjerna där. Man måste i så
fall räkna med evakuering eller –
kanske snarare – med en övergång
till uppehållande strid, som skulle
sluta först då vi uppgett Aunus – om
ens då. Men Aunus-området hade sitt
värde som kompensationsobjekt. Om
kriget trots allt skulle sluta med en
:.blank» fred, kunde man eventuellt
tänka sig att ryssarna skulle återlämna
åtminstone delar av Viborgs län (och
dessutom Hangö) i utbyte mot landet
öster om Ladoga.»
Synbarligen menar Heinrichs att
Mannerheim medvetet tog den stora
risken att i det längsta behålla Aunusområdet som kompensationsobjekt för
att därmed möjligen rädda något av
vad som förlorats i Moskvafreden. Det
var i så fall ett högt spel. Hur högt,
blir klarare om man – vilket Heinrichs inte gör – diskuterar den sannolika reaktionen på rysk sida inför
den finska grupperingen. Att ryssarnas
militära underrättelsetjänst gentemot
Finland var effektiv framgår bl. a. av
att de satte in tyngdpunkterna i junioffensiven just mot de svagaste delarna av den finska försvarslinjen.
Var de så väl orienterade om försvarspositionens detaljer lär de rimligen
också ha kunnat fastställa vilka förband försvaret disponerade över –
dvs. de torde ha haft en klar bild av
försvarets styrka. Visserligen hade rys- 67
sarna behov av alla sina resurser mot
den vikande huvudmotståndaren, om
de väldiga politiska chanserna skulle
kunna fullt utnyttjas. Men å andra sidan innebar det jämförelsevis svaga
finska försvaret på Näset en stark frestelse för den ryska militära ledningen.
Man kunde räkna med att snabbt tvinga
Finland till fred och därmed på litet
längre sikt frigöra betydande stridskrafter – av största värde i krigets
slutskede – och skapa helt andra
operationsmöjligheter för egna sjö-
och luftstridskrafter på östersjöflanken. övervägde Mannerheim faran av
att den otillräckliga finska insatsen på
Näset skulle provocera ryssarna till
ett storanfall för att utnyttja en gynnsam situation? Litade han måhända
på befästningarna, och räknade fel?
Därom vet vi intet! Men att han insåg
att han spelat ett högt spel och höll
på att förlora det – totalt och definitivt – därpå tyder hans reaktioner
under junioffensiven, då han, den eljest järnhårde, under flera veckor var
mycket nervös och nedstämd.
Det är naturligtvis lätt att från efterklokhetens trygga position förklara
att han handlade fel, när han mot Rytis och sina militära medarbetares
varningar och vädjanden höll fast vid
sin politiska och militära bedömning.
Ändock är hans vågsamma handlingssätt icke ägnat att förminska hans
storhet som statsman och fältherre.
Tvärtom visar det att han ännu i sin
ålders höst bevarat den själsstyrka,
som präglade honom i yngre år, att
han fortfarande hade de egenskaper,
som Finlands folk just då behövde
hos landets ledande man: hårdheten,
viljan att icke ge något förlorat, att
göra allt, även det till synes omöjliga,
för att rädda det folk, som lagt sitt
öde i hans händer. Denna hårda oböjlighet och denna viljestyrka gjorde
honom till den ende, som kunde rädda
landet, som kunde lyckas med det
68
otroliga – att föra de finska stridskrafterna mot de tyska vapenbrö-
derna. Historien känner få motstycken till den självövervinnelse och den
disciplin, som den gången visades av
Finlands marskalk och hans soldater.
En finsk tvekan eller splittring hade i
det läget sannolikt lett till Finlands
undergång. skildringen av detta tragiska och dramatiska skede i kriget
är också en av höjdpunkterna i Heinrichs’ arbete.
När man lägger boken ifrån sig är
det med en känsla av att Mannerheims
forne generalstabschef trots alla svå-
righeter och alla nödvändiga hänsynstaganden i sin Mannerheimbiografi
lyckats ge något verkligt väsentligt:
en förklaring till ett av historiens
under, till att den förfinade högaristokraten och forne vite generalen
kunde vinna sådan tillit och skapa
sådan enighet kring sig och inom
sitt folk att han i den yttersta timmen framstod som ödets man. Historikerna kommer att tvista om Mannerheims förmåga som statsman och
fältherre. Men ett faktum kommer alltid att stå obestritt – att marskalken
av Finland genom sin personliga karaktär blev den självfallna symbolen
för livskraften och motståndsviljan
hos det folk som i Vinterkriget vann
all världens beundran. Kärnan i denna
karaktär – sådan nu senast Heinrichs
skildrat den – var en pliktkänsla,
som förtjänar att kallas övermänsklig.
Och här är det anledning för sena
tiders svenskar att stanna i eftertanke.
Det vi kallar pliktkänsla kan ha sin
grund i en människas särskilda karaktärsdaning. Men den kan sällan
forma människors liv så som skedde
i Mannerheims fall om den inte bygger på en djupt tillägnad tradition.
Marskalken av Finland, friherre Gustaf Mannerheim härstammade från
en av de adliga ätter, som en gång
bar upp det gamla svenska riket, som
i regementen och ämbetsverk försökte
– när de var som bäst – att på
svensk mark förverkliga ur den romerska republikens samhällsåskådning inspirerade ideal om adlig plikt
och medborgardygd. Mannerheim förkroppsligade denna svenska plikttradition. Därför har också vi i Sverige
rätt att se på marskalken av Finland
som en av våra egna och att med stolthet vårda hans minne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner