Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
VÅR NYASTE HISTORIA
Rutger Essen har i ett programmatiskt företal angivit ~yftet med
sin bok Sverige upplever världen (Sthm 1935, Lindfors bokförl., pris
12: 50). Han gör en skarp boskillnad mellan sitt eget arbete och så-
väl den vetenskapliga historikens studieresultat som en rent krönikeartad framställning. Han eftersträvar, säger han, »full objektivitet
så långt det ostridiga materialet räcker», men ger dessutom uttryck
åt »en personlig helhetssyn», tydligen av den politiska åskådningens
karaktär.
Man kan utan tvekan ge honom rätt i »att ett verk av denna art,
hur man än ställer sig till hans tolkning av det historiska sammanhanget …, likväl just nu fyller ett nödvändigt och äkta behov».
Frånsett framställningen av åren 1926-1935 (sid. 438-517), vilken på
ett beklagligt sätt skiljer sig från återstoden, utgör denna redogö-
relse för Sveriges inre och framför allt yttre historia från sekelskiftet ett utomordentligt värdefullt bidrag till vår litteratur. Det
kan ej heller av någon bestridas, att dess rent vetenskapliga värde,
den politiska subjektiviteten till trots, är högst betydande. Något
större mått av nya fakta presenteras visserligen ej, men sammanställningen är intelligent och omdömesgillt utförd, och tolkningen av
händelseförloppet präglas genomgående av författarens uppslagsrikedom och fängslande framställningskonst. Helhetsomdömet måste
bli, att boken såväl för vetenskapliga historiker som för alla politiskt
intresserade, oavsett partitillhörighet, kommer att vara så gott som
oumbärlig. Skall man härvidlag göra en reservation, kunde det möjligen vara att läsaren helst bör ha någorlunda goda förkunskaper
innan han börjar studera den. D :r Essen har nämligen en ovanlig
förmåga att framlägga sina personliga synpunkter i en sådan form,
att de vid första påseendet te sig ännu mera övertygande än vid en
närmare granskning. Detta är emellertid intet fel hos boken eller
dess författare, kanske snarare ett bevis på den senares såväl formella som logiska begåvning.
Någon redogörelse för innehållet kan naturligtvis ej här komma
i fråga. Det skulle endast bli ett tråkigt kompendium i nyare svensk
historia. Det torde även bäst motsvara författarens egna intentioner
att här upptaga några av hans ideer till diskussion.
En svaghet i arbetet måste sägas vara, att författarens kännedom
om den närmast föregående perioden icke är fullt tillräcklig. Han
synes bl. a. anse (sid. 22), att »den över bägge rikenas (Sveriges och
Norges) inre politik upphöjda, opartiska skandinaviska unionskonungen» vid sekelskiftet »sedan årtionden» var en fiktion. Detta
borde väl förutsätta att han någon gång existerat. Med undantag
för Karl XIII, vilken under sina sista regeringsår var till den grad
496
Litteratur
»upphöjd» att han icke sysslade med vare sig inre eller yttre politik,
var detta helt säkert ej fallet. Såväl Karl Johan som Oskar I och
Karl XV blandade sig högst personligt i inrikespolitiken och drogo
sig ingalunda för att balansera denna och unionsfrågorna mot varandra. I framställningen av den ekonomiska bakgrunden (sid. 32)
har han iiven förbisett, att den svenska järnhanteringens verkligt
stora kris och dess allvarligaste relativa tillbakagång kom i början,
ej i mitten av 1800-talet: 1820 brukar räknas som den mest kritiska
punkten.
I och för sig kan detta synas vara av ringa betydelse. Men förf.
gör vid upprepade tillfällen (t. ex. sid. 518) jämförelser mellan 1900-
talets och 1800-talets första årtionden, samt vill därvid göra gällande
att nutidens problem skulle vara vida svårare än de som man för
100 år sedan hade att kämpa med. Dylika jämförelser äro alltid
mycket svåra att göra, men de förutsätta i varje fall djupgående
kännedom om båda leden, i synnerhet som man alltid är benägen att
överskatta sina egna och sin egen tids svårigheter. Och nog vill det
ganska mycket till för att överträffa betydelsen av den utveckling
som under 1800-talet upplöste det gamla svenska samhället, förvandlade Sverige från agrarland till en stat med jordbruk, handel och
industri i nära lika proportioner och helt omskapade vår statsform~
för att icke tala om vårt utrikespolitiska läge.
Det största intresset knyter sig likväl till den utrikespolitiska helhetssyn, som här, liksom eljest i Essens skrifter, klart och tydligt
kommer till uttryck, och som funnit många mer eller mindre talangfulla eftersägare. Denna kan i korthet sammanfattas som följer.
Sveriges stora uppgift ligger i att skydda den västerländska kulturen från det barbari, vilket hotar från Ryssland. Detta är den
världshistoriska insats, som väntar vårt lånd, och inför vilken allt
annat bör träda i bakgrunden. Vi kunna ej lösa den ensamma, utan
för ändamålet måste vi samverka med ‘staterna på Östersjöns östra
och södra sida – ej blott Finland, utan även Estland, Lettland, Polen
och eventuellt Tyskland. Att gå angreppsvis tillväga är sannolikt
oklokt, men det är även onödigt, ty förr eller senare kommer Rysslands anfall. Med ett ord: det svenska stormaktsväldet från 1600-talet
bör återupplivas i form av ett förbund mellan fria och oberoende stater under Sveriges ledning och för ett gemensamt mål.
Med detta betraktelsesätt låter sig aktivismen under världskriget
lätt försvaras- den avsåg ju endast Rysslands slutliga krossandeoch svensk utrikespolitik från 1918 blir en enda följd av grova mis,stag. Att den svenska högern 1918 »tvekat i fråga om vårt yttre ansvar för Norden och Östersjön» är dess brottsliga miss.grepp, som
direkt fört till de inrepolitiska motgångarna (sid. 361). Vår N. F.-
politik har på ett orimligt sätt hållit sig till form i ‘stället för innehåll; vi ha försummat de politiska förbindelserna med ·Finland,
Balticum och Polen; vi ha alltför mycket orienterat oss åt Danmark,
Norge och England.
Tankegången är klar och redig, och den synes vara buren av starkt
497
35- 3639i. Svensk Tidslc?·ift 1936.
Litteratur
patos. Att den som alternativ till både »demokratisk samkiim;la över
gränserna» och den rena slöhet, som ofta präglat vår utrikespolitik,
har något mycket tilltalande över sig, kan ej heller bestridas. Atskilligt synes dock vara att invända, iiven om man i ljuset av de senaste
händelserna har att betrakta medlemsskapet i Nationernas Förbund
snarare som en tung och ovälkommen börda än som ett skydd för
vår säkerhet.
Vår uppgift är för det första icke endast skyddet mot Ryssland.
Den är att i alla avseenden och mot vem det vara månde värna
svensk politisk och kulturell självständighet. Politiskt bety(ler detta
närmast att bevara status quo vid Östersjön, däri har d:r Essen alldeles rätt. En allians av denna natur skulle diiremot få en helt annan verkan. Eftersom den ensidigt viinder sig mot Ryssland, skulle
den vara ägnad att positivt stödja de andra makter, som eventuellt
kunna vara hågade att förvärva hegemonien i Östersjön. Den strider
helt mot neutralitetens grundsatser och kan draga in oss i ett krig
i vilket vi sakna varje direkt intresse, göra oss till en stormakts
lydige vasall.
För det andra har man icke lov att räkna med staterna som brickor
på ett spelbräde. De inrikespolitiska förhållandena iiro av största
betydelse, och här finner man viktiga invändningar mot d:r Essens
program. Det skulle förutsätta ett svenskt försvar av en styrka, som
ligger utom det möjligas gränser att erhålla. Det skulle mot varje
ökning av försvarskrafterna uppresa icke endast socialdemokratien,
utan även alla de borgerliga element som – enligt min mening med
orätt – anser att vi äro skyldiga att vakta civilisationens griins mot
söder lika väl som mot öster. Det skulle vidare förutsätta, antingen
en politisk stabilitet i Heval och Riga, om vars existens man ännu
måste tvivla, eller också (m faktisk svensk diktatur eller sunränitet
över Estland och Lettland. Vi skulle stå oss vackert, om efter en
allians av detta slag ett .systemskifte inom randstaterna gåve huvudinflytandet där åt Moskva i stället för åt Berlin. Ej heller får man
glömma, att den tyskfientliga stämningen diir iinnu har kvar mycket
av sin gamla styrka.
För det tredje är det av vikt att hålla i minnet, att våra vositiva
kulturella och ekonomiska intressen föreskriva stor försiktighet. Två
länder komma där främst i fråga: ‘l’yskland och England. Det torde
vara svårt, för att icke säga omöjligt, att avgöra vilketdera som för
oss är av den största betydelsen. Båda väcka, låt vara hos olika
grupper av svenskar, starka 1-lamhörighetskänslor till liv. I häda ha
vi stora ekonomiska intressen – vi äro beroende av dem både som
köpare och som säljare. Vid en konflikt dem emellan måste vi bevara vår neutralitet för att icke ekonomiskt gå under. }len cUirav
följer även, att vi måste bevara vår handlingsfrihet.
För det fjärde ligger det ingalunda utom möjlighetens gräns, att
verklig neutralitet kan bli möjlig även i nästa viirldskrig. Den osä-
kerhet, som för närvarande kännetecknar den engelska politiken, och
som delvis helt säkert beror på en låt vara tillfällig militiir Rvag·het,
498
Litteratur
biir många tecken av att vara en etaPil på viigen till isolering från
kontinentens politik. Med Englands stöd och under förutsättning av
dess neutralitet, bör det ej vara uteslutet att vid t. ex. en tysk-ryskfransk konflikt hålla även de fyra skandinaviska staterna utanför –
vilket är något helt annat än att räkna med dess militära bistånd.
Samarbete med Danmark, Norge och Finland är i detta fall en självklar nödvändighet, och man är icke skyldig att förutsätta, att den
brottsliga ausvarslöshet, som hittills kännetecknat de båda förstnämnda staternas försvarsrlOlitik, allt framgent skall bli bestående.
Engagemang söder om Östersjön måste i ett dylikt läge te sig ytterst
betungande, och de hjiilpa oss knappast att lösa den historiska uppgift, som heter värnamiet av N ordens frihet och självshindighet. ·
Detta iir blott några invändningar mot det Essenska programmet.
Självfallet kunna de här icke niirmare utföras. Att skissera ett fullsUindigt alternativ har också sina svårigheter, när man icke förfogar
över tillräckligt utrymme för att företa alla nödiga utvikningar och
reservationer. Det bör emellertid upprepas, att d:r I<Jssens tankegång
i och för sig verkat synnerligen befruktande på vår utrikespolitiska
debatt. Man kan rentav säga, att den tillsvidare helt dominerat
denna. När vår nu avgångne utrikesminister på sin tid utgav en
mycket läsvärd bok med titeln »Ett utrikespolitiskt program», saknade man där just den konsekvens och klarhet, som i så hög grad
präglat det aktivistiska resonemanget ända från världskriget. Men
därav följer icke i och för sig, att d:r Essen har mera rätt i sak
än hr Sandler.
Det nämndes i början, att bokens sista parti på ett beklagligt siitt
skiljer sig från de föi·sta fyrahundra sidorna. Helst ville man ~ndast
med tystnad gå förbi denna del. Det är lika mänskligt som sorgligt,
att författarens personliga bitterhet här fått taga överhanden och
förryckt alla proportioner. Några randanmärkningar måste dock gö-
ras. Varför var just C. G. Ekmans vågmästarregering »den fullmyndiga svenska demokratiens … viisens frukt»’! (sid. 437). Hur vet förf.
(sid. 441) att »det svenska borgerskapet» under slutet av 1920-talet
förlorade »allt allvarligare intresse för samhällsproblemen – utöver
taxeringskalendrarnas inkomstuppgifter och tryggheten för den nya
komforten»1 Är det någ·on mening i att i ett svenskt politiskt-historiskt arbete upprepa det lika stereotypa som obevisade nationalsocialistiska omdömet om den mördade general von Schleicher att han
var »politiskt intrigant» (sid.. 487) ~ Hur kan man (sid. 512) stå till
svars för påståendet att »en politisk sammansmältningsprocess» mellan alla riksdagspartier, från högern till socialdemokraterna, för närvarande pågårr Finns det (samma sida) några faktiska belägg för
att »bossväldet» är »ett framtriidande drag» hos högern mer iin t. ex.
inom socialdemokratien eller Nationella Förbundetr Hur kan man
(sid. 505) inbilla någon, att det tyska rikets konsekventa och självständiga striivan efter ekonomisk autarki beror på »den marxistiska
499
Litteratur
och judiska världsbojkottem? Sagda »bojkott» har allt ifrån början
varit lika löjlig som ineffektiv. J auglerandet med formellt riktiga
men till följd av beräkningssättet missvisande procenttal i redogö-
relsen för de svenska partiernas nuvarande styrka (sid. 513 ff.) bör
även påtalas. Personregistret är slutligen väl mycket präglat av
författarens »helhetssyn»; eller varför presenteras eljest Branting,
Staaff och Lindman såsom respektive »statsman, publicist», >>statsminister», och »utrikesminister, industriman»~
Som sagt, man kan endast önska att dessa sidor förblivit oskrivna.
Orimligt är också att ägna de sista åren, som de flesta läsare själva
erinra sig, proportionsvis större utrymme än någon föregående perl’od. Men detta skämmer icke boken. Den ~ir för värdefull för att
detaljer av denna art skola fördärva helhetsintrycket.
Gunnar Heckscher.
HE~NING HAMILTONS VITTNESBÖRD
Henning Hamilton var icke blott en lysande och fängslande personlighet utan även en historisk-politisk författare av hög rang. An
i dag läser man med nöje hans framställningar av preussisk-österrikiska kriget 1866 och av fransk-tyska kriget, hans minnesteckningar över Hartmansdorff, Karl De Geer och andra samt icke minst
hans riksdagsanföranden, som ibland få karaktär av historiska exposeer. Att han också författat en redogörelse för sina upplevelser
i Köpenhamn under den politiska krisen 1863-64, har icke varit okänt
för den historiska forskningen. Sam Olason begagnade en från hans
hand h~irrörande handskrift och ämnade publicera den men hindrades genom döden att förverkliga sin avsikt. I själva verket har Henning Hamilton skrivit icke mindre än tre delvis olika redogörelser
för de svensk-danska mellanhavandena under nyssnämnda år. Den
tredje av dessa varianter är det, som professor Aage Friis i Köpenhamn och arkivarien i svenska utrikesdepartementet Einar Hedin
nyligen utgivit på bekostnad av Carlsbergfondet i Köpenhamn. Dess
titel är Anteckningar rörande förhållandet mellan Sverige och Danmark 1863-1864. Enligt utgivarnas omsorgsfulla textkritiska undersökning torde den tidigaste versionen vara skriven redan under
Hamiltons vistelse i Köpenhamn; efter hemkomsten till Sverige har
han återupptagit arbetet, och den sista och slutgiltiga redaktionen –
den nu tryckta – förmodas ha, med undantag av bilagorna, varit
fullbordad före utgången av 1864 eller åtminstone under de första
månaderna av 1865. Hamilton blev under sommaren och hösten 1864
utsatt för angrepp i den svenska pressen med anledning av sin verksamhet i Köpenhamn, och då han icke kunde öppet bemöta dessa
angrepp, fullständigade och justerade han sina förut skrivna bidrag,
därmed vädjande till historiens dom och den oväld, som bor uppå
framtids tunga.
500
-·····-·———
Litteratur
Det är sålunda påtagligen en försvarsskrift vi här möta – och
tillika en anklagelseskrift mot den svenska utrikesledningen under
ett kritiskt och ödesdigert skede. Om man under sådana förhållanden
inte får vänta sig en framställning »sine ira et studio», så är den
å andra sidan rikt dokumenterad genom avskrifter och utdrag ur
originalakter, depescher och brev, i främsta rummet växlade mellan
Hamilton och den svenske utrikesstatsministern Manderström. Man
är, som utgivarna anmärka, frestad att beteckna anteckningarna som
depesch- och brevcitat, sammanfogade genom Hamiltons kommentarer. De inryckta dokumenten ge själva fakta, och Hamiltons re- •
flexioner innehålla anklagelserna mot den svenska regeringen.
Det är förvisso icke något uppbyggligt skådespel man får bevittna
i denna bok. Bakom kulisserna anar man hela tiden Gripenstedts
och De Geers nyktra och beslutsamma miner, då de sätta sitt veto
mot varje vådligt företag. Vid några tillfällen förekomma de också
på scenen. På Ulriksdalskonferensen i september 1863 hotar Gripenstedt att nedlägga sitt ämbete, om det blir allians med Danmark;
hans stora inflytande tillskriver Hamilton för övrigt det förhållandet, att han varit kungen behjälplig vid betalandet av hans skulder.
I slutet av skådespelet uppträder De Geer flyktigt på scenen: det är
då han för Hamilton förklarar, att vårt förhållande till Danmark
visserligen varit lättsinnigt men att detta dock var bättre iin att inkasta landet i vådorna av ett krig.
Något mer än Gripenstedt och De Geer skymtar Karl XV:s –
lindrigast sagt – föga imponerande gestalt. Man får ett förbluffande intryck av den hänsynslösa nonchalans han visar Fredrik VII,
vilken åter är rentav rörande i sin tillgivenhet för »bror Karl». Lika
häpen blir man över den svenske konungens lätta och lekande sätt
att handskas med givna löften. Då Hamilton vid sitt besök i Stockholm i början av 1864 motiverade sin avskedsansökan med svårigheten att försvara en svensk politik, som så föga överensstämde med
de under sommaren givna löftena, svarade konungen: »Jag har alldeles ingenting lovat», och på Hamntons anmärkning, att i varje fall
excellensen Hall tolkat kungens ord så, gav han den ännu egendomligare repliken: »Ja, visst talade jag vid Hall, men vad jag säger
en person mellan fyra ögon, måtte ingenting betyda.» Äro dessa uttalanden riktiga, så får man sannerligen icke förvåna sig över de
sorgliga känslor Hamilton erfor över att »så skiljas från en konung,
vid vilken jag en gång för fäderneslandet fästat stora förhoppningar».
Huvudaktören i skådespelet är emellertid utrikesministern greve
Ludvig Manderström. Hans roll kan otvivelaktigt betecknas som tragisk – man kan gott säga, att han andligen gick under i den kris,
vari han inkastats. Det måste ha varit oändligt påkostande att avge
t. ex. följande självdeklaration: »Jag vet och känner djupt, varuti
själva det fördömliga i vårt handlingssätt består, och känner det så
mycket djupare, som jag ingalunda kan fritaga mig från att därtill
ha bidragit… Mitt fel har varit, att då jag ej kunde göra mina
501
Litteratur
åsikter gällande, jag icke genast tog mitt parti och avlägsnade mig.»
En annan gång säger han sig hellre vilja »dö som fattighjon än leva
i ett helvete som detta». Han underhandlade med kungen och med
kollegerna om sin avgång men gav vika för deras påtryckningar och
stannade, därmed görande sig solidarisk med en politik, som han
innerst fördömde. Konsekvensen i den manderströmska politiken belyses av Hamilton genom följande fakta. Den 22 juli 1863 lovar
kungen Danmark hjälp utan alla villkor; i augusti underhandlar utrikesministern om en allianstraktat, den 5 oktober lovar han, att de
förenade rikena även utan en sådan skola deltaga i Slesvigs försvar,
den 28 oktober föreslår han i statsrådet konungen att med Danmark
ingå ett förbund till försvar av patentet av den 30 mars. Efter allt
detta förklarar Manderström i en ,skrivelse till de svenska sändebuden i Paris och London den 17 december 1863, att de förenade rikena visserligen erbjuda sitt understöd åt den av vi:istmakterna, som
vill deltaga i kriget på Danmarks sida, men att de i salmad av västmakternas stöd icke ha annat att göra än att »med djup smärta
undertrycka de känslor, som sätta allt vårt blod i jäsning». Henning
ilamiltons kommentarer till denna märkliga kovändning äro icke
nådiga: »Vad man härom med skäl torde kunna säga är, att då greve
Manderström ansåg sig behöva göra något för att få ligga i sin grav
som en i:irlig man, han antingen föreställt sig denna fördel lätt förvärvad eller ock avstått från försöket.» Med ännu beskare ironi
yttrar sig Hamilton i samband med återgivandet av den danske ministern Scheel-Plessens not den 8 februari 1864, i vilken denne efter
krigsutbrottet påkallade Sverige-Norges hjälp. »Det gällde nu», skriver Hamilton, »för greve Manderström att visa styrkan av sin politiska karaktär eller av sin panna. Den senare bestod fullständigt
provet.» Manderströms svarsnot till Scheel-Plessen, vari han motiverar de förenade rikenas passivitet, får en sällsynt otrevlig bismak
av hyckleri genom de ihåliga fraserna om vänskap och sympati och
de förhoppningar som uttalas om att »Europa aldrig kommer att
tillåta danska monarkiens sönderstyckning».
I sin slutbetraktelse för året 1863 säger Hamilton: »Måtte jag fortfarande behålla och handla efter den övertygelsen, att den som troget
följer samvetets, pliktens och hederns bud, kan med lugn gå kom- .mande prövningar till mötes.» Av de nu publicerade anteckningarna
får man nog den bestämda uppfattningen, att Hamilton i Köpenhamn verkligen handlat på det sätt han i de anförda orden anger,
att han där icke gjort något annat än vad han haft anledning tro
vara den svenska regeringens intentioner. När han fann, att så icke
var fallet, begärde han sitt avsked; han ville icke i fortsättningen
representera en politik så olika den, vars talan han förut på befallning haft att föra. Det är en alltigenom stolt och rakryggad hållning
han intar. Icke utan vemod erinrar man sig, hur olika Henning
ilamiltons senare öde i detta avseende skulle gestalta sig. När man
läser Manderströms ödmjuka ord till Hamilton vid dennes avskedsaudiens: »Farväl och förlåt», kan man inte undgå att tänka på Louis
502
Litteratur
Dc GcPI’S beriittelsc i sina minnen om den brutne man, som sjutton
år senare för sista gången besökte sin forne kollega och motståndare.
För den som i historien vill se en magistra vitm, kan viii Henning
Hamiltons beriittelse om 1863-64 ge ett och annat att tänka på. Den
visar en politik, som med sin i början aktivistiska karaktär förutsätter militiira resurser men som sedan anför bristen på sådana som
argument för passivitet. Regeringsledamöternas anföranden på riddarhuset under debatterna om försvarsanslagen göra ett nedslående
intryck genom sin brist på allvar och öppenhet. En annan lärdom,
som kan hiimtas ur det som då passerade, skulle kunna uttryckas
i satsen: Förliten Eder icke på stormakter! Manderströms i det
längsta fasthållna optimistiska tro på en fredlig lösning av stridsfrågan berodde enligt Hamiltons gissning på att han litade på Englands ingripande. Så mycket bittrare kände han missräkningen, då
han fann, att England ingenting gjorde. »Engelska regeringens
miserabla uppförande förargar mig utan att förundra mig … Jag är
säker på att England låter a Il t i n g ske utan att röra på sig», skrev
Manderström den 18 december 1863. Man tycker sig ha sett sådant
både förr och senare.
Gustaf Jacobson.
503

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner