Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
CARL XV OCH REPRESENTATIONSREFORMEN
Av pol. mag. TOMAS HAMMAR
Lektor Sven Eriksson har dels i sin biografi över Carl XV, som utkom
i höstas, dels i en samtidig artikel i denna tidskrift (nr 8, 1954) tagit
upp frågan om de politiska förhållanden, som bilda bakgrund till representationsreformen 1865. Som den utmärkte berättare han är, har han
förstätt att göra sina skildringar spännande och stimulerande, emellertid
även till opposition. Som kännare av tidningspressen vid 1800-talets mitt
har han infört åtskilligt nytt material, som framför allt visar att Carl XV
var verkligt intresserad av en reform.
Som bakgrund till Erikssons nya syn är det lämpligt att ställa Erik
Fahlbecks framställning i Sveriges Riksdag. Vid 1859-60 års riksdag var
tanken på en totalreform avförd frän dagordningen sedan ungefär ett
decennium. Men den petitionsrörelse som nu började, visade att tanken
ändå hade växtkraft. Bakom rörelsen stodo företagsamma vänsterkrafter,
bl. a. August Blanche, som med sin begäran hos kungen ville demonstrera
för en representationsreform på de allmänna valens grund. Efter striden
i ståthällarfrågan 1859 hade Louis De Geer blivit den ledande i ministä-
ren. Fahlbeck skriver: »En typisk företrädare för den borgerligt frisinnade epokens tänkesätt av moderatliberalt kynne var De Geer orubbligt
övertygad om nödvändigheten av en representationsförändring. Redan i
juli 1861 förelade han kungen en promemoria i saken, upptagande två-
kammarsystem på folkvald, samfälld grund. Trots konungens motständ
drevs saken framåt.»
Eriksson har mycket att invända häremot. För att börja med det sista,
så var Carl XV alls inte motständare till en representationsreform. Eriksson tillägger försiktigtvis, att han dock på några punkter helst såge en
annan lösning än den som De Geer kom att skissera i sitt PM frän 1861.
Det kanske skall påpekas, att skillnaden mellan de båda författarnas
ståndpunkter härigenom minskas. Carl XV vill en total reform och är
alltså inte motständare till en sådan. Men han vill en av en något annan
art och kan alltså vara motständare till den, som De Geer för fram.
Eriksson gör inget försök till en sådan distinktion.
I ståthällarfrågan i riksdagen 1859 uppstod det en häftig nationalistisk opinion. Eriksson pekar på det märkliga förhällandet att det därvid
främst var adel och präster, som vägrade att infria kungens löften till
Norge. Han tolkar detta som ett utslag av hämndlystnad mot en kunglig utnämningspolitik, som stäckt mänga banor. I sitt djärva språk och
med sina väldsamma liknelser säger Eriksson: »Liksom omvälvningen i
Frankrike 1789 inleddes med aristokratiens och prelaternas uppror mot
346
Litteratur
enväldet, inleddes den svenska 1859 med adelns och prästernas revolt
mot ‘allenastyrandet’; i det förra fallet ledde händelserna till tredje ståndets seger, i det senare genom riksdagsreformen och lantmannapartiets
uppkomst och konsolidering till fjärde ståndets.»
Den motsättning, som så uppstått i unionsfrägan, skulle ändrat kungens
inställning till representationsfrågan. Vid 1850 års riksdag hade han som
ledare för det s. k. junkerpartiet varit med om att lägga fram det Lagerbjelkeska förslaget, som byggde på ståndsval. Nu närmade han sig i stället de liberalas program med allmänna val. Något bestämt partitagande
‘kunde han dock inte göra på sin uppsatta plats, och därför äterstår endast att utläsa hans sympatier ur indirekta källor.
Eriksson visade utförligt framför allt i Svensk Tidskrift, att tidningen
Frihetsvännen, som startade 1860, var ekonomiskt understödd av Carl
·eller honom närstående kretsar. Dess politik var skandinavistisk, men
:samtidigt arbetade den för en genomgripande representationsreform. Dess
redaktör Bolin var den som först väckt tanken på en petitionsrörelse.
Dess drivkraft skall ha varit, att kungen önskade bevis för att det verkligen fanns en positiv opinion. Själv var Carl inte ovillig till en reform.
Louis De Geer var däremot enligt Erikssons framställning föga intres- :serad av frågan. Och inom regeringen rådde delade meningar om de
samfällda valen. Någon orubblig övertygelse om nödvändigheten av en
reform, så som t. ex. Fahlbeck hävdade, hade han inte. Han var dessutom
inte heller någon ledande kraft i ministären ens efter ståthällarkrisens
utgång. Gasslander har tidigare i sin avhandling om Gripenstedt ställt
·denne i centrum som den ledande i ministären. »Mer än De Geer, som
ban delvis avsiktligt utbasunerade som den politiske ledaren, blev han
den som skapade ett statsråd med inbördes sammanhållning, en ministär»,
:skriver Gasslander. Han hävdar dock aldrig, att Gripenstedt utöver sin
insats som talare i adelns stora debatt, skulle ha gjort något av betydelse
iör denna frågas fortgång.
Det var enligt Erikssons framställning vidare inte så som De Geer
skrivit själv i sina Minnen, att han tog »det första steget i denna fråga»,
ty i det PM, som han överlämnade till kungen heter det, att det sker
.»efter erhållen befallning». Carl XV skulle resa till Frankrike och England och bl. a. slå ett slag för sin skandinavistiska politik. I samband
härmed ville han troligen ha De Geers promemoria. Och vid hemkomsten
.celaterar Carl XV för De Geer Napoleon III:s räd på ett sådant sätt, att
.det kan förefalla som om Carl själv lagt orden i munnen på kejsaren.
Han rådde ju just till det sammankopplande av skandinavism och repre- :sentationsreform, som Carl själv funnit naturligt, men som De Geer där- .emot fann olämpligt.
Nu kvarstå emellertid vissa svårigheter i Erikssons bevisföring. Den
första är några ord i inledningen till ifrågavarande kapitel i De Geers
Minnen: »Efter att ha samtalat några gånger med kungen om nödvändigheten av en representationsförändring, tog jag det första steget i denna
fråga ..•» Eriksson förnekade, att De Geer tagit initiativet och hänvisade
till att alltsammans utgick »efter erhållen befallning». Man kan emellertid ta fasta på dessa första ord om tidigare samtal och i varje fall, tills
347
Litteratur
annat kunnat bevisas, hålla den möjligheten öppen att också De Geer
kan ha haft intresse av en reform vid denna tidpunkt. Eriksson stöder
sin uppfattning med en mycket kritisk syn på De Geer som memoarförfattare, men det fordras mer för att kunna ge Carl XV ensam äran av
initiativet.
I samband härmed måste man sätta den roande hypotes, som Eriksson
kastar fram som förklaring till De Geers demissionshot i samband med
sitt PM. Det är ju så, att De Geer kräver att få gå, om ministären inte kan
acceptera samfällda val och tvåkammarsystem. Eriksson menar, att det
var hans allmänt svaga politiska position 1860-61. »Hans politik hade
lidit skeppsbrott, och en politisk skandal väntade honom. Sett mot denna
bakgrund framstår hans raska steg i representationsfrågan som begripligt; det tjänade honom som förevändning att avgå.» Enligt Erikssons
framställning skulle man alltså komma till att Louis De Geer hotade
Carl XV med att följa den kungliga befallningen att utarbeta ett reformförslag!
Det finns en fråga, som Eriksson alls inte behandlar i sin framställning, men som man måste ta upp, när man vill diskutera initiativet till
reformen 1861. Det är frågan om förhållandet mellan representationsreformen och kommunalreformen. Rudolf Kjellen och efter honom med
större utförlighet Erik Broms har visat, att landstingen infördes 1862
utan direkt samband med representationsreformen. Broms skriver: »Då
landstinget skapades, utgjorde det helt och hållet ett organ för den kommunala självstyrelsen i länen. Syftet med landstingens inrättande var
icke att lösa representationsfrågan …» I propositionen den 1 maj 1848
hade man sista gången kombinerat ett kommunalt självstyrelseorgan med
ett valorgan till en övre kammare i en ny riksdag. Därefter aktualiserades
självstyrelsefrågan genom den liberala ideologiens decentraliseringssträ-
vanden och genom den ekonomiska utvecklingen. Vid riksdagen 1856
beslöts en skrivelse till K. M:t i frågan. Och efter en utredning behandlade följande riksdag åter kommunalfrågan. I oktober 1860 hade man
slutligen enats om ett förslag, som bland annat också innehöll ett landsting grundat på samfällda val. Detta riksdagens förslag sändes därefter
genast på remiss till länsstyrelserna.
Det är värt att lägga märke till att det alltså inte är så att landstingen
skapas därför att man behöver valkollegier. Landstingen komma till av
helt andra skäl, men de erbjuda genast en ny möjlighet för reformvännerna. Och Louis De Geer, som tidigare inte accepterat de samfällda
valen, för ett halvår senare fram dessa som ett bestämt krav. Det hade
ju varit orimligt att införa dem i landstingen utan att göra det i en ny
riksdagsordning. Det är inte omöjligt att de nya landstingen redan innan
de trätt i funktion, kunna ha haft en stor politisk betydelse genom att
inspirera till nya tag i representationsfrågan. Åter sammankopplades den
med kommunalreformen, och De Geer byggde i stor utsträckning det förslag han därefter utarbetade på den proposition från 1848, som jag förut
nämnde.
Carl XV:s intresse för den kommunala självstyrelsen torde varit ganska
litet, av Erikssons framställning att döma. I den mån som den inspirerat
riksdagsreformen har det varit genom andra krafter inom ministären.
348
Litteratur
Men när Eriksson gör Carl XV rättvisa genom att framhålla hans reformintresse i samband med skandinavismen, möter han ännu en svårighet.
Det är De Geers berättelse i Minnen, att kungen skickat Henning Hamilton till honom för att övertala honom att avstå från sitt yrkande om representationsfrågans upptagande till behandling. Eriksson löser denna
svårighet genom att förklara, att De Geer »i full överensstämmelse med
memoarernas allmänna tendens som är att framställa författaren som
upphovsman till de flesta av epokens reformer» givit en felaktig framställning av förhållandet. Carl var alls inte motståndare till en reform,
men han gillade väl inte i allo De Geers förslag och skickade så Henning
Hamilton för att diskutera med De Geer.
Det förefaller som om den syn på kungens insats för och vilja till en
reform, som Eriksson här tecknar, vore sann och välgrundad, men som
om de anfall han gör på Louis De Geer vore mindre väl underbyggda.
Under den fortsatta behandlingen av förslaget visar Carl ett lugnt detaljintresse. Eriksson hävdar, att mot De Geers av honom själv erkända
teoretiska brister stodo Carls ordentliga utbildning och tidiga inriktning
på konstitutionella frågor. De ändringsförslag, som kungen lämnade De
Geer, syftade till att införa ett självskrivet eller kungavalt element i första
kammaren och att göra även andra kammarens representation beroende
av en graderad skala, men de ledde till små eftergifter från De Geers sida.
Det viktigaste för Carl var att få fram ett förslag med skandinavistiskt
propagandavärde. Reformen var inte mål för honom endast ett medel.
1863 var det år dä den skandinavistiska rörelsen nådde sin höjdpunkt.
När representationsfrågan skall avgöras på hösten 1865, har skandinavismen fått en allvarlig knäck. Danmark har ensamt fått ta upp kampen med tyskarna. Carls skandinavistiska förhoppningar äro trots detta
inte brutna. Hela tiden stöder han den skandinavistiska propagandan.
I mars 1866 hade han gjort allvarliga försök att bilda en ministär, som
ville gå på hans linje i den danska frågan. I maj hade han till slut måst
kapitulera. Ministärförändringen sköts på framtiden. Härvid tilldrog sig
den uppgörelse mellan Carl XV och De Geer, som De Geer själv och Kihlberg utförligt beskrivit, men som Eriksson raskt går förbi. I februari 1865
hade slutligen en unionsrevisionskommitte tillsatts med kungens förtrogna som ledamöter.
Bakom kungens febrila verksamhet för att få reformen igenom pä riddarhuset måste man alltjämt se hans skandinavistiska målsättning. Hovmarskalken af Edholms dagbok har givit ett livfullt material till belysning av kungens bearbetningar. Eriksson sammanfattar med att säga:
»Om Carl velat stjälpa De Geers förslag hade intet varit lättare: han hade
icke behövt göra mer än sitta stilla.» Han menar alltså, att den övertalningsverksamhet, som Carl bedrev, var avgörande för adelns positiva
beslut. Inte ett ord nämner han om den härda press adeln utsattes för
i rådande opinionsläge eller om att de konservativa ända in i det sista
saknade motförslag, såsom t. ex. Hallendorff och Kihlberg påpekat. Det
som drev Carl att stödja reformen var hoppet om att därigenom bringa
unionsrevisionen till ett lyckligt resultat. Norrmännens reaktion motsvarade också hans förväntningar, men revisionen kom som bekant aldrig
till stånd.
349
Litteratur
Enligt Erikssons framställning skulle man alltså tre gånger möta politiska uttryck för Carl XV:s syn på representationsfrågan. Först framlägger junkerpartiet vid 1850 års riksdag det Lagerbjelkeska förslaget.
Därefter visar Carl intresse för tidningen Frihetsvännen och den liberala
petitionsrörelsen omkring 1860. Och slutligen gör han vissa motförslag
till De Geers på hösten 1862 vid diskussionen inom ministären.
Erik Lönnroth kritiserade Eriksson i sin recension i Dagens Nyheter
för att han gjort sig till tolk för uppfattningen, att det under 1850-talet
kommit till stånd »en utjämning mellan de konservativa och liberala riksdagsgruppernas program». Lönnroth ville inte förneka att det låg något
i detta, »IDen därmed är dock inte sagt», fortsatte han, »att det inte dolde
sig betydande sociala intressemotsättningar bakom partigrupperingarna.
De konservativa trevade efter ett realiserbart program och kunde i sina
kalkyler räkna med Carl XV:s stöd.»
Eriksson har visat, att kungen verkligen ville en reform. Men när han
har dragit fram det intressanta materialet om Carls förhållande till den
liberala och skandinavistiska pressen, har han troligen gått för långt,
när han förutsatt, att kungen därvid också skulle ha accepterat deras
program i representationsfrågan. De ekonomiska frågorna och särskilt
järnvägsfrågorna trädde på 1850-talet i förgrunden. De konstitutionella
blevo inaktuella på ett sätt som gjorde det möjligt att samarbeta över de
gamla partigränserna. Ett exempel på detta ger regimskiftet 1858, när
Gripenstedt och Hamilton tillsammans äro kungens medhjälpare vid
ministärbildningen. Men detta behöver ju inte som Lönnroth här framhållit betyda, att partigrupperna enats i den förut skiljande, nu inaktuella
frågan.
Det behöver inte heller betyda att Carl XV övergivit sin ståndpunkt i
författningsfrågan. Junkerpartiets program 1850 var ett klassvalsystem
men inte allmän rösträtt med penninggarantier. Däremot överbjöd man
radikalerna genom att utsträcka klassvalen till att gälla ända ner bland
arbetargrupperna. 1862 års motförslag innebar att en graderad skala
skulle gälla även för andra kammaren, men att rösträtten skulle utsträckas
längre ned än vad De Geers förslag medgav. Lägger man härtill, att för
första kammarens del kungen tänkte sig möjligheten av ett klassvalsystem
i form av valda representanter för adeln, så finner man en slående likhet
mellan junkerprogram och kungligt motförslag. Sett så blir Carl XV:s förhållande till representationsfrågan enhetligt, och De Geers insats – för
det var ju faktiskt han som drog upp propositionens huvudlinjer – skulle
då vara, att han trots Carl framfört och genomdrivit ett om man så
får säga liberalare förslag. Man kan frestas, att efter Erikssons skildring
av detta förlopp citera hans ord om De Geer med syftning på honom
själv och säga, att det är i full överensstämmelse med bokens allmänna
tendens, som är att framställa – i detta fall – kungen som upphovsman
till de flesta av epokens reformer.
Men faller man för en sådan frestelse, måste man också i rättvisans
namn framhålla, att Sven Eriksson inte bara skrivit en sällsynt levande
och intressant biografi över Carl XV, utan att han också kunnat visa, att
denne kung haft stor betydelse för tillkomsten av vårt nya riksdagsskick.
Carl XV har verkligen varit intresserad av en totalreform. Han har möj- 350
Litteratur
Iigen varit den egentlige initiativtagaren 1861, ehuru detta ännu måste
sägas vara mycket osäkert. Han har slutligen på ett mycket betydelsefullt sätt stött petitionsrörelsen, den reformvänliga pressen och förslagets
tillskyndare i riksdagen. Min kritik riktar sig inte heller mot dessa rön.
Den vänder sig mot Erikssons sätt att helt tränga undan De Geer, så att
slutligen Carl XV står ensam med äran av denna betydelsefulla reform.
Han var inte ensam fader till det barnet!
351
‘ \’l -~·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner