Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
BISKOPSBREVET I sEXUALFRÅGORNA
En kyrkligt sinnad person måste med en viss glad förvåning konstatera den oerhörda vikt man på de mest skilda håll lägger vid ett
myndigt uttalande av våra biskopar även där man retar sig på dem.
»Ett brev i en folkets livsfråga, Till Svenska Kyrkans präster från
dess biskopar» (Diakonistyrelsens förlag, kr. 0: 60), har i de vidaste
kretsar satt sinnena i brand. Få kulturella manifestationer ha gett ett
sådant omedelbart och kraftfullt eko. Många ha varit tacksamma, men
de som hörts mest ha varit upprörda. Upprördheten beror nog i många
fall på att man ej förstått brevets ärende till prästerna utan uppfattat det som ett folkligt budskap till envar i Sveriges land. När man
menat, att detta brev i sitt uppdragande av distinktioner och normer
alldeles tappat bort kärleken, har man tydligen velat se det hela som
en sorts predikan eller som ett folkligt själavårdsbrev. Meningen torde
väl dock inte ha varit att ge en folklig appell eller att ge själavård
utan att i det kaos, som onekligen råder på det sexuella området, formulera några få samlande normer till grund för de praktiska själavårdarna och predikanterna. Brevets innehåll torde nu vara så pass
allmänt bekant, att det kan räcka med att här ange huvudtendensen
och att ta upp de punkter, som mött den starkaste kritiken.
Biskoparna söka genomgående slå vakt om två ting: den gudomliga
och mänskliga kärlekens (läs ej : sexualitetens!) krav och livets och
naturens rätt. Kanske särskilt det senare spelar in i avogheten mot
sterilisering, preventivmedel, aborter, artificiell insemination och homosexualitet. I alla dessa fall visar man dock en viss moderation med
hänsyn till ofullkomligheter i vår civilisation och till människolivets
allmänna brustenhet. Vissa kristna ha tyckt, att moderationen i dessa
stycken varit för stor.
Med det första kravet- kärlekens- sammanhänger betonandet av
äktenskapets fasthet och underkännandet av för- och utomäktenskapliga förbindelsers sedliga kvalitet. Vissa kritiker ha särskilt stött sig
på att man ej velat välkomna »fasta» utomäktenskapliga förbindelser,
präglade av kärlek och ansvar, medan man till synes accepterar också
sådana äktenskap, där »kärleken» ej är så stor. Detta är kanske den
intressantaste och väsentligaste skärningspunkten i debatten. Kritiken
bottnar här i den ännu starkt levande, inte så litet sentimentala synen
på »kärleken» som äktenskapets grund, som vi ärvt från romantiken
och som radikalt strider mot varje religiös och social uppfattning både
utom och inom kristendomen hela historien igenom. Att biskoparna
skulle stå kallsinniga till kärleken som etiskt begrepp är orimligt. Men
kärleken i betydelsen erotiskt svärmeri eller sexuell dragning kan,
hur värdefull och önskvärd den än må vara, aldrig bli själva grunden
för äktenskapet, helt enkelt därför att det ligger i denna kärleks eget
356
Litteratur
väsen att skifta- så snart den inte vilar på en annan grund än sig
själv och där med allvar vårdas! Man må ha hur översvallande
känslor som helst, men att tala om ansvar och vilja till trohet på
samma gång som man vägrar ikläda sig ett äktenskaps juridiska
åtaganden är helt enkelt naivt. Insinuationerna från många håll, att
biskoparna med äktenskap skulle åsyfta kyrklig vigsel, äro tagna ur
luften – även om givetvis en sådan vigsel för den kyrkligt sinnade
är självklar. Det borgerliga äktenskapet kan dock inte uppfattas som
en friare form av äktenskap.
Biskoparna ha i sitt kortfattade brev nöjt sig med att fastslå det ur
kristen synpunkt riktiga liksom det förkastliga och i stort sett avstått
från att ge sig in på ett skiljande mellan större ont och mindre ont.
Från andra kristna samfund ha de också i allt väsentligt mött instämmanden. Från romerskt-katolskt håll har man dock på vissa punkter velat skärpa kraven. På visst frikyrkligt håll har man beklagat
brevets korthet och efterlyst en mer nyanserad framställning. Fråga
är väl dock, om man då i nuvarande kaotiska läge hade kunnat uppnå
en sådan kristen uppslutning kring brevet. Det har gällt att i nuvarande läge fastslå några allmänna normer – så få som möjligt –
vilkas tillämpning i praktiken sedan får anförtros åt den enskilde
själavårdaren. Det visar sig också, att kritiken med särskild iver satt
in just på de punkter, där brevet går in på specialfall och på de kristna
kravens möte med konkreta, praktiska svårigheter.
När sålunda biskoparna säga, att äktenskapet »enligt Guds vilja»
är oryggligt, men samtidigt medge, att sådana fall kunna förekomma,
där äktenskapet på grund av mänsklig synd bör upplösas, finner man
detta inkonsekvent. Samtidigt klandrar man brevet för att det skulle
förkunna gudomliga normer utan hänsyn till den skröpliga mänsklighetens faktiska status! Samma sak när det gäller födelsekontroll:
biskoparna anklagas av samma personer både för att de kunna tillåta
barnbegränsning och för att de ej vilja uppfatta denna som uttryck
för Guds vilja eller livets innersta mening!
Det visar sig, att oenigheten i vår tid kommer fram så snart man
söker en nyansering och en tillämpning av normerna. Det är underligt,
a.tt så få kritiker insett det – i nuvarande läge ·- lyckliga i brevets
återhållsamhet i detaljer. Den måste ju innebära, att man i rätt hög
grad får göra nyanseringen själv, naturligtvis om man med nyansering ej menar åsidosättande av normerna.
Detta biskopsbrev är ur historisk synpunkt märkligt. Det torde vara
första gången det samlade episkopatet på detta sätt sänder ut ett budskap till prästerna. Detta har inte skett enbart på grundval av överläggningar inom biskopsmötet självt utan efter ett långvarigt utredningsarbete under anlitande av expertis på olika områden. Den som
känner till, hur detta brev kommit till, vet att rätt mycket av den
nyansering man efterlyst just ligger osynlig i förberedelsen av brevet.
Allt har prövats, stötts och blötts. Den enighet, som uppnåtts, är den
som kunnat uppnås.
Historiskt märkligt är också, att biskoparna med detta brev givit
impulsen till ett återupprättande av kasuistiken inom moralteologien.
357
.-··
Litteratur
Alltsedan ortodoxin har protestantisk moralteologi varit böjd att avvisa allt skiljande mellan goda och dåliga handlingar med hänvisning
till att allt kommer an på sinnelaget. Visst gör det så till sist! Men
Jesus skiljer på goda och onda handlingar, och kan man inte göra det,
kan man inte skilja på sinnelagen heller. I praktiken har också kasuistiken kommit igen i en karikerad form av oskriven »religiös» konvenans, vilken verkat förkvävande på det andliga livet på ett helt
annat sätt, än en klart formulerad och därmed för kritik öppen kasuistik kunnat göra.
Vissa gemensamma normer äro också nödvändiga för själavården.
Att så många nu dra sig för att söka prästen i personliga svårigheter,
beror nog i hög grad på att man ofta ej kan se honom som företrädare
för en allmännelig och bjudande kristen moralsyn – präster se ju
så olika på det mesta, menar man. Önskar man bara en hjärtlig vänlighet i största allmänhet, behöver man inte gå just till en präst. De,
som överhuvud söka prästens själavård, vilja nog se sitt liv bedömt
(ev. dömt) inte av prästen personligen men av Kristi kyrka, och de
söka förlåtelse i samma anda.
Lika nödvändig som den fasta normen är för själavården, lika nödvändig är den generösa förlåtelsen. J a, utan den vore ju all själsvård,
kristligen sett, meningslös. Det finns onda och goda handlingar, men
den enskilda människans godhet eller ondska står i ett komplicerat
förhållande till detta, vilket kasuistiken inser. Det är beroende av
sociala och personliga faktorer, av förmildrande och försvårande omständigheter och av sinnelaget. Den renodlade »sinnelagsetiken» liksom
den sekteriska konvenanskasuistiken vänder upp och ner på detta:
man skiljer på goda och onda personer, vilkas handlingar (möjligtvis)
kunnat verka komplicerade. Kyrkan måste liksom sin Herre vara
obönhorligt dömande mot synden, varvid hon har att ställa det etiska
kravet så högt, inte så lågt som möjligt, och gränslöst förstående och
förlåtande mot syndaren.
Biskopsbrevet utmynnar också i talet om »slösande barmhärtighet»
Ingvar Högman.
ARBETSFILOSOFI
En filosof i traditionell och vanlig mening är en vishetslärare och
filosofi först och främst livsåskådningslära. Filosofien i denna mening ger människorna riktlinjer, normer för deras värderingar. Den
moderna universitetsfilosofien är i väsentlig utsträckning av helt
annat slag. Under hänvisning till den strikta vetenskapligheten och
objektiviteten som ideal koncentrar den sig på problem av mera speciellt intresse. Detta gäller exempelvis den mäktiga riktning, som
kallas logistisk nypositivism eller logisk empirism, och som nära anknyter till den moderna naturvetenskapen. En av dessa filosofers
främsta läromästare är Bertrand Russel, jämte Whitehead den matematiska logikens skapare, men han avviker från sina epigoner genom att hävda, att filosoferna (och den akademiska filosofiundervisningen) inte böra försumma de sidor av filosofien, som ha ett mera
allmänt och kulturellt intresse.
358
l
.d
Litteratur
Den unge svensken Björn Sjövalls »arbetsfilosofi» kan emellertid
betecknas som en filosofi i traditionell mening, en livsåskådning. Sjö-
vall, som är fil. lic. i psykologi, har publicerat bl. a. följande skrifter
om sin lära: »Världen är mitt verktyg» (1949, ny upplaga utkommen
i år), »Arbetsfilosofin och världskrisen» (1949), »Vilan i verksamheten»
(1950) och »Hur man förverkligar sig själv – arbetsfilosofin i bild»
(uppsats i »Teknisk Tidskrift», häfte 19, 1950). Arbetsfilosofien har på
flera håll mottagits med intresse, bl. a. av teknikerna.
Sjövall hävdar, att vi i högre grad måste uppskatta arbetet självt,
för den omedelbara arbetsglädjens skull. Han förespråkar en arbetets
funktionslust, en glädje vid utförandet av arbetet. Detta betraktas
vanligen bara som ett medel att skaffa pengar till uppehället m. m.
Det är mot denna värdering, som arbetsfilosofien vänder sig. De flesta
människor är »ha-människor», som utför sina prestationer blott för att
få pengar, titlar, anseende eller ställning, och konkurrensen om dessa
ting leder nödvändigt till jäkt och disharmoni – i stället bör man
emellertid främst sträva efter ett självförverkligande, en utveckling
och ett övande av sina anlag genom arbetet, som därigenom ger en
omedelbar tillfredsställelse.
Utöver denna »individuella-uppgift» innebär självförverkligandet.
också en »samhörighetsuppgift»: vi ha ett behov av social kontakt.
Vi kunna tillfredsställa detta behov bl. a. genom att se vårt arbete som
ett moment i något större, som kräver mångas samverkan. De båda
uppgifterna förenas i »kosmosformuleringen». Denna är bestämningen
av ett arbetes mål. Den speciella arbetsuppgiften är en trängre
sådan formulering, och det är för arbetsintresset viktigt, att man vet,
vilka mera omfattande kosmosformuleringar den mindre formuleringen är underordnad – i Sovjet tillämpas detta så, att t. ex. femårsplanen sätts upp som en högre kosmosformulering.
Självförverkligandet kan endast äga rum, om det mellan den arbetande och hans arbete råder ett förhållande, som Sjövall kallar
»spänning». Detta innebär, att arbetets svårighetsgrad motsvarar den
arbetandes kapacitet. Personens anlag och begåvning kommer då till
uttryck, och han får ett omedelbart intresse för arbetet. Det finns
två andra förhållanden, som båda äro olyckliga. Det ena är »Överspänning» eller »konflikt», det andra »vakuum». I förra fallet kan inte
arbetet intressera och skänka glädje, emedan det är för svårt, i det
senare kan det inte göra det, därför att det är för lätt. Det moderna
tempoarbetet hör till den senare typen. Sjövall menar, att man så
mycket som möjligt bör låta tempoarbetarna växla mellan olika sysselsättningar, och han hävdar värdet av sådana fritidsintressen, där
personlighetens anlag kunna komma till uttryck.
Medan överspänning och vakuum leda till disharmoni, skapar spänningen enhetlighet och fasthet hos personligheten. Det värde, som
upplevs i spänningen, kallar Sjövall »dynamiskt», medan övriga värden, sådana som man erfar vid olika behovstillfredsställelser (såväl
materiella som andliga), kallas »statiska». De senare eftersträvas inte
-och upplevs inte längre- som värden, när behovet är tillfredsställt,
359
Litteratur
i motsats till vad fallet är med det dynamiska värdet, som egentligen
alltid är ett och samma, vilken sysselsättning det än är, som skapar
det. Spänningen, som det dynamiska värdet anknyter till, är nämligen
inte större eller mindre hos något arbete i och för sig, eftersom den
beror på ett motsvarighetsförhållande mellan arbetets svårighet och
individens kapacitet- ett svårt arbete skapar hos en begåvad individ
samma spänning som ett lättare arbete hos en mindre begåvad. Av
detta skäl skulle inget arbete vara bättre än något annat.
Arbetsfilosofien har sålunda en grundlig psykologisk underbyggnad. Utöver de båda nämnda uppgifterna räknar Sjövall emellertid
även med en metafysisk uppgift. Denna vore nödvändig, emedan de
andra inte tillfredsställa vår drift att söka en djupare, metafysisk
mening med livet. Sjövall vill se individens utveckling som ett led i
den kosmiska utvecklingen och därigenom ge livet en överindividuell
aspekt. »Ingenting hindrar, att individen ser sitt sammanhang med
den kosmiska utvecklingen under formen av ett högre J·ag. Insättes
självförverkligandet i detta perspektiv, kan individen uppfatta det
som ett förverkligande av sin överindividuella existens eller sitt högre
J ag. Den individuella livsformen blir ett tillfälligt uttryck för den
överindividuella existensen». Likheten med Fichte är påtaglig, även
om Sjövall inte har tagit något intryck från denne, som också hävdar
verksamheten, aktiviteten som det i sig värdefulla. Visserligen uppfattar Sjövall det metafysiska inslaget i arbetsfilosofien närmast som
hypotetiskt, som ett nödvändigt postulat, för att individen skall känna
sig ha full motivering för sitt arbete.
Nu kan man visserligen ifrågasätta, om detta metafysiska postulat
är så behövligt – den individuella uppgiften och samhörighetsuppgiften borde, synes det mig, vara tillräckliga som motivering. En
annan brist i arbetsfilosofien tycks mig vara, att den inte till fullo
uppmärksammar och värdesätter de omedelbara statiska värden, som
finnas i t. ex. det konstnärliga skapandet och den estetiska upplevelsen. Här finns visserligen också ett dynamiskt värde, och kännetecknande för det dynamiska värdet är alltid, att det i motsats till alla
»nyttovärden» (som äro statiska) är omedelbart upplevt, tillkommer
själva arbetet och ger detta en direkt glädje. Men i vissa verksamheter, t. ex. de estetiska, upplever man statiska värden, som även, i
motsats till »det nyttiga», äro omedelbara (såsom tillfredsställandet
av skönhetsbehov). Genom sin mycket värdefulla lära om det dynamiska värdet har Sjövall visat på ett »kontemplativt» drag, en »vila
i verksamheten», i all sysselsättning, men en del verksamheter, de
som bruka kallas kontemplativa, inrymma sålunda även statiska värden, som äro omedelbara, och böra därför vara särskilt berikande.
Även om jag inte på alla punkter instämmer i Sjövalls uppfattning,
synes det mig dock tydligt, att arbetsfilosofien är ett av de värdefullare moderna bidragen till lösandet av livsåskådningens problem.
I en tid, som i så hög grad präglas av konkurrens, disharmoni, jäkt
och vantrivsel i arbetet, är den särskilt aktuell.
Rolf Ekman.
360

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner