Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
DEN SVENSKA FATTIGDOMENS BETYDELSE UNDER
1700-TALET1
Carl Jonas Love Almquist framhöll 1838 i »Svenska fattigdomens
betydelse», att fattigdomen var svenskens främsta kännetecken och
tillade förklarande: »att vara fattig betyder att vara hänvisad på sig
själv». Den vetenskapliga verifieringen av att detta var svenskarnas
lott från frihetstiden fram till Karl Johanstiden (1721-1815) lämnar
den senast utkomna delen av Eli F. Beckschers monumentala »Sveriges
ekonomiska historia från Gustav Vasa» (II: 1-2, Sthlm 1949). Där
framträder med plastisk åskådlighet ett ännu primitivt samhälle, vars
väl och ve var beroende av skördarnas växlingar i den grad, att en
felslagen skörd regelbundet följdes av nöd och död för tusenden av
människor. Självhushållningen dominerade. Utom jordbruket betydde
skogs- och bergsbruket mest. Skogens stora betydelse sammanhängde
främst med dess mångsidiga användning i självhushållets tjänst –
den var fattigmans tröja -; i därnäst med dess roll för bergsbruket
och slutligen men först i tredje hand för de egentliga trävaruindusirierna. Bland de sistnämnda konkurrerade tjärhanteringen med sågverken om första platsen. Tjä1·produktionen var till stor del förlagd
till Finland, men exporten gick främst över Stockholm. Sågverksindustrien betydde litet icke blott efter nutida mått utan även i då-
tidens näringsliv, och dess lokalisering var en helt annan än i våra
dagar; Norrlands millioner slumrade ännu i det närmaste ostörda. En
viktig teknisk nyhet var de finbladiga sågarnas inträde från 1730-talet,
och i sin företagskaraktär, sitt krav på »förlag» och organisation,
företedde näringen drag, som pekade fram mot modernare förhållanden. Bergsbrukets, närmast järnhanteringens, utveckling hämmades av en från 1740-talet målmedvetet bedriven och för en gångs
skull också effektivt genomförd produktionsbegränsning i det dubbla
syftet att dels hushålla med virkestillgångarna, dels utnyttja Sveriges
starka ställning på dåtidens viktigaste järnmarknad, den engelska,
för utvinnande av monopolpriser. Detta lyckades också länge, och
1700-talet var en glänsande tid för den svenska brukshanteringen, som
dessutom gynnades av de upprepade inflationerna. Brukspatronernas
välstånd och sociala anseende stod i zenit, medan däremot bruksarbetarna fingo se sin levnadsstandard starkt nedpressad. Löneutvecklingen följde nämligen icke med levnadskostnadsstegringen; hur stor
eftersläpningen var, kan knappast avgöras, då förhållandena vid olika
1 Rec. av E. F. Heckscher, Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa.
D. Il: 1-2, 894 sid.+ anmärkningar om källor och litteratur, tabellbilaga, diagram
och kartogram. Sthlm 1949.
229
‘ ‘•
~———~….., __ –
Litteratur
bruk starkt varierade. Produktionsbegränsningen i Sverige medförde,
att det ryska järnet vann en allt större sektor av den engelska marknaden, men detta var dock en mindre fara. Värre var, att de engelska
försöken att använda stenkol för framställning av smidbart järn lyckades i och med den s. k. puddelprocessen och ledde till en oerhörd ökning av den inhemska järnproduktionen. Följden blev, att den svenska
järnhanteringen under 1800-talets två första decennier utsattes för den
svåraste kris den kanske någonsin upplevat. Heckschers skildring av
järnhanteringens öden, belysta både ur de svenska producenternas och
den engelska marknadens synpunkt, måste vara av intresse lika väl
för allmän som för svensk ekonomisk historia. Det är också den stora
krisen för Sveriges anrikaste exportnäring, som bestämt Heckscher
~.tt förlägga den främre gränsen för sin framställning till år 1815.
Tidens mest omhuldade skötebarn var emellertid ingalunda bergsbruket utan de beryktade manufakturerna, bland vilka textil-, inte
minst sidenmanufakturerna, dominerade. De infriade så långtifrån
förhoppningarna, att de tvärtom aldrig lärde sig stå på egna ben och
ha icke heller haft någon betydelse för den senare industriella utvecklingen utom möjligen för tobaksindustrien. Den stränga protektionism, som skulle skydda manufakturerna, var visserligen allt annat
im effektiv – kusterna voro långa och smugglingen lönande – men
den bör dock ha verkat prishöjande och stimulerade därför oavsiktligt
hemslöjden. Den senares betydelse i folkhushållet värderar Heckscher
högt. Ur den spirade också senare Sjuhäradsbygdens bomullsindustri,
de småländska möbelindustrierna m. m. Å ven hantverkets, både stadsGch det mindre kända lanthantverkets, betydelse var långt större än
de mångomtalade manufakturernas. Av övriga näringar förtjänar
nästan endast handel och sjöfart samt det stora sillfisket på Västkusten under periodens senare hälft att nämnas. Under ett par årtionden intill sekelskiftet 1800 trängde fiskets produkter, sill och tran,
fram till andra platsen i exportstatistiken, efter bergsbrukets men
före skogens alster. Men den nästan hektiska blomstringen för fiskelägesbygden och göteborgsgrosshandlarna försvann nästan lika plötsligt, som den kommit, när sillen behagade utebliva. Den ännu i stort
sett obrutna självhushållningen återspeglas också klart i importen.
Spannmålen vägde där tyngst utan att annat än möjligen för en kort
tid på 1780-talet medföra något mera betydande tillskott till folkhushållet. Utrikeshandeln låg i händerna på de stora grosshandelshusen
i Stockholm och Göteborg, som i hög grad hade karaktär av familjeföretag, men inom inrikeshandeln, som här för första gången klarläggs, spelade lantmarknader och gårdfarihandlare en huvudroll vid
sidan av städerna.
Sin framställning har Heckscher disponerat i tre huvudavsnitt:
svenska folket, svenska folkets näringskällor och svenska folkets ekonomiska tänkesätt samt gett verket underrubriken »Det moderna
Sveriges grundläggning». Själva näringslivets struktur har knappast
gett anledning till benämningen. Det positiva nya, som trevande sökte
sig fram, föll främst inom jordbruket – därom mera nedan – medan
för bergsbrukets del de gamla grundvalarna blott hade underminerats.
230
– – – – – ~~~~~~~-~-~~~~–~-
Litteratur
Karakteristiken av epoken har i stället sin utgångspunkt i den förändring av människornas tänkesätt, som bär upplysningens signum
och förklarar, varför de för oss verka mycket modernare än äldre
epokers. Moderniteten yttrade sig också i en frejdig lust att ställa
samhällsproblemen under debatt och särskilt från 1700-talets mitt att
insamla uppgifter, både beskrivande och kvantitativa, om allt såväl
stort som smått av någonsomhelst eventuell ekonomisk nytta. Till
tidens andliga karakteristik hörde också, att människorna vågade sig
in i diskussioner på områden, som numera är inmutade av specialvetenskaperna, t. ex. nationalekonomin. Med Anders Chydenius, komministern från Gamla Karleby i Österbotten, framträdde därvid en naturbegåvning, vars skrifter ännu förmå fängsla och värma. Avsnittet om
svenska folkets ekonomiska tänkesätt liksom det närmast föregående
kapitlet om penningväsendet höra till verkets allra förnämsta och illustrera även Heckschers tes, att ekonomisk historia blott kan skrivas
fulländat av en historiker som samtidigt är driven nationalekonom.
Det är knappast för mycket sagt, att de största förändringarna under
e>poken icke voro av ekonomisk utan av social natur, även om naturligtvis ett ständigt växelspel förekom och de sociala förändringarna
icke kunna förstås annat än mot sin ekonomiska bakgrund. Befolkningsutvecklingen företedde även vissa moderna drag, särskilt beträffande folkökningen, som synes ha varit långt större än tidigare
visserligen mycket ofullständigt kända perioders, om också betydligt
mindre än det senare 1800-talets. Förlusterna genom det stora nordiska
kriget hade också gett den svenska staten en befolkning mera homogen än flertalet europeiska länders, och förbindelsen med Finland
avklipptes vid en tidpunkt, innan en finsk nationalitetsrörelse i modern mening ännu hade framträtt. Det starka utländska inslaget under
1600-talet inom näringsliv och förvaltning assimilerades under följande århundrade nästan helt, och nytillskotten voro ganska begränsade; viktigast voro en del engelska och skotska storköpmän i
Göteborg och pommerska i Stockholm samt den judiska invandringen
under Gustav III. De starkaste sociala förskjutningarna sammanhängde emellertid med den stora folkökningen. Under tiden 1720-1815
ökades det nuvarande Sveriges befolkning med drygt l miljon eller
med över 70 % från ungefär l V2 till 2 V2 miljon. Men ökningen fördelade sig ingalunda likformigt över hela landet. Den var starkast i
Norrland, därnäst i Syd- och Västsverige, medan Svearikets gamla
kärnbygder, Mälarprovinserna, Östergötland och Dalarna sackade
efter. I jämförelse med grannländerna intog den svenska befolkningsutvecklingen en mellanställning. starkast var ökningen i Finland,
svagast i Danmark. Det enorma födelseöverskottet i Finland, mer än
dubbelt så högt som Sveriges, berodde på en mycket hög nativitet
och jämförelsevis låg dödlighet. Heckscher tolkar förloppet så, att
utkomstmöjligheterna i Finland voro bättre än i de övriga nordiska
länderna, särskilt som åderlåtningen under det stora nordiska kriget
där hade varit exceptionellt stark. Därtill knyter han reflexionen:
>>Också om de av en senare tids historiker ofta upprepade påståendena
C•m huvudländernas försummelser av den politiskt mindre självstän- 231
Litteratur
diga partnern varit riktiga- vilket jag lämnar därhän- så kan man
sålunda finna att skadan därav för folkförsörjningens utveckling åtminstone ej kan ha varit stor.» I själva verket kan det nog knappast
förnekas, att den svenska agrarpolitiken under 1700-talet ställde Finland i centrum och i jämförelse därmed försummade moderlandet,
men veterligen finns det ännu icke någon modern vetenskaplig bearbetning, som visar storskiftets och avvittringens omfattning och inflytande på näringslivet och den inre kolonisationen i Finland och det
är därför omöjligt att säga, i vad mån statsåtgärderna underlättat
befolkningsökningen. Påfallande är emellertid, att storskiftet tog sin
början i Finland, att det där bedrevs mera energiskt än åtminstone
på de flesta håll i Sverige och att det där var förenat med utflyttning
ur byalagen, vilket i Sverige först synes ha blivit fallet, då enskiftet
och laga skiftet genomfördes. Känt är ju däremot, att särskilt avvittringen framkallade ovilja mot Gustav III inom vissa adelskretsar
och spelade en viss roll för de separatistiska tendenserna – en parallell förefinns onekligen mellan reduktionens inverkan i Balticum
och avvittringens i Finland. En intressant fråga i detta sammanhang
är också, i vad mån storskiftet i Finland kan ha bidragit att bryta
väg för enskiftesförfattningarna i Sverige. Att de avgörande impulserna kommit från Skåne är ju obestridligt, men det är icke helt uteslutet att erfarenheterna från Finland i någon mån medverkat till att
undergräva motståndet mot den radikala reformåtgärden. Utan tvekan
hade omsorgen om Finland också ett försvarspolitiskt syfte. De från
finländskt, särskilt finskt nationellt håll riktade förebråelserna mot
Sverige att ha försummat Finland ha haft sin stämningsgrund i den
nationella självhävdelsen mot svenskheten och Sverige eller funnit
näring i att det svenska försvaret mot öster brustit. Ytterst syftade
ju dock även ett så lättsinnigt börjat krig som hattarnas 1742-43 att
förbättra den strategiska positionen mot öster – detta sagt utan något
omdöme om den svenska försvarspolitiKens realism eller ändamålsenlighet. Det är möjligt, att Heckscher något för gynnsamt bedömt
det ekonomiska läget i Finland – professor Hugo E. Pipping har i
Ekonomisk tidskrift 1950 på vissa punkter framfört en till synes väl
motiverad kritik – men i stort sett måste det vara svårt att komma
ifrån hans slutsatser och omdöme.
Det följer av vad som redan sagts om näringslivet, att de svenska
släderna endast kunde suga upp en liten del av den stora folkökningen.
Enligt en av arkivarien Daniel Almqvist i Historisk tidskrift 1949 publicerad källa uppgick städernas totala folkmängd år 1747 till omkring 170 000, och därmed stämmer ganska väl den av Heckscher för
är 1760 beräknade siffran 180 000. Ånnu år 1800 hade hela stadsfolkmängden ej stigit mer än till omkring 230 000 och uppgick under hela
perioden till ej fullt 10 % av totalfolkmängden. Den enda betydande
staden var fortfarande Stockholm, som företedde en ganska rask utveckling på 1740- och 1750-talen men därefter för lång tid stagnerade;
Heckscher vill sätta kulminationen till1757, recensenten (med närmare
motivering i en uppsats i festskriften till Nils Ahnlund) till 1763.
Huvudstadens stagnation innebar, att den gick relativt tillbaka i för- 232
Litteratur
hållande till landsortsstäderna, särskilt Göteborg, och deras om också
mycket blygsamma frammarsch var också en tendens, som pekade
framåt. Ur en synpunkt sett kan det outvecklade stadsväsendet sägas
ha varit en lycka för landet, emedan dåtidens storstäder på grund av
den undermåliga hygienen visade en enorm dödlighet. Stockholm
synes därvid rentav ha gått i täten. Då Heckscher ivrar för ett närmare utforskande av huvudstadens historia vill man gärna följa
honom. Nya möjligheter ha också de sista årtiondena skapats genom
tillkomsten av StockholmE. stadsarkiv, som ställt ett ordnat källmaterial till förfogande, medan publicering av avhandlingar har underlättats genom en skriftserie, utgiven av stadskollegiets handbokskommitte. Däremot saknar Stockholm ännu en egen historisk tidskrift;
Samfundet S:t Eriks årsskrift kan icke ersätta en sådan. Den ägnar
sig nästan uteslutande åt stadsbildens förändringar, nästan icke alls
åt samhällslivets.
Problemet att täcka det svenska folkets livsmedelsbehov föll i huvudsak på jordbruk, boskapsskötsel och fiske. Heckscher har också
ägnat ett av de längsta kapitlen åt dessa näringar. Svårigheten att
här komma verkligheten inpå livet äro alldeles ovanligt stora, emedan
ingen som helst i någon mån tillförlitlig jordbruksstatistik finns före
1860-talet. Heckschers metod att komma fram till kvantitativa uppgifter om produktion och konsumtion med hjälp av handelsstatistiken,
befolkningsstatistiken och arbetarnas individuella konsumtion enligt
herrgårdarnas utspisningsstater är väl den enda framkomliga men
måste ändå alltid kvarlämna en rätt stark känsla av osäkerhet. Frågan
gäller närmast utspisningsstaternas representativitet å ena sidan
ifråga om kvantiteter dels för bygder som lågo utanför herrgårdsbebyggelsen dels för småbönder och jordbrukets underklasser (torpare,
backstugusittare, inhyseshjon m. fl.) å andra sidan ifråga om födans
sammansättning. Beträffande riktigheten av den konsumerade spannmålskvantiteten, 4 tunnor (omkring 450 kg) per fullvuxen arbetare,
dvs. närmare 1 1/4 kg om dagen, kan icke någon tvekan råda, i vad det
gäller brukens och herrgårdarnas arbetare. Däremot måste man –
som Bertil Boethius framhållit i en utförlig recension av Heckschers
arbete i Historisk tidskrift 1951 – räkna med en avsevärt lägre konsumtion bland folkets breda lager. Boethius stödjer sig närmast på
professor David Hannerbergs beräkningar och det kamerala materialet. Det avgörande beviset lämnas av uppgörelserna mellan allmogen
och dess knektar vid övergången från utskrivningssystemet till indelningsverket på 1680-talet, vartill recensenten i annat sammanhang
skall återkomma. De visa på en spannmålskonsumtion föga mer än
hälften av bruksarbetarnas, utan att den animaliska konsumtionen
av smör, kött och fläsk trots detta har varit större än de senares.
Sannolikt steg även allmogens spannmålskonsumtion något under
1700-talet. Totalskörden måste i varje fall ha hållit ungefär jämna
steg med folkökningen och sålunda ha stigit med c:a 70 °/o, och då man
icke har skäl att räkna med ökad arealavkastning, är detta också ett
ungefärligt mått på nyodlingarnas storlek.
Osäkra förefalla slutsatserna om konsumtionen av övriga livsme- 233
LUteratur
del. Intressanta i och för sig äro utspisningsstaternas vittnesbörd
om en fortgående nedgång av konsumtionen av animaliska livsmedel
både absolut och i förhållande till de vegetabiliska alltsedan 1500-talet,
från 113 av det hela ned till mindre än 1/10. En del av förklaringen är
tydligen de omfattande nyodlingarna, som i stor utsträckning förvandlade ängar och betesmarker till åkerjord. Det är också möjligt, att
kreatursstocken icke minskats i proportion till foderminskningen, att
dess föda med andra ord kvalitativt ytterligare försämrats genom
att hö i allt större utsträckning ersatts med halm och nödfoder av
skilda slag från hästgödsel till granris. Att bristsjukdomar, såsom
skravelsjuka, voro allmänt gängse bland kreaturen är uppenbart, och
flera uppgifter om fortgående minskning av kreaturens storlek skulle
kunna tolkas bl. a. som vitaminbrist; provitaminet karotin, som omvandlas till A-vitamin, tillväxtvitaminet, finns i hö, däremot icke i
halm. Men det verkar alldeles otroligt, att nyodlingarna på ett stort
skånegods som Skarhult skulle ha framkallat så kraftiga växlingar,
som Heckscher meddelar, och detsamma gäller Rydboholm (II: l,
s. 224 ff). Vad som här återspeglas, är i stället följderna av den boskapspest och de svåra epizootier, som under 1740–80-talet hemsökte
icke blott Sverige utan även och i ännu högre grad Mellan- och Västeuropa. Det var dessa förhärjande farsorter, som gåvo anledning till
det moderna veterinärväsendets tillkomst. Pionjärer voro fransmännen Bourgelat och Lafosse. 1762 öppnade den förre den första veterinärskolan i Europa i Lyon, och redan följande år befunno sig bland
hans elever tre svenskar och tre danskar, bl. a. grundläggarna av de
båda ländernas veterinärvetenskap, Peter Hernquist och Peter Christian Abildgaard. Initiativet till svenskarnas utsändande utgick från
Linne.
Boskapspesten bröt 1745 härjande in över de danska öarna och Skåne
och varade i första omgången till1752. Den äterkom senare med vissa
intervall. Den var dock ingalunda begränsad till Skåne utan spred
sig redan på 1740- och 50-talen ända upp till öster- och Västergötland.
1761-64 hemsökte en svår epizooti Uppland, Västmanland och Gästrikland. Först mot bakgrund av boskapssjukdomarna bli räkenskapernas
siffror över kreatursbestånd, mjölk-, smör- och köttproduktion förklarliga: på Skarhult den plötsliga nedgången av kreatursantalet på 1740-
talet med starka fluktuationer de följande årtiondena, smörproduktionens frånvaro under hela 18 år osv. liksom den starka skördeökningen från 1739/44 till 1749/54 med 143 % (s. 193). Det är tydligt, att
ängsmarken lagts under plogen, sedan kreatursbesättningen sopats
bort. Det är också mycket upplysande, att förändringen först på 1760-
talet och betydligt svagare gjorde sig gällande vid Rydboholm. Epizootierna voro en svår nationalolycka, som drabbade det svenska folkhushållet. Resultatet blev att tendensen till uppodling av ängsmarkerna ytterligare måste ha förstärkts och försörjningen med animaliska livsmedel ha försämrats. Hela företeelsens karaktär av en
långvarig men dock övergående naturkatastrof gör Heckschers slutsats, »att kreatursantalet sannolikt steg ganska avsevärt i början av
det nya århundradet» mycket trolig, och den kan även styrkas med
234
..~————-r, —–·
Litteratur
andra källor. De anmärkta förhållandena rubba icke utspisningssta~
ternas eller gårdsräkenskapernas källvärde för de gods och trakter
de avse men däremot deras värde som mättstock för konsumtionen
av animaliska livsmedel i riket som helhet. Anmärkningsvärt är, att
Heckscher gör gällande en kvantitativ och även kvalitativ nedgäng för
boskapsstocken relativt sett men trots detta anser, att mjölkkonsumtionen betydligt skall ha tilltagit (s. 178 f). Detta verkar icke övertygande. Mjölkhushällningen var en hörnpelare i det primitiva jordbruket, och kreaturens livsmedelsförsörjning ett av jordbrukets mest
brännande problem. Den kritiska tiden för kreaturen kom på våren,
bondens största svårigheter på sensommaren före den nya skörden.
Kunde bonden hälla liv i sina kor över våren, hjälpte dessa till att
rädda honom fram till hösten. Det må vara, att 1600-talets utspisningsstater icke redovisa någon konsumtion av mjölk, men att sådan förekom och var av betydande storlek, framgår klart t. ex. av fogderäken- ~kaperna för de riksrådet Johan Gabriel stenbock tillhöriga godsen
Sjö, Akeshov och Penningby. I stenbocks egna kulturhistoriskt ytterst
intressanta s. k. dagssedlar, den äldsta frän år 1677, redovisas måltid
för måltid och dag för dag de utspisade matvarorna både vid hans eget
bord i Stockholm och vid hans tjänstefolks. Där visar det sig, att
mjölken för »folket» rentav spelade en större roll än ölet. Vid en måltid varje dag under hela året – någon gång vid dagens båda mål –
serverades mjölk, i regel ett stop (1,3 1.) per måltid och person. I äldre
tid spelade också getmjölken en mycket stor roll. Åskådligt framträder
detta i Messenius skådespel Disa (1611). Betecknande är också, att när
boskapspesten hade gått fram över Sydsverige, erhöll allmogen vid
riksdagen 1752 rätt att hålla getter. Det är också möjligt, att den
bristande överensstämmelse Heckscher i många fall funnit mellan
skördeomdömena och mortaliteten till en del kan förklaras av hö-
skördens växlingar i förhållande till spannmålsskörden. Skördeomdömenas värde för bedömande av mortaliteten komplicerades ytterligare, när potatisen mot periodens slut började spela en roll i allmogekosten.
Genom ett samspel av olika faktorer har troligen en nedgång i konsumtionen av animaliska livsmedel ägt rum under 1700-talet, i varje
fall i flera av rikets centralbygder. Hur tillfredsställdes då det fysiologiska behovet av fett och äggviteämnenT Heckscher har av utspis~
ningsstaterna funnit, att fiskkonsumtionen så långtifrån att stiga i
stället sjönk minst lika mycket som kött~ och fläskkonsumtionen, dvs.
ned till1/4 av 1500-talets. Förklaringen till den avtagande fiskkonsumtionen finner han i en förskjutning, som fortsatt ända ned till vår egen
tid, bort från den katolska tidens levnadsvanor, »en förskjutning med
utgångspunkt på konsumtionssidan». Då man genomgår källmaterialet
från 1700-talets slut till 1800-talets mitt möter man en nästan unison
klagokör över avtagande tillgång på fisk både vid havskusten och i
insjöarna. Olika hypoteser att förklara fenomenet framföras: alltför
finmaskiga redskap, som även utrotade fiskynglet, fiske under lektiden, landhöjningen, som grundade upp fiskens lekplatser och längre
fram också ångbåtarnas buller. Detta stämmer med Heckschers tes
235
Litteratur
om minskad konsumtion, även om förklaringen mera läggs på produktionssidan. Frågan har senast diskuterats av professor Gerd Enequist i en recension i Ymer 1949 av docenten Bertil Hedenstiernas
avhandling om Stockholms skärgård. Man kunde emellertid ha väntat
sig, att det stora sillfisket under 1700-talets senare hälft hade löst
tillförselfrågan. Heckscher anser emellertid, att sillen i huvudsak stannade vid Västkusten. När sill t. ex. utspisades vid tre gårdar i Kalmar
län omkring sekelskiftet gällde det östersjösill snarare än bohussill,
då ingen ändring inträffade efter bohusfiskets slut. »Hela företeelsens
strängt lokala begränsning förefaller alltså avgjort sannolik; förmodligen var exporten mera lönande än avsättningen landvägen.» ståndpunkten är förklarlig, ty i den stora litteratur om det bohuslänska
sillfisket, som förelåg, då han utarbetade sin framställning, finns
veterligen praktiskt taget intet nämnt om inhemsk konsumtion av
bohussill utanför Bohuslän. Inga spår, som tyda på sådan finnas givetvis i handelsstatistiken eller tolagsjournalerna. Heckschers bevisföring
är emellertid icke övertygande. Ä ven här gäller frågan bl. a. utspisningsstaternas representativitet.
Heckscher meddelar (s. 287), att fiskvarorna, främst sill, på 1740-
talet och överhuvudtaget före den stora sillfiskeperioden utgjorde en
av de viktigaste importgrupperna, i värde motsvarande mer än 8%
av totalimporten, vidare (s. 291) att exporten enbart av sill under
fiskets högsta blomstringstid 1781/1800 var fem till åtta gånger så stor
som den tidigare importen, när den var som högst 1741/55 och slutligen
(s. 292), – efter av anmälaren lämnade uppgifter – att den inhemska avsättningen under den starkaste sillfiskeperioden växlade mellan 1/3 och
114 av den totala avsättningen. Den var med andra ord ungefär hälften
så stor som exporten eller 2 ~-4 gånger så stor som importen 1741/55,
motsvarande 20-30% av importvärdet för dessa år. Enligt Heckschers
tabell (s. 292) uppskattades konsumtionen i Bohuslän till 10 a 20 % av
hela den inrikes avsättningen. Bohuslän hade år 1800 omkring 5% av
Sveriges befolkning. Utgår man från den högre konsumtionsprocenten
skulle 20% av det svenska folket ha kunnat hålla samma konsumtionsnivå enbart ifråga om bohussill (oavsett övrig fisk) som bohuslänningarna. Ä ven om exporten var mera lönande sjö- än landsvägen, bör
det ha varit lika lätt för fartygen att angöra Kalmar eller Stockholm
som Danzig eller Petersburg. Sill är icke heller någon tung eller
skrymmande vara. Den var t. ex. lämplig att sända i retur till den
värmländska bruksbygden. På Persmässomarknaden i Karlstad tillhandahölls bl. a. »sill, salt och saltsjöfisk från Göteborg och Uddevalla»
(Heckscher, s. 723) och smålandsbönderna, som med sina oxdrifter
ofta togo vägen till Göteborg, kunde lätt föra med sig hem en eller
annan tunna sill, om de icke föredrogo att överlämna detta till allmogen i Sjuhäradsbygden, som tjänstgjorde som ett slags transportarbetare för göteborgarna. Efter det starka bakslaget för sillfisket
kommo i landshövdingeberättelserna 1805/06, som Heckscher uppger, att
han icke haft tillfälle att utnyttja, flera belysande uppgifter om sillkonsumtionen. Landshövdingen i Kronobergs län meddelade: förr
levde allmogen mycket på inköpt salt sill, »men den oerhörda dyrkan
236
Litteratur
på denna för fattigt folk så födande vara» tvingade den att i stället försöka ersätta sillen med insjöfisk, som därför i längden måste minskas.
Från Kalmar län hette det: »Även lantmannen konsumerar i allmänhet nu mera kött än vanligt, sedan Göteborgssillen icke finnes eller
år så dyr, att ingen mäktar henne lösa. Härav följer, att fullkomliga
oxar bliva allt mer och mer sällsynta.» Längre fram återkom landshövdingen på nytt till lantmännens allmänna klagan över att sillen
nade försvunnit. Slutligen framhölllandshövdingen i Södermanlands
län, att den brist på sill, som några år drabbat landet, hade orsakat,
att priset på både denna nödvändighetsvara och även på strömming,
»som därigenom blivit mera begärlig och efterfrågad», ansenligen hade
stigit. Den av Heckscher meddelade mot 1700-talets slut starkt ökade
sillkonsumtionen vid Gimo bruk (s. 459) bör även ses i detta sammanhang. I Gimo hade även boskapssjukan gått fram på 1760-talet, vilket
kan förklara köttkonsumtionens nedgång och sillkonsumtionens uppgång. Det står sålunda utom tvivel, att västkustsillen i slutet av 1700-
talet spelade en viktig roll i livsmedelsförsörjningen, viktig kanske
mindre på grund av sin kvantitet än därför att försörjningen av fett
och för människan fullvärdiga äggviteämnen var så knapp. Så långt
måste nämligen utspisningsstaterna äga vitsord. Sillen, icke vilken
fisk som helst. kunde åtminstone delvis kompensera den minskade tillgången på animaliska livsmedel samtidigt som den kan ha verkat
pristryckande på dessa – uppgiften från Kalmar län är härvid av
särskilt intresse. Då västkustsillen tog slut, kunde man på sina håll
som i Kalmar län till en del ersätta den med sill från den egna skärgården, med blekingesill eller norsk sill. Såtillvida har Heckscher rätt,
som den bästa sillen torde ha gått till export; den skulle vara packad
i ek- eller boktunnor, medan de svenska bönderna fingo hålla till godo
med sill i tunnor av gran eller furu.
Om man nu medger, att konsumtionen av animaliska livsmedel
jämte fisk för folket som helhet minskades under 1700-talet, hur skall
detta värdesättas ur näringsfysiologisk synpunkU Heckscher är på-
fallande försiktig, alltför försiktig, synes det (s. 231). Även om fysiologerna kunna ha skilda åsikter om den animaliska och vegetabiliska
födans inbördes företräden, torde ingen näringsfysiolog bestrida, att
människokroppen behöver ett visst minimum av äggviteämnen, kolhydrater, fett, mineralämnen och vitaminer. 1700-talsdieten visade
framförallt brister ifråga om de tre sistnämnda, och en minskning av
deras andel måste därför avgjort betecknas som en standardsänkning.
Däremot vägde det föga, om spannmålskonsumtionen något ökades.
Sintsatsen skulle alltså bli, att 1700-talets stora folkökning endast blev
möjlig genom att livsmedelsstandarden för stora befolkningsgrupper
pressades ned. Härigenom förklaras kanske också till en del, att folkökningen var mycket starkare i skogsbygderna än i de ensidigt spannmålsproducerande slättbygderna. Men underlaget för en sådan slutsatsär-det måste betonas – ingalunda orubbligt; de lokala variationerna voro betydande.
I en läsvärd liten uppsats i aprilhäftet 1950 av tidskriften Agricultural History har E. Parrnalee Prentice behandlat engelsmännens föda
237
Litteratur
i äldre tid och därvid anlagt synpunkter som i mycket sammanfalla
med Heckschers men även med de här framförda. Prentice betonar
starkt den gamla spannmålsdietens brister. Någon av de livsviktiga
beståndsdelarna saknades kanske aldrig helt, men det fanns heller
aldrig tillräckligt av dem. Särskilt var fettbristen stor och andra grönsaker än kål förekommo knappast. Sambandet mellan den ensidiga
bröddieten och de ständiga magbesvären, som man förgäves sökte
bota genom örter, brunnsdrickning och mediciner, liksom med det
tidiga åldrandet, särskilt väl bestyrkt för kvinnornas del, belyses utförligt med en rad citat ur den engelska litteraturen. En radikal vändning till det bättre inträdde först med cirkulationsbruket, klöverodlingen och den rationella kreatursavelns genombrott. Icke blott födans
kalorivärde utan även dess sammansättning måste ha inverkat både
på arbetseffektivitet och olika demografiska förhållanden, icke minst
dödligheten. Det förefaller t. ex. svårt att säga, hur man skall förklara
den oerhört höga barnadödligheten i äldre tid. Heckscher har visat,
att spädbarnsdödligheten varierade parallellt med den allmänna dödligheten, så att den t. ex. steg i missväxttider om också proportionsvis
mindre, och därav slutit sig till att också dess allmänna höjd hade
starkare samband med försörjningen än med de medicinska och hygieniska faktorerna. Om med försörjningen icke endast avses födans
kalorivärde utan även dess allmänna fysiologiska näringsvärde måste
slutsatsen anses sannolik. Spädbarnsdödligheten sammanhängde givetvis med mödrarnas allmänna hälsotillstånd, och detta kan icke ha
främjats av en ensidig bröddiet. I många fall är det emellertid vanskligt att avgöra. vilken roll den ena eller andra faktorn har spelat.
Heckscher finner t. ex., att vaccinationen inte med bestämdhet kan
sägas ha nedbragt dödligheten förrän på 1820-talet och då med hjälp
av potäterna, dvs. den rikligare näringstillgången. Däremot skulle
kunna invändas, att potäterna även verkade som medicin genom att
tack vare C-vitaminen utrota skörbjuggen, dvs. förbättra det allmänna
hälsotillståndet. Skillnaden i mortalitet mellan landsbygd och stad
måste väl anses främst ha berott på hygieniska faktorer, och detta är
ett starkt indicium för hygienens samband med den höga dödligheten
även på landsbygden, där på många håll otroligt snuskiga förhållanden kunna konstateras. Men även dietfaktorer kunna ha spelat in.
t. ex. större mjölkkonsumtion på landet än i staden och likaså mera
sol, dvs. bl. a. D-vitaminer, av särskild vikt för det uppväxande släktet.
Av intresse för bedömande av dödligheten vore också att närmare
känna tidens sjukdomshistoria. En hel del sjukdomar, som vi nu betrakta som epidemiska, t. ex. tyfus och smittkoppor, voro dåförtiden
endemiska och tjänstgjorde vid missväxter som dödens verktyg. Men
det fanns ju även då sjukdomar av epidemisk karaktär, såsom pest
och kolera, och i det speciella fallet, såsom i diskussionen mellan
Heckscher å ena sidan och professor Jutikkala å den andra om befolkningsutvecklingen 1736–43, är det svårt att utan vidare avgöra,
vilken roll sjukdomen kan ha spelat utan kännedom om dess epidemiska eller endemiska karaktär.
Heckschers syn på jordbruket och befolkningsutvecklingen ansluter
238
tf
Litteratur
sig nära till Malthus. Den fattigare delen av allmogen levde ständigt
vid svältgränsen och de svenska bönderna voro alltför fattiga att
kunna importera spannmål vid dålig skörd; de hade då ingen annan
utväg än att låta de yngsta och de äldsta eller de eljest svagaste dö.
Svenskarnas lott var svår, men den delades nog av befolkningen i
de flesta europeiska länder. De klimatiska förhållandena i stora delar
av Europa äro så snarlika, att svårare missväxter ej sällan fingo ett
vidsträckt utbredningsområde, varigenom prisen på den internationella spannmålsmarknaden pressades upp. Spannmålstillförseln var
icke heller blott en fråga om köpkraft utan även om kommunikationer
och organisation. Först kommunikationsväsendets revolutionering har
knutit samman jordbruksområden i skilda zoner med vitt skilda klimat och gjort det möjligt för människan att undgå de värsta följderna av en hård natur, samtidigt som en mängd framsteg på olika
jordbruksområden ha verkat i samma riktning.
Endast några få frågor i det stora kapitlet om jordbruket ha kunnat
beröras. Klart skall dock sägas ifrån att de få punkter, där en avvikande mening kommer till synes, icke beröra framställningens huvudlinjer och huvudresultat. Bland jordbrukets förändringar tillmäter
Heckscher dikningens framsteg med rätta en stor vikt. Den gjorde
det möjligt att till åker och äng upptaga även bättre jord, som förut
varit vattendränkt och ledde även till ökad avkastning på den redan
odlade jorden. Något kunde kanske också ha sagts om dikningstekniken. Vaket följde man i Sverige med teknikens framsteg i England
genom Elkington och Smith of Deanstone, varigenom det först blev
möjligt att i större utsträckning övergå från ytdränering till grunddikning. Ingen mindre än Georg Adlersparre översatte (1803-04) en
skrift om Elkingtons dikningsmetod till svenska och Närkes hushållningssällskap inkallade 1806 genom förmedling av den tidigare grosshandlaren i Göteborg Thomas Erskine, sedermera Earl of Kelly, en
·av Elkingtons lärjungar, den skotske agronomen George Stephens,
till Sverige. Med hans verksamhet, som till större delen faller utanför
den av Heckscher nu behandlade perioden, börjar ett nytt kapitel i
dikningens historia. Stephens’ förtjänster äro obestridliga, men otvivelaktigt ökades avsevärt riskerna för en sänkning av grundvattnet,
som särskilt i en tid, då man ännu stod nästan helt främmande för
konstgödsling, kunde leda till varaktig markförsämring. Landhöjningens betydelse för ängarnas degeneration genom sänkning av
grundvattensnivån har senast framhållits av Boethius med hänvisning till fil. lic. Mårten Sjöbäcks och professor L. G. Romells fm·skningar.
Prisförskjutningarna, särskilt den mycket starkare prisstegringen
för spannmål än för animaliska livsmedel, måste, som Heckscher
framhåller, starkt ha medverkat till åkerns utbredning på ängsmarkens
bekostnad. stora problemkomplex behandlas slutligen i avsnitten om
skiftesverket och jordstyckningen samt jordbruksbefolkningens sociala ställning. Även här kommer en rikedom av nya resultat och synpunkter i dagen. skiftesverket, särskilt enskiftet, innebar den säkerligen skarpaste brytning mellan gammalt och nytt som förekom under
239
Litteratur
perioden, och värderingen av dess sociala verkningar – särskilt byalagens sprängning- har varit omstridd ännu i våra dagar. Det skall
icke förnekas, att byalagen i äldre tider spelade en viktig roll genom
att underlätta möjligheten till samverkan mellan individerna och genom att inge den enskilde en känsla av ökad trygghet och trevnad, och
detta i ökad grad ju primitivare samhällsförhållandena voro och ju
osäkrare det allmänna rättstillståndet Uttrycket »granne är grannes
broder» återgav säkerligen en levande realitet. Men bysamhället var ett
statiskt, i högsta grad orörligt samhälle, och som en följd av jordbruksteknikens framsteg måste det därför förr eller senare brytas sönder.
Det rådde troligen – särskilt kvantitativt sett – en mycket större
social jämlikhet i det gamla samhället än i det nya. Den stora tillväxten av jordbrukets underklasser hade en av sina förutsättningar
i skiftesverket, men alternativet till skiftet hade varit, att de icke alls
hade överlevat. Man skall icke heller överdriva bysamhällets organisatoriska förtjänster. Det hade aldrig nått fram till en jordbrukskooperation utan endast till ett i vissa stycken kooperativt jordbruk.
J ordbrukskooperationen tog först fart sedan skiftet gått fram över
bygderna och skapat de ekonomiska och andliga förutsättningarna.
1800-tiilet fram till 1870-talet – den tid då enskiftet och laga skiftet i
huvudsak slutfördes -kan minst av allt betecknas som en svaghetstid
för den svenska bondeklassen. Docenten Sten Carlsson har i sin skrift
»Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865» (1949) statistiskt klarlagt bondeståndets frammarsch, och Hcckschers undersökning belyser
ur ekonomiska synpunkter samma utvecklingsförlopp. Heckschers
framställning av skiftesverket i dess olika aspekter måste också anses
vara mycket väl avvägd. Trots att den engelska skiftesrörelsen, som
var mycket gammalmen först kulminerade 1760-1840, gick långt hårdare ut över landsbygdens befolkning än enskiftet och laga skiftet i
Sverige, är helhetssynen hos moderna engelska agrarhistoriker som
C. S. Orwin och J. A. Venn i mycket besläktad med Heckschers.
Vid skildringen av jordbrukets underklasser är Heckscher i tillfälle
att på viktiga punkter korrigera Nils Wohlins resultat. Den mycket
överklagade bristen på arbetskraft inom jordbruket förklaras, kanske
dock väl ensidigt, utifrån dels tjänstehjonsstadgans avskräckande
verkan, dels lönesättningens bundenhet vid legotaxorna. De av skördeväxlingarna framkallade svängningarna i efterfrågan och utbud av
arbetskraft liksom de starka säsongmässiga variationerna i arbetskraftsbehovet ha fallit ur bilden men ha dock säkerligen även spelat
en stor roll vid sidan av dc andra faktorerna.
Om något är läsningen av Heckschers stora verk ägnat att stämma
läsaren till ödmjukhet. Vilket arbete och vilken oerhörd tankemöda
måste icke ha ägnats den stora uppgiften. De vida perspektiven och
klara problemställningarna, den genomträngande analysen av sammanhangen och den överlägsna förmågan att i en stor syntes klart och
åskådligt framställa resultaten av de vidsträckta och mångåriga forskningarna ge åt Heckschers verk dess höga resning och sällsynta
lödighet. Fastän han själv framträder mycket litet annat än som vägledare genom djungeln utan låter fakta, inte minst kvantitativa be- 240
Litteratur
stämningar, tala sitt eget språk, kan man vara viss om att han icke så
suveränt hade kunnat föra sitt verk till slut utan en varm kärlek till
sin uppgift. Redan nu, innan den avslutande tredje delen föreligger,
kan man om Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa använda
borgmästaren C. C. Hallings uttryck om enskiftet i Skåne: storverket
är fullbordat.
Gustaf Utterström.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm 21 april 1951.
Bankodechargen Frågan om riksbankens och riksgäldskontorets styi riksdagen. relse och förvaltning under föregående år kom stark~
i skymundan under riksdagsdebatten om ansvarsfrihet för fullmäktige till följd av debattens utvidgning att omfatta hela den ekonomiska politiken. Detta beklagas förmodligen inte av dem, som förfäkta
uppfattningen om riksbankens hjälplöshet inför den ekonomiska utvecklingen och de penningvårdande myndigheternas begränsade ansvar för penningvärden. Men liksom det har sina risker för penningvärdet och mycket annat att skatter, löner och andra omkostnader
övervältras, har det också sina risker, att ansvaret för kronan övervältras från myndigheterna till riksdagen och denna tar på sig detta,
ty därifrån övervältras det på svenska folket och blir anonymt. Det
rent tekniska ansvaret för att efterleva gällande lag och följa givna
direktiv, åtminstone där de senare äro fullt tydliga bör dock läggas,
där det hör hemma. Det kan inte hjälpas, att frågan om detta tekniska
ansvar sköts i bakgrunden för ett politiskt ansvar på de styrande i
allmänhet genom debattens förvandling till en ekonomisk diskussion.
Ändock är det ett par saker vid tillkomsten av bankoutskottets
dechargeutlåtande, som äro så pass graverande, att de böra påtalas.
Det är ett ovedersägligt faktum, att lagen om maximering av sedelutgivningen överträddes. Någon som helst svårighet att i affärsbankerna få upplåna 13 miljoner kronor i sedlar fanns inte. Inte desto
mindre underlät riksbankens ledning detta. 1950 års bankoutskott
uttalade vidare i sina direktiv till riksbanken, att en tillräckligt
stram kreditpolitik borde föras i samband med övergången till
fria avtalsrörelser på arbetsmarknaden. Den l december 1950 höjdes diskontot med en halv procent, men under sista kvartalet fick
17- 513444 Svensk Tidskrift 1951 241

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner