Print Friendly

Lisa Abramovicz; Låt Irguns öde bli Hamas

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

E
(/)
,_
o,_,_
~
Låt Irguns öde bli Hamas
l av Lisa Abramowicz
De judiska terrorgrupper som var aktiva i anslutning till att staten Israel
bildades förbjöds och upphörde snart med sin verksamhet. Yassir Arafat och
andra ledare i arabvärlden borde lära av Ben-Gurions exempel.
D
EN ENES TERRORIST ÄR DEN andres frihetskämpe, sägs det. Efter terroristattacken den 11 september kunde FN:s generalförsamling inte komma överens om vilka
organisationer som var att betrakta som
terrorister. Framför allt ville inte de muslimska länderna
att organisationer som Hamas, Islamska Jihad eller Hezbollah skulle stämplas som terrorister. Men hur ser det ut
på den andra sidan i Mellanösternkonflikten? Visst fanns
det judiska terrorister? Kanske kan den israeliska historien
lära oss en del om hur man får bukt med terrorismen?
En del av dagens vänsterdebattörer, men även en seriös statsvetare som Sune Persson menar att judisk terrorism bidrog till att Israel bildades 1948 och att araberna
har lärt sig av dessa judiska terrorister. Sådana påståenden brukar användas för att ursäkta eller försvara användandet av terror i dagens Mellanöstern. Det kan därför
vara av visst intresse att skärskåda de judiska terroristgrupper eller irreguljära styrkor, som existerade före
Israels bildande och som avväpnades samtidigt som Israels reguljära arme utkämpade ett långt och blodigt krig
med sina arabiska grannar och grannstater.
I RGUN
Irgun (kallad Etzel i Israel) bildades 1937 som en försvarsstyrka och en reaktion på arabisk terrorism mot
judiska mål i mandatområdet Palestina. Arabisk terror
hade förekommit redan på 1920-talet. 1929 mördades
till exempel 79 judar brutalt i Hebron. Mer organiserad
blev terrorn i och med att en ”intifada” inleddes 1936.
Den avslutades inte förrän 1939. Irguns syfte var att slå
tillbaka dessa arabiska attacker, då man upplevde att de
brittiska myndigheterna inte gjorde tillräckligt för att
försvara de judiska invånarna i mandatområdet.
Från maj 1939 blev Irguns huvudmål den brittiska överhögheten efter att den brittiska Vitboken om Palestinamandatet publicerats. Genom den begränsades judisk invandring
under en period då Europas judar behövde det som mest,
då det var dödstraff på att vara född jude. Invandringen av
araber från grannländerna begränsades däremot inte.
Irgun var inte bara en försvars- och terrorgrupp utan
organiserade också illegal judisk invandring från Europa. Från september 1939 till januari 1944 hölls dock en
vapenvila mellan britterna och Irgun på grund av kriget mot nazisterna.
Från februari 1944 attackerade Irgun åter brittiska
administrationsbyggnader samt polis- och radiostationer.
Från senhösten 1945 till augusti 1946 förekom också ett
begränsat samarbete mellan den judiska mainstreamarmen Haganah, Irgun, och Sternligan eller Lehi som
den kallades i Israel. Lehi bildades 1940 efter en splittring
inom Irgun eftersom Lehi ansåg att britterna skulle
bekämpas med oförminskad styrka trots kriget mot
nazisterna. Lehi attackerade brittiska militära och administrativa mål under hela kriget, till skillnad från Irgun.
STERNLIGAN AVVECKLADES
Enligt brittiska uppskattningar bestod Lehi som mest av
cirka 300 personer. Den var en antiimperialistisk terrorgrupp vars huvudsyfte var att bekämpa den brittiska
myndigheten i mandatområdet Palestina. Lehis mest
spektakulära och kritiserade terrordåd var tre:
Mordet på den brittiske ministern för mellanöstern,
Lord Moyne 1944 i Kairo.
Attacken mot den brittiska armens högkvarter och
mandatregeringens kontor, båda placerade på King
DavidHoteli Jerusalem den 22 juli 1946 med 90 dödsoffer som följd.
Mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte 1948 i Jerusalem, på grund av missnöje med hans
kompromissförslag i den redan antagna delningsplanen.
Efter detta senare, i alla kretsar fördömda mord, avvecklades Sternligan.
Efter det att FN :s rekommendation om en delning av
mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del,
hade antagits i generalförsamlingen den 29 november
1947, attackerade palestinsk-arabiska förband judiska
mål, vilket gav Irgun och Lehi anledning att ge tillbaka
med samma mynt. Under Israels självständighetskrig
våren 1948 och i samband med de blodiga striderna för
vägarna mellan Tel Aviv och Jerusalem var den judiska
delen av Jerusalem belägrad av arabiska styrkor. Irgun
och Lehi attackerade arabiska byar som bjöd motstånd,
som Deir Yassin 9 april 1948, då ett hundratal bybor
~~~ lSvensk Tidskrift j2oo1, nr 61
dödades (siffror på mellan 119 till 256 döda, de allra
flesta icke stridande civila, har nämnts). Talesmän för
Haganah och Yishuv (det judiska samhället i mandatområdet) tog oförbehållsamt avstånd från terrordådet
såsom avskyvärt. Attacken brukar anges som ett huvudskäl till den stora palestinska flykten från Israel-kontrollerat område. Flykten av framför allt den palestinska över- och medelklassen hade startat i ordnade former
redan i december 1947 vilket bidrog till att demoralisera de kvarvarande palestinska bönderna och arbetarna.
Deir Yassin nämns alltid i debatten om orsakerna till den
palestinska flykten, främst på grund av dess unicitet.
Vid denna tid dödades också många hundra civila
judar i arabiska terrordåd, till exempel Sheik Jarrah den 13
april och Kfar Etzion 12 maj 1948, och andra attacker,
men det ledde inte till någon flykt från landet, av det enkla
skälet att judarna inte hade någonstans att fly. I maj 1948
avväpnades Sternligan och kom sedan att ingå i Haganah.
Den 19-22 juni 1948 bekämpade den reguljära israeliska armen Irgun i Altalena-incidenten. Irgun försökte smuggla in vapen och soldater med skeppet Ahalena
mot Israels nya regerings uttryckliga order. Regeringen
krävde att vapnen och soldaterna i sin helhet skulle införlivas i Haganah, men Irgun vägrade. Strider utbröt med
förlust av minst 40 människoliv, men handlingen visade
att staten Israel var beredd även till våld mot de egna för
att krossa terrorstyrkor för att försäkra sig om att inget
och inga riskerade statens framtid.
Den l september 1948 inlemmades Irguns soldater
i Haganah eller Israel Defence Forces som Israels arme
heter. Symboliskt och sakligt sett var denna handling av
stor betydelse för Israels trovärdighet och politiska mognad som nation.
Menachem Begin – som faktiskt slängdes överbord av
kaptenen på Altalena, som ville ge upp -var en framträdande medlem i Irgun och efterlyst av britterna som
terrorist medan de fortfarande hade makten.
Begin grundade Irguns parlamentariska efterföljare,
högerpartiet Herut. Det tog decennier innan han förlät
David Ben Gurions handlande i Altalenaincidenten. Begin
kom 30 år senare att bli premiärminister i Israel. Paradoxalt nog var det han, den före detta terroristen som
kom att sluta fred med Egyptens president Saclat och han
återlämnade i samband med denna fred varje tum av
Sinaihalvön som hade ockuperats i samband med anfallskriget mot Israel i juni 1967. Itzak Shamir som blev Likuds ledare efter Begins avgång 1983, var en av Lehis ledare under 40 talet och kom från dess högerfalang.
LIKHETER MED DAGENS TERRORGRUPPER
Det är svårt att i efterhand spekulera vad Israels resoluta handlande beträffande dessa irreguljära styrkor och
terrorgrupper betydde. Att det innebar att Israels förMenachem Begin var aktiv i Irgun och efterlyst terrorist.
måga att försvara sig på ett helhjärtat, disciplinerat och
trovärdigt sätt förstärktes, måste sägas stå utom allt tvivel, liksom att det underlättade vid etablerandet av den
demokratiska staten Israel. Visst finns det likheter med
dagens palestinska terrorgrupper, men olikheterna är
mångdubbelt fler. Irgun och Lehi verkade under en relativt kort period- 11 resp. 8 år. De riktade sina attacker
i första hand mot den brittiska överhöghetens maktsymboler, inte dess civila, i andra hand fungerade de
som irreguljära men effektiva försvarsstyrkor mot arabiska attacker mot byar och kibbutzer. Först i tredje hand
och under ännu mer begränsad tid (1947-48) utgjorde
Irgun och Lehi ett gissel för den civila palestinsk-arabiska befolkningen. Självmordsattacker förekom aldrig.
Omfattningen och antalet sårade och dödade översteg
inte heller vad araberna utsatte judarna i Yishuv för.
Palestiniernas president Arafat, har inte vågat visa
samma mod som Israels förste president David BenGurion; att bestämt och en gång för alla avväpna alla ickereguljära beväpnade styrkor och andra terrrorister, och
istället ägna sig åt att bygga upp den nya palestinska statsbildningen. Arafat är varken någon Ben-Gurion eller någon
De Gaulle, utan verkar föredra att hålla ”grytan kokande”
framför att resolut ta itu med de egna terroristerna, sätta
sig ner vid förhandlingsbordet och skriva under en slutgiltig fred med Israel. En sådan möjlighet verkade ju finnas
för drygt ett år sedan. Men politiskt mognad och mod
krävs både för att skapa trovärdighet som fredspartner,
och för att skapa trovärdighet som mottagare av det avsevärda bistånd och stöd som säkert den knoppande palestinska staten skulle komma i åtnjutande av.
Skulle Arafat eller en efterträdare våga göra det så
skulle man kunna tro på en fredlig utveckling i Mellanöstern framöver.
Fil kand Lisa Abramowicz (e.abramowicz@telia.com)
är föreståndare i Judiska Församlingen i stockholm.
iSvensk Tidskrift 12001, nr 61 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner