Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
EN SYDAFRIKANSK DIKTARE
En kväll i slutet av april 1957 omkom den sydafrikanske diktaren Roy
Campbell i en bilolycka i södra Portugal, och därmed förlorade den engelskspråkiga världen en av sina rikaste
poetiska begåvningar.
Campbell var, framför allt under
mellankrigstiden, den engelska parnassens Gossen Ruda; i en tid då det
var på modet bland unga intellektuella att i sitt politiska engagemang stå
längst ute på vänstra flygeln ställde
han sig längst till höger och gick till
råga på allt över till katolicismen
(som då ännu inte kommit på modet);
i en tid av djärva litterära experiment
var han traditionalist, i en tid då litteraturen blev alltmer cerebral var
han varmblodig och anticerebral. Han
kom som ett tropiskt yrväder, slog det
då något frusna litterära England med
häpnad, förtjusning och – förargelse.
Han fick entusiastiska anhängare likaväl som arga motståndare, men han
var aldrig tråkig. Intelligent, kvick
och obarmhärtig i satiren var han,
och på samma gång en lyriker vars
bästa dikter väl hör till det yppersta
modern engelsk poesi presterat.
I Sverige är Campbells poesi så gott
som okänd, och den lilla polemik som
blossade upp i stockholmspressen med
anledning av hans död – det var på
något sätt typiskt och smickrande för
Campbell att till och med hans död
skulle ge upphov till en polemik! –
lämnade inte den litteraturintresserade allmänheten mycket klokare. Kan- 35- 583448 Svensk Tidskrift H. 9 1958
Av MIKAEL GRUT
ske väckte den ändå, i bästa fall, en
viss nyfikenhet angående denne man
och hans verk.
Ignatius Royston Dunnachie Campbell föddes och växte upp i Durban,
engelskhetens högborg i Sydafrika, en
färgsprakande subtropisk hamnstad
där Europa, Afrika och Asien möts.
Familjen var av skotsk-irländsk härkomst och Campbell var mycket stolt
över sin keltiska börd, alltid mån om
att understryka att han inte hade en
droppe anglosaxiskt blod i sina ådror:
And to my children, all that I would
save,
When empires crash and red hattaHons form,
The Celtic blood so buoyant to the
storm,
That gay joy-riding foam of every
wave!
Fadern var läkare och familjen
tycks ha utgjorts av en samling högst
originella personer, lika storslagna i
sina egenheter som i arbetslust och
vitalitet.
Den unge Campbell växte upp fjärran från litterära källarlokaler och
studiecirklar, i omgivningar där ett
litterärt intresse måste vara starkt
och spontant för att överleva. Han var
en boren poet, en naturbegåvning som
väl skulle ha slagit sig fram även under de vidrigaste omständigheter, vilka hinder och skrankor som än stått
ivägen. »Det engelska språket är ett
530
nästan övernaturligt vapen, och poesins flamma kan skära sig igenom lås
och bommar och murar av sten.»
Strövtåg till fots eller på hästrygg i
Durbans omgivningar och i Rhodesias vildmarker, jakt, fiske, utfärder
med de norska valfångstfartygen, umgänge med människor av alla slag –
allt detta hade lika stor betydelse för
utformningen av hans litterära personlighet som hans vidlyftiga strövtåg i den engelska poesin.
Campbells landsmän, sydafrikanerna, är inte bara ett synnerligen gästfritt, vänligt och sympatiskt folk, de
äger även en stor fond av begåvning
och talang. Men begåvningsreserven
får tyvärr till alltför stor del ligga
outnyttjad, talangerna betraktas med
en viss misstro – ingen genikult där l
– och litterära intressen betraktas
närmast som en omanlig belastning.
Campbells antiintellektuella tendenser
samt hans pojkaktiga beundran för fysiskstyrka och vitalitet kan väl delvis
förklaras av hans sydafrikanska uppfostran.
Då han sjutton år gammal sändes
till Oxford, var det föräldrarnas hopp
att han skulle läsa grekiska, men i
själva verket tycks han redan då ha
bestämt sig för att helt ägna sig åt
litteraturen. Han slukade stora mängder poesi, lärde känna de franska symbolisterna, blev en varm hundrare av
den då ännu tämligen okände T. S.
Eliot, gjorde personliga litterära bekantskaper samt vann en viss berömmelse vid universitetet. Efter ett år
hade han tröttnat på den akademiska
atmosfären och begav sig till London
där han delade lya med några andra
spirande författare, bl. a. Aldous Huxley som irriterade honom omåttligt
med sitt lärdomspedanteri och sin
misantropi.
Efter ett mellanspel i Provence var
han åter i London där han nu lärde
känna Eliot personligen, och dessutom en del andra av sina litterära
idoler: Wyndham Lewis och syskonen Sitwell. »Att ha känt dessa sex
människor – Eliot, Lewis, Walton
och de tre Sitwells, som har haft ett
sådant enormt inflytande på detta tidevarv, och som kommer att få ett
ännu större inflytande på kommande
tidevarv – gör det väl värt att ha
blivit född.» Den Walton som omtalas
är kompositören William Walton, en
god vän från Oxford. Några andra som
Campbell beundrade och höll av var
Dylan Thomas, Cecil Gray och framför
allt porträttmålaren Augustus John.
Han beklagar i sin självbiografi att
han inte höll sig till det uppbyggliga
sällskap han kommit in i, utan tillät
sig att sjunka ned i den »Undre värld
av fattigdom och dårskap kallad Bohemia», där han förde ett glatt och
omtumlat liv endast avbrutet av gästspel i den engelska handelsflottan.
Det är anmärkningsvärt hur denne
slanke, mörklagde yngling med de litet melankoliska ögonen ägde förmå-
gan att känna sig hemmastadd i de
mest olikartade sällskap: hos bohemerna i London och. sjöbussarna på
afrikabåtarna, illitterata spanska bönder och akademiska kretsar i Oxford.
Under denna tid i London träffade
han Mary Gorman, en ung konststuderande. Impulsiv som vanligt friade
han vid deras första möte, och de
gifte sig innan han ännu nått myndig ålder. Det blev ett sällsynt lyck·
ligt äktenskap, och Campbell fortfor
under hela livet att dyrka sin hustru
som ideligen omnämns i hans ver~.
Paret flyttade till en undangömd vrå
av Cornwall där »The Fiaming Ter~
rapin», »Den brinnande sköldpaddan», fullbordades. Detta versepos,
som utkom 1924, blev Campbells första
bok. Titeln är typisk för författarens
förkärlek för våldsamma och aktiva
ord: »brinnande», »Strålande.;· »d~?-
nande» osv. ·
Far be the book~sh Muses l Let them
find
Poets more spruce, and with pale fingers wind
The bays in garlands for their northern kind.
My task demands a virgin muse to
string
A lyre of savage thunder as I sing.
Aldrig har Campbell varit mer barbariskt våldsam än i detta ungdomsverk, om vilket T. E. Lawrence skrev:
»l vanliga fall skulle en så bombastisk
retorik ha äcklat mig. Men vilken originalitet, vilken energi, vilken friskhet och entusiasm, och vilket upplopp av strålande fantasi och färg l
storslaget kallar jag det!»
Eposet ifråga beskriver hur Noak
och hans folk, enda överlevande efter
syndafloden och allmän apokalyps,
drages i säkerhet av den överdådigt
livskraftiga jättesköldpaddan, »the
flaming terrapin.. En djupsinnig lä-
sare skulle väl kunna tolka diktens
,filosofi:• som ett budskap om vitalismen såsom mänsklighetens räddning
etc., men man kan även med fördel
nöja sig med att njuta av den färgsprakande poesin.
Om detta verk är en »idedikb,· så
är det enda gången Campbell gjort sig
skyldig till en sådan, och han uttalade
sig senare kritiskt om dikt som avsåg
att komma med ett »budskap.. Hans
senare dikter är naturligtvis inte blottade på ideer, men dessa har där mer
karaktären av stämningar som genomsyrar dem och ger dem liv, aldrig av
några färdigsydda patentfilosofier som
pådyvlas läsaren.
•The Fiaming Terrapin. är ett enda
långt pärlband av poetiska explosioner. Innefattade en och en i en vilsam
ram av grå och dålig poesi skulle stroferna ha kommit bättre till sin rätt.
Som det är hinner läsaren inte hämta
andan efter en bild förrän han över- 531
rumplas av nästa, och det kan inte
hjälpas att detta ungdomsverk gör ett
något vildvuxet intryck. En sak måste
emellertid ha stått klart för dem som
år 1924 läste den nyutgivna lilla boken : att det här rörde sig om en ra~
sande talangfull ung debutant.
Så snart »The Fiaming Terrapin»
utkommit begav sig Campbells till
Sydafrika där de slog sig ned i Umdoni Park, vid kusten söder om Durban. Efter en tid sällade sig den unge
engelsk-sydafrikanske författaren William Plomer till dem. Denne, som då
hjälpte sina föräldrar i deras handelsbod i Zululand, hade kort dessförinnan, endast nitton år gammal, vid sidan av sina kommersiella sysslor hunnit med att få eii roman utgiven på
Hogarth Press i London.
FöJjande utdrag ur Plomers charmerande självbiografi »Double Lives•
förtjänar att citeras:
»Förutom Voorslag hade Campbell
skrivit några av sina finaste dikter,
däribland The Serf, The Zulu Girl och
Tristhan da Cunha. Då den sistnämnda
publicerades i The New statesman,
tryckte denna tidskrift ett uppskattande brev från T. S. Eliot, vilket förutom att vara en välförtjänt komplimang var ett anmärkningsvärt exempel på Eliots lärdom och skarpsinne.
Han undrade, sade han, om Campbell
hört talas om en dikt om samma ämne
av en tysk poet vid namn Kuhlemann.
Nu råkade det vara så att jag för
Campbell en kväll i Umdoni Park hade
läst några utdrag ur ett brev, som
min gamle skolkamrat från Rugby
D. R. Gillie skrivit till mig från Oxford i februari 1922, och som innehöll
en översättning av några få rader av
Kuhlemanns dikt, samt att någon enstaka fras i denna antänt Campbells
fantasi. Ett bra exempel på ‘samarbete’ i Croces mening.»
De var olika till· sin läggning de två
unga männen: Plomer boksynt och
·.-.:. •..iz ,· •..
532
stillsam, Campbell burdus och mer intresserad av att fiska än av att läsa
Croce och Proust. Båda hade emellertid det gemensamt att de kände sig
stå i opposition till det samhälle de
levde i. Med Campbell som ledande
kraft började de utge en tidskrift som
de kallade ,.Voorslag», pisksnärt, och
som i hög grad gjorde skäl för sitt
namn. En tredje rebell sällade sig till
dem, Lanrens van der Post som för
några år sedan vann sådan berömmelse med afrikaboken »Vågspel i det
inre» och som då, på tjugotalet, arbetade som journalist i Durban. Under
Campbells ledning gick de tre ungdomarna – alla var under tjugufem
– lös på allt de kunde finna att
»pisksnärta» i sydafrikanska Unionen,
främst då kulturlivet och raspolitiken.
Inte undra på att Campbells stjärna
efterhanden dalade i hemlandet, inte
undra på att tidskriftens finanser försämrades. Triumviratet upplöstes, Flomer for till Japan, Campbell till England där han skrev sin fräna satir
mot Sydafrika, »The Wayzgoose»,
1928.
En »Wayzgoose» är egentligen en
sorts typograffest, men i denna verssatir får termen beteckna en sydafrikansk kulturkongress, där naturligtvis
ingen och ingenting finner nåd för
författarens hån och löje. Ett mindre
sympatiskt drag i Campbells satirer
är de elaka personliga utfall som ofta
förekommer, men kanske är det, som
någon sagt, ibland omöjligt att vara
både en bra författare och en gentleman. Att han då inte valde att vara
en gentleman är man nästan villig att
förlåta honom på grund av den intelligens, verv och kvickhet varmed han
gör sina angrepp: man kan ofta inte
låta bli att skratta även om man ogillar dem. Som hans vän G. S. Fraser
skrev i Bonniers Litterära Magasin i
samband med Campbells död: .Han
var en av de mest generösa och varmhjärtade människor jag någonsin känt,
och hur breda, bullersamma och sluggeraktiga hans våldsamma satirer över
radikala poeter och Bloomsburyintellektuella än var, var det i grunden
någonting godmodigt över dem.»
Campbell bodde det mesta av sitt
liv utanför Sydafrikas gränser, han
kunde kritisera sitt land med skärpa,
och han skulle senare komma att
finna ett andra hemland i Spanien,
men trots allt betraktade han sig alltid som sydafrikan och i självbiografin spårar man ingen illvilja mot hemlandet.
Förutom satiren mot sydafrikanskt
kulturliv innehåller »The Wayzgoose»
skarpa angrepp på raspolitiken. Campbell tycks ha varit en av dessa sällsynta människor som helt saknar rasmedvetande, något som han själv ansåg berodde på hans keltiska börd.
Han kände de svarta väl, hade inga
fördomar mot dem men heller inga
illusioner. I sin självbiografi har han
ofta roligt åt de germanska folken –
skandinaverna nämns uttryckligen –
som han ansåg vara »allergiska» för
negrer, samt så besynnerligt ambivalenta i det att de ömsom diskriminerade och ömsom angrep rasdiskrimineringen beroende på var de var bosatta. »Ändå är det ju i båda fallen
fråga om exakt samma människor!»
utropar Campbell, häpet road.
Aterkomna till England blev makarna Campbell inbjudna till ett av landets litterära herresäten, ett londonintelligentians tuskulum, som Campbell senare beskrev som en blandning
av nervklinik och högreståndsbordell
där hyran skulle betalas i sonetter.
Hastigt bröt de upp och drog åter
söderut, mot solen, mot Medelhavet.
Sina intryck från detta gästspel
skildrar Campbell i »The Georgiad»,
där han även i största allmänhet ger
utlopp för sin motvilja mot dåtidens
engelska kulturliv och kulturelit. Denna verssatir fick vänta till 1933 innan
någon förläggare vågade trycka den.
Som så många poeter var Campbell
vad man litet nedlåtande brukar kalla
en obalanserad person. Hans sympatier och antipatier var häftiga, han
antingen älskade eller hatade – älskade sol, hav, jord, liv, frihet, vin,
sång, hästar, Spanien och mycket annat; hatade kommunismen, materialismen, krämarmentaliteten, den moderna förstadskulturen, pedanteriet
samt allt som spände tvångströja på
livet. Efter att ha avreagerat sig i
»The Wayzgoose» tycktes han ha försonat sig med sitt hemland, men England (»Gamla Georgiana») förblev alltid ett av de käraste målen för hans
satir. Som han själv erkänner i sin
bok om Portugal, blandades emellertid hans oresonliga hat mot mångt och
mycket i England med en viss portion beundran; hans inställning kunde
kanske bäst beskrivas som ett slags
kärlekshat.
Hans allra våldsammaste antipati –
här var det ingalunda fråga om något
kärlekshat – gällde dock kommunister och vänsterorienterade poeter, som
han gärna beskrev som oerhört rika,
lastbara och arbetsskygga individer,
vilka framlevde sina liv i Londons
salonger och guldkrogar medan han
själv, ensam bland engelskspråkliga
diktare, förtjänade sitt bröd i sitt anletes svett, på Söderns åkrar och fiskevatten.
Efter sitt engelska gästspel slog sig
Campbell med hustru, två barn och tio
pund på fickan ned i Martigues, Provence, lade dikten på hyllan och drog
sig fram som fiskare och professionell
tjurfäktare. I samma trakt levde vid
den tiden en annan ung sydafrikansk
författare, Uys Krige, som förtjänade
sitt uppehälle som professionell rugbyspelare för Marseille, detta med sådan
framgång att han, »Le Boer Barbu,.,
blivit något av en folkhjälte i Frank- 533
rike. Krige, känd för svenska läsare
genom novellen »Nådaskottet» i AVB
för en del år sedan, var en sympatisk
ung man med en fin litterär begåvning, men liksom Campbell en något
odisciplinerad bohemenatur. Han sällade sig till familjen Campbell som
han senare följde till Spanien. Då det
spanska inbördeskriget utbröt tog
Campbell parti för falangisterna, hans
vän Krige för republikanerna.
Vid Campbells död betecknade Krige
honom i ett uttalande i Cape Times
som »den mäktigaste poetiska kraft
detta land hittills frambringat». Campbell var onekligen det engelskspråkliga Sydafrikas största litterära begåvning sedan Olive Schreiner, samt
dess ende betydande poet. Bland de
diktare som skrivit på afrikaans finns
visserligen en rad betydande namn,
men den ende som kan göra Campbell
rangen stridig är nog N. P. van Wyk
Louw, som emellertid är av en så fullkomligt annan läggning att en jämfö-
relse mellan de två faller sig svår.
Enligt Campbell själv var det bekantskapen med den proven<;alske diktaren Mistrals poesi som åter gav honom lust att skriva. ,.Jag hade kastat
poesin åt sidan då jag genom att läsa
Mistral fick liksom en ny pådrivning
som författare. Han skingrade den
giftiga stank som jag efter ‘havelockkliniken’ (Campbells benämning på
det litterära herresäte där han varit
gäst) kommit att associera med litteratur. Jag skrev ned alla de av mina
dikter som jag kom ihåg, och andra
fann vi i gamla tidskrifter som våra
vänner i Sydafrika, framför allt C. J.
Sibbett, spårade upp åt oss. Men jag
förlorade mer än hälften av vad jag
skrivit. När vi samlat ihop resten sände vi dem till T. S. Eliot, och detta var
min bok Adamastor .. ,,.
Adamastor är kanske Campbells
bästa verk. Den innehåller dikter vilka hör till det utsöktaste som skrivits
534
på engelska i det tjugonde seklet. Den
lyriska talang som fritt fått strömma
fram i »The Fiaming Terrapin. har
här tuktats, poesin har blivit mer avklarad och koncentrerad, laddad med
återhållen passion och vitalitet. Det
är framför allt på de lyriska dikterna
i Arlamastor som Campbells framtida
litterära rykte kommer att vila.
Vad som främst slår en i Campbells
poesi, förutom de geniala bilderna
och den stora visuella begåvningen,
är kanske det språkliga mästerskapet
och den glupande aptiten på ord. Det
var inte utan rätt Arnold Bennet kallade honom »Lord of the Language».
Hela det väldiga engelska ordförrådet
tages i tjänst, och hans poesi blir inte
lättillgängligare av att han ibland även
använder specifikt sydafrikanska uttryck. Hans språk är okonventionellt,
ibland ålderdomligt, ibland hypermodernt, i satirerna ofta kryddat med
slang. Sina bilder hämtar han ofta från
teknologins och naturvetenskapens
område, som t. ex. då han beskriver
en zebrahingst som en
»Engine of beauty, volted with
delighb.
Till formen är hans vers nonchalant
och lättflytande i satiren, traditionell
och nästan shakespeariansk i de lyriska dikterna.
Campbell var en obotlig svärmare
och romantiker som skulle ha varit i
sitt esse under riddartiden, men som
förblev en främling i vår mer prosaiska tid. Hans ungdomsdikter ger
ofta uttryck åt en känsla av andlig isolering, som dock aldrig urartar till
osunt självmedlidande; t. ex. i följande
strof där han liknar sig själv vid den
ensliga klippön Tristan da Cunha:
Exiled like you and severed from my
race
By the cold ocean of my own disdain,
Do I not freeze in such a wintry space;
Do I not travel through a storm as vast
And rise at times, victorious from the
main,
To fly the sunrise at my shattered
mast?
Självmedlidande var något varmed
Campbell hade mycket litet tålamod,
och han skojade gärna med de suckande och tårögda poeter som frossar
i en orgie av självmedlidande över
verkliga eller inbillade olyckor:
Others in London sigh with equal
force
For Sussex downs and whiffs of Kentish gorse,
And though the trains puff out from
morn till eve,
Vastly prefer to stay at borne and
grieve.
Some to the pubs, muffled like bolshies, go
To sink themselves into a fit of woe:
These are the guys that find the world
forlorn
And wish (correctly) they bad not
been horn:
Blaspheming all the universal plan
Because their tart prefers some better
man,
Each loves to sit there and astronomise
The floating speeks that swim before
his eyes,
His world a dream, his life a trickle of
stout,
With sleeps between, and death for
chueker-out.
Efter mer än fem år i Martigues
bröt Campbell upp och begav sig med
sin familj till Spanien, som han från
första stund förälskade sig i. Han
övergick efter en tid till katolicismen,
och under de oroliga tiderna före inbördeskriget riskerade han flera gånger sitt liv genom att skydda munkar i
sitt hus. När inbördeskriget utbröt
deltog han som redan nämnts på falangisternas sida, och han nämndes
under kriget flera gånger i dagsrapporterna, bl. a. i samband med evakueringen av karmelitordens arkiv ur
det belägrade Toledo.
På grund av hans deltagande i inbördeskriget på falangisternas sida har
det ibland antagits att Campbell bekände sig till fascismen, något som
han själv med hetta förnekade. Han
hade givit fascismen en släng redan i
sin satir »The Georgiad» 1933 och bekämpade den med vapen i hand under
det andra världskriget. För att än en
gäng citera Fraser: »Han var uppriktig katolik och i ordets vanliga bemärkelse ‘reaktionär’, men det vore
mycket felaktigt att i någon som helst
bemärkelse betrakta honom ·som fascist.» Själv ansåg Campbell att han i
det spanska inbördeskriget kämpat för
den kristna civilisationen, mot kommunismen.
Under andra världskriget, då han
som frivillig deltog på engelsk sida,
invalidiserades han och var därefter
hänvisad till att leva på sin litterära
talang. Han tillbringade fem år som
litterär rådgivare vid BBC i London
och slog sig därefter ned i Sintra i
Portugal.
Ur Campbells senare produktion bör
särskilt nämnas den festliga självbioNORBERGS GRUVA
År 1354 utfärdade Magnus Eriksson
det första bevarade privilegiebrevet
för bergsmännen i Norbergs gruvbygd.
För att hugfästa minnet av detta brev
har Norbergs Grufförvaltning utgivit
en innehållsrik och praktfull historik,
:.Norberg genom 600 år», vars redigering anförtrotts åt docenten Kjell
Kumlien. Man läser det stora arbetet
med oförminskat intresse. Kumlien
535
grafin samt de geniala tolkningarna
av San Juan de la Cruz och Lorca.
Självbiografin, »Light on a Dark
Horse», en modern »Miinchhausens
äventyr», skildrar författarens brokiga
liv fram till tiden för lilet spanska inbördeskrigets utbrott och vittnar om
en frodig berättarglädje och ett sinne
för humor som gör den till en synnerligen rolig litterär bekantskap.
Postumt har utkommit en andra del
av hans samlade dikter, som emellertid knappast kan mäta sig med den
första delen, samt en ganska ojämn
bok om Portugal. Det verkar vidare
som om författaren haft för avsikt att
låta sin självbiografi följas av en andra
del, sina samlade dikter av en tredje
del; kanske utkommer även dessa
verk postumt.
Som slutomdöme om Campbell som
människa kan man säga att han var en
lidelsefull och svärmisk natur som
kunde vara våldsamt aggressiv, men
som helt saknade drag av ondska och
småaktighet. På gott och ont var det
alltid något pojkaktigt över honom.
Som diktare torde inte ens hans
argaste motståndare kunna förneka
hans rika lyriska begåvning, hans
språkliga mästerskap, hans diktnings
friskhet och vitalitet.
Av fil. dr ALF .{BERG
har ett friskt grepp på ämnet. Han har
inte låtit historiken bli en bygdekrö-
nika av det vanliga slaget utan har i
stället föredragit att belysa vissa områden av brukets historia, som har ett
större allmänt intresse för gruvbrytningen eller samhället i övrigt. Boken
blir därigenom värd att uppmärksammas också av dem som inte har direkt
anknytning till bygden och bruket.
— ..————–;;;;;;;—
536
I det inledande kapitlet av Nils H.
Magnusson fäster man sig särskilt vid
den utmärkta, pedagogiskt upplagda
illustreringsmetoden, när det gäller
att presentera Norbergstraktens berggrund och malmfyndigheter. Lärorik
är också den redogörelse Kumlien
lämnar för källorna till grovbygdens
historia. Först omkring är 1300 möter
vi de första skriftliga vittnesbörden
om det svenska bergsbruket. En av de
äldsta urkunderna föreligger i ett bytesbrev är 1303, då kanslern Torgils
Knutsson överlämnade järnberget i
Norberg till kung Birger. Både detta
brev och privilegierna femtio är senare vittnar om att Norberg var en
gammal bruksbygd, kanske en av de
äldsta i riket.
Hur gammalt är egentligen värt
bergsbruk? Frågan är livligt omdiskuterad. Stormaktstidens forskare
ville gärna göra gällande att denna för
Sverige så karakteristiska näring var
uråldrig; redan rikets första invånare
skall ha haft metallgruvor. Mot denna
götiska tro inlade skeptiska forskare
redan tidigt sin protest, och också nutidens skickliga fackhistoriker
Emil Sommarin, Sven Tunberg och
Tom Söderberg – är mycket restriktiva i sin bestämning av bergshanteringens ålder. De anser att genombrottet kom med Hansans framträngande på 1200- och 1300-talet. Det var
tyskarna som införde den nya tekniken och administrationen i värt bergsbruk för att bättre kommersiellt utnyttja tillverkningen.
Forskningen är emellertid samtidigt
medveten om att svenskt bergsbruk
funnits redan läng tid före den tyska
expansionen. I de norska och isländska sagorna förekommer ordet
Järnbäraland som benämning på
vissa delar av Mellansverige och med
namnet syftade sagodiktarna kanske
inte bara på det järn som hämtades
ur sjöar och myrar utan också på det
som togs upp ur gruvhål. Efterhand
som tekniken blev mera invecklad och
näringen fordrade mera kapital, måste
det svenska bergsbruket hämta hjälp
av fackkunnigt folk i utlandet. Bondeledaren Engelbrekt – för att nämna
ett exempel – var bördig frän Norberg men härstammade frän invandrade tyska bergsmän. Kumlien menar
att 1300-talets bergverksstadgor hänger
samman med den förändring av verksamhets- och organisationsformerna
som blev följden av en ny rationell
smältningsteknik. Utländska läromästare och ekonomiska intressanter på-
skyndade denna utveckling, som
skedde etappvis och växte in i typiskt
svenska former. Det var enligt hans
uppfattning kungadömet och inte
Hansan som organiserade det svenska
bergsbruket. Magnus Eriksson – utfärdaren av det första privilegiebrevet- framstår i Komliens intressanta
studie som den energiske organisatö-
ren av de svenska bergverken. Hans
verksamhet på detta område stod helt
i samklang med hans ständiga strävan
att hävda kronans intressen och kontrollmöjligheter gentemot det tyska
inflytandet.
Om Norbergsbygdens gamla brukstraditioner vittnar också Harry Stähl
i sin undersökning av ortnamnen.
En namngrupp med efterleden -bygning eller -benning tyder på att man
på dessa platser haft hyttor och drivit bergsbruk redan under tiden före
det tyska inflytandet. Två andra forskare – Jan Liedgren och Nils-Gustaf
Stahre – belyser ur skilda synpunkter medeltidens bergverksstadgor, som
var ständiga försök frän kungamaktens sida att reglera arbetslivet vid
den uppblomstrande industrien. Av
stort personhistoriskt intresse är Ulla
Stahres redogörelse för verksamheten
och människorna vid Norberg under
senmedeltiden.
Om sålunda utvecklingen under medeltiden med rätta kommit att dominera boken om Norbergs bergverk, har
därför inte den nya tiden blivit försummad. Allan Weinhagen berättar
om bruksbygdens omvandlingar och
stängjärnsproduktionens framväxt under 1600- och 1700-talen, och Ernst
Malmgren ger en värdefull redogörelse
för några huvuddrag i den gruvtekniska utvecklingen under de senaste
tvåhundra åren. I slutkapitlet, som
blivit det omfångsrikaste av alla, behandlar Nils-Gustav Hildeman det senaste skedet i det anrika brukets historia – Norberg under industrialismens genombrottstid. Han begränsar
sig därvid helt till den sociala utveck- 537
lingen och ägnar en påfallande stor
del av framställningen åt den mycket
omskrivna strejken vid Norberg åren
1891-1892. Han gör det helt i bokens
syfte, som är att belysa ett antal vetenskapligt betydelsefulla frågor av
intresse även ur allmänna synpunkter.
Sin framställning har Hildeman kompletterat med utförliga tabeller om
järnmalmsproduktionen under de senaste båda seklen.
Boken om »Norberg genom 600 år»
innehäller sålunda en samling studier
i en gruvbygds historia, som genomgående är förnämliga bidrag till vår
livaktiga brukshistoriska forskning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner