Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

–·-·———·—···-··——————-
LITTERATUR
HISTORISMENS PROBLEM. EN NY BOK AV PROFESSOR
HUGO VALENTIN
Professor Valentin är en av vårt lands
mest bekanta internationellt inriktade
historiker. Här må t. ex. erinras om
hans arbeten »Antisemitismen» och
»Fredrik II inför eftervärlden», som
rönt erkännande långt utanför vårt
lands gränser. I sitt nya verk, »Den
fjättrade Clio», sysselsätter sig Valentin med frågan, i vilken mån en historikers bundenhet vid sin tid är förenlig med historievetenskapens krav på
objektivitet.
Historismen är enligt Meinecke en
världsåskådning, vilken med hjälp av
historiska metoder och grundad på
personlighets-, frihets- och mänsklighetsiden inverkar på vårt liv och omformar vår livsstil. I motsats härtill anser en radikal antihistorism, att just
historismen fjättrar oss vid det förflutna, vilseleder vår blick för det aktuella och lamslår vår handlingskraft.
I likhet med Meinecke anser Valentin historismen som ett väsentligt och
positivt moment i den västerländska
kulturutvecklingen. I sin bok ger han
talrika exempel på hur historikerns
bundenhet vid sin tid färgat historiebilden under olika tidsskeden.
Livius t. ex., som under långa tider
ansetts som en sakligt inställd, lärd och
åskådlig skildrare av det antika Roms
historia, var, som Valentin i en skarpsinnig analys visar, en ren tendenshistoriker, som byggande på Roms förmenta kulturella överlägsenhet fanatiskt förfäktade dess anspråk på världsherravälde.
Närmare vår egen tid ligger historieAv Dr ERICH WITTENBERG, Lund
forskningen om Napoleon I. Efter
Frankrikes nederlag 1870/71 nådde
Napoleonkulten sin kulmen. Historiker
som Vandal och Sorel såg i Napoleon
en symbol för fransk enighet, ordning
och krigisk »gloire». Våra dagars franska hävdateckning, t. ex. hos Lefebvre,
har i väsentliga drag korrigerat denna
bild och visat, att Napoleons politik i
främsta rummet finner sin förklaring i
hans karaktärsegenskaper.
Liksom Napoleon i Frankrike har
Bismarck i Tyskland spelat en betydande roll i historieforskningen och
tytts på olika sätt under olika skeden.
Uppfattningarna har varit mycket stridiga, och mot ett ensidigt förhärligande omdöme, t. ex. hos A. O. Meyer,
står ä andra sidan en skarpt nedvärderande uppfattning, t. ex. hos Eyck.
Detta måleri i svart-vitt anser Valentin
som i grunden förfelat och skänker
oss här i en fängslande studie en nyanserad bild av Bismareks gestalt,
grundad på källornas vittnesbörd. Bismarck var, framhäver Valentin, i besittning av en djup politisk ansvarskänsla, byggd på kristen grund, och i
motsats till våra dagars våldspolitiker
var han en måttfull statsman, som
städse föresatte sig begränsade mål
inom räckhåll. Han var ingen stortysk
utan medveten om de faror, som hotade det nyligen grundade lintyska riket. Hans storhet som utrikespolitiker
motsvarades emellertid inte av hans
roll som inrikespolitiker. Själv av disharmonisk läggning hade Bismarck
icke någon förmåga att förstå opposiHonspartiernas synpunkter utan förde
en hård och ofta hänsynslös kamp mot
denna tids liberala och demokratiska
strömningar. Bismarck bekände sig till
en konstitutionell författningsform,
som huvudsakligen vilade på den preusiske konungens och tyske kejsarens
obetingade maktställning. En annan
svaghet hos honom var, att han på grund
av sin dominerande personlighet inte
beredde någon gynnsam jordmån för
återväxten av en självständigt tänkande och handlande generation, ur
vilken nya politiska begåvningar kunde
träda fram efter honom. På det stora
hela taget är och förblir dock Bismarck enligt Valentin utan tvekan en
av Europas största statsmän under
detta tidsskede.
En annan uppsats, »Revision av den
tyska historiebilden», ger en god uppfattning om Västtysklands historievetenskap av i dag. Kunnigt och åskådligt redogör här Valentin för Tysklands
utveckling från den klassiska kosmopolitismen fram till den tyska nationella
enhetsstaten. Valenlins tes att i
Treitschke se en föregångare till en senare tids imperialism ter sig dock föga
hållbar för den som känner till Bussmanns Treitschke-biografi. Det torde
också vara för hårt att förebrå Ritter en
för stark maktdyrkan. Ingen historiker
har enligt vår mening på samma sätt
som Riiter avslöjat maktens demoni,
och detta förblir under alla förhållanden en stor insats av en historiker i en
så maktlysten tidsepok som vår. slutligen påpekar Valentin med rätta, att en
fullständig nyorientering av den tyska
historieuppfattningen är under uppsegling med bl. a. Ritter och Hofer i
spetsen. Valenlins lärorika uppsats
torde utgöra ett lämpligt underlag för
givande diskussioner av dessa viktiga
spörsmål.
Enligt Valentin har den framtida
historieforskningen en »planetarisk»
uppgift. Den västerländska kulturen- 55
hcten står icke längre i historiens mittpunkt. De indiska, kinesiska och islamitiska kulturkretsarna kräver tillbörlig uppmärksamhet. Det är en sund
tendens, att i den nya stora världshistorien, som är under utgivning av
Cnesco, de olika ländernas historia behandlas fullt jämbördigt, varav följer,
att de europeiska länderna icke längre
får en särställning i historien.
Valentins bok är ett tungt vägande
bidrag till den moderna historismens
problem och står fullt i jämbredd med
Croces och Meineckes arbeten. Valentin har visserligen på ett ovedersägligt
sätt visat historiens begränsning, enär
historikern städse i högre eller mindre
grad är bunden vid sin tids förutsättningar och icke kan fullt förverkliga objektivitetsidealet. Men historievetenskapen förmår att själv bota de sår, som
den slår. Xr historikern fullt medveten
om de förutsättningar, som med nödvändighet präglar hans arbete, är han
också därmed i stånd att alltmera övervinna sin begränsning. Faran ligger
just däri att en forskare kan anse sig
ha på fullt allvar förverkligat den objektivitet, som han bör eftersträva men
som samtidigt måste vara och förbli ett
ouppnåeligt mål på grund av människans bräcklighet och hennes intellektuella begränsning. En forskare, som i
fåfänga och högfärd förbiser detta vä-
sentliga förhållande och skryter med
sin förmenta objektivitet, faller lätt offer för politiska moderiktningar och
leder forskningen in på ödesdigra villovägar. Detta visar vår tid många exempel på.
Det är värdefullt att veta – och just
det har Valentin ådagalagt på ett briljant sätt – att det i historiens ständiga
omdaningsprocess finns vissa grundtendenser, som präglar allt mänskligt.
Så kan t. ex. ansatser till kosmopolitism, nationalism och imperialism redan spåras i antiken, under medeltiden
och i början av nyare tiden. Och just
• : ~ d
56
detta förhållande möjliggör för oss att
förstå det förflutna och att leva oss in
i främmande kulturkretsar. Vidare kan
man helt instämma i Valenlins tes, att
en internationellt orienterad historieforskning med huvudvikten lagd på
det övernationella förmår att steg för
steg övervinna vaneföreställningar och
att effektivt motverka politisk propaganda, dold i vetenskapens förtroendeingivande skepnad.
Historievetenskapen har sin egen
uppgift att fylla. Den kan visserligen
inte förutspå framtiden, men den kan
genom vaken självkritik och fritt meningsutbyte skänka oss en någorlunda
tillförlitlig bild av det förflutna och
av samtidens aktuella problem för att
på så vis sätta oss i stånd att arbeta
för framtiden och omforma den i samförståndets tecken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner