Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
BUSINESS MED BÖCKER
Au CARL-GUSTA.F THOMASSON, Slackholm
Bokproduktion och bokdistribution-liksom producerandet och spridandet av tryckalster över huvud – är något som mer än det mesta
har direkt anknytning till penningen, till den ekonomiska kalkylen.
Det är nu en sak som man dessvärre inte kommer ifrån. Teknik och
smak kan utvecklas och förfinas både vad det gäller författare och
förläggare, bokhandlare och övriga distributörer – för att nu inte
tala om den läsande publiken själv med dess ofta på förhand så svårbedömda inställning och absorptionsförmåga. Men kvar står och kommer troligen alltid att stå den dominerande ekonomiska synpunkten.
»Saadan Kram er det, der skal soutenere en stor Hasard og de store
Omkostninger, der falder ved reelle og gode Bogers Oplag», utlät sig
redan 1721 köpenhamnsboktryckaren J. Wielandt om en laddning
smörja i form av »folkböcker», som han ville ha tryckerimonopol på.
Exakt detsamma i sak uttalade 1945 bokförläggare Tor Bonnier i en
litteraturdiskussion i radio. Den smörja som den överväldigande majoriteten av publiken vill läsa måste m. a. o. finansiera den bättre delen
av böckerna likaväl som praktiskt taget allt annat tryck av kvalitet.
Enda mera nämnvärda undantag bildar alltjämt religiösa handböcker
och uppbyggelselitteratur, vad man förr i bokhandeln med ett litet
drastiskt men målande ord kallade bondgods. Det är ett lika vemodigt
som ofrånkomligt faktum detta, att efterfrågan på ett tryckalster
som regel står i omvänd proportion till dess kvalitet. Man kan väl
också utan vidare påstå, att detta förhållande är mest pinsamt för de
författare som verkligen strävar efter att åstadkomma något värdefullt, något som kan ge läsaren någon behållning utöver och förbi
stundens nöje.
Bokhandeln i ordets vidsträcktaste bemärkelse följde i vårt land
samma lag som i andra länder brukar ske, när ett i sista hand utpräglat kommersiellt intresse tränger sig fram i centrum av intresset:
djungelns lag. Det var en oförfalskad och oreglerad allas strid mot
alla som etablerades. Avgörande för ett bedömande av fenomenet är
inte det ekonomiska intressets s. a. s. omslutning, dess storlek i ögonblicket eller från början, utan de vinster, de utvecklingsmöjlighet!'”
som de mera skarpsynta kunde se eller åtminstone ana. Så har det
f. ö. även varit på många andra fält av det ekonomiska livet: av en
obetydlig och ringa början blir ofta snart nog något stort, sedan man
väl fått de yttre resurserna och kommit underfund om hur de skall
utnyttjas. Bokhandeln var sålunda ännu för något mer än hundra
år sedan ett enda virrvarr av olika företagarkategorier utan skarpa
482
Litteratur
gränser sinsemellan, som kallade sig och ibland också var boktryckare,
bokbindare, bokhandlare (i inskränkt mening) och förlagsgivare eller
förläggare, bland vilka sistnämnda utom de s. k yrkesmännen märktes officiella institutioner, mer eller mindre berömda skalder och författare samt allsköns privatpersoner eller »litteraturälskare». Något
skydd för författarnas arbete fanns varken inom det egna landet
eller utomlands, och skråordningarna kände naturligtvis inte till vare
sig bokhandlare eller bokförläggare. Man tryckte utan vidare av det
mesta som fanns att tillgå och som bokhandlare och förläggare fungerade diverse intresserade parter. Många boktryckare och bokbindare
kombinerade sitt hantverk med förlags- och (eller) »minutbokhandelsverksamhet» – ett uttryck som lanserades av sedermera ärkebiskop
Henrio ReuterdahL Tegner som var sin tids skönlitteräre bestseller i
‘årt land bedrev en betydande privat verksamhet som förlagsman för
sina egna arbeten, biträdd av sin svåger Olof Myhrman. När sedan
de löjliga prohibitivtullarna på böcker kom för att förhindra eftertryck organiserade intressenterna, dvs. tjuvtryckarna i andra länder,
en lönande smuggeltrafik av tullbelagda böcker eller rättare deras
innehåll, som importerades som makulatur! Sålunda fick Adolf
Bonnier på detta föga ärofulla sätt från Finland över Runebergs
stolta dikt Kung Fjalar. Dessa tullar upphävdes dock under kvartsseklet från 1800-talets mitt, men det dröjde länge innan författarna
fick ett något så när effektivt skydd för sitt arbete (i Sverige till
1877). Att förläggarnas och författarnas intressen står i en nästan
naturbunden motsättning till varandra, visar utvecklingen nogsamt.
Läsförmågan och läslusten har vid sidan av förbättrade ekonomiska
villkor varit avgörande för bokhandelns utvecklingsmöjligheter i vårt
land, här såväl som i andra länder. Jämsides och i växelverkan därmed har bokkommersens olika företrädare naturligtvis hjälpt till att
vidga basen för en läsmarknad, som emellertid knappast- fortfarande
med reservation för religiös litteratur – fick någon omfattning att
tala om förrän med 1870-talets starkt förbättrade konjunkturer, särskilt under årtiondets första hälft. Ord och Bilds högt aktade och
mångårige f. d. redaktör, bibliotekarie Sven Rinman har nyligen i
ett digert specimen pro gradu gett oss en utmärkt framställning av
hur ett modernt bokproduktions- och bokdistributionsväsende så små-
ningom växte fram i Sverige. Han har kallat sin avhandling S t u d i e r
i s v e n s k b o k h a n d e l med underrubriken Sv e n s k a B o k f ö rläggareföreningen 1843-1887. Det är alltså grundläggningsperioden det är fråga om. Detta, att syftet ursprungligen varit att
ge en skildring av hundraårsperioden 1843-1943, gissar man lätt innan
man knappast hunnit titta på boken. Fenomenet har nämligen blivit allt vanligare i fråga om doktorsavhandlingar. För- och nackdelarna med denna del- och koncentrationsmetod kan ju diskuteras,
villrot också skett i ganska stor utsträckning, vadan vi här nöjer oss
med att notera faktum. En sak som emellertid inte bör glömmas
är att fortsättning är av nöden!
Ar 1843 tillkom Svenska Förlagsföreningen, som tio år senare omdöptes till Svenska Bokförläggareföreningen. Fyra år efter fyrtioårs- 483
; ‘
Litteratur
jubileet, i april 1887, bröt sig en falang ut under ledning av en herre
vid namn Gustaf Holm, och den nya sammanslutningen fick namnet
Nya Bokförläggareföreningen. Den existerade i precis ett kvarts sekel
eller till 1912, varigenom den i knappa två år överlevde sin upphovsman. Holm, känd som G. B. A. Holm, Nytt juridiskt arkivs grundare
och P. A. Norstedt & Söner’s åtminstone administrativt-kommersielle
nydanare, var en högst sällsam, ja, en verkligt pittoresk och underhållande figur, som trots allt som redan skrivits om honom torde
kunna ge stoff till ytterligare många både groteska och tidsupplysande
saker (Rinman bidrar förtjänstfullt med en delvis ny belysning på
grundval av hittills outnyttjat och otryckt material). Han var ett
egensinnigt och hänsynslöst praktiskt-organisatoriskt geni, som skulle
ha nått toppen varthän han än vänt sin håg. Han var en man av föga
djupsinne, tämligen renons på bildning i djupare mening men i gengäld utrustad med en ångvälts egenskaper, inte minst när det gällde
att bokstavligt talat platta till misshagliga motståndare. Med oförfärat mod och stor uppslagsrikedom kokade han ihop den intrig, som
1887 splittrade den gamla bokförläggareföreningen. Med sitt skräckinjagande yttre, sina många inlagor avfattade på en dåligt stavad
kurialsvenska och sin högofficiella uppfattning över huvud representerade Holm en inte oväsentlig sida av den oscariska epokens Sverige.
För att ta slutet först har det säkerligen varit mycket välbetänkt av
Rinman att avrunda sin avhandling och första delen av bokförläggareföreningens historia med den schism, i vilken denne färgrike man
spelade första fiolen.
Men det låg ett händelserikt skede i svensk bokhandelshistoria de
fyrtiofyra åren mellan 1843 och 1887. Vilka mödor hade inte nedlagts innan de starkt differentierade privatförläggarna fick vika för
mera enhetligt betonade yrkesmän eller innan detsamma kunde genomföras inom den s. k. sortimentsbokhandeln! Skråandan har väl egentligen aldrig riktigt utdrivits, vare sig när det gäller förläggare eller
bokhandlare, även om de förras maktställning från början givetvis
varit en annan än de senares och dessa alltjämt får tåla diverse konkurrens av utomstående, ofta sådana i förläggarnas egen tjänst. Och
hur länge dröjde det inte, innan boskillnad definitivt gjordes mellan
begreppen bokförläggare och bokhandlare! Eller innan ett ordnat bokkatalogväsende var genomfört och en ändamålsenlig distributionscentral till sortimentsbokhandlarnas fromma – Seelig & C:o -hade
startats! För att nu inte tala om sådana generella hävstänger för utvecklingen som ett modernt kommunikationsnät, dvs. järnvägarna,
och t. ex. ett rimligt sörjande för olika personalkadrer inom bokhandelsvärlden. Det var decennier fyllda av sjudande liv, och på detta
område avspeglas bl. a. det fortskridande bildningsarbetets landvinnjngar (»Bokhandlaren är det stora bildningsarbetets affärsman»,
skrev 1866 folkskolläraren och bokhandlaren i Kungsbacka J. A.
Zachrisson).
Men riktpunkten var och förblev penningen. Förläggaren hade
nästan helt initiativet tack vare sina större ekonomiska resurser, nå-
got som även våra dagars bokhandlare torde få erfara. Liksom för
484
‘ _.. …. _,.
Litteratur
hundra år sedan och än längre tillbaka nödgas sortimentet »föra» en
massa krafs vid sidan av böckerna- konsten får kanske ges en undantagsställning därvidlag -, helt enkelt för att kunna existera. Kommissionärsskyddet är alltjämt ingalunda hundraprocentigt, som redan
antytts. Förläggarna anordnar »utförsäljningar», bokauktioner, de har
egna agenter som »arbetar» direkt »på» kunderna m. m. sådant som
betyder en avsevärd konkurrens för den eller dem i ett samhälle, som
HY den höga bokförläggarareopagen, dvs. Svenska Bokförläggareföreningen, beviljats generellt sortiment. En så förhållandevis osjälviskt
och idealistiskt inriktad pioniär som Zacharias Hreggström fastslog
en gång, att Svenska Bokförläggareföreningens främsta uppgift var
att skydda föreningsmedlemmarnas åt bokhandlarna eller kommissionärerna utlämnade förlag. Dr Rinman har en lyckad formulering
på tal om denna bokhandlaryrkets vansklighet: »Men i likhet med
andra särpräglade yrken torde också bokhandeln ha en attraktionskraft på vissa människor, som känna, att just denna verksamhet är den
rätta för dem, även om den måste bedrivas med ringa vinning eller
rentav ekonomiska uppoffringar.» J o – det torde kunna sägas.
Rinman glömmer inte människorna bakom verket men överbetonar
tlärför inte det personhistoriska inslaget, snarare tvärtom. Det judiska
elementet under den svenska bokhandelns genombrottsår var betydande med namn som Bonnier, Elkan, Geber, Hirsch, Lamm, Levertin,
Marcus, Samson, Schildknecht, Schiick, Seelig, Seligmann m. fl.; bland
portalfigurerna fanns dock bara en man av judisk hörd men i gengäld ett lejon: Albert Bonnier. Som de två övriga betecknas av Rinman
ovan nämnde Zacharias Hreggström och Lars Hierta, vilket nog kunde
tåla litet diskussion särskilt i vad det gäller den store mångsysslaren
Hierta, som hade alltför många och viktiga järn i elden för att rimligen kunna inrangeras som ett ledande förgrundsnamn inom en så
pass specialiserad affärsbransch som bokkommersen redan på hans
tid var. Troligare är väl att han här som annorstädes mera verkade
i det tysta, bakom »kollisjorna», som en samtida lantman i andra kammaren skrev, än på den öppna scenen. Därför talar också hans kända
försiktighet under senare år. En annan sak är att en man med hans
överlägsna intelligens, rikedom och inflytande hade mycket att säga
till om vart han behagade vända sitt intresse, sålunda – och naturligtvis inte minst – i den kommersiella bokvärlden.
Docent Bernhard Tarschys’ både i sak och form lysande opposition
då avhandlingen ventilerades gav bl. a. vid handen, att avhandlingens
över femhundra sidor sannolikt måst utökas till ungefär det dubbla,
om ens det viktigaste tillgängliga materialet helt skulle ha inarbetats
och utnyttjats. I fråga om arkivmaterialet har dr Rinman ej beaktat
vare sig den Hammerska samlingen i riksarkivet eller de Gyldendalska och Molbechska arkiven i Köpenhamn. Där lär finnas viktiga
upplysningar liksom i bröderna Brandes’ tryckta korrespondens. De
båda svenska bokförläggareföreningarnas handlingar och protokoll,
som dr Rinman främst bygger på, har som han själv påpekar lindrigt
sagt förargliga luckor, särskilt för tiden före 1855. Evangeliska Fosterlandsstiftelsens förhistoria som förlag med Evangeliska Sällskapet
33- 513448 Svensk Tidskrift 1951 485
) ‘
Litteratur
från 1808 och senare de olika traktatsällskapen hade nog varit värt
ett omnämnande i sammanhanget, inte minst med tanke på den typbildande kolportörverksamheten. Bristen på en teknisk-ekonomisk och
konjunkturell bakgrund gör sig också ofta påmind och ersättes inte
av ett antal även för en lekman på området ganska dilettantiskt
verkande tabeller och diagram.
Sedd i stort är emellertid avhandlingen säkerligen att rubricera som
ett standardverk i sitt slag, i synnerhet med tanke på att man rimligen
bör kunna förvänta en minst lika välskriven och väldokumenterad
fortsättning. Den tidigare inte alltför rikhaltiga litteraturen på området, med Karl Otto Bonniers fyrbandiga verk om familjefirman
(1930-1931) och Henrik Schiicks tvåbandiga arbete om den svenska
förlagsbokhandelns historia (1923) i spetsen, har med dr Sven Rinmans
gradualavhandling fått ett värdefullt och välbehövligt tillskott.
En särskild styrka har dr Rinman i sina bibliografiska kunskaper,
i allo värdiga en biblioteksman. En liten inadvertens har emellertid
smugit sig in i den annars föredömliga redovisningen därvidlag. Författaren säger på s. 136 f.: »Norrköping var en av landets största
städer men saknade så gott som fullständigt eget litterärt liv och
en litterär publik att bygga en bokhandelsförsäljning på.» Nu råkar
det emellertid finnas en man som heter dr Hjalmar Lundgren, f. d.
stadsbibliotekarie och museiintendent i Norrköping, vars lokal- och
personhistoria han ägnat ett hängivet studium under decennier. I hans
essaysamling »Minnets land. Eskapader från bok-kammarem (1943)
finns en inledande uppsats, »Ur Norrköpings äldre kulturhistoria», som
ursprungligen framfördes som föredrag av författaren vid kulturmässan i Norrköping 1941. Där går det nog att leta upp mer än en
notis, som motsäger dr Rinmans nyss citerade rader om det litterära
livet i Norrköping. Dr Lundgren uppehåller sig alldeles särskilt vid
den på sin tid kända författarsignaturen Claude Gerard, alias författarinnan Aurore Ljungstedt, född Hjort (1821-1908), som dr Rinman
erinrar om på s. 254 f. med två tidstypiska omslag till böcker av
henne, sträckande sig över en sida för vardera. Hon omnämnes även
i förbigående på s. 309. Över huvud torde Norrköping ha haft en litterär tradition från 1700- och 1800-talen som ytterst få svenska städer,
om man undantar Stockholm samt de båda universitetsstäderna Uppsala och Lund.
486
-~~–··· — — ··~····–=~-…-..,-=-~~~~~,………..~——–11111–

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner