Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
THORILDS >>AVFALL>>
Av lektor IVAR SETH
Sommaren 1794 utgav den landsflyktige Thomas Thorild i Liibeck
sin broschyr »Rätt eller alla samhällens eviga lag», som markerade
hans övergång från politisk liberalism av upplysningsmodell till en
konservativ åskådning. Därmed tillkännagav han också sin politiska
rättrogenhet och ett halvår senare kunde han därför med gott samvete
ta nästa steg. I ett ödmjukt brev försäkrade han Reuterholm om sin
lojalitet och anhöll om tjänsten som universitetsbibliotekarie i Greifswald. »Ty där är akademien rik men har aldrig gjort oss någon ära.»
ödmjukheten var dock inte större än att brevskrivaren i samma andedrag resolut förklarade att på mindre än 500 riksdaler lever ingen
lärd, som använder sin tid för en ädel uppgift. Att det var en tvingande omsorg om hans egen och familjens ekonomi som förestavade
Thorilds vädjan är uppenbart, och Reuterholm – som i grund och
botten hyste en viss sympati för den landsflyktige – behjärtade som
bekant hans prekära situation. storvisiren lät meddela att ansökningen skulle bifallas, och i maj 1795 befann sig Thorild på ort och
ställe.
Men så lätt var nu inte saken ordnad. Innan Thorild kunde få sin
fullmakt, måste akademin själv ha ett ord med i laget, och här reste
man ett energiskt motstånd. Bibliotekarietjänsten, som var förenad
med en professur i filosofiska fakulteten, innehades nämligen sedan
flera år om också blott till namnet av den tyskfödde professorn i
historia och vältalighet, J. G. P. Möller; i realiteten sköttes den av
en vicebibliotekarie, svensken Jacob Wallenius, som samtidigt var
adjunkt i grekiska. Det gällde för Thorild att få dessa två skjutna
åt sidan och det lyckades honom först efter täta skriverier till Reuterholm- för vars statsmannavisdom han i detta sammanhang uttalade
en närmast devot beundran – och andra inflytelserika personer i
Stockholm, allt under det att akademin själv gjorde vad den kunde
för att motarbeta intränglingen. Det är inget överord om man säger,
att Thorild i denna kampanj uppträdde långt ifrån juste mot Möller
och Wallenius. Till sist bekvämade han sig i alla fall till att i laga
ordning söka en för hans räkning ledigförklarad tjänst som bibliotekarie och e. o. professor i svenska språket och litteraturen. Akademin satte honom i andra rummet men Reuterholm svek honom inte:
i januari 1796 kunde Thorild äntligen hålla sin fullmakt i handen.
Möller löstes samtidigt från bibliotekarietjänsten och soulagerades
med en personlig löneförhöjning; Wallenius avpolletterades som vicebibliotekarie och fick i stället en nyinrättad e. o. professur i tyska
stilen, estetiken m. m.
·~ –
Litteratur
I Greifswald stannade Thorild till sin död 1808. Han fick visserligen
från början inte högre lön än övriga professorer, dvs. 400 rdr om året
jämte vissa naturaförmåner, men genom Reuterholms försorg utbetalades retroaktiv lön för en del av året 1795 av pommerska statsmedel, och längre fram blev även Thorild delaktig av den allmänna
löneförbättring på 200 rdr, som kanslern, generalguvernören H. H. von
Essen, lyckades utverka av Gustav IV Adolf. Han hade äntligen fått
en fast anställning och det var för honom och hans familj det viktigaste. Däremot slog hans förhoppningar om ytterligare avancemang
slint: han blev inte kallad till Leipzig eller Göttingen, och han lyckades inte få Greifswaldakademin med på att ge honom en professur i
teoretisk filosofi efter svensken Muhrbeck, som avlidit 1804.
Forskningen har för länge sedan utrett Thorilds väg till Greifswald,
och hans litterära och filosofiska författarskap där har också blivit
föremål för lärda och skarpsinniga undersökningar. Däremot har man
varit betydligt sämre underrättad om den forne revolutionärens borgerliga verksamhet som universitetsbibliotekarie och professor. En
systematisk undersökning härav har i själva verket inte sett dagen
förrän 1953. Författaren är en bibliotekarie vid Thorilds egen institution, dr Ernst Zunker, som i den förnämliga »Zentralblatt fiir Bibliothekswesen» (häfte 1/2 och 3/4, 1953) publicerat en studie över »Thomas
Thorild als Bibliothekar in Greifswald». Zunker har en gammal
faiblesse för det nordiska geniet: han är prästson från Neuenkirchen,
den lilla ort strax norr om Greifswald, på vars kyrkogård Thorild
vilar, och hans ytterst fängslande undersökning utgör överhuvudtaget
ett viktigt bidrag till kännedomen om den svenske författaren och
filosofen.
Det var ju inte till något stort och lysande lärosäte som Thorild
knöts. »Kongl. Swenska Academien uti Greifswald» räknade sina anor
från 1456 och var sålunda under Pommerns svenska tid noga taget
vårt äldsta universitet. Men dess inflytande och anseende stod inte i
proportion till dess ålder. Både ur svensk och tysk synpunkt låg det
i en avkrok, och fastän den svenska statsmakten alltsedan 1600-talets
mitt gång på gång gjort allvarliga försök att få det på fötter, ville
det aldrig komma »i flor». Särskilt efter 1720, då dess naturliga rekryteringsområde blott blev det lilla Svenska Pommern, gick det tillbaka.
Kanske det rentav hade blivit nedlagt, om inte en åtminstone tidvis
rätt stor tillströmning från Sverige av blivande präster, delvis även
av medicinare, hade ökat studentantalet. Vissa år hade bortåt hälften
av de inskrivna studenterna kommit från vårt land, vilket visserligen
inte betydde så mycket i absoluta tal. På Thorilds tid varierade det
årliga studentantalet sålunda mellan 60 och 80; det är alltså tydligt,
att Greifswald inte var i nivå med vare sig flertalet tyska universitet
eller med de rikssvenska i fråga om studentfrekvens. Hur det förhöll
sig med dess vetenskapliga kvalitet är det svårare att yttra sig om
med full säkerhet – mycket tyder i varje fall på att det ingalunda
var så undermåligt som det ofta utmålades av den svenska opinionen
Till det svenska inslaget i Greifswald kan också räknas en rad
svenskfödda professorer. På Thorilds tid tjänstgjorde sålunda utom
42

Litteratur
de nyssnämnda Muhrbeck och Wallenius matematikern C. Brisman,
som efter sin död 1801 efterträddes av A. Bratt, vidare A. Hulten,
som var professor i astronomi, samt E. Trägård, e. o. professor i orientaliska språk. Greifswalds nordiska inriktning markerades något senare också av de unga docenterna E. M. Arndt och F. Riihs. Bägge
var infödda pomrare och redan nu verksamma i de svensk-tyska
kulturförbindelsernas tjänst, där de som bekant skulle komma att
spela en betydande roll.
Thorilds övergång till denna miljö betydde naturligtvis en genomgripande förändring i hela hans situation. Zunker framhåller alldeles
som tidigare Warburg, att han tvangs att lägga bort attityden av
revolutionsman och politisk martyr för att i avskild ro – Greifswald
räknade på denna tid omkring 5500 själar – arbeta som »literatus»,
i en ekonomiskt tryggad ställning och med omtanke om sin familj.
Det betydde å andra sidan inte att han uppgav sin andliga grundinställning: obunden av partiväsen ville han alltjämt kämpa för sanningen. Men det kunde inte hjälpas, att hans forna meningsfränder
uppfattade engagemanget i Greifswald som ett avfall. »Alla republikaner, höljda i säck och aska, beklaga hjälten och martyren Thorilds
fall, han som en gång var det enda bålverket för sitt lands frihet»,
skrev hans gamle vän C. F. Cramer, tidigare professor i Kiel men
avsatt och landsflyktig på grund av sina franska sympatier. Han
kunde inte finna sig i att en frihetens apostel som Thorild på eget
bevåg och för snöd vinnings skull låtit fjättra sig av »den sörmländska despoten», dvs. hertig Karl. Thorild blev visserligen inte svaret skyldig: med något av en glimt i ögat förklarade han för Cramer,
att han på en självständig post, fjärran från hov, regering och partier,
kunde verka för sanningens sak mycket bättre än tidigare. Man har
svårt att tro, att Cramer kände sig riktigt övertygad.
Tyngdpunkten i Thorilds verksamhet under Greifswaldåren ligger
otvivelaktigt i hans filosofiska arbeten – det var nu (1799) som han
utgav »Maximum sen Archimetria», som väl kan sägas sammanfatta
hans åskådning- men Zunker hävdar energiskt, att eftervärlden inte
fått upp blicken för svenskens oförnekliga insatser som universitetsbibliotekarie. Biblioteket omfattade, då Thorild tillträdde tjänsten, omkring 30 000 band, dvs. betydligt mindre än universitetsbiblioteket i
Uppsala. Men efter allt att döma utgjorde detta inte något minus i
hans ögon, helst som Greifswaldbiblioteket i kvalitativt avseende stod
på en hög nivå. Förtjänsten härav tillkom främst en av hans företrädare, J. C. Dähnert, som också intar en framstående plats i pommersk lärdomshistoria kring 1700-talets mitt. Att Thorild skulle ha
uppfattat sin nya syssla som en sinekur är, som Zunker visar, alldeles
oriktigt. Tvärtom har han redan från början grundligt satt sig in i
arbetsuppgifterna, han har tillägnat sig en klar och tydlig handstil
för tjänsteanteckningar, helt olik den yviga piktur som han tidigare
använt – Zunker anser rentav att det är den vackraste handstilen
i de gamla biblioteksliggarna – och han har under åratal plikttroget
och ytterst sorgfälligt ägnat sig även åt det rent mekaniska ordningsarbetet. Omkring 800 verk har Thorild med egen hand infört i den
43
Litteratur
alfabetiska katalogen. Hans iver att anskaffa nya böcker medförde
t. o. m. förlust för bibliotekskassan med den påföljd att han fick ställa
sig till efterrättelse en försiktig anmaning från akademin att vara
något sparsammare. Allt detta hindrade inte att han också förstod
att skickligt värja sig mot en alltför tyngande arbetsbörda. Så små-
ningom lyckades han också utverka att han till sin hjälp fick en
vicebibliotekarie, den nyssnämnde Riihs.
I fråga om principerna för bokanskaffningen tycker sig Zunker
finna, att det framför allt var i Sverige tryckta böcker, speciellt i
filosofiska, religionsvetenskapliga, etnografiska och litterära ämnen,
som under Thorilds tid införlivades med biblioteket; därtill kom ett
stort antal reseskildringar. Författarna var självfallet endast i ett
mindre antal fall svenskar. En alldeles klar bild av Thorilds accessionspolitik tycks det vara svårt att nå fram till, bl. a. därför att
professorerna hade ett visst medinflytande härvidlag, men i allmänhet lyckades han i varje fall genomdriva anskafTandet av sådana verk,
som han själv ansåg obetingat nödvändiga.
Om de allmänna grundsatserna för skötseln av ett universitetsbibliotek hade Thorild en mycket bestämd uppfattning, såsom framgår av
en dissertation, som i mars 1798 under hans presidium försvarades
av svensken Benjamin Lundelius, sedermera rektor i Växjö, och som
efter tidens sed var författad av preses själv. Titeln lyder: »Quid
erit Bibliotheca vere academica~» och svaret på den uppställda frågan
blir, att oväsentliga och alldagliga böcker inte hör hemma där, inte
heller verk av aldrig så uppburna författare, om de blott framlägger
redan bekanta ting i en annan form; likaså bör sällsynta böcker,
som inte har annan förtjänst än att utgöra rariteter, utrensas. Låt
oss ta ett praktiskt exempel, fortsätter Thorild: bör Kants verk ha
en plats i detta idealbibliotek’ Det länder Kants svenske antagonist
till heder att han i alla fall svarar ja på denna i vårt tycke onekligen
rätt absurda fråga. »Ett offentligt akademiskt bibliotek», yttrar Thorild i ett annat sammanhang, »skall icke blott vara ett bokmagasin
utan en levande framställning av hela lärdomen i alla epoker av dess
progression.» Zunker anmärker, att ett sådant betraktelsesätt snarare
överensstämmer med vad vi anser vara den naturliga principen vid
urvalet för en läsesal. Det är förresten betecknande att Thorild var
en avgjord motståndare till utlåning av böcker från universitetsbiblioteket. »Om biblioteket skall bli ett lärdomens orakel, så måste väl
oraklet vara att finna i sitt tempel. Kyrkan kan man inte ha hemma»,
summerar han. Men Zunker förmodar, att han i praktiken inte alltid
ville och i varje fall inte kunde tillämpa så radikala principer. Åtminstone finns det belägg för att universitetsmyndigheterna en gång
sagt blankt nej till ett förslag från bibliotekariens sida om en genomgripande utrensning av böcker, som han betraktade som komplett
värdelösa.
Men Thorild var ju också »kungl. professor», såsom han själv kallade sig, trots att han egentligen blott var e. o. och trots att han under
befordringsstriden 1795 gycklat med W allenius för dennes dittills
fruktlösa strävanden att fä professors ställning. Egendomligt nog
44
~~~—~ ~ —–iiiii:i………….._….,”””””””‘”‘–”‘”-=——-;;;;;;o;–======–…….—lllllillllllll
———”
Litteratur
dröjde det ända till hösten 1796, innan Thorilds namn mötte i förcläsningskatalogen; förklaringen är möjligen den att han ägnade våren
samma år åt studier för magistergraden. Hans övermodiga försök
att bli juris doktor i Uppsala hade ju på sin tid misslyckats; i Greifswald hade han större framgång, men det ser också ut som om fakulteten mer än lovligt underlättat hans planer. Visserligen blev han
inte magister förrän 22/1 1798 men det skedde då – som det heter i
dekanatsboken – »ohne Examen und Disputationen». Anteckningen
har undgått Zunkers uppmärksamhet, vilket förklarar hans tveksamt
uttalade förmodan att Thorild inte disputerat, alldenstund något exemplar av en dissertation med honom som respondent inte påträffats i
Greifswald.
I fullmakten stod angivet att Thorild skulle »undervisa den studerande ungdomen i svenska litteraturen». Fakulteten ansåg emellertid,
att han i första rummet skulle plugga svenska språket med därtill
hugade tyska studenter – ett uppdrag som den nyssnämnde W allenius tidigare haft – men Thorild vägrade märkbart irriterad att
»stiga ned till det abcdariska, vartill en professors tid uppenbarligen
är för ädeh. Själv ansåg han sin uppgift vara att föreläsa över svensk
litteratur i ordets egentliga mening – det fanns professurer i detta
ämne vid de rikssvenska universiteten – och han lyckades också omsider med hjälp av kanslern, som vid denna tidpunkt var B. von
Platen, att få sin tolkning erkänd. Wallenius fick återupptaga den
elementära språkundervisningen, medan Thorild själv föreläste över
mera högtsvävande materier. Zunker meddelar f. ö. en systematisk
förteckning över hans föreläsningar.
Någon särskilt flitig föreläsare var Thorild inte. I allmänhet uppträdde han i katedern blott några timmar i veckan, men av samtida
vittnesbörd framgår, att hans föreläsningar var av hög kvalitet och
livfullt framförda. Atterbom berättar i »Svenska siare och skalder»,
stödd på uttalanden från Thorilds lärjungar, att »hans röst var välljudande, och han förstod att begagna den. Svenska språkets skönheter
framstodo genom hans tal, hans föredrag, hans läsning i den möjligast
livligaste verkan.» Han höll sina föreläsningar i bibliotekssalen, numera universitetets aula, omväxlande på latin, svenska och tyska.
Bevarade listor visar, att tillströmningen av åhörare var utomordentligt stor, nota bene om man mäter med Greifswalduniversitetets mått,
och det ända till Thorilds sista år. Då han 1803 sysslade med en »Kritik
iiber die celebresten Ideen», antecknade sig 44 åhörare, dvs. minst
hälften av universitetets hela studentkår. Intressant nog satt det inte
bara svenskar i salen – för dem hörde det tydligen till god ton att
infinna sig där – utan också rätt många tyskar. Däremot var de
16 studenter, som responderade på avhandlingar under Thorilds presidium, samtliga av svensk nationalitet. Men så var det också endast
i Sverige som det förekom, att en dissertation med åtföljande grad
vid det pommerska lärosätet ansågs vara en merit av praktisk betydelse.
Av Thorilds lärjungar har ingen skapat sig ett namn som vetenskapsman, möjligen med undantag för västgöten Johannes Floreli
45
Litteratur
(Florello), som med tiden blev både måg och efterträdare till honom.
Men en personlig kontakt tycks ofta ha etablerats mellan Thorild
och de svenska studenterna i allmänhet. Atterbom berättar om de
livliga meningsutbyten, som ofta förekom i det thorildska hemmet
meilan professorn och de unga svenskarna; värden, som gärna öppnade sitt hus för landsmännen, stimulerade dem genom sin konversation, som var »hög, rik, kvick, ständigt sig lik och ständigt sig växlande; ofta även jämväl uddvass, någon gång krossande, om anledningar framkallade åskstrålen». Mest diskuterades litteratur och filosofi, och Thorild sparade inte på krutet, när det gällde hans gamla
motståndare, Kant, Fichte och Schelling; så mycket mer berömde han
.Jacobi, Herder och Hälderlin och uttalade sin beundran för Swedenborg och Böhme. »Av ynglingar, som intresserade honom, tillät han
sig gärna motsägas; för och emot kunde i dessa slags disputationsakter avhandlas med mycken värma utan att han befanns retad eller
någonsin ville segra genom annat än skäl.» Det tycks ha varit roliga
och minnesvärda kvällar hemma hos professor Thorild på Langestrasse 69.
Mycket tyder å andra sidan på att Thorild själv, åtminstone i början, inte var enbart tillfredsställd med sin värld. Besökare och gäster
– man kan bland svenskar nämna Brinkman och E. C. Grenander –
har gett oss bilden av en stillsamt spekulativ lärd, som levde för sina
filosofiska ideer och med oföränderlig kärlek var fäst vid sitt gamla
land och vännerna där. Men det framgår av deras skildringar också,
att den lärde hade sina explosiva ögonblick. Med kollegerna, även
Mäller och W allenius, tycks han visserligen ha kommit på dräglig
fot; kanske är det till synes lättvindiga sätt, på vilket han förvärvade
magistergraden, just ett tecken härpå. Den enda kollegiala konflikt
han på senare år veterligen råkat in i, gällde svensken Bratt, som
enligt uppgift skall ha varit svartsjuk på honom. Det gav vid ett
tillfälle upphov till ett häftigt uppträde dem emellan, varom Gustaf
Ljunggren berättar i Svenska vitterhetens hävder. Annars gav Thorild
mer än en gång uttryck åt ett överlägset förakt för Pommern –
»detta Vandalien» – och inte minst för Greifswald, som i hans ögon
tedde sig som ett sannskyldigt Kråkvinkel, alldeles som tidigare Lund
och Uppsala.
Om Thorilds personliga förhållanden i Greifswald är det ju också
känt, att han där, i sin egenskap av välbeställd svensk ämbetsman,
lät legalisera sin dittills fria förbindelse med sina barns moder. Men
inte nog med det. Dr Zunker har forskat i Nicolai församlings kyrkböcker och konstaterar nu, att makarna Thorild tre gånger (1797, 1802
och 1806) begått nattvarden efter vederbörligt skriftermål; änkan och
barnen är sedermera antecknade ytterligare några gånger. Vidare
finns det sannolika belägg för att professor Thorild kunde återfinnas
bland högmässobesökarna i samma kyrka. Zunker ser nu inte häruti
något bevis för att Thorild vid mognare år blev en from kristen med
trägna kyrkovanor utan inskränker sig, otvivelaktigt med rätta, till
att fastslå, att han till det yttre anpassade sig efter konvenansens
krav. Geijer låter visserligen i sin biografi över Thorild denne ge- 46
Litteratur
nomgå en omvändelse i Greifswald, men Zunker anför häremot att
redan Brinkman i ett brev till Tegner 1833 förklarat uppgiften för
oriktig. Från sin samvaro med Thorild 1806 erinrade sig nämligen
Brinkman, att denne i både spefulla och allvarliga vändningar opponerat mot hans egen tro på en personlig gud.
Ur Neuenkirehem; kyrkbok återger Zunker i detta sammanhang
en notis, som på ett sällsamt sätt griper en svensk. För den 4 oktober
1808 har kyrkoherden därstädes infört följande anteckning om förrättad jordfästning:
»Herr Professor Thomas Thorild, ausserordentlicher Professor
und Bibliothekar, einer der aufgeklährtesten Männer und ein feiner Philosoph, in Greifswald gestorben und hier seinem Wunsche
nach begraben des Margens 6 Uhr in Begleitung einiger weniger
seiner Freunde und seiner Gattin und Kinder.”
Det finns, säger Zunker, ingenting som tyder på att Thorild under
livstiden haft särskilda relationer just till Neuenkirehen. Kanske får
vi därför oeh på grundval iiven av vissa andra indicier tänka oss,
att valet av gravplats och omständigheterna i övrigt är ett tecken
på att Thorild och hans anhöriga inte ville låta avskedet äga rum
inom ramen av Greifswalds kyrkliga liv. In i det sista förblev han
tydligen panteist och fritänkare.
47
.•

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner