Print Friendly

Litterär opposition i Sovjetunionen II

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERÄR OPPOSITION I
SOVJETUNIONEN. II
Det var i maj i fjol som Chrustjov gick
till stor, sedan en tid noga förberedd
aktion för att bringa det ryska litterära
livet i rätta gängor. Hans försök att
med mjukahandstaktik få författarna
att godvilligt prestera vad han krävde
av dem hade definitivt misslyckats.
Den litterära oppositionen, den s. k. revisionismen eller nihilismen i Moskva,
delvis också i Leningrad, hade spotskt
avvisat hans locktoner, och i resten av
landet var den litterära situationen
om också inte för ögonblicket direkt
oroande dock osäker. Nu var krafttag
nödvändiga: oppositionen måste slås
ned och god ordning i det litterära
livet överhuvudtaget tryggas.
En stor apparat hade iscensatts för
det ändamålet. Till Moskva hade uppbådats ett rikt och representativt urval
ur författarvärlden: den allsovjetiska
författarföreningens bortåt 150 man
starka styrelse – en korporation till
vilken hörde nästan alla något så när
betydande ryska författare – ledarna
avföreningens lokalavdelningar runt om
i Sovjetunionen, den litterära pressens
redaktionskollegier och de ledande kritikerna. Den celebra församlingens möte
försiggick under imponerande former
och slogs av pressen upp som ett litterärt evenemang av första ordningen.
Men vad som verkligen försiggick fick
allmänheten för tillfället mycket ringa
aning om. Det hela verkade knappast
som annat än en väldig fyradagarsdiskussion, i vilken ett 50-tal talare till syAv professor ANTON KARLGREN
nes fritt dryftade den litterära situationen och olika meningar fick bryta sig
mot varandra. Och så en avslutning i
fullaste harmoni, en festlig kollation i
en regeringsvilla utanför Moskva: tillsammans med konstnärer och kompositörer möttes författarna där med partiledarna i kordial samvaro och tidningarna publicerade fotografier, som visade
partipampar och författare i gemytligt
umgänge.
Det viktigaste inslaget i evenemanget,
det som gav det hela dess karaktär och
dess betydelse, hade i själva verket hemlighållits: den preparering som mötesdeltagarna fått undergå, då de strax
före mötets officiella öppnande inkallats
till själva centralkommitten och där
fått höra ett instruktions- och strafftal
av Chrustjov. Först långt efter mötet,
då de hemkomna landsortsrepresentanterna inte kunde hålla tyst med det
sensationella de upplevt, blev saken
bekant. Och full klarhet med vad som
förekommit fick man först i augusti,
då Chrustjov i Kommunist publicerade
en artikel, som presenterades som ett
sammandrag av tre tal, men som tydligen inte var något annat än det den
19 maj hållna talet i centralkommitten
– det hade nu bara utökats med ett
par utdrag ur två senare anföranden,
det ena hållet vid den nyss nämnda
avslutningsfesten, det andra i juli inför
ett s. k. partiaktiv.
Talet var märkligt: en programförklaring vid övergången från den mjuka
..,,_ ..
466
litteraturpolitiken till den hårda, som
Chrustjov nu slagit in på. Partiet betraktar, hette det, författarna som sina
goda vänner och medhjälpare – det
var vad som ännu fanns kvar av de
tidigare lena tonfallen, eljest var tonen
skarp och stram. Chrustjov visste, sade
han, att liberalt sinnat folk skulle beskylla honom för att utfärda kampsignaler. De hade rätt: det var till principiell idekamp som han och partiet
kallade, kamp mot alla försök att
föra litteraturen in på oriktiga vägar.
Läxan från de ungerska händelserna,
vid vilka kontrarevolutionen begagnade
en del författare för sina smutsiga syften, hade visat att man måste hålla
krutet torrt och idevapnet parat. Vad
som nu krävdes var alla litterära krafters samling och konsolidering på principiell plattform utan eftergifter och
utan avsteg från de marxistiskt-leninska principerna. Och vad det var för
en plattform som författarna nu skulle
marschera upp på och hur konsolideringen på den skulle ske, det gav
Chrustjov klart besked om.
Vad han först och främst kräver i
talet är absolut respekt för principen
om partiets ledning av litteraturen och
om författarnas plikt att ställa sig till
disposition för partiet och dess politik.
Principen är, påstår Chrustjov frankt
och falskeligen, Lenins och är den
förnämsta av dem som fastslagits i
partiets beslut i litterära frågor (de
s. k. Zjdanovukaserna). De principerna
har, fastslår han, alltjämt sin giltighet
– en giltighet, som de alltså återvunnit
sedan februari, då Chrustjov ställde i
utsikt deras revidering. När en del
författare nu anfallit denna princip
dels öppet och direkt, dels i form av tal
om onödigt förmyndarskap över litteraturen, har de alltså gått emot partiet,
visat att de ogillar partiets politik. En
allvarlig sak – speciellt allvarlig när
angriparen är partimedlem, vilket, heter det, >>till vår harm>> ibland varit
fallet. En sådana författare visar att
han inte fogar sig i partidisciplinens
krav och själv skiljer sig ut från kollektivet – det är tydligen vederbörandes
utstötning ur partiet som Chrustjov
vinkar med. Men också av en annan
anledning måste författarna finna sig
i partiets ledning: endast om de gör
det, går de med folket. Det är partiet som har folkets intressen om
hand; det är därför en villfarelse att
tro att man kan tjäna dessa intressen
utan att ta aktiv del i genomförandet
av partiets politik, det är omöjligt att
ens önska att gå med folket utan att
dela partiets åsikter och följa dess politiska linje. Följaktligen: författare som
vill frigöra sig från partiets ledning går
emot folket, visar att de inte har folkets
bästa som sitt mål. Och vad den gör sig
skyldig till som i Sovjetunionen inte
vill gå med utan emot folket, det överlämnar Chrustjov åt författarna att
själva klargöra för sig.
Lika klart och bestämt slår Chrustjov
vakt om den socialistiska realismen och
hävdar författarnas plikt att strikt underkasta sig dess krav. Skarpt brännmärker han de brott som begåtts mot
den, och gentemot kraven på den socialistiska realismens revision framför han
nu dessa krav i särskilt renodlad form.
Vad författarna vid sin skildring av
sovjetlivet skall ge är det nya, progressiva, positiva, det är detta som är
det centrala och bestäminande i sovjetlivets snabbt framskridande verklighet. De skall skildra den socialistiska
verklighetens rikedom och mångfald,
övertygande och med starka färger visa
det stora omdaningsarbetet, ädelheten
i sovjetfolkets strävanden och mål,
dess höga moraliska egenskaper och
genom allt detta inspirera det till kamp
för nya framgångar. Står en författare
i den rätta positionen, alltså partiets,
och vill han hjälpa folket att bygga upp
kommunismen, finner han i livet tillräckligt material för skildringar av
det slag som kräves av honom. Sådana
författare som intar denna rätta position och skriver om det positiva i livet
skall partiet stödja. Beslutsamt och
oförsonligt skall partiet däremot, lovar
han, gå fram mot dem, som ger en ensidig, illojal belysning av den ryska verkligheten. Det är, heter det, vad folk
med oriktiga och skadliga tendenser
kommit med, främst Dudintsev och
författarna i Literaturnaja Moskva. I
stället för att skildra det positiva i livet
har de sökt upp de negativa fenomenen
och givit en falsk bild av det ryska livet,
en bild bakom vilken det legat inte
bara obekantskap med detta liv, brist
på politisk insikt och oförmåga att se
det centrala och avgörande i verkligheten utan direkt illasinnade motiv:
det är därför att de inte gläds över folkets framgångar som de grävt i livets
sophögar och skadeglatt förevisat sina
fynd såsom för sovjetlivet typiska. Helt
avlysa all samhällskritik vill Chrustjov,
det betonar han, inte. Sovjetregimen
är inte rädd för kritik och lite av varan
får litteraturen ge. Men det gäller för
författarna att, när de drar fram samhällets negativa moment, mot dem ställa
och hävda de positiva-i de glansbilder
av det ryska livet de ger, får de alltså
ta med enskilda mörka punkter, om
dessa inte stör helhetsintrycket. Och
den kritik de kommer med skall vara
så beskaffad att den stärker sovjetregimen och partiets position- skavanker skall alltså visas endast för att illustrera hur partiet snabbt och obarmhärtigt gör slut på allt som hindrar den
kommunistiska frammarschen. Bäst
och säkrast är det nu i alla fall, det
låter Chrustjov författarna förstå, att
lämna livets avigsidor utanför litteraturen. Gång på gång återkommer han i
talet tilllovprisning av litteraturen under Stalins tid, då alla negativa moment
varit bannlysta. Det var, säger han, en
litteratur som gav färgstarka och verklighetstrogna bilder av sovjetsamhällets
467
utveckling och av de framgångar, som
folket vunnit under partiets ledning.
Dess författare gjorde ett gott verk och
kämpade på partiets sida för höga
kommunistiska ideal. Ingen har rätt
att kritisera dem; det är folk med oriktiga och skadliga åsikter, som på senare
tid rotat sig samman emot dem och givit dem namnet lackerare, en etikett
som de nu vill sätta på alla, som ärligt skildrar den ryska verkligheten.
Vad Chrustjov ger är alltså full rehabilitering åt den grovt lögnaktiga stalinska lackeringslitteraturen. Och inte
bara det, han ger en klar invit till författarna att ta den till föredöme.
Vad som nu krävs för den nämnda
konsolideringen, konstaterar Chrustjov,
är att de författare, som tillåtit sig fel,
förhjälpas att göra sig av med dem så
fort som möjligt. Det skall ske genom
vänlig kritik, vid vilken det dock gäller
att utröna om felen är av tillfälligt slag
eller återspeglar en viss åsiktsriktning
– det skall alltså vara gradationer i
vänligheten. Också till synes hopplösa syndare, t. o. m. Dudintsev, kan,
säger Chrustjov, på det sättet >>återföras till aktiv verksamhet och till
livet>> – skulle inte vänligheten bita
på dem blir det, framgår det, slut med
deras litterära verksamhet och de raderas ut ur det litterära livet. Det måste
också sörjas för att de litterära pressorganen och förlagen, av vilka många
inte intagit den rätta principiella positionen och under inflytande av folk
med oriktig inställning spritt osunda
stämningar och tendenser, inte längre
får befinna sig i opålitliga händer, de
måste ligga i händerna på de mest på-
litliga, politiskt ståndaktiga och den
kommunistiska saken tillgivna krafter.
De litterära organisationerna och deras
kommunistiska sektorer, i vilkas arbete
svåra brister framträtt, måste bringas
till att bli aktiva kollektiv, som dagligen drar omsorg om varje författares
arbete, lägger märke till varje enskild
468
författares fel och brister och förhindrar
att han glider ner från den rätta positionen. Särskilt kan man inte, säger
Chrustjov, försona sig med den svaghet
i arbetet som Moskvas författarförening
visat. Man får hoppas att Moskvas författare själva med hjälp av sina kommunistiska författarorgan utreder orsakerna till dessa fel och vidtar åtgärder för att rätta dem.
Så kom då själva mötet. Dess uppgift var klar, nu skulle man få det
stora skådespel som visade hur de ryska
litterära krafterna med betvingande av
alla oppositionella element marscherade
upp på den chrustjovska plattformen.
Men skådespelet uteblev. En obehaglig
överraskning var det redan att nästan
alla de ledande författarna undandragit
sig att delta i uppmarschen. De flesta
hade inte infunnit sig, och ett par av
dem som verkligen deltog i diskussionen
kom med inlägg, som Literaturnaja
Gazeta inte vågade referera. En av dem
var Marietta Sjaginjan, författarinna
till Sovjets kanske bästa industriroman
och andra högt uppskattade arbeten.
Om hennes anförande meddelade Literaturnaja Gazeta bara att det var virrigt, först under den följande diskussionen framgick det att hon direkt
hävdat att den ryska litteraturen nu
hade det sämre ställt än på 20-talet
och t. o. m. än före revolutionen. Också
en annan författarkategori blev en svår
besvikelse. Det var representanterna för
de mindre nationaliteterna: tjuvasjer,
kazakstanare, jakuter, usbekistanare
och vad de allt heter. Man hade uppbådat ett stort antal av dem och de
uppträdde ivrigt, fjärdedelen av mötets
talare kom från deras led. Men de befanns ha en pinsam oförståelse för vad
man fordrade av dem, deras nitälskan
för de rätta litterära linjerna och deras
offensivhumör mot oppositionen var
alltför starkt blandade med fränt missnöje med att deras framstående litteraturer inte fått vederbörlig uppskattning och framför allt inte tillräckligt
ekonomiskt stöd. Värre var att, även om
långa rader av talare lojalt avgav deklarationer noga avpassade efter Chrustjovs direktiv och delvis direkt återgivande vändningar, som han lagt i deras
mun, deras inlägg minst av allt gav
intryck av att det ryska litterära livet
nu var på väg mot konsolidering på
den rätta plattformen. Av vad de meddelade framgick alldeles klart att de
litterära krafterna i landet i själva verket var i högsta grad bångstyriga. Oppositionella element var i rörelse överallt
alltifrån Ukraina, där det kommit ut
mycket värre saker än i Moskva, till
Tadzjikistan, där en skaldinna efter
Moskvas exempel skrev nihilistisk vers.
Talare efter talare anförde exmpel på
hur osunda tendenser spred sig vitt
och brett, bl. a. hade Pasternaks från
all socialistisk realism frigjorda poesi
blivit, som man uttryckte sig, kanoniserad både av den yngre skaldegenerationen och av den poesiläsande intelligensen.
Det fatalaste var att mötet direkt
misslyckades i sin primära uppgift,
nedkämpandet av Moskvaoppositionen. Offensiven mot den blev svag,
många talare undvek på ett påfallande
vis att beröra temat, andra talade i
rätt försonliga ordalag om hur de oppositionella författarna säkert trott sig
gagna den kommunistiska saken. Lite
krokodilmässig verkade den sorg, som
en vitrysk författare under framhållandet av den vitryska litteraturens absoluta lojalitet sade sig hysa över läget
i den storryska litteraturen. Och lite
för starkt stack de ryska landsortsförfattarnas animositet mot de favoriserade huvudstadsförfattarna fram, då
en provinsrepresentant förklarade sig
med oro ha erfarit de rysliga ting som
hänt i Moskvas författarvärld. De hårdaste angreppen mot Moskvaoppositionen kom från några lojala medlemmar av Moskvas författarförening, som
gick till stor attack mot sina organisationskamrater. Särskilt blodtörstig var
en dam, som yrkade på att det skulle
anordnas allvarligt bolsjevikiskt samtal
med brottslingarna. Angreppen blottade
på ett intressant vis hur stark oppositionens ställning i föreningen var:
angriparna klagade över att de lojala
elementen stod maktlösa och att organisationsledningen inte vågade ingripa
med annat än väl madrasserade förmaningar. Från de oppositionella själva
studsade angreppen tillbaka. Förgäves
sändes Simonov fram med uppmaning
till dem att göra bot och bättring; det
var, sade han, ingen skam att sedanman
ärligt begått fel, ärligt ångra dem. Förgäves vädjade man också till dem att
klargöra sin ståndpunkt, manvillehalite
närmare reda på den -försöket att få
dem att själva tillhandahålla angreppsmaterial och kanske själva avslöja lite
om sin verksamhet var alltför genomskinligt och besvarades med tystnad.
Allt ivrigare blev attackerna. Man framhöll för de tigande att det var deras
plikt att, om de ansåg sina åsikter riktiga, försvara dem, att det var fegt att
inte göra det, att deras tystnad visade
förakt för auditoriet etc. På mötets
sista dag meddelade en talare att han
dagen förut fått reda på att de oppositionellas s.k. djävulska taktik, denna
»tystnadens bedrift», direkt inspirerats
av den kapitalistiska världen. Men
ingenting hjälpte. Sakens fortsatta behandling fick överlämnas åt den razzia
inom författarföreningen själv, som
Chrustjov anbefallt. Vid mötets slut
uttalade den allryska författarföreningens sekreterare Surkov sin förvissning att det nog skulle lyckas för de
lojala Moskvaförfattarna att förmå de
tigande att bryta sitt tysthetslöfte.
Hjälpverksamheten var också snart
i gång. I början av juni höll den moskovska författarföreningens kommunistiska sektion möte för ändamålet
under uppsikt av partiledningens s.k.
31 – 583446 Svensk Tidskri/l H. 8 1968
469
starka dam, madame Furtseva. Delvis
ägnades mötet åt självkritik, en kritik
som medförde ganska intressanta avslöjanden. De kommunistiska författarna erkände att de inte nog energiskt ingripit mot de författarkamrater,
som inte klarat examen under den svåra
tid man genomgått (avstaliniseringstiden) utan råkat på avvägar. De hade
i stället, yppade en talare, uppmuntrat
de oppositionella i deras förvillelser,
hälsat deras hårdnackenhet medapplådåskor och belönat dem, som ville kritisera felen, med kall tystnad. Nu
skulle man emellertid, lovade man, omedelbart »återupprätta ideologisk ordning inom vår organisation» och ta itu
med syndarna, närmast Literaturnaja
Moskvas författare och dess redaktion,
där, som Surkov fastslog, de osunda
tendenser, som fått spridning inom
intelligen, ackumulerats. Man överhopade dem med anklagelser: de hade
velat skapa en annan litterär plattform
än partiets, de hade bildat en grupp
med en gruppdisciplin, som de ställt
emot partidisciplinen, de hade låtit
sig förledas av den utifrån importerade
revisionism, som gick mot partiets
ledarroll och därmed mot proletariatets
diktatur. Men effekten uteblev. Visserligen tog en av Literaturnaja Moskvas
redaktörer Kazakevitj och författaren
Jasjin ordet, men blott för att tillbakavisa de värsta anklagelserna. Deras
inlägg visade, säger referatet, ingen
önskan att erkänna begångna fel och
tillfredsställde inte mötet.
En vecka senare höll den samlade
Moskvaföreningen möte och här bröt
den kommunistiska offensiven samman.
Inför den stämning som rådde där tycks,
att döma av referaten både i Literaturnaja Gazeta och i Pravda, de kommunistiska häxjagarna ha kommit av sig.
Chrustjovs befallning till föreningen att
ta itu med sina missförhållanden måste
man visserligen lyda, men man gjorde
det, tydligen efter överenskommelse
470
med de oppositionella, på ett finurligt
vis. I stället för att instämma i de vilda
anklagelser, som kommunistförfattarna
kommit med, underkastade man oppositionen en mycket mild, nästan överslätande kritik. Tonen angavs av föreningens ordförande, den kände författaren Fedin, som reducerade de angripnas skuld till att de vid bearbetningen av sitt material inte helt lyckats
få fram sina goda avsikter och inte
i sin bild av det ryska livet på rätt sätt
inpassat de fakta de mött. Och i stället
för att försöka tvinga författarna till
en självförnedrande syndabekännelse
satte mötet punkt för saken genom att
ta ad notam en förklaring som man
övertalat dem att avge och i vilken de
halvt om halvt gav denna kritik rätt,
en förklaring som Pravda visserligen
sedan förvandlade till en regelrätt botgöringsakt med löfte· om bättring.
Också från ett annat håll, från Leningrad, kom samtidigt meddelande om hur
kommunistiska författare fick kämpa
en ojämn kamp mot nihilistiska motståndare. Som tidigare nämnts hadetack
vare kommunistisk vaksamhet en litterär kalender, som Leningradföreningen
förberett, ett motstycke till Literaturnaja Moskva, stoppats för utrensning
av en del brottsligt material. På ett möte
som föreningen höll i början av juni
hade, inrapporteras det, en av medlemmarna i kalenderns redaktion uppträtt
och försvarat de brottsliga artiklarna,
och kalenderns huvudredaktör, den
kända författarinnan Vera Panova,
hade reagerat mot ingreppet mot publikationen på, som det hette, klart oriktigt vis genom att avsäga sig redaktörskapet. Också en annan av föreningens
publikationer, en litteraturhistorisk essäsamling, hade man måst inskrida
emot: en del ideologiskt mindervärdigt
material hade avlägsnats fö.re tryckningen, bl. a. en artikel av bokens redaktör. Denne hade nu kallats för att stå
till svars för sitt inlägg men hade i öppet
trots vägrat att infinna sig. Också en
rad andra författare, som organisationen haft rätt att begära förklaring av,
hade strejkat, och överhuvud taget
hade, konstaterade rapporten, •tystnadens bedrift•> praktiserats också i Leningrad: en hel rad bemärkta författare
hade, hette det, helt enkelt inte hedrat
mötet med sin närvaro.
*
Ett nytt skede i Chrustjovs antinihilistiska kampanj, som hittills förts
med ringa lycka, kom i och med hans
seger över den s. k. partifientliga gruppen i Kreml i slutet av juni. Det var en
klar sak att han efter den med extra
energi skulle ta itu med den litterära
oppositionen; sedan han till kväsandet
av den s. k. teknokratien lagt likvideringen av sina fiender i Kreml utgjorde denna opposition ett av de sista
motståndscentra som återstod för honom att krossa på hans väg mot den
oinskränkta diktaturen. Det låg så
mycket närmare för honom att genast
slå till som kampen kunde föras i direkt
anslutning till och som fortsättning av
kampen mot Kremlfienderna.
Aktionen började med att de kommunistiska författarmöten, som uppbådats till att uttrycka sin förtjusning
över vad som inträffat, strax började
framföra kravet på att kampen mot
partifiender i allmänhet nu skulle skärpas och särskilt att partifienderna i litteraturen skulle oskadliggöras. Sedan tog
pressen vid: med Literaturnaja Gazeta
i spetsen utvecklade den hur den litterära oppositionen bedrivit ett arbete av
ackurat samma slag som den partifientliga Kremlgruppen. Denna grupp
hade satt sig emot partiets ledande
kollektiv – de oppositionella författarna hade, genom att försöka frigöra
sig från partiets ledning, även de gått
emot partiet. Gruppen hade motarbetat
partiets, dvs. Chrustjovs politik, inte
velat se de storartade perspektiv som
den politiken öppnade – den litterära
oppositionen hade genom sin svartmålning av det ryska livet försökt
förringa de resultat partipolitiken givit
och därmed försökt komma denna politik till livs. Gruppen hade gjort motstånd mot åtgärder avsedda att gagna
folket, visat att den inte ömmade för
folkets bästa – den litterära oppositionen hade genom sin vägran att tjäna
partiet och dess politik också visat sin
likgiltighet för folkets intressen. Partifienderna i Kreml hade slutit sig samman till en konspirerande grupp –
precis detsamma hade de litterära partifienderna gjort.
Parallellt bedriven brottslig verksamhet alltså- och inte bara det: konspiratörerna hade, det kom man snart fram
till, i sin verksamhet gått fram hand i
hand. Antydningar om en sådan samverkan gjordes redan på de första kommunistiska mötena och snart därpå kom
Literaturnaja Gazeta med sitt i en tidigare artikel nämnda avslöjande av den
nära förbindelse som skulle ha bestått
mellan Kremlgruppen och de oppositionella författarna: den partifientliga
gruppens plan att skilja författarna från
partiet och Sjepilovs roll som uppviglare
av dem. Enligt den version om förbindelsen mellan Sjepilov och författarna,
som lite senare gavs av Kommunist,
skulle författarna i grund och botten varit brottsligare än Sjepilov: han skulle
visserligen ha givit sig in i kurtis med
»de demagogiska element som önskade
anarkisk litterär frihet>> men därvid
mindre varit den som uppviglat än
den som fallit undan. Inför hans eftergivenhet skulle de ha »kastat bältet»,
givit sina anarkiska lustar fritt lopp.
I varje fall hade ur förbindelsen mellan
kontrahenterna framgått strävanden att
införa litterär anarki, och vad det betydde erinrade Kommunist om. Det var
just vad Trotzkij och Bucharin inlåtit
sig på, och dem hade – det påminde
tidskriften om – partiet krossat.
471
Under två månader fortgick med
ständigt stegrad intensitet pressens
hets mot den partifientliga gruppens
förmenta medbrottslingar. Vad den
förebådade var oklart – skulle Chrustjov låta ett antal författare få göra
Sjepilov sällskap till kulturell verksamhet i Sibirien? Det fanns tydligen de
som väntade något i den vägen, lite
av dessa onda aningar om drastiska
åtgärder i gammal förchrustjovsk stil
nådde fram till den västerländska pressen. Ett par små varnande ord till
Chrustjov innan han hann slå till
bragte en liten förfriskande fläkt i den
tydligen mycket tunga atmosfären. De
kom från Ilja Ehrenburg, som nu åter
framträdde. Han hade, som tidigare
nämnts uppträtt som härold för Chrustjov, då denne i februari återerövrade
makten över litteraturen; nu när Chrustjov kastat om sin litterära taktik
kände Ehrenburg sig uppkallad till att
återkomma med en ny mödvändig förklaring>>. Den avgavs genom två pressinlägg, som i högst oangriplig och något
överraskande form gav Chrustjov en
del obehagliga saker till livs. Det första,
som tydligen författats redan strax
efter Chrustjovs majtal, kom i ett häfte
av Utländsk litteratur och nådde allmänheten just som den stora hetsen
satte in. Det hette Stendhals lärdomar;
Ehrenburg hade gjort den något förbluffande upptäckten att den inte just
dagsfärske franske författaren, vars
litterära metoder och ideer han rätt
utförligt behandlade i artikeln, kom
den nutida socialistiska realismen rätt
nära och att denna realism kunde hämta
goda lärdomar av honom. Det var lärdomar som stod i skärande motsättning till de direktiv som Chrustjov,
vars namn naturligtvis inte nämndes, i
talet givit författarna. Mot Chrustjovs
krav att författarna med sin alstring
skall tjäna partiets politik i absolut lydnad med partiets anvisningar sätter
Ehrenburg den från Stendhal hämtade
.···-·····——–;;;;;;;;;;;;==-11!1111!1111
472
lärdomen att politisk tendens visserligen inte minskar ett litterärt verks
konstnärliga värde men att författaren
inte får tvingas att avpassa sin människoskildring efter en viss politisk ide,
han måste ge vad han själv är upptänd
av, passionerad för, måste få vara sö-
kare, upptäckare, som i likhet med vetenskapsmannen måste få söka med inre
frihet. Och i klar polemik mot Chrustjov, som slagit dörren vidöppen för
den lögnaktiga skönmålningslitteraturen, sätter Ehrenburg den stendhalska
lärdomen att litteraturens främsta plikt
är att vara absolut sannfärdig. Den
måste vara en spegel vid vägen, som
inte bara återger den blå himlen utan
också vägens smuts och pölar. Man
kan inte anklaga den som håller spegeln, man får anklaga själva vägen och
pölarna eller väginspektionen. Det
andra inlägget av Ehrenburg kom i
augusti. Nu lät han i den egentligen
för västerländska läsare och blott på
västerländska språk skrivna tidskriften Sovjetlitteratur för andra gången
publicera sin mot Molotov riktade
februariartikeL Han – och tidskriftens
redaktion – kunde göra det med troskyldig min: att låta utländska läsare
få avnjuta en artikel, som tillkommit i
Chrustjovs intresse var ju i högsta grad
lojalt. Men snällt var det inte: den fräna
kritik som i februari riktades mot Molotov drabbade nu, sedan Chrustjov lagt
om sin taktik, i ännu högre grad honom.
Några extrema åtgärder hade i själva
verket förmodligen inte varit i görningen. Vad den stora hetskampanjen
hade till syfte var tydligen bara att
injaga ordentlig skräck i de oppositionella och ge författarna i övrigt en allvarlig varning och därmed förbereda
marken för de steg, som Chrustjov nu
småningom tog. Under rubriken ‘För
litteraturens och konstens nära förbindelse med folkets liv’ publicerade han
i slutet av augusti sitt tal från i maj.
Det betydde att han öppet axlade Zjdanovs kappa som litterär lagstiftare: de
direktiv, som han före majmötet privat
givit författarna, promulgerades nu
direkt som partiorder med kanonisk
giltighet. Efter vad som föregått kände
han sig nu säker på att få mottaga författarnas trohetsed. Han fick den.
Undergivet lät författarvärlden under
de följande veckorna sig föra fram till
en välordnad hyllningsdefilering inför
den nye Zjdanov. Först marscherade i
Literaturnaja Gazeta upp en liten förtrupp: ett par bemärkta författare, av
vilka Valentin Katajev hälsade Chrustjovs underbara, oförglömliga, direkt ur
partiets hjärta komna ord, som skulle
göra slut på all vacklan inom den skapande intelligensen. Sida vid sida med
dem kom två botfärdiga syndare, den
ena av dem Jasjin, Hävstängernas författare, som nu, hette det, av Chrustjovs ord lärt sig att inse att det för en
författare inte finns någon annan väg
än partiets. Sedan kom i tur och ordning de kommunistiska författarorganisationerna: dag ut och dag in refererade Literaturnaja Gazeta resolutioner från möten, på vilka de kommunistiska författarna »dryftat>> Chrustjovs
artikel och funnit att han på ett lysande
vis klarlagt den väg litteraturen har att
följa, nu kunde man se långt fram i
tiden med ljus och glädje i själen. Så
kom den allsovjetiska författarföreningens styrelse, som hållit möte tillsammans med Moskvas kommunistiska författare: alla hade där enats om
att nu hade Chrustjov givit ett nytt
bevis på partiets ofantliga nit för litteraturens uppblomstring och väckt författarnas brännande önskan att aktivare deltaga i kommunismens uppbyggnad. Bland de i Literaturnaja Gazeta
återgivna talen var ett som hållits av
en av de käckaste medlemmarna av
Literaturnaja Moskvas redaktionskollegium, den judiska författarinnan AHger, som Chrustjov haft ett särskilt gott
öga till och i sina tillägg till majtalet
speciellt brännmärkt. Den stackars
människan var nu idel förkrosselse och
ruelse, efter månaders skoningslös
kamp med sig själv hade hon genom
Chrustjovs artikel kommit till insikt
om att allt författararbete är ett politiskt arbete och blott kan fullgöras
med heder i lydnad för partiet och partidisciplinen. Efter hand kom de lokala
författarföreningarna, som hållit möten
med den s. k. skapande intelligensen
över huvud taget, och som nu hyllade
Chrustjov för hans artikel, detta i den
ryska litteraturens historia enastående
dokument. Ett slags avslutning på den
stora paraden för fanan utgjorde ett av
fru Furtseva presiderat möte av denna
intelligens i Moskva, där representanter för teater, film, musik och bildande
konst fick hjälpa författarna att utplåna
den skamfläck, som satts på Moskva,
och där Surkov fastslog att nu stod den
ryska intelligensen samlad kring partiet.
*
När man med ingången av 1958 lät
denna skickligt regisserade opinionsorkan bedarra betydde det naturligtvis
inte att man ansåg sig ha lyckats i ett
slag sopa bort alla osunda tendenser i
det litterära livet. Saneringsarbetet
måste fullföljas och det har under årets
lopp skett både med gamla metoder
och nya. Alltjämt har man fått höra
de stränga orderna till de kommunistiska författarna att vederbörligen
hålla efter de partilösa kollegerna
-i själva verket var det nog vad som
på majmötet kallades bolsjevikiska samtal som i högre grad än intrycket av
Chrustjovs tal kom en del oppositionella
att kapitulera. Allt oftare har man
fått se de lokala partimyndigheterna i
full aktion med att på sina maktområden ordna den ryska litteraturen, betygsätta den litterära produktionen, ta
inkallade författare i upptuktelse och
fatta beslut som, heter det i Literaturnaja Gazeta, gått ut på förbättring av
473
den skapande intelligensens arbete. Och
framför allt har man fått rapporter
om den stora saneringsprocess, som
man fäster särskilda förhoppningar till,
en process som går ut på ingenting
mindre än en stor omläggning av det
litterära livet i stil med decentraliseringen av industrien. Närmast är det
den centrala sovjetrepubliken, den storryska, det gäller: Moskva, revisionismens centrum, skall skjutas tillbaka
från sin litterära ledarplats och framkomsten av en litteratur sådan man vill
ha den skall tryggas genom rationellt
utnyttjande och utveckling av de resurser, som står till buds utanför huvudstaden.
Det var på det stora författarmötet
i maj i fjol som denna plan tog fast form.
Här blev det klart att det var möjligt
att mot det upproriska Moskva litterärt
spela ut vad man i andra länder kallar
provinsen – på ryska talar man om
>>orterna>>. Dels den storryska landsorten, vars författare på mötet excellerade i ideologisk lojalitet och samtidigt röjde stark önskan att komma
huvudstadskollegerna till livs. Dels de
s. k. autonoma republikerna och områ-
dena; deras författare, tjuvasjer, basjkirer, azerbeidzjanare etc., skulle, det
förstod man, kunna fås hur långt som
helst i ideologiskt välsinne bara de fick
den uppskattning och det ekonomiska
stöd, som de pockade på. Medlet att
mobilisera dessa krafter till storleverans av önskad litteratur fann man
också. Till skillnad från de mindre republikerna, den ukrainska, den vitryska etc., hade den storryska hittills
saknat en centralledning av republikens
litterära liv, en underavdelning av den
allsovjetiska författarföreningen. Här
hade bara funnits lokalavdelningar av
föreningen, ett tjugutal storryska, ett
annat tjugutal bland de icke ryska
nationaliteterna. Bland dem hade den
ojämförligt största, Moskvas författarförening, kommit att inta en domine- 474
rande plats, framstått som representant för hela republikens litterära liv och
samtidigt för sin räkning lagt beslag
på lejonparten av de privilegier, som
litteraturen åtnjuter. De övriga föreningarna hade stått i skymundan, då-
ligt tillgodosetts och trots vackra ambitioner aldrig kunnat göra sig gällande.
Nu skulle en enda samlad författarorganisation skapas. Det skulle bli en
lämplig degradering för Moskvaorganisationen, som nu bara skulle bli en
medlem, sidoordnad med de andra, i en
förening, som skulle representera republikens samlade litteratur. Och det
skulle bli ett slag mot den specifika
Moskvaandan. Bland Moskvas 1200
författare, i viss mån också bland de
500 Leningradförfattarna, som delvis
smittats av denna anda, hade de lojala
elementen haft svårt att hålla de oppositionella stången. Men i en förening,
där på den lojala sidan trädde in 300
storryska landsortsförfattare och 500
smånationalitetsförfattare skulle Moskvaandan få dåligt svängrum. Och för
de s. k. ortsförfattarna, som nu skulle
ställas i paritet med huvudstadsförfattarna, skulle det betyda ett avancemang
och en prestigevinst, som skulle liva
dem till ökad prestation av åstundad
lojal litteratur. Det skulle också betyda
att de nödvändiga förutsättningarna för
deras ökade litterära aktivitet skapades: som ledare av hela republikens
litteratur skulle den nya föreningen
främst komma att tillgodose de förut
missgynnade. Omedelbart efter majmötet gav Chrustjov planen sin sanktion, och i augusti tillsattes en väldig organisationskommitte för dess realiserande. Ledare blev en f. d. sjöofficer, författare till en del medelmåttiga marinromaner, Leonid Sobolev,
senast bemärkt oppositionsbekämpare
på majmötet – det var han som sagt
sig ha bevis för att de oppositionella
fått order om sin tystnadstaktik från
den kapitalistiska världen.
Organisationskommittensarbete,som
nu närmar sig sitt slut – föreningen
skall konstitueras och hålla sin första
kongress i november – har man under
årets lopp fått följa alltifrån dess start,
då kommitten tog befälet över föreningarna runt om i republiken och därvid höll mönstringar för kontroll av att
ingenting brast i deras ideologiska välförhållande. På en del håll fick kommitten, som ibland infann sig i orterna i
samlad trupp, ibland skickade ut s.k.
brigader, tydligen ta hårda tag mot på-
träffade ideologiska skavanker – det
var bl. a. fallet då den i våras in pleno
mötte upp i Ufa för skarp revision av
den basjkiriska litteraturens ideologiska status. En rad åtgärder för att
sätta fart på den litterära ortsproduktionen har kommit i rask följd. De författare som redan finns har sporrats på
olika vis, det har sörjts för att deras
honorar höjts till Moskvaförfattarnas
nivå, lokalmyndigheterna har anbefallts
att ordna deras bostadsförhållanden,
deras tryckmöjligheter har förbättrats
genom starten av nya förlag och nya
tidskrifter etc. Samtidigt har man satt i
gång systematiskt arbete på att stampa
fram armeer av nya författare ur ortsmarken. Särskilt med komsomolernas
hjälp spårar man upp och drar fram
unga krafter, som fuskat litet i författaryrket och därvid röjt talanger, som
förtjänar att tas omhand. För deras
utbildning har man på skilda platser anordnat s. k. seminarier. starten gjordes
i vintras i Leningrad, där ett femtital
i diverse avkrokar uppletade författarämnen fick sina förstlingsförsök strängt
socialistiskt realistiskt bedömda av inte
mindre än 34 delvis rätt bekanta författare. De principer som skall skapa säkerhet för att man får en organisation trogen partiet och folket har också fastställts. Föreningens ledare, de centrala
och de lokala, skall hålla sitt öga på
varje enskild författare och följa hans
utveckling, föreningens medlemmar
skall dra omsorg oin och övervaka
varandra, varje länk i organisationen
skall vara ett kampkollektiv, som solidariskt svarar för den ideologiska halten
i de s. k. produktionskrafternas alstring
och garanterar att ingenting förgripligt
når tryckpressarna. I sin författarvård
skall föreningen också anlita de lokala
partimyndigheternas hjälp. På varje
plats skall dessa ta hand om ortens författare, de skall känna varje enskild
bland dem, ge dem vänskapliga partiråd och bringa dem i kontakt med livet
genom att dra in dem i samhällelig verksamhet. Det är, heter det, de som står
på kommandobron som skalllägga författarnas kurs, försöker författarna
själva göra det, råkar de på grund.
*
Har då, det blir frågan, den mångsidiga litterära kampanjen givit önskade
resultat? Kommer den allsovjetiska
författarföreningen, som inkallats till
möte i december, att kunna konstatera
att allt nu är väl beställt på den litterära fronten?
Först och främst: har den litterära
oppositionen nu definitivt krossats? I
slutet av fjolåret, efter den stora litterära paraden för Chrustjov, var man
optimistisk; gång på gång talade Surkov
lätt skämtsamt om hur den snuva som
en del författare fått under den s. k.
tövädersperioden nu lyckligen kurerats.
Men då författarföreningens styrelse i
februari kallats till möte för att fira
den förment uppnådda litterära konsolidering, som den misslyckats med i
maj, var segerstämningen bortblåst.
Höstens kapitulationer av några oppositionella hade inte följts av flera, och
man hade tydligen uppgivit hoppet att
få någon fortsättning. Varnande röster
höjdes mot för optimistisk syn på revisionismens likvidering. Oppositionsrörelsen hade, det erkändes, varit en
allvarligare sak än man trott, med orätt
hade man länge menat att den ryska
475
litteraturen utgjorde en enhetlig, mäktig ström i den av Gorkij anvisade få-
ran; på djupet hade tydligen hela tiden
funnits stridiga strömdrag, och det var
de som nu brutit sig fram till ytan. Man
uttryckte sin skepsis om att de som
felat i går nu verkligen på allvar slagit in
på en ny väg, säkert bevarade de »det
gamla>>, alltså sina förhoppningar om
litterär frihet, som en helig klenod, med
andra ord som en sak som intakt kunde
tas fram igen efter att en tid ha gömts
undan. Några segerrapporter har man
heller inte hört i fortsättningen; alltjämt upprepade appeller till ideologisk
vaksamhet visar att man inte anser
faran för revisionstiska recidiv överstånden. Längre än till ett konstaterande av att de revisionistiska angreppen för ögonblicket upphört kan kongressen säkert inte komma.
Men vidare: Kan Chrustjov, det blir
nästa fråga, på kongressen inregistrera
en större framgång på en annan punkt?
Har de direktiv som han gav författarna
i sitt majtal i fjol vederbörligen omsatts
i den litterära praktiken, har den
skapande intelligensen, som med sådan
entusiasm tog emot hans underbara
ord, skyndat att leverera den strikt
socialistiskt realistiska litteratur, som
han gav order om? Sedan någon tid
efterlyser man den alstringen med en
iver, som så småningom övergått till
oro och otålighet. Var är, frågar den
ledande pressen, den litteratur som på
ett tillbörligt vis celebrerar det storartade nya, som kommit in i det ryska
livet i dag, alla de nyvunna jätteframgångarna, som vittnar om hur det ryska
folket nu under Chrustjovs regim med
stormsteg närmar sig kommunismens
slutseger? Var är skildringarna av dagens ryska människa, produktionens
förnyare, vår tids store hjälte, skildringar som kan sporra sovjetfolket till
nya hjältedåd? Var har man de författare som gör konstnärlig propaganda
för partiets politik och därmed hjälper
476
folket i det kommunistiska bygget?
Man har, fastslås det, inte sett till
vare sig det ena eller det andra. De
arbeten, som reflekterar dagens ryska
samhälle kan, konstaterades det nyss,
räknas på fingrarna. De stora litterära
tidskrifterna, som undan för undan
publicerar ögonblickets litteratur, fylls
av arbeten om historiska ämnen, i bästa
fall ämnen från den första revolutionstiden eller av minnesanteckningar från
gångna decennier. Vad litteraturen ger
är inte dagens sköna ryska människa,
vars arbete, liv och moral utgör mönster
för alla hederliga människor i världen.
Vad man möter är folk med allmänt
mänskliga känslor, vilka visserligen,
också de, finnas hos den ryska människan men där manifesterar sig i former
födda av samhällets socialistiska struktur och fria från all kapitalistisk ruttenhet. Det är inte dagens politiska problem litteraturen dröjer vid, det finns i
den ingenting som visar att författarna
förstår storheten i dagens uppgifter och
aktivt engagerar sig för deras lösning.
Med det är inte nog med att författarna dröjer med att ge vad de skulle ge,
de kräver att få slippa. I flera artiklar
i Literaturnaja Gazeta har en del författare denna sommar lanserat vad
som kallas distansteorien: för att kunna
ge en konstnärlig skildring av dagens
liv behöver man komma på en viss
distans från det. En författare har t. o.
m. vågat påstå att det kan vara farligt
att engagera sig för ögonblickets partipolitik: den bjuder ena ögonblicket på
ideer och uppslag som i nästa ögonblick
överges, författaren kan råka ut för att
göra propaganda för ting, som då hans
arbete kommer ut redan förklarats vara
värdelösa, han riskerar blåsa upp bubblor som är dömda att brista.
I mitten av augusti var måttet rågat.
Nu drog Pravda i fält mot de nya, farliga tendenserna. Med skarp reprimand
till Literaturnaja Gazeta fastslog tidningen att distansteorien var djupt
oriktig, vederlagd av alllitterär erfarenhet. Litteraturen fyller sin uppgift och
får sin samhälleliga betydelse blott om
den avspeglar dagens aktuella verklighet, konstnärligt återger vad som för
tillfället fyller alla sinnen. Endast
författare som rätt behandlar stundens
temata följer sovjetlitteraturens huvudlinje. Signal var därmed given: medden
slokörade Literaturnaja Gazeta i spetsen har pressen tagit itu med vad den
kallar de ansvarslösa lättingar, som viker undan från sin plikt att aktivt
tränga in i livet, att behandla dagens
bedrifter, dagens människor och dagens
uppgifter. Det skall, bebådar man, bli
författarkongressens sak att sörja för
att de gör det.
Just som en litterär kris nödtorftigt
avvecklats är tydligen en ny i annalkande. De direkta oppositionella angreppen har Chrustjov för ögonblicket
tystat, nu kommer från en författarvärld, som nyss inte fann ord starka
nog för bedyrandet av sin lojalitet, nå-
got som närmar sig sittstrejk. Författarna förmår tydligen inte längre honorera de krav som ställs på dem. De står
inte ut med att leverera de lackerade
bilder av livet som beställts. De gjorde
det på Stalins tid, men med en vämjelse
som de sedan bekände under avstaliniseringsperioden. Nu sätter Chrustjov
förgäves lacksprutan i händerna på dem.
Och de kan inte förmå sig att slå på
reklamtrumman för en dagspolitik,
som de inte får ha någon egen mening
om och inte utöva något inflytande på;
de låter trumpinnarna ligga. Det är
tydligen för att försöka lösa den krisen
som författarkongressen nu sammankallats. Det skall bli intressant att se
om den lyckas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner