Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
RAPPORT FRÅN VÄRLDSREVOLUTIONENS HÖGKVARTER
Finlands kommunistiska parti, FKP,
grundades på hösten 1918 i Petersburg
(dåvarande Petrograd, numera Leningrad) av flyktingar från det nyss utkämpade finska befrielsekriget, som
av sorgliga omständigheter även fått
karaktären av inbördeskrig. Då de
av O. V. Kuusinen formulerade stadgarna, liksom den internationella kommunismens ännu gällande direktiv,
som första programpunkt proklamerade den bestående samhällsordningens omstörtande genom väpnad revolution, kunde partiet icke uppträda
öppet i Finland. För bättre kommunikation mellan anhängarna i Finland
och ledningen i Ryssland hade FKP
en byrå i Stockholm. Där verkade från
och med våren 1938 en från tidigare
besök i vänsterkretsar i Sverige bekant person, Arvo, för sitt ungdomliga
utseendes skull kallad Poika, dvs. Pojken Tuominen.
Det var ingen ordinär kommunistagent, utan en då mycket bemärkt person icke blott i FKP utan även i den
internationella kommunismens ledning. Tuominen hade varit, tillika med
sin lärofader O. V. Kuusinen, den verkställande kraften vid grundandel av
det kryptokommunistiska »Socialistiska arbetarpartiet» i Finland, hade
lett erövrandet av finska LO från socialdemokraterna och fungerat som
dess sekreterare i flera år och hade
suttit i olika repriser under närmare
tio år i finska fängelser förvunnen
Av EMERIK OLSONJ
till landsförräderi. Efter avtjänandet
av det sista fängelsestraffet hade han,
våren 1933, på kallelse av Kuusinen,
över Stockholm kommit till Moskva.
Där verkade han sedan som medlem i
FKP :s centralkommitte och sekreterare för samma parti samt i denna
egenskap, från och med 1935 medlem
av Kommunistiska internationalens,
»Kominterns», verkställande kommitte
och »kandidatmedlem», dvs. suppleant
i dess allsmäktiga presidium.
Till Stockholm hade han sänts för
att reda upp en del oegentligheter i
ovanomtalade byrås skötsel. På hösten
1939 återkallades han till Moskva och
erbjöds därefter statsministerposten i
den regering, som ryssarna strax efter
anfallet mot Finland etablerade i
gränsorten Terijoki.
»Ribbentrop-pakten» och det därefter följande anfallet mot Finland
gåvo Tuominen impulsen till en helomvändning eller rättare sagt till återfall från den kommunistiska skäran
och hammaren till moderns skördeskära och faderns snickarehammare.
Efter en svår jakobskamp mellan mannaålderns kommunistiska ideal och
från föräldrahemmet ärvda och nu
återuppväckta moraliska, religiösa och
fosterländska tänkesätt, segrade de
sistnämnda. Hans svar till Moskva var
nekande.
Härmed voro Tuominens förbindelser med kommunismens ledning oåterkalleligen avskurna. Han stannade i
Stockholm och uppmanade i tal och
skrift’ Finlands arbetare att, i samförstånd med det övriga finska folket,
kämpa mot inkräktaren. Numera är
Tuominen återbördad till fosterlandet
och verksam som chefredaktör för
samma tidning, »Kansan lehti» (Folkets tidning) i Tammerfors, som han
under upprorstiden 1918 redigerat.
Han har år 1956 utgivit två band memoarer, av vilka det första behandlar
uppväxtåren samt verksamheten åren
1917-1921 i Finlands arbetarrörelse
och det andra hans Moskva-tid 1933-
1938. Dessa två ha numera utkommit
även i svensk dräkt• och ett tredje
band, som handlar om de mellanliggande åren 1921-1933 har nyligen utkommit men t. v. blott på finska”.
»Skärans och hammarens väg» bjuder ovärderligt material till Finlands
inre historia under de ödesdigra åren
strax före och efter befrielsekriget,
speciellt till belysning av inbördes
stridigheterna i Finlands arbetarrö-
relse och »vänstersocialisternas» slutliga insnärjande i den ryskstyrda
Kominterns garn. Vi få till sist en livlig skildring av Kominterns tredje
kongress i Moskva sommaren 1921,
vari Tuominen deltog såsom ledare för
delegationen från Finland, och där ordet ännu var fritt och diskussionen
1 Kirjeeni suomalaiselle työläistoverille
ja Georg Dimitroville (Mitt brev till en
finsk arbetarkamrat och Georg Dimitrov,
den bulgariska kommunistchefen). Tidens
förlag 1940.
• Arvo Tuominen, Skärans och hammarens väg, Sthlm 1957; Kremls klockor,
1958; båda på Tidens förlag och översatta
av dr Ragnar Numelin.
3 Arvo Tuominen, Maan alla ja päällä
(Under och ovan jorden), Förlags-ab.
Tammi, Helsingfors 1958.
257
livlig. Han kunde där göra bekantskap
med kommunistvärldens dåvarande
koryfeer och han ger intressanta karaktäristiker av åtskilliga av dem, av
Lenin, som storligen imponerade på
den unge finnen, och av sådana nu förgångna storheter som Trotskij, Kamenev, Zinovjev, Bucharin och Radek.
En, som ännu inte syntes, även om
han väl var tillstädes, var Josif Vissarionovitj Dzjugasjvili, den sedermera
store Stalin.- Av icke-ryska kommunister karaktäriseras speciellt Ungerns
bödel Bela Kun. Det norska arbetarpartiet, som då ännu var anslutet till
Komintern, representerades bl. a. av
historieprofessorn Bull med Tranmael
som delegationens ledare. Den svenska
delegationen, till vilken utom Kilbom;
Linderot o. a. även Z. Höglund hörde,
väckte uppmärksamhet med sin röda
bil och matsäck. »Småborgerlig vrä-
kighet», sade man.
I »Under och ovan jorden» få vi en
livlig skildring av kampen mellan två
fraktioner bland de finska kommunisterna. Den ena företräddes av FKP:s
ledning i Petersburg med Kullervo
Manner och Jukka Rahja i spetsen och
propagerade genom ett nät av hemliga
agenter för direkt handling med maximen »allt vad du gör för Rådsryssland
är moraliskt rätt» som ledstjärna! Den
andra leddes av Kuusinen i Moskva
och Tuominen i Finland och utgick
från den övertygelsen att ingenting
kunde vinnas i Finland med direkt
revolutionära medel. Taktiken gick ut
på att genom i så vitt möjligt »parlamentariska» former erövra alla viktiga
positioner från socialdemokraterna
och infiltrera alla arbetarorganisatio• Beryktad är Hanna Manners cirkulär
där arbetarna uppmanas att stjäla arbetsredskap för att hjälpa Rådsryssland i
dess dåvarande trångmål.
···-·——–~—-….-
258
ner med kommunister. Man föregrep
på sätt och vis den på 1930-talet av
Moskva anbefallda »folkfronttaktiken». Kuusinen-Tuominen hade stor
framgång. Genom att utelämna ur stadgarna bestämmelsen om anslutning
till Komintern kunde det nygrundade
»Socialistiska arbetarpartiet» arbeta
legalt och fick in i riksdagen en med
socialdemokraterna konkurrerande avsevärd grupp. Flera arbetarorganisationer erövrades, framför allt den centrala fackföreningsorganisationen, som
sedan leddes av Toominen som dess
sekreterare. Men trots att man gick
fram med lämpor kunde det icke förbli hemligt, att också denna verksamhet helt finansierades av Komintern,
dvs. Ryssland, med vars legation i Helsingfors Toominen hade täta förbindelser. Alltså kunde inte Toominen
undvika att anklagas för förberedelser
till landsförräderi med ovan omtalat
resultat.
Åren 1927-28 deltog Toominen i åtskilliga konferenser där frågan om
grundandet av en sido-organisation
till Komintern, »Profintern», dvs. fackföreningsrörelsens kommunistiska »international» avhandlades. Utom tvenne
dylika i Moskva hade man i samband
med den norska fackföreningsrörelsens kongress i Oslo en hemlig ryskfinsk-norsk samarbetskongress och till
sist, i februari 1928 en internationell
fackföreningskongress i Köpenhamn
med roande· intermezzon i sällskap
med Trygve Lie och den mot »Profintern» kritiske K. A. Fagerholm.
I bokens första kapitel få vi sensationella upplysningar om planerna till
grundandet av »Nordens kommunistiska rådsrepublik» genom sammanslå-
endet av Nordkalottens norska, svenska och finska områden. Det betydde
ju återupptagandet av tsarregimens
traktan till Atlantkusten och gynnades
av Stalin tjugofem år senare. Detta
tycks dock inte ha intresserat dagspressen, som varslat mera sensation i
uppgifterna om att den beryktade
kommunistiske inrikesministern Yrjö
Leino skulle år 1948 själv ha avvärjt
en »Pragkupp» i Finland.”
Det icke minst intressanta i boken
är berättelsen om statsfångarnas liv i
Ekenäs’ straffarbetsanstalt, som med
skäl kunde kallas ett kommunistiskt
universitet, där även Toominen åtnjöt
god förberedelse till studier i kommunismens högskola i Moskva.
I »Kremls klockor» föras vi våren
1933 från Stockholm direkt till Petersburg, där Tuominen mottages av Kuusinens utskickade, dottern Hertta, som
hade att instruera nykomlingen i Sovjetrikets och kommunistpartiets dåvarande förhållanden. Det var Stalin och
andra metoder än de, som gällde då
Tuominen senast var i det förlovade
landet, som nu härskade där. Lenin- 6 Leinos roll i saken är ingalunda klarlagd. Att förberedelser för avvärjandet av
en dylik kupp gjorts även utan och före
Leinos »varning» torde vara klart. Närmare om saken kan läsas hos S. Hj. Rantanen, »Som politruk i Finland» (Natur
och Kultur 1958). Det är möjligt att även
i Leinos själ en gnista av finsk patriotism
uppflammat vid utsikten att Finland
skulle dela Tjeckoslovakiens öde, såsom
Tuominen antager, men detta försonar inte
hans framfart i processen mot de s. k.
vapengömmarna och inte heller överlämnandet av finska medborgare mot deras
vilja till Ryssland. Om de sistnämndas
öden kunna vi läsa i arbetet av Unto
Parvilahti »Berijan tarhat» (Berijas fållor) och om de förstnämnda berättar
överstelöjtnant Yrjö Vasarna i »Valpon
vankina» (Som statspolisens fånge), som
båda utkommit i år och torde i sinom tid
kunna läsas och begrundas även i svensk
dräkt.
tidens stora kommunistprofeter, som
Toominen år 1921 gjort bekantskap
med, stodo icke mera högt i kurs.
Anländ till Moskva skickades Toominen först att vila och återhämta sig
efter fängelsetiden i Finland till ett av
de för kommunistaristokratien reserverade sanatorierna vid Svarta havet,
där han dessutom hade tillfälle att förkovra sig i ryska språket. Därefter
gjorde han en resa till östkarelen, där
han fick känning av den stalinska regimens verkningar i det under doktor
Gyllings regim tidigare så blomstrande frändelandet. Senare på sommaren sattes han att i några månader
studera livet i en stor »kolchoz» i mellersta Ryssland, varefter han tog vid
med sitt arbete i FKP :s centralkommitie och kunde samtidigt besöka Lenin-skolan, varom mera senare.
På dessa och andra resor hade Toominen tillfälle att lära känna livet i
det »klasslösa. samhället med dess
minst tio strängt åtskilda kaster och
erfara den fullständiga bluffen i »Världens mest demokratiska grundlag»,
den år 1936 stadfästa stalinska konstitutionen. Som deltagare i Kominterns
VII:e kongress 1935 kunde han konstatera, att det numera icke var fråga om
några diskussioner, endast oändligt
med tal, interfolierade med »Stalin! Stalin !» och instämmande i allt med acklamation. Han kunde iakttaga, med vilken omsorg kulisserna regisserades för
gästande västerlänningar, och följa
med trosvissa utländska, speciellt
finska kommunisters öde i det land
dit de flytt undan »kapitalistiskt. förtryck. En kuslig upplevelse voro häxprocesserna, som ledde till förintandet av alla bemärkta, både ryska och
utländska kommunistkoryfeer från Lenins tid – utom O. V. Kuusinen,
Toominens lärofader, beskyddare och
värd i Moskva, vars gåtfulla karaktär
han försöker analysera.
Det är alltså en mångsidig inblick i
259
förhållandena och livet i Rådsryssland
vi få i »Kremls klockor., insatt i ramen av det officiella rådssystemet och
det med detta parallellt organiserade
»partieb kulminerande i dess politiska byrå, »politbyrån» med partisekreteraren som bestämmande ledamot. De maktmedel, som gåvo denne
möjlighet att styra med diktatorisk
makt – den politiska polisen »GPU»,
armens politiska :.IV:e byrå» och partiets »kontrollkommission», vilka alla
diktatorn vid behov spelade ut mot
varandra, illustreras med exempel och
analyseras ingående.
Men det viktigaste och nya i Toominens senaste bok är redogörelsen för
Kominterns organisation och framför
allt dess system av anstalter för utbildning av ledare för kommonistorganisationer och -partier, hemliga eller
offentliga, i alla världens länder jämte
agenter, spioner, sabotörer och militära experter i arbetet för förberedelserna till världsrevolutionen.
Utom anstalter för utbildaodet av
officerare för blivande upprorsarmeer
och specialskolor av olika slag, av
vilka Radioskolan är den viktigaste, ha
vi de direkt politiska undervisningsanstalterna, universiteten för listerns
folk i Moskva och för de västliga folkminoriteterna i Petersburg, vilka förberedde elever till kommunismens
högskola, Lenin-skolan i Moskva, vars
kurs Toominen absolverat och där han
också fungerat som lärare.
Undervisningen i Leninskolan var
indelad i »Sektorer», av vilka det under årens lopp bildats närmare tjugo.
De viktigaste voro Kinas, Tysklands,
Frankrikes, Englands (med elever
också från Nordamerika) och Spaniens för alla spansktalande länder.
Italien, Rumänien, Jugoslavien, Grekland, Bulgarien och Tjeckoslovakien
hade egna sektorer, de skandinaviska
länderna en gemensam, utom Finland,
som hade en egen och dåförtiden myc- ,oi….-.W.:.-·
260
ket betydande sektor under Yrjö Sirolas ledning.
De viktigaste undervisningsämnena
voro naturligtvis den historiska materialismen, leninismen och stalinismen.
Härtill kommo de kommunistiska partiernas historia, fackföreningsrörelsen,
mötesteknik, taktik vid erövringen av
organisationer, konspiration och hemlig uppvigling jämte chifferlära, och
sist allmän revolutionsteknik, organisation av gatuupplopp och väpnad resning, varvid läraren var Tuure Lehen,
Hertta Kuusinens första man, som under pseudonymen Alfred Langer givit
ut läroböcker i dessa ämnen och rest
i Spanien och Västeuropa såsom ambulerande export i revolutionsteknik.
Leninskolan har besökts av tusentals personer, vilkas verksamhet sedan
lämnat mångahanda spår i all världens
länder och fortsätter att göra det ännu
denna dag. – Som ett exempel må
nämnas »folkfronten» som det på 1930-
talet propagerades för, och icke utan
framgång.
Högsta ledningen för alla dessa skolor och uppdragsgivaren för alla dessa
kommunismens utlärda apostlar var
den kommunistiska internationalen
med eller utan etiketten »Komintern»
eller »Kominform». Dess organisation
var följande: Högsta organet, alla länders kommunistiska partiers kongress, som valde en verkställande kommitte, som i sin tur utsåg ett presidium med ett ständigt arbetande sekretariat. Partierna – sådana grundades t. o. m. i sådana länder där arbetarrörelsen var fullkomligt obekant
– voro skyldiga att genom sina sekreterare i sekretariatet leverera rapport
om sin verksamhet och förhållandena
i allmänhet i ifrågavarande länder
samt, naturligtvis, lyda order. Härvid
fungerade som ovärderligt kommunikationsmedel Radioskolans radiocentrum och dess elevers hemliga mottagare och sändare i hela världen.
Men Komintern är ingen isolerad
och självständig organisation. Den
mäktigaste medlemmen i organisationen ifråga är ju det rådsryska kommunistpartiet. Detta är organiserat efter vanligt Sovjetmönster. Partikongressen väljer partiets centralkommitte, denna utser den politiska byrån, »politbyrån», där partisekreteraren, dvs. Stalin i tre årtionden och numera Chrusjtjev är den bestämmande
och följaktligen också i Kominterns
presidium och dess permanent fungerande organ, sekretariatet.
Då man väl vet att det ryska kommunistpartiets generalsekreterare under Stalins tid de facto var hela rikets
allenabestämmande härskare och även
efter Stalins död innehar i det närmaste samma ställning, förstär man
att den kommunistiska internationalens hela apparat helt enkelt fungerar
som rädsryska statsmaktens redskap,
alldeles oberoende av Kominterns kongress, som det för övrigt inte ansetts
nödigt att sammankalla sedan den
VII:e kongressen 1935. Beroendet av
den ryska statsmakten är desto mer
uppenbar, då vi veta att hela den kommunistiska världsorganisationen frän
anstalterna i Moskva till partierna
världen runt, t. o. m. i Sverige, finansieras av Ryssland.
I denna mängomtalade organisation
äger den rädsryska utrikespolitiken
ett redskap, som ingen annan makt nu
eller tidigare kunnat förfoga över: ett
erkänt eller underjordiskt parti i världens flesta länder samt agenter, uppviglare och kunskapare, alla bokstavligen underkastade kadaverlydnad under sina uppdragsgivare i Moskva.
Den ryska statsmaktens officiella representanters uppträdande, fredstal
och konferensinbjudanden osv. äro
blott kamouflage för arbetet med den
kommunistiska världsrevolutionen som
mål, numera i otvetydig rysknationell
imperialistisk anda.
»Komintern var verkligen världsrevolutionens stab eller högkvarter», sä-
ger vår expert (s. 107) och fortsätter:
»Här fick man märkliga saker till
stånd redan på den tid som det nu
(1930-talet) är fråga om, ännu märkligare efter det Kominterns verksamhet officiellt upphört. Jag har ofta lagt
märke till, huru t. ex. de underjordiska minor, som på 1920- och 1930-
talen placerades ut över hela Asien
och Afrika, med väldig kraft och
snabbhet kreverat efter andra världskriget.»
Detta resonemang kunde fortsättas
och fullständigas. Men det skulle betyda en rekapitulering av hela historien om Rysslands expansion från
261
nederlaget i första världskriget och
svaghetstillståndet då Komintern år
1919 grundades till det nuvarande
Ryssland, som med sina lydiga satelliter vuxit i storlek och makt långt utöver vad det var under tsarernas tid,
och som överskuggar hela jordklotet
med sin förrädiska ideologi.
Allt detta har icke kommit fram lika
tydligt i några andra arbeten om det
nutida Hyssland, och har ej heller gått
upp för Västerlandets flitigt förhandlande diplomater och statsmän, och
det är därför allt skäl att Tuominens
memoarer, speciellt »Kremls klockor»
göras bekanta i hela den västliga, ännu
fria världen. Underhandlingar om· en
engelsk och en amerikansk utgåva
torde pågå.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner